Mer om depression hos män och de känslomässiga svårigheter som hindrar dem från att söka hjälp och göra något åt sina problem …

July 12, 2016 § 23 Comments

31ua3-m92GL._SX313_BO1,204,203,200_

För att män ska bli benägna att gå i terapi kanske insikter som beskrivs här kan vara rätt avgörande? Samt viktiga för dessa mäns behandlare! Kanske bara läsandet av detta och liknande kan lösa tillräckligt många knutar och bringa tillräcklig insikt för att lösa saker till något mycket bättre?

Se “En ny psykoterapi för män”:

“I ‘Ny psykoterapi för män’ undersöker ledande personer inom manspsykologi källorna till mäns känslomässiga svårigheter och erbjuder särskilda tekniker för att hjälpa terapeuter övervinna mäns motstånd mot terapi. 

Med hjälp av hela fallstudier spårar de källor till känslomässiga och psykologiska störningar i män och presenterar nya modeller för att uppskatta och behandla mäns unika känslomässiga svårigheter. 

Den här boken belyser de ohälsosamma aspekterna av maskuliniteten genom könsrollsbelastningars lins, skapande toppmodern, könsspecifik behandling för män.”

Väldigt intressant!

“De mest betydande sakerna i [boken] ‘Ny terapi för män’ inkluderar:

  • Ovilliga män i parterapi
  • Gruppterapi för traditionella män
  • Könsrollsbelastningar i familjesystemet
  • Att känna igen och behandla depression hos män
  • Mäns skam och trauma i terapi
  • Könsrollsbelastningar som en faktor rörande manlig impotens
  • Att behandla manligt våld
  • Hjälpa män hitta en röst/ett språk för sina känslor

Kvinnor har andra svårigheter, men har lättare att sätta ord på saker, något som också ingår i deras traditionella könsroll, vilket är skyddande och gör dem mer benägna att söka hjälp?

Amazons hemsida kan man vidare läsa:

“Från barndom och framåt verkar män att vara i riskzonen. Det är mer sannolikt att manliga spädbarn genomgår komplikationer under födelsen och att de har fler födelseskador/-defekter.”

Hur har det visat sig? Finns det studier på detta? Var?

“Pojkar visar ofta beteendemässiga svårigheter samt inlärningssvårigheter i grundskolan./…/

… sannolikheten att pojkar lider av hyperaktivitet är nio gånger så stor och sannolikheten att bli avstängda från skolan är två gånger så stor [jämfört med flickor i samma ålder]./…/

Jämfört med unga kvinnor så är det fyra gånger mer sannolikt att män blir offer för mord och fem gånger mer sannolikt att de begår självmord.

Män lider under en maskulinitetskod som kräver att de är: aggressiva, dominanta, prestationsinriktade, tävlingsinriktade, stelbent självtillräckliga, äventyrssökande, villiga att ta risker, känslomässigt begränsade och beskaffade att undvika alla de saker som kan ses som ‘feminint’. 

En sån kod gör män ödesbestämda när det gäller att kräva sin tribut gällande deras livslängd. Den förväntade medellivslängden för män i USA är sju år kortare än den är för kvinnor. 

Traditionella mansdrag hämmar män att söka medicinsk hjälp i tidiga stadier av sjukdom samt från att vara tillräckligt inställda på sina egna inre processer för att upptäcka tidiga varningssignaler om sjukdom. — ur Introduktionen./…/

Sakta framträder sanningen.” 

I ett samhälle där män förväntas vara starka, självständiga, aggressiva och oemottagliga för känslomässig stress, så är det nio gånger mer sannolikt att pojkar lider av hyperaktivitet, det är fem gånger mer sannolikt att unga män begår självmord, jämfört med unga kvinnor och män har en mycket högre grad av drogmissbruk [narkotika, alkohol, läkemedel, steroider el. andra skadliga ämnen] och antisociala beteendestörningar än kvinnor.”

Så sorgligt! Förklarar en massa fenomen i samhället samt i relationer. 😦 Tyvärr verkar unga kvinnor anamma dessa negativa manliga drag alltmer. 😦

Och män som inte har den här manliga (tvär- och själv)säkerheten kan vara ytterst kritiska mot sig själva och har behov av att avbörda sig detta, blir arga, kritiska m.m.?

“Män är helt klart i behov av psykologisk behandling och terapi. Dock, ironiskt nog, de kvaliteter som är ansvariga för många av deras känslomässiga och beteendemässiga problem gör det mycket svårare för män att medge att de har problem, att söka professionell hjälp eller att tro på effekten av behandling.”

Sorgligt! För dem, för dem de lever med, för samhället! Förmodligen är deras liv inte särskilt kul. Kanske rentav väldigt djävliga!? 😦 Så de skulle också få oerhört mycket bättre liv om de kom tillrätta med tillräckligt mycket av detta!

“Denna bok tar också ett multikulturellt perspektiv och diskuterar de särskilda problem med vrede och stress som visar sig hos afroamerikanska män, psykoterapi för homosexuella och svårigheter som kan uppstå när en kvinnlig terapeut behandlar en manlig patient.

Banbrytande, med ett brett spektrum och tillförd otaliga praktiska förslag, så är ‘Ny psykoterapi för män’ en extraordinärt användbar guide för alla professionella som arbetar med mental hälsa och som har att göra med män.

Det är också en utmärkt bok i utbildning, vilken erbjuder dagens studenter en rik, fullt utvecklad stomme av ny kunskap med vilken de kan börja sina karriärer.”

§ 23 Responses to Mer om depression hos män och de känslomässiga svårigheter som hindrar dem från att söka hjälp och göra något åt sina problem …

  • k says:

    Se vidare “Psychotherapy with men”:

    “Män söker ofta psykoterapi enbart som en sista tillflykt – idén att prata om sina känslor för att lösa problem finns inte på agendan.

    Om de söker hjälp undviker de ofta att uttrycka sina känslor på grund av rädsla, ångest eller inlärda sätt att relatera, vilket gör framgång svår och avhopp mer sannolika.

    I detta dramatiska återskapande av nyckelmoment i en terapisession om 12 gånger med Raymond – med en man som mitt i livet känner oro inför sitt annalkande faderskap [inför utsikterna om va detta kommer att innebära] – visar doktor Levant ett okonventionellt, dock väldigt effektivt angreppssätt att arbeta med män.

    Till att börja med hjälper han Raymond att förstå socio-kulturella krafter som begränsar mäns känslomässiga liv. Sen hjälper han Raymond att gradvis uppleva och uppskatta vidden och rikedomen i sina känslor. Och med dessa de rikare tillgångar som då står till hans förfogande.

    Raymond förmår använda doktor Levants stöd för att göra snabba och meningsfulla förändringar i sitt liv.”

    Se fler videor här.

    Och, usch, hur ont gör det att så sent i livet inse vad man gått miste om och hur mycket som hade kunnat undvikas? ;(

  • k says:

    Hur många, inte minst män, lever ett torftigare liv än de skulle behöva?

    Och många kvinnor skulle behöva känna till detta för att kanske hantera problem bättre? För att inte bli så igångtriggade av sina män?

    ALLA skulle bli lyckligare om denna kunskap var mer spridd?

  • k says:

    Om A kom tillrätta med detta kanske han skulle kunna hjälpa andra män rentav!? Förstå sin son och sonson bättre och stötta dem bättre om de skulle behöva!? Samt han skulle kunna sätta gränser mer effektivt där så behövs och inte stöta ifrån sig dem han inte skulle behöva hålla på avstånd?

    Och B? Har hon behövt kontroll? Kan hon släppa den? Litar hon på? Kan hon lita på?

    Kanske A vore mer att lita på om han förstod sig själv bättre?

    Behov av att demonstrera självständighet och att försvara sig osv skulle försvinna?

    Ja, vad sa “svägerskan”: A:s och hans brors pappa var “kall”? Dvs hade inte riktigt tillgång till sina känslor? Var avstängd och kanske inte tillräckligt tillgänglig för sina barn? Framförallt inte de äldsta sönerna?

    B hade inte en mamma som slog och fick utbrott nu och då och pappa slog inte heller, annat än en gång? B:s mamma steg upp på morgonen innan barnen skulle gå till skolan och såg till att de fick frukost osv. Hon låg inte som A:s mamma, vilken lät sina barn fixa frukost själva. Något som dock A såg som en befrielse, vilket det nog kan ha varit, men låter som om A:s mamma hade svårt att komma upp på morgonen, vilket kan tyda på en depression?

  • k says:

    Har B hämmat A och vice versa? Om B gjorde det hon vill när hon vill och A det han vill när han vill kanske de båda skulle känna sig friare och må bättre?

  • k says:

    Så himla synd att hon inte hittat dessa fakta tidigare och inte tänkt i dessa banor tidigare! Och tyvärr kanske hennes historia spelar in: de hamnade i nån slags djävulsdans; där hon triggades i det som för henne är sårigt och viktigt?

    B hittade foto på A där han faktiskt log och såg glad ut! Där A hade tagit med henne till en pizzeria med en kul historia bakom med välkänd rockmusiker.

    Så både hon och han har försökt hitta på roliga saker: han där och hon här. Och B har uttryckt tacksamhet och sagt tack och också uttryckt glädje över det han har gjort under en lång period och kan fortfarande säga hur glad hon är över det han hjälpt till att fixa där de båda bor tillsammans…

  • k says:

    “…när man mår psykiskt dåligt är det lätt att man bara är fokuserad på sig själv och inte kan känna in och orka ta in andra. Så det är inte ditt fel eller fel på dig. Tänk på det! Även om hen vill tala om det just nu, för att hen mår dåligt och inte orkar titta på sig själv.”

    Ur intervju med Ronald F. Levant:

    “Intervjuaren (I): Ditt arbete har fokuserat på kön, manspsykologi, problemen med traditionell maskulin socialisering, psykoterapi med män och faderskap /…/.

    Låt oss börja med manspsykologi och din uppväxt. Hur var din uppväxt?

    Roland Levant (RL): Jag växte upp i en ganska tuff omgivning och om en pojke börjar visa svaghet/sårbarhet där jag växte upp, så kränker han den manliga koden och förtjänar hård bestraffning.

    I: Det är karaktäristiskt att om en pojke inte kan stå emot att bli retad, så bådar det inte gott för honom.

    RL: Ja, jag blev som barn vittne till scener, där pojkar blev slagna av andra pojkar för att de grät. [dvs det pojkar lärde sig hemma av rollmodeller samt av hur de blev behandlade, liksom att de inte fick den anknytning som de behövde, fysiskt eller psykiskt, förstärktes sen i kompisgrupper, skolan, scoutgrupper osv? ‘Så här ska pojkar/män vara! Inte så där!]/…/

    I [om män i terapi]: Istället för att tvinga dessa [senare vuxna] män in i ett terapiuppfunnet sätt att uttrycka känslor, som  ‘Hur känner du nu?’, så gör du verkligen gemensam sak med männen och säger ‘vi’. Många män skäms för att komma till terapi, eftersom de tror att det inte kommer att stå i relation till deras sätt att tänka.

    Den traditionella terapeuten säger ‘Hur känner du? Vad känner du nu?’ Den traditionelle mannen svarar ‘Jag vet inte’ och lämnas att känna sig ännu mer bristfällig eller att terapi inte är något för dem.

    RL: Precis, och [frågar sig?] sen ‘Vad är fel med dig?’ Utifrån det jag sagt om min bakgrund kan du se att det inte alls är svårt för mig att känna empati med traditionella män.

    Många av de vänner jag växte upp med, jag själv och min familjs män var traditionella män, så det är inte svårt för mig. [Och] Efter att ha blivit tränad i den Rogerianska traditionen, så vill jag starta med att vara så empatiskt med deras erfarenheter som jag nånsin kan.

    Vi har en ideologi om kön som varierar mellan subkulturer och samhällen och det är något som jag faktiskt har tillbringat 15 år för att studera, dvs jag har sett på maskulin ideologi. Och det verkar finnas en ansenlig mängd tro på det mina kolleger och jag definierar som maskulinitetsideologi, vilket är uppfattningen att män bör undvika allt som antyder feminitet, begränsa sina känslouttryck, vara aggressiva och dominerande, vara extremt självständiga, vara virila män och alltid redo för sex.

    I: Den starka cowboyen och marlboromannen.

    RL: Ja, den traditionella machoversionen av maskulinitet är fortfarande i varierande grader vidhäftad samhällen och subkulturer. /…/

    … ideologin eller tron hur män och kvinnor borde bete sig är en väldigt kraftfull konstruktion. Det finns en mängd maskulinitetskonstruktioner som härstammar från denna världsbild.

    En är den starkt vidhäftade traditionella maskulinitetsideologin, den andra är anpassningen till manliga normer, den tredje är könsrollskonflikt och den fjärde är könsrollsstress [att måsta leva upp till en viss könsroll, fast man kanske innerst inne känner sig annorlunda? Eller just för att man KÄNNER sig annorlunda, inte anser sig kunna leva upp till det mansideal man har och är uppfostrad med och i?]

    Och alla dessa fyra konstruktioner /…/ har använts i hundratals studier och en av de saker som du finner är att högre nivåer av maskulinitet ju fler problem.

    I: Ju mer maskulinitet, ju större problem? Berätta mer om detta.

    RL: Med mina måttstockar, med stöd av traditionell maskulinitetsideologi, ju sannolikare är det att personen har alexitymi, vilket betyder de har en oförmåga att sätta ord på känslor [se Läkartidningen om detta*].

    Det är mer sannolikt att dessa [som lever enligt traditionell mansideologi] stöder vålds- och ofredandeattityder mot kvinnor. För pojkar, om man använder samma mått som mina, så är det mer sannolikt att de har drog- och alkoholproblem, har tidigt sex och avhopp från skolan. Om man använder Jim O’Neills mått, The General Conflict Scale, är det mer sannolikt att de är deprimerade och har relationsproblem.

    Summan av kardemumman är att traditionell maskulinitet är riskfylld för mäns hälsa [och skapar en lång rad andra problem! Något som gör att de har all anledning att försöka komma tillrätta med den roll som de blivit ‘ålagd’!].”

     

    Levants hemsida.

    *)

    Svårigheter att identifiera egna emotioner ger också otrygg anknytning

    Hög grad av alexitymi kan ge sämre förmåga till kognitiv empati

    Marianne Sonnby-Borgström, fil dr i psykologi, Hälsa och sam­hälle, Malmö högskola

    Sammanfattat

    Alexitymi är en dysfunktion i det psykiska fungerandet som kännetecknas av problem med att mentalt representera och finna ord för sina känslor. I populationer bestående av personer med psykosomatiska och psykiatriska diagnoser är alexitymi överrepresenterat.

    Brister i identifikation och verbalisering av kroppsliga affektiva responser antas medverka till dysfunktionell affektreglering.

    Att kunna identifiera sina egna emotioner antas även vara centralt för att förstå and­ras känslor (empati) och förmågan att skapa nära relationer till andra.

    I den refererade studien undersöktes alexitymi i relation till empatisk förmåga, till anknytningsmönster och till ansiktsimitation.

    Resultaten visade att personer med högre grad av alexitymi hade svagare imitativa responser i den ansiktsmuskulatur som uttrycker negativa emotioner. De visade sämre förmåga till inlevelse (empati) och hade otryggare anknytning än personer med lägre grad av alexitymi.

    De kliniska implikationerna av resultaten diskuteras utifrån en mentaliseringsbaserad terapeutisk modell.


    oEn person med alexitymi kännetecknas av problem med att mentalt representera och finna ord för sina känslor. Denna artikel sammanfattar en studie om alexitymi, som publicerats i Neuropsychoanalysis [1]. Med utgångspunkt i studieresultaten diskuteras alexitymi som en komponent i bristande mentaliseringsförmåga. Resultaten kopplas dessutom till en mentaliseringsbaserad modell för behandling av psykisk ohäl­sa. 

    Både personer med alexitymi och patienter med psykosomatiska och psykiatriska diagnoser lider ofta av en hög nivå av emotionell stress [2, 3]. Medveten mental representation av fysiologiska och somatiska affektiva responser och förmågan att kunna verbalisera dessa anses som en central komponent i adaptiv affektreglering [3]. Dysfunktionell affektreglering antas bidra till utveckling av olika psykiatriska och psykosomatiska symtom [4].

    Alexitymi är inte en diagnos enligt den amerikanska psykiatriklassifikationen DSM-IV eller den internationella sjukdomsklassifikationen ICD-10, men alexitymi är överrepresenterat hos patienter med psykisk ohälsa.

    I en icke-klinisk population varierar förekomsten av självskattad alexitymi mellan 5 och 17 procent [5], medan exempelvis prevalensen av alexitymi är 37 procent hos patienter med irriterade tarmens syndrom. Patienter med psykiatriska diagnoser såsom anorexia nervosa och depression lider oftare av alexitymi än personer i icke-kliniska populationer [6].

    Alexitymi, empati och personliga relationer

    Personer med alexitymi kan antas ha svårt för att uppleva empati. Den s k simuleringsteorin om inlevelseförmågans ursprung utgår från att en persons upplevelse av sina egna emotionella responser är utgångspunkten för att kunna leva sig in i andra människors känslor.

    Våra medvetna emotionella upplevelser kan ses som en slutprodukt i en hierarkisk process av informationsbearbetning på olika nivåer i psyket [7]. Den lägsta nivån är de renodlade autonoma och somatiska responserna och kallas affekter.

    En speciellt viktig komponent i dessa affekter är de emotionella responserna i vår ansiktsmuskulatur [8]. Den fenomenologiska, upplevelsemässiga, nivån ses som ett senare led i den emotionella processen och kan vara mer eller mindre tydligt medveten. Den högsta nivån är förmågan att sätta ord på de emotionella responserna.

    På samma sätt som emotioner är en process på olika nivåer från konkreta kroppsliga till abstrakta nivåer, kan den empatiska processen antas bestå av bearbetning från primitiv, ­automatisk nivå till abstrakt och medveten nivå. I experimentella imitationsstudier har automatiskt utlösta imitativa responser visat samband med grad av emotionell smitta och emotionell empati [9, 10].

    Mera bearbetade upplevelser av den andres tillstånd är emellertid en förutsättning för kognitiva, utvecklade former av empati [11]. Med kognitiv empati avses förmågan att via fantasi sätta sig in i den andres perspektiv, dvs att mentalt bearbeta den första omedelbara emotionella responsen. Reaktionen kan då ske utifrån den modifierade bearbetningen i stället för direkt på den omedelbara impulsen av emotionell smitta. En person med alexitymi har problem med att identifiera egna emotionella responser på symbolisk nivå och kan därför antas brista speciellt i utvecklade, kognitiva former av empati.

    Bristande förmåga till empati kan tänkas påverka alexitymiska personers förmåga att ingå i nära relationer negativt.

    [kan man uttrycka känslor får man bättre relationer]

    Ett sätt att skatta variationer i kvaliteten på en persons nära relationer är att mäta en persons anknytningsmönster via självskattningsformulär. En person med trygg anknytning har övervägande positiva relationer med andra och karakteriseras av positiva inre arbetsmodeller både av sig själv och av andra [12]. Med en persons inre arbetsmodeller avses de inre mentala representationerna av självet och av andra samt de förväntningar som en person har i samspel med ­andra.

    [Just det som bland andra Pollack och Levant påpekar: den tidiga anknytningen har brutits, inte minst för små pojkar, troligen p.g.a. hur vi ser på pojkar och flickor. Något som senare skapar problem för de vuxna männen i deras relationer, samt för dem som lever i relationer med dem].

    [Ja, just det:] Ett tryggt anknytningsmönster och förmåga till inlevelse i andra antas växa fram i ett nära, sensitivt och speglande samspel mellan barnet och dess anknytningsperson. Anknytningsmönster har i tidigare studier visat samband med imitativa responser [13].

    Syftet

    Syftet med den beskrivna studien var att undersöka alexitymi i relation till både kognitiva och mera primitiva former av empati, till grad av trygghet i relationer (anknytningsmönster), till imitativa responser samt grad av samband mellan de somatiska (imitativa) reaktionerna och de mentala representationerna av dessa (verbalt skattade känsloupplevelser).

    Tidigare studier har oftast relaterat alexitymi till variabler som mätts genom olika självskattningsformulär men aldrig studerat alexitymi i relation till somatiska responser som imitativa reaktioner på emotionella ansiktsuttryck.

    Genomförandet

    I studien deltog 102 personer ur en icke-klinisk population bestående av lika många män och kvinnor med en medianålder på 24 år. Deltagarnas imitativa responser mättes med hjälp av elektromyografi (EMG), när de exponerades för bilder av glada, arga och ledsna ansiktsuttryck. Zygomaticus-responser (leendemuskulaturen, positiva emotioner) och corrugator-responser (rynka pannan-muskulaturen, negativa emotioner) mättes i studien [14].

    Efter exponeringarna fick deltagarna skatta sina egna känslomässiga upplevelser på en skala från mycket positiva till mycket negativa. Ansiktsuttrycken visades med tre olika exponeringstider från subliminal (automatisk bearbetning) till ­supraliminal (kontrollerad bearbetning). Avsikten med de olika exponeringstiderna var att mäta ansiktsreaktioner och verbala rapporter på olika nivåer av informationsbearbetning. Dessa nivåer av informationsbearbetning har beskrivits utförligare i en tidigare artikel [10].

    I studien undersöktes alexitymi med självskattningsformuläret TAS 20 (Toronto Alexithymia Scale) [2], och alexitymiskattningarna relaterades till resultat på två andra självskattningsformulär, som handlar om kvaliteten på en individs relationer till andra: IRI och RSQ.

    Interpersonal Reactivity Index (IRI) användes för att skatta olika aspekter av empati [15]. IRI består av tre olika delskalor som mäter utvecklade, kognitiva former empati, nämligen »fantasi«, »perspektivtagande« och »empatisk omsorg«, samt en delskala som mäter mera primitiv, självcentrerad emotionell smitta (»personlig emotionell stress«). Relationship Scale Questionnaire (RSQ) mätte deltagarnas anknytningsmönster med hjälp av delskalorna »självbild« och »bild av and­ra« [12].

    Dessutom undersöktes alexitymi i relation till imitativa responser och vidare studerades sambandet mellan verbalt rapporterad känsloupplevelse och somatiska ansiktsresponser (imitation).

    Pearsons korrelationstest användes för att mäta sambandet mellan skattningar på alexitymitestet (TAS) och på delskalorna på RSQ och IRI samt för att mäta sambandet mellan EMG-aktivitet och verbalt rapporterad känsla. För att analysera variansen i EMG-reaktionerna (imitationen) mellan grupperna med hög respektive låg grad av alexitymi användes variansanalys.

    Resultat

    Korrelationen mellan de olika självskattningsinstrumenten som mätte alexitymi (TAS-20), empati (IRI) och anknytningsmönster (RSQ) visas i Tabell I.

    I Tabell I kan man utläsa att alexitymi inte visade samband med »personlig emotionell stress«, som räknas som en primitiv form av empati på låg bearbetningsnivå. Deltagare med hög­re nivåer av alexitymi hade däremot sämre förmåga att fantisera om andras inre emotionella tillstånd (delskalan »fantasi«), att ta andras perspektiv (delskalan »perspektivtagande«) samt att reagera med empatisk omsorg om andra (delskalan »empatisk omsorg«). Dessa komponenter i den empatiska processen är av mera utvecklad, kognitiv karaktär.

    I Tabell I kan också utläsas ett samband mellan högre grad av alexitymi och mera negativ bild av sig själv och av andra, dvs deltagare med högre grad av alexitymi hade oftare otryggt anknytningsmönster.

    En statistiskt signifikant skillnad mellan deltagare med lägre och högre grad av alexitymi visades när det gällde imitation i corrugator-muskulaturen (P < 0,05). De som hade högre grad av alexitymi reagerade med imitativa responser endast i zygomaticus-muskulaturen, medan de med lägre grad av alexi­­tymi reagerade både med corrugator- och zygomaticus-imitation.

    Deltagare med hög nivå av alexitymi uppvisade en signifikant korrelation mellan de verbalt rapporterade känsloupplevelserna och de somatiska responserna endast vid visning av glada (positiva) ansikten med korta exponeringstider (P < 0,05). För deltagare med lägre nivå av alexitymi fanns ­signifikanta korrelationer mellan ansiktsrespons och verbala rapporterade känsloupplevelser vid visning av både negativa (arga ansikten, P < 0,01; ledsna ansikten P < 0,001) och positiva ansiktsuttryck (P = 0,05) med längre exponeringstider.

    Diskussion

    Sammanfattningsvis visade resultaten att deltagare med hög­re grad av alexitymi hade sämre förmåga till kognitiv empati. De visade samma nivå av självcentrerad emotionell negativ smitta (delskalan ‘personlig emotionell stress’) som personer med lägre nivå av alexitymi, men tycktes inte mentalt bearbeta denna så att den omvandlades till kognitiv empati och därmed till inlevelse i andra.

    Deltagare med högre nivå av alexitymi hade oftare negativa inre arbetsmodeller både av sig själva och andra, dvs otrygg anknytning. De reagerade med imitativa responser i zygomaticus-muskulaturen (uttryck för po­sitiva emotioner) på samma sätt som deltagare med lägre nivå av alexitymi, men med svagare corrugator-imitation, och de visade samband mellan sina somatiska ansiktsresponser och sina verbala rapporter endast vid visning av glada ansikten (positivt stimulus) med kortare exponeringstider.

