Vad är samarbete?

June 19, 2017 § 10 Comments


Det är ingen bra utgångspunkt för samarbete om man säger att man är rädd för att starta World War III när man vill diskutera enkla hushållssaker, som t.ex. vad som ska ätas och följaktligen handlas.

Dvs hon får alltså inte reagera att han är sårande och inte förväntar sig samarbete (om han ville samarbeta skulle detta gå lättare om han har positiva förväntningar*), ska bara le och svara snällt och vänligt på all hans irritation och aggressivitet, annars ger hon ju honom rätt: World War III startades och han har absolut inget med detta att göra! Han bara visste att det skulle ske!

Han gör allt så olustigt och besvärligt som han nånsin kan! 😦 Och hon ska le.

Tänker på tidigare postning om Passiv-aggressiv”:

“Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill.”

Ja, hans beteende är manipulativt: få henne att vara snäll och vänlig hur irriterad han än är! 😦

“När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Hör han inte hur han låter? Att han provocerar en arg reaktion tillbaka? Försöker han medvetet provocera fram en sån för att visa hur omöjlig hon är och/eller hur synd det är om honom?

Är det något slags perverterad beteende där han avvisar innan han själv blir avvisad?

Att det blir supertungt för den som lever med honom bryr han sig inte om? Fattar han inte?

Och det där med män och testosteron: kvinnor kan också bli aggressiva, dock behöver de provoceras först och de kontrollerar ilskan av empati med den andra parten, om de inte blir provocerade över en viss gräns. Dessutom så visar faktumet att män inte slår sin chef t.ex., däremot kan slå sin fru, medan de troligen har anledning att hysa mer agg mot den förra än den senare! Så de här impulserna (påstått drivna av testosteronet) går att kontrollera!

Män skulle också må mycket bättre, få ut mycket mer av livet och relationer om de tog itu med den maskulinitet de fostrats in i!

Hon är så vråltrött efter förra sommarens kris och sen allt logistiskt runt deras nya lantställe (var köpet av detta ungefär som att skaffa barn: något som skulle lösa samlevnadsproblemen?).

Hon tänkte nu också att hon borde ha frågat (efterklok 😦 ) den där manliga familjeterapeuten i pensionsålder vad ha menade med att hon “inte har levt med en man förut”! Vad menade han egentligen? Att hon gnällde i onödan? Sånt som hon fått genomgå är sånt som erfarna hustrur genomgått och haft överseende med? Eller vad?

Visste han dessutom vad han i så fall tyckte hon skulle ha överseende med? Och hans uppgift som terapeut var väl att få dem att kommunicera bättre och effektivare istället för att den ena parten bara skulle anpassa sig (eller båda bara anpassa sig)?

Eller är det så att hon har nått så långt att hon ifrågasätter sånt som hon bara skulle ha funnit sig i för kanske 30 år sen, med allt vad det kunnat innebära?

Ja…

“Vad menar du med det???”

skulle hon ha frågat och då hade den där terapeuten måst förklara. Tyvärr har hon inte fått lära sig att ställa såna frågor. 😦 Dvs vara allt annat än aggressivt ifrågasättande! Hon SKULLE kunna vara lite mer “aggressiv”???

Bottnande i ett självförtroende och en självklar “insikt” att hon har ett mänskligt värde där hon ska behandlas med respekt och bör förväntas vara resonabel och samarbetsvillig!

Man behöver inte vara perfekt eller felfri för att ha rätt att bli respektfullt bemött! För INGEN människa är perfekt eller felfri.

Och självhävdelse bör innehålla respekt för den andra, precis som psykologen Johan Ydrén skriver!

*Nu har han negativa såna på henne och uttrycker dem också. Hur är det tänkt att hon ska reagera? Säga ja och amen (för han vill bestämma?) eller reagera (och då blir det synd om honom som lever med en kvinna som sätter igång krig om allt hela tiden).

Med detta angreppssätt från honom så är sannolikheten att samarbetet gnisslar nästan garanterad, såvida hon nu inte är världens mest tålmodiga ängel och oerhört snäll och storsint och bara låter allt rinna av sig som en gås! Och är att hon är ganska behovslös. Ja, rentav helt behovslös?

Han skapar problem åt sig, men är det det han vill ha? För det är farligt om saker flyter på smidigt och man är glad och lycklig och nöjd? Det säkraste är att vara pessimistisk och negativ och att förvänta sig att något ska gå fel, så behöver man aldrig bli besviken? Men man lever ju då istället ett väldigt begränsat liv. Och förstör för den man lever med också! Båda ska dras ner?

Mer om aggressivitet och emotionell misshandel…

June 6, 2017 § 9 Comments


Hon ska aldrig få känna sig glad och ivrig en hel dag!

“Passiv-aggressiv”:

“Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill./…/

När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Hans beteende kommer av att hon är som hon är! Det är därför han reagerar och är alltså ursäkt och förklaring till hans reaktioner!* Den amerikanske psykologen Ronald Levant har myntat begreppet “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande” för detta fenomen.

*Men håller hon på och reagerar på hur han är (dvs på egenskaper)? Hackar ner på, klagar och anklagar i stort sett varje dag? Dvs går detta inte att kontrollera**? Borde båda ha anledning att “assert themselves,” om det nu är så att hon också har saker hon reagerar över? Ironiskt!

**Men man håller ju inte på så här med vem som helst, vilket betyder att man KAN kontrollera gnällande och klagande på den andra! Och man borde kanske anstränga sig att inte reagera med aggressivitet. VILL man verkligen ändra något är det inte rätta metoden att använda aggressivitet. Använder man trots allt detta i hetta, så bör man coola ner och försöka hitta en annan, effektivare metod.

Följaktligen kräver han att HON ska be om ursäkt för att hon reagerar på honom! För att hon är som är! Han behöver inte be om ursäkt för att han är som han är!? Hon får inte vara som hon är (för det är en massa fel på henne, hon har massor hon borde jobba på). Han får vara som han är (han har ingenting som han behöver jobba på till skillnad från henne. Tala om att sitta på höga hästar, föga ödmjukt).

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.

Vad kan ett passivt-aggressivt beteende innehålla?

Otydlighet. Den man som är passiv-aggressiv är inte tydlig med vad han känner och tänker.”

Nej, han säger aldrig vad han vill (vet han vad han vill egentligen?)

Glömska.

Att ständigt ‘glömma bort’ överenskommelser, tider, planer och möten är ett passivt-aggressivt beteende om det inte finns någon medicinsk orsak till att man har svårt att komma ihåg.”

Efter att ha levt ihop dagligen i fem år borde han veta hennes jobbrutiner, samt ha lärt sig hennes schema, men hennes gamla mamma har bättre koll än han har!

Med detta signalerar han att varken hon eller det hon gör är viktigt! Om hon presterar bra i jobbet är också totalt oviktigt för honom!? Om hon är ledsen och ur balans när hon åker till jobbet rör honom inte i ryggen eller om det påverkar hennes jobbprestationer!

“Att glömma bort gemensamma saker som är viktiga för partnern är ett mycket effektivt sätt att få henne förvirrad, arg, orolig, stressad och ur balans på olika sätt.”

Och det signalerar också att hon är oviktig och det hon värdesätter och tycker är viktigt är oviktigt!

“Hon kommer att känna det som om hon inte har kontroll över sitt eget liv och glömskan kan mycket väl sabotera för henne i hennes eget liv, i hennes karriär och sociala liv.”

Sant! Och det är vad han vill åstadkomma mer eller mindre medvetet? Få henne ur balans?

“Att ‘glömma’ sin partners födelsedag eller en årsdag kan även vara ett effektfullt sätt att såra sin partner och göra henne illa.”

Nej, han kommer knappt ihåg hennes födelsedag! På sin höjd kommer han ihåg att säga grattis! Hon får inga presenter eller blommor! Inte ens god mat! Den får hon laga själv! Eller inhandla själv, som varsin bit smörgåstårta e.d. Så oviktig är hon för honom! Om det gör henne ledsen, so what?

“Det är svårt att ‘komma åt’ ett beteende som glömska, eftersom det verkar så oskyldigt. Alla glömmer vi ju ibland.”

Vad beror hans glömska på? Att hon verkligen är så oviktig för honom? På stress? Depression? Eller för tidig demens?

Skylla ifrån sig.

Den passiv-aggressive skyller oftast ifrån sig. Ingenting är någonsin hans fel. Han kan inte se sin egen del i konflikter, missförstånd, separationer eller tråkiga händelser.

När någon i ett parförhållande ständigt skyller på partnern kommer den som alltid få skulden må sämre och sämre, kanske utveckla depression och kroppsliga symtom, medan den som skyller ifrån sig är ‘skyddad’ från att se på sig själv.”

Nej, allt landar alltid i hur hon är! Och detta rättfärdigar hur han beter sig!

“Han behöver därmed inte ta ansvar för det som händer och det som han gör, och han behöver därmed heller inte förändra sig själv och sitt beteende. Han kan fortsätta vara ‘ofelbar’ i sina egna ögon.”

Hans beteende är rättfärdigat med hur hon är? Och han kan hålla långa, långa utläggningar om hur hon är! Så de kommer aldrig ens i närheten av att diskutera det som utlöste det hela. Och alltså borde vara det som de borde diskutera och tillsammans lösa eller komma överens om.

Han har också bestämt att hon är omöjlig att komma överens med. Kommer hon med ett förslag så har han bestämt att det är ett diktat där han inte har något “say so”! På det viset har de alltså kört in i en vägg, för hur förklarar man för en som har bestämt att det är lönlöst att det inte är lönlöst? 😦

Dvs saker GÖRS olösliga!!! Och hon görs till diktator! Och han blir ett offer som bara har att traska efter henne och göra det hon dikterat! Det är stört omöjligt för honom erkänna att hon INTE vill diktera! Med detta lägger han ju över ansvaret på henne! Och frånsäger sig allt ansvar själv! Hon kan gärna ha det om allt går åt pipan! Då kan han skadeglatt le eller få ett ilskeutbrott över något som “went wrong”!

Hindra. Den passivt-aggressive kommer att se till att det partnern helst av allt vill ha från honom kommer hon inte att få./…/

Partnern lämnas förvirrad och frustrerad. Hon kommer att känna det som om hon kanske begär för mycket av mannen, och det är exakt det han vill att hon ska känna.”

Hon får ingen ärlig input från honom eller ett vuxet diskuterande om de resor som de gjort! För det är ju ingen idé att han säger något! Och hon ska verkligen veta att att han följer med är en enorm uppoffring! Och hon ska också veta att han måste följa med som ett helt viljelöst offer! Han stackarn, har ingen “say so” rörande nånting!

Så han har all anledning att svära mellan tänderna, men fullt hörbart:

“FUCK!!!!”

när de råkade stöta ihop när de skulle korsa en väg i en fantastisk nationalpark på väg för att handla kvällsmat första kvällen. Efter en faslig massa dividerande om vad som skulle göras, vad som skulle handlas osv. Hon minns inte exakt nu!
Det måste bråkas om ALLT??? För att göra hela resan så otrivsam som möjligt! Vadå, lugnt komma överens i en anda att dra sitt strå till stacken för att göra resan till en så fin upplevelse som möjligt (de var ju ute på en av de resor de gjort som egentligen var rätt fantastiska och som borde ha varit minnen för livet på alla sätt och verkligen berikat deras liv och varit något att verkligen se tillbaka på med glädje)?

Nej visstja, hon vill ju diktera allt! Och hon har tänkt ut allt? Planerat allt från start till mål? Helt i sitt eget huvud? Utan att fråga honom! Naturligtvis! För sån är ju hon!!! Är hon??? Stackars han!!! Och allt detta måste han stå ut med i hela fjorton dar!

Hon ska verkligen inte sväva i tvivelsmål om vad han tycker om detta!!!! Inte glömma det en enda dag! Inte en halv dag ens! Ha kul ihop är uteslutet! Hon är ju världens uslaste resekamrat! Stackars, stackars han! Har har verkligen anledning att svära och vara irriterad!!!

“FUCK!!!!!”

Offerrollen. Den passivt-aggressive spelar gärna offer. Han kommer att vara det oskyldiga offret i allt som händer, även när det är han som beter sig illa.

Ett exempel är mannen som slår sin sambo, bara för att säga att han aldrig skulle slagit henne om det inte var för att hon provocerade honom.

Eller mannen som säger elaka saker till sin hustru, och samtidigt säger att han aldrig skulle behövt säga allt detta om hon…”

… inte var som hon var! Och hon bör alltså ofta upplysas om hur hon är! För att rättfärdiga hans irritation, svärande, arga frågande vad hon menar osv!

Nej, hon är ju verkligen bedrövlig!!!! Han har all anledning att reagera samt inte minst “assert himself”! Helt tveklöst! Dagligen! Han får absolut inte släppa efter på detta! Så som hon är! Man kan absolut inte lugnt diskutera med henne!

“Man kan rusta sig bättre genom att stärka sin egen självkänsla, inte ge folk en andra chans samt fokusera på att man inte kan förändra eller ‘rädda’ någon annan.”

Nej, det borde hon inse!

