Dagens maskulinitet är kvävande – när pojkar växer upp uppmuntrar processen att bli män dem att göra sig av med de sorts intima anknytningar och känslomässiga intelligens som ger mening åt livet …

June 12, 2018 § Leave a comment

lead_720_405.jpg

“Det är en samhällelig förlust att så många män växer upp i tron att att visa aggression och att kväva känsla är vägarna för att signalera manlighet.

Och det är en personlig förlust för oräkneliga små pojkar som, i bästa fall, utvecklar mekanismer för att placera, vissa aspekter av vilka de är, i fack och, i värsta fall, förneka dessa aspekter i existensen.”

Se “Today’s Masculinity Is Stifling – As boys grow up, the process of becoming men encourages them to shed the sort of intimate connections and emotional intelligence that add meaning to life” eller “Dagens maskulinitet är kvävande – när pojkar växer upp uppmuntrar processen att bli män dem att göra sig av med de sorts intima anknytningar och känslomässiga intelligens som ger mening åt livet”:

“There’s a word for what’s happening here: misogyny. When school officials and parents send a message to children that ‘boyish’ girls are badass but ‘girlish’ boys are embarrassing, they are telling kids that society values and rewards masculinity, but not femininity. They are not just keeping individual boys from free self-expression, but they are keeping women down too.

It is lopsided to approach gender equality by focusing only on girls’ empowerment. If society is to find its way to a post-#MeToo future, parents, teachers, and community members need to build a culture of boyhood that fosters empathy, communication, caretaking, and cooperation. But how? Could there be a space or an organization for boys where they’re encouraged to challenge what’s expected of them socially, emotionally, and physically? What would the activities be? What would the corresponding catchwords be to the girls’ ‘brave’ and ‘strong’ other than ‘cowardly’ and ‘weak’?”

 

Advertisements

Perfektion och sårbarhet. När vi är tankade med rädsla för vad andra ska tänka eller när den elaka smådjävulen konstant viskar ‘Du är inte bra nog’ i vårt öra, då är det svårt att visa upp sig. När vi har knutit vårt självvärde till det vi producerar eller tjänar, blir det att vara genuin knivigt. De goda nyheterna är att folk är trötta på gåpåarandan – de är trötta på att hålla på med den och trötta på att se den. Vi hungrar efter människor som har modet att säga, ‘Jag behöver hjälp’ eller ‘Jag tillstår det misstaget’ eller ‘Jag är inte längre villig att definiera succé enbart genom min titel eller inkomst.’ Om de var perfekta, skulle vi bry oss så mycket om dem?

March 11, 2018 § 20 Comments

“Skapa verklig tillhörighet och hela världen.”

Nej, det handlar inte om att göra pojkar tuffare än de redan är, tvärtom, utan låta dem få behålla, och kanske också utveckla, alla de olika mänskliga förmågor de har. Nej, det är inte MER av tuffhet vi behöver! Pojkar behöver få utveckla hela spektrumet av känslor för att må gott och ha bra relationer. Vara både tuffa och icke-tuffa, precis som små flickor behöver få utveckla alla sidor hos sig själv så långt möjligt är.

Och det är verkligen inte fler mobbare vi behöver! Eller mer av “survival of the fittest”! Har Jordan Peterson en depression, vilken han försöker självbehandla med sina videor, artiklar, böcker osv?

Den här mannen mår ju inte alls bra. 😦 Brené Brown och Chase Jarvis (se kommentar 1 nedan) pratar om att all smärta i världen som vi ser idag har omvandlats till hat. Nån av dem säger något i stil med:

“Det är lättare att göra andra illa än att själv känna smärtan.”

De (Brown?) menar att om vi kände smärtan, kunde känna den, skulle vi inte kunna göra nån annan illa. Jarvis hemsida. Levant och Gottman känns väldigt sunda här.

Se tidigare postningar i kategorin Ronald Levant. Med länkar till ursprungliga artiklar och texter skrivna på engelska.

51clqBlBnWL._SY464_BO1,204,203,200_.jpg

Här kan man beställa boken The Power of Vulnerability: Teachings on Authenticity, Connection and Courage” eller “Kraften i sårbarhet: att lära sig äkthet, anknytning och mod.” Ja, vad är verkligt mod? Att vara tuff och hålla alla på avstånd?

(Fast det kan nog även kvinnor jobba på, men i mindre grad, för de är uppfostrade annorlunda. Dock deras uppfostran har också skapat problem och begränsningar i kvinnors liv. Tveklöst! Så både kvinnor och män behöver jobba på saker. Dock har männen bara börjat detta arbete? Och lösningen är INTE att återvända till samma! Mer av samma är inte rätta medicinen! Det är just detta nostalgiska tillbakablickande som fortfarande skapar enorma problem, för enskilda män, i deras relationer, i samhället, på nätet, i världen, globalt).

