Man använder vrede, otidigheter, verbal, psykologisk och känslomässig misshandel för att kontrollera sin kvinnliga partner och för att försäkra sig om att hon fortsätter tillfredsställa hans omedvetna behov – och kallar detta (rättfärdig) självhävdelse …

September 24, 2017 § 6 Comments

Ronald Levant i kapitlet “Den annalkande stormen – lösningar” s 92-96:

“För mig verkade det som om det fanns en sten i Erics sko, en kompakt, hård sten av sårbara känslor, som han promenerat omkring med i åratal – omedvetet reagerande på utan att medvetet känna smärtan. 

Bilden av paret mitt emot mig blev allt klarare i fokus och jag började skönja ett inte ovanligt äktenskapligt mönster:

  • alexityma män är oförmögna att identifiera, uppleva eller uttrycka sårbara känslor [i olika grad].
  • [en] man slår sig ihop med kvinnlig partner, ålägger henne ansvar för att lindra hans sårbarhetskänslor och stärka hans självkänsla.
  • [en] man använder vrede/otidigheter/verbal, psykologisk och känslomässig misshandel för att kontrollera sin kvinnliga partner och för att försäkra sig om att hon fortsätter tillfredsställa hans omedvetna behov. *)
  • Mönster eskalerar och relationen försämras/förfaller såvida mannen inte är förmögen att identifiera, kännas vid och erkänna sina sårbara känslor.

/…/ 

Vi var något på spåren. Båda Erics exempel lät som de sorts normala, vardagliga beteenden som skulle plåga enbart den som har ett behov av kontroll – någon som skulle försöka kompensera en känsla av avsaknad av kontroll i livet genom att utöva kontroll över de små saker han kände att han kunde kontrollera [som att terrorisera sin sambo och eventuella hemmavarande barn!?]. 

När Laura bringade oordning i deras hus, hotande hans känsla av kontroll över sina hemförhållanden och över henne, blev han arg – och uttryckte denna vrede på sätt som omedvetet var avsedda att injaga fruktan (‘Hon är extremt rörig’, ‘Det gör mig galen’) och få henne att nudda gränsen.

Karaktäristiskt, så snart detta mönster hade etablerats mellan dem hade Erics medel att kontrollera Laura eskalerat genom hela deras äktenskap.”

Gottmans råd för att få en bra relation tycker jag väldigt mycket om.

*) Och han fick höra av familje-/parterapeut för kanske snart 30 år sen att han skulle tjäna på att lära sig självhävdelse. 😦 Detta tror jag tyvärr har förstärkt de tendenser Levant skriver om ovan och rättfärdigat hans beteende och fortfarande rättfärdigar hans beteende. När han själv inte minst och dem han lever med (och levt med) egentligen hade varit betjänt/a av något helt annat. 😦

Jag tror att detta med självhävdelse har modifierats på dessa 30 år.

Advertisements

Den annalkande stormen – män som förlorar kontroll vill ha kontroll – och använder våld för att få den …

September 18, 2017 § 5 Comments

Det Rohner säger i videon ovan bland annat: Att kunna ge kärlek och tillgivenhet har långt mer välgörande effekter än att ta emot. Man blir friskare, det stimulerar immunsystemet osv.

Vi befinner oss alla på skalan accepterad eller förkastad.

Och har man fått väldigt lite av detta (accepterande/välkomnande och värme) när man växte upp får man kanske mer medvetet anstränga sig att visa tillgivenhet, ömhet och bry-sig-om. Ge kramar. Detta får en massa goda sidoeffekter rörande en massa saker säger Ronald Rohner i videon.

Att anstränga sig med att visa tillgivenhet, ömhet och bry-dig-om, ge kram, pussa osv, av ingen anledning alls, kanske betalar sig väldigt mycket och är värt ansträngningen!?

“I alla kulturer, över hela planeten, så förstår vi oss själva som att vi är brydda om eller inte brydda om på exakt samma sätt, oberoende av kultur, kön etc. [cared about or not cared about].

Barn och vuxna överallt i världen, så långt, utan undantag, svarar på exakt samma sätt när de upplever att de accepteras eller inte är accepterade.”

Och detta betyder extra mycket för barn och deras fortsatta liv och fortsatta relationer.

alla behöver kramar.jpgRohner pratar om en “warmth-scale” eller “skala av värme”, dvs hur mycket eller lite värme vi mötts med. Framförallt tidigast i livet.

Och i podcast hos Dr Dee pratar Rohner om människor som kan fungera som buffrar när barn växer upp och moderera brister på värme från de första anknytningspersonerna.

1

“I synnerhet förkastade av våra anknytningsfigurer [får stor betydelse och då framförallt de tidiga, då vi är barn och är mest sårbara]…

(ca 18:20) När vi känner att våra behov av positiv respons från dem som betyder mest för oss, när dessa behov inte blir mötta, ser vi ut att som mänskliga varelser bli kopplade [wired] att svara på exakt samma sätt.”

Aggression och irritation möts, om inte förr så senare, med aggression och irritation.

Ronald Levant skriver i kapitlet “Den annalkande stormen – män som förlorar kontroll vill ha kontroll – och använder våld för att få den” i boken “Masculinity Reconstructed” s 88:

“Omedvetet, kan han relatera till sin partner, inte som en separat mänsklig varelse, utan som en förlängning av honom själv och förvänta sig att hon ska göra det som hans mamma gjorde för honom innan det krävdes att han skulle separera från henne: att förutse och tillfredsställa alla hans fysiska, psykologiska och känslomässiga behov [och hur blir det om denna mamma inte var den givande mamma hon skulle vara före detta heller? Eller uppfyllde det si och så?].

Och när hans partner misslyckas med att göra detta – vare sig det handlar om att hon glömmer att fylla på kylskåpet med öl eller genom att komma till korta i förmågan att puffa hans slokande självkänsla – så blir han arg.

Ibland blir han rasande. Och ibland blir han våldsam. /…/

Han förlorar kontroll, säger han till sig själv. Men det gör han inte riktigt/verkligen. Han har faktiskt väldigt mycket kontroll och använder sin vrede och sitt våld för att kontrollera sin partner.

När hon inte finns där för honom, inte gör för honom, eller på annat sätt misslyckas med att förutse och tillfredsställa hans behov, använder han vrede och våld för att straffa henne och sätta tummen på henne igen [bring her back under his thumb] – och hålla henne kvar där, exakt där han vill ha henne.  

När jag berättar Jacks historia under workshops och föredrag så spanar jag runt rummet för att se hur män som lyssnar på detta svarar. Vanligtvis ser jag ett rum fullt med medel- till övre medelklassmän som sitter med armarna i kors över bröstet och ser oengagerade, likgiltiga – ibland självbelåtna [smug] ut.”

Hmmm, detta är tillåtet för män?

När han berättat Jacks historia, vilken de här medel- och övre medelklassmännen signalerade att de inte relaterade till, berättade han om Kurt:

“… som skyltade med att göra de rätta yrkesmässiga och sociala intrycken – så mycket intryck att han kunde skälla ut sin fru med tirader av verbalt våld som fick henne att börja gråta om hon så mycket som dukade middagsbordet med fel linne eller hämtade fel manschettknappar när han klädde sig för en utekväll

Eller jag kanske skulle berätta historien om Andrew /…/ som var mycket stolt över sitt intellekt och förmåga att berätta en underhållande historia – så stolt att han hätskt kunde attackera vilken åsikt som helst som hans fru uttryckte och som motsade hans egen, tills han lyckades tysta henne. Och han kunde bli röd i ansiktet av raseri och vråla åt henne att hon förstörde hans historia, om hon avbröt med en fråga eller kommentar medan han berättade en.”

Försök att terrorisera sina kvinnliga partners? Hon får inte ditten och datten (saker han tillåter sig)? Försök att knäcka henne (omedvetet)? Behov av att kontrollera henne? Och använder irritation, ilska och aggression för att göra det? Vill få henne ur balans? Och börja gråta? Smälta ihop i en hög (har hon för mycket självförtroende)?

Har han ingen riktig kapacitet att ha kul, framförallt inte med den han lever med? Att se och uppskatta omtänksamhet och bry-sig-om?

Med detta förstör han för sig själv och andra. Gör sitt eget och andras liv miserabla. Är det verkligen värt det? Kanske borde han ta itu? Och inte bara kräva att hon ska göra det och förstå?

Mer om den annalkande stormen eller jag blir jättejätteledsen när du säger “Du är…” eller “Jag vet inte om jag ska ta upp detta (med dig, för…)”…

September 16, 2017 § 9 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

“… (du är så svår att ha att göra med).”

Den amerikanske psykologen Ronald Levant skriver i sin bok “Masculinity Reconstructed” i kapitlet “Den annalkande stormen” (allt i min översättning):

s. 80:

“När jag håller föredrag om ämnet män, vrede och aggression så börjar jag mitt prat med att ge exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en hel mängd] andra känslor.”

Och så beskriver han ett antal såna exempel.

s 81:

“I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor excellerar i att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med bred marginal när det handlar om att uttrycka vrede.

Det är oklart om män upplever vrede mer intensivt eller oftare än kvinnor gör. Vad som dock är känt är att när de verkligen känner vrede är det mer sannolikt att kvinnor gråter eller försöker undvika eller bringa konflikten till harmoni, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.

Och som demonstrerats ovan [genom de exempel han gav] så uttrycker män en rad andra känslor i form av vrede och aggression.

På denna punkt är forskningen helt klar /…/ man har funnit tillförlitliga bevis på bara ett litet antal könsskillnader, av vilka en var aggression – för vilken bevisen som stöttar större aggressivitet bland män var betydande.

Sen denna forskning gjorts, har andra forskare bekräftat att när det handlar om att bete sig aggressivt leder män över kvinnor – både som barn och som vuxna.”

Dvs pojkar visar aggressivitet mer än små flickor. Män mer än kvinnor. Små flickor har lärt sig att kontrollera dessa (på gott och ont).

angry-white-men

Den amerikanske sociologen Michael Kimmel påpekar apropå hävdandet att testosteron är förklaringen till denna skillnad, att aggressivitet går att kontrollera. Han har skrivit boken “Angry White Men.”

I intervjun “‘Angry white men’: the sociologist who studied Trump’s base before Trump” kan man läsa:

What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked. What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression. It is a really malleable hormone. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples. The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right? Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is ‘legitimate’.”

Ja, “Donald Trump’s victory is a disaster for modern masculinity” eller “Donald Trumps seger är katastrof för modern maskulinitet.” 😦

“Republicans condemn university’s masculinity program as a ‘war on men’ – with the University of Wisconsin facing the latest in a series of political attacks, educational advocates fear ‘a chilling effect on academic freedom’” eller “Republikaner fördömer universitetets maskulinitetsprogram som ett ‘krig mot män’ – med att Wisconsinuniversitetet får möta den senaste serien av politiska attacker, förkämpar för undervisning är rädda för ‘de nedkylande effekterna på akademisk frihet.” 

Könsroller i förändring – I denna tid av skiftande könsrelationer måste även den mest engagerade av makar arbeta så hårt de kan för att hindra sitt äktenskap från att sluta som en siffra i skilsmässostatistiken, här har män inte längre råd att lämna huvuddelen av arbetet med relationsvårdandet till kvinnor….

September 1, 2017 § 6 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

[Rebloggning från 4 augusti 2016]

I kapitlet “Män som makar” s 273 kan man läsa apropå skilsmässostatistiken (och det är alltså en man som skriver detta! Obs!):

“… kvinnors ökande ekonomiska självständighet från män har gjort det lättare att lämna ett äktenskap i vilket de är olyckliga. Och medan äktenskap har blivit skörare så har mäns psykologiska hälsa försämrats. 

Män lider när de blir berövade det omhändertagande, den tillgivenhet och känslomässiga näring de får från en engagerad relation med en kvinna [och allt fler kvinnor lämnar förr eller senare en relation där de är de som ger mest av omhändertagande, tillgivenhet och känslomässig näring om de inte får så värst mycket tillbaka. De behöver och vill ha sånt tillbaka i ett ömsesidigt givande och tagande]

Den enkla sanningen är att män behöver kvinnor.

Och kvinnor män.

Men [kvinnorna] behöver inte män så som de brukade göra. De behöver män som sina partners – en verklig partner i alla dess aspekter av äktenskaps- och familjeliv. 

De behöver inte män som offrar sig i arbetet för att vara goda försörjare.De vill ha män som kastat av sig den traditionella könsrollsträningen och som förenas med dem i  bildandet av en relation som tillåter båda parter att utveckla hela vidden av sin hela potential och där båda får uppleva hela vidden av livets tillfredsställelser.

Nyckel för att få den sortens relation är, förstås, bra kommunikationDet skulle vara mycket lättare för par att lösa de missförstånd och konflikter som oundvikligen uppstår i ett äktenskap ,om båda könen får samma träning tidigt i livet gällande kommunikationsskicklighet – och om män och kvinnor talade samma språk. Men det gör de inte.

Från födelse och fortsatt tränas kvinnor i de förmågor och karaktärsdrag som krävs för att vårda relationer och intimitet, medan männen drillas i de förmågor och karaktärsdrag som krävs för att skydda och sörja för sina familjer. 

Dessa könsskillnader i beteende reflekterar en djupare klyfta rörande olika referensramar – dvs sätten män och kvinnor tränas att tänka, prioritera, tolka händelser och erfarenheter, bestämma mening och värde och i fantasin se sin plats och syfte i världen.”

Men idag behöver män sällan försörja sin familj själv. Kvinnan bidrar oftast också till detta. Och hjälp går att få (eller borde finnas). Kanske manlig terapeut för man och kvinnlig för kvinna?

Kvinnorna vill ha en jämlike, som de kan prata med om känslor m.m. Och de finner sig inte om de inte får detta (att kunna kommunicera) i tillräcklig grad.

Så återigen, den manlige familjerådgivaren borde, om han månade om mannen i paret han hade framför sig, att hjälpa honom att komma i bättre kontakt med sina känslor och inre behov, för att både få bättre relation med kvinnan och också själv må mycket bättre – samt bli mer självständig och stå på stadigare grund som självständig individ.

Så varken man eller kvinna blev hjälpta i denna rådgivning.

s 274:

“Den kvinnliga referensramen tenderar att vara mer uttrycksfull/expressiv.

Kvinnor tenderar att tänka i termer av relationer snarare än autonomi och tenderar att gripa sig an livssituationer från synvinkeln ‘Hur kan den här personen och jag förenas på ett äkta sätt? Hur kan vi avslöja nånting meningsfullt om oss själva till varandra så att vi båda känner oss mer synliggjorda, förstådda och uppskattade?’”

I “Män och relationer” s 279-280:

“[Män] finner sig nu nödgade att vårda den närhet och anknytning på sätt som de aldrig lärt sig och aldrig krävdes av tidigare. 

I denna tid av skiftande könsrelationer måste även den mest engagerade av makar arbeta så hårt de kan för att hindra sitt äktenskap från att sluta som en siffra i skilsmässostatistiken, här har män inte längre råd att lämna huvuddelen av arbetet med relationsvårdandet till kvinnor.

De måste bidra och göra mer av sin del. /…/

Det är vad män måste göra mer än nånting annat i denna tid av ändrande könsroller och ändrade könsrelationer. 

För sin egen skull och för deras skull som de älskar så behöver de blir mer känslomässigt intelligenta män.”

Så bra sagt!

Och på detta tjänar alla parter: män och kvinnor, samt samhälle och värld och arbetsplatser m.m.

Varför äktenskap har framgång eller misslyckas: man kan inte intellektuellt resonera sig fram till problemlösning – känslor är oumbärliga för tänkandet …

August 27, 2017 § 3 Comments


Gottman i video:

“…positiv respekt och dialog.”

Dialog där saker bollas fram och tillbaka, där man verkligen pratar lugnt och försöker att inte låta irriterad…

“Innan man kan ha drömmar måste man känna sig trygg.”

säger han vidare. Och menar att kvinnor har förmågan att fortfarande ha drömmar även om de inte känner sig trygga, männen däremot har (generellt) inte denna förmåga.