    Deltagare med lägre grad av alexitymi reagerade med imitation i både corrugator- (negativa emotioner) och zygomati­cus-muskulaturen (positiva emotioner) och uppvisade samband mellan ansiktsresponser och verbala rapporter både vid visning av positiva och negativa stimuli med längre exponeringstider.

    Självförstärkande system av emotionell stress

    Hög nivå av alexitymi har i tidigare studier visat samband med hög nivå av inre emotionell stress [2, 3]. Den höga nivån av inre emotionell stress kan tänkas försvåra regleringen av stressreaktioner på yttre negativa stimuli såsom andras fruktan, sorg och vrede.

    Förmåga att kunna reglera sina negativa emotioner på ett funktionellt sätt anses vara en förutsättning för att kunna uppnå mera utvecklade, kognitiva former av empati [16]. Dysfunktionella affektregleringsstrategier i form av undvikande av egna och andras negativa emotioner kan påverka alexitymiska personers förmåga till inlevelse i andras inre tillstånd ogynnsamt och vara förklaringen till deras lägre nivå av kognitiv empati.

    Brister i empati försämrar förutsättningarna för att ingå i nära, positiva relationer. Alexitymi visade i de aktuella resultaten samband med negativ självbild och brister i tillit till andra. Att vända sig till andra för upplevelse av trygghet och tröst är normalt en viktig källa till funktionell affektreglering.

    En självförstärkande process av emotionell stress, där både brister i mental representation av egna affekter, brister i empati och slutligen i tillit till andra är involverat, kan bidra till utveckling och förstärkning av psykosomatiska och psykopatologiska symtom.

    Kliniska implikationer

    Den här beskrivna studien är inte baserad på kliniska data, men vissa kliniska implikationer vid behandling av olika former av psykisk ohälsa kan vara värda att diskutera i anslutning till studien.

    En intressant intervjustudie har genomförts av Skårderud [17] på patienter med anorexia nervosa, som ofta har en hög nivå av alexitymi. Resultaten i denna studie illustrerar på ett konkret sätt vad brister i förmågan att mentalt representera sina känslor kan innebära. Skårderud tolkade de anorektiska patienternas symtom som ‘konkretiserade metaforer’, och många exempel på sådana uttrycktes av de patienter han intervjuade:

    ‘’I am so confused. It is simply too much for me. In some way or another I do have to empty myself.’ (She refers to her frequent ­vomiting and misuse of large doses of laxative.)’ ([17]; sidan 167.)

    ‘I feel sad. And when I am sad, I feel burdened and heavy … and then comes the urge to lose weight.’ ([17]; sidan 168.)

    Dessa beskrivningar tyder på att anorektikerna likställer det konkreta kroppsliga uttrycket med den emotionella upplevelsen och uttrycker sina emotioner via kontroll av kroppen i stället för att uppleva och representera sina emotioner via lingvistiska metaforer.

    De betraktar sina emotioner utifrån genom det yttre kroppsliga uttrycket och genom andras bild av deras kroppar i stället för att mentalt representera och bearbeta de stimuli som deras egna emotionella kroppsliga responser (affekter) förser dem med inifrån.

    Detta sätt att agera dysfunktionellt och direkt på sina kroppsliga signaler i stället för via modifierad, symbolisk bearbetning är karakteristiskt även för andra former av psykisk ohälsa. Även personer som lider av posttraumatiskt stressyndrom och borderline-personlighetsstörning har ofta hög nivå av alexitymi och begränsad förmåga till mentalisering [3, 6, 18, 19].

    Mentalisering kan definieras som förmågan ‘att hålla sitt eget inre tillstånd, sina egna önskningar och intentioner i medvetandet samtidigt som man medvetandegör den andres inre tillstånd, önskningar och intentioner, när man tolkar den andres handlingar’ ([20]; sidan 15).

    Begreppet mentalisering ligger nära empatibegreppet, där inslag av såväl inlevelse i självet som interpersonell inlevelse ingår. De här rapporterade resultaten i alexitymistudien visade på bristande mentaliseringsförmåga (empati) hos personer med alexitymi.

    Mentaliseringsbaserad terapi förespråkas ofta för patienter med denna typ av problem [18]. I mentaliseringsbaserad terapi bör terapeuten lägga ner mycket omsorg på att skapa en terapeutisk allians så att patienten i en anknytningsliknande atmosfär av tillit vågar uppleva sitt inre emotionella tillstånd på högre medvetandenivåer.

    Terapeuten intar en icke-vetande, undersökande och aktiv roll i denna form av terapi [18]. Spegling av patientens känslor är en viktig del av processen, något som underlättar patientens upplevelse och igenkänning av sina egna kroppsligt baserade affekter. Terapin syftar till att utveckla mentaliseringsfunktionen snarare än att fokusera på innehållet i patientens tankar och emotionella tillstånd.

    Till skillnad från traditionell kognitiv terapi, som huvudsakligen är inriktad på patientens egna tankar och känslor, syftar mentaliseringsbaserad terapi även till att utveckla patientens förmåga att uppleva och förstå andras tankar och känslor.

    En förbättrad mentaliseringsförmåga ger patienten nya verktyg för att reglera och uttrycka sina negativa emotioner och ger möjlighet till självreflektion och att reflektera över sig själv i samspel med andra. Detta kan medverka till positiva självförstärkande processer, som bryter onda cirklar av negativ emotionell upptrappning och accelererande problem i sociala relationer.”

    Reflektion: att B vattnar blommor eller sitter med mobilen betyder inte att hon inte bryr sig eller inte lyssnar! Men, visst, det SKULLE också kunna betyda det, men det betyder inte det automatiskt. A sitter med sin dator och betyder det automatiskt att han inte bryr sig?

    Om inte annat borde A försöka gå tillräckligt till botten med detta för att kunna ha andra sorts relationer i framtiden och inte hamna i samma upprepat.

    Om ett sätt att försöka förändra inte fungerar borde man försöka hitta ett annat?

    • k says:

      Och vidare om anknytning: A reagerade själv på sin mors biografi; att den bara relaterade fakta. Innehöll väldigt få känslouttryck (kanske inga): hur var livet egentligen för den lilla flickan och hennes syskon? Så hur var anknytningen här för inte minst hennes äldste son och för henne själv när hon i sin tur var barn? Klarade sig de yngre sönerna lite bättre och döttrarna också okej? Men en lider av depression och utmattning…

      Tänk att kunna börja uttrycka sig och sina känslor på ett annat sätt; hur vore det? En befrielse?

      Kanske B skulle kunna utveckla den förmågan vidare också?

      Jo, terapeut sa att kroppsspänningar nog skulle försvinna utan hjälp av sjukgymnast. Något de också gjorde.

    • k says:

      Från Ronald F Levants hemsida:

      “Dr. Levant is a nationally renowned expert on the psychology of men. He recently was the guest expert for three weeks on the New York Times Blog for baby boomers “Ask the Expert” [links below]. He has been interviewed for New York Times articles on men who abuse power[see article], and low numbers of male therapists in the mental health care field [see article]. He was also interviewed on the blog talk radio show, “Secret Lives of Men”.

      NY Times interview: Questions about middle aged men
      NY Times interview – advice for couples about their sex lives, Part 1
      NY Times interview – advice for couples about their sex lives, Part 2Dr. Levant is available to respond to media inquiries. Please use the message form on this site for your requests.

      Other recent coverage is outlined below:

      March 16, 2015, Guernica Magazine spotlights professor Ron Levant and his work via a long-form Q&A interview. Available HERE.

      October 21, 2014, ‘The Many Ways of Being a Man’ is the topic of an interview Lon Woodbury recently conducted with professor Ron Levant for The Woodbury Report. Available HERE.

      July 22, 2014, Struggling Teens hosted by Lon Woodbury on “What Does It Mean to Be a Father”. Available HERE.

      June 16, 2014, interviewed for several Father’s Day stories, available from the Akron Beacon Journal, available HERE.

      Canton Repository, available HERE.

      BreezyMama.com, available, HERE.

      OneSmileyMonkey.com, available HERE.

      Mr Dad.com available HERE.

      Dec. 6, 2012, Today.com story on how expectant fathers feel about morning sickness. Text is available HERE.

       Nov. 15, 2012, WKYC-TV segment on the Petraeus scandal. Video is available HERE.

       June 26, 2012, Pacific Standard Magazine story on men and their aversion to therapy. Text is available HERE.

       Oct. 26, 2011, Oprah.com story on how women can connect with the men in their lives. Text is available HERE.

       Oct. 14, 2011, featured in an Akron Beacon Journal Q&A column on what men are thinking. Text is available HERE.”

      Från “A  Sexist Pig Myth” eller “Myten om den sexistiske grisen” om varför män i maktposition gör som de gör, utnyttjar sin position och tafsar, har affärer vid sidan om, begår våldtäkt osv:

      “Does power turn regular guys into sexual predators? [Gör makt män till sexuella rovdjur?]

      The answer in most cases is no, say social scientists and therapists who have long experience working with men. ‘Power is a facilitator,’ [I de flesta fall nej, men makt underlättar!] said Ronald F. Levant, a psychologist at the University of Akron and co-editor of ‘Men and Sex: New Psychological Perspectives.’

      ‘It provides opportunities to men with certain appetites but seldom changes personality in any fundamental way.’ [‘(Makten) förser män med särskild aptit med tillfällen, men förändrar sällan deras personlighet på något fundamentalt sätt.’ Dvs det är så de är och vore även om de inte hade den enorma makt de har! Dvs de var grisar redan innan!]

      Make no mistake: Many men are faithful partners and remain so for life. Others would play the course like Tiger Woods if they had the opportunity and the chops.

      But only a minority of men feel entitled to have their way to dominate others, to humiliate them if provoked. These guys usually know who they are, and the people around them sure do. They were grabbing waitresses or pulling the wings off flies well before becoming chairman of the board. [de här männen klappar servitriser i baken och rycker vingarna av flugor långt innan de blir VD:ar och liknande].

      People are debating now whether some cultures even sanction this behavior. Yet if social science is any guide, arrogance generally precedes power [arrogans kommer vanligtvis före makt], not the other way around [inte tvärtom]. For all their professed suspicion of autocrats [=envåldshärskare], people tend to cede [=överlåta, avstå] authority precisely to those individuals who want it most.

      Studies of group behavior suggest that the overconfident, outspoken individuals are the ones who tend to become the leaders. And the experience of being at the top only reinforces the person’s sense of control and self-centeredness.

      [ja, de var skitstövlar redan innan de nådde toppen! Och man tenderar att ge såna skitstövlar makt! Avstår den till dem och de når toppositioner, vilket förstärker deras känsla av kontroll och självcentrering 😦 ]

      /…/

      These ‘high-powered’ [=starkt förstorade]  people were significantly less accurate in reading emotions from facial photographs than a comparison group of participants who were not primed in the same way. This and other experiments suggest that power can blind people to the emotions of those around them and lead to ‘objectifying others in a self-interested way,’ the authors concluded.

      ‘If the person has this sense of superiority, and they’ve gotten away with these kinds of things before, they begin to think that the risk-reward ratio that applies to everyone else doesn’t apply to them because they’re so special,’ said Samuel Barondes, a professor of psychiatry at the University of California, San Francisco, and author of the forthcoming, ‘Making Sense of People.’ ‘It’s hard for people who don’t think that way about themselves to believe that anyone else really does. But they do.’

      The exception may be the sort of man who is so consumed with advancement that certain personality traits go unexamined or unexpressed along the way. Feelings of inadequacy, a longing for paths not taken, or a sense of gratification too long delayed can prompt the taking of one small risk, one awkward advance, and then another, therapists say. It’s easy to ridicule such motives, and they do not justify the harm done to others when the chairman reaches for the cookie jar, or the thigh of a Congressional page. But they are motives nonetheless — for sexual transgressions, if only rarely sexual deviance.

      And once the cheating or the groping starts, ‘there’s really no telling where it ends, if the person has real power and begins to believe they can continue to get away with it, said William B. Helmreich, a sociologist at City College of New York and author of ‘What Was I Thinking: The Dumb Things We Do and How to Avoid Them.’

      That is, if it starts at all. In a survey of young men, Dr. Levant found that attitudes toward sex were far less defined by locker-room culture than commonly assumed. Responses varied widely but on average the participants agreed that a man ‘should love his sex partner,’ that he should ‘have to worry about birth control,’ and that he shouldn’t ‘always have to take the initiative when it comes to sex.’

      These and other, similar findings seem only mildly surprising, until placed in a larger context. For most of human history, men have treated women much as they pleased, and powerful men routinely collected wives and lovers, feeling free to maim or kill those who offended. The social norms, criminal laws and progressive culture of the West evolved in part to check such abuses, and most men not only observe those rules but also, as the attitude surveys show, internalize them.

      Mr. Schwarzenegger, who issued a public apology, is now familiar with the sting that violating such shared social rules can deliver. Mr. Strauss-Kahn, who is alleged to have committed a far more serious act, will suffer more than public embarrassment. He might face a jury of his peers.”

      Och…

      “…many of us wind up as adults with rather rigid ideas about what love, sex and relationships should or must be. The late New York psychologist, Albert Ellis, termed the way that we hold on to these rigid ideas of things that should or must be as ‘musterbation.’

      He held that we need to challenge rigid ideas about sex and relationships, because if there is one thing we know about sex, it is that there is no single way to have a satisfying sexual relationship, and what’s right for one person may be wrong for another.

      The second theme is the importance of communication. It is difficult to let your partner know what works and what doesn’t work for you because that involves letting oneself be vulnerable. However, it is essential to communicate, because our partners cannot read our minds, nor sense our most intimate desires.”

      Vi har växt upp med bilder av vad ett lyckligt liv är – eller inte är – och detta begränsar våra liv och hindrar oss att vara lyckliga med det vi har? Kanske väldigt nöjda och tillfredsställda. Och inte bara kvinnor, utan också män, tror att …

      “Om du älskar mig, då skulle du…”

      Vi har idéer om vad ett lyckligt äktenskap är och inte är.

  • k says:

    Är den 16-årige pojken som vansinneskör exempel på vad som kan hända med en ungdom som saknar ord för sina känslor? Och tar ut sina enorma frustrationer i vansinneskörningar, där han också försöker provocera polisen att jaga honom?

  • k says:

    Managerial-Grid-2

    Hittade denna bild här.

    Och här är Ydréns bild:

    konflikstilargraf5

    B råkade hitta artikel om hur man kan hantera konflikter – konfliktlösning. Författaren pratar om fem olika konfliktstilar:

    “…de fem konfliktstilarna:

    Du har intressen du vill ha tillgodosedda. Den andra parten har andra intressen. Det är därför ni har en konflikt. I vissa konflikter är ditt intresse mycket viktigt för dig. I andra är det inte så viktigt. Det kan finnas olika anledningar till det. Intressen kan vara viktiga för dig för att de representerar ett starkt behov eller viktiga värderingar. De kan vara oviktiga för att de är triviala eller för att det inte är värt riskerna att kämpa för dem.

    Hur viktigt du tycker den andras intressen är kan också variera. Ibland är personen eller frågan så viktig att du prioriterar att de ska få vad de behöver. I andra konflikter spelar det dig ingen roll om de får sina intressen tillgodosedda.

    Den allra vanligaste uppdelningen i konfliktstilar bygger på en skala av Blake och Mouton. Den mäter på den lodräta axeln hur stor omsorg du visar för dina egna intressen, på den vågräta hur stor omsorg du visar för den andras intresse. Resultatet blir fem olika sätt att förhålla sig till en konflikt beroende på vilken omsorg man visar för sitt eget och andras intressen.”

    Vidare kan man läsa:

    “Det är värt att notera för det står i kontrast till att många tänker på konflikter som något man kan hantera själviskt eller altruistiskt. I själva verket kan du bry dig mycket om den andras behov samtidigt som du bryr dig om dina egna. Det är ofta det förhållningssättet som förespråkas i konstruktiv konflikthantering.

    Som bilden illustrerar finns det fem olika konfliktstilar: kamp, undvikande, kompromiss, samverkan och anpassande:

    • Kamp strävar efter att tillgodose det egna intresset utan att ta hänsyn till den andres intresse.
    • Den undvikande stilen innebär att man inte engagerar sig vare sig i det egna intresset eller i den andres intressen.
    • I kompromissen engagerar du dig halvdant i bådas intressen. Resultatet blir att båda får en del av vad de vill men ingen får precis vad de vill.
    • Samverkan innebär att du visar stor omsorg både för dina intressen och den andres.
    • Med en anpassande stil visar du stor omsorg om den andres intressen men ingen om dina.

    Det finns alltså fem typer av agerande i en konflikt beroende på hur vi väljer att förhålla oss till våra egna och andras intressen.”

    Om kamp kan man läsa:

    “Kampen är en maktorienterad konfliktstil där man använder sin makt för att vinna konflikten.”

