“Riktiga män” …

July 15, 2016 § 27 Comments

Ronald Levant skriver att manliga terapeuter troligen skulle “förstå” män bättre än kvinnliga, därför att de själva har varit med i olika grad i rollsocialiseringen till man.

Dessutom kanske män tenderar att lyssna mer på en (förhoppningsvis klok) man, som förstår dem utifrån egna erfarenheter och som också kan förklara vilka förluster och nackdelar mansrollen har för män – och deras relationer och liv – i slutänden också för deras hälsa (både fysiska, men också psykiska).

Och det är kanske trots allt lättare att öppna upp inför en annan man, som förstår, än en kvinna, även om hon förstår aldrig så bra. Motståndet har nog också att göra med grundproblemet: att visa svaghet – och göra det inför en kvinna!?

Därför så känsligt om den kvinna mannen lever med kommer med synpunkter och iakttagelser? Och det blir väldigt jobbigt om man blir beroende av en kvinna, framförallt den man lever med. Kvinnor har lättare att tackla detta, men de kan ha andra problem.

Riktiga pojkars röster (livs levande, inte uppdiktade och tillrättalagda från TV-spel med machomän- och -pojkar)::

“En massa människor använder ord som ‘psycho’ eller ’wacko’ när de pratar om människor som känner sig nedstämda eller tänker att de kanske skulle vilja ta sina liv. Jag tycker att den här sortens uttryck skapar ytterligare isolering för tonåringar och det är inte det du vill göra med tonåringar som redan känner sig ensamma” — Alexander, 18 år, från en liten stad i Södern.

Klokt och sant! Pojkar socialiserar varandra vidare från en tidig sån, där de gjorts känsliga för vidare manssocialisering; att inte visa svaghet! Om de visar svaghet är de inga ”riktiga” män!

”En karl ska vara stark, lång och snabb och ha en atlets kvaliteter. På samma gång ska han vara smart. Han förväntas vara näst intill perfekt.” — Chandler, 14 år, från en förort i nordväst.

Tror de flesta män lider av detta i mer eller mindre grad och mer eller mindre medvetet. Och således skulle de flesta män, om inte alla, ha nytta av att ta del av dessa rön!

”Det jag hatar med den här skolan är att jag blir hackad på i korridorerna och nästan överallt annars.” — Cody, 14 år, från en förort i Nya England.

En variant av den där avskyvärda kamratfostran, vilken pågår också utanför internatskolornas värld! Grrr!!!

Är det så att makt korrumperar och gör män i höga positioner till grisar?  Se “A  Sexist Pig Myth” eller “Myten om den sexistiske grisen” om varför män i maktposition gör som de gör, utnyttjar sin position och tafsar, har affärer vid sidan om, begår våldtäkt osv:

Gör makt helt vanliga män till sexuella rovdjur?

Svaret är i de flesta fall nej, säger vetenskapsmän inom socialpsykologi och terapeuter med lång erfarenhet av att jobba med män. [Men] Makt underlättar.”

De var grisar innan.

”(Makten) förser män, med särskild aptit [på sånt här att demonstrera makt], med tillfällen, men makten förändrar sällan deras personlighet på något fundamentalt sätt./…/

… de här männen klappar servitriser i baken och rycker vingarna av flugor långt innan de blir VD:ar eller får liknande höga positioner./…/

…arrogans kommer vanligtvis före makt, inte tvärtom./…/

Studier av gruppbeteende låter förstå att de självsäkra, frispråkiga individerna är de som tenderar att bli ledare. Och upplevelsen av att sitta i toppen förstärker personens känsla av kontroll och självcentrering [samt av känslan att de har rätt till sånt andra inte har rätt till!?].”

Dvs de kom till makten för att de redan hade särskilda personlighetsdrag och positionen väl där gör att de tycker det är okej att ta sig kanske vilka friheter som helst!? De anser sig ha rätt till kvinnokroppar osv. Är skitstövlar från början, men det finns alldeles säkert en historia av ganska grov manssocialisering tidigt, med de tidigaste vårdnadsgivarna och familjeförhållanden (och inte minst kamratfostran och socialisering under hela uppväxten) som slutligen slutgiltigt formar dem till de skitstövlar de är.

“I boken ‘Riktiga pojkars röster’ [citaten ovan tagna ur denna] undersöker William Pollack det problem som de flesta pojkar i vår nation [USA] möter idag [finns paralleller här?].

I denna fascinerande bestseller går Pollack direkt till källan: pojkar i åldern 10 till 20, där det hemliga kämpandet och passionerna hos Amerikas uppväxande unga frammanas uttryckta med deras egna ord.

Deras röster är svidande uppriktiga och ivriga att bli hörda, avslöjande hur samhällets föråldrade förväntningar tvingar dem att maskera sina känslor av isolering, depression, längtan, kärlek och hopp.”

Grrrr!!! Fast ändå hoppfullt; för de unga rösterna verkar ha nått viktiga insikter! Men kan de hålla fast vid dessa?

”Vi hör pojkar och unga män i stora och små städer – inkluderande överlevare från massakern i Columbine High School – som övertygande och extraordinärt uppriktiga delar med sig av historier om mobbning, droger, sport, skola, föräldrar, sex, kärlek och mycket mer.

Pollak föreslår också [i sin bok] sätt att starta en dialog och illustrerar genom mallar vad man kan göra i många situationer för att handskas med dessas problem – särskilt ovärderliga för alla människor som finns i deras liv.”

Om boken ”En ny psykologi för män” av Ronald Levant och William Pollack:

”Inspirerad av feministforskare som revolutionerade vår förståelse av kvinnors könsroller, har bidragsgivarna till denna banbrytande bok beskrivit att mäns föreskrivna roller varken är biologiskt eller socialt givna, utan snarare psykologiska och sociala konstruktioner.

För första gången i en [och samma] volym, förklarar de ledande rösterna inom studiet av manspsykologi i detalj och auktoritativt, hur mäns roller skapas och hur mäns försök att leva upp till dessa ohälsosamma och orealistiska modeller av maskulinitet snedvrider män och samhället.”

Och påverkar deras liv och relationer i negativ riktning i olika grad och även påverkar hälsan, fysiskt och psykiskt. Men de behöver inte vara upphöjda och ofullkomliga gudar. Eller borde verkligen inte behöva vara det! Både för deras och allas vår skull!

“Genom att ifrågasätta de traditionella mansrollsnormerna (såna som lägger tonvikt vid aggression, tävlan, status och känslomässig behärskning/stoicism), visar de hur vissa manliga problem (såna som våld, homofobi, nedvärdering av kvinnor, avskilt faderskap och ignorering av hälsobehov) är olyckliga biprodukter av den gängse processen med vilken män socialiseras.

Genom att sammanställa den senaste forskningen, klinisk erfarenhet och större teoretiska perspektiv om män och formning av kulturell, klassmässig och sexuell orientering, illustrerar författarna på ett briljant sätt de många variationerna i manligt beteende.

Den här boken kommer att bli en ovärderlig källa inte bara för studerande av könspsykologi inom alla discipliner, utan också för kliniker och forskare [och män själva, om de får tag på och läser boken] som behöver reda ut relationen mellan mäns beteende och de motsägelsefulla och ologiska/inkonsekventa könsroller som läggs på män.

Denna nya förståelse av mäns psykologi kommer helt klart att förbättra det arbete görs av kliniskt professionella – inklusive psykologer, psykiatriker, socialarbetare, rådgivare och psykiatrisjuksköterskor – med att hjälpa män att rekonstruera en känsla av maskulinitet med hälsosammare och mer social justa linjer.”

I “Riktiga pojkar: att rädda våra söner från pojktidens myter” kan man läsa:

“Baserat på William Pollacks banbrytande forskning vid Harvards Medical School över två decennier, undersöker ‘Riktiga pojkar’ varför många pojkar är ledsna, ensamma och förvirrade fastän de kan se tuffa, gladlynta och obesvärade ut.

Pollack utmanar de konventionella förväntningarna om manlighet och maskulinitet som uppmuntrar föräldrar att behandla pojkar som små män, uppfostrande dem genom en process som ska göra dem tuffare och vilken driver deras känslor under jorden.”

Till men för hela  deras liv i större eller mindre grad.Ofta i en grad som gör deras liv och relationer svårare än det hade behövt vara, tror jag.  Undra på om de kan bli frustrerade, arga, rasande, deprimerade osv? 😦 Har man börjat ifrågasätta detta mansideal något djupare än det gängse sättet, så är man en bit på väg?

”Bara när vi vet hur pojkar verkligen är [kanske inte så mycket annorlunda än flickor i sina behov osv], säger Pollack, kan vi hjälpa dem utveckla mer självförtroende och det känslomässiga förstånd de behöver för att handskas med saker som depression, kärlek och sexualitet, droger och alkohol, skilsmässa och våld.”

Se vidare “I en tid av fallna hjältar: omskapandet av maskulinitet.”

Beroende och svag – rädd för den makt man då kan ge den andra? Och därmed rädd för närhet!? Kvinnor kan också lida av detta, men oftast i mindre grad än män generellt sett?

Advertisements

§ 27 Responses to “Riktiga män” …

  • k says:

    Men de pojkar som genomförde massakern i Columbine High School och han som genomförde skolattacken i Trollhättan och alla liknande är extremfall. Dock borde dessa “fenomen” mana till eftertanke!? Kanske säger de oss något, som vi borde förstå?

    Och hur är detta för flickor? Hur är det att växa upp med en “manlig” pappa? Med en mer eller mindre avstängd pappa?

    Jag gillar Levants och Pollacks angreppssätt. Gillar också Svend Brinkmann. Har börjat läsa en antologi om stress där Brinkmann bland annat är redaktör och det verkar finnas fler psykologer av båda könen som har angreppssätt jag gillar och som för mig känns sunda.

    “Men är det bara vad A vill? Vad vill DU då?”

    undrade NN.

    (“Jo, jag måste värna mig OCKSÅ!” slår B)

    Slår B: A menar (eller antyder) att B alltid måste bestämma, men här finns det andra, som hört hur B resonerar, som undrar om det bara handlar om vad A vill! En tankeställare för B!

    Det är kanske vad man borde sträva emot: båda parter i en relation bör värna både sig själv OCH den andra? Och det behöver inte råda en motsättning mellan dessa? Dvs att om man har en idé, uttrycker en vilja, kommer med ett förslag behöver inte betyda att man “vill bestämma” eller “vill bestämma allt”! Men, jo, det KAN råda en motsättning och det gör det troligen i alla relationer, mer eller mindre?

    • k says:

      “Är det bara A som behöver vara ifred och tänka???”

      undrade annan närstående. Ungefär som om det är HAN som ska diktera villkoren?

      “B kanske också behöver tid att tänka!!!”

      Är det bara HON som ska anpassas sig?

  • k says:

    21oKx5FEVTL._BO1,204,203,200_

    51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

    51YQSVCV39L._SX304_BO1,204,203,200_

    Här finns förteckning över de böcker som refereras till i bloggtexten. Inte översatta till engelska, tror jag.

  • k says:

    parnevik_tweet

    Jesper Parnevik och hans agerande visavi Zara Larsson är det ett exempel på denna socialisering!?

    Vad kan man se i Parneviks twittrande? Stöttar det det Levant och Pollack bland andra skriver om hur män socialiseras? Stor, störst och bäst? Grabbarna, de största, ses tillsammans!? Vadå, mannen eller kvinnan eller barnet på gatan?

    Manlig bloggare skriver i “ZARA LARSSON. PARNEVIK. MÄNNEN. OCH SCHYMAN”:

    Vad är det som händer när rika, kända och välbärgade snubbar i miljonvillor spontant måste uttrycka sig, kanske för att göra sig rolig eller bara helt enkelt vräka ur sig sin fantastiska nära världsbild?

    Och rakt på häcklar en ung kvinna som om någon representerar precis det världen behöver: Medmänsklighet, synliggörande av kvinnor, förebild för världens unga människors liv och ett glasklart ställningstagande mot allt vidrigt tafsande och objektifierande på och av flickor och kvinnor.”

    Och varför tar Parnevik sömnpiller? 😦 Om nu hans liv är så fantastiskt och perfekt!?

    Zara Larssons twitterkonto.

    Är han en bra förebild för pojkar eller unga män? Kan framgångar kompensera? 😦

    • k says:

      de coola grabbarna

      De coola grabbarna! “Riktiga män”!? Karlakarlar!? Verkliga förebilder och något att sträva efter för unga pojkar!? 😦 Och kvinnorna står på kö för dem, till skillnad från andra veklingar till män!? 😦

      • k says:

        peg88

        Och vad lär sig döttrarna av sin pappa – och sin mamma? Av en pappa som är en “riktig man”? 😦 Så även döttrarna påverkas!

        Översättning av Pennys inlägg:

        – Jag har hållit tyst om detta eftersom det är så mycket hat kring ämnet, men jag känner att det är min plikt mot alla unga tjejer och killar som följer mig att berätta hur jag känner. En kvinna måste inte attackera en man för att vara stark. Det är det svagaste en människa kan göra. Faktum är att vi borde ÄLSKA män.”

        Nej, varför borde vi det? Vi älskar det som “förtjänar” det och hatar det som förtjänar det.

        “Jag fattar att vi inte har samma rättigheter och jag kommer inte låtsas att världen är perfekt för den är långt ifrån det. Men det här ämnet har blivit alldeles för kontroversiellt. Anledningen till att så många ogillar ordet ‘feminist’ är på grund av kända människor som bashar män och tycker ät det är rätt.

        Min pappa har tre döttrar, han mer än någon annan vill att vi ska ha bra chanser i livet. Han har även stöttat vår familj ekonomiskt hela mitt liv som den fina man han är.”

        Jo, men barn kan inte försörja sig själva! Alla pappor och/eller mammor måste “stötta” sin familj, även om de har det riktigt kärvt.

        “Han lär oss att vi alltid ska bekämpa hat med kärlek, och aldrig trycka ner någon för att själva få försprång.

        Min pappa röt i från om något som jag har längtat efter att tala om. Nu får han sjuka mängder hat. Det är tydligen så, att år 2016 är det inte okej att säga något elakt om kvinnor men du får fullständigt göra ner män och kalla dem för grisar. Hur är det rätt på något sätt?

        De kommentarer som kvinnor skrev i stöd till Zara är för grova för att ens citera. Min pappa är 51 år gammal och den visaste man jag känner. RESPEKTERA DE ÄLDRE.”

        Och vi bör respektera dem och det som förtjänar respekt! Blir vi visade respekt så visar vi respekt tillbaka.

        “@zaralarsson kan lära sig mycket av min pappa och jag är säker på att hon har mycket att dela med sig av till honom! Och, for the record, vi ville inte ha henne på vår show för den är om kärlek och gemenskap, vår familj vägrar att använda hat för att göra en förändring.

        Jag önskar henne allt väl med hennes karriär, hon är en fantastisk artist och hennes låtar är de bästa billåtarna, och allt jag känner för henne är vänlighet och kärlek. Om hon vill vill använda sitt kändisskap för att sprida hat är det hennes val, men då har jag inte något annat val än att än bekämpa det med att sprida så mycket kärlek som jag bara kan för att göra världen mindre läskig.”

        Är detta också färgat av att Parneviks döttrar växt upp i USA?

        Zara Larsson svarar så bra:

        nice6 (1)

        Ja, vad säger Parneviks analys?

        vidrig analys I

        Så oerhört privilegierad: men hur mår han? 😦

      • k says:

        Är de här bra förebilder för pojkar och unga män? Nej, skulle jag vilja säga! 😦

    • k says:

      Från boken “Real Boys Voices” eller “Riktiga pojkars röster”:

      “In my travels throughout this country—from the inner-city neighborhoods of Boston, New York, and San Francisco to suburbs in Florida, Connecticut, and Rhode Island; from small, rural villages in New Hampshire, Kentucky, and Pennsylvania to the pain-filled classrooms of Littleton, Colorado—I have discovered a glaring truth: America’s boys are absolutely desperate to talk about their lives.”
      – Dr. William Pollack

      In his ground breaking 1998 bestseller Real Boys, clinical psychologist Dr. William Pollack opened our eyes to the national crisis of boys, revealed their unique emotional, psychological and physical needs and gave parents practical advice about how to raise boys today.”

      Och de här senare männen blir bättre pappor till döttrar också!?

      Now, in REAL BOYS’ VOICES(Random House), Pollack lets us hear boys speak for themselves, in their own voices, about everything from violence, school, parents, depression and girls to suicide, sports, sex and spirituality.

      Based on nearly two decades of clinical work, fresh interviews and research as well as Pollack’s own clinical study “Listening to Boys’ Voices,” Pollack gives us boys’ voices verbatim as they talk about the topics parents and teachers—and friends and girlfriends— want and need to hear about.

      In these voices, we learn about boys’ fear of violence, the “bully culture,” their deep desire to fit in and yet be themselves, their hidden spiritual side, their sense of being misunderstood and disconnected and their secret thoughts about girls and sex.

      Pollack also addresses the violence that affects boys in crisis, lets us hear the genuine heart wrenching voices of boys from Columbine, and uncovers the terror which has spread from Littleton, Colorado to schools and communities throughout our nation, what Pollack has newly identified as the dramatic “Columbine Syndrome.”

      “When boys speak about ‘being themselves,’ many describe a double life in which they are one person in public – a cool guy who plays fast and lives by the rules of the Boy Code – and somebody completely different in his private life, often a much more creative, gentle, caring sort of guy.”

      For REAL BOYS’ VOICES, Pollack traveled across the country, speaking to boys of all socioeconomic backgrounds and races, to find out about the pressures, pleasures, expectations and attitudes of growing up male in America. He found boys hungry for connection, longing to be themselves, and yearning for change.

      They are filled with fear, confusion, and anxiety about coming of age but unlike girls, feel intense pressure to keep their emotions bottled up inside, to be in control and to be strong. The pressure they feel to be popular, to succeed at sports, and to excel in school is leading to loneliness and shame as well as more serious concerns like depression and suicide.

      Today, suicide by boys is at a crisis level. In the past thirty years, the suicide rate for adolescent boys ages 15-19 has tripled. A recent C.D.C. study found that about 75% of all suicides committed by children ages 10-14 are committed by boys and that number rises to 83% among teens aged 15-19.

      In REAL BOYS’ VOICES, Pollack reveals the 5 key warning signs of depression and shares his 15 point program to change the way we relate to boys, improving not only their lives, but the safety and security of all of us who live with them and care about them.

      “Of all the things boys across America are talking about, teasing, bullying and the need to ‘fit in’ figure at the top of the list.”

      Dangerous bullying and our tolerance of it, argues Pollack, is a national disgrace. Every day over 160,000 children miss school because of fears – or acts – of bullying. In a recent CDC study, 81% of students admitted to bullying their classmates, while 75% of adolescents nationally admitted that they had been bullied during their teen years.

      The boys Pollack spoke with described school as a place where you cannot let your feelings show for fear of ending up humiliated, seriously injured or dead.

      In REAL BOYS’ VOICES, Pollack offers practical advice on how to deal with bullies, what to do if your child is a bully and what to tell your child if he is being bullied. Pollack also reveals how homophobia and boys’ insecurity about their sexuality is at the root of much of the painful teasing and bullying that boys so often endure.

      “The boys I met with early in 2000 in Littleton, Colorado, have a lot to say to America. They have survived a trauma that they, and our nation, will not forget.”

      The tragic shootings at Columbine High School in Littleton, Colorado left the nation confused and afraid about the threat of extreme violence and its connection to boys. In the wake of the tragedy, Pollack traveled to Littleton, Colorado to meet with boys from Columbine High School to discuss the fear, the forgiveness, the healing and the lessons learned. In REAL BOYS’ VOICES, boys speak movingly about their lingering fear and anxiety, their deep sadness and the spirituality that helps them cope with the tragedy.

      Pollack also analyzes the national legacy of fear – the Columbine Syndrome – that remains. He reveals how the violence has made America afraid of boys, how teachers, parents and students are stereotyping types of boys who may be violent and how boys themselves are afraid — afraid of being victims of violence, afraid that if they are different, they will be falsely accused of being predisposed to murderous rage and afraid to discuss the real feelings they have inside themselves for fear that they will be considered violent. In REAL BOYS’ VOICES, Pollack reveals the three key steps to help deal with and face violence:

      • Society must neither exalt boys who fight nor punish or ostracize boys who show their vulnerability—true emotional wisdom must replace so-called “zero tolerance” programs that are currently hurting (and provoking) thousands of boys across the country.
      • Be on the lookout for signs of depression and sadness.
      • Realize that boys, as angry or aggressive as they may become, are highly unlikely to become dangerous in any way.

      “These brave boys have a lot to teach us about the kind of society we have become,” writes Pollack. “They are clear, as we must be, that what they have experienced is not limited to Littleton, Colorado, but is endemic to America.”

      REAL BOYS’ VOICES illuminates the secret inner emotional lives of boys today and gets to the heart of what mothers, fathers, teachers and girls want to know, as well as what boys want to know about each other, but are afraid to ask.”

      Samt Advice from REAL BOYS’ VOICES – Getting Behind the Mask”:

      Action Talk

      • Honor a boy’s need for “Timed Silence”—to choose when to talk.
      • Find a safe place, a “shame-free zone.”
      • Connect through activity or play (an activity the boy likes).
      • Avoid shaming – boys are shame-phobic.
      • Make brief statements and wait – do not lecture.
      • Share your own experiences (if relevant). It lets your boy know he is not alone.
      • Be quiet and listen.
      • Convey how much you admire and care about and love the boy.

      Encouraging Boys’ Voices

      • Give your boy regular periods of undivided attention and listening space.
      • Don’t prematurely push him to be ‘independent.’
      • Encourage the expression of a full and wide range of emotions.
      • Let him know that ‘real boys,’ and ‘real men’ do cry and speak.
      • Express your love as openly as you would with a girl (although in different ways, at different times.)
      • When you see aggressive or angry behavior, look for the pain behind it.
      • Let him know he doesn’t always have to be tough and strong.

      Next: Overcoming Bullying >>

      Såna som Jesper Parnevik skulle ha varit betjänt av denna sorts far – och mor?

      Även min svåger, som verkar ha god hand med barn, skulle må gott av dessa insikter om hur han socialiserats till man! Jo, det är jag övertygad om!

  • k says:

    Hur är “riktiga män”? “Riktiga kvinnor”? En “bra människa”? En älskansvärd människa?

  • k says:

    Väldigt intressant! “REAL BOYS -1- INSIDE THE WORLD OF BOYS:BEHIND THE MASK OF MASCULINITY” eller “Riktiga pojkar del 1 – i pojkars värld bakom masken av maskulinitet.”

    “Pollack and the Boy Code – A review by Pandora Hopkins of Pollack, William S. (1999). Real Boys: Rescuing Our Sons from the Myths of Boyhood”:

    “I would like to recommend William Pollack’s book, Real Boys, which deals with the detrimental influence of societal stereotypes on masculinity–and how a steady process of humiliation serves to indoctrinate boys to an unhealthy mode of being.”

    Och även män lever med detta:

    “‘As soon as a boy behaves in a way that is not considered manly, that falls outside the Boy Code, he is likely to meet resistance from society–he may merely be stared at or whispered about, he may be humiliated, he may get a punch in the gut, or he may just feel terribly ashamed.”

    Och detta sker inte minst mellan pojkar? De socialiserar också varandra? Och mobbar dem som inte är tuffa etc etc etc!? Men är detta trots allt mer amerikansk kultur? Vilket betyder att pojkar och unga män som växer upp här och ser många serier och filmer från USA också påverkas?

    Ja, skam för en vuxen man om han inte kan, är osäker, inte vet “allt”, inte kan “allt” eller inte kan vissa saker (som en man borde kunna eller som denne specielle man borde kunna?)?

    “At the end of his book, Pollack summarizes: ‘In spite of all societies messages to the contrary, parents cannot love their boys too much or somehow spoil them with too much caring or affection….If we withhold our love and affection, our boy feels ashamed and then hardens himself….

    Real boys need people to be with who allow them to show all of their emotions including their most intense feelings of sadness, disappointment, and fear.

    Real boys need to hear that these feelings are normal, good, and ‘masculine.'”

    Så bra!

