Man använder vrede, otidigheter, verbal, psykologisk och känslomässig misshandel för att kontrollera sin kvinnliga partner och för att försäkra sig om att hon fortsätter tillfredsställa hans omedvetna behov – och kallar detta (rättfärdig) självhävdelse …

September 24, 2017 § 6 Comments

Ronald Levant i kapitlet “Den annalkande stormen – lösningar” s 92-96:

“För mig verkade det som om det fanns en sten i Erics sko, en kompakt, hård sten av sårbara känslor, som han promenerat omkring med i åratal – omedvetet reagerande på utan att medvetet känna smärtan. 

Bilden av paret mitt emot mig blev allt klarare i fokus och jag började skönja ett inte ovanligt äktenskapligt mönster:

  • alexityma män är oförmögna att identifiera, uppleva eller uttrycka sårbara känslor [i olika grad].
  • [en] man slår sig ihop med kvinnlig partner, ålägger henne ansvar för att lindra hans sårbarhetskänslor och stärka hans självkänsla.
  • [en] man använder vrede/otidigheter/verbal, psykologisk och känslomässig misshandel för att kontrollera sin kvinnliga partner och för att försäkra sig om att hon fortsätter tillfredsställa hans omedvetna behov. *)
  • Mönster eskalerar och relationen försämras/förfaller såvida mannen inte är förmögen att identifiera, kännas vid och erkänna sina sårbara känslor.

/…/ 

Vi var något på spåren. Båda Erics exempel lät som de sorts normala, vardagliga beteenden som skulle plåga enbart den som har ett behov av kontroll – någon som skulle försöka kompensera en känsla av avsaknad av kontroll i livet genom att utöva kontroll över de små saker han kände att han kunde kontrollera [som att terrorisera sin sambo och eventuella hemmavarande barn!?]. 

När Laura bringade oordning i deras hus, hotande hans känsla av kontroll över sina hemförhållanden och över henne, blev han arg – och uttryckte denna vrede på sätt som omedvetet var avsedda att injaga fruktan (‘Hon är extremt rörig’, ‘Det gör mig galen’) och få henne att nudda gränsen.

Karaktäristiskt, så snart detta mönster hade etablerats mellan dem hade Erics medel att kontrollera Laura eskalerat genom hela deras äktenskap.”

Gottmans råd för att få en bra relation tycker jag väldigt mycket om.

*) Och han fick höra av familje-/parterapeut för kanske snart 30 år sen att han skulle tjäna på att lära sig självhävdelse. 😦 Detta tror jag tyvärr har förstärkt de tendenser Levant skriver om ovan och rättfärdigat hans beteende och fortfarande rättfärdigar hans beteende. När han själv inte minst och dem han lever med (och levt med) egentligen hade varit betjänt/a av något helt annat. 😦

Jag tror att detta med självhävdelse har modifierats på dessa 30 år.

Advertisements

Självhävdelse och konflikter eller omsorg om både ens egna och den andras intressen – om de flesta av dina argument startar mjukt, är det mer sannolikt att din relation är stabil och lycklig…

September 12, 2017 § 10 Comments

konflikstilargrafsamverkan

bild härifrån.

Från “Konflikter är en naturlig (och hälsosam) del av alla intima relationer – Gottmans om konstruktiv konfliktlösning …”:

“Som hans forskning avslöjade, slutar diskussioner på samma sätt som de startade.”

Är starten aggressiv och attackerande, så slutar den så. Är starten mjuk (t.e.x med uppriktig vilja att förstå och ta sin del av det hela) är chansen större att resultatet blir bättre.

Startar man aggressivt (‘Jag måste hävda mig själv!’) är risken att resultatet blir dåligt. På sikt kan resultatet blir sämre och sämre och till slut hela relationen låst?

Borde det handla om självhävdelse här? Och inte om gemensam problemlösning, där båda måste bidra?

Självhävdelse använder man i andra sammanhang och självhävdelse innebär att samtidigt hävda sin egna behov och rättigheter, SAMTIDIGT som man respekterar den andras behov och rättigheter.

Angående assertiveness ock kritik av denna:

“Beteenden som är självhävdande i en viss omständighet kanske inte är det i en annan.”

Och vidare:

“Skild från respekt för rättigheterna hos andra, kan så kallade självhävdelsetekniker bli psykologiska redskap som kan med lätthet bli missbrukade: linjen mellan upprepat krävande kopplat med sanktioner (‘bruten skiva’) kontra tvingande tjat, känslomässig utpressning eller mobbning, kan vara fin och karikatyren av självhävdelseträning som att ‘träna sig att få som man vill … eller hur man blir lika aggressiv som nästa person’ blev förevigad.'”