    Vanligtvis är den inte bra i en relation, men den ska inte uteslutas, för:

    “Att använda kamp kan vara att stå upp för sig själv, säga ifrån, hävda sina åsikter, markera sina gränser, stå för det du tror på, övertala, kräva, tävla, kontrollera, fatta beslut, instruera o.s.v. Det finns ett brett spektrum av sätt att kämpa.”

    Ja, beroende på sammanhang och relation? Men…

    “Man brukar säga att kamp prioriterar egna intressen framför relationen. Du vinner på någon annans bekostnad. Den andra förlorar och är förmodligen inte lika nöjd med utgången av konflikten som du är. Ingen tycker om att bli överkörd, utnyttjad eller förbigången. I längden tär det [dock i högsta grad] på relationer om du ständigt kämpar för vad du vill utan att ta hänsyn.

    Att i bli överkörd leder till minskat engagemang och samarbete. Du riskerar göra andra passiva, omotiverade och frustrerade. I längden kan människor som ständigt blir överkörda få minskad självrespekt och bli deprimerade. Det kan å andra sidan stärka din självkänsla att kämpa mot andra. Inte minst tenderar ilska och aggression stärka självkänslan och förmågan att ta för sig.

    Det finns all anledning att fördjupa bilden en del. De flesta människor uppskattar om någon annan tar ansvar och visar ledarskap ibland. Att du ser till att få din vilja fram kan vara uppskattat. Det ger ju om inte annat den andra friheten att slippa ansvar och du bidrar med dina tankar och känslor.”

    Nej, detta är kanske inte alls alltid oönskat, utan också önskat! “Två tänker bättre än en” Och att ena parten har idéer, uttrycker önskemål, vill osv betyder inte att denna inte bryr sig om vad den andre vill, tycker, vilka idéer han har osv. Kanske tvärtom!

    Andra parten kanske blir avbördad ansvar! Om båda bidrar med sitt och tar ansvar gynnar hela relationen!?

    Och genom att ha idéer, säga vad man vill osv så blir man tydligare för den andra parten, man lär känna varandra bättre.

    Kan det vara så att man har olika stilar på jobbet och i en partnerrelation? Och båda relationerna skulle gynnas av att man använder fler stilar?

    “I en ledarroll ska man använda sin makt. Det är en del av uppgiften. Det spelar ingen roll om du är chef, förälder, lärare, läkare eller någon annan med ansvar och ledaruppgifter. Du förväntas ta på dig ansvar och se till att ditt ledarskap märks. Det kan du göra på mer eller mindre konstruktivt eller destruktivt, men du behöver konfliktstilen kamp i din repertoar.

    Att ständigt använda kamp är inte ensidigt positivt för dig själv, trots att du får dina intressen tillgodosedda. Att köra över någon kan ge bitter eftersmak. Ilska som för många är förknippat med kamp smakar illa och riskerar i längden försvåra för dig att närma dig andra empatiskt. Kampen i sig kan också göra att du glider allt längre bort från vad du verkligen behöver.

    Destruktiv kamp förstärker konflikten och får parterna att polarisera sina ståndpunkter. Det tenderar att göra att man får sämre kontakt med sina egentliga behov. Det gör det också mindre sannolikt att man kan lära sig tillräckligt mycket om varandra för att skapa riktigt bra lösningar på konflikten.”

    Förmår man uttrycka sin vilja och sina idéer så kan man lära sig mer om varandra, och sig själv, och därmed fördjupa relationen rentav!?

    “Kampstilen är alltså huvudsakligen en bra metod att ta till när utgången är viktigare än relationen eller när det inte finns tid för andra lösningar. Samtidigt tenderar kampstilen att eskalera konflikter genom att sätta motsättningarna i ljuset och om den inte leder till ett avslut där den andra anpassar sig är det troligt att även den andra parten använder sig av kampstilen.

    Och konflikten blir låst, får ingen lösning? I en parrelation borde man vara försiktig med denna stil?

    Om kompromissande:

    “Kompromissen återfinns i mitten av modellen. När du kompromissar visar du inte lika mycket omsorg om ditt eget intresse som om du använder kamp. Du visar inte lika stor omsorg om den andras intresse som när du anpassar dig. Du förlorar en del för att den andra ska vinna en del och vice versa. Ni uppnår inte samma gemensamma fördelar som med samverkan, men inte heller samma ömsesidiga förlust som i undvikande.

    Att kompromissa kan vara en mycket bra metod för att skapa gemensamma lösningar. Att gå från kamp till kompromiss kan vara en stor framgång. Men det är alltför vanligt att framhålla konfliktstilen kompromiss som ett ideal.

    Problemet med kompromisser är att de precis som alla konfliktstilar, förutom samverkan, skapar vinnare och förlorare. När utgångspunkten är att parterna behöver göra avkall på sina intressen ställs de mot varandra. Motsättningen minskar radikalt förmågan att skapa bra lösningar eftersom den förstärker negativa konfliktmekanismer. Tilliten sjunker, förmågan att förstå varandra minskar, viljan att arbeta fram lösningar för bådas bästa minskar och motsättningarna ökar. Både förmågan och viljan att skapa kreativa lösningar som bygger på ömsesidig förståelse minskar.

    Även om kompromiss är bättre än kamp för relationen är det inte den mest eftersträvansvärda konfliktstilen. Kompromisser har en tendens att skapa sämsta gemensamma nämnare. Ingen får riktigt vad de vill utan får nöja sig med något som de är halvnöjda med men som åtminstone inte heller gör den andra helt nöjd. Risken är stor att du försummar möjligheter att skapa lösningar som tillgodoser bådas intressen om du förväntar dig att behöva kompromissa.

    Kompromisser är som sämst när det är viktigt med analys och kreativa lösningar, när konflikten berör viktiga principer och värderingar./…/

    Tänk dig att du är i en nära relation där du alltid är tvungen att kompromissa om vem du är och vad du vill. Det är hämmande att ständigt kompromissa och ofta onödigt. I viktiga frågor är det bättre att sträva mot samverkan.

    Men…

    “Att en lösning inte är riktigt bra kan uppvägas av att den åtminstone upplevs som rättvis./…/  En kompromiss kan vara ett sätt att snabbt komma fram till en lösning som kan stabilisera konflikten medan man försöker finna bättre långsiktiga lösningar.”

    Men den är ändå inte den optimala lösningen.

    Om undvikande:

    “En annan benämning på konfliktstilen undvikande är passivitet.

    Undvikande återfinns längst ned i vänstra hörnet. Det betyder att när du använder den undvikande konfliktstilen tar du varken hänsyn till andras intressen eller dina egna. Precis som namnet antyder undviker man konflikten, ingen får vad de vill och konflikten löses inte utan finns kvar.

    Som undvikande får man främst makt över konflikten genom sin förmåga att avstå från att föra konflikt. Du kan undvika själva konfliktsituationen genom att gå därifrån, diplomatiskt ignorera ämnen den andra tar upp, skjuta upp att konfrontera motparten tillfälligt, vara otillgänglig eller visa likgiltighet.

    Som undvikande prioriterar du vare sig dig själv eller den andra. Både relationen och du blir lidande. Att använda undvikande kan vara att helt ignorera en konflikt./…/

    Att undvika en konflikt kan också ge dig möjlighet att skapa en bättre situation. Du kan utnyttja tiden till att skaffa kompetent hjälp, ta reda på information eller låta känslorna svalna av så att ni kan föra ett konstruktivt samtal. Ett av de vanligaste goda råden om konflikthantering är att ta en paus och samla sig så att du inte beter dig överilat när känsloläget är högt.”

    Men det löser inte konflikten.

    Nej, inte sopa under mattan… Ja, B har haft svårt att hantera konflikter(na), men funderat en massa på hur hon ska hantera dem.

    Om anpassning:

    “Anpassning återfinner man längst ned till höger. Där är omsorgen om den andras intressen stor och omsorgen om de egna intressena låg. Att anpassa sig är att ge upp sina intressen och låta den andra vinna.

    Anpassning är vare sig självhävdande eller samarbetsvilligt, det är motsatsen till att tävla. Att anpassa sig kan vara att, hålla med, stödja, erkänna fel, ge sig, vara osjälvisk, låta andra ta ansvar och fatta sina egna beslut, sudda ut skillnader eller att lyda någon annan.

    På kurser har många av mina deltagare reagerat starkt på den självuppoffrande aspekten av den anpassande konfliktstilen. Det är lite förvånande eftersom det är så vanligt och så många är konflikträdda.

    Anpassning antas innehålla ett element av att vara engagerad i relationen. Att bry sig om andras intressen tenderar att minska mellanmänskliga spänningar. Under en tid fungerar det säkert att minska problemen i en relation genom att ge efter för andras önskningar. I förlängningen är det dock ingen god strategi.