  • k says:

    I “Off topic: Viska deras namn” kan man läsa:

    Det värsta straffet är inte hat utan glömska. Idag belönar vi massmördare med att tapetsera städer med deras bästa selfies och skriker ut deras namn i svarta rubriker. För människor som känner sig förbisedda kan döden vara ett lågt pris att betala för odödlighet. Jag tänker inte nämna hans namn. I stället viskar jag namnen på dem som mördats. I Nice, Nigeria, Kenya, Paris, Bagdad …

    Det är bilder på offren vi borde dela. Leende, levande bilder. Bilderna deras anhöriga vill visa, inte de förövarna vill att vi ska se. Berätta om dem, gör dem till individer. Tala om tjejen som älskade fotboll och brukade hjälpa sin mormor. Om mannen som visslade när han läste morgontidningen. Viska deras namn.

    Terrorism handlar om att sprida oproportionerlig skräck och att försöka styra våra tankar. Det är ett tecken på svaghet, inte styrka. Terrorismen och dess rötter måste bekämpas. Men inte till priset av frihet, jämställdhet och rättvisa. Det som är viktiga orsaker till hatet.”

    Vi borde uppmärksamma dessa förövare långt innan de blir förövare… Pollacks förslag är en väldigt god början!?

    In REAL BOYS’ VOICES, Pollack reveals the three key steps to help deal with and face violence:

    *Society must neither exalt boys who fight nor punish or ostracize boys who show their vulnerability—true emotional wisdom must replace so-called ‘zero tolerance’ programs that are currently hurting (and provoking) thousands of boys across the country.

    *Be on the lookout for signs of depression and sadness.

    *Realize that boys, as angry or aggressive as they may become, are highly unlikely to become dangerous in any way.

  • k says:

    Ja, “Den starke mannen är alltid hotet”:

    “/…/ alternativet till vårt relativt ordnade och fredliga Europa finns vid våra gränser.

    För allt fler börjar detta alternativ tyvärr verka lockande.

    Vladimir Putin beundras av populister över hela kontinenten. Idén att ett lands problem är så djupa att de behöver en stark man som med ett starkt mandat från folket för att göra lite som han vill, den håller på att vinna stöd.

    Den idén är definitivt vad Erdogan spelar på i Turkiet.

    Men även Donald Trump på sitt sätt i USA.

    ‘Jag är vald av folket, alltså kan jag strunta i vad författningsdomstolar, etniska och religiösa minoriteter eller internationella institutioner säger’ tänker dessa ledare. Statsvetarna kallar det för ‘illiberal demokrati‘.

    Vi ser det i Ungern under Viktor Orbán och nu även i Polen under Jaroslaw Kaczyński.

    Det hela brukar följa samma mönster. Eliterna i ett land missköter sig så till den grad att folket med stor majoritet vänder sig till någon annan. Någon som står för något helt annat.

    Denne starke man börjar snabbt undergräva de institutioner som är tänkta att balansera hans makt. Varför ska han lyssna på dem, han har ju ett mandat direkt från folket?  Sedan börjar han tysta oliktänkande röster genom att ta kontroll över media. När han får kritik skyller han på de gamla eliterna och på de utlänningar och minoriteter som de är i maskopi med. Den internationella ordningen och de internationella institutionerna hånar han.

    Erdogan ser i hög grad på världen på detta sätt. Från presidentpalatset utanför Ankara med sina 1 000 rum, färdigställt för två år sedan till en kostnad på runt 615 miljoner dollar, kommer mannen som nu fått sin paranoia bekräftad att ta i ännu hårdare.

    Mot oppositionella, mot rättsstaten och mot folkstyret.

    Det är den stora risken.

    Problemet är att så många uppfattar det som han och hans likar gör som en lösning.

    Hotet mot Europa är den starke mannen.

    Det har det alltid varit.”

    Dessa personer hade problem innan och de som röstar på dem har troligen också behov av att få ut aggressioner och en massa andra känslor, som de tvingats hålla inne tidigt, p.g.a. uppfostran (först i hemmet, sen i skolan, idrottsvärlden m.m.).

    Ja, är det så med Parnevik också? Men han blir knappast nationsledare. Se “Hysteriske Jesper Parnevik gör våra komiker arbetslösa”:

    “I veckan axlade den pensionerade golfmiljonären Jesper Parnevik den tunga uppgiften.

    Torsdagen den 14 juli plöjde en galning beväpnad med vit lastbil ner människor som firade Frankrikes nationaldag längs strandpromenaden Promenade des Anglais i Nice.

    Det var inget att skoja om. Men det hade ingen berättat för Jesper.

    När golfmiljonären fick nys om massakern blev han så upprörd att han gjorde ett av 2000-talets mest klassiska misstag – drog snabbt från höften och sammanfattade sina tankar på Twitter:

    ”Ryktet säger att det var en man och en kvinna som körde lastbilen, men jag slår vad om att Zara Larssons utbrott kommer att låta: Jag hatar alla män.”

    Det ‘herremingud’-befängda upptåget att förlöjliga Zara Larsson och hennes viktiga kamp mot män som hatar kvinnor genom att irrelevant nog koppla ihop hennes åsikter med ett massmord i Frankrike väckte naturligtvis starka reaktioner.

    Som det hette förr: Jesper Parnevik fick sina fiskar varma och gjorde det enda rätta. Han bad anständigt nog om ursäkt. Jesper hade tagit en sömntablett som han fått av sin fru Mia och blivit lite groggy. Förlåt, förlåt, förlåt.

    (Min mening är inte att driva med sömntabletters eventuella biverkningar här. Frågan är väl snarare om inte Parneviks konservativa Zara Larsson-irritation sitter aningen djupare än vad ett tillfälligt rus kan uppfinna. Varför skulle han annars vara så specifik?)

    Men det roligaste med rabaldret var ett av Jespers citat i Aftonbladet som tyvärr kom bort i villervallan:

    ‘Det är andra gången jag gör det här. Jag skrev ett mejl till 100 aktieägare om flygande kor och cyklande zebror första gången jag tog en sömntablett.’

    Nu snackar vi. 100 aktieägare? Flygande kor och cyklande zebror? Vem vill inte läsa det mejlet?

    Cyklande zebror vore mer i linje med Jesper Parneviks nuvarande status som underhållare. På senare tid har Parnevik bjudit in tv-tittarna till sitt hem i Florida. Showen går ut på att kändisar går runt och småpratar i olika rum. Ibland slår Alexander Bard huvudet blodigt när han hoppar i en säng. Ibland åker familjen vattenskoter.

    Det är samma simpla verkshöjd och innehåll som i en artikel med den fantastiska rubriken: ‘Katten Snuttan, 2, stal grillkorv från grannen’.

    Enda problemet är att landets komiker snart kan bli arbetslösa. Deras jobb att hitta detaljer i samtiden och blåsa upp dem till oproportionerligt stor och rolig humor överträffar inte verkligheten. De har inte en chans mot människor som kan löpa amok i text och bild precis överallt och utan samvetsgranna redaktörer.

    I några timmar blev Jesper Parneviks ursäkt lika populär i sociala medier som ‘Pokémon Go’. Vi kan alla använda den som en hyllning till våra tillkortakommanden och misstag i framtiden.

    Här är mitt bidrag:

    Satte jag bara fyra plus på Beyoncés senaste album ‘Lemonade’?

    Wow.

    Jag måste ha tagit ett sömnpiller.”

  • k says:

    Och slutligen “A letter to … my parents, who don’t know their golden child is cracking up – The letter you always wanted to write”:

    have always been something of a surprise to you. I know that. You genuinely never wanted me to be anything but happy and healthy and I am sure that the golden child I became was the last thing either of you expected.

    When I think back to my childhood, I remember Dad being in an almost perpetual state of shock. ‘You did what?! How?!’ he would ask over and over at the exam results, the music awards, parents’ evening. Congratulations always came second.

    I know it was never because you doubted me, but because it was so out of the blue. You didn’t bribe me with video games or pocket money, you didn’t tie me to the piano stool for hours, or come up with the merciless revision timetables that I insisted on following. It all came from me. I wasn’t some kind of antisocial child genius. I always had friends and a good social life, but I enjoyed working hard and always picked books over the TV. Neither of you finished school and, understandably, you never knew what to make of me.

    Slowly, though, I watched you grow into it. You would struggle to hide your pride, talking about me to family or friends. At the concerts and awards ceremonies, it was always you I could hear at the back, clapping louder than anyone else. Looking out into the dark, I couldn’t see you, but I could feel you there. Smiling.

    And the surprises kept coming. A-levels, internships, national competitions. In no time, I was at university, the first in our family to go. But something had changed. Your excitement had lost its modest, humble innocence; it was bigger, bolder, darker. And I was suffocating.

    You see, somewhere along the way and unbeknown to you, I lost my confidence. My childlike, reckless ambition was gone and in its place was a petrifying fear of failure. On my own and caught up in expectation, I began to struggle and panic. I started to miss lectures and stopped eating.

    Before every deadline, I would pull a week of all-night study sessions in the library, editing the same essay over and over, convinced I would fail. After, I would drink until I passed out, spend entire weekends high on anything I could find, desperate to forget about it all. I brushed off worried friends with jokes about my hectic schedule and laughed when the university suggested counselling. I cried so much.

    In the middle of February, I woke up to find that I hadn’t left my room in nearly a week. I would sleep for days and when I was awake I would spend hours lying there, crippled by fear, tormenting myself. Sleep became a refuge. I could ignore the lump in my throat, the knots in my stomach, the feeling that at any moment I might fall. I would get dressed, then find myself back in bed, my mind numb, the days blurred one into another. I was losing control, ruining everything. I was

    going to let you down.

    I came home for Easter but nothing had changed. We toasted the first-class marks and you would joke that only I could keep up my freakish love of books alongside the crazy parties you saw on Facebook. I couldn’t bear the idea of telling you, of doing anything to upset my perfect balancing act, your golden child.

    I graduate next week and am desperately hoping that this means it is all over. I’ve got a job lined up and for the first time, there will be no marks to report or prizes to win. I am going to try to focus on getting better. But, Mum and Dad, I just can’t tell you how sad I am. It would break you. The only thing you ever wanted was for me to be happy and I’ve failed you. You never needed any of this and I pushed you to want it. I am so sorry. I am so, so sorry. I love you both so much.

    Anonymous”

    😦 Borde han be om ursäkt?

  • k says:

    Alice Millers förord till boken “From Rage to Courage” eller “från raseri till mod.”

    Detta kunde Parnevik ha nytta av att sätta sig in i!? Skulle betyda mycket för honom själv, hans döttrar inte minst!? Och han skulle kunna göra en massa gott för världen från den statusposition han nu har! Modig nog att stå upp för det rätta här i världen!

    Nu missbrukar han den istället, genom att ge sig på kanske framförallt kvinnor? Samt genom att ge “approval” till andra män, med en massa vrede inom sig. 😦

  • k says:

    Och hur kan såna som Putin, Trump m.fl förblinda så många människor att de väljer dem till presidenter eller är på väg att välja dem till presidenter, samt varför accepteras ledare på arbetsplatser och i företag som är psykopater? Varför gör inte människor under dem uppror? varför gör de inte uppror mot grisar som utnyttjar sin makt och begår våldtäkter av städerskor och liknande?

    Har Alice Miller svaret i “Adolf Hitler: How Could a Monster Succeed in Blinding a Nation?”:

    “Is it still possible in today’s Germany to escape the realization that without the mistreatment of children, without a form of child-rearing based on violence to inculcate blind obedience, there would not have been a Hitler and his followers? And thus not millions of murdered victims either? Probably every thinking person in the post-war period has wondered at some time or other how it could have happened that a human being devised a gigantic machinery of death and found millions of helpers to set it in motion.

    Yet the monster Adolf Hitler, murderer of millions, master of destruction and organized insanity, did not come into the world as a monster. He was not sent to earth by the devil, as some people think, nor was he sent by heaven to “bring order” to Germany, to give the country the autobahn and rescue it from its economic crisis, as many others still believe. Neither was he born with “destructive drives”, because there are no such things.

    Our biological mission is to preserve life, not to destroy It. Human destructiveness Is never inborn, and inherited traits are neither good nor evil. How they develop depends on one’s character, which is formed In the course of one’s life, and the nature of which depends, in turn, on the experiences one has, above all, in childhood and adolescence, and on the decisions one makes as an adult.

    Like every other child, Hitler was born innocent, only to be raised, as were many children at the time, in a destructive fashion by his parents and later to make himself into a monster. He was the survivor of a machinery of annihilation that in turn-of-the-century Germany was called “child-rearing” and that I call “the concealed concentration camp of childhood,” which is never allowed to be recognized for what it is.”

  • k says:

    Den manlige familjeterapeut som A och B gick till för snart ett år sen begick ett kardinalfel, nämligen att antyda att det var “fel” på en av dem som var i terapi:

    “Du har inte levt ihop med någon tidigare!”

    (B kan inte låta bli att undra, rejält argt och sarkastiskt, om terapeuten, i övre medelåldern, kanske redan egentligen pensionerad?) kommit tillrätta med sitt egna och hur HANS förhållande med kvinnor är och varit!)

    Hur relevant och sant det än var… Detta kardinalfel tror jag skulle ha varit svårt att bortse från senare i terapin! Jag tror den gick ganska snett just där (kanske hade den gått snett tidigare också). Och det var terapeutens fel, ett missgrepp han gjorde! Han lät sig triggas av något att fälla den kommentaren?

    Något som Ronald Levant verkligen lyckades undvika, genom att säga till sin klient Raymond att det inte var något fel på honom, men att han som man utifrån egen erfarenhet vet vad det handlar om. Detta öppnade upp Raymond, vilken på kort tid gjorde stora framsteg (även om han troligen inte saknade problem framöver, men hade fått verktyg att hantera dessa konstruktivt med!!!).

    • k says:

      “Jag tror inte skillnaden är så stor mellan att ha erfarenhet av att leva ihop i vuxen parrelation eller att ha vuxit upp i stor familj! Den är marginell!”

      Dessutom; när anses man ha tillräcklig erfarenhet för att anses kunna tackla problem i parrelation? 4 år? 5? 10? 20?

  • k says:

    En (riktig) man ber inte om hjälp, är inte svag, skäms om han inte kan “allt”??? Det är t.o.m. svårt att gå till doktorn?

  • k says:

    Om den slags uppfostran Alice Miller skriver om kan man läsa om i “Herrenkinder”:

    “Att uppfostra barn är ett tidlöst problem, metoderna har varit många. ‘Tro, lyda, kämpa!’ var ledorden på de så kallade Napolaskolorna, de nationalsocialistiska utbildningsanstalterna (NPEA) mellan åren 1933 och 1945.

    På Napolaskolorna skulle de framtida ledarna skapas. Broilerbarn. Många av dessa barn kom sedan att prägla den tyska efterkrigsdebatten, som litteraturkritikern Helmut Karasek, den före detta österrikiske justitieministern Harald Ofner och den tidigare utgivaren av Die Zeit, Theo Sommer.

    2004 kom en spelfilm; Napola – Führerns elit, och nyligen hade dokumentärfilmen Herrenkinder premiär. Filmarna Eduard Erne und Christian Schneider har intervjuat en rad nu gamla män om åren i elitskolan och om hur de, deras barn och barnbarn har påverkats. 15 000 barn sägs ha gått på dessa skolor, bara de duktigaste, med ariska stamtavlor och utan ärftliga sjukdomar antogs. Pojkarna mellan tio och tretton år skulle bli hjältar, herremänniskor.

    Minnena är beklämmande. Helmut Karasek jämställer lydnaden med en mild form av Stockholmssyndromet, då man alierar sig med sina plågoandar. Han berättar om intagningsprovet då han bröt bägge benen, men klarade det – han visade ingen svaghet. Tidningskungen Theo Sommer är mindre kritisk. Han säger att värden som ”uppriktighet, tydlighet, rättskaffenhet” präglat honom positivt.

    Harald Ofner erkänner att pojkar i tio-årsåldern är formbara som leklera. Ändå säger ingen av de numera pensionerade herrarna att åren påverkat dem nämnvärt. Theo Sommer, denne publicistiske förgrundsgestalt inom tysk kritisk media, verkar tvärtom stolt över att en gång blivit utvald. ‘Vi pressades, vilket är bra för unga människor.’ En märklig sak att säga när drillningen i sport innehöll lekar som kallades för något så osmakligt som ‘träffa judeskallar’.

    Hjärntvättad i nazismens tjänst

    Rädslan att ifrågasätta sina egna värderingar är frapperande hos dessa tongivande personer inom tyskt kulturliv. Däremot ger mindre kända Napola-elever intressanta inblickar i elitutbildningen. En man ifrågasatte att han satt barn till världen efter att ha blivit hjärntvättad i nazismens tjänst. Andra kan bara omnämnas – de begick självmord för länge sedan. Barn och barnbarn vittnar om auktoritära fäder – de hade lärt sig drillning till disciplin och förde det vidare. Trauman ärvs från generation till generation.

    Man kan jämföra med det tema som Michael Haneke har tagit sig an i filmen Det vita bandet, som fick gulpalmen vid årets Cannes-festival. Haneke skildrar en liten nordtysk protestantisk by innan första världskriget. Livet i byn är indelat efter årets och kyrkans högtider. Det finns regler för allt. Det är historien om barndomen till två världskrig och om vad som skulle komma.

    Barnen i filmen tilltalar familjens överhuvud med ‘herr Vater’ och kysser hans hand. För att de inte ska onanera, binds deras armar fast vid sängen. Om de verkar glömma de moraliska reglerna binder prästen ett vitt band kring deras armar som påminnelse.

    Hänsynslösa uppfostringsmetoder

    Dessa filmer visar uppfostringsmetoder som idag anses grymma och hänsynslösa, men som en gång ansågs vara de bästa. Alla trodde att de gjorde rätt. Liksom vi idag tror vi att vi gör rätt – men med stor säkerhet kommer även vi bli ifrågasatta av nästkommande generationer.

    Visst anser jag att vi idag har en mer human syn på barnuppfostran, men idag finns en annan grymhet när vi försöker tränga in våra barn i en högpresterande mall. Vi skriker inte, vi slår inte, men vi lär dem för att vara älskad ska man vara lyckad. Kravet på lydnad har ersatts av kravet att lyckas.

    Innanförskap och utanförskap

    Rädslan att hamna utanför lamslår oss vuxna. Vi strävar efter ett ‘innanförskap’, som ingen vet vad det egentligen innebär, men politikernas hot om ett ‘utanförskap’ har blivit jämställt med prästernas forna skrämselpropaganda om domedagen.

    Fyllda kalendrar, ständig social kontakt och prestationsinriktade utvecklingssamtal redan i förskoleklassen är alla vårs vardag. Vi diagnostiserar alla avvikande beteenden och är tacksamma ifall vi lyckats få ett barn som snällt uppfyller de allmänna förväntningarna.

    Varken Herrenkinder eller Det vita bandet handlar bara om Tyskland och om nationalsocialism, utan om hur elitism och dysfunktionella familjestrukturer får terrorism och fundamentalism att växa – vilken gigantisk påverkan uppfostran har.

    Att två filmer tar sig an pedagogikens historia är intressant. Det handlar definitivt inte bara om att förstå sin bakgrund och att svartmåla den, utan ger oss också möjlighet att reflektera över hur vi handlar idag och varför. Det är väldigt få människor som avviker från sin tids rådande konsensus vad det gäller barnuppfostran.

    Antalet olyckliga ungdomar, problem i skolor och alienation är ett bittert kvitto på att vi inte heller har lyckats – men våra brister förstår vi ännu inte.

    Margareta Flygt
    Kulturjournalist”

  • k says:

    Från “Targeting Obesity at its roots,” se länkning till vänster, kan man läsa i slutet:

    “Regarding the larger issue – the effect of behavior on chronic disease – one thing is very clear to Felitti and Anda.

    If physicians don’t address how childhood trauma affects people’s health, it’s not likely that patients will change their behavior.

    They won’t lose the weight, stop the smoking or dig out of the depression that contribute to their diseases.

    ‘The study makes it clear that time does not heal some of the adverse experiences we found so common in the childhoods of a large population of middle-aged, middle-class Americans,’ writes Felitti. ‘One does not ‘just get over’ some things, not even 50 years later.'”

    Man kan vidare läsa i texten att sjuklig övervikt indikerar, om inte sexuella övergrepp, så nån slags trauma tidigt, menar Felitti.

  • k says:

    “We have serious problems despite all the nice things we have around us, and the fantastic things we’ve seen in the US and here. The situation feels really difficult. We don’t seem to be able to solve things. I still think NN has a depression, but not with the really classical symptoms. He has one directing it at others, who are impossible. I have to get away so I don’t get burnt out. Have vacation from my job, and need to relax if possible. Everything I do is wrong, and he’s complaining about almost everything and don’t seem to be satisfied with anything, and I have difficulties dealing with this. I handle it worse and worse. I’m not happy at all. Wasn’t during our trip to the US either.”

  • k says:

    NN:

    “Om man är deprimerad pratar om det i förväg, men ändå är villig att åka på en resa (dvs så att säga tar ansvar för hur man mår), istället för att agera ut denna, vore bra mot BÅDA parter.

    Då kan man låta den part som är piggare göra sina egna grejer och båda kan känna sig friare – och den deprimerade kanske mindre arg och deprimerad. Den icke deprimerade mindre frustrerad och frågande.

    Men om man har svårt att visa svaghet… Åh, andra sidan HAR NN pratat om depression och om stress *) och utbränning tidigare. Men – har inte riktigt tagit itu med det så vitt hon kan se, utan det har pyst ut i irritation och missnöje.

    Apropå person man har rejält horn i sidan till: NN menar att hon har kunnat skylla på att hon inte mår bra och vill ta en promenad och på det viset kommit ifrån ångest att måsta umgås med en person hon har svårigheter med.

    Kanske lättare för en kvinna att ‘erkänna’!?

    NN var beredd att i stark affekt gå när han fick höra att en person han har ett rejält horn i sidan skulle komma till middag. Blev urarg att tvingas sitta vid samma bord och bete sig hövligt! Ville INTE sitta där och låtsas att allt var bra.”

    *) se Levant i terapin med Raymond i inledande video (samt kolla gärna de andra videorna; jag gillar Levants angrepssätt)!

  • k says:

    B kanske borde ställa fler krav? Hävda SIN rätt och sina behov? Slår henne att hon också fått anpassa sig! A menar att han “bent himself backwards” och “done all the paddling”, men stämmer det? Och hur menar han egentligen? I vilka avseenden, som hon visst inte ser?

    B delar nu sin lilla bostad med en annan och hon har inte klagat över det, utan försökt ordna den tillvaron så bra som möjligt och försökt förbättra den med diverse medel. Dvs hon har fått anpassa sig! Samt måst anpassa sig efter hans behov av att inte bli störd, behov av rent fysiskt rörelseutrymme och kanske måst anpassa sig i andra avseenden också! Inte kunnat åka och resa som tidigare t.ex. Och kanske också annat om man börjar granska det?

    Kanske borde de båda komma överens, tillsammans, om hur mycket hänsyn och hur mycken anpassning som ska råda i bostaden? Särskilt eftersom den är så liten! Och den är ju trots allt B:s bostad och hon som betalar för alla omkostnader runt den. Ju.

    B jobbar heltid och borde inte måsta ta mer än rimlig hänsyn när hon kommer hem! Hon måste kunna röra sig någorlunda fritt!? Och om det är problem med det borde de kanske göra ansträngningar att tillsammans lösa det på något vis, så BÅDA känner sig fullt nöjda! Går det att organisera boendet annorlunda (dock inte lätt, för bostaden ÄR liten) eller försöka hitta större boende, som tillåter mer rörelseutrymme och avskildhet för den som behöver, NÄR den behöver. Och detta för BÅDAS skulle, både den som inte vill bli störd, som den som riskerar att störa!

    Och om nu inte B vill äta direkt när de parkerat under en utflykt, innan de ska gå och titta på något fint, så borde hon kunna göra det!? Precis som hon måste vänta på A när han behöver röka? Båda bör kunna kräva LIKA mycket anpassning och väntande av den andra? Varken mer eller mindre!

    B har ju faktiskt ensam fått ta hand om försörjningen och de sitter fast i en liten lägenhet… Hon måste ju stå på benen… Har rätt att kräva att inte bli klagad på nu och då…

  • k says:
    Everything's just fine

    B has ordered this book, but got an online sample. Really interesting reading!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: