Manlig depression – igen…

July 11, 2016 § 4 Comments

800px-Vincent_Willem_van_Gogh_002

Intressant! I “A Better Instrument for Assessing Male Depression” eller “Ett bättre instrument för att uppskatta manlig depression” kan man läsa (min översättning):

I en genomgång av litteraturen, se Whitfield (2003), fann man i en gruppgenomgång av tidskrifter, 209 studier där depression kopplades med en historia med barndomstrauma. Fastän det har funnits ett antal teorier, där man försökt att förklara manlig depression, så har en teori som baseras på könsspecifik sårbarhet för trauma viktiga kliniska innebörder. Pollack (1998) föreslår:

Historiska, kulturella och ekonomiska krafter har påverkat föräldrastilar så att män som pojkar har lidit av traumatiskt avbrytande från sin tidiga anknytningssomgivning [dvs de har inte fått sina behov av anknytning tillgodosedda], en för tidig psykisk separation från både moderliga och faderliga omsorgsgivare [dvs föräldrar, varken mamma eller pappa, eller deras ersättare har kunnat ge de små pojkarna det behov av anknytning (värme och närhet, fysiskt och emotionellt) som de behöver, detta p.g.a. sina tidigare erfarenheter i sin tur. De har temporärt, på grund av egna problem, eller mer långvarigt, kanske livsvarigt, inte kunnat ge den lille pojken den anknytning eller senare bekräftelse på känslor som han behövde för att senare må bra och ha sunda relationer med andra människor]

Detta är en normgivande manlig, könsanknuten förlust, ett trauma på grund av övergivande av pojkar vilket kan visa sig senare hos den vuxne genom ett symtomatiskt beteende, ett försvar som är karaktäristiskt [för den här typen av problem] och en sårbarhet för depression.

Baserat på sin teori om könsspecifik sårbarhet för trauma, har Pollack (1998) föreslagit en klassifikation som han kallar ‘Major Depressive Disorder – Male Type.’ Pollack lokaliserar ett antal symtom, vilka inkluderar de följande:

  • Ökat bortdragande från relationer: kan förnekas av patienten.
  • Överengagemang i arbetsaktiviteter: kan nå tvångsmässiga problem, som maskeras med kommentarer om ‘stress’ (utbränning) [man förklarar dessa med stress eller utbrändhet?].
  • Ökande, rigida krav på autonomi [‘Jag behöver ingen! Jag är inte beroende!’?]
  • Ett skifte i intressenivå för sexuella möten: kan bli antingen ett minskat eller ett ökat intresse (håll isär från mani [dvs det är inte mani]).
  • Ökning av intensiteten och frekvensen arga utbrott.
  • Nytt eller förnyat intresse för självhandhavandet av psykoaktiva substanser [självmedicinering med alkohol, droger, nikotin etc].
  • Förnekande av all ledsenhet samt en oförmåga att gråta.
  • Frän självkritik: som ofta fokuserar på misslyckanden på arenor som familjeförsörjare och/eller beskyddare [där man känner trycket eller där man inte kan leva upp till denna manligt traditionella roll?]
  • Utarmad eller impulsiv sinnesstämning.
  • Undvikande hjälp av andra: ‘jag-kan-själv-syndromet’. (Pollack, 1998) [känsligt om man måste ha hjälp, om kvinnan man lever med kan och är handlingskraftig t.ex.?]

Andra teorier som försöker förstå de olika sätt män och kvinnor uttrycker depression fokuseras på betingning till en viss roll [hur kvinnor respektive män ska bara och bete sig] (Kilmartin, 2005, Lynch and Kilmartin 1999, Real 1997). Dessa teorier baseras på forskning som visar att maskulinitet är kulturellt definierad som anti-feminitet (Brannon 1985, Pollack 1998, Kilmartin 2005) [man tar avstånd från allt som är feminint; svaghet och känslor och beroende och osäkerhet; skäms över detta och över att man inte kan ‘allt’]. 

Män är betingade att uttrycka sig själva på motsatta sätt än kvinnor [de lärs detta inte minst genom de rollmodeller de har tidigast och närmast]. 

Om kvinnor riktar känslor inåt, så riktar män dem utåt [generellt, men undtag finns och unga kvinnor verkar anta mer manliga rollbeteenden, även de av ondo]. Sålunda föreslår Kilmartin (2005) att, diagnostiskt sett, så inkluderar symtom på depression i män följande:

  • Dåligt humör.
  • Aggression.
  • Missbruk av substanser.
  • Fysiskt och sexuellt risktagande.
  • Emotionell okänslighet/domning.
  • Överengagemang i arbete eller sport eller bådadera.
  • Försämrade vänskaper.”
Advertisements

§ 4 Responses to Manlig depression – igen…

  • k says:

    Ja, B har sambo, systerson och bror som visat olika grad av detta. Eller nästan lika djup depression? Och hon kan föreställa sig att föräldrarna, när dessa män var små, saknade förmåga att knyta an till den lille pojken, p.g.a. egen oförmåga, för att ett föräldrapar var ungt, för att två andra föräldrapar vuxit upp med synen att pojkar ska vara tuffa och med både mammor och pappor som kanske själva hade depressioner (ganska troligt?)?

    A:s far tror äldre syster till A var deprimerad, men antog en “stoisk” attityd. Han skulle vara stark och manlig? “Avstängd” var ett epitet yngste sonens fru hade om sin svärfar!

    I B:s fall så kan nog pappan ha haft nån slags manlig depression och inte kunnat knyta an till vare sig söner ELLER döttrar. Mamman var typiskt kvinnlig och väldigt osäker och kunde kanske inte heller riktigt ge det hennes barn behövde (framförallt inte till de äldsta barnen, något mer till de yngre?).

    Syster och hennes man var relativt unga när de fick barn och hade inte alls planerat sin graviditet. Och B var med då och har hågkomster och funderingar om detta…

  • k says:

    William S Pollack tycker att vi borde uppfostra män annorlunda. I terapi inte minst:

    “Helping men find a voice for their feelings.”

    Något som troligen skulle göra dem mindre deprimerade, mindre våldsamma och göra att de mår bättre.
    Men redan tidigast i livet ge både flickor och pojkar den anknytning som gör att de funkar bättre som vuxna och inte minst mår bättre och får sundare relationer.

  • k says:

    Hur värna en relation? Genom att vara irriterad på den andra mest hela tiden? Gör detta någon glad? Gör det en själv eller motparten glad? Gör det nån positiv? Och om man är undra varför denna irritation?

    Slog B: ungdomarna i gruppen han spelar med säger inte Hej eller flaska till honom. B har sagt att det handlar om dem: blyghet eller något!? Men hon har INTE sagt: “Men du kanske kunde bryta isen genom att du börjar med att säga ett vänligt ‘Hej!’!”

    Och riskerar att inte få ett “‘Hej’ tillbaka” slår B nu. Ja, kan det också handla om en rädsla att bli avvisad, som gör att A inte säger “Hej!”, inte kontaktar sin son, inte tar initiativ i andra sammanhang? Nånting väldigt sårigt där? En anhörig till A framkastade denna hypotes. Föreslog detta omedelbart, något som B inte har tänkt.

    Jo, det är en risk man tar: man kanske inte får ett Hej tillbaka (men det får ju den andra parten stå för: ouppfostrat! För varför inte svara Hej tillbaka om man inte har att göra med en riktigt, riktigt dålig person, kanske t.o.m. kriminell. Nej, även om en kriminell sa Hej! skulle de flesta svara Hej tillbaka!!!?).

    Så, nej, hon håller inte på och talar om vad han ska göra kanske inte bara i detta avseende, utan i en mängd andra avseenden!? Så “viss” kontroll finns hos henne! Kan det vara så att det är lite av ett balanserande för henne? Men å andra sidan så är ju han en vuxen individ och han borde själv “komma på”! Hon har ju sitt egna att ta hand om också! Så hon har helt enkelt inte tid att ägna sig åt honom och hans egenskaper hela tiden. Och det i sig är ju en balansgång: att inte låta det andra och jobbet ta upp all tid! 😦 Men där kan man ju hjälpa och avlasta varandra! Så parterna orkar.

  • k says:

    Båda måste ha en vilja att rannsaka sig själv. Kan vara ytterst svårt, ja… 😦

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: