Ta din partners sida …

December 12, 2017 § Leave a comment

The-Marriage-Minute_Landing-Page-Footer

Ta din partners sida”:

“Det är viktigt att ta din partners sida när hen är upprörd över nånting utanför relationen. Det betyder att vara stöttande även om du tycker att hen är oresonabel.

Poängen är inte att vara oärlig eller tillåtande. Det handlar om att känna empati med hennes känslor. Du kan ge råd senare, om hon vill, när hon är redo för det. 

Till exempel, om din partners chef skäller ut henne för att hon är fem minuter sen borde du troligen inte säga, ‘Kanske din chef hade en dålig dag,’ eller ännu värre, ‘Tja, du är alltid sen.’

Försök istället säga, ‘Jag är ledsen, älskling. Det är orättvist,’ eller ‘Du har arbetat så hårt. Jag kan förstå varför du är frustrerad. 

Kom ihåg, ‘vi-skap’ är nyckeln till ett hälsosamt äktenskap och att ta din partners sida visar att ni tillhör samma team.

Ytterligare läsning

Advertisements

Man måste inte säga varje kritisk tanke man har och när man tar upp sina behov och bekymmer hittar man sätt att ta upp dem respektfullt och utan att kritisera eller klandra sin partner …

December 10, 2017 § 9 Comments

7P-Book_1

“De topp-7-sätten att reparera ditt äktenskap …”:

2. Redigera dig själv.

De lyckligaste paren undviker att säga varje kritisk tanke de har när de diskuterar känsliga ämnen och de hittar sätt att uttrycka sina behov och bekymmer respektfullt och utan att kritisera och klandra sin partner.”

Dvs man måste verkligen inte säga varje kritisk tanke man har.

Tidigare bloggningar under kategorin “kritik.”

24900041_10155675340405865_8889572246832468915_n

24129868_10155158061605098_4555711973676276382_n

Om “ensam är stark” samt mer om självhävdelse …

December 9, 2017 § 4 Comments

I kölvattnet av #metoo och hur kvinnor behandlas och behandlats (och hur pojkar och män socialiseras och socialiserar varandra); i min bokklubb fanns en bok om prepping. I den läste jag följande:

Jan Alsander är utbildningsansvarig för den ideella organisationen Civilförsvarsförbundet /…/

Han är bekymrad över ‘ensam är stark’-tanken.”

Och det väckte följande reflektion: ja, vi skulle verkligen behöva bry oss om varandra. Hjälpas åt, visa omtanke och omsorg. vara rädda om varandra. Och inte bara tänka på oss själva och självhävdelse (är det att hävda sig själv hela tiden eller ens delar av tiden som en parrelation går ut på eller borde gå ut på?).

Ungefär som att vi inte behöver andra, varken på ena eller andra sättet.

Och hur ofta finns det verkligen anledning att hävda sig själv? Och vilka verkar ha störst anledning att “hävda sig själva”? Och har anledning att ensidigt göra detta UTAN samtidig respekt för den andra partens rättigheter?

Kan det vara så att de (vanligast hos män?) som inte lever efter devisen “ensam är stark’ har större chans att klara sig i kris, från den minsta, privata, till den riktigt stora!? OCH lever ett rikare liv dessutom. Ensam är INTE stark!

Julie Gottman i videon ovan:

“Och slutligen, 3:e steget: är att de skulle säga vad de behövde. Hur deras partner kunde göra det bättre. Hur deras partner kunde lysa för dem.

Så de sa vad de behövde: ‘Jag behöver att du tar ut soporna!’ ‘Jag behöver att du kör försiktigare så vår bil blir skyddad!’ ‘

Så de skulle säga vad de behövde, och jag vet att det verkligen är väldigt svårt för oss, särskilt i den här kulturen! För, trots allt; vi är individuella, vi är alla självförsörjande, vi behöver inte någon, vi behöver inte något, ingenting!

Hahaha! Vi är alla packdjur, som små människor och vi behöver verkligen varandra! Det är verkligheten! Vi DÖR om vi inte har anknytning till andra människor.

Om vi tar spädbarn och isolerar dem, så dör de! Du kan ge dem all den mat och det vatten som de behöver, de dör.

Vi behöver beröring, vi behöver anknytning, vi behöver varandra, det är rena rama verkligheten/sanningen!

Det finns inget som att ‘vara för mycket behövande’! Inget sånt! Alla har behov! Det är hur vi är! Det är hur vi skapats!”

Vi är så inriktade på status i dagens samhälle, men vad hjälper om vi har alla prylar i världen om det blir allvarlig kris? Samhället har gått mot större och större individualisering – och med den större och större egoism. Ett slags samhälleligt bifall skulle jag vilja hävda, till men för alla människor på diverse sätt! Inte minst för att vi håller på att stressa ihjäl oss för att ge våra barn en tidig start genom att undvika att sätta dem i fel skola, ha det största huset och den största bilen osv.

Ska det måsta till en rejäl kris innan vi inser att vi behöver varandra? 😦

Och “Utredningen av Martin Timell är klar – det här visar den”:

“TV4 anlitade advokatbyrån Setterwalls för att göra en extern granskning av vad som har hänt, och nu är utredningen klar. 

Bland annat visar utredningen att Timell borde ha fått sparken tidigare än vad han fick. Utredningen påpekar även att det funnits allvarliga missförhållanden i arbetsmiljön på både TV4 och under produktionen av ‘Äntligen hemma’, skriver Expressen.”

Det står ingenstans att självhävdelse och att stå upp för sig själv är att tala om för den andra hur den är!?

December 3, 2017 § 20 Comments

“När vi studerade hur par [3000 par] tog upp problem /…/ såg vi att de i huvudsak följde tre regler, tre typiska beteenden, för par som fick det att fungera, som skapade bestående relationer.

Här är vad de gjorde;

Steg 1: det startade alltid med ‘Jag,’ och det var vanligtvis ‘Jag är upprörd’ eller ‘Jag är orolig’ eller ‘Jag är arg,’ så det var ‘Jag+någon-slags-känsla’. Och om de inte kunde urskilja vilken känsla, så sa de ‘Jag är upprörd’, för som jag sagt tidigare så täcker ‘upprörd’ allting /…/ och sen om ‘vad.’

Steg 2 handlade om ‘vad’ och det var ‘om-vad-delen’ som var det verkligt intressanta, därför att de skulle inte säga ‘Jag är upprörd för att du är en sån idiot,’ de skulle inte börja klandra.

De skulle säga något som var mer baserat på fakta. De pratade om ‘fakta’: ‘Jag är upprörd över att soporna inte har tagits ut!’ ‘Jag är arg för att det finns en ny skråma på bilen!’ ‘Jag är rasande…’, ja, de kunde vara arga, ilska var okej, ‘Jag är rasande för att räkningarna inte är betalda!’

 de beskrev inte sin partner! De beskrev sig själva och sen beskrev de situationen som de var upprörda över. Det var knepet!

Och slutligen, 3:e steget: är att de skulle säga vad de behövde. Hur deras partner kunde göra det bättre. Hur deras partner kunde lysa för dem.

Så de sa vad de behövde: ‘Jag behöver att du tar ut soporna!’ ‘Jag behöver att du kör försiktigare så vår bil blir skyddad!’ ‘

Så de skulle säga vad de behövde, och jag vet att det verkligen är väldigt svårt för oss, särskilt i den här kulturen! För, trots allt; vi är individuella, vi är alla självförsörjande, vi behöver inte någon, vi behöver inte något, ingenting!

Hahaha! Vi är alla packdjur, som små människor och vi behöver verkligen varandra! Det är verkligheten! Vi DÖR om vi inte har anknytning till andra människor.

Om vi tar spädbarn och isolerar dem, så dör de! Du kan ge dem all den mat och det vatten som de behöver, de dör.

