Aggressivitet…

June 8, 2017 § 1 Comment

12

Ja, han reagerar med aggressivitet ständigt! Som om det är krig ständigt! Som om man måste kriga ständigt.

Och varför tar han bara ut detta på den han lever med?

Citat nedan från tidigare postning “Aggressivitet och emotionell misshandel…”

“När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget.”

Detta inträffade precis! Hennes reaktion bevisade bara för honom att han har rätt, så han kunde helt lugnt gå in och närmast rycka på axlarna nästan!

“Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Detta hände alltså alldeles precis nyss. Och händer nu och då.

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.”

Och vidare:

Skylla ifrån sig.

Den passiv-aggressive skyller oftast ifrån sig. Ingenting är någonsin hans fel. Han kan inte se sin egen del i konflikter, missförstånd, separationer eller tråkiga händelser.

När någon i ett parförhållande ständigt skyller på partnern kommer den som alltid få skulden må sämre och sämre, kanske utveckla depression och kroppsliga symtom, medan den som skyller ifrån sig är ‘skyddad’ från att se på sig själv.”

s 49 i “Från man till människa” av Vesna Maldaner och Claes Schmidt/Sara Lund:

“Det räcker inte med att du säger: ‘Jag menade inget illa med det’.

Vad du menade räknas överhuvudtaget inte.

Det enda som räknas är var det landar.

Bara den som är utsatt kan avgöra om henne har blivit kränkt eller inte.”

Och om det verkligen är så att han inte vill göra henne olycklig så skulle han bete sig annorlunda när hon reagerar. Och inte bara när hon reagerar, utan överhuvudtaget! . Det räcker ju inte bara med att han SÄGER att han inte vill göra henne olycklig och undrar vad han skulle vinna på att hon var olycklig, utan på vad han GÖR och hur han beter sig!

“Vad skulle jag tjäna på att göra dig olycklig?”

Nej, det kan man ju undra!? Men likväl kanske det gör honom tillfredsställd på något “perverterat” sätt? 😦 Det är inte han som är deprimerad och galen, utan hon! På något vis överför han sitt på henne? Hon ska vara ledsen, förvirrad, upprörd och kanske allra helst knäckt, så framstår hans känslor som mindre “knäppa”?

Men det som räknas är inte vad han säger, utan vad han gör! Och det är ju inte upp till honom att definiera vad som inte borde göra henne olycklig.

Att han säger så är ju bara prat!!!

Det här med att han måste “assert himself” skulle snarare kunna rubriceras som “destructive entitlement”?

Han frågade:

“Försöker du få mig till ‘the bad guy’?”

Vad svarar man på det???

“Det är så du får mig att känna mig nästan dagligdags!”

svarade hon då.

“Hur kan du tro att jag skulle vilja få dig att inte vara lycklig? Vad vinner jag på det?”

undrade han. Hon blev först alldeles matt och svarslös, men fann sig lite för ovanlighetens skull och svarade:

“Det undrar jag också!”

Citat från tidigare postning:

“Han behöver därmed inte ta ansvar för det som händer och det som han gör, och han behöver därmed heller inte förändra sig själv och sitt beteende. Han kan fortsätta vara ‘ofelbar’ i sina egna ögon.”

Hindra. Den passivt-aggressive kommer att se till att det partnern helst av allt vill ha från honom kommer hon inte att få./…/

Partnern lämnas förvirrad och frustrerad. Hon kommer att känna det som om hon kanske begär för mycket av mannen, och det är exakt det han vill att hon ska känna.”

Det är ju också vad han har sagt genom dessa fem år; att han gör “all the paddling”! 😦 Och han är också noga med att tala om det han gör! Och hon framhåller också det till andra. Jo, hon unnar honom verkligen att vara stolt! Men – unnar han henne detsamma? Säger han nånsin att hon gjort något bra?

Häromdagen stod hon och strök den linneskjorta som hon handsytt till honom, med hålsöm, broderier, fina veck osv.

“Offerrollen. Den passivt-aggressive spelar gärna offer. Han kommer att vara det oskyldiga offret i allt som händer, även när det är han som beter sig illa.

Ett exempel är mannen som slår sin sambo, bara för att säga att han aldrig skulle slagit henne om det inte var för att hon provocerade honom.

Eller mannen som säger elaka saker till sin hustru, och samtidigt säger att han aldrig skulle behövt säga allt detta om hon…”

Ur kommentar till Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…“:

“Michael Kimmel om arga, vita män:

‘What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

[Kimmel:] I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked.

What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression. It is a really malleable hormone. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples.

The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right?

Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is ‘legitimate’.”

Nej, varför ger han sig på henne? Det är mot henne han måste träna “assertiveness”? Dvs det är henne han måste kriga mot? För denna “assertiveness” är inte självhävdande med respekt för den andra parten (för hon behöver ingen respekt och förtjänar den heller inte???):

Psykologen Johan Ydrén om självhävdelse eller assertiveness:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter. Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.

Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han försvarar dem inte heller mot angrepp från andra.

Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.

Hur man förhåller sig till andra människor kan alltså delas in på en skala från passivt beteende till aggressivt. Längst åt det passiva håller är krasst uttryckt när man låter andra trampa på en och längst åt det aggressiva när man trampar på andra.

Båda delarna är beteenden som i längden är destruktiva både för en själv och för ens relationer men det finns bra alternativ.

Hon är inte helt passiv mottagare, utan reagerar, men det har hittills bara lett till försvar från hans sida! Han har INTE gjort något fel. Och dessutom har hon fått hon höra hur hon är de fem år de bott ihop.

Nu börjar hon undra om detta är något slags berättigande från hans sida för hans beteenden!?

Tänk om hon skulle börja bete sig som han beter sig mot henne, oprovocerat, och skylla på hur han är.

Ronald Levant hänvisar till forskning som visar att män beter sig aggressivt utan provokation, men för att kvinnor ska bete sig aggressivt (vilket de också kan), måste de bli provocerade.

Michael Kimmel menar också att faktumet att män inte misshandlar t.ex. sina chefer, men den han lever med, visar att de här impulserna KAN kontrolleras!

Citat vidare från artikel som länkats i början av denna postning:

Det går inte att ha en sund kärleksrelation med en passivt-aggressiv person eftersom den personen är rädd för intimitet. Den passivt-aggressive är rädd för allt som kan upplevas som beroende av en annan person och vill därför hellre kontrollera sin partner i syfte att hålla distansen.”

Nej, detta är nog sant!

En “riktig” man…

November 19, 2016 § 5 Comments

marlboro-man

…gnäller inte över småsaker. Detta innebär t.ex.att en man inte kontaktar sjukvården för att inte riskera skammen att komma dragande med småsaker. Så när ska han då gå?

Undra på om mäns medellivsläng är kortare!?

Om the Marlboro Man:

“For the longest time, the Marlboro Man was synonymous with America’s image of itself — tough [tuff], self-sufficient {självständig, självtillräcklig], hard-working.”

I “gyllene-regeln-anda” rädd för att besvära och störa och fråga om hon har lust eller tid att följa med och hämta ved, kolla var lampor ska vara, göra ett ärende på stan, så kommer de ingen vart. Föreslår hon att de ska åka, så sker det aldrig på lämplig tid, för han har har påbörjat ett skrivprojekt eller något och klarar inte att tråden bryts. Så då blir han arg och slänger hela utkastet och hon tappar helt lusten att göra något.

Nu gick han på och gnällde i nästan en timme om att svågern har tagit över hela hans projekt med eldragning i uthus. För det första; är det inte hennes projekt också? Och de bestämmer väl hur de vill ha det och borde kunna kommunicera det till svågern!? (Parentetiskt tror jag att svågern vill det: att dem han hjälper blir nöjda med jobbet som utförts, inte att han får det på sitt sätt. Får man hoppas! Och OM så inte var fallet, då får de som behöver jobbet utfört skita i om svågern inte blir nöjd? Dock svågern är elektriker, så han vet vad som gäller här och har erfarenhet var uttag m.m. bör sitta. De borde kunna diskutera detta som vuxna människor! Hon sa: “Vi får tänka ut hur vi vill ha det och tala om det!”)

Och det där med självständighet och självtillräcklighet: det verkar som om många män, kanske de flesta, är beroende av sina fruar ur känslomässig synpunkt. SUCK! Och faktiskt klarar sig sämre utan partner än vad kvinnor gör! För trots kvinnlig vekhet och beroende, så är kvinnor mer oberoende och självförsörjande: de kan prata känslor och göra det med andra kvinnor och de söker hjälp (är inte för svaga för det) både av sjukvård och terapeut vid behov. Dvs. de tar itu med saker, sina problem.

Män är falskt tuffa och starka och självständiga? Svaghet är otroligt skämmigt!

Och tänk om hon skulle bli irriterad när han påbörjar en mening men inte avslutar den, utan tänker på hur han ska fortsätta den!

Och om nu den gyllene regeln verkligen gällde: skulle han avbryta henne då? Visa henne respekt och lyssna på henne och svara respektfullt och utan irritation? Är det inte ganska mycket han inte skulle göra och ganska mycket han skulle göra som han inte gör nu? Så mycket för the fucking gyllene regeln! Grrrrrrrrrrr!

“Riktiga män” …

July 15, 2016 § 27 Comments

Ronald Levant skriver att manliga terapeuter troligen skulle “förstå” män bättre än kvinnliga, därför att de själva har varit med i olika grad i rollsocialiseringen till man.

Dessutom kanske män tenderar att lyssna mer på en (förhoppningsvis klok) man, som förstår dem utifrån egna erfarenheter och som också kan förklara vilka förluster och nackdelar mansrollen har för män – och deras relationer och liv – i slutänden också för deras hälsa (både fysiska, men också psykiska).

Och det är kanske trots allt lättare att öppna upp inför en annan man, som förstår, än en kvinna, även om hon förstår aldrig så bra. Motståndet har nog också att göra med grundproblemet: att visa svaghet – och göra det inför en kvinna!?

Därför så känsligt om den kvinna mannen lever med kommer med synpunkter och iakttagelser? Och det blir väldigt jobbigt om man blir beroende av en kvinna, framförallt den man lever med. Kvinnor har lättare att tackla detta, men de kan ha andra problem.

Riktiga pojkars röster (livs levande, inte uppdiktade och tillrättalagda från TV-spel med machomän- och -pojkar)::

“En massa människor använder ord som ‘psycho’ eller ’wacko’ när de pratar om människor som känner sig nedstämda eller tänker att de kanske skulle vilja ta sina liv. Jag tycker att den här sortens uttryck skapar ytterligare isolering för tonåringar och det är inte det du vill göra med tonåringar som redan känner sig ensamma” — Alexander, 18 år, från en liten stad i Södern.

Klokt och sant! Pojkar socialiserar varandra vidare från en tidig sån, där de gjorts känsliga för vidare manssocialisering; att inte visa svaghet! Om de visar svaghet är de inga ”riktiga” män!

”En karl ska vara stark, lång och snabb och ha en atlets kvaliteter. På samma gång ska han vara smart. Han förväntas vara näst intill perfekt.” — Chandler, 14 år, från en förort i nordväst.

Tror de flesta män lider av detta i mer eller mindre grad och mer eller mindre medvetet. Och således skulle de flesta män, om inte alla, ha nytta av att ta del av dessa rön!

”Det jag hatar med den här skolan är att jag blir hackad på i korridorerna och nästan överallt annars.” — Cody, 14 år, från en förort i Nya England.

En variant av den där avskyvärda kamratfostran, vilken pågår också utanför internatskolornas värld! Grrr!!!

Är det så att makt korrumperar och gör män i höga positioner till grisar?  Se “A  Sexist Pig Myth” eller “Myten om den sexistiske grisen” om varför män i maktposition gör som de gör, utnyttjar sin position och tafsar, har affärer vid sidan om, begår våldtäkt osv:

Gör makt helt vanliga män till sexuella rovdjur?

Svaret är i de flesta fall nej, säger vetenskapsmän inom socialpsykologi och terapeuter med lång erfarenhet av att jobba med män. [Men] Makt underlättar.”

De var grisar innan.

”(Makten) förser män, med särskild aptit [på sånt här att demonstrera makt], med tillfällen, men makten förändrar sällan deras personlighet på något fundamentalt sätt./…/

… de här männen klappar servitriser i baken och rycker vingarna av flugor långt innan de blir VD:ar eller får liknande höga positioner./…/

…arrogans kommer vanligtvis före makt, inte tvärtom./…/

Studier av gruppbeteende låter förstå att de självsäkra, frispråkiga individerna är de som tenderar att bli ledare. Och upplevelsen av att sitta i toppen förstärker personens känsla av kontroll och självcentrering [samt av känslan att de har rätt till sånt andra inte har rätt till!?].”

Dvs de kom till makten för att de redan hade särskilda personlighetsdrag och positionen väl där gör att de tycker det är okej att ta sig kanske vilka friheter som helst!? De anser sig ha rätt till kvinnokroppar osv. Är skitstövlar från början, men det finns alldeles säkert en historia av ganska grov manssocialisering tidigt, med de tidigaste vårdnadsgivarna och familjeförhållanden (och inte minst kamratfostran och socialisering under hela uppväxten) som slutligen slutgiltigt formar dem till de skitstövlar de är.

“I boken ‘Riktiga pojkars röster’ [citaten ovan tagna ur denna] undersöker William Pollack det problem som de flesta pojkar i vår nation [USA] möter idag [finns paralleller här?].

I denna fascinerande bestseller går Pollack direkt till källan: pojkar i åldern 10 till 20, där det hemliga kämpandet och passionerna hos Amerikas uppväxande unga frammanas uttryckta med deras egna ord.

Deras röster är svidande uppriktiga och ivriga att bli hörda, avslöjande hur samhällets föråldrade förväntningar tvingar dem att maskera sina känslor av isolering, depression, längtan, kärlek och hopp.”

Grrrr!!! Fast ändå hoppfullt; för de unga rösterna verkar ha nått viktiga insikter! Men kan de hålla fast vid dessa?

”Vi hör pojkar och unga män i stora och små städer – inkluderande överlevare från massakern i Columbine High School – som övertygande och extraordinärt uppriktiga delar med sig av historier om mobbning, droger, sport, skola, föräldrar, sex, kärlek och mycket mer.

Pollak föreslår också [i sin bok] sätt att starta en dialog och illustrerar genom mallar vad man kan göra i många situationer för att handskas med dessas problem – särskilt ovärderliga för alla människor som finns i deras liv.”

Om boken ”En ny psykologi för män” av Ronald Levant och William Pollack:

”Inspirerad av feministforskare som revolutionerade vår förståelse av kvinnors könsroller, har bidragsgivarna till denna banbrytande bok beskrivit att mäns föreskrivna roller varken är biologiskt eller socialt givna, utan snarare psykologiska och sociala konstruktioner.

För första gången i en [och samma] volym, förklarar de ledande rösterna inom studiet av manspsykologi i detalj och auktoritativt, hur mäns roller skapas och hur mäns försök att leva upp till dessa ohälsosamma och orealistiska modeller av maskulinitet snedvrider män och samhället.”

Och påverkar deras liv och relationer i negativ riktning i olika grad och även påverkar hälsan, fysiskt och psykiskt. Men de behöver inte vara upphöjda och ofullkomliga gudar. Eller borde verkligen inte behöva vara det! Både för deras och allas vår skull!

“Genom att ifrågasätta de traditionella mansrollsnormerna (såna som lägger tonvikt vid aggression, tävlan, status och känslomässig behärskning/stoicism), visar de hur vissa manliga problem (såna som våld, homofobi, nedvärdering av kvinnor, avskilt faderskap och ignorering av hälsobehov) är olyckliga biprodukter av den gängse processen med vilken män socialiseras.

Genom att sammanställa den senaste forskningen, klinisk erfarenhet och större teoretiska perspektiv om män och formning av kulturell, klassmässig och sexuell orientering, illustrerar författarna på ett briljant sätt de många variationerna i manligt beteende.

Den här boken kommer att bli en ovärderlig källa inte bara för studerande av könspsykologi inom alla discipliner, utan också för kliniker och forskare [och män själva, om de får tag på och läser boken] som behöver reda ut relationen mellan mäns beteende och de motsägelsefulla och ologiska/inkonsekventa könsroller som läggs på män.

Denna nya förståelse av mäns psykologi kommer helt klart att förbättra det arbete görs av kliniskt professionella – inklusive psykologer, psykiatriker, socialarbetare, rådgivare och psykiatrisjuksköterskor – med att hjälpa män att rekonstruera en känsla av maskulinitet med hälsosammare och mer social justa linjer.”

I “Riktiga pojkar: att rädda våra söner från pojktidens myter” kan man läsa:

“Baserat på William Pollacks banbrytande forskning vid Harvards Medical School över två decennier, undersöker ‘Riktiga pojkar’ varför många pojkar är ledsna, ensamma och förvirrade fastän de kan se tuffa, gladlynta och obesvärade ut.

Pollack utmanar de konventionella förväntningarna om manlighet och maskulinitet som uppmuntrar föräldrar att behandla pojkar som små män, uppfostrande dem genom en process som ska göra dem tuffare och vilken driver deras känslor under jorden.”

Till men för hela  deras liv i större eller mindre grad.Ofta i en grad som gör deras liv och relationer svårare än det hade behövt vara, tror jag.  Undra på om de kan bli frustrerade, arga, rasande, deprimerade osv? 😦 Har man börjat ifrågasätta detta mansideal något djupare än det gängse sättet, så är man en bit på väg?

”Bara när vi vet hur pojkar verkligen är [kanske inte så mycket annorlunda än flickor i sina behov osv], säger Pollack, kan vi hjälpa dem utveckla mer självförtroende och det känslomässiga förstånd de behöver för att handskas med saker som depression, kärlek och sexualitet, droger och alkohol, skilsmässa och våld.”

Se vidare “I en tid av fallna hjältar: omskapandet av maskulinitet.”

Beroende och svag – rädd för den makt man då kan ge den andra? Och därmed rädd för närhet!? Kvinnor kan också lida av detta, men oftast i mindre grad än män generellt sett?

Mer om depression hos män och de känslomässiga svårigheter som hindrar dem från att söka hjälp och göra något åt sina problem …

July 12, 2016 § 23 Comments

31ua3-m92GL._SX313_BO1,204,203,200_

För att män ska bli benägna att gå i terapi kanske insikter som beskrivs här kan vara rätt avgörande? Samt viktiga för dessa mäns behandlare! Kanske bara läsandet av detta och liknande kan lösa tillräckligt många knutar och bringa tillräcklig insikt för att lösa saker till något mycket bättre?

Se “En ny psykoterapi för män”:

“I ‘Ny psykoterapi för män’ undersöker ledande personer inom manspsykologi källorna till mäns känslomässiga svårigheter och erbjuder särskilda tekniker för att hjälpa terapeuter övervinna mäns motstånd mot terapi. 

Med hjälp av hela fallstudier spårar de källor till känslomässiga och psykologiska störningar i män och presenterar nya modeller för att uppskatta och behandla mäns unika känslomässiga svårigheter. 

Den här boken belyser de ohälsosamma aspekterna av maskuliniteten genom könsrollsbelastningars lins, skapande toppmodern, könsspecifik behandling för män.”

Väldigt intressant!

“De mest betydande sakerna i [boken] ‘Ny terapi för män’ inkluderar:

  • Ovilliga män i parterapi
  • Gruppterapi för traditionella män
  • Könsrollsbelastningar i familjesystemet
  • Att känna igen och behandla depression hos män
  • Mäns skam och trauma i terapi
  • Könsrollsbelastningar som en faktor rörande manlig impotens
  • Att behandla manligt våld
  • Hjälpa män hitta en röst/ett språk för sina känslor

Kvinnor har andra svårigheter, men har lättare att sätta ord på saker, något som också ingår i deras traditionella könsroll, vilket är skyddande och gör dem mer benägna att söka hjälp?

Amazons hemsida kan man vidare läsa:

“Från barndom och framåt verkar män att vara i riskzonen. Det är mer sannolikt att manliga spädbarn genomgår komplikationer under födelsen och att de har fler födelseskador/-defekter.”

Hur har det visat sig? Finns det studier på detta? Var?

“Pojkar visar ofta beteendemässiga svårigheter samt inlärningssvårigheter i grundskolan./…/

… sannolikheten att pojkar lider av hyperaktivitet är nio gånger så stor och sannolikheten att bli avstängda från skolan är två gånger så stor [jämfört med flickor i samma ålder]./…/

Jämfört med unga kvinnor så är det fyra gånger mer sannolikt att män blir offer för mord och fem gånger mer sannolikt att de begår självmord.

Män lider under en maskulinitetskod som kräver att de är: aggressiva, dominanta, prestationsinriktade, tävlingsinriktade, stelbent självtillräckliga, äventyrssökande, villiga att ta risker, känslomässigt begränsade och beskaffade att undvika alla de saker som kan ses som ‘feminint’. 

En sån kod gör män ödesbestämda när det gäller att kräva sin tribut gällande deras livslängd. Den förväntade medellivslängden för män i USA är sju år kortare än den är för kvinnor. 

Traditionella mansdrag hämmar män att söka medicinsk hjälp i tidiga stadier av sjukdom samt från att vara tillräckligt inställda på sina egna inre processer för att upptäcka tidiga varningssignaler om sjukdom. — ur Introduktionen./…/

Sakta framträder sanningen.” 

I ett samhälle där män förväntas vara starka, självständiga, aggressiva och oemottagliga för känslomässig stress, så är det nio gånger mer sannolikt att pojkar lider av hyperaktivitet, det är fem gånger mer sannolikt att unga män begår självmord, jämfört med unga kvinnor och män har en mycket högre grad av drogmissbruk [narkotika, alkohol, läkemedel, steroider el. andra skadliga ämnen] och antisociala beteendestörningar än kvinnor.”

Så sorgligt! Förklarar en massa fenomen i samhället samt i relationer. 😦 Tyvärr verkar unga kvinnor anamma dessa negativa manliga drag alltmer. 😦

Och män som inte har den här manliga (tvär- och själv)säkerheten kan vara ytterst kritiska mot sig själva och har behov av att avbörda sig detta, blir arga, kritiska m.m.?

“Män är helt klart i behov av psykologisk behandling och terapi. Dock, ironiskt nog, de kvaliteter som är ansvariga för många av deras känslomässiga och beteendemässiga problem gör det mycket svårare för män att medge att de har problem, att söka professionell hjälp eller att tro på effekten av behandling.”

Sorgligt! För dem, för dem de lever med, för samhället! Förmodligen är deras liv inte särskilt kul. Kanske rentav väldigt djävliga!? 😦 Så de skulle också få oerhört mycket bättre liv om de kom tillrätta med tillräckligt mycket av detta!

“Denna bok tar också ett multikulturellt perspektiv och diskuterar de särskilda problem med vrede och stress som visar sig hos afroamerikanska män, psykoterapi för homosexuella och svårigheter som kan uppstå när en kvinnlig terapeut behandlar en manlig patient.

Banbrytande, med ett brett spektrum och tillförd otaliga praktiska förslag, så är ‘Ny psykoterapi för män’ en extraordinärt användbar guide för alla professionella som arbetar med mental hälsa och som har att göra med män.

Det är också en utmärkt bok i utbildning, vilken erbjuder dagens studenter en rik, fullt utvecklad stomme av ny kunskap med vilken de kan börja sina karriärer.”

Manlig depression – igen…

July 11, 2016 § 4 Comments

800px-Vincent_Willem_van_Gogh_002

Intressant! I “A Better Instrument for Assessing Male Depression” eller “Ett bättre instrument för att uppskatta manlig depression” kan man läsa (min översättning):

I en genomgång av litteraturen, se Whitfield (2003), fann man i en gruppgenomgång av tidskrifter, 209 studier där depression kopplades med en historia med barndomstrauma. Fastän det har funnits ett antal teorier, där man försökt att förklara manlig depression, så har en teori som baseras på könsspecifik sårbarhet för trauma viktiga kliniska innebörder. Pollack (1998) föreslår:

Historiska, kulturella och ekonomiska krafter har påverkat föräldrastilar så att män som pojkar har lidit av traumatiskt avbrytande från sin tidiga anknytningssomgivning [dvs de har inte fått sina behov av anknytning tillgodosedda], en för tidig psykisk separation från både moderliga och faderliga omsorgsgivare [dvs föräldrar, varken mamma eller pappa, eller deras ersättare har kunnat ge de små pojkarna det behov av anknytning (värme och närhet, fysiskt och emotionellt) som de behöver, detta p.g.a. sina tidigare erfarenheter i sin tur. De har temporärt, på grund av egna problem, eller mer långvarigt, kanske livsvarigt, inte kunnat ge den lille pojken den anknytning eller senare bekräftelse på känslor som han behövde för att senare må bra och ha sunda relationer med andra människor]

Detta är en normgivande manlig, könsanknuten förlust, ett trauma på grund av övergivande av pojkar vilket kan visa sig senare hos den vuxne genom ett symtomatiskt beteende, ett försvar som är karaktäristiskt [för den här typen av problem] och en sårbarhet för depression.

Baserat på sin teori om könsspecifik sårbarhet för trauma, har Pollack (1998) föreslagit en klassifikation som han kallar ‘Major Depressive Disorder – Male Type.’ Pollack lokaliserar ett antal symtom, vilka inkluderar de följande:

  • Ökat bortdragande från relationer: kan förnekas av patienten.
  • Överengagemang i arbetsaktiviteter: kan nå tvångsmässiga problem, som maskeras med kommentarer om ‘stress’ (utbränning) [man förklarar dessa med stress eller utbrändhet?].
  • Ökande, rigida krav på autonomi [‘Jag behöver ingen! Jag är inte beroende!’?]
  • Ett skifte i intressenivå för sexuella möten: kan bli antingen ett minskat eller ett ökat intresse (håll isär från mani [dvs det är inte mani]).
  • Ökning av intensiteten och frekvensen arga utbrott.
  • Nytt eller förnyat intresse för självhandhavandet av psykoaktiva substanser [självmedicinering med alkohol, droger, nikotin etc].
  • Förnekande av all ledsenhet samt en oförmåga att gråta.
  • Frän självkritik: som ofta fokuserar på misslyckanden på arenor som familjeförsörjare och/eller beskyddare [där man känner trycket eller där man inte kan leva upp till denna manligt traditionella roll?]
  • Utarmad eller impulsiv sinnesstämning.
  • Undvikande hjälp av andra: ‘jag-kan-själv-syndromet’. (Pollack, 1998) [känsligt om man måste ha hjälp, om kvinnan man lever med kan och är handlingskraftig t.ex.?]

Andra teorier som försöker förstå de olika sätt män och kvinnor uttrycker depression fokuseras på betingning till en viss roll [hur kvinnor respektive män ska bara och bete sig] (Kilmartin, 2005, Lynch and Kilmartin 1999, Real 1997). Dessa teorier baseras på forskning som visar att maskulinitet är kulturellt definierad som anti-feminitet (Brannon 1985, Pollack 1998, Kilmartin 2005) [man tar avstånd från allt som är feminint; svaghet och känslor och beroende och osäkerhet; skäms över detta och över att man inte kan ‘allt’]. 

Män är betingade att uttrycka sig själva på motsatta sätt än kvinnor [de lärs detta inte minst genom de rollmodeller de har tidigast och närmast]. 

Om kvinnor riktar känslor inåt, så riktar män dem utåt [generellt, men undtag finns och unga kvinnor verkar anta mer manliga rollbeteenden, även de av ondo]. Sålunda föreslår Kilmartin (2005) att, diagnostiskt sett, så inkluderar symtom på depression i män följande:

  • Dåligt humör.
  • Aggression.
  • Missbruk av substanser.
  • Fysiskt och sexuellt risktagande.
  • Emotionell okänslighet/domning.
  • Överengagemang i arbete eller sport eller bådadera.
  • Försämrade vänskaper.”

Män och depression – förakt för svaghet…

July 3, 2016 § 11 Comments

Arja Lehti

Om forskning av Arja Lehti angående depressionens uttryck i män och kvinnor, “Depression och kön”:

“Forskarna har sett skillnad mellan kvinnors och mäns tolkning av den egna depressionen – kvinnor tar ofta skulden själva medan män lägger skulden utanför sig själva.

Arja Lehti, forskare i folkhälsa, Umeå universitet, menar att jakten på det perfekta livet och kravet på perfektionism kan leda till fler depressioner, kanske speciellt bland kvinnor. Ju bättre vi får det, desto mer depressioner får vi, konstaterar Arja Lehti.”

Här (på iTunes) kan man förhoppningsvis hitta föreläsning av Lehti om just detta.

En aktuell ögonblicksbild:

Hon (B) föreslog att de skulle promenera från motellet till matställe för kvällsmat när de var på semester i USA nu nyligen. Han (A) blev jättearg och påstod att hon ska bestämma och kontrollera allt. Till saken hör att hon vid detta tillfälle brutit benet 6 veckor innan, men trots detta var i stånd att föreslå en promenad! Dvs en sån promenad var knappast väldigt ansträngande.

En ganska onödig och “orimlig” reaktion!? Om man grävde lite så kanske det var en rimlig reaktion, men detta “grävande” har inte skett hittills. Och skapade bara ledsnad och gjorde det svårare att ha det kul och njuta av att vara på semester.

Fundering: han bara påstår att hon bestämmer allt utan att initiera att de sätter sig ner (helst innan resa, om de är möjligt) och pratar om hur de ska ha det med både det ena och det andra, lugnt och sansat och som vuxna. Hon skulle kunna initiera detta, visst, men har hittills inte lyckosamt kunna göra något sånt utan att han blir arg och börjar försvara sig.

Han behandlar henne inte som en vuxen som det går att prata med. Beter hon sig inte som en som det går att prata med?

Under vistelsen i USA hann hon fundera och började undra på allvar om han har en depression och om det är denna han självmedicinerat med sitt rökande?

Hon började googla på detta och fann följande: “Mäns depressioner”, “Vården missar deprimerade män”, “Kön och depressioner” samt “The Gotland Male Depression Scale: a validity study in patients with alcohol use disorder.”

Johan Ydrén skriver i “Mäns depressioner” (länk ovan):

“Jag är inte så förtjust i att etikettera något med manligt och kvinnligt. De flesta av oss är på en skala manliga i vissa sammanhang och kvinnliga i andra.

Det betyder att det som beskrivs som en manlig depression kan förekomma hos kvinnor också utan att det är förvånande och många män blir deprimerade med traditionella symptom.”

Jo, låter som om hans mamma var det undantag som bekräftar regeln: han har berättat att han (och hans syskon) fixade frukost själva innan de gick till skolan, medan deras mamma fortfarande låg. Detta har gjort att B redan tidigare funderat om hans mamma hade en depression.

Hon verkar ha uppvisat de “manliga” symtomen på depression: aggression och utbrott och anklagelser och väldigt lite av självreflektion.

“Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ‘en bra karl reder sig själv’. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.”

Och detta stämmer. Han kan dock själv erkänna att han inte är “typisk amerikan,” dvs tuff eller “outgoing”. Han är snarare väldigt osäker och har överraskat B med att undvika att fråga om hjälp med att hitta saker i affärer här i det nya landet, som om han tror att han måste kunna och veta även sånt som det inte enlgit henne finns någon anledning att skämmas för att man inte kan eller vet. Det är ju trots allt ett annat land! Hon är inte rädd för att fråga eller inte kunna. Har blivit säkrare med åren!

“Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen.”

Ja, är det detta hon blir utsatt för?

“Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.”

Mycket av detta stämmer också in, men i hans fall så handlar missbruket om rökning! Hans sätt att självmedicinera och trots att doktor sagt att hans rökande är på väg att orsaka KOL, med allt vad det innebär, så röker han fortfarande och blir jättearg och desperat om han inte får sin cigg när de, som nu, suttit på ett plan i 8 timmar och mer!

Och KOL i sig kan innebära depression! Dvs depressionen späds på – liksom kanske självanklagelserna? Och vad måste B DÅ stå ut med i framtiden? 😦

“När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.”

Ja, han har haft värk i kroppen och varit hos doktorn för det. Ingen har dock ännu kopplat detta med depression och följaktligen föreslagit behandling mot denna. Kanske skulle som sagt denna diagnos kunna ställas och behandling sättas in och dylik är kanske nödvändig för att han ska inse vikten av att sluta röka och vilja värna om sin hälsa inte bara så, utan också på andra sätt.

“Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k. manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation [stämmer!]

  • Våldsamt beteende [blir jättearg och hackar och blir irriterad på andra, inte minst B, det är fel på ‘allt och alla,’ deras sociala liv tenderar att bli alltmer begränsat p.g.a detta. Hon går balansgång och detta är knappast något som gör henne avslappnad eller social och hon är redan en aning ‘blyg’ och ingen som har ett stort social nät, så alla de sociala kontakter de har är värda att vårda]
  • Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken [stämmer inte riktigt…]
  • Missbruk av alkohol och andra droger [stämmer! I hans fall verkar rökandet vara helt omöjligt att sluta med, trots att de visat sig ha skadat hans lungor redan! 😦 ]
  • Att man begraver sig i arbete och karriär [stämmer inte här]
  • Kraftigt ökad sexdrift [stämmer kanske?]

Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.”

Ja, de har orsakat mycken ledsnad och en massa konflikter, som hade kunnat vara onödiga? Och också skadat för honom själv, därför att de i olika grad förstört och förstör relationer. Relationer som skulle kunnat motverka depressionen! Dvs en ond cirkel har uppstått! På flera sätt: han fortsätter röka och riskerar utveckla sjukdom som i sig kan orsaka depression.

Om man inte kan hävda sig sunt så reagerar man antingen med kvinnlig depression (riktar det inåt) eller aggression (riktar det utåt: det är andra det är fel på, saker och förhållanden det är fel på. Vilket stämmer här: belysning är dåli, en liten lägenhet känns som ett fängelse osv osv osv. Allt utan att A försöker åtgärda det hela!)

Hon funderar nu på att söka hjälp, så hon kan hantera det hela och så hon inte går under!

Är villkoren verkligen lika?

January 16, 2016 § Leave a comment

1a

1b

Han får uttrycka missnöje, men det är tveksamt om hon får. Om hon uttrycker sånt börjar han en lång harang, lyssnar inte på det hon har att säga… Han säger att hon inte lyssnar… Han får vara arg, men det får inte hon… Han får reagera, men det får inte hon…

Som vuxen är man själv ansvarig för sina behov!? Andra är inte där för att fylla en annan vuxens behov! Annorlunda är det med barn.

Förväxlar vi behov med beteende:

”Jag har behov av att du beter dig si eller så! Inte si eller så!”

Att vi beter oss juste mot varandra är högst rimligt!

I ljuset av det som hänt i Köln och tydligen på andra ställen tidigare: mänskliga rättigheter och allas lika värde är synnerligen aktuellt! HAR alla samma rättigheter? Är alla lika mycket värda? Hur ser det ut i världen?

Vilka rättigheter och vilka skyldigheter har jag? Vilka har andra? Är vi alla jämlika eller är vi inte? Om inte varför är det så? Är det rimligt och varför i så fall? Som psykologen Johan Ydrén skriver om “Självhävdande, assertiveness”:

”Begreppet självhävdande är inte självklart på svenska. Det engelska ordet för självhävdande är assertiveness. Det är ett begrepp som används inom terapier och kommunikationsutbildningar. Precis som på svenska finns även där en konflikt med ordets ursprungliga betydelse som fokuserar på hävdandet och inte på respekten för andras rättigheter.”

Jo, något är snett i denna värld. Britterna Wilkinson och Pickett har rätt: om vi hade denna genuina respekt för oss själva och andra, så skulle vi visa den mot hela planeten! Djur, natur inkluderad!

Stefan Sundström skriver i en krönika nyligen:

”Det pågår en långsam jordbävning i media, gränser flyttas, det tjatas om allt det där som INTE FÅR SÄJAS I DET HÄR JÄVLA LANDET, det verkar nu vara det enda som får säjas.”

Allt är så jävla PK! Vad är så PK och vilka är PK egentligen? Är inte de som anklagar människor som har annan åsikt väldigt PK själva? Tillåter de oliktänkande inom ”sin” grupp?

”Att man vet ju hur män från mellanöstern är, och allt det där andra som plötsligt uttalas helt utan skam.

Och helt utan att bry sej om den där elefanten i rummet som heter historia.

Dom som tycker så, som säjer dom här sakerna har väl suttit och mumlat under nån sten sen andra världskriget, nu är dom tillbaks.

Killarna som för nåt år sen filmade sej själva med järnrör och repliker som ‘Skit i den där lilla horan’ framställer sej plötsligt som feminister och i en långsam lavin glider den svenska borgerligheten ner i den soppa dom glidit ner i förut, den där som handlar om att, ‘Jo, nog är Adolf lite för mycket, men vi kan nog hantera honom, så vi tar in honom här i finrummet och bjuder på cigarr’.”

Jag har precis läst Mattias Gardells bok “Raskrigaren” om seriemördaren Peter Mangs och sen också Joakim Palmkvists “Äventyr i Svenssonland” också om Peter Mangs och det har påverkat min syn. Den första boken skriven av en forskare och den andra av en journalist. De kompletterar varandra och de har väldigt liknande uppfattning om Mangs; att han var fullkomligt kall mot sina offer och deras anhöriga.

De här nationalisterna förnekar att de är rasister! Man talar inte om raser utan om kulturer och religioner och det är dessa som man ser som oförenliga med det svenska samhället och västerländska värderingar.

Gardell skriver (s 298):

“Det är också utmärkande för sverigedemokrater att angripa de andras brottslighet samtidigt som man bortser från den egna brottsligheten, vilket förklarar varför SD:s kriminalpolitiska talesman kan kräva hårdare tag mot brottsligheten och själv beväpna sig med ett järnrör och attackera en ‘babbe’ ute på stan.”

Och detta är sant också för Peter Mangs. 😦

Och de pojkar (och senare män) som inte är så här…? Vilka ideal har pojkar att leva upp till? Trivs alla med dessa? Hur formar detta deras liv? Vadå, nära relationer? Verkligt nära?

Se tidigare inlägg om den amerikanske neurologen Jonathan H Pincus om de värsta seriemördarna i USA och deras tidiga bakgrund.

Ja, och detta är helt bedrövligt:
4.jpg
Som Jonas Gardell skrev:

Till Kommunals medlemmar: inte är det ni som ska försvinna från Kommunal. Det är ledningen.

Posted by Jonas Gardell on Saturday, January 16, 2016

Where Am I?

You are currently browsing the contempt for weakness category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....