Att ha kvinnor som måltavla – ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!

August 12, 2017 § Leave a comment

angry-white-men

Michael Kimmel skriver på s 173 i kapitlet “Att ha kvinnor som måltavla – vardags-Sodinis”:

“Varenda dag är det liknande minihärjningståg i Amerika, som individuella George Sodinis och George Huguelys illa slagna och tilltygade kvinnor.

Det är paradoxalt att män kan mörda kvinnor de säger sig älska.”

s 174:

“Den amerikanske chefen för hälsovården har deklarerat att attacker från manliga partners är orsak nummer ett rörande skada av kvinnor mellan femton och fyrtiofyra års ålder.

Enligt standardläroböcker för sjukvård söker mer än en miljon kvinnor sjukvården varje år för skador relaterade till misshandel, detta utgör ungefär 100 000 dagars sjukhusvistelse och 30 000 visiter till akutmottagningar.”

Vilka kostnader blir detta – och vilket lidande?

Forts. s 174:

“En tredjedel av alla kvinnor som mördats har mördats av en intim partner (jämfört med ungefär 3 procent av de manliga mordoffren). Mer än tre fjärdedelar av dessa offer stalkades av sin partner först. 

Mord rankas nummer två (efter olyckor) som ledande orsak till död bland kvinnor – och det är DEN ledande orsaken till död bland gravida kvinnor./…/

Hoten mot kvinnor utvidgas bortom faktiska mord eller övervåld – för att helt enkelt framkalla rädsla i kvinnors liv.”

Varför har män såna drivkrafter? Varifrån kommer allt detta hat och våld ifrån?

Forts. s 175:

“Exfruar dödar sällan sin exmän, de är glada att ha kommit undan och är ivriga att fortsätta sina liv. Expojkvänner och exmän verkar ha svårt att släppa taget./…/

Motivet för kvinnor att döda är ofta för att skydda sig själva, antingen i omedelbart försvar i en våldsam konfrontation eller planerat av en kvinna som inte ser någon annan väg ut.

Män eller pojkvänner dödar sällan sina partners i självförsvar: ofta eskalerar våldet i hemmet bortom vad som tidigare skett eller så planerar mannen mordet på henne ganska överlagt.”

Ja, som Ronald Levant har skrivit: kvinnor måste provoceras för att agera aggressivt, till skillnad från män, som agerar aggressivt utan att ha blivit provocerade.

Och Kimmel menar att män inte kan skylla på testosteronet: de KAN kontrollera sin aggression och man kan visa att de också gör detta. Se också Allan Wade angående detta.

Vidare s 175:

Sociologerna R. Emerson och Russell Dobash och deras kolleger räknar upp några av dessa skillnader [för länk till studien: se också här]. 

‘Män dödar ofta sina fruar efter långa perioder av ihållande fysiskt våld ackompanjerat av andra former av misshandel och tvång; rollerna i såna här fall är sällan, om nånsin, de omvända. Män utför familjemassakrer, dödar maka och barn tillsammans; kvinnor gör inte detta. Män jagar och dödar vanligen kvinnor som har lämnat dem; kvinnor beter sig sällan på liknande sätt. Män dödar fruar som del av planerat självmord; jämförbara ageranden av kvinnor har man nästan inte hört talas om. Män dödar som svar på avslöjanden av otrohet; kvinnor svarar nästan aldrig på motsvarande sätt; även fast deras makar oftare är otrogna.”

Om R. Emerson och Russel Dobach.

s 176:

“Enkelt uttryckt, kvinnor dödar sina partners när de känner att deras liv, eller deras barns liv, är i fara; män dödar sina partners när de känner att deras känsla av berättigande och makt är gäckat. Det är skillnad/ganska annorlunda.

Det som är intressant är att intimt våld av partner i hemmet har minskat över de senaste trettio åren, denna minskning handlar nästan enbart om antalet MANLIGA offer. Enligt amerikanska justitiedepartementet så mördades 1 597 kvinnor och 1 348 män av sina makar eller partners 1976; 2006 hade antalet minskat till 1 159 kvinnor och 385 män. 

(Anledningen är troligtvis ökningen av skyddade platser för slagna kvinnor tillsammans med ökat stöd för offer och större allmän medvetenhet vilken har gett kvinnor en större känsla av att de har valmöjligheter andra än mord och många lämnar sina misshandlande partners. Så, ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!)

Det enorma antalet fysiska skador är bara del av historien när våld i hemmet också krossar själen och förintar självkänslan hos ett oräkneligt antal kvinnor i USA. ‘Ungefär hälften av de slagna kvinnorna säger att det psykologiska våldet är mer ödeläggande än det fysiska våldet,’ säger Lundy Bancroft, expert på våld och författare av ‘Why Does He Do That?’ (2003). 

Dessa vardags-Sodinis uttrycker samma vrede och gör samma anspråk på samma sårade berättigande som de som slår, våldtar och mördar de kvinnor som de påstår sig älska.”

Detta är knappast kärlek. Hur är det med mäns förmåga att verkligen älska? Vad går de här männen miste om? Varför ifrågasätter de inte den snäva roll de uppfostrats och socialiserats in i, samt riktar vreden där den borde riktas?

Jo, han anser sig vara sårat berättigad att bli irriterad, klaga, anklaga, vara missnöjd och otillfredsställd på henne och sitt liv, men har hon färre anledningar att reagera (fast hon inte uttrycker eller agerar ut det) eller rättigheter?

Levant skulle kalla detta destruktivt berättigande: att man anser sig ha rätt att misshandla, psykiskt/känslomässigt, fysiskt och/eller sexuellt, samt i extremfallet mörda…

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’…

August 11, 2017 § 5 Comments

angry-white-men.jpg

s 133 i boken “Angry White Men” eller “Arga vita män”, kapitlet “Why Men’s Rights Is Wrong (For the Right Reason)” eller ungefär “Varför mansrätt är fel (av de riktiga anledningarna)” skriver Kimmel:

“… jag tror att det är viktigt att erkänna smärtan och kvalen, som driver deras missriktade empiriska analyser, som äkta [apropå kapitlet innan om mansrättstudier]. Den är verklig och viktig.”

Ja, det tror jag med.

“Många män mår inte bra i/med sina liv. De söker efter någon att klandra, en förklaring till sina kval, sin förvirring, sitt missmod/missnöje.” 

Men de söker den på fel ställe och försöker lösa den på fel sätt.

“På ett sätt tror jag att en del av den ursprungliga mansbefrielseideologin slår huvudet på spiken närmare.

Traditionell maskulinitet kan vara onödig, en ansträngning att leva upp till normer som andra satt, vilka lämnar dig med känslor av tomhet, utan vänner, en Willy Loman omgiven av [en massa] Mitt Romneys – ytliga, lyckliga seriefigurer [inte riktiga människor, med riktiga behov och känslor, som är både lyckliga och olyckliga, och det som är ett riktigt liv?].

De känner sig som de ‘ihåliga männen’ i T. S. Eliots poem** [Eliot doig 1965!] De är rädda att deras liv ska vara värda lite [kanske intet och det är en hemsk känsla].

Missmodet är verkligt och viktigt – och möjligt att manipuleras politiskt, samt mobiliseras.”

Och det är detta som Donald Trump och såna som SD spelar på och i förstnämnda fallet kommit till makten på. 😦 Trump kom där som en Frälsare, som ska göra “America Great Again.”

“Underlåtenheten att höra smärtan betyder att rationella uppskattningar av dessa mäns nöd aldrig kommer att höras.”

Detta borde politiker vara medvetna om. Vissa är det mer eller mindre och spelar, som sagt, på det, destruktivt för oss alla och inte minst för dessa män. De kommer aldrig att bli lyckligare eller mer tillfreds, varken i samhället, på arbetsplatsen, i socialt liv, i familjeliv med en Donald Trump som president eller SD och liknande partier, vid makten.

De kommer bara tillfälligtvis få avlösning och utlopp för sin frustration och sina aggressioner. Frustration och aggression kommer att finnas kvar och poppa upp och på nytt kräva avlösning och förmodligen utlösning på syndabockar som är tillgängliga och det sorgliga är att de kommer aldrig att få den anknytning som de troligen längtar efter nånstans långt, långt inne.

Detta borde både politiker, samt även terapeuter m.fl. vara medvetna om (om de inte redan är det) och inte t.ex. ge råd om självhävdelse till en man, utan hjälpa honom att hitta andra lösningar, ifrågasätta roller osv.

the revolution2.jpg

Kimmel skriver vidare s 134:

“När landet [USA] grundades såg Thomas Jefferson för sig en mix av rättigheter och skyldigheter – rätten vilken vi givits av vår skapare – sätts alltid mot skyldigheterna mot samhällsgruppen/samhället, mot de andras möjlighet att följa samma rättigheter med samma friheter. 

Fokus bara på skyldigheter enbart upplöser helt enkelt individen till en drönare, ett arbetsbi, del av massan, omöjlig att särskilja från resten [osynliggjord].

Men ett fokus enbart på rättigheter, som i mansrättsretoriken, upphöjs till narcissistisk solipsism*, en tävlingslysten jag-förstism som bara kan TA utan att ge något tillbaka.

1884, nästan ett århundrade efter nationen tog emot Jeffersons vision, insåg amerikanska kvinnor att de, ‘sort of’, lämnats utanför ‘livet i frihet och utövandet av lycka’-ekvationen’.

De hade få rättigheter och dem de hade uteslöt dem fortfarande från att ha en offentlig röst eller närvaro. 

Mottot för den kvinnliga suffragettrörelsen, proklamerad av Susan B. Anthony, i en slogan som utgjorde rubriken på rörelsens tidning, the Revolution, var enkel:

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’

Fortfarande lämpligt att ramas in.”

Dvs de här suffragetterna såg inte bara till sitt!

Överhuvudtaget borde det vara balans mellan rättigheter och skyldigheter mellan alla människor i samhället och världen. Och denna balans kan bli ÄNNU bättre, till gagn för alla! Män skulle förmodligen må mycket bättre om det fortsatt var mer jämlikt. De skulle slippa en massa stress och press osv.

*)”…det enda som existerar är den egna upplevelsen, utan några bakomliggande orsaker.”

“1. Philosophy. the theory that only the self exists, or can be proved to exist.

2. Extreme preoccupation with and indulgence of one’s feelings, desires, etc.; egoistic self-absorption.”
**)

“Mistah Kurtz—he dead.

A penny for the Old Guy

I
We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

II
Eyes I dare not meet in dreams
In death’s dream kingdom
These do not appear:
There, the eyes are
Sunlight on a broken column
There, is a tree swinging
And voices are
In the wind’s singing
More distant and more solemn
Than a fading star.

Let me be no nearer
In death’s dream kingdom
Let me also wear
Such deliberate disguises
Rat’s coat, crowskin, crossed staves
In a field
Behaving as the wind behaves
No nearer—

Not that final meeting
In the twilight kingdom

III
This is the dead land
This is cactus land
Here the stone images
Are raised, here they receive
The supplication of a dead man’s hand
Under the twinkle of a fading star.

Is it like this
In death’s other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone.

IV
The eyes are not here
There are no eyes here
In this valley of dying stars
In this hollow valley
This broken jaw of our lost kingdoms

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

Sightless, unless
The eyes reappear
As the perpetual star
Multifoliate rose
Of death’s twilight kingdom
The hope only
Of empty men.

V
Here we go round the prickly pear
Prickly pear prickly pear
Here we go round the prickly pear
At five o’clock in the morning.

Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

Between the conception
And the creation
Between the emotion
And the response
Falls the Shadow
Life is very long

Between the desire
And the spasm
Between the potency
And the existence
Between the essence
And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

For Thine is
Life is
For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.”

“Feminazis” – eller såna som Donald Trump utnyttjar arga, vita mäns våldsamma raseri, vilket ger dem samhälleligt bifall att göra som de behagar …

June 23, 2017 § 5 Comments

Först vill jag klargöra att jag är kvinna och för feminism, samt röstar socialistiskt.

Göran Greider i “Dalarna behöver mer feminism!”:

“Feminism handlar heller inte i första hand om könet kvinna, utan är ett stort försök av den mänskliga tanken att förstå och förändra det mest komplicerade som existerar i ett samhälle: Könskontraktet, genusordningen, det vill säga de finstilta och oftast outsagda och nedärvda relationer som formar och regisserar könets teater.

Feminismen i vid mening är projektet att befria både män och kvinnor ur traditionens makt./…/

Feminism innebär ofta kritik av det som brukar kallas ekonomism: att den enda måttstocken på allt det vi gör är den företagsekonomiska lönsamheten.

Borgerliga debattörer verkar oftare vara mer intresserade av att ‘företaget’ landstinget ska gå med vinst, än att landstinget levererar likvärdig sjukvård och fixar bra villkor för sina anställda.

Ofta, men inte alltid, sammanfaller ståndpunkterna på den vänstra halvan av politiken med de feministiska ståndpunkterna. Och det har inte alltid med man eller kvinna att göra./…/

Ändå är det knappast de borgerliga, kvinnliga partiledarna som går i bräschen för jämställdheten.”

Läser “Från Man till Människa” och får funderingar över samhällsklimatet och framväxten av främlingshat. Osorterade tankar följer:

Könsroller var tydligare förr. Diverse andra roller var tydligare förr också? Det gav troligen trygghet och en återgång till detta känns förmodligen som en återgång till något tryggt. Allra mest för en viss kategori av människor, med en viss tidigare historia?

De här rollerna var dock begränsande på en massa olika sätt, något man inte tänkt på eller förnekar.

Då skulle göra på ett visst sätt, leva på ett visst sätt. Män bland annat har fått undertrycka mänskliga sidor, med allt vad det innebär för dem själva och deras livskvalitet, men också vad det inneburit för dem de levt med inte minst, fruar och barn.

För dem som dessa roller inte stämde särskilt väl med deras personligheter eller som fostrats väldigt auktoritärt in i dessa roller kunde livet bli väldigt svårt och få stora konsekvenser.

Man fick inte utvecklas utifrån en viss ram. Kvinnor har erövrat nya områden, men män har inte riktigt hängt med och arga vita män har skapats.

Välbeställda kvinnor led av depressioner, personer som Claes Schmidt/Sara Lund fick leva i garderoben, skrivande människor sågs på med misstro, ägna sig åt musik eller teater var inget riktigt att syssla med osv. Det är tveksamt om det är något att längta tillbaka till! Men vi måste finna oss tillrätta i denna nya värld, där alla borde få existera. Så länge man inte skadar nån.

Och den här övergången är inte enkel i olika grad för ganska många människor. Går kanske inte helt smärtfritt för nån, men är ändå nödvändig?

Se “Why I Have No Sympathy for Angry White Men” eller “Varför jag inte har någon medkänsla med arga, vita män”:

“The media promotes their victim narrative 24-7. Donald Trump exploits their violent rage. Which gives white men a free pass to do as they will.”

Dvs han får och bör “assert himself” bland annat!

“Even Madder Men – ‘Angry White Men,’ by Michael Kimmel”:

“The characters populating Michael Kimmel’s new book, ‘Angry White Men,’ are familiar types: Rush Limbaugh’s ditto­heads [nickedocka, ja-sägare], neo-Nazis, wife beaters, rampaging shooters and the divorced rageaholics [de som lider av aggressionsmissbruk, ungefär?] of the men’s rights movement.

Crowded together under one banner, they make for a scary and unpleasant lot: full of fury and blaming everyone but themselves for their problems.

Mostly, they blame women: ex-wives, would-be girlfriends, the phantom black women who stole their jobs.

The editor of a men’s rights website proclaims, ‘The real question here is not whether these women deserve the business end of a right hook, they obviously do, and some of them deserve one hard enough to leave them in an unconscious, innocuous pile on the ground.’ [‘lämnas i en medvetslös, ofarlig hög på marken,’ förtjänar alltså kvinnor proklamerar chefredaktören för en mansrättswebbsida].

Kimmel, a sociologist at Stony Brook University in New York, is unusually adventurous for an academic. As he did in his last book, ‘Guyland: The Perilous World Where Boys Become Men,’ here, he ventures into unfamiliar territory and finds himself engaged in the kinds of conversations he is unlikely to have at department meetings./…/

A longtime feminist, Kimmel maintains a delicate balance when handling his sources. He wants to be sympathetic to the people he interviews and yet loyal to his academic principles.

After a series of humbling recessions and other economic shifts, men like Rick feel emasculated and humiliated, he writes, ‘betrayed by the country they love, discarded like trash on the side of the information superhighway.’

Their sin, according to Kimmel, is a failure to adjust. These guys refuse to admit they’ve been handed privilege all these years by a world that puts white men on top. White men, he writes, ‘have been running with the wind at our backs all these years,’ and ‘what we think of as ‘fairness’ to us has been built on the backs of others.’

Failing to concede this, men get stuck in a permanent dysfunction Kimmel calls ‘aggrieved entitlement,’ [sårat berättigande, terapeuten Ronald Levant skriver om ‘destruktivt berättigande’ rörande män] in which they ‘refuse to even be dragged kicking and screaming into that inevitable future’ of greater gender and racial equality.”

Jämlikhet gagnar alla, män som kvinnor, hög som låg.

“Instead they rage, not at the corporate overlords who have actually shipped their jobs overseas but at the amorphous feminists, or more likely ‘feminazis,’ who have stolen American manhood.

[Ungefär: Istället för att vara rasande på företagspamparna som faktiskt har skeppat deras jobb över haven, så riktar de raseriet mot formlösa feminister eller mer sannolikt ‘faminazis’ [Rush Limbaugh myntade begreppet ‘feminazis,’ ett nedsättande uttryck för liberala feminister…] som [de påstår] har stulit amerikansk manlighet]./…/

Kimmel’s hope is that more men will give up their sense of entitlement and accept a gentler, fairer notion of what it means to be a man. That’s the right ideal, and pop culture has been helping him along, providing ever more TV shows portraying working-class men as loving fathers.

Kimmel’s own book, too, offers evidence that men are making adjustments, choosing to be active parents or attending batterer support groups in an effort to change.

But in the short term, class inequalities loom larger than gender or race. You won’t easily convince Rick or the other men in the book that, due to the long arc of male privilege over the course of world history, he owes something to the likes of Barack Obama or Sheryl Sandberg, or to a sociology professor who lives in New York.”

Troligen sant! Men dessa arga, vita män envisas att rösta på politik som snarare förvärrar de problem de har! 😦

Eller kan vi få se något som detta:

Vad är samarbete?

June 19, 2017 § 15 Comments


Det är ingen bra utgångspunkt för samarbete om man säger att man är rädd för att starta World War III när man vill diskutera enkla hushållssaker, som t.ex. vad som ska ätas och följaktligen handlas.

Dvs hon får alltså inte reagera att han är sårande och inte förväntar sig samarbete (om han ville samarbeta skulle detta gå lättare om han har positiva förväntningar*), ska bara le och svara snällt och vänligt på all hans irritation och aggressivitet, annars ger hon ju honom rätt: World War III startades och han har absolut inget med detta att göra! Han bara visste att det skulle ske!

Han gör allt så olustigt och besvärligt som han nånsin kan! 😦 Och hon ska le.

Tänker på tidigare postning om Passiv-aggressiv”:

“Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill.”

Ja, hans beteende är manipulativt: få henne att vara snäll och vänlig hur irriterad han än är! 😦

“När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Hör han inte hur han låter? Att han provocerar en arg reaktion tillbaka? Försöker han medvetet provocera fram en sån för att visa hur omöjlig hon är och/eller hur synd det är om honom?

Är det något slags perverterad beteende där han avvisar innan han själv blir avvisad?

Att det blir supertungt för den som lever med honom bryr han sig inte om? Fattar han inte?

Och det där med män och testosteron: kvinnor kan också bli aggressiva, dock behöver de provoceras först och de kontrollerar ilskan av empati med den andra parten, om de inte blir provocerade över en viss gräns. Dessutom så visar faktumet att män inte slår sin chef t.ex., däremot kan slå sin fru, medan de troligen har anledning att hysa mer agg mot den förra än den senare! Så de här impulserna (påstått drivna av testosteronet) går att kontrollera!

Män skulle också må mycket bättre, få ut mycket mer av livet och relationer om de tog itu med den maskulinitet de fostrats in i!

Hon är så vråltrött efter förra sommarens kris och sen allt logistiskt runt deras nya lantställe (var köpet av detta ungefär som att skaffa barn: något som skulle lösa samlevnadsproblemen?).

Hon tänkte nu också att hon borde ha frågat (efterklok 😦 ) den där manliga familjeterapeuten i pensionsålder vad ha menade med att hon “inte har levt med en man förut”! Vad menade han egentligen? Att hon gnällde i onödan? Sånt som hon fått genomgå är sånt som erfarna hustrur genomgått och haft överseende med? Eller vad?

Visste han dessutom vad han i så fall tyckte hon skulle ha överseende med? Och hans uppgift som terapeut var väl att få dem att kommunicera bättre och effektivare istället för att den ena parten bara skulle anpassa sig (eller båda bara anpassa sig)?

Eller är det så att hon har nått så långt att hon ifrågasätter sånt som hon bara skulle ha funnit sig i för kanske 30 år sen, med allt vad det kunnat innebära?

Ja…

“Vad menar du med det???”

skulle hon ha frågat och då hade den där terapeuten måst förklara. Tyvärr har hon inte fått lära sig att ställa såna frågor. 😦 Dvs vara allt annat än aggressivt ifrågasättande! Hon SKULLE kunna vara lite mer “aggressiv”???

Bottnande i ett självförtroende och en självklar “insikt” att hon har ett mänskligt värde där hon ska behandlas med respekt och bör förväntas vara resonabel och samarbetsvillig!

Man behöver inte vara perfekt eller felfri för att ha rätt att bli respektfullt bemött! För INGEN människa är perfekt eller felfri.

Och självhävdelse bör innehålla respekt för den andra, precis som psykologen Johan Ydrén skriver!

*Nu har han negativa såna på henne och uttrycker dem också. Hur är det tänkt att hon ska reagera? Säga ja och amen (för han vill bestämma?) eller reagera (och då blir det synd om honom som lever med en kvinna som sätter igång krig om allt hela tiden).

Med detta angreppssätt från honom så är sannolikheten att samarbetet gnisslar nästan garanterad, såvida hon nu inte är världens mest tålmodiga ängel och oerhört snäll och storsint och bara låter allt rinna av sig som en gås! Och är att hon är ganska behovslös. Ja, rentav helt behovslös?

Han skapar problem åt sig, men är det det han vill ha? För det är farligt om saker flyter på smidigt och man är glad och lycklig och nöjd? Det säkraste är att vara pessimistisk och negativ och att förvänta sig att något ska gå fel, så behöver man aldrig bli besviken? Men man lever ju då istället ett väldigt begränsat liv. Och förstör för den man lever med också! Båda ska dras ner?

En negativ, aggressiv och fientlig attityd …

June 14, 2017 § Leave a comment

FB_IMG_1497383768051

… mot henne har han. Och har haft länge. Hans utgångsläge är att hon är jättesvår, att hon kommer att rösta emot allt han tycker, att hon till varje pris vill ha igenom sitt, att hon inte går att resonera med och att hon har en dold agenda, som hon håller ytterst hemlig. Alltså måste man bereda sig på världens fight i alla mellanhavanden med henne, från de allra minsta till de största!

Hur borde hon hantera detta? Först måste hon försöka övertyga om att hon inte är sån? Använda energi till det. Försätts i en defensiv position. Hon måste försvara sig.

Saker blir så oerhört tungrodda! 😦 Inte smidiga ett enda dugg.

Att det skulle vara sårande och göra henne både arg och ledsen att han har ett sånt utgångsläge och en sån syn på henne, det slår honom aldrig? Dessutom när hon inte har en hemlig agenda, utan verkligen ansträngt sig och visat omtanke och bry sig om. 😦

Hur skulle den vara funtad som inte reagerade på att bli bemött så här, allra helst när man inte vill något ont, tvärtom.

Och jag tror inte att det hjälper med en resonerande eller bedjande attityd från den som blir utsatt. Hon borde ha klippt av från första början och inte förstått eller svalt ledsnad eller ilska?

Nej, hon är inte perfekt, men är hon värd detta eller något annat! Vadå, samverkan?

Varför håller han fast vid en person som han tycker är så hemsk och svår och som han inte riktigt litar på? Är inte det obegripligt?

Han är faktiskt inte riktigt snäll?

“När ska du åka till stan?”

frågade han.

“Jag kan inte säga exakt!”

svarade hon.

Han blev irriterad och menade att hon borde vara mer exakt.

“???  Varför vill du veta?”

undrade hon.

Det ville han inte svara på. Man brukar klaga på att kvinnor vill ha tankeläsning, men det finns uppenbarligen män som också önskar det!?

Han kunde ha sagt (precis som han talar om hur hon borde ha sagt):

“Jag skulle vilja… i stan och då kanske jag kan följa med dig in!?”

Och vara beredd när hon behövde åka, för att hon ska hinna med det hon skulle göra i jobbet.

Till saken hör att när hon informerar honom om hur hennes dag, närmsta dagar eller hela vecka ser ut så undrar han varför hon berättar det för honom. Hon bara tappar hakan. Varför skulle hon inte? Tror han att hon försöker säga något mellan raderna? Att hon har en dold agenda?

Hon har ingen aning om vad hon ska svara. Hon ville bara att han skulle veta, så han vet vad han har att förhålla sig till.

Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill./…/

När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.

Vad kan ett passivt-aggressivt beteende innehålla?

Otydlighet. Den man som är passiv-aggressiv är inte tydlig med vad han känner och tänker.”

Nej, han säger aldrig vad han vill (vet han vad han vill egentligen?)

Glömska.

Att ständigt ‘glömma bort’ överenskommelser, tider, planer och möten är ett passivt-aggressivt beteende om det inte finns någon medicinsk orsak till att man har svårt att komma ihåg.”

“Att glömma bort gemensamma saker som är viktiga för partnern är ett mycket effektivt sätt att få henne förvirrad, arg, orolig, stressad och ur balans på olika sätt.”

“Hon kommer att känna det som om hon inte har kontroll över sitt eget liv och glömskan kan mycket väl sabotera för henne i hennes eget liv, i hennes karriär och sociala liv.”

Sant! Och det är vad han vill åstadkomma mer eller mindre medvetet? Få henne ur balans?

“Att ‘glömma’ sin partners födelsedag eller en årsdag kan även vara ett effektfullt sätt att såra sin partner och göra henne illa.”

Att han gör allt svårt och besvärligt och beter sig sårande rör honom inte i ryggen.

Men genom att alltid vara irriterad, arg, missnöjd och otillfredsställd, väldigt sällan glad, så får han ju själv ett miserabelt liv och han gör en annans liv också ganska miserabelt! Förtjänar hon det?  Varför lever han med henne? 

Ja, måste man göra sig så svår? Göra den andra parten ledsen stup i kvarten, bara för principers skull? Inte kunna resonera lugnt med den andra och lyssna på henne! Inte bara kräva att hon ska lyssna och inte lyssna själv? För han vill inte höra vad hon har att säga?

Måste man verkligen assert oneself??? Eller borde man anstränga sig att försöka avgöra när den där självhävdelsen verkligen är nödvändig och när den inte är det!!!???

Att demonstrativt tränga sig ut ur köket…

June 10, 2017 § 11 Comments

…när hon kommer in på morgonen för att äta frukost, hur antas hon tolka det?

Ett uttryck för aggressivitet, är det inte? Hur skulle han reagera om hon gjorde likadant? Apropå den gyllene regeln!

Självhävdelse är inte aggressivitet utan respekt eller utan att vara beredd att lyssna.

Hur är föremålet “supposed to react”?

Och om det handlar om att reagera på den andras egenskaper, så är det inte så att inte hon reagerar på honom, men irritation och aggression går att kontrollera. Det gör den.

Är hennes egenskaper mer irriterande än hans? Så att det skulle vara förklaringen att han irriterar sig och uttrycker detta, men inte hon? Dvs deras reaktioner speglar verkligheten?

Vadå, om hon blir ledsen?

“Jag måste hävda mig själv!”

hävdar han.

“Det har inte slagit dig att den andra parten också måste hävda sig?”

har hon försökt fråga.

Det har det uppenbarligen inte! Om man attackerar en annan är risken att man får en reaktion tillbaka? (Om andra parten inte ligger i den passiva änden av skalan passiv-aggressiv? Eller har överseende, men hur länge?)

Hur vore det om hon började uttrycka irritation, missnöje och otillfredsställelse på samma sätt som han? Hut trivsamt skulle det bli för båda? Om båda uttryckte sånt och ingen försökte göra något åt förhållanden som man inte trivs med, är irriterad på? Men hur förändrar man förhållanden man inte trivs med?

Hon skulle behöva lära sig att säga ifrån? Klart och tydligt! Men det ger inte andra rätten att hoppa på henne!

“Är det mitt fel (att det känns olidligt nu och då på deras mysiga lantställe)?”

undrade han.

“Men det verkar ju vara mitt fel att du är irriterad jämt!”

kontrade hon.

Är det kvinnan som har ensamt ansvar för stämningen?

Ja, X har rätt: hans beteende är passivt-aggressivt!? Att demonstrativt gå ut ur köket när hon kommer in är ett uttryck för passiv-aggressivitet. Ska hon strunta i att äta frukost? Eller vänta till han säger att hon får gå in i köket? HON ska bara finna sig i detta och inte reagera, men han har rätt att reagera. Reagera bara över hur hon är!

“En gnällspik!”

sa Y.

Skulle hon säga att hon blir ledsen skulle han bli arg! Och börjar troligen en lång utgjutelse över hur hon är. Och detta rättfärdigar hans beteende? Och hon måste lyssna på denna långa “rant” tyst som en mus. Hon får inte en chans att bemöta något. Allt landar i hur HON är! men om man talar om hur en annan är är risken att man får öra hur man själv är? Och det vill han inte höra! Men hon ska lyssna med öppna öron på hur HON är!

Han måste tydligen ta till storsläggan när det gäller att hävda sig mot henne?

Ja, det är synd om männen! Dvs inte synd om kvinnorna!

Inte konstigt att förra frun slängde saker efter honom! 😦 Men han drar inga slutsatser av detta; att det kan vara något i hans beteende som orsakar att första frun får ett utbrott “rakt i det blå”, andra frun slänger saker efter en och tredje kvinnan spottar? Han har haft oturen bara att råka ut för galna kvinnor!? 😦

HAN har rätt att reagera, men det har inte hon?

Hon håller inte på och hackar och gnäller på honom, vilket INTE betyder att hon inte reagerar! Men hon håller tillbaka, för hon vill inte göra ledsen eller sänka självförtroendet genom att gnälla och klaga.

Han däremot har gnällt och klagat från första början trots att hon ansträngt sig av omsorg och bry-sig-om för att han ska ha det bra, få uppleva spännande saker, ha ett gott liv. Eller är det därför han är så arg? Till råga på allt vill han få det till att hon reagerar psykotiskt…

“Jaha, ett av dina psykotiska utbrott!”

…eller ger honom “silent treatment”! För allt är bara relaterat till henne och ingen av hennes reaktioner har provocerats fram! Hennes reaktioner har bara med hennes sjuka hjärna att göra?

Irritation och aggressivitet GÅR att kontrollera. Både män och kvinnor reagerar så, men medan män reagerar aggressivt utan provokation, så behöver kvinnor provoceras för att reagera aggressivt. Och de senare håller tillbaka av empati med föremålet.

Hur “do one get along with other people”? Genom att hävda sig som en ångvält och inte lyssna på den andra parten? Genom att tala om hur den andra är och inte försöka lösa det man tycker är ett problem?

Med detta påstår jag inte att detta är lätt! Men BÅDA måste lyssna. Vara beredda att lyssna. Så om han talar om hur hon “är” bör han vara beredd att höra hur han “är”! Eller så slutar man att tala om hur den andra är! Anstränger sig att lösa saker på annat sätt! (och behöver det vara en stor ansträngning normalt heller?)

Om han inte vill höra, så borde han misstänka att hon kanske inte tycker det är kul att höra. Om han nu verkligen lever efter den gyllene regeln och inte bara lever efter den ibland!

VAD är problemet? Nej, det kanske man inte alltid vet klart och tydligt?


Nu erbjöd han sig att sätta igång att börja städa lägenheten i stan! Skönt! Det är mer att tänka på nu, med två ställen att bo på och heltidsjobb för henne… Så det var ju faktiskt väldigt skönt! Det finns ljuspunkter…

Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…

June 6, 2017 § 8 Comments

12

Han blir aggressiv utan provokation! Nejmen visstja, hans aggressivitet beror ju på hur HON är! På grund av hennes egenskaper är det som han blir arg och aggressiv!

För själv saknar han alla egenskaper som nån (hon) kan irritera sig på och som hon skulle kunna uttrycka irritation över!?

Faktum att hon har hållit och håller tillbaka från att uttrycka denna irritation av omsorg. HAN bryr sig inte om om hon blir ledsen, arg eller sårad!?

Men hur vore det om hon började som han? Hur skulle han reagera? Och hur var det nu med den gyllene regeln?


Det kan bara var synd om en i taget? Eller kan det vara synd om båda samtidigt? Och göra inte bara hennes utan också hans liv plågsamt?

Han gör ju inte sitt eget liv bättre heller! Men det struntar han i, självdestruktivt? Och samtidigt gör han andras liv ganska mycket mindre kul! Destruktivt! Hämnas, men på rätt person eller en totalt oskyldig, som har visat enormt mycket omtanke och omsorg och fortfarande visar sån, men känner en aning mindre lust att anstränga sig… 😦

Det finns ett uttryck för detta: “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande.”

Hon har kallat hans reaktioner “irritation”, men det vore riktigare att kalla dem “aggressiva”!

När hon berättade att de blivit erbjudna en vattentank, om de nu accepterar den, och föreslog att de skulle ställa den “därbakom” och pekade i riktning mot uthusen frågade han aggressivt vad hon menade.

“Måste du låta så arg?”

frågade hon, en fråga hon inte har brukat ställa tidigare.

Och då satte en “rant” igång om att han inte förstår, hur hon är osv.

Hon läste nyligen om män och testosteron, sagt av en man, aggressivitet går att kontrollera! Hur förklarar man annars att den misshandlande mannen inte misshandlar chefen? Chefen är mer sannolikt en person man är arg på än kvinnan därhemma!

Han reagerar aggressivt för minsta lilla sak. Vilket svar får man mest troligt på detta? Dessa reaktioner kontrollerar mannen i högre grad mot andra och i mindre grad mot den/dem därhemma, vilket också visar att dessa impulser går att kontrollera!

Sen rättfärdigar han sina reaktioner med hur hon är. Frågan är vem som han anser är “the bad guy” här? Och när hon reagerar på hans aggressivitet så undrar han om hon nu ska få honom till att vara “the bad guy”!

Hon svarade att om de ska diskutera vem som är “the bad guy”, så får de nog diskutera detta i all evighet (och är en sån diskussion särdeles konstruktiv?). De kommer inte att lösa något med detta. Ursprungssaker som detta var de ska ställa en ful, men praktisk vattentank, OM de nu accepterar den (vilket hon INTE tagit för givet!).

Har det, som sagt, slagit honom att hon inte reagerar på honom för hur HAN är, vilket inte betyder att det inte skulle finnas saker att reagera på! Eller?

Nej, han ska INTE ha roligt, nånsin! Om han följer med så ska hon klart och tydligt veta att det är en stor, stor uppoffring från hans sida!

Har det alltid varit så? Från tidigt? Han skulle inte spela med i spelet “den lyckliga familjen, som har en trevlig söndagsmiddag, där barnen artigt svarar på tilltal”? Och så har han fastnat i detta? Vad har detta betytt för hans liv och hans senare relationer? För dem han levt med? Är det konstigt att tidigare fruar reagerat?

Alla har lidit och varit förlorare! Inte minst han själv! Det struntar han blankt i? Om han då förpestar livet för en annan, helt oskyldig, som inte hade med detta tidiga att göra ett endaste dugg, det skiter han i?

Det är bara andras fel. Det där med “annanismen” som en kvinnlig psykiater skrev om, som kommentar…

Where Am I?

You are currently browsing the aggressiveness category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....