Att sätta ord på dina känslor och fråga förutsättningslösa frågor. Om du frågar frågor som bara kräver ett ja- eller nej-svar så förstör du konversationer innan de har en chans att börja …

April 26, 2018 § 1 Comment

29415977_161659971190550_1267723454988156928_n

“Putting Your Feelings Into Words and Asking Open-Ended Questions”:

“As we all know, emotions are devious creatures. They elude our understanding for a vast number of reasons, among which are the inescapable facts of daily life. Unfortunately, with so much focus being invested in the small crises and stressors that arise in our jobs and daily activities, it is difficult to find a moment to truly connect with what we are feeling.

As a result, our emotional lives often spiral out of our control, and internal pressures build up. At a certain point we explode, and this affects our relationships with those we are closest to – potentially harming our bonds with those we care about the most.

If we cannot identify our own emotions, how are we supposed to understand them or process them? If we cannot understand and process them, how can we communicate about them with others? How can we expect our partners to be a source of comfort and support?

These are problems we all struggle with! If you feel frustrated in your inability to have intimate conversations about your deepest feelings with your partner, you are not alone. Right now you’re probably thinking that “misery loves company” isn’t particularly helpful. But that’s not our message. Our message is that we can help.

As exhausting and frustrating as all of this is, Dr. Gottman encourages us not to feel too overwhelmed. He and his wife, Dr. Julie Schwartz Gottman, have designed an incredible approach to help us achieve focus and explore our feelings, ultimately gaining the skills we need to discuss them with our partners.

In What Makes Love Last, Dr. Gottman describes some incredibly effective and largely unknown techniques for identifying our emotions. Identified by renowned scientists, including a number of research psychologists, there are certain physiological signs that can help us to understand what we are feeling. This week, we are excited to offer you a few tips that you can use in your own home to build intimacy with your loved ones. We wouldn’t want to reveal all of Dr. Gottman’s secrets, but here’s a teaser!

Ask open-ended questions

If you ask questions that require only a yes or no answer, you are destroying conversations before they even have a chance to begin. You are accidentally slamming the door that you are trying to open. This door is unfortunately labeled “Intimacy.” Instead of “Did you watch that movie?” ask, “What was your favorite part?” Instead of “Are you upset?” ask, “You seem upset – what’s going on?”

Stop and breathe

If you are bothered by your inability to label your emotions, stop and meditate for a moment. Clear your mind. Search for a word. When a word comes to mind and your body relaxes, you have hit the spot. Here are a few examples you can use in this activity. Remember, these are just a starting point!

Positive Emotions

  • Amused
  • Appreciated
  • Lucky
  • Satisfied
  • Silly
  • Turned On
  • Joyful
  • Safe
  • Proud
  • Powerful
  • Playful
  • Fascinated

Negative Emotions

  • Alienated
  • Tense
  • Misunderstood
  • Powerless
  • Ignored
  • Inferior
  • Criticized
  • Ashamed
  • Betrayed
  • Numb
  • Unsafe

We share a few more skills for building intimacy with you in our following blog post, What Makes Love Last: Expressing Compassion and Empathy. This post will show you the fundamentals of deepening connection in your conversations and expressing compassion and sympathy.”

Advertisements

Sårbarhetsrustningen: viking-eller-victim (offer): Att reducera våra möjligheter i livet till såna begränsade och extrema roller lämnar väldigt lite hopp för förändring och meningsfullt utbyte …

March 24, 2018 § 10 Comments

2a

I kapitlet “Sårbarhetsrustningen,” underkapitlet “Skölden/skyddsplåten: viking-eller-victim [offer]” skriver Brown att hon såg denna sorts rustning s 151-152:

“… när en betydande grupp av dem som deltog i forskningen antydde att de hade väldigt lite användning för konceptet sårbarhet. Deras svar på idén att sårbarhet kan vara av värde sträckte sig från avfärdande och försvarsinställning till fientlighet

Det som visade sig i dessa intervjuer och interaktioner var en syn på världen där människor i huvudsak var indelade i två grupper /…/ vilka jag kallar vikingar eller offer. /…/

… tron att alla utan undantag tillhör en eller två ömsesidigt exklusiva grupper. Antingen är du en tönt [sucker] eller en förlorare som alltid utnyttjas och inte kan stå upp för dig själv – ELLER så är du en viking – nån som ser hotet att bli gjord till ett offer som något konstant, så du ser till att ha kontroll, du dominerar, du utövar makt över saker och du visar ALDRIG sårbarhet.

Usch, vad otäckt. Låter som om de här männen anser att de befinner sig i ett konstant krig? En värld där de ständigt måste vara beredda att försvara sig och inte lita på nån kanske heller? Det låter dessutom inte så kul att ha en “viking” i en nära relation. 😦

s 152-153:

“… även män som inte har denna rustning, pratade om vinna-förlora-nollsumme-makt-dynamik som inlärd och som den modell de hade när de växte upp.

Så även de som inte hade antagit viking-eller-victim-attityden insåg vad de blivit lärda tidigt i livet eller levde fortfarande delvis efter den? Sidor som senare kanske förstärkts eller i bästa fall modifierats?

Dessa män har blivit medvetna om problemet och i olika grad börjat inse, och rentav klart insett, konsekvenserna, för dem själv i deras anknytning till dem närmast (och till sig själva), för samhället och kanske också världen?

“Och glöm inte att att vinna, dominera och ha makt över kvinnor var en del av listan på maskulina normer som vi diskuterade i kapitel 3 [‘Kapitel 3: Att förstå och bekämpa skam (alias GremlinNinja-stridskampsträning)’]/…/

En sak som gjorde dessa intervjuer till några av de svåraste var ärligheten med vilken människor talade om kämpandet i sina personliga liv – handskande med högriskbeteende, skilsmässor, isärkoppling [icke anknytning], ensamhet, missbruk, vrede, utmattning.” 

Men i och med att de börjat benämna problemet så var det möjligt att börja ta itu med det eller att åtminstone minimera de skadliga effekterna av det?

“Men hellre än att se dessa beteenden och negativa utkomster som konsekvenser av deras viking-eller-victim [offer]-syn på världen, såg de dem som bevis på en hård vinna-eller-förlora-natur i livet [otroligt cynisk och väldigt otäckt tycker jag].”

Så sorgligt. Och faktiskt otäckt. Vad resulterar detta i? Egentligen något man borde ta itu med. Inte bara Miller utan också andra har skrivit om hur viktig tillgång till ett brett känslospektrum bidrar till att vi kan skydda oss när vi verkligen BEHÖVER skydda oss.

Den sorts skydd som Brown kallar sårbarhetsrustningen skyddar oss också från anknytning med dem som lever närmast oss. Och det vill vi väl inte? De här med sårbarhetsrustningen ser till och med dem de lever med som några de måste vara på sin vakt mot rejält? Och vad leder det till? Vad kan t.ex. en kvinnlig partner verkligen åstadkomma för skada? I synnerhet om hon är mindre än en själv? Vad är det man är rädd för i grund och botten? Egentligen?

s 153-154:

“När jag tittar på statistiken i mer sårbarhetsintoleranta viking-eller-victim-yrken, ser jag ett farligt mönster utvecklas. Och ingen plats är mer uppenbar än i militären [i synnerhet den amerikanska?]. Statistiken över posttraumatiskt stressrelatera självmord, våld, missbruk och risktagande pekar alla på denna efterhängsna sanning: FÖR SOLDATER SOM TJÄNAT I AFGHANISTAN OCH IRAK SÅ ÄR DET ATT KOMMA HEM MER DÖDANDE ÄN ATT VARA I STRID.

Från invasionen av Afghanistan fram till sommaren 2009 förlorade den amerikanska militären 761 soldater i strid. Jämför det med de 817 som tog sina egna liv under samma period. Och i detta antal räknas inte dödsfall relaterade till våld, högriskbeteende och missbruk in [se artikel här]-

Craig Bryan, psykolog vid universitetet i Texas och självmordsexpert som nyligen lämnade flygvapnet, talade om för Time magazine att militären befinner sig i en moment-22-situation: ‘Vi tränar våra krigare att använda kontrollerat våld och aggression, att trycka ner starka känslomässiga reaktioner när de möter motgångar, att tolerera fysisk och känslomässig smärta och att komma över rädslan för skada och död. Dessa egenskaper kan också kopplas till ökad risk för självmord.’

Inte konstigt med utövande av våldtäkter i krigszoner av militär? Som man relaterat till behov av makt, att utöva makt. Och så skadar man andra när man hävdar sig. Riktigt, riktigt otäckt.

Tron eller övertygelsen att man är osårbar. Skräcken att visa sig sårbar? Att visa nån akilleshäl alls? Att vara på sin vakt hela tiden? Att vänta sig det värsta? För säkerhets skull? Och därför aldrig få riktig anknytning kanske alls? Inte ens med den som man lever närmast? Inte med nån av dem som borde stå närmast? Inte ens ens egna barn och barnbarn?

s 154-155:

“Bryan förklarade sen att militären inte kan minska intensiteten av denna träning ‘utan att negativt påverka stridsförmågan hos vår militär.’ Och gav nedkylande uttryck för den inneboende faran av att titta på världen genom viking-eller-victim-linsen för dem i militären när han noterade: ‘Servicemedlemmar är, enkelt uttryckt, mer kapabla att döda sig själva som rena rama konsekvensen av sin professionella träning.’

Situationen kan vara den mest extrema i militären. men om du tittar på den mentala och fysiska hälsostatistiken hos poliser, så hittar du samma sak.

Detsamma gäller i organisationer – när vi leder, lär och predikar från viking-eller-victim-evangeliet, vinna eller förlora, så krossar vi tro, innovation, kreativitet och förmågan till förändring. Ta bort vapnen och vi hittar faktiskt utfall/resultat som liknar dem som soldaternas och polisen i företags-Amerika. [vi har dock inte nått riktigt dit än?].

Advokater – ett exempel på ett yrke där man till stor del är tränad att vinna eller förlora, att lyckas eller misslyckas – har utfall som inte är mycket bättre. The American Bar Association [Det är en amerikansk organisation för advokater, och har sitt huvudkontor i Chicago.] rapporterar att självmord bland advokater är nästan fyra gånger större än antalet i den allmänna befolkningen. 

En artikel i American Bar Association Journal rapporterade att experter på depression hos advokater och missbruk tillskrev de högre självmordsantalet för advokater deras krav på perfektionism och på deras behov av att vara aggressiva och känslomässigt opartiska [se artikeln här]. Och denna mentalitet kan trickla ner i våra hemliv också. När vi lär eller är rollmodeller för våra barn att sårbarhet är farlig och ska pushas bort, leder vi dem direkt in i fara och bortkoppling. “

Ytterligare ett argument för att behandla våra barn med yttersta respekt, samt också att försöka komma tillrätta med det hos oss som kan göra det svårt i dessa avseenden, inte minst visavi dem vi har närmast, lever med.

Viking-eller-victim-rustningen vidmakthåller inte bara beteenden som dominans, kontroll och makt över folk som ser sig som vikingar, den kan också vidmakthålla en känsla av pågående offerroll för människor som konstant kämpar med idén att de är skottavlor och orättvist behandlade

Med denna syn finns det bara två möjliga positioner som människor kan inta – makt över eller maktlös.

I intervjuerna som jag åhörde lät många deltagare som att de resignerat till att antal offerrollen, därför att de inte ville bli det enda andra alternativet enligt deras åsikt – viking. 😦 “

Här kommer det med sympati och empati in känns det. Se bloggningen

Strategin där kunde vara:

“Om vi vill utveckla samhörighet och förståelse är det bästa sättet att utöva medkänsla ibland att säga: ‘Det låter som om du har det jobbigt. Du får gärna berätta mer om det’ eller ‘Du har rätt, jag vet inte hur det är. Hur är det? Hjälp mig att förstå.’”

Byta ut du mot ni, dvs män som grupp! Och med uppriktig vilja att veta fråga:

“Det låter som om ni män har det jobbigt i samhället. Du får gärna berätta mer, för jag tror att jag bara delvis förstår. (Eller kanske inte alls förstår). Hjälp mig förstå mer.”

Att försöka få sympatisökandet att bli till empati istället!? Och ömsesidig förståelse och intresse! Att intresset kanske i bästa fall vänder tillbaka. Och blir en ömsesidig vilja att förstå och veta och leva sig in och bry sig.

Ja, vad innebär mansrollen egentligen? Vad har den inneburit? Vem ska ändra denna? Skulle inte de flesta kvinnor uppskatta detta, om de verkligen bryr sig om de män de lever med och har omkring sig? Främst de nära? Att man ömsesidigt bryr sig. Att alla vill att både en själv OCH den andra ska ha det bra och vill ändra det som inte är bra, så det blir bättre för båda. Men komma ihåg att det är inte perfektion som gäller. VAD är “perfekt” egentligen? Att det är “gott nog” hellre!???

Brown vidare:

“Att reducera våra möjligheter i livet till såna begränsade och extrema roller lämnar väldigt lite hopp för förändring och meningsfullt utbyte. Jag tror att det är därför som det ofta finns en känsla av desperation och att känna sig instängda runt detta perspektiv.”

Livet är inte så begränsat. Eller måste eller bör inte vara det. Det bör inte handla om antingen/eller, om vinna eller förlora, lyckas eller misslyckas.

Se vidare här om Craig Bryants forskning.

Se också bloggningar i kategorin “att komma över känslomässig domning. ” Roland Levant skriver om detta.

Ronald Levant: män ska behålla det som ÄR bra…

March 21, 2018 § 15 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

Ronald Levant understryker att män SKA behålla de drag som är bra! Det som verkligen ÄR bra. Och göra något åt det som INTE är bra i den traditionella mansrollen.

Som INTE är bra för männen själva  Och som i förlängningen INTE är bra för mannens allra närmaste.

Eller ligger männens problem utanför dem? I förhållanden som de inte har nån makt över?

Så deras ilska är fullt förståelig och helt och fullt konstruktiv och berättigad och kommer så småningom att leda till en förändring? De har ALL rätt att reagera ut den? De reaktionerna har inte de ansvar för ETT ENDASTE DUGG!? Dessa deras reaktioner har ANDRA det hela och fulla ansvaret för? Så ja, de HAR rätt att reagera. Det finns inga andra lösningar!? Några MÅSTE backa!? Tveklöst!?

“Sluta säga dessa skadliga fraser till pojkar.”

Postat av the Gottman Institute.

Perfektion och sårbarhet. När vi är tankade med rädsla för vad andra ska tänka eller när den elaka smådjävulen konstant viskar ‘Du är inte bra nog’ i vårt öra, då är det svårt att visa upp sig. När vi har knutit vårt självvärde till det vi producerar eller tjänar, blir det att vara genuin knivigt. De goda nyheterna är att folk är trötta på gåpåarandan – de är trötta på att hålla på med den och trötta på att se den. Vi hungrar efter människor som har modet att säga, ‘Jag behöver hjälp’ eller ‘Jag tillstår det misstaget’ eller ‘Jag är inte längre villig att definiera succé enbart genom min titel eller inkomst.’ Om de var perfekta, skulle vi bry oss så mycket om dem?

March 11, 2018 § 20 Comments

“Skapa verklig tillhörighet och hela världen.”

Nej, det handlar inte om att göra pojkar tuffare än de redan är, tvärtom, utan låta dem få behålla, och kanske också utveckla, alla de olika mänskliga förmågor de har. Nej, det är inte MER av tuffhet vi behöver! Pojkar behöver få utveckla hela spektrumet av känslor för att må gott och ha bra relationer. Vara både tuffa och icke-tuffa, precis som små flickor behöver få utveckla alla sidor hos sig själv så långt möjligt är.

Och det är verkligen inte fler mobbare vi behöver! Eller mer av “survival of the fittest”! Har Jordan Peterson en depression, vilken han försöker självbehandla med sina videor, artiklar, böcker osv?

Den här mannen mår ju inte alls bra. 😦 Brené Brown och Chase Jarvis (se kommentar 1 nedan) pratar om att all smärta i världen som vi ser idag har omvandlats till hat. Nån av dem säger något i stil med:

“Det är lättare att göra andra illa än att själv känna smärtan.”

De (Brown?) menar att om vi kände smärtan, kunde känna den, skulle vi inte kunna göra nån annan illa. Jarvis hemsida. Levant och Gottman känns väldigt sunda här.

Se tidigare postningar i kategorin Ronald Levant. Med länkar till ursprungliga artiklar och texter skrivna på engelska.

51clqBlBnWL._SY464_BO1,204,203,200_.jpg

Här kan man beställa boken The Power of Vulnerability: Teachings on Authenticity, Connection and Courage” eller “Kraften i sårbarhet: att lära sig äkthet, anknytning och mod.” Ja, vad är verkligt mod? Att vara tuff och hålla alla på avstånd?

(Fast det kan nog även kvinnor jobba på, men i mindre grad, för de är uppfostrade annorlunda. Dock deras uppfostran har också skapat problem och begränsningar i kvinnors liv. Tveklöst! Så både kvinnor och män behöver jobba på saker. Dock har männen bara börjat detta arbete? Och lösningen är INTE att återvända till samma! Mer av samma är inte rätta medicinen! Det är just detta nostalgiska tillbakablickande som fortfarande skapar enorma problem, för enskilda män, i deras relationer, i samhället, på nätet, i världen, globalt).

Brené Brown i intervjun “Brene Brown: How Vulnerability Can Make Our Lives Better” eller “Brené Brown: Hur sårbarhet kan göra våra liv bättre”:

“Intervjuare: Utifrån din erfarenhet, vilka var hindren för dig att omfamna din egen sårbarhet? När insåg du att du måste göra detta?

Brené Brown: Sårbarhet är i grund och botten osäkerhet, risktagande och känslomässig exponering. Jag uppfostrades i en ‘få det gjort’- och ‘suck it up’-familj och -kultur (väldigt texansk, tysk-amerikansk). Orubbligheten och grovkornigheten i den uppväxten har tjänat mig, men jag fick inte lära mig hur jag skulle handskas med osäkerhet eller hur jag skulle hantera känslomässigt risktagande.

Jag tillbringade en massa år med att försöka undkomma eller överlista sårbarhet genom att göra vissa saker säkra och definitiva, svarta och vita, bra och dåliga. Min oförmåga att luta mig mot obehaget av sårbarhet begränsade rikedomen från de viktiga erfarenheter formade av osäkerhet: kärlek, tillhörighet, tillit, glädje och kreativitet för att nämna några få. Att lära sig att vara sårbar har varit ett krig för mig, men det har varit värt det.

I: Det finns så många exempel på lyckade entreprenörer. Kan du ge ett exempel på någon som vågade stort och lyckades stort som ett resultat?

BB: En av mina verkliga favorithistorier är om Myshkin Ingawale som, efter att ha lärt sig om de svåra att föreställa sig och onödiga mödra/barn dödsfall på landsbygden i Indien, beslutade sig för att göra nånting rörande detta. Han ville utveckla teknologi som var effektiv för att testa anemi hos gravida kvinnor. [vid trettiotredje försöket lyckades han. Dvs han gav inte upp så lätt]. /…/

I [boken] Daring Greatly [ungefär ‘Att våga mycket’] berättar jag också historien om Gay Gaddis, ägaren och grundaren av T3 (The Think Tank) i Austin, Texas./…/

När jag frågade henne om sårbarhet sa hon, ‘När du stänger ner sårbarhet, så stänger du ner möjligheter.’ I slutet av vår intervju berättade hon att entreprenörskap helt och hållet handlar om sårbarhet. Varenda dag.  

I: Tror du att samhället stöttar dem som ses som mer sårbara? Kan vi ses som svaga om vi visar ofullkomligheter?

BB: Det svåra är att sårbarhet är det första du tittar efter i dig och det sista som jag är villig att visa dig. I dig handlar det om mod och att våga. I mig är det svaghet. 

Det är här skam kommer in. Sårbarhet handlar om att visa upp och bli sedd. Det är tufft att göra detta när vi är skräckslagna över vad folk kan se eller tänka. 

När vi är tankade med rädsla över vad andra ska tänka eller när den elaka smådjävulen konstant viskar ‘Du är inte bra nog’ i vårt öra, då är det svårt att visa upp sig. Vi hamnar i att puffa upp vårt värde mer än att verkligen stå i det.

När vi har knutit vårt självvärde till det vi producerar eller tjänar, blir det att vara genuin knivigt.  

De goda nyheterna är att folk är trötta på gåpåarandan – de är trötta på att hålla på med den och trötta på att se den. Vi hungrar efter människor som har modet att säga, ‘Jag behöver hjälp’ eller ‘Jag tillstår det misstaget’ eller ‘Jag är inte längre villig att definiera succé enbart genom min titel eller inkomst.’

I: Människor knyter an mer med dem som har svagheter. Varje superhjälte har en svaghet (Stålmannen har t.ex. kryptonit). Vad är det som gör dessa människor mer besläktade [med oss i våra känslor]? Om de var perfekta, skulle vi bry oss så mycket om dem?

BB: De flesta av oss litar inte på det som är perfekt och det är en bra instinkt. 

I forskningen finns det en signifikant skillnad mellan perfektionism och ett hälsosamt strävande efter utmärkthet. Perfektionism är tron att om vi gör saker perfekt och ser perfekta ut, så kan vi minimera eller undvika smärtan från klander, kritik och skam. Perfektionism är en tjugotons sköld som vi kånkar runt och som vi tror ska skydda oss, när det faktiskt är den som hindrar oss från att bli sedda.

Perfektionism är också väldigt annorlunda mot förbättring av den egna situationen. Perfektionism handlar, i grunden, om att förtjäna gillande. De flesta perfektionister växte upp prisade för sina prestationer och uppvisningar (betyg, beteenden, följande av regler, att tillfredsställa människor, hur de framstod, idrott). 

Nånstans på vägen anammade de detta farliga och tärande trossystem: ‘Jag är det jag åstadkommer och hur väl jag genomför det. Behaga. Prestera. Perfekt.’ Hälsosamt strävande är självfokuserat: Hur kan jag bli bättre? Perfektionism fokuserar på andra: Vad kommer de att tycka? Perfektionism är stress

Till slut, perfektionism är inte nyckeln till succé. Faktum är att forskning visar att perfektionism hämmar prestationer. Perfektionism är korrelerat med depression, ängslan, missbruk, livsförlamning och missade möjligheter. Rädslan för att misslyckas, göra misstag, inte svara upp mot andras förväntningar och att bli kritiserad håller oss utanför arenan där vi hittar HÄLSOSAM tävlan och strävanden

Slutligen, perfektionism är inte en väg för att undvika skam. Perfektionism är en form av skam. Där vi kämpar med perfektionism kämpar vi med skam. 

I: Vilka är de första stegen mot att våga stort?

BB: jag är inget stort fan av steg och tips, därför att det aldrig är linjärt (och sällan så enkelt som steg vill göra gällande). Jag tror att att våga stort handlar om att visa upp sig och bli sedd. Det handlar om att äga vår sårbarhet och förstå den som födelseplatsen för mod och de andra meningsskapande erfarenheterna i våra liv. 

Frasen ‘Att våga stort’ kommer från Theodore Roosevelts tal ‘Medborgarskap i en republik.’ Talet refereras ibland till som ‘Mannen i arenan,’ och gavs i Sorbonne i Paris, Frankrike, 23 april 1910. Detta är den del som har gjort talet berömt: 

It’s not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles or where the doer of deeds could have done them better.

The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly . . . who at best knows the triumph of high achievement and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly.’

Första gången som jag läste detta citat tänkte jag ‘Detta är sårbarhet.’ Allt som jag har lärt mig från mer än ett decennium av forskning på sårbarhet är exakt denna läxa. Sårbarhet är inte att känna seger eller nederlag, det är att förstå nödvändigheten av båda. /…/

Jag tror att det första som vi måste fundera ut är vad som håller oss utanför arenan. Vad handlar rädslan om? Var och varför vill vi vara modigare? Sen måste vi fundera ut hur vi skyddar oss från vår sårbarhet här och nu. Vilken är vår rustning? Perfektionism? Intellektualisering? Cynism? Göra sig okänslig? Kontroll? Det var där jag började. Det är inte lätt att vandra in på denna arena, men det är där vi blir levande.”

“Brene Brown studerar mänsklig samhörighet — vår förmåga till medkänsla, att tillhöra och älska. I ett starkt och roligt föredrag på TEDxHouston, delar hon med sig av djup insikt från sin forskning, som gett henne ett personlig mål att förstå sig själv såväl som mänskligheten.”

 

Varför är det som det är?

February 10, 2018 § Leave a comment

I wikipedia står det om filmen “The Red Pill”:

“The Red Pill skildrar Jayes resa där hon börjar som en skeptisk feminist som undersöker det hon anser vara en hatrörelse. Hon fortsätter med att upptäcka att rörelsen är annorlunda mot vad hon förväntade sig och börjar ifrågasätta sin egen syn på kön, makt och privilegier.

Filmen diskuterar saker som män och pojkar möter, såna som frekvensen manliga självmord, arbetsplatsolyckor och högriskjobb, värnplikt, avsaknad av service för manliga offer för våld i hemmet och våldtäkt, högre grader av våldsamt trakasserande, saker rörande skilsmässa och att få vårdnad om barn, skillnad när det gäller att bli satt i fängelse, oproportionerlig finansiering och forskning rörande mäns hälsa, utbildningsojämlikheter, samhällelig tolerans av manshat, omskärelse och mäns avsaknad av reproduktiva rättigheter.

[Alla områden där män är missgynnade, men är det ‘feminismens’ fel? Vad och vem har orsakat dessa skillnader? Och är feminism en enhetlig eller ens ‘certifierad’ rörelse? Utan snarare driven av en mängd olika människor, på en mängd olika sätt? Somliga väldigt bra och andra betydligt sämre? En massa människor kallar sig feminister, men står de för exakt samma (eller kanske ibland väldigt olika) ideal? Driver de samma frågor? Driver de ens frågorna på samma sätt?].”

Varför är frekvensen manliga självmord högre? Ett antal män har ett antal decennier ifrågasatt den socialisering som sker av pojkar, där de måste trycka ner sitt känsloliv. Se Ronald Levant, William Pollack och deras kolleger redan för dryga tjugo år sen. Att det är så beror ju inte på feminismen (om det nu finns en enhetlig, certifierad feministisk rörelse?).

Och angående arbetsplatsolyckor: ja, man har dragit ner på finansiering av arbetsmiljö. Och det är ju inte bra och kritiseras hårt från många håll. Både av män och kvinnor.

Högriskjobb: kvinnor HAR velat bli brandmän t.ex., men har hållits utanför. Kan man sätta in robotar här t.ex. skulle skydda människor. Och stressfyllda jobb finns på alla nivåer, hög- och lågbetalda.

Värnplikt: här har man velat att kvinnor också ska göra denna. Att sån överhuvudtaget ska finnas är ju trist. 😦

Mycken medicinsk forskning har skett på män historiskt och de senaste decennierna har man insett att t.ex. hjärtinfarkt ter sig olika hos män och kvinnor och det har missgynnat kvinnor. INGEN ska missgynnas. Varken man eller kvinna. Men det är ju knappast feminismens fel!?

Angående reproduktiva rättigheter: man har försökt utveckla (och har utvecklat) manliga preventivmedel.

BÅDE män OCH kvinnor borde arbeta för större jämlikhet, inte bara mellan könen, utan också i samhället i stort. Något som en massa män är förkämpar för, som Ronald Levant, William Pollack, John Gottman, Michael Kimmel osv.

Se vidare “Ronald Levant: Boys Don’t Cry” samt recension av Levants bok “Masculinity Reconstructed.”

En kommentator till denna video undrar var alla manliga lärare är i inte minst de lägre stadierna. Varför vill inte män jobba där? Samma mönster där som här tydligen. Män borde vara intresserade, om inte annat så för att stötta pojkar? Men inget av detta är ju feminismens fel!? Väl?

Mannens och kvinnans rättigheter i en familj har samma storlek. De har rättigheterna att få sina åsikter och önskningar respekterade, att ha 50 procent rätt att uttrycka sig i beslutsfattande, att leva fria från verbal misshandel och fysisk skada, varken mer eller mindre. BERÄTTIGANDE är misshandlarens trossystem att han har en speciell status och att det skänker honom exklusiva rättigheter och privilegier som inte är tillämpliga för hans partner. De attityder som driver misshandel kan till största delen summeras av detta enda ord …

February 4, 2018 § 3 Comments

why-does-he-do-that

s 54-57 i kapitlet “Misshandelsmentaliteten”:

“Verklighet nr 2: Han känner sig berättigad.

BERÄTTIGANDE är misshandlarens trossystem att han har en speciell status och att det skänker honom exklusiva rättigheter och privilegier som inte är tillämpliga för hans partner. De attityder som driver misshandel kan till största delen summeras av detta enda ord.”

Psykolog Johan Ydrén skriver om självhävdelse:

“Att vara SJÄLVHÄVDANDE är ett sätt att HÄVDA SINA EGNA BEHOV OCH RÄTTIGHETER och samtidigt VISA RESPEKT FÖR ANDRAS RÄTTIGHETER.

Men männen Bancroft beskriver hävdar exklusivt sina rättigheter och visar ingen respekt för partnerns rättigheter. De här männen fokuserar exklusivt på sina behov och rättigheter!?

I wikipedia kan man läsa om självhävdelse:

”Självhävdelse är den egenskap där man är säker i sig själv och har tillit till sig själv utan att vara aggressiv. I psykologin och psykiatrin är det en förmåga som man kan lära sig och ett sätt att kommunicera. /…/

… en form av beteende som karaktäriseras av tillitsfullt/säkert deklarerande eller bestämt påstående utan att behöva komma med bevis; fastställande personens rätt eller sätt att se utan att vare sig aggressivt hota den andres rättigheter (genom att anta en position av dominans) eller undergivet tillåta en annan att ignorera eller förneka ens rättigheter eller sätt att se.”

Bancroft fortsätter:

“För att förstå berättigande, behöver vi först titta på hur rättigheter borde bli förstådda på rätt sätt i en familj. 

[Bild med två lika stora cirklar, för man respektive kvinna, och en något mindre för barn i familjen]

Mannens och kvinnans rättigheter har samma storlek. De har rättigheterna att få sina åsikter och önskningar respekterade, att ha 50 procent rätt att uttrycka sig i beslutsfattande, att leva fria från verbal misshandel och fysisk skada.

Deras barn /…/ har rätt att leva fria från misshandel och rädsla; att bli behandlade med respekt och att få sina röster hörda rörande alla saker som rör dem. Dock, en misshandlare uppfattar rättigheterna i familjen på det här sättet:

[Bild med en betydligt större cirkel för mannen, en betydligt mindre för kvinnan och en ännu mindre för barn i familjen]

Inte bara rättigheterna för hans partner och barn förminskade – med en del misshandlare försvinner de här små cirklarna helt och hållet – men hans rättigheter är storligen uppblåsta. /…/

Den misshandlande mannen tilldelar sig själv en massa ‘rättigheter,’ inkluderande

  • fysiskt omhändertagande
  • känslomässigt omhändertagande
  • sexuellt omhändertagande
  • hänsynstagande [ensidigt, dem han lever med har ingen rätt att tas hänsyn till, för de tar ingen hänsyn till honom, nånsin!?]
  • frihet från ansvarsskyldighet 

FYSISKT OMHÄNDERTAGANDE är i fokus för den mer traditionellt ‘sinnade’ misshandlare./…/

Fastän denna sorts misshandel kan verka omodern (föråldrad, gammalmodig), så är den vid liv och mår bra. Han har dock lärt sig en del sött paketerande, för sina kungliga [ja, Bancroft uttrycker sig så!] förväntningar, under 80- och 90-talen, men förändringen är ytlig.

[Parentetiskt: han har flera gånger sagt att hon förväntar sig att bli behandlad som en prinsessa 😦 Dvs hon kräver för mycket? 😦 Egentligen ska hon inte kräva något alls och sanningen är att om hon inte krävde något alls, så skulle inte det heller vara bra!P? Hon ska helst vara helt behovslös och även om hon vore, så skulle inte det heller vara bra!?]. 

Färre misshandlare tittar mig i ögonen idag och säger ‘Jag förväntar mig en varm, god middag på bordet när jag kommer hem,’ men de kan fortfarande explodera när den inte finns där. 

Sammanflätad med misshandlarens övervärdering av sitt eget arbete är nedvärderingen av hans partners arbete/möda/ansträngning./…/ Om hon arbetar utanför hemmet – och få familjer kan klara sig på en inkomst – då insisterar han på att hennes jobb är lätt jämfört med hans. 

Naturligtvis, om han försöker att göra vad hon gör – till exempel, om han är den primära föräldern en tid därför att han är arbetslös och hon arbetar – gör han en abrupt helomvändning: plötsligt deklarerar han att föräldraskap och hushållsgöromål är monumentala och beundransvärda uppgifter, vilka kräver timvis vila varje dag för honom för att han ska repa sig.”

 

… om en man upplevde förtryck själv, kunde det med lätthet göra honom MER fylld med medkänsla för en kvinnas nöd än mindre, vilket är sant när det gäller barnmisshandel …

February 3, 2018 § Leave a comment

why-does-he-do-that

s 47 i kapitlet “Mytbildningen”:

“Myt nr 16: Han misshandlar därför att han har mött så mycket samhällelig diskriminering, och brist på makt, som färgad man, så hemma måste han känna att han har makt [se Michael Kimmel om arga, vita män och hur de anser sig berövade sina privilegier och anser sig vara sårat berättigade att hävda sig, samt Ronald Levant om mäns destruktiva berättigande]./…/

För det första, en majoritet av misshandlande män är vita, många av dem välutbildade och ekonomiskt privilegierade, så diskriminering kan inte vara den centrala orsaken till misshandel av partner.

För det andra, om en man upplevde förtryck själv, kunde det med lätthet göra honom MER fylld med medkänsla för en kvinnas nöd än mindre, vilket är sant när det gäller barnmisshandel (se myt nr 1)./…/

Så medan diskriminering mot färgade är ett allvarligt problem idag, skulle det inte vara en ursäkt för att misshandla kvinnor.”

Where Am I?

You are currently browsing the Ronald F Levant on the socialization of men category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....