Gottman vidare:

“Om du startar ett argumenterande alltför fränt genom att attackera din partner verbalt, kommer du att avsluta argumentationen med lika mycket spänning som du startade den. 

Det vi vill dela med dig idag är att ge dig redskap för att inte falla i denna fälla.

Mjuk start, vilken innefattar hur en partner tar upp ett spörsmål de första tre minuterna av konversationen, är avgörande för att kunna lösa konflikter i relationer. Om de flesta av dina argument startar mjukt, är det mer sannolikt att din relation är stabil och lycklig.”

Johan Ydrén om assertiveness training:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter.

Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.”

Som inledningsbilden visar: bästa sättet att lösa konflikter är att man har omsorg om både sina egna och den andras intressen.

Här läste jag om primitiv självhävdelse.


Tillit och jämlikhet – lever vi hållbart varken mänskligt eller på annat sätt?

September 5, 2017 § 5 Comments


John Gottmann i videon ovan om “Tillit och ojämlikhet” i min snabba översättning:

“Vad är det som får mänskliga samhällen att fungera? Och vi kommer att se att svaret verkligen inbegriper/innehåller tillit. Och det är många nya [forsknings]fält som strävar mot att titta på tillit.

Till exempel så har den ekonomiska nedgången, som vi nu alla genomlever, hjälpt till att stimulera nya [forsknings]fält som har kallats beteendeekonomi eller neuroekonomi

Inte ens Adam Smith trodde förresten att marknaden reglerar sig själv. /…/ … han pratade om moral och att människor bryr sig om varandra. Det var grunden; marknaden reglerar inte sig själv enligt Adam Smiths sätt att se, såvida det inte finns altruism, såvida inte människor agerar verkligt moraliskt, för det större goda och i ett allmänt intresse för samhället

Och att förstå hjärnan kan faktiskt få oss att förstå de sätt på vilka människor är irrationella. På vilka sätt som de är förutsägbart irrationella. 

Så det visar sig att enligt en ny teori kallad behavioral game theory baserar människor faktiskt inte sitt agerande på vad som är bra för dem. Man tror att de skulle göra det. /../ Men människor fattar beslut irrationellt. 

Och ett annat område av forskningen som jag vill tala om är forskning på socialt kapital, socialt nätverkande, vilket har blivit väldigt framträdande eftersom Internet har kommit att handla så mycket om social media. Och vi har alla sett i tidningarna effekterna av cybermobbning, om saker som människor gör på Internet som INTE är altruistiska. Som är väldigt, väldigt destruktiva. 

Så hur kan man ha ett nätverk med tillit? 

Nå, detta forskningsområde om socialt kapital skulle jag vilja berätta för er om. Sociologer har frågat dessa frågor i en undersökning: Tror du att man kan lita på människor? Litar du på människor? Och de har vanligtvis en 4- eller 5-poängs skala när de frågar människor.

Det visar sig att när man gör det så finns det låg- och högtillitsregioner i USA. Nevada är en region där tilliten är väldigt låg. [skratt i publiken] Ingen verkar vara särskilt förvånad över det!?

Minnesota är en region där tilliten är väldigt hög. Den djupa Södern är en region med väldigt låg tillit.

Men inte bara det, detta kan generaliseras internationellt. I Brasilien säger 2 procent av befolkningen att de har tillit till andra människor. I Norge säger 65 procent att de litar på andra människor. 

Vad är det då som karaktäriserar lågtillitsregionerna? [Jo,] få människor röstar, samhällsmedverkan är lägre, föräldrar är mindre aktiva i skolan, det är större skillnader mellan de väldigt rika och de väldigt fattiga i lågtillitsområden.”  

Dvs ojämlikheten är väldigt stor. Ju större ojämlikhet desto mindre tillit?

“Och förresten, ju större skillnad mellan de väldigt rika och de väldigt fattiga i landet, ju mer kan man förutsäga ekonomisk tillbakagång.” 

Så detta är inte bra för samhällsekonomin heller.

“Så i länder som Indien, som har en enorm skillnad mellan de väldigt rika och de väldigt fattiga, anslås 75 miljarder dollar per år för att föda de fattiga och man uppskattar att [bara] 1 miljard av dessa går till de fattiga, resten är korruption.

Korruption är hejdlös där det är hög diskrepans/stor skillnad mellan rika och fattiga. Jag lärde mig i går kväll vid middagen att Goldman Sachs [anställda? Högsta hönsen?] fick en bonus i år på 438 miljoner dollar. Det är en ganska cool bonus. [försiktigt skratt i publiken].