    Eftergivenhet som strategi är riskabel. Anpassning för att få karriär, kärlek eller uppskattning blir en fälla. Och medan den inre känslan av att andra har skuld till en växer får man allt svårare att få vad man behöver. Överanvänd leder anpassning till bitterhet, depression, beroende och att man inte växer som människa. De som är mycket konflikträdda har sällan tillfredsställande relationer. Även om relationerna är goda får de ju inte själva vad det behöver. Ett överdrivet anpassande tenderar också läcka ut som negativa känslor på ett eller annat sätt.

    Dessutom tenderar andra tycka bättre om att få möta dig som person än att alltid få vad de vill. Om du ständigt anpassar dig riskerar du att andra känner sig som förtryckare. Framförallt förnekar du dem det de vill ha av dig, du.”

    Nej, tänk om hon INTE vill ha en partner som anser att hen måste “lean backwards.” Risken finns att denna partner fås att känna som en ångvält, ja, förtryckare, omöjlig att prata med, svår att komma överens med eftersom man inte vågar säga vad man vill och tycker eller inte vågar komma med idéer!

    Medveten anpassning däremot stärker självkänslan och är för de flesta en positiv upplevelse. Det finns många goda anledningar till att anpassa sig. Altruism och omtanke är ett par. Att du inser att du har fel och att du borde ge dig för den andra är andra.

    En speciell form av anpassning är att ge andra frihet att fatta egna beslut och gå sin egen väg. Särskilt om du har makt att förvägra dem det är det något som ger dem möjlighet att utvecklas och växa som människor. Som förälder använder man anpassning när man låter barnen ta eget ansvar för att de ska pröva sina vingar. På motsvarande sätt brukade man råda ledare att använda anpassning för att ge medarbetarna en chans att växa och utvecklas, åtminstone när auktoritärt ledarskap fortfarande var vanligt.

    När anpassning är en bra konfliktstil

    • Fel Anpassa dig när du inser att du har fel och att den andra lösningen är bättre.

    • Strategiskt Det kan vara strategiskt riktigt att anpassa sig för att vinna välvilja och skapa utrymme för gentjänster när ämnet är viktigt för andra.

    • Harmoni Anpassa dig för att återskapa balans och harmoni i ett förhållande när den andra verkar uppleva ojämvikt.

    • Växa Låt andra pröva sina vingar för att växa av framgångar eller lära sig av sina misstag.

    • Omtanke När andras behov är värt att ställas framför ditt eget.

    • Skydd När fortsatt kamp bara leder till större förluster kan det vara en god idé att kasta in handduken och låta den andra vinna.”

    Och när man har olika konfliktstilar kan det bli problem?

    Om samverkan:

    “…maximal omsorg för både egna och andras intressen. Samverkan betyder därmed en strävan mot att båda parter ska få sina intressen tillgodosedda./…/

    Samverkan brukar innebära en gemensam problemlösning. Konfliktstilen kan innebära att både vara självhävdande och bjuda in andras åsikter, att välkomna skillnader, reflektera över styrkor och svagheter i olika perspektiv. Det finns i allmänhet ett inslag av kreativitet i problemlösningen där 1+1=3. Det är i förmågan till nytänkande som man finner möjligheten att tillgodose bådas intressen även när det inte är uppenbart möjligt i utgångsläget.

    Konfliktstilen samverkan tonar ned synen på konflikten som en kamp mellan olika parter. Det kan liknas vid att parterna slutar att stå mitt emot varandra och skälla för att sätta sig sida vid sida och titta på problemet tillsammans./…/

    Samverkan bygger på lärande, att genuint försöka komma över kommunikationssvårigheter och lära sig vad den andra vill, ofta djupare än vad han från början uttrycker. Genom att lära mer om varandra öppnas det utrymme för fler och bättre lösningar, men processen att lära sig om varandra kan i sig bli en del av lösningen.

    Att visa öppenhet och engagemang för motparten ökar respekten, tilliten och förståelsen. Det förbättrar relationen och skapar engagemang.”

     

    Men de här dysfunktionella sätten att relatera har vi troligen lärt oss tidigt i livet. 😦 Med större och större medvetenhet hos dem som har med barn från tidigast i livet och uppåt att göra, så kan vi undvika allt mer av detta. Så människor slipper kämpa och må så dåligt senare i livet.

    Att komma tillrätta med detta kräver ofta en väldig massa ansträngning. 😦 Och brutna relationer, tårar, ångest och kanske ännu värre på vägen? 😦

    • k says:

      Och om män saknar ett känslospråk och har fått lärt sig att reagera med ilska och makt, då kan det ju bli stora problem… 😦

      Man behöver ett språk också för att kunna uttrycka saker… Och då måste man erövra DET också!

      Ska kvinnan spela den traditionella rollen av att vika undan och anpassa sig, dvs inte ha idéer, vilja, önskningar osv?

      Jo, både män och kvinnor har problem, men “kvinnorollen” har fördelar: Vi har oftast ett bättre förråd av ord för att uttrycka känslor, vi kan generellt i högre grad prata om känslor. Och det är kanske för att vi som väldigt små fått en aning bättre anknytning till våra anknytningsobjekt?

    • k says:

      Om att hantera andras ilska skriver Johan Ydrén här. Ja, hur kommunicerar man bättre? Vad är vars och ens ansvar? Ansvar för sig själv, för relationen osv?

      Att A säger att han har gjort “all the paddling!” och “leaned backwards”, menar att det bara är han som har anpassat sig?

      Men…

      Om du ständigt anpassar dig riskerar du att andra känner sig som förtryckare.”

      Nej, VILL B ha en som anpassar sig? Och är hon förtryckare? Omöjlig att prata med m.m.? Vill nån ha nån i sitt liv som bara anpassar sig? Och OM så skulle vara fallet, då har ju den personen ett stort problem!

      Dessutom tenderar andra tycka bättre om att få möta dig som person än att alltid få vad de vill./…/ Framförallt förnekar du dem det de vill ha av dig, du.”

      Ja, sant!

      Nej, samverkan låter mycket bättre:

      “Samverkan bygger på lärande.”

      Ja, vem är min partner egentligen? Kanske både olik och lik mina tidigare partners!?

      “… att genuint försöka komma över kommunikationssvårigheter och lära sig vad den andra vill, ofta djupare än vad han från början uttrycker. Genom att lära mer om varandra öppnas det utrymme för fler och bättre lösningar, men processen att lära sig om varandra kan i sig bli en del av lösningen.

      Att visa öppenhet och engagemang för motparten ökar respekten, tilliten och förståelsen. Det förbättrar relationen och skapar engagemang.”

      Och det man gör ihop kan då bli riktigt kul och trevligt! Och ens relation blir mycket bättre!

      Och om man inte säger vad man vill; borde man då anklaga den andra för att den “får” bestämma allt? Vilja (hur vet man att ens partner VILL?) bestämma allt? VILL den andra parten bestämma allt? Vad skulle denna vinna på det?

      Ansvaret ligger ju på båda parter och man får väl anta att B VILL lyssna och veta och samverka? Och genom detta kanske också lära sig mer om varandra! Och sig själv! Kvaliteter hos både den andra och sig själv som man kanske inte visste om eller riktigt anade?

  • k says:

    B kunde fråga vid planering av resa:

    “Vad vill du göra?”

    Och föreslå:

    “Kan inte du fundera och så funderar jag på mitt håll och så sätter vi oss ner sen och kollar vad var och en vill göra. Jag behöver mindre tid för att fundera och är en sån fattar beslut snabbt! Du behöver mer tid och då måste du få det, så du får tänka igenom vad du vill göra!?”

    Men det är lite mer än så: nu vill inte A ta de promenader, cykelturer osv som de gjorde för ett år sen och mer. P.g.a. depression vill han mindre än nånsin? Så det är både ett och annat som borde lösas???

    Och, jo, B VILL samverka! Vill INTE bestämma allt och vara den enda ansvariga, som också får ta det om saker inte blev så bra som önskat!

  • k says:

    Hur hantera ilska och kanske också missnöje m.m.:

    “Det är naturligt både att böja sig för någon som är arg och att bli arg själv för att trycka tillbaks. Ingen av de varianterna är bra.

    Stå kvar utan att varken anfalla eller fly, försök inte trycka ner och böj dig inte. Att försvara sig med ilska kan eskalera konflikten och är i allmänhet destruktivt. Att visa sig svag kan också eskalera konflikten och leda till ännu värre attacker. Att försöka agera med självsäkerhet och utstråla trygghet underlättar fortsatt kommunikation och lugnar ner situationen. Det är det bästa sättet att möta ilska.