Vidare cirka 61.40 minuter in i videon:

“Hos männen finns det en känsla av berättigande som gör dem ovilliga att dela makt.”

Men han lägger till att:

“Ingen vill ha så mycket makt att hen krossar en annans drömmar, såvida det inte finns ett patologiskt drag hos personen ifråga.”

Han refererar också till kollega Ross Park (???) som lyckas få publik efter föreläsning att känna att det är de som är smarta, istället för att prisa föreläsarens smarthet. Gottman menar att parterapeuter borde jobba för att åstadkomma detta: dvs att paret känner att de är så kompetenta att de kan fixa det, som en “duo”, inte som en “trio” och de alltså inte lyfter upp terapeuten som en guru:

“Y sa [ditten] och Y sa [datten].”

Han pratar också om “reason [förnuft, förstånd] and emotion” och menar att synen …

“…emotion opposed to reason [känsla i motsats till förnuft]…”

… inte funkar, utan menar att…

“… emotion is essential for thought [känsla är oumbärligt för tänkande].”

Man behöver intuition för att göra bra val. Om känsla och intellekt blir motsatser är det inte bra. Dvs självhävdelse där man bara hävdar sina rättigheter och behov utan att respektera den andra partens rättigheter inte blir bra.*

Cirka 68:40 in i videon “Why Marriages Succeed or Fail” säger han:

“När man är upprörd behöver man lära sig om känsla.”

Nej, man kan inte rationellt resonera sig till lösningar. Om mannen börjar en lång, rationell utläggning och kanske också använder en massa metaforer, som ett sätt att försöka lösa problem, så kommer kvinnan, som normalt har en större känslorepertoar, förr eller senare att bli “galen”.

Man kan inte med hjärna eller logik resonera sig fram till en lösning, det krävs känslor för att göra det: att förstå både sig själv och andra, kunna leva sig in osv.

Man behöver använda hjärtat också. Gottman säger något i stil med:

“Rationalitet kan vara för att slippa bearbeta känslomässiga upplevelser.”

Och män lider ofta av olika grader av avsaknad av känslospråk, något som kallas alexitymi. Vissa har en mild sån och sen finns nog hela spektrumet till grav.

Det är ju just detta Ronald Levant skrivit om! Män har socialiserats in i detta, där känslor inte har varit tillåtna, där man skämts om man varit “flickaktig” osv.

Det går dock att komma tillrätta med detta i tillräcklig grad för att få bättre relationer och själv må mycket bättre. Något Levant visat för över tjugo år sen och sen fler och fler påpekat, se bloggningen “Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska…”:

Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska.Runt omkring i landet finns mer än hundra program för våldsamma män – i varje stat i nationen.

Sanningen är att män också har val och även arga vita män kan röra sig bortom dessa känslor av impotent raseri och sårat berättigande. Om dessa män kan välja en annan riktning, då är det möjligt att en del andra arga män kan hitta sätt att också handskas med sin vrede.”

Vrede är en av de tillåtna känslorna för en man påpekar dessa män.

*) Destruktivt berättigande: “Jag har rätt oavsett utkomsten! Jag är beredd att offra allt för min rätt [offra både mitt och ditt välbefinnande och hälsa].”

Sårat berättigande: “Jag har rätt!” och inget mer.

Att ha kvinnor som måltavla – ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!

August 12, 2017 § Leave a comment

angry-white-men

Michael Kimmel skriver på s 173 i kapitlet “Att ha kvinnor som måltavla – vardags-Sodinis”:

“Varenda dag är det liknande minihärjningståg i Amerika, som individuella George Sodinis och George Huguelys illa slagna och tilltygade kvinnor.

Det är paradoxalt att män kan mörda kvinnor de säger sig älska.”

s 174:

“Den amerikanske chefen för hälsovården har deklarerat att attacker från manliga partners är orsak nummer ett rörande skada av kvinnor mellan femton och fyrtiofyra års ålder.

Enligt standardläroböcker för sjukvård söker mer än en miljon kvinnor sjukvården varje år för skador relaterade till misshandel, detta utgör ungefär 100 000 dagars sjukhusvistelse och 30 000 visiter till akutmottagningar.”

Vilka kostnader blir detta – och vilket lidande?

Forts. s 174:

“En tredjedel av alla kvinnor som mördats har mördats av en intim partner (jämfört med ungefär 3 procent av de manliga mordoffren). Mer än tre fjärdedelar av dessa offer stalkades av sin partner först. 

Mord rankas nummer två (efter olyckor) som ledande orsak till död bland kvinnor – och det är DEN ledande orsaken till död bland gravida kvinnor./…/

Hoten mot kvinnor utvidgas bortom faktiska mord eller övervåld – för att helt enkelt framkalla rädsla i kvinnors liv.”

Varför har män såna drivkrafter? Varifrån kommer allt detta hat och våld ifrån?

Forts. s 175:

“Exfruar dödar sällan sin exmän, de är glada att ha kommit undan och är ivriga att fortsätta sina liv. Expojkvänner och exmän verkar ha svårt att släppa taget./…/

Motivet för kvinnor att döda är ofta för att skydda sig själva, antingen i omedelbart försvar i en våldsam konfrontation eller planerat av en kvinna som inte ser någon annan väg ut.

Män eller pojkvänner dödar sällan sina partners i självförsvar: ofta eskalerar våldet i hemmet bortom vad som tidigare skett eller så planerar mannen mordet på henne ganska överlagt.”

Ja, som Ronald Levant har skrivit: kvinnor måste provoceras för att agera aggressivt, till skillnad från män, som agerar aggressivt utan att ha blivit provocerade.

Och Kimmel menar att män inte kan skylla på testosteronet: de KAN kontrollera sin aggression och man kan visa att de också gör detta. Se också Allan Wade angående detta.

Vidare s 175:

Sociologerna R. Emerson och Russell Dobash och deras kolleger räknar upp några av dessa skillnader [för länk till studien: se också här]. 

‘Män dödar ofta sina fruar efter långa perioder av ihållande fysiskt våld ackompanjerat av andra former av misshandel och tvång; rollerna i såna här fall är sällan, om nånsin, de omvända. Män utför familjemassakrer, dödar maka och barn tillsammans; kvinnor gör inte detta. Män jagar och dödar vanligen kvinnor som har lämnat dem; kvinnor beter sig sällan på liknande sätt. Män dödar fruar som del av planerat självmord; jämförbara ageranden av kvinnor har man nästan inte hört talas om. Män dödar som svar på avslöjanden av otrohet; kvinnor svarar nästan aldrig på motsvarande sätt; även fast deras makar oftare är otrogna.”

Om R. Emerson och Russel Dobach.

s 176:

“Enkelt uttryckt, kvinnor dödar sina partners när de känner att deras liv, eller deras barns liv, är i fara; män dödar sina partners när de känner att deras känsla av berättigande och makt är gäckat. Det är skillnad/ganska annorlunda.

Det som är intressant är att intimt våld av partner i hemmet har minskat över de senaste trettio åren, denna minskning handlar nästan enbart om antalet MANLIGA offer. Enligt amerikanska justitiedepartementet så mördades 1 597 kvinnor och 1 348 män av sina makar eller partners 1976; 2006 hade antalet minskat till 1 159 kvinnor och 385 män. 

(Anledningen är troligtvis ökningen av skyddade platser för slagna kvinnor tillsammans med ökat stöd för offer och större allmän medvetenhet vilken har gett kvinnor en större känsla av att de har valmöjligheter andra än mord och många lämnar sina misshandlande partners. Så, ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!)

Det enorma antalet fysiska skador är bara del av historien när våld i hemmet också krossar själen och förintar självkänslan hos ett oräkneligt antal kvinnor i USA. ‘Ungefär hälften av de slagna kvinnorna säger att det psykologiska våldet är mer ödeläggande än det fysiska våldet,’ säger Lundy Bancroft, expert på våld och författare av ‘Why Does He Do That?’ (2003). 

Dessa vardags-Sodinis uttrycker samma vrede och gör samma anspråk på samma sårade berättigande som de som slår, våldtar och mördar de kvinnor som de påstår sig älska.”

Detta är knappast kärlek. Hur är det med mäns förmåga att verkligen älska? Vad går de här männen miste om? Varför ifrågasätter de inte den snäva roll de uppfostrats och socialiserats in i, samt riktar vreden där den borde riktas?

Jo, han anser sig vara sårat berättigad att bli irriterad, klaga, anklaga, vara missnöjd och otillfredsställd på henne och sitt liv, men har hon färre anledningar att reagera (fast hon inte uttrycker eller agerar ut det) eller rättigheter?

Levant skulle kalla detta destruktivt berättigande: att man anser sig ha rätt att misshandla, psykiskt/känslomässigt, fysiskt och/eller sexuellt, samt i extremfallet mörda…

VAD är “riktiga” pojkar och “riktiga” män…

August 4, 2017 § 19 Comments

Såna som Donald Trump gör pojkar och unga män en stor, stor ogärning genom att uppmuntra en maskulinitet som snarare isolerar än integrerar män med andra. Som gör dem till ensamma fiender mot hela världen.

Se tidigare postning – med kommentarer.

Kimmel skriver om ett …

… hårdnackat fastklamrande vid traditionella manlighetsideal.”

Ett manlighetsideal som har skapat såna problem inte bara för männen själva, deras psykiska och fysiska hälsa och relationer på alla nivåer, utan inte minst för alla dem runt omkring dessa män: familj, samhälle, värld.

De här männen mår ju inte bra. 😦 Och då måste de rikta frustration och vrede nånstans. Kimmel:

“… hur kommer det sig att män använder biologiska argument när de är arga och de misshandlar någon som är mindre eller äldre än de är eller när de misshandlar sina fruar – men de slår inte sina chefer?

Jag menar, min chef borde mer sannolikt göra mig förbannad än min fru skulle göra, eller hur?

Varför slår jag inte honom? Därför att jag behöver känna att jag har tillåtelse. Du måste tro att måltavlan för ditt våld är ‘legitimt’.”

Hon förtjänar det, för… Men INGEN “förtjänar” att bli misshandlad! Nånsin!

Och apropå var man riktar vreden:

 “… istället för att ifrågasätta reglerna, så vill de eliminera de andra spelarna. Istället för att ifrågasätta de här idealen, faller de tillbaka på samma traditionella föreställningar om manlighet – fysisk styrka, självkontroll, makt – som kännetecknade deras fäder och deras farfäders tidsåldrar, som om lösningen på deras problem helt enkelt var ‘mer’ maskulinitet.”

Vilket det ju inte är. Tvärtom!

Ja, så är det med de här mer störda männen. De kan absolut inte må bra av att vara så här. Ständigt arga och missnöjda och otillfredsställda – samt att skylla på annat och andra utanför sig själv, istället för att ta itu med sig själv! Och ifrågasätta ideal som inte är riktigt hälsosamma.

Och detta skapar aldrig gemenskap med andra, bara ytterligare alienation.

Se Ronald Levant och William Pollack om traditionell socialisering av män och manlighetsideal som skapar en massa problem, inte minst för männen själva och deras hela livskvalitet.

Inte minst William Pollack skriver att pojkar har samma behov som flickor, av ömhet och närhet och att få uttrycka “svaga” känslor, men detta dödas ganska snart, mer eller mindre. Med allt vad det innebär.

Donald Trump & Co är inga bra rollmodeller här. Tvärtom väldigt dåliga rollmodeller. Tyvärr strävar dylika män efter makt och har också fått den.

De har felprogrammerats att liv och samliv går ut på att “hävda sig själv.” Inte på att bry sig om andra (eller i grunden sig själv) och därmed skapa en relation av givande och tagande, där den andra parten generöst bryr sig och inte försätts i försvarsinställning stup i kvarten, därför att mannen måste hävda sig!!! Vilket i längden verkligen tär på orken enormt mycket! Tär på energi och (livs)glädje!

Where Am I?

You are currently browsing the Ronald F Levant on the socialization of men category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....