Det som har hänt i USA de senaste 50 åren är att genomsnitts-VD:n i genomsnitt gått från att tjäna 20 gånger av vad arbetare i genomsnitt tjänar till att tjäna 350 gånger av det genomsnittsarbetaren tjänar. 

Det är mindre filantropi i lågtillitsregionerna, mer kriminalitet av alla slag, kortare livslängd, sämre fysisk hälsa, lägre prestationer i skolan av barn. Och varje intervention man gör… vill du kolla vilken intervention som helst i skolan, gör det i Minnesota, för där har du en mycket större chans att den ska bli effektiv. 

Om du gör den i Mississippi kommer den inte att fungera så bra, därför att interventioner inte fungerar så bra i lågtillitsområden. 

Så, [vidare] om du är fattig i Mississippi och du vill ha hjälp av samhället måste du tjäna mindre än 14 000 dollar [under 100 000 kr!] per år först, för en familj på fyra, i Minnesota är den summan 40 000 dollar [runt 240 000 kr] för en familj på fyra.

Och detta har nu generaliserats över länder. Den vidsträckta betydelsen av lågt socialt kapital är låg tillit, för stater, för grannskap, för länder. Är det inte häpnadsväckande att det ligger i vårt intresse att ekonomiskt bry oss om de människor som inte har rösträtt i det här landet. Det är förbluffande för mig att altruism faktiskt fungerar och är vettigt.”

Se tidigare postningar under kategorin Michael Kimmel, som skrivit om arga, vita män.

Fundering:

Igår när jag kom i bil från “vår” matvaruaffär och svängde ut på 50-kilometersvägen utanför den körde en BMW förbi mig. Den kom från “ingenstans”, dvs kom ganska fort? Tänker på människor i dagens samhälle, strävande efter status, under stress och press. Dyra bilar och enorma lån på hus kanske. Och vad detta kan resultera i: kort stubin, irritation och “road rage”. Till saken hör att jag själv inte kör sakta eller accelererar upp bilen långsamt.

I ett samhälle med allt större klyftor blir statusen allt viktigare. Att man “är” nån. Det yttre får stor betydelse. I synnerhet för vissa med en viss bakgrund kan det få stor betydelse. För alla får det mer eller mindre, men mer för vissa och dessa kan verkligen orsaka problem för andra och sig själva, troligen också för sin familj: barn och partner. 😦

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’…

August 11, 2017 § 5 Comments

angry-white-men.jpg

s 133 i boken “Angry White Men” eller “Arga vita män”, kapitlet “Why Men’s Rights Is Wrong (For the Right Reason)” eller ungefär “Varför mansrätt är fel (av de riktiga anledningarna)” skriver Kimmel:

“… jag tror att det är viktigt att erkänna smärtan och kvalen, som driver deras missriktade empiriska analyser, som äkta [apropå kapitlet innan om mansrättstudier]. Den är verklig och viktig.”

Ja, det tror jag med.

“Många män mår inte bra i/med sina liv. De söker efter någon att klandra, en förklaring till sina kval, sin förvirring, sitt missmod/missnöje.” 

Men de söker den på fel ställe och försöker lösa den på fel sätt.

“På ett sätt tror jag att en del av den ursprungliga mansbefrielseideologin slår huvudet på spiken närmare.

Traditionell maskulinitet kan vara onödig, en ansträngning att leva upp till normer som andra satt, vilka lämnar dig med känslor av tomhet, utan vänner, en Willy Loman omgiven av [en massa] Mitt Romneys – ytliga, lyckliga seriefigurer [inte riktiga människor, med riktiga behov och känslor, som är både lyckliga och olyckliga, och det som är ett riktigt liv?].

De känner sig som de ‘ihåliga männen’ i T. S. Eliots poem** [Eliot doig 1965!] De är rädda att deras liv ska vara värda lite [kanske intet och det är en hemsk känsla].

Missmodet är verkligt och viktigt – och möjligt att manipuleras politiskt, samt mobiliseras.”

Och det är detta som Donald Trump och såna som SD spelar på och i förstnämnda fallet kommit till makten på. 😦 Trump kom där som en Frälsare, som ska göra “America Great Again.”

“Underlåtenheten att höra smärtan betyder att rationella uppskattningar av dessa mäns nöd aldrig kommer att höras.”

Detta borde politiker vara medvetna om. Vissa är det mer eller mindre och spelar, som sagt, på det, destruktivt för oss alla och inte minst för dessa män. De kommer aldrig att bli lyckligare eller mer tillfreds, varken i samhället, på arbetsplatsen, i socialt liv, i familjeliv med en Donald Trump som president eller SD och liknande partier, vid makten.