    För att kunna arbeta konstruktivt med en konflikt behöver känslor hanteras innan problemet. Så är någon arg, lyssna på ilskan. Hjälp den som är arg att lugna sig genom att respektera deras ilska. Lyssna på vad de säger, be dem berätta mer, visa att du är bryr dig om deras känsla även om du inte tycker de har rätt. När de lugnat sig kan ni fortsätta diskutera ämnet.”

    Himla svårt!

    “När jag börjar känna mig provocerad brukar det hjälpa att fokusera på att det är deras känsla. Det finns något som förklarar att just de känner som de gör i den här situationen. Då väcks min nyfikenhet och empati. Även när någon är arg för något jag gjort kan jag försöka visa omtanke om deras känsla och skjuta mig själv och min känsla av att bli orättvist påhoppad åt sidan. För deras känsla och min skuld är två skilda ting.”

    Även om B blir väldigt ledsen. Och kommer hennes behov av att bli omtyckt in här? Är det därför hon anstränger sig så om den andre? Omsorgen och omtanken – what about? Oerhört sårande med missnöjet som egentligen aldrig leder till försök att förbättra det man är missnöjd med…

    “Att visa att vi lyssnar, bryr oss om och respekterar någons känsla är att visa respekt för den som person. Det är ofta en stark upplevelse för vi är inte vana vid att någon visar våra känslor genuin omtanke, särskilt inte ilska. I en relation är det ett sätt att bygga tillit till varandra. Därför är det inte ovanligt att man kan stärka en relation genom att hantera den andras aggression konstruktivt.”

    Och vidare från Most People Are Depressed For a Very Good Reason:

    “‘No,’ she replied, ‘I’m not saying that at all. What I am saying is that you should be wary of the Doctor who tells you a pill is a fix for your broken mind. The way I see it, you have a lot of reasons to be sad right now. So if that’s what you’re feeling, that seems about right to me.’/…/

    ‘My brain doesn’t produce enough serotonin!’ they chirp. ‘This is why I’m always sad!’

    It’s always the serotonin. It’s never the lousy job or the loveless marriage or the helplessness one feels when they finally realized they’ve been pressured into living a life they would have never chosen for themselves. No, it’s never that. It’s always a broken brain.”

    Bland många professionella, ja, men inte bland alla i befolkningen? För det är lättare att lösa det så?

    “It’s the people who try to eradicate every hint of sadness and anger out of human existence I fault. Negative emotions are a vital part of the human condition and it isn’t until we experience them that we truly appreciate the positive opposites. In other words, one needs sadness in their lives to be able to fully recognize happiness when they come across it. Without anger, we can never appreciate the calm; our hatred and indifference emphasis our love. To deprive oneself of any emotion characteristic to our nature is to deny the very things that make us human. Our minds work the way they do for a reason. They are not broken.”

    Men sen kan man ju sakna språk för att uttrycka detta. Ett nyanserat språk? Och kan behöva lära sig detta!? Så som Ronald Levant arbetade med Raymond. Men att prata känslor är farligt? Här kommer rädslan för svaghet in? Föraktet för svaghet?

    Något som många män är uppväxta med; hur män ska vara och inte minst INTE vara? Och idag ska kvinnor vara som män och vara starka, icke-svaga, vilket gör att dessa kvinnor får samma problem som män: inte vara svaga och prata känslopjunk? Och då blir de också mer våldsamma och får samma hälsoproblem som män?

    Så de här manliga “strategierna” är inte bra vare sig för kvinnor ELLER män och det finns anledning att göra något åt det, som enskild individ OCH genom att samhälleligt belysa det? Både för enskilda individers skull som för samhällets? Man behöver kanske inte ha det onödigt svårt och djävligt!?

    “Modern day Americans are often trapped in lousy, disappointing, soul crushing careers. If they are not divorced already, their marriages are on the rocks. They live far outside of their means, rack up thousands of dollars of debt, and then they work overtime to pay for the toys they never have time to play with.

    They dedicate their lives to pleasing ungrateful children who won’t amount to much more than they did. Hours of their downtime is spent in front of the television, switching from reality show to reality show, because it is easier to watch other people live life than it is to live their own.”

    Jag kan inte hålla med mer!

    “In a rare moment of creativity, they might write a secret out on a postcard and send it to a website because they don’t have a single person in real life that they trust enough to share their fears with. They feel all of this on top of the usual human maladies of sickness, death and grief.”

    Från Marriage is a Series of Peaks and Valleys:

    “But the whole thing did get me thinking about the expectations people seem to have about marriage. From what I can gather, it seems as though people get married hoping for a fairytale.”

    Något som både kvinnor OCH män ägnar sig åt! *)

    “They envision a lifetime of being completely in sync with another person, where every situation is tackled zestfully and worked out with optimal results and no one ever feels the least bit lonely or taken for granted or unloved. Oftentimes, if you ask them, they’ll concede that people do change, but in their particular case, they are expecting to change together because they are best friends and soul mates and they intend to stay that way forever.

    Two years later, when they’re filing for divorce, you’ll find them wondering where they went wrong. The easy is answer, there is no such thing as fairytales. A marriage is a series of peaks and valleys. Sometimes, you’ll be so in love with your partner that you can’t imagine life without them. Other times? No so much. Hell, there will be moments in your marriage where you won’t even particularly like your spouse. People who say there’s no place for ambivalence in a marriage usually haven’t been married for very long.

    Unfortunately, when plunged deep into the valley for the very first time, most couples panic and call the marriage counselor. If that doesn’t prove to be a quick fix, they find an attorney. After an expensive, bitter, hateful divorce, they go their separate ways destined to repeat the entire scenario with their next spouse.

    No one ever tells them that the valleys are temporary. If they wait it out with good humor, they’ll likely peak again.

    I don’t really know how men feel about the valleys in a marriage. However, I do know women tend to overreact intensely to any sign of dissatisfaction in the marital home. Women have an almost obsessive need to feel connected to their partner and even the slightest amount of distance instigates crying fits, martyrdom, temper tantrums, blame games and other overemotional displays of womanly angst. [Men män kan visa dessa sidor också: martyrskap, ‘temper tantrums’ osv] A man forgets one birthday or is less than enthused about a single outing and suddenly the love is gone and the relationship is dead. Unfortunately, jumping the gun or attempting to force a connection never helps. You can’t nag your way into a happy marriage.

    I’m not a marriage expert. As I said earlier, I’ve only been married a shade under a decade myself. However, I’ve found that when my marriage hits a valley, a useful and effective thing to do is occupy my time somewhere else. I’ll take up a new hobby, get involved with another cause, or make a new friend. If I want to take up salsa dancing and my husband doesn’t, I don’t whine and cry that he never does anything I want to do or insist he doesn’t love me anymore. Instead, I’ll shrug my shoulders and go salsa dancing myself.

    A long time ago, it occurred to me that we are two separate people who will likely grow and change over the years, but it’s not necessary for us to live the exact same lives. Sometimes, we’ve got to be willing to do our own thing. Our individual identities are our own and we’ve got to take some personal responsibility for our satisfaction in life instead of depending on each other to make us happy.

    Besides, in doing our own thing, we often find more things to love about each other. No matter how long and tedious the valley may seem at the time, we always peak again.”

    Nej, det finns inga “perfekta relationer” och om samma visa upprepas borde man fundera om något borde ändras? Om ens förhållningssätt borde ändras?

    Vi behöver tillgång till “hela” känsloregistret, som Alice Miller påstår? Ens känslor leder en i livet och kan skydda oss. Om vi kan låta våra barn behålla dessa kan det betyda enormt mycket för dem i deras vuxna liv och med deras relationer hela livet, inte minst i äktenskap.

    Är detta också en villfarelse? MÅSTE livet vara OERHÖRT smärtsamt? Dock det här smärtsamma KAN göra ens liv rikare sen man kommit ut på andra sidan. Men kan man komma ut på andra sidan på olika sätt? Och upprepa samma onda? Till man förhoppningsvis “lär” sig något?

    *) “…many of us wind up as adults with rather rigid ideas about what love, sex and relationships should or must be. The late New York psychologist, Albert Ellis, termed the way that we hold on to these rigid ideas of things that should or must be as ‘musterbation.’/…/

    The second theme is the importance of communication. It is difficult to let your partner know what works and what doesn’t work for you because that involves letting oneself be vulnerable. However, it is essential to communicate, because our partners cannot read our minds, nor sense our most intimate desires.”

Leave a reply to k Cancel reply

What’s this?

You are currently reading Mer om depression hos män och de känslomässiga svårigheter som hindrar dem från att söka hjälp och göra något åt sina problem … at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta