Alla har en historia som kommer att få ditt hjärta att brista, men om man upplevt förtryck själv, kunde det med lätthet göra en MER fylld med medkänsla för en annans nöd än mindre – hur mycket pengar, inflytande, tillgångar eller ren och skär beslutsamhet som helst, kommer inte att ändra vårt fysiska, känslomässiga och själsliga beroende av andra. Det är som om vi delat upp världen i ‘de som erbjuder hjälp’ och ‘de som behöver hjälp.’ Sanningen är att vi är båda. Behov är det mest fantastiska kitt mellan människor …

June 9, 2018 § 14 Comments

Brené Brown i “Everyone Has A Story that will break your heart” eller “Alla har en historia som kommer att få ditt hjärta att brista”*:

“Jag vaknade denna morgon till nyheten om Anthony Bourdains död. Jag avgudade hans arbete och vår familj gjorde en poäng av att sätta alla hans rekommendationer på våra listor inför resor. Jag hade så stor respekt för hans oräddhet, transparens och kärlek till människor. Hans död är hjärtskärande.  

Jag var också en stor fan till Kate Spade. Min första väska var en ‘Sam-bag.’ med girafftryck – det tog mig sex månader att spara ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa den. Jag använde den varje dag i två år. Jag använder fortfarande hennes smycken, använder henne stationärt [???] och älskar hennes kläder. 

Nyheten om hennes död är en grym påminnelse om verkligheten bakom depression och ångest och om de farliga historierna som skapas om dessa ‘lyckosamma’ människor som inte vet något om smärta och aldrig behöver hjälp. Jag säger ‘farliga’ därför att de aldrig är sanna. 

Alla har en historia som skulle få ditt hjärta att brista. Och, om du verkligen är uppmärksam, så har de flesta en historia som skulle få oss ner på knä.

Man kunde tro att den allmänna naturen av kamp skulle göra det lättare för oss alla att be om hjälp, men i en kultur av brist/knapphet och perfektionism, kan det fortfarande vara så mycket skam runt att sträcka sig ut, i synnerhet om vi inte fostrats att förstå den natur i mänskliga behov som inte går att förenkla/reducera.

Vi kan uppmuntra våra barn att be om hjälp; dock, om de inte får se att vi sträcker oss ut efter stöd eller fungerar som modeller för det beteendet, kommer de fortfarande att istället fästa värde vid att aldrig behöva hjälp. 

Vi skickar också starka budskap till människorna runt oss, inklusive våra barn, vänner och anställda, när de ber om hjälp, och vi som återbetalning behandlar dem annorlunda – som om de är mindre pålitliga, kompetenta eller produktiva. 

Och när vi svarar på en tragedi som denna med grundlösa kommentarer och kritik om hur nån, som de flesta av oss inte kände alls, handskades med sin kamp, sin medicinering, sitt jobb, sin familj – vilket fokus som helst – hjälper vi till att skapa den kultur där det känns som att hjälpsökande bara öppnar upp oss för mer smärta och dömande. Jag tror att vi gör detta därför att vi vill tro att om man gör allting som man förväntas göra, kommer detta aldrig att hända. Precis som med cancer, så fungerar det tyvärr inte på det sättet. 

Att säga att självmord är själviskt är inte bara fel – det är ironiskt och sorgligt otroligt självskyddande [för att skydda en själv, egoistiskt]. Det är som om du sträcker upp din hand och säger: ‘Fastän jag inte kände dig och helt klart inte förstår klinisk depression och självmord, kommer jag att fortsätta döma människor som dör av det, även om det orsakar ofattbar smärta och trauma för överlevarna och ytterligare stigmatiserar mental sjukdom, därför att det gör att jag känner mig bättre än, säkrare och bekvämare.’

Att känna smärta är mänskligt. Att behöva är mänskligt. Och, hur mycket pengar, inflytande, tillgångar eller ren och skär beslutsamhet som helst, kommer inte att ändra vårt fysiska, känslomässiga och själsliga beroende av andra. 

Många av oss är villiga att sträcka ut en hjälpande hand, men vi är väldigt ovilliga att sträcka oss ut efter hjälp när vi själva behöver den. Det är som om vi delat upp världen i ‘de som erbjuder hjälp’ och ‘de som behöver hjälp.’ Sanningen är att vi är båda. Behov är det mest fantastiska kitt mellan människor.”

Ja, vi  alla behöver andra människor. Ibland är vi den starka och ibland den svaga. Ibland kan vi hjälpa och andra gånger behöver vi hjälp. Vi kan vara både starka och svaga.

Det blir lätt inte bra om vi bara är hjälpare (eller måste, tvingas vara det)? Och det blir inte bra om vi som vuxen person ständigt behöver hjälp (utom om vi är så handikappade eller sjuka) i en vuxenrelation.

Och vi här i Sverige har upplevt Aviciis och Benny Fredrikssons död. Så outsägligt sorgligt och onödigt. 😦 Alla dessa fyra har denna vår begått självmord. Så fruktansvärt tragiskt och onödigt och sorgligt.

*) men dessa, kanske till och med väldigt traumatiska historier/upplevelser, går inte nödvändigtvis ut över andra.

 

Advertisements

Att inte prata om mental hälsa dödar bokstavligen män – vi behöver fixa denna tystnadskris nu. Hälsosamma sinnen, hälsosamma kroppar – detta är månaden för mäns hälsa. Alltför länge har män varit tysta om mental hälsa. Vi vill ändra det. Män som höjer sina röster, om vilken slags mental sak som helst, kan avvisas som veka. Som underlägsna. Som bristfälliga, brutna killar, som sannolikt blir uteslutna för sin uppriktighet, istället för belönade för sitt mod. Istället för att ge en manlig medmänniska medkänsla, så gycklar vi med, förminskar och låtsas inte se. Fritt spottar vi ur oss fraser som ‘Var en man!’ som om ditt kön ensamt borde vara nog för att leda dig genom dina mörkaste stunder … 

May 6, 2018 § 17 Comments

Om “Why Mental Health Is Crucial for Men – Mental Health Awareness Month” eller “Varför mental hälsa är avgörande för män – månaden för medvetenhet om mäns mentala hälsa.” Ja, detta är viktigt – för männen, men också för alla runt om dem.

“Not Talking About Mental Health Is Literally Killing Men – Our editor explains why we have to fix this silent crisis now” eller  “Att inte prata om mental hälsa dödar bokstavligen män – vår ansvariga utgivare förklarar varför vi behöver fixa denna tystnadskris nu”: 

“Vår mission/kallelse på MensHealth.com har alltid varit att hjälpa män att bygga upp sig själva till starkare män. Friskare/hälsosammare män, 

Fast förankrad i vetenskap och expertåsikter kan vårt innehåll överföra svårgenomträngliga ämnen till hälsoråd som är lätta att smälta/ta in och handla efter. Bit för bit är koncepten sunda och effektiva. Men övergripande hälsa måste ses holistiskt. 

Din mentala hälsa kan inte skiljas från din fysiska hälsa. Detta är inte ett revolutionärt koncept, men det som är häpnadsväckande är stigmatiseringen som fortfarande omger män som vågar prata om sina mentala kamper. När vi nu rör oss in i medvetenhet-om-mental-hälsa-månaden denna maj månad hoppas vi att vi kan ändra detta. 

Män som höjer sina röster, om vilken slags mental sak som helst, kan avvisas som veka. Som underlägsna. Som bristfälliga, brutna killar, som sannolikt blir uteslutna för sin uppriktighet, istället för belönade för sitt mod. Istället för ge en manlig medmänniska medkänsla, så gycklar vi med, förminskar och låtsas inte se. Fritt spottar vi ur oss fraser so ‘Var en man!’ som om ditt kön ensamt borde vara nog för att leda dig genom dina mörkaste stunder. 

Eller ännu värre, svarar vi ‘Åh, det suger,’ och ändrar sen ämne därför att att tala om känslor är alltför verkligt. 

Det som är verkligt är faktumet att 9 procent av männen upplever depression dagligen. Det betyder mer än 6 miljoner män. Även om vi förstår vad depression känns som, medger vi sällan att det är syndaren. Vi ljuger [även för oss själva] och säger att vi är trötta eller bara sura/vresiga.

Mer än 3 miljoner män kämpar med ångest dagligen. Av de 3,5 miljoner människor som diagnostiseras som schizofrena före 30 års ålder, så är 90 procent män. 

Uppskattningsvis så lider 10 miljoner män i USA  av en ätstörning under sin livstid. (/…/ Louis Baragona har vältaligt och gripande delat sin kamp med bulimi). Vi drar oss tillbaka från vänner och dränker istället våra sorger i dövande [eller lugnande] substanser [som skadar vår hälsa på kort- eller lång sikt]. Var fjärde man kommer att utveckla alkoholberoende under sin livstid. 

Manliga självmord ökar i sån alarmerande takt att de har klassats som en ‘tyst epidemi.’ Det är den sjunde ledande anledningen för död hos män. 

Det är överväldigande statistik. Om man borrar sig ner i antalen så är självmord den andra vanligaste orsaken till död för varje åldersgrupp hos män mellan 10 och 39 års ålder. 

Våra mentala problem dödar oss bokstavligen. Och det måste stoppas. 

Denna machoattityd av att trycka ner dina känslor, eller ignorera dem, är föråldrad och regelrätt farlig. 

Det är okej att inte ha ordning på allt. Det är okej att känna sig deprimerad. Det är okej att känna sig överväldigad. Det är okej att känna sig ledsen. Det är okej att vara orolig. Det är okej att vara rädd. Det är okej att inte ha tänkt ut allting, att känna en våg av osäkerhet komma ramlande över dig och du inte vet vad som är upp, eller när ditt nästa andetag kommer. Det är helt normala känslor som varje man upplever [men inte alltid delar]. Och det är okej att tala om detta. 

Det som inte är okej är att lida i tysthet. 

Några få modiga män har tagit ledningen, visat sin nöd för resten av oss. Sångaren Zayn Malik diskuterade öppet sitt kämpande med ångest och sin strid med en ätstörning. /…/ Kevin Love skrev en debattartikel med titeln ‘Alla går igenom nånting,’ i vilken han skildrade sina panikattacker. 

När Dwayne ‘The Rock’ Johnson nyligen avslöjade sin kamp med depression sen hans mamma försökte begå självmord när han var tonåring, så slog hans ord en sträng hos oss. 

Nej, det är du inte. Denna månad kommer vi att komma med ett antal fantastiska delar och tecken som hjälper till att bringa ljus på alla aspekter av mäns hälsa. /…/

Vi kommer att täcka depression och ångest, hur vi kan känna igen symtomen på varje och vad man kan göra sen. Vi kommer att dyka in i världen med postpartum mood disorders för män, en sak som är vanligare än du tror, men som ingen nånsin talar om. Vi kommer att undersöka bipolär sjukdom, genom Andy Irons lins, en surfare som bekämpade sin sjukdom genom att medicinera så mycket att det ledde till hans för tidiga bortgång.

Vi kommer att undersöka kopplingen mellan maghälsa och mental hälsa. Finns det mat du kan äta som är genuint bra för ditt mentala välmående? Vi kommer att prata om kropp kroppslig dysmorfofobisk störning eller inbillade utseendedefekter, ett tillstånd som vår före detta omslagsstjärna Dan Stein mötte, lika väl som hur man kan handskas med den del av kroppen som du helt enkelt hatar och önskar du kunde ändra (Du är inte ensam där heller, Arnold Schwarzenegger sa att han kunde titta i spegeln och vill ‘kasta upp.’)

Vi kommer att titta på den fruktansvärda trenden hos våra övervakningsverksamhet som straffar poliser som ber om mental hjälp, och hur bra poliser måste söka terapi i hemlighet utanför sjukvårdsförsäkringen och betala för terapi och medicinering ur egna fickor, för att inte deras polisbricka eller vapen ska tas ifrån dem.  

Och vi kommer att diskutera vetenskap rörande manlig vrede: varför och hur fysiologiska och miljömässiga element kan bidra för att göra män så våldsamma och destruktiva.   

Tillsammans kan våra röster bidra till stridandet mot stigmat att riktiga män inte talar om sina problem. Genom att göra så, kan vi starta en positiv konversation för att ersätta den mångåriga skadliga tystnaden.”

Se “Healthy Minds, Healthy Body – Mental Health Month. For too long, men have been silent about mental health. We want to change that” eller “Hälsosamma sinnen, hälsosamma kroppar – månaden för mäns hälsa. Alltför länge har män varit tyst om mental hälsa. Vi vill ändra det”

Perfektion och sårbarhet. När vi är tankade med rädsla för vad andra ska tänka eller när den elaka smådjävulen konstant viskar ‘Du är inte bra nog’ i vårt öra, då är det svårt att visa upp sig. När vi har knutit vårt självvärde till det vi producerar eller tjänar, blir det att vara genuin knivigt. De goda nyheterna är att folk är trötta på gåpåarandan – de är trötta på att hålla på med den och trötta på att se den. Vi hungrar efter människor som har modet att säga, ‘Jag behöver hjälp’ eller ‘Jag tillstår det misstaget’ eller ‘Jag är inte längre villig att definiera succé enbart genom min titel eller inkomst.’ Om de var perfekta, skulle vi bry oss så mycket om dem?

March 11, 2018 § 20 Comments

“Skapa verklig tillhörighet och hela världen.”

Nej, det handlar inte om att göra pojkar tuffare än de redan är, tvärtom, utan låta dem få behålla, och kanske också utveckla, alla de olika mänskliga förmågor de har. Nej, det är inte MER av tuffhet vi behöver! Pojkar behöver få utveckla hela spektrumet av känslor för att må gott och ha bra relationer. Vara både tuffa och icke-tuffa, precis som små flickor behöver få utveckla alla sidor hos sig själv så långt möjligt är.

Och det är verkligen inte fler mobbare vi behöver! Eller mer av “survival of the fittest”! Har Jordan Peterson en depression, vilken han försöker självbehandla med sina videor, artiklar, böcker osv?

Den här mannen mår ju inte alls bra. 😦 Brené Brown och Chase Jarvis (se kommentar 1 nedan) pratar om att all smärta i världen som vi ser idag har omvandlats till hat. Nån av dem säger något i stil med:

“Det är lättare att göra andra illa än att själv känna smärtan.”

De (Brown?) menar att om vi kände smärtan, kunde känna den, skulle vi inte kunna göra nån annan illa. Jarvis hemsida. Levant och Gottman känns väldigt sunda här.

Se tidigare postningar i kategorin Ronald Levant. Med länkar till ursprungliga artiklar och texter skrivna på engelska.

51clqBlBnWL._SY464_BO1,204,203,200_.jpg

Här kan man beställa boken The Power of Vulnerability: Teachings on Authenticity, Connection and Courage” eller “Kraften i sårbarhet: att lära sig äkthet, anknytning och mod.” Ja, vad är verkligt mod? Att vara tuff och hålla alla på avstånd?

(Fast det kan nog även kvinnor jobba på, men i mindre grad, för de är uppfostrade annorlunda. Dock deras uppfostran har också skapat problem och begränsningar i kvinnors liv. Tveklöst! Så både kvinnor och män behöver jobba på saker. Dock har männen bara börjat detta arbete? Och lösningen är INTE att återvända till samma! Mer av samma är inte rätta medicinen! Det är just detta nostalgiska tillbakablickande som fortfarande skapar enorma problem, för enskilda män, i deras relationer, i samhället, på nätet, i världen, globalt).

Brené Brown i intervjun “Brene Brown: How Vulnerability Can Make Our Lives Better” eller “Brené Brown: Hur sårbarhet kan göra våra liv bättre”:

“Intervjuare: Utifrån din erfarenhet, vilka var hindren för dig att omfamna din egen sårbarhet? När insåg du att du måste göra detta?

Brené Brown: Sårbarhet är i grund och botten osäkerhet, risktagande och känslomässig exponering. Jag uppfostrades i en ‘få det gjort’- och ‘suck it up’-familj och -kultur (väldigt texansk, tysk-amerikansk). Orubbligheten och grovkornigheten i den uppväxten har tjänat mig, men jag fick inte lära mig hur jag skulle handskas med osäkerhet eller hur jag skulle hantera känslomässigt risktagande.

Jag tillbringade en massa år med att försöka undkomma eller överlista sårbarhet genom att göra vissa saker säkra och definitiva, svarta och vita, bra och dåliga. Min oförmåga att luta mig mot obehaget av sårbarhet begränsade rikedomen från de viktiga erfarenheter formade av osäkerhet: kärlek, tillhörighet, tillit, glädje och kreativitet för att nämna några få. Att lära sig att vara sårbar har varit ett krig för mig, men det har varit värt det.

I: Det finns så många exempel på lyckade entreprenörer. Kan du ge ett exempel på någon som vågade stort och lyckades stort som ett resultat?

BB: En av mina verkliga favorithistorier är om Myshkin Ingawale som, efter att ha lärt sig om de svåra att föreställa sig och onödiga mödra/barn dödsfall på landsbygden i Indien, beslutade sig för att göra nånting rörande detta. Han ville utveckla teknologi som var effektiv för att testa anemi hos gravida kvinnor. [vid trettiotredje försöket lyckades han. Dvs han gav inte upp så lätt]. /…/

I [boken] Daring Greatly [ungefär ‘Att våga mycket’] berättar jag också historien om Gay Gaddis, ägaren och grundaren av T3 (The Think Tank) i Austin, Texas./…/

När jag frågade henne om sårbarhet sa hon, ‘När du stänger ner sårbarhet, så stänger du ner möjligheter.’ I slutet av vår intervju berättade hon att entreprenörskap helt och hållet handlar om sårbarhet. Varenda dag.  

I: Tror du att samhället stöttar dem som ses som mer sårbara? Kan vi ses som svaga om vi visar ofullkomligheter?

BB: Det svåra är att sårbarhet är det första du tittar efter i dig och det sista som jag är villig att visa dig. I dig handlar det om mod och att våga. I mig är det svaghet. 

Det är här skam kommer in. Sårbarhet handlar om att visa upp och bli sedd. Det är tufft att göra detta när vi är skräckslagna över vad folk kan se eller tänka. 

När vi är tankade med rädsla över vad andra ska tänka eller när den elaka smådjävulen konstant viskar ‘Du är inte bra nog’ i vårt öra, då är det svårt att visa upp sig. Vi hamnar i att puffa upp vårt värde mer än att verkligen stå i det.

När vi har knutit vårt självvärde till det vi producerar eller tjänar, blir det att vara genuin knivigt.  

De goda nyheterna är att folk är trötta på gåpåarandan – de är trötta på att hålla på med den och trötta på att se den. Vi hungrar efter människor som har modet att säga, ‘Jag behöver hjälp’ eller ‘Jag tillstår det misstaget’ eller ‘Jag är inte längre villig att definiera succé enbart genom min titel eller inkomst.’

I: Människor knyter an mer med dem som har svagheter. Varje superhjälte har en svaghet (Stålmannen har t.ex. kryptonit). Vad är det som gör dessa människor mer besläktade [med oss i våra känslor]? Om de var perfekta, skulle vi bry oss så mycket om dem?

BB: De flesta av oss litar inte på det som är perfekt och det är en bra instinkt. 

I forskningen finns det en signifikant skillnad mellan perfektionism och ett hälsosamt strävande efter utmärkthet. Perfektionism är tron att om vi gör saker perfekt och ser perfekta ut, så kan vi minimera eller undvika smärtan från klander, kritik och skam. Perfektionism är en tjugotons sköld som vi kånkar runt och som vi tror ska skydda oss, när det faktiskt är den som hindrar oss från att bli sedda.

Perfektionism är också väldigt annorlunda mot förbättring av den egna situationen. Perfektionism handlar, i grunden, om att förtjäna gillande. De flesta perfektionister växte upp prisade för sina prestationer och uppvisningar (betyg, beteenden, följande av regler, att tillfredsställa människor, hur de framstod, idrott). 

Nånstans på vägen anammade de detta farliga och tärande trossystem: ‘Jag är det jag åstadkommer och hur väl jag genomför det. Behaga. Prestera. Perfekt.’ Hälsosamt strävande är självfokuserat: Hur kan jag bli bättre? Perfektionism fokuserar på andra: Vad kommer de att tycka? Perfektionism är stress

Till slut, perfektionism är inte nyckeln till succé. Faktum är att forskning visar att perfektionism hämmar prestationer. Perfektionism är korrelerat med depression, ängslan, missbruk, livsförlamning och missade möjligheter. Rädslan för att misslyckas, göra misstag, inte svara upp mot andras förväntningar och att bli kritiserad håller oss utanför arenan där vi hittar HÄLSOSAM tävlan och strävanden

Slutligen, perfektionism är inte en väg för att undvika skam. Perfektionism är en form av skam. Där vi kämpar med perfektionism kämpar vi med skam. 

I: Vilka är de första stegen mot att våga stort?

BB: jag är inget stort fan av steg och tips, därför att det aldrig är linjärt (och sällan så enkelt som steg vill göra gällande). Jag tror att att våga stort handlar om att visa upp sig och bli sedd. Det handlar om att äga vår sårbarhet och förstå den som födelseplatsen för mod och de andra meningsskapande erfarenheterna i våra liv. 

Frasen ‘Att våga stort’ kommer från Theodore Roosevelts tal ‘Medborgarskap i en republik.’ Talet refereras ibland till som ‘Mannen i arenan,’ och gavs i Sorbonne i Paris, Frankrike, 23 april 1910. Detta är den del som har gjort talet berömt: 

It’s not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles or where the doer of deeds could have done them better.

The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly . . . who at best knows the triumph of high achievement and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly.’

Första gången som jag läste detta citat tänkte jag ‘Detta är sårbarhet.’ Allt som jag har lärt mig från mer än ett decennium av forskning på sårbarhet är exakt denna läxa. Sårbarhet är inte att känna seger eller nederlag, det är att förstå nödvändigheten av båda. /…/

Jag tror att det första som vi måste fundera ut är vad som håller oss utanför arenan. Vad handlar rädslan om? Var och varför vill vi vara modigare? Sen måste vi fundera ut hur vi skyddar oss från vår sårbarhet här och nu. Vilken är vår rustning? Perfektionism? Intellektualisering? Cynism? Göra sig okänslig? Kontroll? Det var där jag började. Det är inte lätt att vandra in på denna arena, men det är där vi blir levande.”

“Brene Brown studerar mänsklig samhörighet — vår förmåga till medkänsla, att tillhöra och älska. I ett starkt och roligt föredrag på TEDxHouston, delar hon med sig av djup insikt från sin forskning, som gett henne ett personlig mål att förstå sig själv såväl som mänskligheten.”

 

Varför är det som det är?

February 10, 2018 § Leave a comment

I wikipedia står det om filmen “The Red Pill”:

“The Red Pill skildrar Jayes resa där hon börjar som en skeptisk feminist som undersöker det hon anser vara en hatrörelse. Hon fortsätter med att upptäcka att rörelsen är annorlunda mot vad hon förväntade sig och börjar ifrågasätta sin egen syn på kön, makt och privilegier.

Filmen diskuterar saker som män och pojkar möter, såna som frekvensen manliga självmord, arbetsplatsolyckor och högriskjobb, värnplikt, avsaknad av service för manliga offer för våld i hemmet och våldtäkt, högre grader av våldsamt trakasserande, saker rörande skilsmässa och att få vårdnad om barn, skillnad när det gäller att bli satt i fängelse, oproportionerlig finansiering och forskning rörande mäns hälsa, utbildningsojämlikheter, samhällelig tolerans av manshat, omskärelse och mäns avsaknad av reproduktiva rättigheter.

[Alla områden där män är missgynnade, men är det ‘feminismens’ fel? Vad och vem har orsakat dessa skillnader? Och är feminism en enhetlig eller ens ‘certifierad’ rörelse? Utan snarare driven av en mängd olika människor, på en mängd olika sätt? Somliga väldigt bra och andra betydligt sämre? En massa människor kallar sig feminister, men står de för exakt samma (eller kanske ibland väldigt olika) ideal? Driver de samma frågor? Driver de ens frågorna på samma sätt?].”

Varför är frekvensen manliga självmord högre? Ett antal män har ett antal decennier ifrågasatt den socialisering som sker av pojkar, där de måste trycka ner sitt känsloliv. Se Ronald Levant, William Pollack och deras kolleger redan för dryga tjugo år sen. Att det är så beror ju inte på feminismen (om det nu finns en enhetlig, certifierad feministisk rörelse?).

Och angående arbetsplatsolyckor: ja, man har dragit ner på finansiering av arbetsmiljö. Och det är ju inte bra och kritiseras hårt från många håll. Både av män och kvinnor.

Högriskjobb: kvinnor HAR velat bli brandmän t.ex., men har hållits utanför. Kan man sätta in robotar här t.ex. skulle skydda människor. Och stressfyllda jobb finns på alla nivåer, hög- och lågbetalda.

Värnplikt: här har man velat att kvinnor också ska göra denna. Att sån överhuvudtaget ska finnas är ju trist. 😦

Mycken medicinsk forskning har skett på män historiskt och de senaste decennierna har man insett att t.ex. hjärtinfarkt ter sig olika hos män och kvinnor och det har missgynnat kvinnor. INGEN ska missgynnas. Varken man eller kvinna. Men det är ju knappast feminismens fel!?

Angående reproduktiva rättigheter: man har försökt utveckla (och har utvecklat) manliga preventivmedel.

BÅDE män OCH kvinnor borde arbeta för större jämlikhet, inte bara mellan könen, utan också i samhället i stort. Något som en massa män är förkämpar för, som Ronald Levant, William Pollack, John Gottman, Michael Kimmel osv.

Se vidare “Ronald Levant: Boys Don’t Cry” samt recension av Levants bok “Masculinity Reconstructed.”

En kommentator till denna video undrar var alla manliga lärare är i inte minst de lägre stadierna. Varför vill inte män jobba där? Samma mönster där som här tydligen. Män borde vara intresserade, om inte annat så för att stötta pojkar? Men inget av detta är ju feminismens fel!? Väl?

… ideologin, eller tron, om hur män och kvinnor borde bete sig är en VÄLDIGT KRAFTFULL TANKESKAPELSE. Och dessa ideologier har skapat väldiga problem för enskilda människor, för samhället och hela världen …

January 20, 2018 § 7 Comments

Ronald Levant i intervju om män i terapi, mansroll, maskulinitet:

“Vi har en ideologi om kön som varierar inom subkulturer och samhällen och det är nånting som jag har tillbringat 15 år med att studera faktiskt, där jag tittat på maskulinitetsideologin.”

Dvs denna ideologi om kön, hur män (och kvinnor) ska vara och inte vara, kan skifta från familj till familj, från samhälle till samhälle, från land till land, alltså också skifta mellan olika familjer i ett och samma samhälle, i ett och samma land, i olika grad, det är inte nödvändigt lika över hela linjen i en kultur. Även fast en majoritet lever efter en viss ideologi.

Precis som John Gottman som började undra över varför han hade såna problem i sina parrelationer (han hade två skilsmässor bakom sig).

Först och främst gjorde Levant och Gottman detta arbete med att försöka förstå för sin egen del? Vilket kan vara helt och fullt nog. Men de gick vidare och använde det de lärt sig, Levant i terapi med män och par, Gottman i utvecklandet av familjeterapi tillsammans med bland andra sin tredje fru Julie.

Man behöver alltså verkligen inte alls göra något storslaget av det man lärt sig. Det kan räcka med det mer kvalitativa liv man fått tack vare de insikter man fått och att ens relationer radikalt förbättras, till gagn för alla inblandade!

Och detta räcker fuller väl och mer därtill känner jag!

Vidare från intervjun med Levant:

“Och det verkar finnas en viss mängd fasthållande vid, det mina kolleger och jag definierar som, traditionell maskulinitetsideologi, vilken är idén att män skulle undvika allt som ger antydan om något feminint, begränsandet av att uttrycka känslor [stoiska och manliga], vara aggressiva och dominanta, vara extremt självständiga, vara hingstar och alltid redo för sex.”

Nej, det är inte vad kvinnor behöver – eller vill ha!?

Majoriteten av kvinnor (eller en snabbt växande skara kvinnor) vill INTE ha en dominant eller dominerande man och de vill inte vara dominanta eller dominera – heller! De vill ha jämlika partnerskap. Och de vill inte ha de här supermaskulina männen eller några hjältar ett dugg.

Det ser också ut som om fler och fler män ifrågasätter vad de fostrats in i. Se nedan (slumpmässigt valda videor av en massa träffar som jag fick):

Levant vidare:

“Så ideologin, eller tron, om hur män och kvinnor borde bete sig är en väldigt kraftfull tankeskapelse. Det finns ett antal maskulinitetsbegrepp som kan ledas till detta paradigm, denna världsbild.

En av dessa är stödet för traditionell maskulinitetsideologi, den andra är anpassningen till manliga normer, den tredje är könsrollskonflikter och den fjärde är könsrollsstress.”

Könsroller begränsar både pojkar och flickor, män och kvinnor. Och allt i dessa, som är begränsande och kringskärande av frihet, borde det finnas all anledning att ta itu med, både från män OCH kvinnor. Så vi alla kan leva mer meningsfulla och tillfredsställande liv.

Denna manlighetsideologi har sorgligt nog fortfarande ett väldigt stöd bland många män, både här och där.

Och de här könsrollerna innebär, genom hur de konstruerats, konflikter i sig (förr gjorde de det inte som nu, när kvinnorna VAR underordnade och mannen överordnad, när kvinnan inte ens var myndig och detta tror de män på, som fostrats till denna ideologi extra starkt, på grund av diverse olika faktorer i uppväxten, är hur det borde vara).

Och för både pojkar och män så känns de här manlighetskraven obekväma, de vill helt enkelt inte vara så här, de känner sig inte såna, och det innebär stress över den könsroll som de “måste” anamma.

“… ju högre nivå av maskulinitet, desto större är problemen.”

för mannen själv, i alla hans relationer, för samhället …

RW: Ju mer maskulinitet, desto större problem? Berätta mer om det.

RL: … ju mer stöd för traditionell maskulinitet, ju sannolikare är det att denna person lider av alexitymi, vilket betyder att denna man har en oförmåga att sätta ord på känslor. Det är mer sannolikt att dessa män stöttar tvångs- och trakasseriattityder mot kvinnor

För pojkar /…/ är sannolikheten större att de har drog- eller alkoholproblem, har tidig sex och hoppar av skolan tidigt./…/ det är mer sannolikt att de lider av depression och har relationsproblem

De lång- och kortsiktiga konsekvenserna av detta är att traditionell maskulinitet är riskfylld för mäns hälsa

RW: Det är inte ovanligt att en man kommer till terapi och säger nånting i stil med ‘Jag lärdes att inte visa mina känslor. Jag lärdes att vara tuff, ignorera de här sakerna. Jag tror inte jag behöver vara här, terapi är inte för mig.’

RL: När en man kommer till terapi kan han vara varsomhelst på en skala från 0 till 100 när det gäller var han är i sin maskulinitet och jag tycker att en av de första budskap jag skulle vilja ge kliniker är att tänka på det.” 

Dvs alla män är inte lika – och alla kvinnor är inte lika. Det kan ju vara bra att tänka på och inte dra någondera över en kam! Men man kan och får ändå ifrågasätta och kritisera.

“En man är inte en man är inte en man, men en man kan vara hypomaskulin [‘under’.maskulin], hypermaskulin [extremt maskulin] eller nånstans däremellan och det kommer [alltså] att vara stor skillnad på hur han svarar på terapi.” 

Avviker man från de traditionella kraven på hur en pojke eller man är eller ska vara, så kan man få skämmas – och självkänslan dala ner i skorna. Och det kan leda till STORT behov att hävda sig?

“RW: Låt oss fokusera på den traditionella mannen, därför att det är en man med traditionell maskulinitet som är svår för de flesta terapeuter. Terapeuter är vana vid klienter som kommer och pratar om sina känslor./…/
RL: Om mannen är alexitym, som Raymond är i videon, ger jag en liten introduktion till maskulin socialisation: ‘Vi män uppfostrades på ett sånt sätt att vi kände att det inte var lämpligt att uttrycka sårbara känslor [eller således inte heller behov], inte uppehålla oss vid dem för mycket [kanske inte alls i vissa fall: tuff och icke behövande]. 
Men faktum är att, för att kunna lösa dessa problem, så måste du lära dig mycket mer om dina känslor än du nånsin har vetat./…/
Jag tror att du kommer att vara i ett mycket bättre läge för att handskas med problem om du, så att säga, vet vad du känner och bearbetar det, hellre än att bli fast i att vara arg, låt oss säga, för att verkstaden fördröjer reparationen av din bil. 
RL: Misstaget som både manliga och kvinnliga terapeuter gör är att INTE vara medvetna om skillnaderna hos män, och HUR maskulinitet, påverkar mäns fungerande.
Jag tror att det verkligen är en kunskapssak. Såvida du inte har tagit en kurs i könsproblem inom psykoterapi kommer du mest troligt att inte veta om detta. 
Så att inte stanna och fundera ‘Vad slags man har jag att göra med? I vilken utsträckning har han påverkats av maskulinitet? Hur alexitym är han? Hur ska jag arbeta med honom? Hur mycket skam känner han för att vara här? [kan i hög grad påverka utfallet av terapin]’ 
Om han är väldigt traditionellt socialiserad [hemma, bland kamrater, i scoutrörelsen, idrott, skola, samhälle], kommer han att känna sig väldigt skamsen.
Så att helt enkelt inte veta om några av dessa frontsaker och att detta verkligen är en faktor [att ta i beräkningen] i själva de inledande minuterna [kan få stora effekter]. Jag tror att detta är det första man bör göra.”
Men detta är ju som en form av att hålla tyst av skam! En manlig form!?

RL: Du kan troligtvis få en bra känsla bara från det initiala mötet, genom hur mannen svarar på frågor och du kan be honom beskriva hur det har känts i särskilda omständigheter för att se om han är kapabel att beskriva hur han kände. 

Och män är verkligen olika. Återigen, vi behöver tänka på maskulinitet, inte män. Det finns män som inte blivit uppfostrade för att anpassa sig till traditionell maskulinitet eller som har kommit över den och är fullt kapabla att uppleva och uttrycka ett vitt spektrum av känslor

Det kommer också att finnas män som har blivit hårt socialiserade, kanske till och med straffade för varje avvikelse från manskoden. De kan ha blivit traumatiserade för att visa icke-stereotypa känslor och har väldigt svårt att besvara dina frågor och kommer att känna sig skamsna över sig själva bara för att uttrycka sårbarhet.  

Du kommer att möta en massa motstånd på vägen./…/ 

RW: Vilken sorts reaktion får du från detta och vilket motstånd kommer upp?

RL: De kan komma med ett annat sorts motstånd, som en gemensam sak som jag har hört män säga, är att om de lär sig att uttrycka sina känslor så har de väl inget val annat är att uttrycka dem. Och jag säger, ‘Nåja, faktiskt inte. Du kommer att ha fler val än du har nu. Du har bara ett val nu, vilket är att inte uttrycka dina känslor.‘”

“Eller, som i Raymonds fall, så kan du göra det kroppsligt; du får huvud- eller magont. Eller som i vissa mäns fall, de dövar sig själva med att dricka eller jaga kvinnor, eller vilken missanpassad metod som har utvecklats i den mannens liv för att handskas med psykologisk nöd.

Så, ‘Du har verkligen begränsade val nu. Om du kan identifiera och tänka på dina känslor, det vill säga dirigera dem genom din cortex hellre än att helt enkelt låta dem gå genom ditt limbiska system till ditt muskuloskeletala system [har med rörelseapparaten att göra], så kan du välja.’  

RL: Men det är exakt vad det är. Om du tänker på vad som händer i socialiseringen av pojkar, så blir massor av pojkar förödmjukade runt uttryckandet av sårbara känslor. ‘Stora pojkar gråter inte,’ eller ännu värre, någon retar dem eller hackar på dem när de visar sårbarhet och deras vänner skrattar åt dem eller klår upp dem, beroende på den sorts grannskap de bor i.”

Män får heterosexuella relationer att bära eller brista. Det betyder inte att kvinnor inte måste ta sin del, men data visar att en mans agerande är nyckelvariabeln som bestämmer om en relation lyckas eller misslyckas, vilket är ironiskt eftersom de flesta relationsböcker är skrivna för kvinnor …

December 31, 2017 § 38 Comments

Om John Gottmans bok “The Man’s Guide to Women” eller “Mannens guide till kvinnor”:

“Resultat från John Gottmans forskning visar den enkla sanningen: män får heterosexuella relationer att bära eller brista.

Det betyder inte att kvinnor inte måste ta sin del, men data visar att en mans agerande är nyckelvariabeln som bestämmer om en relation lyckas eller misslyckas, vilket är ironiskt eftersom de flesta relationsböcker är skrivna för kvinnor.”

Och det är just detta som såna som Ronald Levant, William Pollack, Michael Kimmel bland andra påpekat. Varför feminism är bra för män också.

Se “Ronald Levant: Boys Don’t Cry – Boundaries of Gender: The psychologist on the evolution of maleness and the sociocultural forces that have long stifled men and fathers” eller “Ronald Levant: Pojkar gråter inte – gränser för kön: psykologen om utvecklingen av manlighet och de sociokulturella krafter som länge har kvävt män och fäder.”

Prior Knowledge of Potential School-Based Violence: Information Students Learn May Prevent a Targeted Attack,” eller “Vetande innan om potentiellt skolvåld: information elever får kan förebygga en riktad attack” av bland andra W. Pollack.

“Michael Kimmel is out to show why feminism is good for men” eller “Michael Kimmel är ute efter att visa varför feminism är bra för män.”

“Feminism Isn’t Only For Women” eller “Feminism är inte bara för kvinnor”:

“Feminism är inte bara för kvinnor. Medan i allmänt tal feminism ofta är centrerad runt specifika frågor som kvinnor möter, har modern feminism blivit mer breddad, för att inkludera sättet saker som könsroller negativt påverkar män och den undersöker också sättet som dessa saker påverkar varandra och skapar våldscykler och ojämlikhet för både män och kvinnor.

På det sättet har feminism hjälpt män och pojkar.”

Ja, det tror jag är sant!

“Personligen tror jag att bekämpandet av toxisk maskulinitet [inte minst för männen själva!] är en nyckelfråga för den feministiska kampen och att det finns rum för mycket mer forskning och diskussion om hur samhällsuppbyggnad påverkar män och hur detta skapar negativa yttre förhållanden för alla människor oberoende av kön.

Det tror jag också är sant! Alla skulle må gott av det! Både män och kvinnor och deras barn, allas barn.

I artikeln står det vidare:

“Feminism är, i sin snävaste definition, en tro på jämlikhet mellan könen. Detta inkluderar vanligtvis ett erkännande att saker inte är lika för alla kön, och kan i praktiken betyda speciellt förespråkande för kvinnor med avseende på saker som hushålls- och sexuellt våld, reproduktiva rättigheter, ekonomiska möjligheter och (på senare år) intersektionalitet.  

Detta kan bidra till tron att feminism bara är för kvinnor eller bara är ämnad att hjälpa kvinnor. 

Dock, mycket av samtida feministisk teori är tungt centrerad på könsroller, vilka också kraftigt påverkar män och pojkar (liksom transgender/binära människor). 

Här är några exempel på hur traditionella könsroller kan påverka negativt:

  • Det finns en massa samhällelig press på män att vara ‘tuffa’ – detta kan göra det svårt för män att dela sina känslor eller känna sig sårbara med sin familj, vänner och partners. 
  • Män förväntas traditionellt att vara ensamma försörjare för sina familjer – detta kan skapa enorm press och knyta lycka eller lyckande till penningavkastning, ett sätt att mäta vad som är att lyckas, ett sätt vilket inte är så som alla gör eller skulle vilja mäta lyckande. 
  • Samhället har svårt att acceptera män som offer (relaterat till tuffhetsidén ovan). Detta kan göra det särskilt svårt för män som är överlevare från hem- eller sexuellt våld att bearbeta eller dela sina upplevelser och söka motsvarande stöd. Detta kan leda till inre trauma och våldscykler (till exempel den gamla bilden att mobbare har varit mobbade – vilket det faktiskt finns en hel del sanning bakom) [samt våld i hemmet och annorstädes, från känslomässigt/psykiskt, till sexuellt och fysiskt]. 
  • Besläktat med detta är kanske att män har särskilt svårt att allmänt söka stöd, vare sig det gäller ett specifikt trauma, mental hälsa eller generell stress/ångest etc. Problem i denna kategori blir ofta värre och får konsekvenser för tredje person i relationer. Kanske är missbruk av narkotika, alkohol, läkemedel, steroider el. andra skadliga ämnen relaterat till detta, något som fler män [än kvinnor?] kämpar med.
  • Män förväntas traditionellt att gilla ‘maskulina’ saker som sport, videospel, våldsfilmer etc. Män som inte gör detta eller som njuter av traditionellt ‘feminina’ saker (till exempel mode, matlagning) kan bli utfrysta av sina jämnåriga eller fås att känna sig nedvärderade.  
  • Till nyligen, och fortfarande på många platser, finns det en enorm samhällelig/social press på män att identifieras som heterosexuella. Medan detta förstås finns för kvinnor också, så är den backlash som män möter, som inte identifierar sig på detta sätt, svårare. 
  • Du kan utvidga förväntningarna ovan för män, med att vara sexuellt aktiva och lyckosamma (med kvinnor) samt att män upplever mer press från sina jämnåriga att ses som ‘kvinnojägare’ eller särskilt lyckosamma i dating- och sexsammanhang.”

Det finns många fler exempel i denna kategori och i det moderna feministiska perspektivet kan allt detta grupperas under konceptet ‘toxisk manlighet.

Toxisk maskulinitet hänför sig vanligtvis till de traditionella könsrollerna för män, relaterade till styrka, dominans och tuffhet, vilket begränsar män och/eller dikterar deras beteende på sätt som är skadliga för dem själva och andra. 

Som en utvidgning av detta tror många feminister att toxisk maskulinitet också bidrar till de problem som kvinnor möter, i synnerhet fysiskt, sexuellt och känslomässigt våld (vanligtvis förövade av män).”

Se alla bloggningar om Gottmaninstitutets Marriage Minute.

“Maktfrågor tas ofta upp bland par, men de är, visar studier, oftast konstruerade INTE I TERMER AV HUR MÄN BEHÖVER FÖRÄNDRAS, UTAN SNARARE HUR KVINNOR GÖR – DU VET, HON MÅSTE BLI MER SJÄLVHÄVDANDE – YTTERLIGARE EN TRÖTT VERSION AV ‘HON SKULLE HA HAFT PÅ SIG EN LÄNGRE KLÄNNING …”:

“Var lär sig barn att undervärdera kvinnor? [Jo] Från sina föräldrar -även progressiva makar delar inte bördor rättvist. Och barnen noterar detta.“

Varför skrivs de flesta relationsböcker för kvinnor? För det är kvinnor som är mer benägna att ta itu? Som är av nöden tvingade att ta itu? Och som man också förväntar sig av (och ibland också kräver, med maktdemonstration om så behövs) att de ska ändra sig, förstå, leva sig in, relationsvårda, ta ansvar?

Och se slutligen Nina Björk i “När #metoo blev #wetoo.”

 

Ännu mer om självhävdelse och de negativa effekterna av denna – “avsaknaden av återkommande maktkamper gör äktenskapet mer lustbetonat/behagligt” …

December 26, 2017 § 9 Comments

FB_IMG_1514066104464

Johan Ydrén skriver om självhävdelse:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och SAMTIDIGT visa respekt för andras rättigheter.”

Självhävdelse som är ett ständigt krig, där ens partner ses som en fiende som måste bekämpas, vad är det för parrelation? OM ens partner verkligen är sån att man måste hålla henne på mattan så till den grad, är frågan om det verkligen är en relation man bör stanna i! Mannen borde söka sig en annan partner!

Konsten är att använda självhävdelse när den verkligen är befogat. Och det är definitivt inget universalmedel som löser allt. Snarare är risken att det enbart skapar problem. Inte förändrar något. I synnerhet om man inte kan, eller det inte går att samtidigt visa respekt för den andras rättigheter.

Går detta inte, utan det är ständigt pågående krig och en ständig maktkamp, då är frågan om detta är en bra relation och om den inte suger mer energi än som är värt. Inte är en lugn, trygg hamn, där man värnar och bryr sig om varandra ömsesidigt.

Men konflikter är en naturlig del i alla relationer. Skillnaden mellan “mästarna” och “katastroferna” är hur man löser dessa.

Konflikter är en naturlig (och hälsosam) del av alla intima relationer – Gottmans om konstruktiv konfliktlösning …

Den sunda relationen…

Kritik av en annan människa betyder att det du verkligen säger är ‘Så vitt jag kan se så är jag näst intill perfekt, men du är defekt!’ Istället: prata om VAD, inte VEM!”

En dominerande negativ grundinställning eller det negativa perspektivet. Eller en dominerande positiv grundinställning eller det positiva perspektivet…”

Att behöva hålla räkning på vem som har gjort vad för vem är ett tecken på problem i äktenskapet. Bland lyckliga makar fyller man inte diskmaskinen bara som återbetalning därför att den andra lagade mat, utan på grund av allmänt positiva känslor om partnern och relationen …

Makt och kontroll eller kärleksrelation? ‘Ungefär hälften av de slagna kvinnorna säger att det psykologiska våldet är mer ödeläggande än det fysiska våldet,’ säger Lundy Bancroft…”

Könsroller i förändring – I denna tid av skiftande könsrelationer måste även den mest engagerade av makar arbeta så hårt denne kan för att hindra sitt äktenskap från att sluta som en siffra i skilsmässostatistiken, här har män inte längre råd att lämna huvuddelen av arbetet med relationsvårdandet till kvinnor….”

Om att sopa under mattan – det sägs att undvika konflikt kommer att ödelägga ditt äktenskap. En massa livslånga relationer överlever lyckligt även fast de förbigår konfrontation…

De topp-7-sätten att reparera ditt äktenskap …

Fastän män och kvinnor är olika i en del väsentliga och underbara avseenden, är likheterna mellan könen större och viktigare än skillnaderna.  Precis som kvinnor så behöver och förtjänar män närhet och anknytning och precis som män så behöver och förtjänar kvinnor att bli behandlade med hänsyn och respekt. Ju mer vi håller denna tanke i sinnet och behandlar oss själva och varandra i enlighet med detta, ju meningsfullare och mer tillfredsställande kommer allas våra relationer att bli….”

Levant vill lära män skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor. Vår framgång som älskare, makar och fäder hänger nu på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors (och våra egna) känslor …”

Pojkar har fostrats att hävda sig, men INTE att samtidigt visa respekt för den andra parten och det där skapar problem senare, inte bara för männen själva, utan för deras partners, barn, i samhället, i världen. De har förberetts dåligt för att fungera i nära relationer.

Att skapa en känsla av rättvisa och lagarbete – vinsterna för dessa äktenskap går utöver sovrummet. I dessa relationer har kvinnorna också markant lägre hjärtrytm under äktenskapliga dispyter, vilket betyder att det är mindre sannolikt att de börjar en diskussion kärvt och sålunda undviker hela den nedåtgående spiralen av konflikt som innehåller de fyra hästmännen och översvämning av känslor som leder till skilsmässa…”

Alltså något mer och vidare än att ensidigt hävda sig själv.

Se Ronald Levant om socialisation av män.

Känslomässigt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap. Att acceptera din partners inflytande är en fantastisk strategi för att få mer respekt, makt och inflytande. Vill du ha ett lyckligt, stabilt äktenskap? Gör dina förpliktelser och åtaganden mot dina närmaste starkare än ditt engagemang i att vinna.  Om du gör detta så vinner ditt äktenskap …”

När en man accepterar sin frus inflytande stärker han också deras vänskap. Det sker inte bara för att avsaknaden av återkommande maktkamper gör äktenskapet mer lustbetonat, utan också för att mannen är öppen för att lära sig saker av sin fru…”:

7P-Book_1Det är mindre sannolikt att fruar till män som accepterar deras inflytande blir fräna med sina män när de försöker dryfta ett svårt äktenskapligt ämne. Detta ökar oddsen att deras äktenskap kommer att frodas …”

Låt din partner påverka dig – de män som tillåter sina fruar att påverka dem har lyckligare relationer och det är mindre sannolikt att de så småningom skiljer sig, än män som motstår sina fruars inflytande – eller om att eskalera negativiteten …”

Where Am I?

You are currently browsing the William S Pollack on depression in men and therapy for men category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....