En negativ, aggressiv och fientlig attityd …

June 14, 2017 § Leave a comment

FB_IMG_1497383768051

… mot henne har han. Och har haft länge. Hans utgångsläge är att hon är jättesvår, att hon kommer att rösta emot allt han tycker, att hon till varje pris vill ha igenom sitt, att hon inte går att resonera med och att hon har en dold agenda, som hon håller ytterst hemlig. Alltså måste man bereda sig på världens fight i alla mellanhavanden med henne, från de allra minsta till de största!

Hur borde hon hantera detta? Först måste hon försöka övertyga om att hon inte är sån? Använda energi till det. Försätts i en defensiv position. Hon måste försvara sig.

Saker blir så oerhört tungrodda! 😦 Inte smidiga ett enda dugg.

Att det skulle vara sårande och göra henne både arg och ledsen att han har ett sånt utgångsläge och en sån syn på henne, det slår honom aldrig? Dessutom när hon inte har en hemlig agenda, utan verkligen ansträngt sig och visat omtanke och bry sig om. 😦

Hur skulle den vara funtad som inte reagerade på att bli bemött så här, allra helst när man inte vill något ont, tvärtom.

Och jag tror inte att det hjälper med en resonerande eller bedjande attityd från den som blir utsatt. Hon borde ha klippt av från första början och inte förstått eller svalt ledsnad eller ilska?

Nej, hon är inte perfekt, men är hon värd detta eller något annat! Vadå, samverkan?

Varför håller han fast vid en person som han tycker är så hemsk och svår och som han inte riktigt litar på? Är inte det obegripligt?

Han är faktiskt inte riktigt snäll?

“När ska du åka till stan?”

frågade han.

“Jag kan inte säga exakt!”

svarade hon.

Han blev irriterad och menade att hon borde vara mer exakt.

“???  Varför vill du veta?”

undrade hon.

Det ville han inte svara på. Man brukar klaga på att kvinnor vill ha tankeläsning, men det finns uppenbarligen män som också önskar det!?

Han kunde ha sagt (precis som han talar om hur hon borde ha sagt):

“Jag skulle vilja… i stan och då kanske jag kan följa med dig in!?”

Och vara beredd när hon behövde åka, för att hon ska hinna med det hon skulle göra i jobbet.

Till saken hör att när hon informerar honom om hur hennes dag, närmsta dagar eller hela vecka ser ut så undrar han varför hon berättar det för honom. Hon bara tappar hakan. Varför skulle hon inte? Tror han att hon försöker säga något mellan raderna? Att hon har en dold agenda?

Hon har ingen aning om vad hon ska svara. Hon ville bara att han skulle veta, så han vet vad han har att förhålla sig till.

Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill./…/

När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.

Vad kan ett passivt-aggressivt beteende innehålla?

Otydlighet. Den man som är passiv-aggressiv är inte tydlig med vad han känner och tänker.”

Nej, han säger aldrig vad han vill (vet han vad han vill egentligen?)

Glömska.

Att ständigt ‘glömma bort’ överenskommelser, tider, planer och möten är ett passivt-aggressivt beteende om det inte finns någon medicinsk orsak till att man har svårt att komma ihåg.”

“Att glömma bort gemensamma saker som är viktiga för partnern är ett mycket effektivt sätt att få henne förvirrad, arg, orolig, stressad och ur balans på olika sätt.”

“Hon kommer att känna det som om hon inte har kontroll över sitt eget liv och glömskan kan mycket väl sabotera för henne i hennes eget liv, i hennes karriär och sociala liv.”

Sant! Och det är vad han vill åstadkomma mer eller mindre medvetet? Få henne ur balans?

“Att ‘glömma’ sin partners födelsedag eller en årsdag kan även vara ett effektfullt sätt att såra sin partner och göra henne illa.”

Att han gör allt svårt och besvärligt och beter sig sårande rör honom inte i ryggen.

Men genom att alltid vara irriterad, arg, missnöjd och otillfredsställd, väldigt sällan glad, så får han ju själv ett miserabelt liv och han gör en annans liv också ganska miserabelt! Förtjänar hon det?  Varför lever han med henne? 

Ja, måste man göra sig så svår? Göra den andra parten ledsen stup i kvarten, bara för principers skull? Inte kunna resonera lugnt med den andra och lyssna på henne! Inte bara kräva att hon ska lyssna och inte lyssna själv? För han vill inte höra vad hon har att säga?

Måste man verkligen assert oneself??? Eller borde man anstränga sig att försöka avgöra när den där självhävdelsen verkligen är nödvändig och när den inte är det!!!???

Aggressivitet…

June 8, 2017 § 1 Comment

12

Ja, han reagerar med aggressivitet ständigt! Som om det är krig ständigt! Som om man måste kriga ständigt.

Och varför tar han bara ut detta på den han lever med?

Citat nedan från tidigare postning “Aggressivitet och emotionell misshandel…”

“När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget.”

Detta inträffade precis! Hennes reaktion bevisade bara för honom att han har rätt, så han kunde helt lugnt gå in och närmast rycka på axlarna nästan!

“Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Detta hände alltså alldeles precis nyss. Och händer nu och då.

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.”

Och vidare:

Skylla ifrån sig.

Den passiv-aggressive skyller oftast ifrån sig. Ingenting är någonsin hans fel. Han kan inte se sin egen del i konflikter, missförstånd, separationer eller tråkiga händelser.

När någon i ett parförhållande ständigt skyller på partnern kommer den som alltid få skulden må sämre och sämre, kanske utveckla depression och kroppsliga symtom, medan den som skyller ifrån sig är ‘skyddad’ från att se på sig själv.”

s 49 i “Från man till människa” av Vesna Maldaner och Claes Schmidt/Sara Lund:

“Det räcker inte med att du säger: ‘Jag menade inget illa med det’.

Vad du menade räknas överhuvudtaget inte.

Det enda som räknas är var det landar.

Bara den som är utsatt kan avgöra om henne har blivit kränkt eller inte.”

Och om det verkligen är så att han inte vill göra henne olycklig så skulle han bete sig annorlunda när hon reagerar. Och inte bara när hon reagerar, utan överhuvudtaget! . Det räcker ju inte bara med att han SÄGER att han inte vill göra henne olycklig och undrar vad han skulle vinna på att hon var olycklig, utan på vad han GÖR och hur han beter sig!

“Vad skulle jag tjäna på att göra dig olycklig?”

Nej, det kan man ju undra!? Men likväl kanske det gör honom tillfredsställd på något “perverterat” sätt? 😦 Det är inte han som är deprimerad och galen, utan hon! På något vis överför han sitt på henne? Hon ska vara ledsen, förvirrad, upprörd och kanske allra helst knäckt, så framstår hans känslor som mindre “knäppa”?

Men det som räknas är inte vad han säger, utan vad han gör! Och det är ju inte upp till honom att definiera vad som inte borde göra henne olycklig.

Att han säger så är ju bara prat!!!

Det här med att han måste “assert himself” skulle snarare kunna rubriceras som “destructive entitlement”?

Han frågade:

“Försöker du få mig till ‘the bad guy’?”

Vad svarar man på det???

“Det är så du får mig att känna mig nästan dagligdags!”

svarade hon då.

“Hur kan du tro att jag skulle vilja få dig att inte vara lycklig? Vad vinner jag på det?”

undrade han. Hon blev först alldeles matt och svarslös, men fann sig lite för ovanlighetens skull och svarade:

“Det undrar jag också!”

Citat från tidigare postning:

“Han behöver därmed inte ta ansvar för det som händer och det som han gör, och han behöver därmed heller inte förändra sig själv och sitt beteende. Han kan fortsätta vara ‘ofelbar’ i sina egna ögon.”

Hindra. Den passivt-aggressive kommer att se till att det partnern helst av allt vill ha från honom kommer hon inte att få./…/

Partnern lämnas förvirrad och frustrerad. Hon kommer att känna det som om hon kanske begär för mycket av mannen, och det är exakt det han vill att hon ska känna.”

Det är ju också vad han har sagt genom dessa fem år; att han gör “all the paddling”! 😦 Och han är också noga med att tala om det han gör! Och hon framhåller också det till andra. Jo, hon unnar honom verkligen att vara stolt! Men – unnar han henne detsamma? Säger han nånsin att hon gjort något bra?

Häromdagen stod hon och strök den linneskjorta som hon handsytt till honom, med hålsöm, broderier, fina veck osv.

“Offerrollen. Den passivt-aggressive spelar gärna offer. Han kommer att vara det oskyldiga offret i allt som händer, även när det är han som beter sig illa.

Ett exempel är mannen som slår sin sambo, bara för att säga att han aldrig skulle slagit henne om det inte var för att hon provocerade honom.

Eller mannen som säger elaka saker till sin hustru, och samtidigt säger att han aldrig skulle behövt säga allt detta om hon…”

Ur kommentar till Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…“:

“Michael Kimmel om arga, vita män:

‘What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

[Kimmel:] I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked.

What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression. It is a really malleable hormone. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples.

The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right?

Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is ‘legitimate’.”

Nej, varför ger han sig på henne? Det är mot henne han måste träna “assertiveness”? Dvs det är henne han måste kriga mot? För denna “assertiveness” är inte självhävdande med respekt för den andra parten (för hon behöver ingen respekt och förtjänar den heller inte???):

Psykologen Johan Ydrén om självhävdelse eller assertiveness:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter. Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.

Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han försvarar dem inte heller mot angrepp från andra.

Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.

Hur man förhåller sig till andra människor kan alltså delas in på en skala från passivt beteende till aggressivt. Längst åt det passiva håller är krasst uttryckt när man låter andra trampa på en och längst åt det aggressiva när man trampar på andra.

Båda delarna är beteenden som i längden är destruktiva både för en själv och för ens relationer men det finns bra alternativ.

Hon är inte helt passiv mottagare, utan reagerar, men det har hittills bara lett till försvar från hans sida! Han har INTE gjort något fel. Och dessutom har hon fått hon höra hur hon är de fem år de bott ihop.

Nu börjar hon undra om detta är något slags berättigande från hans sida för hans beteenden!?

Tänk om hon skulle börja bete sig som han beter sig mot henne, oprovocerat, och skylla på hur han är.

Ronald Levant hänvisar till forskning som visar att män beter sig aggressivt utan provokation, men för att kvinnor ska bete sig aggressivt (vilket de också kan), måste de bli provocerade.

Michael Kimmel menar också att faktumet att män inte misshandlar t.ex. sina chefer, men den han lever med, visar att de här impulserna KAN kontrolleras!

Citat vidare från artikel som länkats i början av denna postning:

Det går inte att ha en sund kärleksrelation med en passivt-aggressiv person eftersom den personen är rädd för intimitet. Den passivt-aggressive är rädd för allt som kan upplevas som beroende av en annan person och vill därför hellre kontrollera sin partner i syfte att hålla distansen.”

Nej, detta är nog sant!

Mer om aggressivitet och emotionell misshandel…

June 6, 2017 § 9 Comments


Hon ska aldrig få känna sig glad och ivrig en hel dag!

“Passiv-aggressiv”:

“Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill./…/

När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Hans beteende kommer av att hon är som hon är! Det är därför han reagerar och är alltså ursäkt och förklaring till hans reaktioner!* Den amerikanske psykologen Ronald Levant har myntat begreppet “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande” för detta fenomen.

*Men håller hon på och reagerar på hur han är (dvs på egenskaper)? Hackar ner på, klagar och anklagar i stort sett varje dag? Dvs går detta inte att kontrollera**? Borde båda ha anledning att “assert themselves,” om det nu är så att hon också har saker hon reagerar över? Ironiskt!

**Men man håller ju inte på så här med vem som helst, vilket betyder att man KAN kontrollera gnällande och klagande på den andra! Och man borde kanske anstränga sig att inte reagera med aggressivitet. VILL man verkligen ändra något är det inte rätta metoden att använda aggressivitet. Använder man trots allt detta i hetta, så bör man coola ner och försöka hitta en annan, effektivare metod.

Följaktligen kräver han att HON ska be om ursäkt för att hon reagerar på honom! För att hon är som är! Han behöver inte be om ursäkt för att han är som han är!? Hon får inte vara som hon är (för det är en massa fel på henne, hon har massor hon borde jobba på). Han får vara som han är (han har ingenting som han behöver jobba på till skillnad från henne. Tala om att sitta på höga hästar, föga ödmjukt).

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.

Vad kan ett passivt-aggressivt beteende innehålla?

Otydlighet. Den man som är passiv-aggressiv är inte tydlig med vad han känner och tänker.”

Nej, han säger aldrig vad han vill (vet han vad han vill egentligen?)

Glömska.

Att ständigt ‘glömma bort’ överenskommelser, tider, planer och möten är ett passivt-aggressivt beteende om det inte finns någon medicinsk orsak till att man har svårt att komma ihåg.”

Efter att ha levt ihop dagligen i fem år borde han veta hennes jobbrutiner, samt ha lärt sig hennes schema, men hennes gamla mamma har bättre koll än han har!

Med detta signalerar han att varken hon eller det hon gör är viktigt! Om hon presterar bra i jobbet är också totalt oviktigt för honom!? Om hon är ledsen och ur balans när hon åker till jobbet rör honom inte i ryggen eller om det påverkar hennes jobbprestationer!

“Att glömma bort gemensamma saker som är viktiga för partnern är ett mycket effektivt sätt att få henne förvirrad, arg, orolig, stressad och ur balans på olika sätt.”

Och det signalerar också att hon är oviktig och det hon värdesätter och tycker är viktigt är oviktigt!

“Hon kommer att känna det som om hon inte har kontroll över sitt eget liv och glömskan kan mycket väl sabotera för henne i hennes eget liv, i hennes karriär och sociala liv.”

Sant! Och det är vad han vill åstadkomma mer eller mindre medvetet? Få henne ur balans?

“Att ‘glömma’ sin partners födelsedag eller en årsdag kan även vara ett effektfullt sätt att såra sin partner och göra henne illa.”

Nej, han kommer knappt ihåg hennes födelsedag! På sin höjd kommer han ihåg att säga grattis! Hon får inga presenter eller blommor! Inte ens god mat! Den får hon laga själv! Eller inhandla själv, som varsin bit smörgåstårta e.d. Så oviktig är hon för honom! Om det gör henne ledsen, so what?

“Det är svårt att ‘komma åt’ ett beteende som glömska, eftersom det verkar så oskyldigt. Alla glömmer vi ju ibland.”

Vad beror hans glömska på? Att hon verkligen är så oviktig för honom? På stress? Depression? Eller för tidig demens?

Skylla ifrån sig.

Den passiv-aggressive skyller oftast ifrån sig. Ingenting är någonsin hans fel. Han kan inte se sin egen del i konflikter, missförstånd, separationer eller tråkiga händelser.

När någon i ett parförhållande ständigt skyller på partnern kommer den som alltid få skulden må sämre och sämre, kanske utveckla depression och kroppsliga symtom, medan den som skyller ifrån sig är ‘skyddad’ från att se på sig själv.”

Nej, allt landar alltid i hur hon är! Och detta rättfärdigar hur han beter sig!

“Han behöver därmed inte ta ansvar för det som händer och det som han gör, och han behöver därmed heller inte förändra sig själv och sitt beteende. Han kan fortsätta vara ‘ofelbar’ i sina egna ögon.”

Hans beteende är rättfärdigat med hur hon är? Och han kan hålla långa, långa utläggningar om hur hon är! Så de kommer aldrig ens i närheten av att diskutera det som utlöste det hela. Och alltså borde vara det som de borde diskutera och tillsammans lösa eller komma överens om.

Han har också bestämt att hon är omöjlig att komma överens med. Kommer hon med ett förslag så har han bestämt att det är ett diktat där han inte har något “say so”! På det viset har de alltså kört in i en vägg, för hur förklarar man för en som har bestämt att det är lönlöst att det inte är lönlöst? 😦

Dvs saker GÖRS olösliga!!! Och hon görs till diktator! Och han blir ett offer som bara har att traska efter henne och göra det hon dikterat! Det är stört omöjligt för honom erkänna att hon INTE vill diktera! Med detta lägger han ju över ansvaret på henne! Och frånsäger sig allt ansvar själv! Hon kan gärna ha det om allt går åt pipan! Då kan han skadeglatt le eller få ett ilskeutbrott över något som “went wrong”!

Hindra. Den passivt-aggressive kommer att se till att det partnern helst av allt vill ha från honom kommer hon inte att få./…/

Partnern lämnas förvirrad och frustrerad. Hon kommer att känna det som om hon kanske begär för mycket av mannen, och det är exakt det han vill att hon ska känna.”

Hon får ingen ärlig input från honom eller ett vuxet diskuterande om de resor som de gjort! För det är ju ingen idé att han säger något! Och hon ska verkligen veta att att han följer med är en enorm uppoffring! Och hon ska också veta att han måste följa med som ett helt viljelöst offer! Han stackarn, har ingen “say so” rörande nånting!

Så han har all anledning att svära mellan tänderna, men fullt hörbart:

“FUCK!!!!”

när de råkade stöta ihop när de skulle korsa en väg i en fantastisk nationalpark på väg för att handla kvällsmat första kvällen. Efter en faslig massa dividerande om vad som skulle göras, vad som skulle handlas osv. Hon minns inte exakt nu!
Det måste bråkas om ALLT??? För att göra hela resan så otrivsam som möjligt! Vadå, lugnt komma överens i en anda att dra sitt strå till stacken för att göra resan till en så fin upplevelse som möjligt (de var ju ute på en av de resor de gjort som egentligen var rätt fantastiska och som borde ha varit minnen för livet på alla sätt och verkligen berikat deras liv och varit något att verkligen se tillbaka på med glädje)?

Nej visstja, hon vill ju diktera allt! Och hon har tänkt ut allt? Planerat allt från start till mål? Helt i sitt eget huvud? Utan att fråga honom! Naturligtvis! För sån är ju hon!!! Är hon??? Stackars han!!! Och allt detta måste han stå ut med i hela fjorton dar!

Hon ska verkligen inte sväva i tvivelsmål om vad han tycker om detta!!!! Inte glömma det en enda dag! Inte en halv dag ens! Ha kul ihop är uteslutet! Hon är ju världens uslaste resekamrat! Stackars, stackars han! Har har verkligen anledning att svära och vara irriterad!!!

“FUCK!!!!!”

Offerrollen. Den passivt-aggressive spelar gärna offer. Han kommer att vara det oskyldiga offret i allt som händer, även när det är han som beter sig illa.

Ett exempel är mannen som slår sin sambo, bara för att säga att han aldrig skulle slagit henne om det inte var för att hon provocerade honom.

Eller mannen som säger elaka saker till sin hustru, och samtidigt säger att han aldrig skulle behövt säga allt detta om hon…”

… inte var som hon var! Och hon bör alltså ofta upplysas om hur hon är! För att rättfärdiga hans irritation, svärande, arga frågande vad hon menar osv!

Nej, hon är ju verkligen bedrövlig!!!! Han har all anledning att reagera samt inte minst “assert himself”! Helt tveklöst! Dagligen! Han får absolut inte släppa efter på detta! Så som hon är! Man kan absolut inte lugnt diskutera med henne!

“Man kan rusta sig bättre genom att stärka sin egen självkänsla, inte ge folk en andra chans samt fokusera på att man inte kan förändra eller ‘rädda’ någon annan.”

Nej, det borde hon inse!

“Det går inte att ha en sund kärleksrelation med en passivt-aggressiv person, eftersom den personen är rädd för intimitet. Den passivt-aggressive är rädd för allt som kan upplevas som beroende av en annan person och vill därför hellre kontrollera sin partner i syfte att hålla distansen.”

Detta kan nog stämma! Han är rädd för närhet? Och beroende?

En “riktig man” hävdar sig själv!

“Misshandlaren”:

“Misshandlaren drivs av ett stort behov att ha makt och kontroll. Han kan kontrollera gräl, diskussioner och beslutsfattande, han kan välja att kontrollera kvinnans personliga frihet eller han kan kontrollera det gemensamma föräldraskapet om paret har barn.”

Ja, han vill kontrollera “allt” och rättfärdigar det med hur hon är! Han håller långa utläggningar om hur hon är!

Slår henne: är inte detta manipulativt? För att kontrollera henne, nästan allt i deras liv, hindra henne från att göra saker “som hon vill”?

“Allt” görs till maktstrider! Viktigt som oviktigt! Men hon har lika mycket som han också rätt att uttrycka starka åsikter om och när hon har såna! Utan att det ska behöva hota honom eller hans lika stora rättigheter!

“Det finns två typer av makt: personlig makt (att bestämma över sig själv och rätten att leva sitt liv som man vill) respektive makt över någon annan. Misshandlaren vill ha makt över någon annan, dvs den han säger sig älska.

I misshandlarens verklighet har man antingen makt, eller inte. Ett gräl är för misshandlaren ett krig. Antingen vinner man, eller så förlorar man, och han vill vinna.”

Detta stämmer verkligen! Men vad är det för relation som nästan ständigt är ett krig och ett hävdande av sig själv???

“Han kan göra vad som helst för att vinna, att vara den som har makten. Det är därför han kan börja ta till fysiskt våld om han upplever att kvinnan inte ger med sig.

Misshandlaren lever inte i en verklighet där var och en har sin egen personliga makt, utan i en verklighet där den ena alltid har makt över den andra, där den ena är överlägsen och den andra underlägsen

Det här synsättet kan ta sig uttryck /…/ i hans personliga humor (i form av ‘skämt’ som egentligen är kränkningar eller innehåller en nedlåtande attityd), i hans sätt att se på världen /…/

Misshandlarens beteende drivs av attityder och värderingar, inte av känslor. Han anser sig ha rättigheter och privilegier som inte partnern har. Han drivs av attityden: ‘Du är skyldig mig’.”

Ja, han anser att han har rättigheter som han inte tillerkänner henne!!! HAN får reagera och har anledning att reagera, det har hon ALDRIG! Och han anser att hon är skyldig honom att be om ursäkt! När hon reagerat över något han sagt eller hur han uttryckt sig eller reagerat! Han har rätt, men inte hon! Och hon ska alltså be om ursäkt för att hon reagerar, blir arg eller ledsen!

Ja, han är en misshandlare!

Och att göra den kanske inte alltid lätta distinktionen…

May 26, 2017 § 5 Comments

facebook_1495793855805

… när man bör reagera över den andra och när man inte nödvändigtvis behöver göra det är inte lätt, nej, apropå assertiveness.

Han utövar misshandel. Det är ett misshandelsförhållande! Han bryr sig inte om han sänker henne!

Hon ska be om ursäkt, han behöver aldrig göra det!? För hon har anledning, han har det aldrig?

Anledning eller inte. Sårar man eller gör någon ledsen så ber man om ursäkt!?

Hon ska be om ursäkt för att hon reagerar – på hans aggressioner och angrepp mot henne! 😦

När han började förklara om skydd för deras utegrill så föll hon glatt in:

“Ja! Javisst! Vi…”

Och han blev jättearg och menade att hon avbröt honom! 😦 Hon var inte ens ett spår irriterad, bara ivrig och med på noterna – och han blev arg! Om hon varit irriterad åtminstone… Men nu var hon glad, ivrig, på gott humör! Och han tog ner henne på jorden – för vilken gång i ordningen!

Slår henne nu: får hon inte vara glad och nöjd?

Hur vore det om båda började praktisera assertiveness dagarna i ända? Vad är det för relation där man behöver hävda sig stup i kvarten?

“Jag upplever inte att man inte kan resonera med dig! Du lyssnar om man tycker något annat!”

sa N.N.

Alla hennes goda kvaliteter väger inte alls upp denna ivrighet??? Eller är det så att hon saknar de flesta goda kvaliteter? Inte är omtänksam, tänker bara på sig, bryr sig inte om, är hänsynslös osv?

Och han själv? “Den som kaste första stenen.

När hon gick på sin promenad, trots att hon tappat lust för allting, tänkte hon att han tar varken itu med sina hälso- eller personliga problem! 😦

Hon försöker ta hand om sig själv på alla sätt hon kan, samt visa omsorg och omtanke… Ordnar, fixar, donar, men hon betraktar sig INTE som felfri eller perfekt! Frågan är om hon är så dålig som han bemöter henne? Om hennes iver är ett så hemskt brott?

Och det är ju INTE snällt att påstå att “hela världen” skulle reagera på henne och hennes “egenheter” som han gör! Vad är det för argument? Har han inte bättre såna?

Ansvar för stämning och relationer…

May 18, 2017 § 12 Comments

41Znl-pixmL._SX330_BO1,204,203,200_

Han vill inte förstå för att kunna hitta ursäkt för utlopp för dåligt humör. Om det skapar olust skiter han i!?

Han kan inte lugnt fråga?

Om “assertiveness” eller självhävdande:

“Assertiveness may be practiced in an unbalanced way, especially by those new to the process: ‘[One] problem with the concept of assertiveness is that it is both complex and situation-specific. … Behaviors that are assertive in one circumstance may not be so in another’.”

Fast han förmodligen tränat detta ett längre tag, så utövar han denna självhävdelse obalanserat skulle hon vilja hävda. Inte minst i nära relationer, med inte helt lyckosamma resultat för relationen! För det är inte så man umgås med andra: hävdar sin rätt och inte balanserar detta med att den andra parten har rättigheter också!

“More particularly, while ‘unassertiveness courts one set of problems, over-assertiveness creates another.’* 

Assertiveness manuals recognize that ‘many people, when trying out assertive behaviour for the first time, find that they go too far and become aggressive.'”

Och det är just det han fortfarande blir! Och vad skapar det i den andra parten? Skapar det ett positivt klimat, där man kan komma till lösningar som båda parter är nöjda med? Där ingen måste backa?

För honom är det ungefär som “antingen du ELLER jag”! Det verkar aldrig kunna vara “både du och jag”!

Hon berättade om en annan man som låter sitt dåligmående gå ut över den 90-åriga mamman, vars självförtroende undergrävts för att hon inte vill vara dum mot sonen och svara emot honom. 😦 Nu grät den gamla mamman för hon trodde hon mentalt skadat valpen i hushållet, som hon tycker så jättemycket om, när hon inte såg att valpen låg under en soffa som hon började dammsuga under. Valpen blev jätterädd och sprang iväg och kissade på sig mitt i allt. Den gamla mamman blev helt förtvivlad.

Ursäkta, men hon kan inte låta bli att tänka “djävla egoistiska män”! De finns både här och där och de anser att de har rätt att reagera utan minsta eftertanke!? 😦 Brukar man inte säga att vuxna människor bör ta ansvar för sina egna problem? Men det gäller inte män? Vilka är det som går till terapeuter i högre grad? 😦

Är det för att kvinnor har fler problem? Ja, så kanske det är!??? Männens problem lämpar de över på andra? Inte minst dem närmast? Och det innebär att männen inte har behövt gå i terapi fast de egentligen nog i hög grad skulle behöva det lika mycket som kvinnor!

Deras “terapi” har varit att avreagera sig på sina partners och barn, om de haft några, men egentligen har detta inte löst upp nånting! Och ingen blivit lyckligare! Varken mannen eller dem han lever med!

“In the late 1970s and early 1980s, in the heyday of assertiveness training, some so-called assertiveness training techniques were distorted and ‘people were told to do some pretty obnoxious things in the name of assertiveness. Like blankly repeating some request over and over until you got your way’.

Divorced from respect for the rights of others, so-called assertiveness techniques could be psychological tools that might be readily abused: The line between repeatedly demanding with sanctions (‘broken record’) versus coercive nagging, emotional blackmail, or bullying, could be a fine one, and the caricature of assertiveness training as ‘training in how to get your own way … or how to become as aggressive as the next person’ was perpetuated.”

Om självhävdelse används tillsammans med respekt för andra då kan det funka. Samt om man använder självhävdelse där det är “appropriate”! Inte för att demonstrera makt (vilket det handlar om i detta fall skulle hon vilja hävda med bestämdhet! Han måste liksom reagera över allt och skapa en massa olust och alldeles onödig stress! Om han har problem, inget konstigt, med ett sånt beteende!

*”The Male Mind at Work answers the troublesome and intriguing questions about how men think, feel, and behave on the job. This thought-provoking book shatters myths about what really goes on in the male mind while confirming for women the realities about gender differences that have always existed.

With a focus on how to bypass difficulties smoothly, it offers clear strategies for women who feel frustrated because male colleagues speak a different language or play by different rules.”

Män har också ansvar för relationer och stämning både här och där, i precis lika hög grad som kvinnor! Kvinnorna ska inte vara de som liksom slätar över för att det inte ska bli otrevligt! Och män borde inte få bete sig “hur de vill” lika lite som kvinnor eller nån får det!

Män skulle ha bättre relationer om de var bättre på detta, samt må mycket bättre! De skulle vara mindre arga, aggressiva, mindre icke tålmodiga. Och har all anledning att ta itu. Inte minst för sin egen skull!

Det bör inte vara kvinnors roll att släta över och vara de tålmodiga! Dessa egenskaper borde utövas ömsesidigt! Och samma krav borde gälla båda, borde gälla alla! Så kallad förståelse borde vara lika för alla! Inte större för vissa för att de haft det tufft tidigt i livet eller något sånt!

Som vuxna kan vi ta itu med detta och borde göra det, om inte för nån annan så, för ens egen skull!

Jag kommer att fortsätta denna bloggpostning i kommentarer.

Aggressivitet…

April 20, 2017 § 2 Comments

Han har en tendens att säga saker aggressivt och efter ett antal såna upplevelser är risken att detta sätt “turn people off”! 😦 Han “får” låta anklagande och uttrycka irritation, men det får inte hon!? Han har anledning, men det har aldrig hon?

Levant menar att män tenderar att agera aggressivt utan provokation, medan kvinnor behöver provoceras (och kanske provoceras rejält och under längre tid) innan de agerar aggressivt! För kvinnorna har lärt sig att ta hänsyn till konsekvenserna som skulle drabba dem själva. Skuldkänslor och empati med offret hindrar dem också från att uttrycka aggression (något han menar att de män som agerar aggressivt utan provokation i olika grad saknar, men kan lära sig igen!?).

Han är väldigt känslig själv för anklagande ton och irritation, men det verkar inte existera i hans sinnevärld att andra kan reagera på honom och hur han uttrycker sig (tonfall och sätt)?

Han tycker att hon borde förstå honom bättre, men finns denna förståelse i motsatt riktning?

När han handskas med människor gör han det som om de ska vara krångliga och motvalls och inflexibla och hållande hårt på sin rätt och att de absolut måste slutföra något som de eventuellt startat! Han verkar inte förvänta sig att folk faktiskt kan avsluta eller göra en paus i det de gör för att göra något annat!

Därför att han själv är så otroligt inflexibel och seg och trög!??? 😦 Själv signalerar han inte samarbetsvilja eller öppenhet för resonemang! Möjligen med dem han inte känner så väl…

Otroligt tungrott blir allt!

Och om de glömt något på ena boendestället eller missat att köpa något eller har köpt matvara de redan har så är det som om en stor katastrof inträffat eller väntar! Att man inte får missa något tror jag snarare gör att man missar, men detta är kanske vad han vill åstadkomma: så han får utlopp för aggression och också få andra att stå med hundhuvudet, om det lyckas!? 😦

Vadå, tro gott om andra och ha positiv förväntan eller lite överseende attityd? Helst ska de vara perfekta!? Men är han det själv? Kanske därför han gör allt för att andra (särskilt den han lever med) ska framstå som mindre perfekta och besvärliga; kanske så han får framstå som ett offer eller martyr?

När de satt i bilen in till stan tänkte hon på detta att ha stenkoll på matvaror, toapapper o.d., så de framförallt inte köper extra och naturligtvis är det inte kul om de saknar toapapper.

Men hon hade på tungan att säga att det egentligen är värre att de har matvaror (som t.ex. tomater) som ligger i kylskåpet och förstörs därför att de glömmer eller inte tänker på att använda dem, än att de glömmer att köpa en matvara.

Vanligtvis kan man alltid sno ihop mat av sånt som redan finns, så det handlar ju inte om en katastrof vanligtvis, men i hans värld verkar det göra det??? Varifrån kommer detta?

Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? Att man anser sig ha rätt att bruka våld, känslomässigt och verbalt?

April 4, 2017 § 16 Comments

vågskål

Vad är att stå upp för sig själv? Att trycka ner andra? Bara hävda sitt och inte lyssna? Kanske inte vilja höra?

Felet ligger helt utanför en själv?

“Denna tendens hos pojkar att lägga skulden för skador på yttre faktorer har också bekräftats av en intressant studie som nyligen genomförts av Gilette, i vilken man undersökte rakvanor hos manliga och kvinnliga vuxna. 

När en man skär sig när han rakar sig, fann studien att han vanligtvis klandrar rakapparaten. När en kvinna råkar ut för blodvite när hon rakar sig tenderar hon att klandra sig själv.”

Är han helt omedveten om hur sårande och kränkande en massa påståenden om hur hon är är? 😦 Oerhört sårande? Väldigt “hurtful”!

Vad förväntar han sig vinna på att såra henne stup i kvarten? På att vara irriterad dagligen på än det ena än det andra?

Skålen med fel och brister är i botten gällande henne? Goda sidor, omtanke, bry sig om, de bra sidorna är lätta som fjun och förmår inte väga upp allt det negativa ett enda dugg? Den senare skålen flyger upp i luften, ja, lättar till och med!?

Man skulle lätt kunna bli totalt knäckt över alla påpekanden under årens lopp av alla de negativa, dåliga, baksluga egenskaper hon har och hon skulle helt kunna förlora tron på sig själv. Som om hon är världens mest självsäkra redan och behöver tas ner på jorden! 😦

Hade hon varit 30-40 år yngre hade hon kanske verkligen varit helt knäckt? 😦

Så här håller hon INTE på med honom! Och hon håller inga långa “rants”! Om hon skulle försöka skulle det inte lyckas, men han får gå på och minsta försök att bryta in är som att hälla mer bensin på elden. 😦

Hon tvingas, med verbalt och känslomässigt våld, att stå (men helst ska hon sitta) och lyssna och oavvänt titta honom i ögonen!

Han har sagt att hon använder honom som “punchbag”… Men det är ju HAN som använder henne för att avreagera sig över allt!

Han klagar på henne i stort sett är det nånting, större eller mindre, varje dag? Det går inte en enda dag utan att det är något som är fel och inte bra, främst med henne! Och han anklagar henne för att vilja göra illa. Vem är det som gör illa vem?

Vad fick de tidigare kvinnorna höra? De hade också en massa irriterande egenskaper?

Varifrån kommer allt detta missnöje och all denna otillfredsställdhet från? Finns det NÅN som skulle kunna tillfredsställa den och bli så perfekt att det inte finns något att bli irriterad på? 😦

Är denna något HAN egentligen borde ta itu med?

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

Precis, det är så det är här också! Men han tvingar henne (med verbalt och känslomässigt våld) att stå kvar och lyssna och höra hur dum och fel hon är!

Dvs det ÄR mindre sannolik att en kvinna går till aggressionshandlingar! OM hon gör det är för att hon så till den grad blivit provocerad? 😦

VILL han framställa kvinnor som riktigt djävliga, så framstår hans mamma inte fullt så djävlig? 😦 Och omedvetet försöker han trigga kvinnorna han har och har haft allra närmast att visa alla dåliga drag han kan? Förr eller senare har detta skett? I början har det varit lugnare, men så småningom har irritation och vrede växt?

Omedvetet triggar han igång detta allt han kan? Och han har ju uppenbarligen lyckats med det: Hans första fru fick ett vredesutbrott ur det blå när de campade i New Mexico. Hans andra fru slängde saker efter honom och tillbringade en halv dag på andra våningen i huset etc …

Hon har träffat båda dessa kvinnor, så… Gillar den senare.

Är det en otillfredsställelse inom honom det handlar om? Behov som aldrig fyllts? Behov som inte går att fylla längre? Däremot finns det vuxna behov som han mycket väl skulle kunna fylla och därmed få ett rikt och kanske rentav fantastiskt liv? Dessa möjligheter dödar han självdestruktivt? Risken är att han kommer att dö vrålarg? 😦

Where Am I?

You are currently browsing the assertiveness category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....