Brené Brown i intervjun “Brene Brown: How Vulnerability Can Make Our Lives Better” eller “Brené Brown: Hur sårbarhet kan göra våra liv bättre”:

“Intervjuare: Utifrån din erfarenhet, vilka var hindren för dig att omfamna din egen sårbarhet? När insåg du att du måste göra detta?

Brené Brown: Sårbarhet är i grund och botten osäkerhet, risktagande och känslomässig exponering. Jag uppfostrades i en ‘få det gjort’- och ‘suck it up’-familj och -kultur (väldigt texansk, tysk-amerikansk). Orubbligheten och grovkornigheten i den uppväxten har tjänat mig, men jag fick inte lära mig hur jag skulle handskas med osäkerhet eller hur jag skulle hantera känslomässigt risktagande.

Jag tillbringade en massa år med att försöka undkomma eller överlista sårbarhet genom att göra vissa saker säkra och definitiva, svarta och vita, bra och dåliga. Min oförmåga att luta mig mot obehaget av sårbarhet begränsade rikedomen från de viktiga erfarenheter formade av osäkerhet: kärlek, tillhörighet, tillit, glädje och kreativitet för att nämna några få. Att lära sig att vara sårbar har varit ett krig för mig, men det har varit värt det.

I: Det finns så många exempel på lyckade entreprenörer. Kan du ge ett exempel på någon som vågade stort och lyckades stort som ett resultat?

BB: En av mina verkliga favorithistorier är om Myshkin Ingawale som, efter att ha lärt sig om de svåra att föreställa sig och onödiga mödra/barn dödsfall på landsbygden i Indien, beslutade sig för att göra nånting rörande detta. Han ville utveckla teknologi som var effektiv för att testa anemi hos gravida kvinnor. [vid trettiotredje försöket lyckades han. Dvs han gav inte upp så lätt]. /…/

I [boken] Daring Greatly [ungefär ‘Att våga mycket’] berättar jag också historien om Gay Gaddis, ägaren och grundaren av T3 (The Think Tank) i Austin, Texas./…/

När jag frågade henne om sårbarhet sa hon, ‘När du stänger ner sårbarhet, så stänger du ner möjligheter.’ I slutet av vår intervju berättade hon att entreprenörskap helt och hållet handlar om sårbarhet. Varenda dag.  

I: Tror du att samhället stöttar dem som ses som mer sårbara? Kan vi ses som svaga om vi visar ofullkomligheter?

BB: Det svåra är att sårbarhet är det första du tittar efter i dig och det sista som jag är villig att visa dig. I dig handlar det om mod och att våga. I mig är det svaghet. 

Det är här skam kommer in. Sårbarhet handlar om att visa upp och bli sedd. Det är tufft att göra detta när vi är skräckslagna över vad folk kan se eller tänka. 

När vi är tankade med rädsla över vad andra ska tänka eller när den elaka smådjävulen konstant viskar ‘Du är inte bra nog’ i vårt öra, då är det svårt att visa upp sig. Vi hamnar i att puffa upp vårt värde mer än att verkligen stå i det.

När vi har knutit vårt självvärde till det vi producerar eller tjänar, blir det att vara genuin knivigt.  

De goda nyheterna är att folk är trötta på gåpåarandan – de är trötta på att hålla på med den och trötta på att se den. Vi hungrar efter människor som har modet att säga, ‘Jag behöver hjälp’ eller ‘Jag tillstår det misstaget’ eller ‘Jag är inte längre villig att definiera succé enbart genom min titel eller inkomst.’

I: Människor knyter an mer med dem som har svagheter. Varje superhjälte har en svaghet (Stålmannen har t.ex. kryptonit). Vad är det som gör dessa människor mer besläktade [med oss i våra känslor]? Om de var perfekta, skulle vi bry oss så mycket om dem?

BB: De flesta av oss litar inte på det som är perfekt och det är en bra instinkt. 

I forskningen finns det en signifikant skillnad mellan perfektionism och ett hälsosamt strävande efter utmärkthet. Perfektionism är tron att om vi gör saker perfekt och ser perfekta ut, så kan vi minimera eller undvika smärtan från klander, kritik och skam. Perfektionism är en tjugotons sköld som vi kånkar runt och som vi tror ska skydda oss, när det faktiskt är den som hindrar oss från att bli sedda.

Perfektionism är också väldigt annorlunda mot förbättring av den egna situationen. Perfektionism handlar, i grunden, om att förtjäna gillande. De flesta perfektionister växte upp prisade för sina prestationer och uppvisningar (betyg, beteenden, följande av regler, att tillfredsställa människor, hur de framstod, idrott). 

Nånstans på vägen anammade de detta farliga och tärande trossystem: ‘Jag är det jag åstadkommer och hur väl jag genomför det. Behaga. Prestera. Perfekt.’ Hälsosamt strävande är självfokuserat: Hur kan jag bli bättre? Perfektionism fokuserar på andra: Vad kommer de att tycka? Perfektionism är stress

Till slut, perfektionism är inte nyckeln till succé. Faktum är att forskning visar att perfektionism hämmar prestationer. Perfektionism är korrelerat med depression, ängslan, missbruk, livsförlamning och missade möjligheter. Rädslan för att misslyckas, göra misstag, inte svara upp mot andras förväntningar och att bli kritiserad håller oss utanför arenan där vi hittar HÄLSOSAM tävlan och strävanden

Slutligen, perfektionism är inte en väg för att undvika skam. Perfektionism är en form av skam. Där vi kämpar med perfektionism kämpar vi med skam. 

I: Vilka är de första stegen mot att våga stort?

BB: jag är inget stort fan av steg och tips, därför att det aldrig är linjärt (och sällan så enkelt som steg vill göra gällande). Jag tror att att våga stort handlar om att visa upp sig och bli sedd. Det handlar om att äga vår sårbarhet och förstå den som födelseplatsen för mod och de andra meningsskapande erfarenheterna i våra liv. 

Frasen ‘Att våga stort’ kommer från Theodore Roosevelts tal ‘Medborgarskap i en republik.’ Talet refereras ibland till som ‘Mannen i arenan,’ och gavs i Sorbonne i Paris, Frankrike, 23 april 1910. Detta är den del som har gjort talet berömt: 

It’s not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles or where the doer of deeds could have done them better.

The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly . . . who at best knows the triumph of high achievement and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly.’

Första gången som jag läste detta citat tänkte jag ‘Detta är sårbarhet.’ Allt som jag har lärt mig från mer än ett decennium av forskning på sårbarhet är exakt denna läxa. Sårbarhet är inte att känna seger eller nederlag, det är att förstå nödvändigheten av båda. /…/

Jag tror att det första som vi måste fundera ut är vad som håller oss utanför arenan. Vad handlar rädslan om? Var och varför vill vi vara modigare? Sen måste vi fundera ut hur vi skyddar oss från vår sårbarhet här och nu. Vilken är vår rustning? Perfektionism? Intellektualisering? Cynism? Göra sig okänslig? Kontroll? Det var där jag började. Det är inte lätt att vandra in på denna arena, men det är där vi blir levande.”

“Brene Brown studerar mänsklig samhörighet — vår förmåga till medkänsla, att tillhöra och älska. I ett starkt och roligt föredrag på TEDxHouston, delar hon med sig av djup insikt från sin forskning, som gett henne ett personlig mål att förstå sig själv såväl som mänskligheten.”

 

Det står ingenstans att självhävdelse och att stå upp för sig själv är att tala om för den andra hur den är!?

December 3, 2017 § 23 Comments

“När vi studerade hur par [3000 par] tog upp problem /…/ såg vi att de i huvudsak följde tre regler, tre typiska beteenden, för par som fick det att fungera, som skapade bestående relationer.

Här är vad de gjorde;

Steg 1: det startade alltid med ‘Jag,’ och det var vanligtvis ‘Jag är upprörd’ eller ‘Jag är orolig’ eller ‘Jag är arg,’ så det var ‘Jag+någon-slags-känsla’. Och om de inte kunde urskilja vilken känsla, så sa de ‘Jag är upprörd’, för som jag sagt tidigare så täcker ‘upprörd’ allting /…/ och sen om ‘vad.’

Steg 2 handlade om ‘vad’ och det var ‘om-vad-delen’ som var det verkligt intressanta, därför att de skulle inte säga ‘Jag är upprörd för att du är en sån idiot,’ de skulle inte börja klandra.

De skulle säga något som var mer baserat på fakta. De pratade om ‘fakta’: ‘Jag är upprörd över att soporna inte har tagits ut!’ ‘Jag är arg för att det finns en ny skråma på bilen!’ ‘Jag är rasande…’, ja, de kunde vara arga, ilska var okej, ‘Jag är rasande för att räkningarna inte är betalda!’

 de beskrev inte sin partner! De beskrev sig själva och sen beskrev de situationen som de var upprörda över. Det var knepet!

Och slutligen, 3:e steget: är att de skulle säga vad de behövde. Hur deras partner kunde göra det bättre. Hur deras partner kunde lysa för dem.

Så de sa vad de behövde: ‘Jag behöver att du tar ut soporna!’ ‘Jag behöver att du kör försiktigare så vår bil blir skyddad!’ ‘

Så de skulle säga vad de behövde, och jag vet att det verkligen är väldigt svårt för oss, särskilt i den här kulturen! För, trots allt; vi är individuella, vi är alla självförsörjande, vi behöver inte någon, vi behöver inte något, ingenting!

Hahaha! Vi är alla packdjur, som små människor och vi behöver verkligen varandra! Det är verkligheten! Vi DÖR om vi inte har anknytning till andra människor.

Om vi tar spädbarn och isolerar dem, så dör de! Du kan ge dem all den mat och det vatten som de behöver, de dör.

Vi behöver beröring, vi behöver anknytning, vi behöver varandra, det är rena rama verkligheten/sanningen!

Det finns inget som att ‘vara för mycket behövande’! Inget sånt! Alla har behov! Det är hur vi är! Det är hur vi skapats!”

Hon har fått höra något i stil med:

“Så du säger att det är mitt fel!?”

Hon bara gapade. Och kommer sig inte för med att säga, när han hållit på en god stund med att tala om hur hon är (i ytterst negativa termer):

“Jag fattar ingenting! Absolut ingenting!

Det du säger är inte det att det är på grund av alla mina dåliga egenskaper som du har problem? För att uttrycka det i klartext, det du uttrycker är att ‘det’ är inte ditt fel utan mitt fel!” 

Vad det nu egentligen var som var “fel”? Man måste väl få fråga eller be sin partner om saker? Det är ju INTE, och har aldrig varit, att hon drivit igenom det hon önskat eller bett om aggressivt och påstridigt!? Så det går inte att hävda!

“[ca 9 minuter in i videon, alltså i slutet av den] I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet, medan de som var i dåliga relationer pekade finger och var kritiska. Och deras attityd var att de på något sätt diagnosticerade sin partners personlighetsdefekter och ville bli uppskattade för det av sin partner.”

(skratt i publiken!)

“Och de hoppades att deras partner skulle svara med att säga: ‘Tack för att du pekar ut alla de sätt som jag misslyckas som mänsklig varelse!”

(skratt i publiken igen!)

“‘Kan vi äta lunch nästa tisdag så vi kan prata om detta lite mer!? Du är en så klok människa vet du, John! Tack så mycket!’”

I nästa video:

“Olyckligtvis, kritik där man förklarar problemet som en defekt hos partnern leder till den andra förutsägelsen vi har [för om relationen ska hålla eller inte].”

För att hon bad om hjälp och önskade saker, först att baxa ur ugn ur skrubb för bak, så med adventsstake som inte lyste och slutligen med adventsgran, blev det ett väldigt hallå. 😦 Det är så ansträngande och inte något tillfredsställande att kunna hjälpa? Och det hon bad om var det saker som verkligen tog upp tid? Och som måste klämmas in i ett späckat schema? Och inte en glädje att kunna vara behjälplig?

Hon betonade dock att det med adventsgran inte behövde ske överhuvudtaget! Och bakandet tappade hon nästan lusten till. Hon sa att hon kunde hänga belysningsnätet på altanräcket. Det hjälpte inte, han gick på ändå om hur dominant hon är och hur han känner sig som en slav.

Gottman skriver:

“Om en kvinna till exempel säger till sin man ‘Är du tvungen att jobba på torsdag kväll? Min mamma kommer den helgen och jag skulle behöva hjälp att bli redo för det.’ Han svarar ‘Mina planer är fastställda och jag kommer inte att ändra dem.’

Som du kanske gissar är denna kille i ett skakigt äktenskap. En makes förmåga att låta sig influeras av sin fru (snarare än vice versa) är avgörande, därför att forskning visar att kvinnor redan är väl tränade att acceptera inflytande från män. Ett verkligt partnerskap får man bara om en make kan göra samma sak.”

Dvs kvinnor är vanligtvis mer tränade att acceptera inflytande än män är. Och alltså att låta mannen och andra be henne om saker och tala om vad hon ska göra. Och vanligtvis gör kvinnan det utan knorr. Ställer sig inte och går an och går an över hur dominerad hon blir, att hon känner sig som en slav eller något liknande.

Självhävdelse handlar om att hävda sina behov och rättigheter: jag behöver detta och jag har rätt till detta, samt visa respekt för den andras rättigheter.

Det står ingenstans att självhävdelse handlar om att tala om hur den andra är!

Vänd dig mot istället för bort – att handskas med din partners ledsnad, rädsla och vrede. Eller att vara rädd för och undvika känslor …

November 10, 2017 § 7 Comments

7P-Book_1

s. 103 i “Princip/grundsats 3: vänd dig mot istället för bort – att handskas med din partners ledsnad, rädsla och vrede” apropå att stötta partnern när hon/han är stressad eller behöver få prata av sig. Detta betyder väldigt mycket i en relation, att känna att partnern är på din sida. Något som är grund för en långvarig vänskap skriver Gottman (att man är god vän med sin partner, allra bästa vänner):

“Jag har jobbat med par som tycker att den avstressande övningen ovan faktiskt ökar stressen därför att en eller båda känner sig väldigt obekväm med att lyssna när den andra uttrycker negativa känslor, även fast de inte är måltavlan.

Detta är en form av att vända sig bort.

Jag kan inte nog understryka hur välgörande det är för relationen att ge sin partner gåvan av att vara där när han eller hon är upprörd.”

Men så är det inte alltid.

“Vanligtvis har denna väldigt vanliga tendens att vända sig bort från negativa känslor rötter i barndomen.”

Man växte upp i en familj där man…

“… såg ogillande på negativitet och erbjöd liten eller ingen tröst.”

Man skulle vara tuff (inte svag eller sårbar) eller inte oroa.

“Att känna eller uttrycka rädsla eller ledsenhet betydde att du var en ‘tönt.’ Ett barns uttryck för vrede sågs som ett moraliskt nederlag, ett tecken på brist på respekt eller till och med en indikation på mental sjukdom.

Att växa upp i en sån omgivning kan lära dig att placera (dela upp) dina känslor i olika fack (kategorier) så att du blir en självständig problemlösare som undviker ‘känslor””

Eftersom livet är som det är så kan det förstås också vara en tillgång skriver Gottman, men…

“… för att få verklig intimitet, måste du också finnas där för din partner, se världen från hans eller hennes perspektiv [så gott det går] och känna empati med negativa känslor [och sårbarhetskänslor].”

Aggressivitet…

June 8, 2017 § 1 Comment

12

Ja, han reagerar med aggressivitet ständigt! Som om det är krig ständigt! Som om man måste kriga ständigt.

Och varför tar han bara ut detta på den han lever med?

Citat nedan från tidigare postning “Aggressivitet och emotionell misshandel…”

“När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget.”

Detta inträffade precis! Hennes reaktion bevisade bara för honom att han har rätt, så han kunde helt lugnt gå in och närmast rycka på axlarna nästan!

“Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Detta hände alltså alldeles precis nyss. Och händer nu och då.

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.”

Och vidare:

Skylla ifrån sig.

Den passiv-aggressive skyller oftast ifrån sig. Ingenting är någonsin hans fel. Han kan inte se sin egen del i konflikter, missförstånd, separationer eller tråkiga händelser.

När någon i ett parförhållande ständigt skyller på partnern kommer den som alltid få skulden må sämre och sämre, kanske utveckla depression och kroppsliga symtom, medan den som skyller ifrån sig är ‘skyddad’ från att se på sig själv.”

s 49 i “Från man till människa” av Vesna Maldaner och Claes Schmidt/Sara Lund:

“Det räcker inte med att du säger: ‘Jag menade inget illa med det’.

Vad du menade räknas överhuvudtaget inte.

Det enda som räknas är var det landar.

Bara den som är utsatt kan avgöra om henne har blivit kränkt eller inte.”

Och om det verkligen är så att han inte vill göra henne olycklig så skulle han bete sig annorlunda när hon reagerar. Och inte bara när hon reagerar, utan överhuvudtaget! . Det räcker ju inte bara med att han SÄGER att han inte vill göra henne olycklig och undrar vad han skulle vinna på att hon var olycklig, utan på vad han GÖR och hur han beter sig!

“Vad skulle jag tjäna på att göra dig olycklig?”

Nej, det kan man ju undra!? Men likväl kanske det gör honom tillfredsställd på något “perverterat” sätt? 😦 Det är inte han som är deprimerad och galen, utan hon! På något vis överför han sitt på henne? Hon ska vara ledsen, förvirrad, upprörd och kanske allra helst knäckt, så framstår hans känslor som mindre “knäppa”?

Men det som räknas är inte vad han säger, utan vad han gör! Och det är ju inte upp till honom att definiera vad som inte borde göra henne olycklig.

Att han säger så är ju bara prat!!!

Det här med att han måste “assert himself” skulle snarare kunna rubriceras som “destructive entitlement”?

Han frågade:

“Försöker du få mig till ‘the bad guy’?”

Vad svarar man på det???

“Det är så du får mig att känna mig nästan dagligdags!”

svarade hon då.

“Hur kan du tro att jag skulle vilja få dig att inte vara lycklig? Vad vinner jag på det?”

undrade han. Hon blev först alldeles matt och svarslös, men fann sig lite för ovanlighetens skull och svarade:

“Det undrar jag också!”

Citat från tidigare postning:

“Han behöver därmed inte ta ansvar för det som händer och det som han gör, och han behöver därmed heller inte förändra sig själv och sitt beteende. Han kan fortsätta vara ‘ofelbar’ i sina egna ögon.”

Hindra. Den passivt-aggressive kommer att se till att det partnern helst av allt vill ha från honom kommer hon inte att få./…/

Partnern lämnas förvirrad och frustrerad. Hon kommer att känna det som om hon kanske begär för mycket av mannen, och det är exakt det han vill att hon ska känna.”

Det är ju också vad han har sagt genom dessa fem år; att han gör “all the paddling”! 😦 Och han är också noga med att tala om det han gör! Och hon framhåller också det till andra. Jo, hon unnar honom verkligen att vara stolt! Men – unnar han henne detsamma? Säger han nånsin att hon gjort något bra?

Häromdagen stod hon och strök den linneskjorta som hon handsytt till honom, med hålsöm, broderier, fina veck osv.

“Offerrollen. Den passivt-aggressive spelar gärna offer. Han kommer att vara det oskyldiga offret i allt som händer, även när det är han som beter sig illa.

Ett exempel är mannen som slår sin sambo, bara för att säga att han aldrig skulle slagit henne om det inte var för att hon provocerade honom.

Eller mannen som säger elaka saker till sin hustru, och samtidigt säger att han aldrig skulle behövt säga allt detta om hon…”

Ur kommentar till Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…“:

“Michael Kimmel om arga, vita män:

‘What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

[Kimmel:] I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked.

What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression. It is a really malleable hormone. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples.

The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right?

Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is ‘legitimate’.”

Nej, varför ger han sig på henne? Det är mot henne han måste träna “assertiveness”? Dvs det är henne han måste kriga mot? För denna “assertiveness” är inte självhävdande med respekt för den andra parten (för hon behöver ingen respekt och förtjänar den heller inte???):

Psykologen Johan Ydrén om självhävdelse eller assertiveness:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter. Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.

Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han försvarar dem inte heller mot angrepp från andra.

Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.

Hur man förhåller sig till andra människor kan alltså delas in på en skala från passivt beteende till aggressivt. Längst åt det passiva håller är krasst uttryckt när man låter andra trampa på en och längst åt det aggressiva när man trampar på andra.

Båda delarna är beteenden som i längden är destruktiva både för en själv och för ens relationer men det finns bra alternativ.

Hon är inte helt passiv mottagare, utan reagerar, men det har hittills bara lett till försvar från hans sida! Han har INTE gjort något fel. Och dessutom har hon fått hon höra hur hon är de fem år de bott ihop.

Nu börjar hon undra om detta är något slags berättigande från hans sida för hans beteenden!?

Tänk om hon skulle börja bete sig som han beter sig mot henne, oprovocerat, och skylla på hur han är.

Ronald Levant hänvisar till forskning som visar att män beter sig aggressivt utan provokation, men för att kvinnor ska bete sig aggressivt (vilket de också kan), måste de bli provocerade.

Michael Kimmel menar också att faktumet att män inte misshandlar t.ex. sina chefer, men den han lever med, visar att de här impulserna KAN kontrolleras!

Citat vidare från artikel som länkats i början av denna postning:

Det går inte att ha en sund kärleksrelation med en passivt-aggressiv person eftersom den personen är rädd för intimitet. Den passivt-aggressive är rädd för allt som kan upplevas som beroende av en annan person och vill därför hellre kontrollera sin partner i syfte att hålla distansen.”

Nej, detta är nog sant!

En “riktig” man…

November 19, 2016 § 5 Comments

marlboro-man

…gnäller inte över småsaker. Detta innebär t.ex.att en man inte kontaktar sjukvården för att inte riskera skammen att komma dragande med småsaker. Så när ska han då gå?

Undra på om mäns medellivsläng är kortare!?

Om the Marlboro Man:

“For the longest time, the Marlboro Man was synonymous with America’s image of itself — tough [tuff], self-sufficient {självständig, självtillräcklig], hard-working.”

I “gyllene-regeln-anda” rädd för att besvära och störa och fråga om hon har lust eller tid att följa med och hämta ved, kolla var lampor ska vara, göra ett ärende på stan, så kommer de ingen vart. Föreslår hon att de ska åka, så sker det aldrig på lämplig tid, för han har har påbörjat ett skrivprojekt eller något och klarar inte att tråden bryts. Så då blir han arg och slänger hela utkastet och hon tappar helt lusten att göra något.

Nu gick han på och gnällde i nästan en timme om att svågern har tagit över hela hans projekt med eldragning i uthus. För det första; är det inte hennes projekt också? Och de bestämmer väl hur de vill ha det och borde kunna kommunicera det till svågern!? (Parentetiskt tror jag att svågern vill det: att dem han hjälper blir nöjda med jobbet som utförts, inte att han får det på sitt sätt. Får man hoppas! Och OM så inte var fallet, då får de som behöver jobbet utfört skita i om svågern inte blir nöjd? Dock svågern är elektriker, så han vet vad som gäller här och har erfarenhet var uttag m.m. bör sitta. De borde kunna diskutera detta som vuxna människor! Hon sa: “Vi får tänka ut hur vi vill ha det och tala om det!”)

Och det där med självständighet och självtillräcklighet: det verkar som om många män, kanske de flesta, är beroende av sina fruar ur känslomässig synpunkt. SUCK! Och faktiskt klarar sig sämre utan partner än vad kvinnor gör! För trots kvinnlig vekhet och beroende, så är kvinnor mer oberoende och självförsörjande: de kan prata känslor och göra det med andra kvinnor och de söker hjälp (är inte för svaga för det) både av sjukvård och terapeut vid behov. Dvs. de tar itu med saker, sina problem.

Män är falskt tuffa och starka och självständiga? Svaghet är otroligt skämmigt!

Och tänk om hon skulle bli irriterad när han påbörjar en mening men inte avslutar den, utan tänker på hur han ska fortsätta den!

Och om nu den gyllene regeln verkligen gällde: skulle han avbryta henne då? Visa henne respekt och lyssna på henne och svara respektfullt och utan irritation? Är det inte ganska mycket han inte skulle göra och ganska mycket han skulle göra som han inte gör nu? Så mycket för the fucking gyllene regeln! Grrrrrrrrrrr!

“Riktiga män” …

July 15, 2016 § 27 Comments

Ronald Levant skriver att manliga terapeuter troligen skulle “förstå” män bättre än kvinnliga, därför att de själva har varit med i olika grad i rollsocialiseringen till man.

Dessutom kanske män tenderar att lyssna mer på en (förhoppningsvis klok) man, som förstår dem utifrån egna erfarenheter och som också kan förklara vilka förluster och nackdelar mansrollen har för män – och deras relationer och liv – i slutänden också för deras hälsa (både fysiska, men också psykiska).

Och det är kanske trots allt lättare att öppna upp inför en annan man, som förstår, än en kvinna, även om hon förstår aldrig så bra. Motståndet har nog också att göra med grundproblemet: att visa svaghet – och göra det inför en kvinna!?

Därför så känsligt om den kvinna mannen lever med kommer med synpunkter och iakttagelser? Och det blir väldigt jobbigt om man blir beroende av en kvinna, framförallt den man lever med. Kvinnor har lättare att tackla detta, men de kan ha andra problem.

Riktiga pojkars röster (livs levande, inte uppdiktade och tillrättalagda från TV-spel med machomän- och -pojkar)::

“En massa människor använder ord som ‘psycho’ eller ’wacko’ när de pratar om människor som känner sig nedstämda eller tänker att de kanske skulle vilja ta sina liv. Jag tycker att den här sortens uttryck skapar ytterligare isolering för tonåringar och det är inte det du vill göra med tonåringar som redan känner sig ensamma” — Alexander, 18 år, från en liten stad i Södern.

Klokt och sant! Pojkar socialiserar varandra vidare från en tidig sån, där de gjorts känsliga för vidare manssocialisering; att inte visa svaghet! Om de visar svaghet är de inga ”riktiga” män!

”En karl ska vara stark, lång och snabb och ha en atlets kvaliteter. På samma gång ska han vara smart. Han förväntas vara näst intill perfekt.” — Chandler, 14 år, från en förort i nordväst.

Tror de flesta män lider av detta i mer eller mindre grad och mer eller mindre medvetet. Och således skulle de flesta män, om inte alla, ha nytta av att ta del av dessa rön!

”Det jag hatar med den här skolan är att jag blir hackad på i korridorerna och nästan överallt annars.” — Cody, 14 år, från en förort i Nya England.

En variant av den där avskyvärda kamratfostran, vilken pågår också utanför internatskolornas värld! Grrr!!!

Är det så att makt korrumperar och gör män i höga positioner till grisar?  Se “A  Sexist Pig Myth” eller “Myten om den sexistiske grisen” om varför män i maktposition gör som de gör, utnyttjar sin position och tafsar, har affärer vid sidan om, begår våldtäkt osv:

Gör makt helt vanliga män till sexuella rovdjur?

Svaret är i de flesta fall nej, säger vetenskapsmän inom socialpsykologi och terapeuter med lång erfarenhet av att jobba med män. [Men] Makt underlättar.”

De var grisar innan.

”(Makten) förser män, med särskild aptit [på sånt här att demonstrera makt], med tillfällen, men makten förändrar sällan deras personlighet på något fundamentalt sätt./…/

… de här männen klappar servitriser i baken och rycker vingarna av flugor långt innan de blir VD:ar eller får liknande höga positioner./…/

…arrogans kommer vanligtvis före makt, inte tvärtom./…/

Studier av gruppbeteende låter förstå att de självsäkra, frispråkiga individerna är de som tenderar att bli ledare. Och upplevelsen av att sitta i toppen förstärker personens känsla av kontroll och självcentrering [samt av känslan att de har rätt till sånt andra inte har rätt till!?].”

Dvs de kom till makten för att de redan hade särskilda personlighetsdrag och positionen väl där gör att de tycker det är okej att ta sig kanske vilka friheter som helst!? De anser sig ha rätt till kvinnokroppar osv. Är skitstövlar från början, men det finns alldeles säkert en historia av ganska grov manssocialisering tidigt, med de tidigaste vårdnadsgivarna och familjeförhållanden (och inte minst kamratfostran och socialisering under hela uppväxten) som slutligen slutgiltigt formar dem till de skitstövlar de är.

“I boken ‘Riktiga pojkars röster’ [citaten ovan tagna ur denna] undersöker William Pollack det problem som de flesta pojkar i vår nation [USA] möter idag [finns paralleller här?].

I denna fascinerande bestseller går Pollack direkt till källan: pojkar i åldern 10 till 20, där det hemliga kämpandet och passionerna hos Amerikas uppväxande unga frammanas uttryckta med deras egna ord.

Deras röster är svidande uppriktiga och ivriga att bli hörda, avslöjande hur samhällets föråldrade förväntningar tvingar dem att maskera sina känslor av isolering, depression, längtan, kärlek och hopp.”

Grrrr!!! Fast ändå hoppfullt; för de unga rösterna verkar ha nått viktiga insikter! Men kan de hålla fast vid dessa?

”Vi hör pojkar och unga män i stora och små städer – inkluderande överlevare från massakern i Columbine High School – som övertygande och extraordinärt uppriktiga delar med sig av historier om mobbning, droger, sport, skola, föräldrar, sex, kärlek och mycket mer.

Pollak föreslår också [i sin bok] sätt att starta en dialog och illustrerar genom mallar vad man kan göra i många situationer för att handskas med dessas problem – särskilt ovärderliga för alla människor som finns i deras liv.”

Om boken ”En ny psykologi för män” av Ronald Levant och William Pollack:

”Inspirerad av feministforskare som revolutionerade vår förståelse av kvinnors könsroller, har bidragsgivarna till denna banbrytande bok beskrivit att mäns föreskrivna roller varken är biologiskt eller socialt givna, utan snarare psykologiska och sociala konstruktioner.

För första gången i en [och samma] volym, förklarar de ledande rösterna inom studiet av manspsykologi i detalj och auktoritativt, hur mäns roller skapas och hur mäns försök att leva upp till dessa ohälsosamma och orealistiska modeller av maskulinitet snedvrider män och samhället.”

Och påverkar deras liv och relationer i negativ riktning i olika grad och även påverkar hälsan, fysiskt och psykiskt. Men de behöver inte vara upphöjda och ofullkomliga gudar. Eller borde verkligen inte behöva vara det! Både för deras och allas vår skull!

“Genom att ifrågasätta de traditionella mansrollsnormerna (såna som lägger tonvikt vid aggression, tävlan, status och känslomässig behärskning/stoicism), visar de hur vissa manliga problem (såna som våld, homofobi, nedvärdering av kvinnor, avskilt faderskap och ignorering av hälsobehov) är olyckliga biprodukter av den gängse processen med vilken män socialiseras.

Genom att sammanställa den senaste forskningen, klinisk erfarenhet och större teoretiska perspektiv om män och formning av kulturell, klassmässig och sexuell orientering, illustrerar författarna på ett briljant sätt de många variationerna i manligt beteende.

Den här boken kommer att bli en ovärderlig källa inte bara för studerande av könspsykologi inom alla discipliner, utan också för kliniker och forskare [och män själva, om de får tag på och läser boken] som behöver reda ut relationen mellan mäns beteende och de motsägelsefulla och ologiska/inkonsekventa könsroller som läggs på män.

Denna nya förståelse av mäns psykologi kommer helt klart att förbättra det arbete görs av kliniskt professionella – inklusive psykologer, psykiatriker, socialarbetare, rådgivare och psykiatrisjuksköterskor – med att hjälpa män att rekonstruera en känsla av maskulinitet med hälsosammare och mer social justa linjer.”

I “Riktiga pojkar: att rädda våra söner från pojktidens myter” kan man läsa:

“Baserat på William Pollacks banbrytande forskning vid Harvards Medical School över två decennier, undersöker ‘Riktiga pojkar’ varför många pojkar är ledsna, ensamma och förvirrade fastän de kan se tuffa, gladlynta och obesvärade ut.

Pollack utmanar de konventionella förväntningarna om manlighet och maskulinitet som uppmuntrar föräldrar att behandla pojkar som små män, uppfostrande dem genom en process som ska göra dem tuffare och vilken driver deras känslor under jorden.”

Till men för hela  deras liv i större eller mindre grad.Ofta i en grad som gör deras liv och relationer svårare än det hade behövt vara, tror jag.  Undra på om de kan bli frustrerade, arga, rasande, deprimerade osv? 😦 Har man börjat ifrågasätta detta mansideal något djupare än det gängse sättet, så är man en bit på väg?

”Bara när vi vet hur pojkar verkligen är [kanske inte så mycket annorlunda än flickor i sina behov osv], säger Pollack, kan vi hjälpa dem utveckla mer självförtroende och det känslomässiga förstånd de behöver för att handskas med saker som depression, kärlek och sexualitet, droger och alkohol, skilsmässa och våld.”

Se vidare “I en tid av fallna hjältar: omskapandet av maskulinitet.”

Beroende och svag – rädd för den makt man då kan ge den andra? Och därmed rädd för närhet!? Kvinnor kan också lida av detta, men oftast i mindre grad än män generellt sett?

Where Am I?

You are currently browsing the contempt for weakness category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....