Vi behöver beröring, vi behöver anknytning, vi behöver varandra, det är rena rama verkligheten/sanningen!

Det finns inget som att ‘vara för mycket behövande’! Inget sånt! Alla har behov! Det är hur vi är! Det är hur vi skapats!”

Hon har fått höra något i stil med:

“Så du säger att det är mitt fel!?”

Hon bara gapade. Och kommer sig inte för med att säga, när han hållit på en god stund med att tala om hur hon är (i ytterst negativa termer):

“Jag fattar ingenting! Absolut ingenting!

Det du säger är inte det att det är på grund av alla mina dåliga egenskaper som du har problem? För att uttrycka det i klartext, det du uttrycker är att ‘det’ är inte ditt fel utan mitt fel!” 

Vad det nu egentligen var som var “fel”? Man måste väl få fråga eller be sin partner om saker? Det är ju INTE, och har aldrig varit, att hon drivit igenom det hon önskat eller bett om aggressivt och påstridigt!? Så det går inte att hävda!

“[ca 9 minuter in i videon, alltså i slutet av den] I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet, medan de som var i dåliga relationer pekade finger och var kritiska. Och deras attityd var att de på något sätt diagnosticerade sin partners personlighetsdefekter och ville bli uppskattade för det av sin partner.”

(skratt i publiken!)

“Och de hoppades att deras partner skulle svara med att säga: ‘Tack för att du pekar ut alla de sätt som jag misslyckas som mänsklig varelse!”

(skratt i publiken igen!)

“‘Kan vi äta lunch nästa tisdag så vi kan prata om detta lite mer!? Du är en så klok människa vet du, John! Tack så mycket!’”

I nästa video:

“Olyckligtvis, kritik där man förklarar problemet som en defekt hos partnern leder till den andra förutsägelsen vi har [för om relationen ska hålla eller inte].”

För att hon bad om hjälp och önskade saker, först att baxa ur ugn ur skrubb för bak, så med adventsstake som inte lyste och slutligen med adventsgran, blev det ett väldigt hallå. 😦 Det är så ansträngande och inte något tillfredsställande att kunna hjälpa? Och det hon bad om var det saker som verkligen tog upp tid? Och som måste klämmas in i ett späckat schema? Och inte en glädje att kunna vara behjälplig?

Hon betonade dock att det med adventsgran inte behövde ske överhuvudtaget! Och bakandet tappade hon nästan lusten till. Hon sa att hon kunde hänga belysningsnätet på altanräcket. Det hjälpte inte, han gick på ändå om hur dominant hon är och hur han känner sig som en slav.

Gottman skriver:

“Om en kvinna till exempel säger till sin man ‘Är du tvungen att jobba på torsdag kväll? Min mamma kommer den helgen och jag skulle behöva hjälp att bli redo för det.’ Han svarar ‘Mina planer är fastställda och jag kommer inte att ändra dem.’

Som du kanske gissar är denna kille i ett skakigt äktenskap. En makes förmåga att låta sig influeras av sin fru (snarare än vice versa) är avgörande, därför att forskning visar att kvinnor redan är väl tränade att acceptera inflytande från män. Ett verkligt partnerskap får man bara om en make kan göra samma sak.”

Dvs kvinnor är vanligtvis mer tränade att acceptera inflytande än män är. Och alltså att låta mannen och andra be henne om saker och tala om vad hon ska göra. Och vanligtvis gör kvinnan det utan knorr. Ställer sig inte och går an och går an över hur dominerad hon blir, att hon känner sig som en slav eller något liknande.

Självhävdelse handlar om att hävda sina behov och rättigheter: jag behöver detta och jag har rätt till detta, samt visa respekt för den andras rättigheter.

Det står ingenstans att självhävdelse handlar om att tala om hur den andra är!

Om att sopa under mattan – det sägs att undvika konflikt kommer att ödelägga ditt äktenskap. En massa livslånga relationer överlever lyckligt även fast de förbigår konfrontation…

December 2, 2017 § 3 Comments

20170915_072152

I understa stycket ovan apropå myter i parterapi skriver John Gottman s 17 i kapitlet “Inuti kärlekslabbet i Seattle – att sticka hål på myterna om äktenskap” i boken “the Seven Principles for Making Marriage Work” (hela detta kapitel vore intressant att översätta):

“[En av dessa myter är] Att undvika konflikt kommer att ödelägga ditt äktenskap. En massa livslånga relationer överlever lyckligt även fast de sidsteppar [undviker eller förbigår] konfrontation. 

Under fyrtio års äktenskap har Allan och Betty aldrig satt sig ner för att föra en ‘dialog’ om sin relation. Ingendera skulle kunna säga vad en ‘bekräftande’ framställning är.

När Allan blir irriterad på Betty slår han på ESPN. När Betty är upprörd över honom så styr hon kosan mot köpcentret. Sen fortsätter de som om ingenting har hänt.

Ändå förklarar de att de är väldigt tillfredsställda med sitt äktenskap och älskar varandra djupt, har samma värderingar, älskar att fiska och resa tillsammans och önskar att deras barn ska få ett lika lyckligt äktenskap som de har delat.”

Mer översatt ur detta kapitel här.

Hur man kan ta sig från total okunnighet till stor kunnighet …

December 2, 2017 § 13 Comments


John Gottman säger att han och Bob Levenson* för första gången förenades på 70-talet i grundlig okunnighet om hur man får relationer att fungera och att de startade i blindo med sitt Love lab.

I wikipediaartikeln om Gottman står det att hans två första äktenskap slutade i skilsmässa.

Ingendera av dem hade den blekaste aning om vad de gjorde, men lärde sig under vägen, från interaktioner hos paren i labbet, där man filmade paren och mätte kortisol i blodet, hjärtrytm osv. Se videon ovan!

Utifrån detta såg de så småningom mönster för “mästarrelationerna” (“the masters) och “katastrofrelationerna” (“the disasters”) vilka de själva hade personlig nytta av. John Gottman träffade sin fru Julie och de är fortfarande gifta mer än tre decennier senare. Levenson var best man vid bröllopet.

Och de hittade vägar som mer effektivt kan hjälpa par i deras relationer.

Gottman säger humoristiskt och med stor självironi i videon ovan att ingen av dem hade den minsta aning om hur man får en relation att fungera innan de började sitt arbete. De startade från “colossal ignorance” dvs “kolossal okunnighet” – samt medvetenhet om denna okunnighet.

*) Levensons arbete verkar också väldigt intressant.

Läs mer om the Love Lab här och här.

Att behöva hålla räkning på vem som har gjort vad för vem är ett tecken på problem i äktenskapet. Bland lyckliga makar fyller man inte diskmaskinen bara som återbetalning därför att den andra lagade mat, utan på grund av allmänt positiva känslor om partnern och relationen …

November 28, 2017 § 15 Comments

20170915_072152

“Att behöva hålla räkning på vem som har gjort vad för vem är ett tecken på problem i äktenskapet. Bland lyckliga makar fyller man inte diskmaskinen bara som återbetalning för att den andra lagade mat, utan på grund av allmänt positiva känslor om partnern och relationen.

Om du upptäcker att du för protokoll på nånting med din partner, så antyder det att det är något spänt i äktenskapet.”

Nej, ingendera part är riktigt lycklig i denna relation. Hon känner sig spänd hela tiden. Och det tar ut sin rätt. Har tagit ut sin rätt, både känslomässigt och kroppsligt.

Den dominerande grundinställningen är negativ!? Och då retar man sig på en massa saker? De dominerande känslorna är inte positiva, utan negativa.

Otillfredsställelsen och missnöjet är stort? På väldigt mycket. Det som är positivt förmår inte väga upp? Är detta riktigt hälsosamt? Kan det göra parterna fysiskt sjuka också? Något som redan är på väg att ske?

Where Am I?

You are currently browsing the Uncategorized category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....