De kommer bara tillfälligtvis få avlösning och utlopp för sin frustration och sina aggressioner. Frustration och aggression kommer att finnas kvar och poppa upp och på nytt kräva avlösning och förmodligen utlösning på syndabockar som är tillgängliga och det sorgliga är att de kommer aldrig att få den anknytning som de troligen längtar efter nånstans långt, långt inne.

Detta borde både politiker, samt även terapeuter m.fl. vara medvetna om (om de inte redan är det) och inte t.ex. ge råd om självhävdelse till en man, utan hjälpa honom att hitta andra lösningar, ifrågasätta roller osv.

the revolution2.jpg

Kimmel skriver vidare s 134:

“När landet [USA] grundades såg Thomas Jefferson för sig en mix av rättigheter och skyldigheter – rätten vilken vi givits av vår skapare – sätts alltid mot skyldigheterna mot samhällsgruppen/samhället, mot de andras möjlighet att följa samma rättigheter med samma friheter. 

Fokus bara på skyldigheter enbart upplöser helt enkelt individen till en drönare, ett arbetsbi, del av massan, omöjlig att särskilja från resten [osynliggjord].

Men ett fokus enbart på rättigheter, som i mansrättsretoriken, upphöjs till narcissistisk solipsism*, en tävlingslysten jag-förstism som bara kan TA utan att ge något tillbaka.

1884, nästan ett århundrade efter nationen tog emot Jeffersons vision, insåg amerikanska kvinnor att de, ‘sort of’, lämnats utanför ‘livet i frihet och utövandet av lycka’-ekvationen’.

De hade få rättigheter och dem de hade uteslöt dem fortfarande från att ha en offentlig röst eller närvaro. 

Mottot för den kvinnliga suffragettrörelsen, proklamerad av Susan B. Anthony, i en slogan som utgjorde rubriken på rörelsens tidning, the Revolution, var enkel:

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’

Fortfarande lämpligt att ramas in.”

Dvs de här suffragetterna såg inte bara till sitt!

Överhuvudtaget borde det vara balans mellan rättigheter och skyldigheter mellan alla människor i samhället och världen. Och denna balans kan bli ÄNNU bättre, till gagn för alla! Män skulle förmodligen må mycket bättre om det fortsatt var mer jämlikt. De skulle slippa en massa stress och press osv.

*)”…det enda som existerar är den egna upplevelsen, utan några bakomliggande orsaker.”

“1. Philosophy. the theory that only the self exists, or can be proved to exist.

2. Extreme preoccupation with and indulgence of one’s feelings, desires, etc.; egoistic self-absorption.”
**)

“Mistah Kurtz—he dead.

A penny for the Old Guy

I
We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

II
Eyes I dare not meet in dreams
In death’s dream kingdom
These do not appear:
There, the eyes are
Sunlight on a broken column
There, is a tree swinging
And voices are
In the wind’s singing
More distant and more solemn
Than a fading star.

Let me be no nearer
In death’s dream kingdom
Let me also wear
Such deliberate disguises
Rat’s coat, crowskin, crossed staves
In a field
Behaving as the wind behaves
No nearer—

Not that final meeting
In the twilight kingdom

III
This is the dead land
This is cactus land
Here the stone images
Are raised, here they receive
The supplication of a dead man’s hand
Under the twinkle of a fading star.

Is it like this
In death’s other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone.

IV
The eyes are not here
There are no eyes here
In this valley of dying stars
In this hollow valley
This broken jaw of our lost kingdoms

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

Sightless, unless
The eyes reappear
As the perpetual star
Multifoliate rose
Of death’s twilight kingdom
The hope only
Of empty men.

V
Here we go round the prickly pear
Prickly pear prickly pear
Here we go round the prickly pear
At five o’clock in the morning.

Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

Between the conception
And the creation
Between the emotion
And the response
Falls the Shadow
Life is very long

Between the desire
And the spasm
Between the potency
And the existence
Between the essence
And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

For Thine is
Life is
For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.”

Arga vita män…

August 1, 2017 § 9 Comments

Kimmel skriver på sidan XII i förordet (min översättning):

“Så vårt [männens] val är enkelt: vi kan antingen dras sparkande och skrikande in i en framtid av större jämlikhet och därför större frihet för alla, eller följa strömmen, och på vägen upptäcka att framtiden faktiskt är ljusare för oss också. 

(Data rörande detta är riklig, att ju större nivån av könsjämlikhet är i ett samhälle – antingen i en relation eller i ett äktenskap – ju lägre är graderna av depression och ju högre är graderna av lycka).”

Han menar att

“Det är att känna sig berättigad av ras eller kön som förvränger ens syn./…/

Vita män i alla klasser tjänar på ett system som baseras på ras- och könsjämlikhet./…/

Det är svårt för oss [män] att inse att vi faktiskt har tjänat på dramatisk ojämlikhet [genom historien].” 

Den jämlikhet Kimmel pratar om innebär att män inte behöver kämpa så in i baljan, inte måste tävla så mycket, får vara svaga när de är det, inte behöver kunna allt osv.

s XIII:

“Det kan vara svårt för vita män att inse att, utan hänsyn till andra faktorer, så har vi sprungit med vinden i ryggen alla dessa år och det vi ser som ‘rättvisa’ för oss har byggts på andras ryggar, andra som inte hyser såna illusioner som dem om ‘meritokrati’ och ‘rättvisa,’ som har vetat sen födseln att systemet var emot dem. Den neutrala arena som ger parterna lika förutsättningar har varit allt annat än jämlik – och vi har varit de som sprungit nerför, med vinden, i båda riktningar./…/

Meritokrati suger när vi plötsligt är förlorarna och inte en av vinnarna. Faktum är att det inte alls känns som meritokrati.

Vi ärvde inte bara privilegiet som en icke granskad bördsrätt. Det handlar mindre om ‘att ha’ och mer om en hållning/ett tillstånd, ett förhållningssätt till denna. Även om vi inte tänkte på oss själva som privilegierade, så såg vi oss som berättigade till privilegier, berättigade till ledarpositioner [om inte i samhället, på jobbet, så åtminstone hemma?].”

Och vidare:

“… det handlar om en känsla av berättigande – den känslan att fastän jag kanske inte är i en maktposition för tillfället, så förtjänar jag att vara det, och om jag inte är, så är nånting definitivt fel – detta håller på att komma till ett avslut. Det är en värld med minskade förväntningar för alla vita män, som har tjänat på ett ojämlikt system så länge.”

Och nu

“… försöker de [de arga, vita männen], fruktlöst, att hålla tillbaka den rullande vågen av större jämlikhet och större rättvisa./…/

… slutet av patriarkatet, det icke ifrågasatta antagandet som män har känt tillgång till, till maktpositioner, till ‘hörnkontor‘, till kvinnors kroppar, det lättvindiga antagandet att alla maktpositioner, att välstånd, och inflytande är reserverade för oss [män] och att kvinnors närvaro ska man göra motstånd emot om möjligt, och [på sin höjd] tolerera om inte möjligt [att göra motstånd emot].

Det finns en väg ut för vita män, tror jag, en väg för oss att skruva ner volymen. dirigera om vår vrede mot mer passande mål, och hitta en väg till lyckligare och mer hälsosamma liv.”

Så sant!

“Och de som har lyckats med detta är faktiskt lyckligare – lyckligare över sina liv som fäder, partners och vänner. Det visar sig att köns- och rasjämlikhet inte bara är bra för färgade män och kvinnor, utan också bra för vita män – och, framförallt, för våra barn.”

Lyckligare och friskare. Männen behöver inte hävda sig så in i baljan eller tävla eller kunna och veta allt. Kan slappna av mer och behöver inte skämmas för dem de är, för “svaghet” av vad slag det vara månde.

“I en artikel som publicerades i the Masses med titeln ‘Feminism för män’ så kom han [Floyd Dell] med en mening som fångar mitt argument: ‘Feminism kommer, för första gången, att ge män tillåtelse att vara fria.”

Precis! Kimmel modifierar detta till att män skulle få tillåtelse att vara friare än de är nu och lägger till…

“… vi kunde också addera lyckligare, friskare och mycket mindre arga.”

Och heller än att bli jämställda med kvinnor, invandrare etc så väljer dessa arga, vita män ojämlikhet!? Att det blir djävligt för de flesta och att bara några har det riktigt, riktigt bra materiellt och ekonomiskt! Alltså stöttar de politiker som Trump, Pence m.fl. i USA och sverigedemokraterna och högerpartier i Sverige. Destruktivt och självdestruktivt. Istället för att se till att vi får ett samhälle och en värld som inkluderar alla.

I kapitlet “Acknowledgements” skriver han:

“Jag är alltid tacksam mot min familj och mina vänner som aldrig ser ut att blir trötta på konversationer om nynazister, vilda skolskjutningar, Rush Limbaugh (som verkar vara en riktig idiot, ursäkta mig), eller antifeministiska mäns rätt killar./…/

Det som gör att jag kan dyka in i ämnen som gör mig så arg, ledsen och frustrerad är på grund av hur stabil och grundad jag känner mig i mitt privata liv.”

Makt, dominans och kärlek, kan de samexistera? Vidare lite om närhet, homofobi, social förmåga, känslighet för andra, större känslointelligens…

June 25, 2017 § 23 Comments

FB_IMG_1498180120614

Claes Schmidt skriver på s 218 i boken “Från man till människa”:

“Där det finns makt och dominans, finns ingen kärlek. Varför har så många män svårt att se det?”

Ja, det är himla sorgligt.

Psykologen Johan Ydrén har skrivit att självhävdelse bör innehålla respekt för den andra parten. Dvs det är inte fråga om dominans. Bör inte vara det. Då blir den självhävdelsen bara en fråga om att ta makt och dominera och inte bry sig om den andra parten. Jo, det är vad som sker i denna relation?

Det är ju inte bättre att han dominerar än att hon gör det! Det är inte bra om nån dominerar! Dominerar hela tiden. Det kanske kan vara både samverkan/samarbete, lugnt resonerande samt att endera dominerar vid vissa tillfällen, men att det är en balans där båda är bekväma.

Det inte ett antingen/eller, utan ett både/och. Borde vara det.

Johan Ydrén:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter.

Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.”

Och vidare:

“Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han [hon] försvarar dem inte heller mot angrepp från andra.”

Och det är denna roll han mer eller mindre omedvetet vill att hon ska anta? Traditionellt är det också så som kvinnor har socialiserats: in i den undergivna rollen och att (ensamt) ta ansvar för stämningen.

Vilket också gjort (och fortfarande gör) kvinnor rädda för att vara dominanta och vilja bestämma. Och troligen för rädda att uttrycka idéer, synpunkter och behov, tror jag. Detta komplicerar att hitta den där balansen och jämlikheten och att undvika onödig friktion? En “riktig kvinna” är inte dominant och försöker inte bestämma! Det är okvinnligt! 😦

Något alla par får kämpa med i olika grad om de strävar efter jämlikhet? Allt på grund av de roller vi socialiserats in i.

Vad är en kärleksrelation? Borde den vara en fråga om maktkamp? Och vad är det i så fall för kärleksrelation?

“Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.”

Och det är så många män genom historien betett sig! Och förväntat sig inga mothugg, utan bara skrämd undergivenhet?

Det är knappast kärlek och ingen jordmån för kärlek, ömsesidigt givande och tagande där båda parter är fria och får växa fritt.

Att vara sur, irriterad, snäsig, aggressiv, attackerande är inte särskilt kärleksfullt eller uttryck för omtanke om den man borde känna omtänksamhet mot. Ungefär som om han måste ta till storsläggan mot henne!

Om den andra parten inte slutligen reagerar så vore det konstigt? Den grundattityden (som han faktiskt visar) påverkar den andra parten förr eller senare?

Claes Schmidt refererar till professor Kerstin Uvnäs Moberg att i synnerhet män skulle…:

“… vinna på att visa mer närhet.”

Kunna visa mer närhet skulle jag vilja tillägga. Män har uppfostrats och socialiserats så att de helt enkelt har svårt att visa sån? Uvnäs Moberg säger:

“Vi skulle haft mindre homofobi.”

Jo, han är rädd för att bli misstänkt som “gay”! Schmidt skriver vidare:

“Hon hävdar att bristen på närhet och homofobi hänger ihop. Närhet producerar antistresshormonet oxytocin.

Får män en extra dos av hormonet dämpar det ångest, ökar den sociala förmågan, ger mer känslighet för hur andra mår och skapar högre känslointelligens.

Oxytocinet stärker banden mellan människor och fungerar som ett kitt i både par- och vänskapsrelationer.

Oh no, don’t come close! Bryskt skuffar han undan henne i sängen så hon vaknar om hon har somnat! 😦 Hur ska hon reagera? Inte alls? Om hon blir ledsen, vadå?

Och det är ju så här män uppfostrats: hårda och icke-behövande, men samtidigt beter de sig som “det största barnet.” Levant eller Pollack skriver om detta i sina böcker om manspsykologi.

“Hormonet håller helt enkelt tillbaka testosteronet, det som gör killar till vilddjur…”

skriver Claes Schmidt, en man.

Och den här aggressiviteten föder inte den också, om inte förr så senare, aggressivt svar hos den andra parten, även hos kvinnor?

För sjuttioelfte gången: män behöver inte provoceras för att bli aggressiva, medan kvinnor behöver provoceras! Även den mest tålmodiga kvinna reagerar om inte förr så senare? Kanske bara med gråt? 😦

Vadå ömsinthet och kärleksfullt överseende och tolerans? Nej, icke sa Nicke!

“Rör mig inte!!! Kom inte hit!”

I affären reagerar han över folk som tränger sig. Hon kan inte riktigt förstå det: hon upplever inte att folk tränger sig. Fast, jo, hon kan förstå att han har behov av större avstånd än de flesta, förmodligen har han goda skäl till det, men…

Och

“Det är inte synd om dig ett enda dugg!!! (bara om mig)”

Och detta trots all omsorg från henne och all vänlighet från hela hennes familj, släkt och vänner. Det är ju oerhört sorgligt, men oerhört tungt för den som lever med honom. Gör henne konstant ledsen och arg – och också nedstämd.

Han borde verkligen göra något åt allt detta. Nu behandlar han detta med cigaretter, som funkar som ångestdämpare, dock bara för stunden, och dessa håller på att förstöra lungorna (han har konstaterat emfysem för snart 2,5 år sen, då i startstadium av något slag).

Han har förstört både relationer, sitt liv OCH sin hälsa på att inte ta itu med sitt. Att göra det nu, i 60-årsåldern, kan vara oerhört smärtsamt kan hon föreställa sig. Kanske alltför smärtsamt? 😦

Otroligt sorgligt!


Se webbsidan “Män för jämställdhet”.

Från denna se “STOPPA MÄNS VÅLD – VI JOBBAR MED ATT FÖREBYGGA OCH UTMANA DESTRUKTIVA MASKULINITETSNORMER”:

“Om mäns våld

Män, manlighet och våld

Våld är mer än sparkar och slag. Det är handlingar, riktade mot någon annan, som smärtar, skadar, skrämmer eller kränker, eller får personen att göra eller avstå från att göra någonting mot sin vilja.

Något killar lär sig

Under uppväxten lär sig killar en förväntad mansroll. Den testas tillsammans med andra killar. Att inte leva upp till den rollen kan kosta på. Killar blir retade, slagna och ibland till och med misshandlade om de inte följer förväntningarna om att vara hårda, coola och tuffa.”

Och för en hel del killar är dessa krav inte kul alls, men de har svårt att värja sig mot dem.

“Våldet är en del av barns och ungas vardag

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhälles rapport ‘Unga och våld’ visar att många unga möter våld i sin vardag. Rapporten visar också att det finns kopplingar mellan våld och ungas värderingar kring jämställdhet och maskulinitet.

Maskulinitet och våld

Mer än 90 procent av allt anmält våld utövas av män. Risken för att ha utövat en våldsam eller kränkande handling ökar med mer än tre gånger gånger för killar som instämmer både i påståenden om stereotypa könsroller och i stereotypa påståenden om maskulinitet och femininitet jämfört med killar som inte instämmer i något sådant påstående.
 
Förebygga våld

Våld går att stoppa och förebygga. För att kunna göra det är det viktigt att vi förstår våld som något inlärt. Det betyder att det går att lära sig att inte vara våldsam. Att majoriteten av våldet begås av killar och män betyder inte att män, av naturen, är mer våldsamma än flickor, kvinnor och transpersoner. Våld och manlighet är intimt förknippat med varandra.

Det jobbar vi på MÄN med att förändra!”

Se vidare:

“Bryt normer

Vi på MÄN arbetar med att förändra manlighetsnormer. Vi vill förändra de normer som begränsar män, och stärka killar och män att agera jämställt. Destruktiva manlighetsnormer leder till våld och övergrepp. Därför genomsyras allt vi gör av normkreativa perspektiv och genusmedvetenhet.

Vi vill omforma och bredda ramarna för hur en kille eller man förväntas vara. Det ska vara positivt att visa omsorg och krama sina kompisar istället för att knuffas eller dra taskiga skämt. Vi vill att män ska göra demokratiska, jämställda och icke-våldsamma val, och att det som anses kvinnligt värderas högre.”

Samt slutligen se “Stötta killar.”

Istället för att bekämpa feminismen och kvinnor borde män jobba på att förbättra förhållandena för sig själva, inte minst, samt därmed även för dem de lever med, sina barn, för samhälle och värld!

Ta itu med sig själva (terapi t.ex.) och med mans- och maskulinitetsnormer!

Claes Schmidt skriver på s 220:

“Idag är det fortfarande tabubelagt för män att vara intresserade av jämställdhetsfrågor. Men alla män har mycket att vinna på jämställdhet. Vi får en bättre relation till kvinnor och barn och till andra män. Alla tjänar på ett mer jämställt samhälle.”

Nej, de skulle inte behöva kriga för minsta lilla småsak, hemma, när de gör saker, när de är ute och reser. De borde kunna samverka om vad som ska göras, lugnt och med positiva förväntningar att den andra vill komma till en lösning som inte bara hon, utan också han, är nöjd med! Inte minst att han begriper att hennes ambition inte är att dominera eller diktera eller bestämma! För hon vet att det knappast gynnar relationen, det de gör eller vill åstadkomma. Detta betyder inte att hon inte får uttrycka idéer eller ha åsikter, t.o.m. ibland starka såna, precis som han får (och tillåter sig)!

En negativ, aggressiv och fientlig attityd …

June 14, 2017 § Leave a comment

FB_IMG_1497383768051

… mot henne har han. Och har haft länge. Hans utgångsläge är att hon är jättesvår, att hon kommer att rösta emot allt han tycker, att hon till varje pris vill ha igenom sitt, att hon inte går att resonera med och att hon har en dold agenda, som hon håller ytterst hemlig. Alltså måste man bereda sig på världens fight i alla mellanhavanden med henne, från de allra minsta till de största!

Hur borde hon hantera detta? Först måste hon försöka övertyga om att hon inte är sån? Använda energi till det. Försätts i en defensiv position. Hon måste försvara sig.

Saker blir så oerhört tungrodda! 😦 Inte smidiga ett enda dugg.

Att det skulle vara sårande och göra henne både arg och ledsen att han har ett sånt utgångsläge och en sån syn på henne, det slår honom aldrig? Dessutom när hon inte har en hemlig agenda, utan verkligen ansträngt sig och visat omtanke och bry sig om. 😦

Hur skulle den vara funtad som inte reagerade på att bli bemött så här, allra helst när man inte vill något ont, tvärtom.

Och jag tror inte att det hjälper med en resonerande eller bedjande attityd från den som blir utsatt. Hon borde ha klippt av från första början och inte förstått eller svalt ledsnad eller ilska?

Nej, hon är inte perfekt, men är hon värd detta eller något annat! Vadå, samverkan?

Varför håller han fast vid en person som han tycker är så hemsk och svår och som han inte riktigt litar på? Är inte det obegripligt?

Han är faktiskt inte riktigt snäll?

“När ska du åka till stan?”

frågade han.

“Jag kan inte säga exakt!”

svarade hon.

Han blev irriterad och menade att hon borde vara mer exakt.

“???  Varför vill du veta?”

undrade hon.

Det ville han inte svara på. Man brukar klaga på att kvinnor vill ha tankeläsning, men det finns uppenbarligen män som också önskar det!?

Han kunde ha sagt (precis som han talar om hur hon borde ha sagt):

“Jag skulle vilja… i stan och då kanske jag kan följa med dig in!?”

Och vara beredd när hon behövde åka, för att hon ska hinna med det hon skulle göra i jobbet.

Till saken hör att när hon informerar honom om hur hennes dag, närmsta dagar eller hela vecka ser ut så undrar han varför hon berättar det för honom. Hon bara tappar hakan. Varför skulle hon inte? Tror han att hon försöker säga något mellan raderna? Att hon har en dold agenda?

Hon har ingen aning om vad hon ska svara. Hon ville bara att han skulle veta, så han vet vad han har att förhålla sig till.

Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill./…/

När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.

Vad kan ett passivt-aggressivt beteende innehålla?

Otydlighet. Den man som är passiv-aggressiv är inte tydlig med vad han känner och tänker.”

Nej, han säger aldrig vad han vill (vet han vad han vill egentligen?)

Glömska.

Att ständigt ‘glömma bort’ överenskommelser, tider, planer och möten är ett passivt-aggressivt beteende om det inte finns någon medicinsk orsak till att man har svårt att komma ihåg.”

“Att glömma bort gemensamma saker som är viktiga för partnern är ett mycket effektivt sätt att få henne förvirrad, arg, orolig, stressad och ur balans på olika sätt.”

“Hon kommer att känna det som om hon inte har kontroll över sitt eget liv och glömskan kan mycket väl sabotera för henne i hennes eget liv, i hennes karriär och sociala liv.”

Sant! Och det är vad han vill åstadkomma mer eller mindre medvetet? Få henne ur balans?

“Att ‘glömma’ sin partners födelsedag eller en årsdag kan även vara ett effektfullt sätt att såra sin partner och göra henne illa.”

Att han gör allt svårt och besvärligt och beter sig sårande rör honom inte i ryggen.

Men genom att alltid vara irriterad, arg, missnöjd och otillfredsställd, väldigt sällan glad, så får han ju själv ett miserabelt liv och han gör en annans liv också ganska miserabelt! Förtjänar hon det?  Varför lever han med henne? 

Ja, måste man göra sig så svår? Göra den andra parten ledsen stup i kvarten, bara för principers skull? Inte kunna resonera lugnt med den andra och lyssna på henne! Inte bara kräva att hon ska lyssna och inte lyssna själv? För han vill inte höra vad hon har att säga?

Måste man verkligen assert oneself??? Eller borde man anstränga sig att försöka avgöra när den där självhävdelsen verkligen är nödvändig och när den inte är det!!!???

Where Am I?

You are currently browsing the assertiveness category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....