Mer om depression hos män och de känslomässiga svårigheter som hindrar dem från att söka hjälp och göra något åt sina problem …
July 12, 2016 § 23 Comments
För att män ska bli benägna att gå i terapi kanske insikter som beskrivs här kan vara rätt avgörande? Samt viktiga för dessa mäns behandlare! Kanske bara läsandet av detta och liknande kan lösa tillräckligt många knutar och bringa tillräcklig insikt för att lösa saker till något mycket bättre?
Se “En ny psykoterapi för män”:
“I ‘Ny psykoterapi för män’ undersöker ledande personer inom manspsykologi källorna till mäns känslomässiga svårigheter och erbjuder särskilda tekniker för att hjälpa terapeuter övervinna mäns motstånd mot terapi.
Med hjälp av hela fallstudier spårar de källor till känslomässiga och psykologiska störningar i män och presenterar nya modeller för att uppskatta och behandla mäns unika känslomässiga svårigheter.
Den här boken belyser de ohälsosamma aspekterna av maskuliniteten genom könsrollsbelastningars lins, skapande toppmodern, könsspecifik behandling för män.”
Väldigt intressant!
“De mest betydande sakerna i [boken] ‘Ny terapi för män’ inkluderar:
- Ovilliga män i parterapi
- Gruppterapi för traditionella män
- Könsrollsbelastningar i familjesystemet
- Att känna igen och behandla depression hos män
- Mäns skam och trauma i terapi
- Könsrollsbelastningar som en faktor rörande manlig impotens
- Att behandla manligt våld
- Hjälpa män hitta en röst/ett språk för sina känslor
Kvinnor har andra svårigheter, men har lättare att sätta ord på saker, något som också ingår i deras traditionella könsroll, vilket är skyddande och gör dem mer benägna att söka hjälp?
På Amazons hemsida kan man vidare läsa:
“Från barndom och framåt verkar män att vara i riskzonen. Det är mer sannolikt att manliga spädbarn genomgår komplikationer under födelsen och att de har fler födelseskador/-defekter.”
Hur har det visat sig? Finns det studier på detta? Var?
“Pojkar visar ofta beteendemässiga svårigheter samt inlärningssvårigheter i grundskolan./…/
… sannolikheten att pojkar lider av hyperaktivitet är nio gånger så stor och sannolikheten att bli avstängda från skolan är två gånger så stor [jämfört med flickor i samma ålder]./…/
Jämfört med unga kvinnor så är det fyra gånger mer sannolikt att män blir offer för mord och fem gånger mer sannolikt att de begår självmord.
Män lider under en maskulinitetskod som kräver att de är: aggressiva, dominanta, prestationsinriktade, tävlingsinriktade, stelbent självtillräckliga, äventyrssökande, villiga att ta risker, känslomässigt begränsade och beskaffade att undvika alla de saker som kan ses som ‘feminint’.
En sån kod gör män ödesbestämda när det gäller att kräva sin tribut gällande deras livslängd. Den förväntade medellivslängden för män i USA är sju år kortare än den är för kvinnor.
Traditionella mansdrag hämmar män att söka medicinsk hjälp i tidiga stadier av sjukdom samt från att vara tillräckligt inställda på sina egna inre processer för att upptäcka tidiga varningssignaler om sjukdom. — ur Introduktionen./…/
Sakta framträder sanningen.”
I ett samhälle där män förväntas vara starka, självständiga, aggressiva och oemottagliga för känslomässig stress, så är det nio gånger mer sannolikt att pojkar lider av hyperaktivitet, det är fem gånger mer sannolikt att unga män begår självmord, jämfört med unga kvinnor och män har en mycket högre grad av drogmissbruk [narkotika, alkohol, läkemedel, steroider el. andra skadliga ämnen] och antisociala beteendestörningar än kvinnor.”
Så sorgligt! Förklarar en massa fenomen i samhället samt i relationer. 😦 Tyvärr verkar unga kvinnor anamma dessa negativa manliga drag alltmer. 😦
Och män som inte har den här manliga (tvär- och själv)säkerheten kan vara ytterst kritiska mot sig själva och har behov av att avbörda sig detta, blir arga, kritiska m.m.?
“Män är helt klart i behov av psykologisk behandling och terapi. Dock, ironiskt nog, de kvaliteter som är ansvariga för många av deras känslomässiga och beteendemässiga problem gör det mycket svårare för män att medge att de har problem, att söka professionell hjälp eller att tro på effekten av behandling.”
Sorgligt! För dem, för dem de lever med, för samhället! Förmodligen är deras liv inte särskilt kul. Kanske rentav väldigt djävliga!? 😦 Så de skulle också få oerhört mycket bättre liv om de kom tillrätta med tillräckligt mycket av detta!
“Denna bok tar också ett multikulturellt perspektiv och diskuterar de särskilda problem med vrede och stress som visar sig hos afroamerikanska män, psykoterapi för homosexuella och svårigheter som kan uppstå när en kvinnlig terapeut behandlar en manlig patient.
Banbrytande, med ett brett spektrum och tillförd otaliga praktiska förslag, så är ‘Ny psykoterapi för män’ en extraordinärt användbar guide för alla professionella som arbetar med mental hälsa och som har att göra med män.
Det är också en utmärkt bok i utbildning, vilken erbjuder dagens studenter en rik, fullt utvecklad stomme av ny kunskap med vilken de kan börja sina karriärer.”
Se vidare “Psychotherapy with men”:
Se fler videor här.
Och, usch, hur ont gör det att så sent i livet inse vad man gått miste om och hur mycket som hade kunnat undvikas? ;(
Hur många, inte minst män, lever ett torftigare liv än de skulle behöva?
Och många kvinnor skulle behöva känna till detta för att kanske hantera problem bättre? För att inte bli så igångtriggade av sina män?
ALLA skulle bli lyckligare om denna kunskap var mer spridd?
Om A kom tillrätta med detta kanske han skulle kunna hjälpa andra män rentav!? Förstå sin son och sonson bättre och stötta dem bättre om de skulle behöva!? Samt han skulle kunna sätta gränser mer effektivt där så behövs och inte stöta ifrån sig dem han inte skulle behöva hålla på avstånd?
Och B? Har hon behövt kontroll? Kan hon släppa den? Litar hon på? Kan hon lita på?
Kanske A vore mer att lita på om han förstod sig själv bättre?
Behov av att demonstrera självständighet och att försvara sig osv skulle försvinna?
Ja, vad sa “svägerskan”: A:s och hans brors pappa var “kall”? Dvs hade inte riktigt tillgång till sina känslor? Var avstängd och kanske inte tillräckligt tillgänglig för sina barn? Framförallt inte de äldsta sönerna?
B hade inte en mamma som slog och fick utbrott nu och då och pappa slog inte heller, annat än en gång? B:s mamma steg upp på morgonen innan barnen skulle gå till skolan och såg till att de fick frukost osv. Hon låg inte som A:s mamma, vilken lät sina barn fixa frukost själva. Något som dock A såg som en befrielse, vilket det nog kan ha varit, men låter som om A:s mamma hade svårt att komma upp på morgonen, vilket kan tyda på en depression?
Har B hämmat A och vice versa? Om B gjorde det hon vill när hon vill och A det han vill när han vill kanske de båda skulle känna sig friare och må bättre?
Så himla synd att hon inte hittat dessa fakta tidigare och inte tänkt i dessa banor tidigare! Och tyvärr kanske hennes historia spelar in: de hamnade i nån slags djävulsdans; där hon triggades i det som för henne är sårigt och viktigt?
B hittade foto på A där han faktiskt log och såg glad ut! Där A hade tagit med henne till en pizzeria med en kul historia bakom med välkänd rockmusiker.
Så både hon och han har försökt hitta på roliga saker: han där och hon här. Och B har uttryckt tacksamhet och sagt tack och också uttryckt glädje över det han har gjort under en lång period och kan fortfarande säga hur glad hon är över det han hjälpt till att fixa där de båda bor tillsammans…
Ur intervju med Ronald F. Levant:
Levants hemsida.
*)
Reflektion: att B vattnar blommor eller sitter med mobilen betyder inte att hon inte bryr sig eller inte lyssnar! Men, visst, det SKULLE också kunna betyda det, men det betyder inte det automatiskt. A sitter med sin dator och betyder det automatiskt att han inte bryr sig?
Om inte annat borde A försöka gå tillräckligt till botten med detta för att kunna ha andra sorts relationer i framtiden och inte hamna i samma upprepat.
Om ett sätt att försöka förändra inte fungerar borde man försöka hitta ett annat?
Och vidare om anknytning: A reagerade själv på sin mors biografi; att den bara relaterade fakta. Innehöll väldigt få känslouttryck (kanske inga): hur var livet egentligen för den lilla flickan och hennes syskon? Så hur var anknytningen här för inte minst hennes äldste son och för henne själv när hon i sin tur var barn? Klarade sig de yngre sönerna lite bättre och döttrarna också okej? Men en lider av depression och utmattning…
Tänk att kunna börja uttrycka sig och sina känslor på ett annat sätt; hur vore det? En befrielse?
Kanske B skulle kunna utveckla den förmågan vidare också?
Jo, terapeut sa att kroppsspänningar nog skulle försvinna utan hjälp av sjukgymnast. Något de också gjorde.
Från Ronald F Levants hemsida:
Från “A Sexist Pig Myth” eller “Myten om den sexistiske grisen” om varför män i maktposition gör som de gör, utnyttjar sin position och tafsar, har affärer vid sidan om, begår våldtäkt osv:
Och…
Vi har växt upp med bilder av vad ett lyckligt liv är – eller inte är – och detta begränsar våra liv och hindrar oss att vara lyckliga med det vi har? Kanske väldigt nöjda och tillfredsställda. Och inte bara kvinnor, utan också män, tror att …
Vi har idéer om vad ett lyckligt äktenskap är och inte är.
Är den 16-årige pojken som vansinneskör exempel på vad som kan hända med en ungdom som saknar ord för sina känslor? Och tar ut sina enorma frustrationer i vansinneskörningar, där han också försöker provocera polisen att jaga honom?
Hittade denna bild här.
Och här är Ydréns bild:
B råkade hitta artikel om hur man kan hantera konflikter – konfliktlösning. Författaren pratar om fem olika konfliktstilar:
Vidare kan man läsa:
Om kamp kan man läsa:
Vanligtvis är den inte bra i en relation, men den ska inte uteslutas, för:
Ja, beroende på sammanhang och relation? Men…
Nej, detta är kanske inte alls alltid oönskat, utan också önskat! “Två tänker bättre än en” Och att ena parten har idéer, uttrycker önskemål, vill osv betyder inte att denna inte bryr sig om vad den andre vill, tycker, vilka idéer han har osv. Kanske tvärtom!
Andra parten kanske blir avbördad ansvar! Om båda bidrar med sitt och tar ansvar gynnar hela relationen!?
Och genom att ha idéer, säga vad man vill osv så blir man tydligare för den andra parten, man lär känna varandra bättre.
Kan det vara så att man har olika stilar på jobbet och i en partnerrelation? Och båda relationerna skulle gynnas av att man använder fler stilar?
Förmår man uttrycka sin vilja och sina idéer så kan man lära sig mer om varandra, och sig själv, och därmed fördjupa relationen rentav!?
Och konflikten blir låst, får ingen lösning? I en parrelation borde man vara försiktig med denna stil?
Om kompromissande:
Men…
Men den är ändå inte den optimala lösningen.
Om undvikande:
Men det löser inte konflikten.
Nej, inte sopa under mattan… Ja, B har haft svårt att hantera konflikter(na), men funderat en massa på hur hon ska hantera dem.
Om anpassning:
Nej, tänk om hon INTE vill ha en partner som anser att hen måste “lean backwards.” Risken finns att denna partner fås att känna som en ångvält, ja, förtryckare, omöjlig att prata med, svår att komma överens med eftersom man inte vågar säga vad man vill och tycker eller inte vågar komma med idéer!
Och när man har olika konfliktstilar kan det bli problem?
Om samverkan:
Men de här dysfunktionella sätten att relatera har vi troligen lärt oss tidigt i livet. 😦 Med större och större medvetenhet hos dem som har med barn från tidigast i livet och uppåt att göra, så kan vi undvika allt mer av detta. Så människor slipper kämpa och må så dåligt senare i livet.
Att komma tillrätta med detta kräver ofta en väldig massa ansträngning. 😦 Och brutna relationer, tårar, ångest och kanske ännu värre på vägen? 😦
Och om män saknar ett känslospråk och har fått lärt sig att reagera med ilska och makt, då kan det ju bli stora problem… 😦
Man behöver ett språk också för att kunna uttrycka saker… Och då måste man erövra DET också!
Ska kvinnan spela den traditionella rollen av att vika undan och anpassa sig, dvs inte ha idéer, vilja, önskningar osv?
Jo, både män och kvinnor har problem, men “kvinnorollen” har fördelar: Vi har oftast ett bättre förråd av ord för att uttrycka känslor, vi kan generellt i högre grad prata om känslor. Och det är kanske för att vi som väldigt små fått en aning bättre anknytning till våra anknytningsobjekt?
Om att hantera andras ilska skriver Johan Ydrén här. Ja, hur kommunicerar man bättre? Vad är vars och ens ansvar? Ansvar för sig själv, för relationen osv?
Att A säger att han har gjort “all the paddling!” och “leaned backwards”, menar att det bara är han som har anpassat sig?
Men…
Nej, VILL B ha en som anpassar sig? Och är hon förtryckare? Omöjlig att prata med m.m.? Vill nån ha nån i sitt liv som bara anpassar sig? Och OM så skulle vara fallet, då har ju den personen ett stort problem!
Ja, sant!
Nej, samverkan låter mycket bättre:
“Samverkan bygger på lärande.”
Ja, vem är min partner egentligen? Kanske både olik och lik mina tidigare partners!?
Och det man gör ihop kan då bli riktigt kul och trevligt! Och ens relation blir mycket bättre!
Och om man inte säger vad man vill; borde man då anklaga den andra för att den “får” bestämma allt? Vilja (hur vet man att ens partner VILL?) bestämma allt? VILL den andra parten bestämma allt? Vad skulle denna vinna på det?
Ansvaret ligger ju på båda parter och man får väl anta att B VILL lyssna och veta och samverka? Och genom detta kanske också lära sig mer om varandra! Och sig själv! Kvaliteter hos både den andra och sig själv som man kanske inte visste om eller riktigt anade?
B kunde fråga vid planering av resa:
Och föreslå:
Men det är lite mer än så: nu vill inte A ta de promenader, cykelturer osv som de gjorde för ett år sen och mer. P.g.a. depression vill han mindre än nånsin? Så det är både ett och annat som borde lösas???
Och, jo, B VILL samverka! Vill INTE bestämma allt och vara den enda ansvariga, som också får ta det om saker inte blev så bra som önskat!
Båda har sina mer eller mindre egna problem med konflikter…
Hur hantera ilska och kanske också missnöje m.m.:
Himla svårt!
Även om B blir väldigt ledsen. Och kommer hennes behov av att bli omtyckt in här? Är det därför hon anstränger sig så om den andre? Omsorgen och omtanken – what about? Oerhört sårande med missnöjet som egentligen aldrig leder till försök att förbättra det man är missnöjd med…
Och vidare från “Most People Are Depressed For a Very Good Reason“:
Bland många professionella, ja, men inte bland alla i befolkningen? För det är lättare att lösa det så?
Men sen kan man ju sakna språk för att uttrycka detta. Ett nyanserat språk? Och kan behöva lära sig detta!? Så som Ronald Levant arbetade med Raymond. Men att prata känslor är farligt? Här kommer rädslan för svaghet in? Föraktet för svaghet?
Något som många män är uppväxta med; hur män ska vara och inte minst INTE vara? Och idag ska kvinnor vara som män och vara starka, icke-svaga, vilket gör att dessa kvinnor får samma problem som män: inte vara svaga och prata känslopjunk? Och då blir de också mer våldsamma och får samma hälsoproblem som män?
Så de här manliga “strategierna” är inte bra vare sig för kvinnor ELLER män och det finns anledning att göra något åt det, som enskild individ OCH genom att samhälleligt belysa det? Både för enskilda individers skull som för samhällets? Man behöver kanske inte ha det onödigt svårt och djävligt!?
Jag kan inte hålla med mer!
Från “Marriage is a Series of Peaks and Valleys“:
Något som både kvinnor OCH män ägnar sig åt! *)
Nej, det finns inga “perfekta relationer” och om samma visa upprepas borde man fundera om något borde ändras? Om ens förhållningssätt borde ändras?
Vi behöver tillgång till “hela” känsloregistret, som Alice Miller påstår? Ens känslor leder en i livet och kan skydda oss. Om vi kan låta våra barn behålla dessa kan det betyda enormt mycket för dem i deras vuxna liv och med deras relationer hela livet, inte minst i äktenskap.
Är detta också en villfarelse? MÅSTE livet vara OERHÖRT smärtsamt? Dock det här smärtsamma KAN göra ens liv rikare sen man kommit ut på andra sidan. Men kan man komma ut på andra sidan på olika sätt? Och upprepa samma onda? Till man förhoppningsvis “lär” sig något?
*) “…many of us wind up as adults with rather rigid ideas about what love, sex and relationships should or must be. The late New York psychologist, Albert Ellis, termed the way that we hold on to these rigid ideas of things that should or must be as ‘musterbation.’/…/
The second theme is the importance of communication. It is difficult to let your partner know what works and what doesn’t work for you because that involves letting oneself be vulnerable. However, it is essential to communicate, because our partners cannot read our minds, nor sense our most intimate desires.”