“Det går inte att ha en sund kärleksrelation med en passivt-aggressiv person, eftersom den personen är rädd för intimitet. Den passivt-aggressive är rädd för allt som kan upplevas som beroende av en annan person och vill därför hellre kontrollera sin partner i syfte att hålla distansen.”

Detta kan nog stämma! Han är rädd för närhet? Och beroende?

En “riktig man” hävdar sig själv!

“Misshandlaren”:

“Misshandlaren drivs av ett stort behov att ha makt och kontroll. Han kan kontrollera gräl, diskussioner och beslutsfattande, han kan välja att kontrollera kvinnans personliga frihet eller han kan kontrollera det gemensamma föräldraskapet om paret har barn.”

Ja, han vill kontrollera “allt” och rättfärdigar det med hur hon är! Han håller långa utläggningar om hur hon är!

Slår henne: är inte detta manipulativt? För att kontrollera henne, nästan allt i deras liv, hindra henne från att göra saker “som hon vill”?

“Allt” görs till maktstrider! Viktigt som oviktigt! Men hon har lika mycket som han också rätt att uttrycka starka åsikter om och när hon har såna! Utan att det ska behöva hota honom eller hans lika stora rättigheter!

“Det finns två typer av makt: personlig makt (att bestämma över sig själv och rätten att leva sitt liv som man vill) respektive makt över någon annan. Misshandlaren vill ha makt över någon annan, dvs den han säger sig älska.

I misshandlarens verklighet har man antingen makt, eller inte. Ett gräl är för misshandlaren ett krig. Antingen vinner man, eller så förlorar man, och han vill vinna.”

Detta stämmer verkligen! Men vad är det för relation som nästan ständigt är ett krig och ett hävdande av sig själv???

“Han kan göra vad som helst för att vinna, att vara den som har makten. Det är därför han kan börja ta till fysiskt våld om han upplever att kvinnan inte ger med sig.

Misshandlaren lever inte i en verklighet där var och en har sin egen personliga makt, utan i en verklighet där den ena alltid har makt över den andra, där den ena är överlägsen och den andra underlägsen

Det här synsättet kan ta sig uttryck /…/ i hans personliga humor (i form av ‘skämt’ som egentligen är kränkningar eller innehåller en nedlåtande attityd), i hans sätt att se på världen /…/

Misshandlarens beteende drivs av attityder och värderingar, inte av känslor. Han anser sig ha rättigheter och privilegier som inte partnern har. Han drivs av attityden: ‘Du är skyldig mig’.”

Ja, han anser att han har rättigheter som han inte tillerkänner henne!!! HAN får reagera och har anledning att reagera, det har hon ALDRIG! Och han anser att hon är skyldig honom att be om ursäkt! När hon reagerat över något han sagt eller hur han uttryckt sig eller reagerat! Han har rätt, men inte hon! Och hon ska alltså be om ursäkt för att hon reagerar, blir arg eller ledsen!

Ja, han är en misshandlare!

Mänskliga rättigheter…

April 27, 2017 § 4 Comments

Det är verkligen mycket att göra i världen! 😦

Jag tänker också på det som händer i Syrien och flyktingar därifrån i stor skala, samt alla båtflyktingar på Medelhavet etc. Hur är det med engagemanget i det?

Det borde tas krafttag mot ALLT detta. Och varifrån kommer övergrepp av alla slag mot grupper, kön osv? Vad bottnar det i?

George Lakoff skriver redan 26 juli 2016 i “Understanding Trump- Who supports Trump and why”:

“The answer requires a bit of background.

In the 1900’s, as part of my research in the cognitive and brain sciences, I undertook to answer a question in my field: How do the various policy positions of conservatives and progressives hang together?

Take conservatism: What does being against abortion have to do with being for owning guns? What does owning guns have to do with denying the reality of global warming? How does being anti-government fit with wanting a stronger military? How can you be pro-life and for the death penalty?

Progressives have the opposite views. How do their views hang together?

The answer came from a realization that we tend to understand the nation metaphorically in family terms: We have founding fathers. We send our sons and daughters to war. We have homeland security.

The conservative and progressive worldviews dividing our country can most readily be understood in terms of moral worldviews that are encapsulated in two very different common forms of family life: The Nurturant Parent family (progressive) and the Strict Father family (conservative).

What do social issues and the politics have to do with the family? We are first governed in our families, and so we grow up understanding governing institutions in terms of the governing systems of families.”

Har vi växt upp med auktoritär uppfostran? I vilken grad? Men både söner och döttrar har också gjort upp med sån uppfostran!

In the strict father family, father knows best. He knows right from wrong and has the ultimate authority to make sure his children and his spouse do what he says, which is taken to be what is right.

Many conservative spouses accept this worldview, uphold the father’s authority, and are strict in those realms of family life that they are in charge of. When his children disobey, it is his moral duty to punish them painfully enough so that, to avoid punishment, they will obey him (do what is right) and not just do what feels good.

Through physical discipline they are supposed to become disciplined, internally strong, and able to prosper in the external world.

What if they don’t prosper? That means they are not disciplined, and therefore cannot be moral, and so deserve their poverty. This reasoning shows up in conservative politics in which the poor are seen as lazy and undeserving, and the rich as deserving their wealth.

Responsibility is thus taken to be personal responsibility not social responsibility. What you become is only up to you; society has nothing to do with it. You are responsible for yourself, not for others — who are responsible for themselves.

Winning and Insulting

As the legendary Green Bay Packers coach, Vince Lombardi, said,

‘Winning isn’t everything. It’s the only thing.’ In a world governed by personal responsibility and discipline, those who win deserve to win.

Why does Donald Trump publicly insult other candidates and political leaders mercilessly? Quite simply, because he knows he can win an onstage TV insult game.

In strict conservative eyes, that makes him a formidable winning candidate who deserves to be a winning candidate. Electoral competition is seen as a battle. Insults that stick are seen as victories — deserved victories.”

Män som är oerhört upprörda över fallet med den arabiska kvinnan, men vadå kvinnor i allmänhet och kvinnan man lever med i synnerhet? Hur beter sig mannen ifråga där? 😦 Inte som den auktoritäre, eller?

Vilken kvinnosyn har han?

Han och yngre man är på krigsstigen mot feminismen… Vad för kvinnosyn har de? Vad för manssyn? Vad för samhällssyn? Vad för människosyn?

Är de mer vidsynta än alla dem de har omkring sig? Är de mer tillåtande, än dem de har omkring sig, rörande annan syn än de själva har? Är de de har omkring sig mindre tillåtande mot andra och deras syn på världen än de själva är?

Hur tolerant är han? Hur toleranta är de? Hur behandlar de kvinnor/na omkring sig? Respekt- och hänsynsfullt? Lyssnande? Utan att avbryta? 😉

Det finns verkligen anledning att ifrågasätta mansrollen!!!??? Genom historien så är det ju MÄN som satt igång de flesta krig, som begått och fortfarande begår majoriteten av alla brott som begås osv! Och, ja, fler män begår självmord!

ÄR män och kvinnor verkligen så olika av naturen?

Se tidigare postningar angående “Levant and the socialization of men” samt “William S Pollack on depression in men and therapy for men.”

Om han/de verkligen var måna om kvinnor så skulle de bete sig ganska mycket annorlunda i verkliga livet!? 😦 Inte minst mot dem de har närmast! Tveklöst! Så vadå, vara kvinnors försvarare?

Han var så upprörd angående Dina Ali Lasloom och trodde att hon redan nu är mördad. 😦 Men jag kan inte låta bli att för mig själv tänka, ganska rejält ironiskt: hur är det egentligen med hans inställning till “det svaga könet”? Och undra var engagemanget är för de tusentals, ja, miljontals andra som lever i diktaturer runt om i världen? I “diktaturer” inom familjens ram också!? Och hur god representant är han själv rörande hur han behandlar kvinnor, inte minst den han lever med?

Så jag kan inte engagera mig ett enda dugg, tyvärr, angående denna Dina! Har lust att säga, ganska argt, att “Jag hoppas hon är död!!!” 😦 Nej, naturligtvis är det bedrövligt att det är som det är och hur kvinnor har det i Saudiarabien troligen. Men jag tror även där finns andra röster: som påstår, med emfas, att kvinnans situation inte alls är så dålig som påstås! Att det finns saker i den kulturen som snarare gynnar kvinnor! 😦

Allt är relativt och flytande??? 😦 Det finns inga sanningar? Allt är lika riktigt och lika fel? Det finns inga grundläggande sanningar eller en grundläggande moral och etik, som går över alla nations- och könsgränser!!!???

Som att visa respekt och hänsyn, liksom ett litet barns grundläggande behov är lika över hela jordklotet, tror jag! Och små barn har samma grundläggande behov, vare sig de är födda som flickor eller pojkar! Det är för att dessa inte blir fyllda i olika grad eller kanske knappt alls som vi får alla de problem vi har!

Och återigen; jag är väl påläst (kolla hela väggen med böcker i min lägenhet!!!), samt jag har gått i terapi i dryga tio år hos flera olika terapeuter! Att jag inte skulle ha lärt mig något eller ha några insikter är ju bara – skitsnack! Kom inte och tala om vad jag borde se för att bredda min “world view”! Jag skulle kunna kontra med detsamma! Ju! Och ge en lång lista med tips på böcker, artiklar, personer osv osv osv.

Man kan ju bara kolla in mina bloggar… Med det sagt så är det ju en massa jag inte känner till eller vet!

Deras bristande respekt är rättfärdigad i deras ögon!!! För kvinnor är som de är! Men de kanske inte är så mycket bättre själva än dem som misshandlat denna Dina? Dina hade ju trots allt kraften att ta sig till Indonesien! Var kom denna kraft ifrån i en kultur som trycker ner kvinnor?

Innan ni börjar slå er för bröstet kan ni ju granska er själva!!!

Och det är HON som ska hålla kontakt och ringa honom! Att han själv skulle kunna höra av sig är helt otänkbart, dvs hålla kontakten med henne och ringa? Den tanken har inte slagit honom?

Ologiskt, inkonsekvent! 😦 Var är logiken?

“Jag är så trött i armen av att hålla upp telefonen!”

sa han för att han inte ville höra vad hon hade att säga vidare! Själv blir han rasande om hon inte sätter sig ner och sitter still och lyssnar på honom! Ser han inte detta? Märker han det inte själv? Vad???

“In the strict father family, father knows best. He knows right from wrong and has the ultimate authority to make sure his children and his spouse do what he says, which is taken to be what is right.”

Man får inte säga emot honom eller ifrågasätta nånting det minsta!

Men att mannen beter sig så här betyder inte nödvändigtvis att hans egen far varit så här??? Han kan ha haft en oförutsägbar och dominant mamma som format detta beteende hos sonen? Och, ja, han fastnar för kvinnor som han vågar behandla auktoritärt?

Så tror jag att det är i detta fall!

Det stämmer verkligen att Könsroller som skadar hälften av samhällets medlemmar skadar den andra hälften också… och skadar barn i familjer med föräldrar som formats av dessa könsroller.

“Nu studerar allt fler psykologer så kallad ‘toxic masculinity’, alltså ‘giftig manlighet’. Inte för att demonisera män, utan för att förstå hur beteenden som uppmuntras hos män är skadliga för alla inblandade.”

🙂

“Men det finns förbättringspotential. Bilden av vad som är manligt har förändrats genom historien. Alltså kan dagens män också ändra sig.

– Bara för att du alltid har betett dig på ett visst sätt behöver det inte betyda att du inte har något val, säger Y. Joel Wong vid Indiana University, en av den nya studiens författare, till Popular Science.”

🙂

Se “APA Handbook of Men and Masculinities”:

“The handbook is divided into four sections.

  • The first section addresses historical, conceptual, and methodological issues. Readers will be exposed to a wide range of theoretical perspectives on men and masculinities (e.g., biological, evolutionary, social norms, gender role conflict, social constructionist, and feminist) as well as methodological (quantitative and qualitative) approaches to studying men and masculinities.
  • The second section examines specific populations of men with a strong focus on developmental, cultural, and sexual orientation diversity.
  • The third section focuses on specific topics relevant to men’s lives, such as careers, education, sexism, violence, and emotions.
  • The fourth and final section addresses several application domains, including men’s helping seeking patterns, physical health, mental health, and experience of psychotherapy.

Each chapter investigates future directions, along with unresolved issues or emerging concerns.”

Att kollidera med patriarkatet: vad handlar reaktion i det blå, eller explosion som kommer till synes från ingenstans, om?

April 21, 2017 § 6 Comments

1381bad460afb971a49229897eb485d2f30b3cec.jpeg

Levant skriver att män visar aggression utan att ha blivit provocerade, medan kvinnor behöver bli provocerade innan de reagerar aggressivt. Dvs kvinnans reaktion kommer inte utan provokation, inte ur det blå alltså.

Vilka rollmodeller har vi växt upp med? De modeller vi haft kan också trigga uppror: om pojken haft en eftergiven, stoisk far, så försöker mannen hävda sig som vuxen, överdrivet? En mamma med obegripliga utbrott i det blå påverkar ens kvinnosyn och -relationer.

Hon, som dotter, borde ha fått lära sig bättre än hon fick om hon är värd att bli anklagad och aggressivt behandlad. Hon borde ha fått lära sig när hon kan avvisa det:

“Det där handlar inte om mig!”

Eller att lyssna på berättigad kritik. Och avgöra vad som är berättigat och inte! Inte minst vad som inte är berättigat.

Hon tenderar att ta åt sig. Göra ett så kallat rollövertagande? Se tidigare bloggning “Vad är kärlek?”:

“…en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov.”

Han skjuter allt ifrån dig:

“Jag har inte gjort något!”

En reaktion som hade varit högst berättigad hos den lille pojken mot sin mamma för länge sen. Idag blir den reaktionen ett problem! Nu har han makt att avfärda allt. Han slipper all rannsakan eller avgörande om vad som inte handlar om honom och vad som gör det.

Ett av exemplen på att han inte förstår. Som om det inte kopplar? 😦 Och – det blir svårt att lära sig.

Varken man eller kvinna måste svälja sånt som inte är sant, men att bara avfärda är inte bra för nån relation och dess utveckling och i slutänden fortlevnad.

Susan Faludis pappa verkar inte fatta varför hans äktenskap med Susans mamma slutade i skilsmässa. Ett fenomen som inte är ovanligt?

“Hulu’s adaptation of Margaret Atwood’s novel lays bare the horrors of collusion with the patriarchy”:

“Like the Kingdom of God, the Republic of Gilead is both now and not yet. Margaret Atwood’s 1985 novel The Handmaid’s Tale conjures a theocratic dystopia—a version of the United States taken over by fundamentalist Christians after a terrorist attack on Washington.

Women are now divided into rigid classes determined by an idiosyncratic interpretation of the Bible. Atwood’s protagonist, Offred, is a Handmaid—a fallen woman who is forced to bear children for righteous couples—and the book follows her sufferings under the Gilead regime. Atwood paints in garish strokes intended to shock: This new society calls homosexuality ‘gender treachery’ and forbids women to read, own property, or choose their own clothing.

Since the novel’s publication three decades ago, Gilead has existed as a paper nightmare that gains or loses dimension based on the state of our national politics. Of course, we don’t divide women into classes of Marthas, Handmaids, Econowives, and Wives; we call them ‘the help,’ ‘surrogates,’ the working class, and the one percent.

America has never forced fertile women to bear children for infertile ones, but Trump’s pussy-grabbing presidency has given cover to the sort of blatant misogyny many thought consigned to the past.

‘In Trump’s America, The Handmaid’s Tale matters more than ever,’ The Verge declared the day after Trump’s election. In February, the book overtook George Orwell’s 1984 on the Amazon best-seller list. Texas is Gilead and Indiana is Gilead and now that Mike Pence is our vice president, the entire country will look more like Gilead, too.

America is rich in Serena Joys. One need look no further for her contemporary counterparts than Michelle Duggar and her daughters; or Paula White, the televangelist who allegedly led Donald Trump to Christ; or his aide Kellyanne Conway, who defends him as a ‘great boss’ to women.

The character Atwood invented is an amalgam of Phyllis Schlafly and Tammy Faye Bakker with a dash of Aimee Semple McPherson. The spectacle of the female fundamentalist celebrity is not recent, and she is not an anomaly. Her existence is proof of American fundamentalism’s durability, and a reminder that it could not thrive without the enthusiastic backing of women.

When Atwood wrote her novel, Schlafly had already established herself as one of America’s most visible and influential conservative women by leading a successful campaign against the Equal Rights Amendment. A committed Catholic, Schlafly hurled herself against feminism’s second wave with all the conviction of the activists she loathed. ‘The women’s libbers don’t understand that most women want to be wife, mother, and homemaker—and are happy in that role,’ she asserted in 1972.

But like her fictional doppelgänger, Schlafly was no homemaker. She traveled the country; she appeared on television; she influenced policy. The world she wanted to build could not coexist with the world that allowed her career. These contradictions did not, however, trouble Schlafly’s supporters. She defeated [omintetgjorde] the ERA by mobilizing them; her mostly female volunteer brigades harried [ansatte] legislators into rejecting the bill.”

Läs hela artikeln i länken.

“Read our full conversation with George Lakoff on ‘your brain on Trump'” kan man läsa vilka katastrofala effekter uppfostran kan leda till även på högre nivå, inte bara på nära relationsnivå:

“In a recent episode of Make Me Smart, Kai Ryssdal and Molly Wood interviewed George Lakoff, emeritus professor of cognitive science and linguistics at the University of California, Berkeley.

In 1996, he wrote an influential book called ‘Moral Politics,’ which describes the science behind how liberals and conservatives think. Lakoff shares his analysis of President Trump’s linguistic style and the effect it can have on your brain. An edited version of their conversation is below./…/

Lakoff: I study the mind, the brain and language. Most thought is unconscious, about 98 percent. And we have found ways of studying unconscious thought in all kinds of ways over the last 40 years. And that’s what I do. I study mostly unconscious thought and its contribution to conscious thought.

Wood: And its contribution to, kind of, politics and society too, which seems extremely relevant as it happens right now.

Lakoff: That’s right. I’ve been doing that since 1996.

Kai Ryssdal: So, and this time around, you predicted — although we should say you are no fan of Donald Trump — you predicted that he would win based on what he was saying.

Lakoff: Based on what he was saying, how he was saying it, and how he very cleverly managed to manipulate other people’s brains to his advantage as a super salesman, which he’s been doing for 50 years. And he instinctively knows exactly how to do that. He knows what to say, and those tweets that he gives are entirely strategic. There are four types. Each of them fits a strategy, you know, and he has an advantage when other people think that he’s just crazy or stupid.

Ryssdal: So let’s play some tape actually, we have tape of the president. This is not long after the election.

Trump audio: When I was young, we were always winning things in this country. We’d win with trade, we’d win with wars….

Ryssdal: He said it so much, I can almost repeat the next line. “There’s going to be so much winning, you’re gonna be sick and tired of winning.”

Lakoff: Right exactly. Yep.

Ryssdal: And he knew what he was doing.

Lakoff: Boy, did he know what he was doing. He knew perfectly well what he was doing. First of all, there are in this country about 35 percent of Americans who have what I call a strict father morality. That is, they understand that they, in their households or whatever, they believe that father knows best, that their father is the authority, that what he says is right. That if children don’t obey him, they have to be given tough love and punished until they do, and that this gives rise to a view that you have to be disciplined. That is not to do what feels good.

You’ve heard of feel-good liberalism? That means they don’t have a strict-enough father. The main thing is that this is a natural thing that this is how the world should be how it is. And if you look at history, you will see that the strict fathers win. And you can take a look at who wins, and they win because they’re right. That morality and authority go together, that the strict father knows right from wrong. So that if you want to see who’s better than who, you look at who beat who. And so you have religion won out, you have God above man and you have, we have conquered nature, you have man above nature. We can take anything we want for our use. You have the strong above the weak. We need a strong army, and so on. You have the rich above the poor, who deserve it, because they’re disciplined. The employers above employees, because they’re richer. The adults above children in 21 states. Teachers and coaches can beat children with sticks if they don’t just obey them and if they ever talk back. You have Western culture above non-Western culture. We won out. You have America above other countries, men above women, whites above non-whites, Christians above non-Christians, straights above gays. That hierarchy follows from one idea, not a bunch of different ideas. It’s strict father morality as applied to all aspects of life.

That is what Trump not only believes, he hacks and he assumes is correct. And he knows that about 35 percent of the country — the 35 percent who still support him — that, you know, who also believe this, even if they’re poor. And it doesn’t matter, this just a matter of material resources. The main thing is that if that is your worldview and that’s your morality, that defines who you are as a person. It’s self-definition, and people don’t vote against their self-definition. Not only that, it doesn’t matter if Trump lies to them, and they know he’s lying, because there’s a higher truth, which is strict father morality itself, which has consequences and that they are truer than any lies. And that if you deny that, if you accept the lies as more important, you’re denying your self-identity. That is why there are alternative facts.

Ryssdal: OK, well yeah, but here’s … oh, my goodness, so many questions.

Wood: I know. I have 10 to 100 questions as follow ups.

Ryssdal: So here comes just one. All this pointing out of lies and alternative facts and all of this that the media is doing. Spinning our wheels to no effect, is that what you’re saying?

Lakoff: To no effect with the 35 percent.

Wood: Well and it almost — some of your research seems to argue not only to no effect but to counter effect.

Lakoff: Yes.”

Läs vidare i länken!

George Lakoffs blogg.

Se “Att förstå Trump”:

“In the 1900’s, as part of my research in the cognitive and brain sciences, I undertook to answer a question in my field: How do the various policy positions of conservatives and progressives hang together? Take conservatism: What does being against abortion have to do with being for owning guns?

What does owning guns have to do with denying the reality of global warming? How does being anti-government fit with wanting a stronger military? How can you be pro-life and for the death penalty? Progressives have the opposite views. How do their views hang together?

The answer came from a realization that we tend to understand the nation metaphorically in family terms: We have founding fathers. We send our sons and daughters to war. We have homeland security.

The conservative and progressive worldviews dividing our country can most readily be understood in terms of moral worldviews that are encapsulated in two very different common forms of family life: The Nurturant Parent family (progressive) and the Strict Father family (conservative).

What do social issues and the politics have to do with the family? We are first governed in our families, and so we grow up understanding governing institutions in terms of the governing systems of families.

In the strict father family, father knows best. He knows right from wrong and has the ultimate authority to make sure his children and his spouse do what he says, which is taken to be what is right.

Many conservative spouses accept this worldview, uphold the father’s authority, and are strict in those realms of family life that they are in charge of. When his children disobey, it is his moral duty to punish them painfully enough so that, to avoid punishment, they will obey him (do what is right) and not just do what feels good.

Through physical discipline they are supposed to become disciplined, internally strong, and able to prosper in the external world. What if they don’t prosper? That means they are not disciplined, and therefore cannot be moral, and so deserve their poverty.

This reasoning shows up in conservative politics in which the poor are seen as lazy and undeserving, and the rich as deserving their wealth. Responsibility is thus taken to be personal responsibility not social responsibility. What you become is only up to you; society has nothing to do with it. You are responsible for yourself, not for others — who are responsible for themselves.

Winning and Insulting

As the legendary Green Bay Packers coach, Vince Lombardi, said,

‘Winning isn’t everything. It’s the only thing.’ In a world governed by personal responsibility and discipline, those who win deserve to win. Why does Donald Trump publicly insult other candidates and political leaders mercilessly? Quite simply, because he knows he can win an onstage TV insult game.

In strict conservative eyes, that makes him a formidable winning candidate who deserves to be a winning candidate. Electoral competition is seen as a battle. Insults that stick are seen as victories — deserved victories.

Consider Trump’s statement that John McCain is not a war hero. The reasoning: McCain got shot down. Heroes are winners. They defeat big bad guys. They don’t get shot down. People who get shot down, beaten up, and stuck in a cage are losers, not winners.

The Moral Hierarchy

The strict father logic extends further. The basic idea is that authority is justified by morality (the strict father version), and that, in a well-ordered world, there should be (and traditionally has been) a moral hierarchy in which those who have traditionally dominated should dominate.

The hierarchy is: God above Man, Man above Nature, The Disciplined (Strong) above the Undisciplined (Weak), The Rich above the Poor, Employers above Employees, Adults above Children, Western culture above other cultures, America above other countries. The hierarchy extends to: Men above women, Whites above Nonwhites, Christians above nonChristians, Straights above Gays.

We see these tendencies in most of the Republican presidential candidates, as well as in Trump, and on the whole, conservative policies flow from the strict father worldview and this hierarchy

Family-based moral worldviews run deep. Since people want to see themselves as doing right not wrong, moral worldviews tend to be part of self-definition — who you most deeply are. And thus your moral worldview defines for you what the world should be like. When it isn’t that way, one can become frustrated and angry.

There is a certain amount of wiggle room in the strict father worldview and there are important variations. A major split is among (1) white Evangelical Christians, (2) laissez-fair free market conservatives, and (3) pragmatic conservatives who are not bound by evangelical beliefs.”

Aggressivitet…

April 20, 2017 § 2 Comments

Han har en tendens att säga saker aggressivt och efter ett antal såna upplevelser är risken att detta sätt “turn people off”! 😦 Han “får” låta anklagande och uttrycka irritation, men det får inte hon!? Han har anledning, men det har aldrig hon?

Levant menar att män tenderar att agera aggressivt utan provokation, medan kvinnor behöver provoceras (och kanske provoceras rejält och under längre tid) innan de agerar aggressivt! För kvinnorna har lärt sig att ta hänsyn till konsekvenserna som skulle drabba dem själva. Skuldkänslor och empati med offret hindrar dem också från att uttrycka aggression (något han menar att de män som agerar aggressivt utan provokation i olika grad saknar, men kan lära sig igen!?).

Han är väldigt känslig själv för anklagande ton och irritation, men det verkar inte existera i hans sinnevärld att andra kan reagera på honom och hur han uttrycker sig (tonfall och sätt)?

Han tycker att hon borde förstå honom bättre, men finns denna förståelse i motsatt riktning?

När han handskas med människor gör han det som om de ska vara krångliga och motvalls och inflexibla och hållande hårt på sin rätt och att de absolut måste slutföra något som de eventuellt startat! Han verkar inte förvänta sig att folk faktiskt kan avsluta eller göra en paus i det de gör för att göra något annat!

Därför att han själv är så otroligt inflexibel och seg och trög!??? 😦 Själv signalerar han inte samarbetsvilja eller öppenhet för resonemang! Möjligen med dem han inte känner så väl…

Otroligt tungrott blir allt!

Och om de glömt något på ena boendestället eller missat att köpa något eller har köpt matvara de redan har så är det som om en stor katastrof inträffat eller väntar! Att man inte får missa något tror jag snarare gör att man missar, men detta är kanske vad han vill åstadkomma: så han får utlopp för aggression och också få andra att stå med hundhuvudet, om det lyckas!? 😦

Vadå, tro gott om andra och ha positiv förväntan eller lite överseende attityd? Helst ska de vara perfekta!? Men är han det själv? Kanske därför han gör allt för att andra (särskilt den han lever med) ska framstå som mindre perfekta och besvärliga; kanske så han får framstå som ett offer eller martyr?

När de satt i bilen in till stan tänkte hon på detta att ha stenkoll på matvaror, toapapper o.d., så de framförallt inte köper extra och naturligtvis är det inte kul om de saknar toapapper.

Men hon hade på tungan att säga att det egentligen är värre att de har matvaror (som t.ex. tomater) som ligger i kylskåpet och förstörs därför att de glömmer eller inte tänker på att använda dem, än att de glömmer att köpa en matvara.

Vanligtvis kan man alltid sno ihop mat av sånt som redan finns, så det handlar ju inte om en katastrof vanligtvis, men i hans värld verkar det göra det??? Varifrån kommer detta?

Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? Att man anser sig ha rätt att bruka våld, känslomässigt och verbalt?

April 4, 2017 § 16 Comments

vågskål

Vad är att stå upp för sig själv? Att trycka ner andra? Bara hävda sitt och inte lyssna? Kanske inte vilja höra?

Felet ligger helt utanför en själv?

“Denna tendens hos pojkar att lägga skulden för skador på yttre faktorer har också bekräftats av en intressant studie som nyligen genomförts av Gilette, i vilken man undersökte rakvanor hos manliga och kvinnliga vuxna. 

När en man skär sig när han rakar sig, fann studien att han vanligtvis klandrar rakapparaten. När en kvinna råkar ut för blodvite när hon rakar sig tenderar hon att klandra sig själv.”

Är han helt omedveten om hur sårande och kränkande en massa påståenden om hur hon är är? 😦 Oerhört sårande? Väldigt “hurtful”!

Vad förväntar han sig vinna på att såra henne stup i kvarten? På att vara irriterad dagligen på än det ena än det andra?

Skålen med fel och brister är i botten gällande henne? Goda sidor, omtanke, bry sig om, de bra sidorna är lätta som fjun och förmår inte väga upp allt det negativa ett enda dugg? Den senare skålen flyger upp i luften, ja, lättar till och med!?

Man skulle lätt kunna bli totalt knäckt över alla påpekanden under årens lopp av alla de negativa, dåliga, baksluga egenskaper hon har och hon skulle helt kunna förlora tron på sig själv. Som om hon är världens mest självsäkra redan och behöver tas ner på jorden! 😦

Hade hon varit 30-40 år yngre hade hon kanske verkligen varit helt knäckt? 😦

Så här håller hon INTE på med honom! Och hon håller inga långa “rants”! Om hon skulle försöka skulle det inte lyckas, men han får gå på och minsta försök att bryta in är som att hälla mer bensin på elden. 😦

Hon tvingas, med verbalt och känslomässigt våld, att stå (men helst ska hon sitta) och lyssna och oavvänt titta honom i ögonen!

Han har sagt att hon använder honom som “punchbag”… Men det är ju HAN som använder henne för att avreagera sig över allt!

Han klagar på henne i stort sett är det nånting, större eller mindre, varje dag? Det går inte en enda dag utan att det är något som är fel och inte bra, främst med henne! Och han anklagar henne för att vilja göra illa. Vem är det som gör illa vem?

Vad fick de tidigare kvinnorna höra? De hade också en massa irriterande egenskaper?

Varifrån kommer allt detta missnöje och all denna otillfredsställdhet från? Finns det NÅN som skulle kunna tillfredsställa den och bli så perfekt att det inte finns något att bli irriterad på? 😦

Är denna något HAN egentligen borde ta itu med?

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

Precis, det är så det är här också! Men han tvingar henne (med verbalt och känslomässigt våld) att stå kvar och lyssna och höra hur dum och fel hon är!

Dvs det ÄR mindre sannolik att en kvinna går till aggressionshandlingar! OM hon gör det är för att hon så till den grad blivit provocerad? 😦

VILL han framställa kvinnor som riktigt djävliga, så framstår hans mamma inte fullt så djävlig? 😦 Och omedvetet försöker han trigga kvinnorna han har och har haft allra närmast att visa alla dåliga drag han kan? Förr eller senare har detta skett? I början har det varit lugnare, men så småningom har irritation och vrede växt?

Omedvetet triggar han igång detta allt han kan? Och han har ju uppenbarligen lyckats med det: Hans första fru fick ett vredesutbrott ur det blå när de campade i New Mexico. Hans andra fru slängde saker efter honom och tillbringade en halv dag på andra våningen i huset etc …

Hon har träffat båda dessa kvinnor, så… Gillar den senare.

Är det en otillfredsställelse inom honom det handlar om? Behov som aldrig fyllts? Behov som inte går att fylla längre? Däremot finns det vuxna behov som han mycket väl skulle kunna fylla och därmed få ett rikt och kanske rentav fantastiskt liv? Dessa möjligheter dödar han självdestruktivt? Risken är att han kommer att dö vrålarg? 😦

Vad är en “riktig pojke/man”? Nyare forskning visar att depression hos pojkar inte är så ovanlig som vi vill tro, den tar sig dock andra uttryck och därför negligerar vi den…

April 3, 2017 § 2 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

I del 3 “Hamlets förbannelse: depression och självmord hos pojkar” i boken ovan, citerar Pollack Mark som är 15 år, s 303 i min snabböversättning:

“Det finns en mall som du ska passa in i om du är kille. Du förväntas vara den starka, aggressiva, ha social styrka och stark vilja och vara kroppsligt stark. Du kan inte brytas som en gren för vinden.”

Då är du ingen riktig pojke/man. och vilka rollmodeller har både pojkar och flickor från fäder, far- och morfäder, mödrar osv. ovanpå samhälleliga normer, som vi växt upp i och de normer som fanns i skolan, i diverse grupper utanför familj och skola, som sammantaget socialiserat oss.

Pollack berättar om Duncan, en 16-åring, lång, smal, atletliknande, med stora, bruna ögon, snitsiga, moderiktiga glasögon…

“…-skulle troligen inte passa in i den stereotypa bilden av en deprimerad ung varelse.”

Hans välutbildade och socialt lyckade föräldrar tog kontakt med Pollack därför att deras son hade börjat få problem i skolan, hade en massa huvudvärk osv.

“Duncan agerar bara ut, eller hur?”

frågade hans mamma, sen Pollack träffat sonen ett par gånger.

“Jag tror faktiskt att Duncan är deprimerad. Jag rekommenderar att han och jag fortsätter att prata och också att vi konsulterar en psykiater för att se om han inte också skulle ha nytta av en kortvarig behandling med lämplig antidepressiv medicin.”

svarade Pollack.

“Du SKOJAR med mig,”

svarade den välutbildade och lyckade mamman misstroget.

“Det du säger åt mig är att Duncan har en klinisk depression, är det inte?”

“Jo, jag tror att han har det,”

svarade Pollack.

Duncan led av dyslexi visade det sig, något som diagnosticerats  cirka fyra år tidigare, men var något hans föräldrar inte gärna pratade om. Det passade inte in i deras världsbild riktigt?

Hans äldre bror hade nyligen flyttat hemifrån för att studera på college och Duncan berättade för Pollack (inte föräldrarna) att brodern hjälpt Duncan med hemuppgifter, men nu fick han ingen sån hjälp längre och han kunde inte be om hjälp av nån annan, för en “riktig pojke” ber inte om hjälp.

“Det här är inte ett vanligt problem bland pojkar i hans ålder, är det?”

undrade mamman.

“Det är inte så ovanligt bland pojkar i hans ålder som man kan tro,”

svarade Pollack.

“Det är faktiskt så att nyare forskning säger oss att det kan finnas minst lika många pojkar som är deprimerade som det finns flickor. Och det betyder att det kan finnas miljontals med deprimerade pojkar därute i samhället [USA], många som inte ser deprimerade ut på utsidan [enligt våra något stereotypa bilder].”

“Det låter som en dold epidemi,”

föreslog Duncans mamma (något motvilligt).

“Jag tror att du har rätt,”

svarade Pollack.

s 305 i kapitlet “Stora pojkar gråter inte”:

“Bland alla de kulturella förbud som begränsar våra pojkar, har jag funnit att en av de strängaste är tabut mot att uttrycka sorgsenhet.

Det är så vanligt att det har blivit en kliché: ‘Stora pojkar gråter inte’ talar man om för pojkar [inte alltid utsagt i ord, kanske bara genom hur pojkars ledsenhet bemöts, med blickar, genom att inte låtsas om].

‘Kom över det’ eller ‘Ryck upp dig!’ [bemöts de med]

Fast pojkar [faktiskt] känner sig ledsna då och då, lär de sig tidigt att inte gråta eller tala om ledsenhet och inte att vända sig till andra för att få hjälp.

De oskrivna pojkreglerna förstärker dessa restriktioner.”

Nej, man ber inte andra om hjälp om man är en “riktig pojke/man”, varken med saker, och framförallt inte med känslomässiga problem och knappt heller om man har någon kroppslig åkomma. Är skämmigt! Vilket får en massa konsekvenser både för pojkar/män själva, som deras omgivning! Känslor måste ju ut nånstans! Antingen i action eller genom depression eller både/och.

Pollack vill dock ändra på bilden av vad en “riktig” pojke/man är! En som är mer hälsosam och som gör att pojkar och män får ett bättre liv, bättre, närmare relationer osv.

Har man få eller inga ord för känslor blir det ännu svårare att hantera saker. Man kan ha svårt att nyanserat uttrycka sig och också svårt att för sig själv förstå och reda ut saker, men nånstans måste det ju få utlopp.

Och då går det främst ut över dem som är närmast. 😦 I irritation och ilskeutbrott! Och man tenderar att lägga skulden utanför sig själv? Och ofta på egentligen oskyldiga.

Istället för att visa svaghet eller sårbarhet, ens kännas vid såna känslor, så blir mannen/pojken arg! Arg på allt och alla! Riktar vreden utåt, onyanserat!

Och bilderna av hjältar de matats med är manligt coola, uttrycker på sin höjd irritation och vrede (gränssätter), det är de känslouttryck de har till största del. Tuffa, hårda. Manlighet inkluderar inte ett brett spektrum av känslor. Och återigen, det ger problem: utan känslouttryck har man svårt att nyanserat uttrycka sig, man går alltför sent till doktorn och vägrar söka prathjälp.

Och allt detta går också i andra hand ut över dem som står närmast.

Om det är problem i familjen av olika grad som pojken måste handskas med, bråk och skrik eller att föräldrarna rentav skiljer sig, så kan det bli riktigt tufft därför att hans repertoar av uttryck för känslor är begränsad. Han får svårt att identifiera känslor i sig själv. Svårt att sätta ord på det han känner och svårt att prata om sin oro osv. Har lärt sig att en “riktig” pojke inte pratar om vissa saker.

Något Pollack ägnar ett helt kapitel åt i sin bok i kapitel 14 “Skilsmässa” och de särskilda problem pojkar har i familjer med mycket gräl och kanske till och med skilsmässa.

Således kan familjeproblem vara svårare för en pojke att hantera än en flicka. Flickor har generellt en större repertoar av ord för känslor och har lättare att uttrycka dem, samt i deras roll ingår att få visa svaghet (vilket kan vara ett problem i sig, men av annat slag).

Och då kan de här förhållandena ta sig diverse olika uttryck, ibland våldsamma, som de två tonåringar (äldre pojkar) som sköt ihjäl en massa elever och lärare i en skola i Colorado och slutligen begick självmord. Och det drabbar väldigt många.

Jag tror denna händelse var upprinnelsen till att Pollack började intressera sig för vad som låg bakom det som skedde i Colorado och började intervjua unga pojkar, som öppnade upp för honom. Och dessa intervjuer resulterade i boken som citerats ur ovan.

Pollack skriver också att väldigt många barn inte vill gå till skolan på grund av mobbning som pågår där, även om de själva inte är drabbade. Att vara vittne till kränkning och övergrepp är kränkning också för vittnen menar t.ex. Pia Mellody och Pollack menar också detta.

Where Am I?

You are currently browsing the Ronald F Levant on the socialization of men category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....