Du ska inte tro att du inte är något – respektera andra som dem de är. Och om att sätta hälsosamma gränser …

July 10, 2018 § 12 Comments

36853565_10155679496712849_4016489484907446272_n.jpg

Man kanske måste starta som det står i bilden ovan? “Du ska inte tro att du inte är något – respektera andra som dem de är.” Man måste i tillräcklig grad tycka att man är värd bra behandling för att kunna sätta bra gränser. 😦

Att sätta gräns för vad som är acceptabelt eller inte, hur jag vill eller inte vill bli behandlad, snarare än att använda självhävdelse, vore bättre?

Ta reda på vad jag vill, inte vill och låta det leda mig att kommunicera ut det på ett bra sätt.

“10 Steps to Setting Healthy Boundaries” eller “10 steg för att sätta hälsosamma gränser,såna som jag och andra mår gott av, från bloggen “Lyckligt ofullkomlig/icke perfekt”:

“Att sätta gränser kommer inte så lätt eller naturligt för en massa människor, men du kan lära dig att sätta hälsosamma gränser. Jag ska dela tio tips som jag finner hjälpsamma.

I min senaste postning, ‘Vad är hälsosamma gränser och varför behöver jag dem?,’ berättade jag om min vän Chris som kämpade med att sätta gräns mot sin granne. Chris upplevelse demonstrerade att vi behöver gränser i alla våra relationer och att gränser upprättar förväntningar och kommunicerar hur vi vill bli behandlade [eller inte vill bli behandlade]. 

Exempel på gränser:

  • Karla och Mark har två små barn. Marks föräldrar har en ny hund som verkar aggressiv och Mark känner sig inte bekväm med hunden runt sina ungar. Han talar om för sina föräldrar att deras hund inte är välkommen till hans hus och att han inte kommer att ta sina barn till deras hus såvida inte hunden är i garaget.
  • En överenskommelse för rumskamrater (konceptet är inte så absurt som det låter /…/) som bestämmer/fastställer förväntningar om städning, mat och oljud.
  • Att tala om för din chef att du inte kan arbeta ikväll.
  • Ha en personlig policy att inte låna pengar till familjemedlemmar.

10 steg att sätta gränser:

1. Att klart identifiera dina gränser [för dig själv först].

Gör klart för dig själv om vad den gräns är som du behöver sätta./…/ Om du inte är klar över detta, kommer du inte att kunna kommunicera dina förväntningar. En urvattnad gräns är inte effektiv. Tillbringa tid att fundera ut vad du behöver innan du går till handling.

[att först identifiera vad jag egentligen vill och behöver. Inte alltid lätt! För vi är oftast lärda att tänka på andra, men vi behöver också lära oss konsten att tänka på oss själva – också!]

2. Förstå VARFÖR du behöver denna gräns.

Detta är din motivation för att sätta denna gräns. Om du inte har en övertygande anledning, varför ska du då fullfölja med att sätta en gräns som är utanför din bekvämlighetszon?

[inte heller lätt, men kan vara värd att försöka lära sig]

3. Var rakt på sak/uppriktig/ärlig.

Var inte kryptisk eller avsiktligt vag genom att tänka att du ska spara någons känslor eller undvika en konflikt. Det snällaste och mest lyckosamma angreppssättet är att vara direkt. Säg det du menar och mena det du säger.

[inte heller lätt, på grund av vår uppfostran].

4. Ursäkta inte eller ge långa förklaringar.

Detta sorts beteende underminerar din auktoritet och ger intrycket att du gör nånting fel som kräver en ursäkt eller ett rättfärdigande.

[skyll inte på den andra och använd jag-påståenden se tidigare bloggningar, bland annat denna.]

5. Använd en lugn och hövlig ton. 

Håll din egen vrede i schack. Försök INTE att sätta gränser mitt under en dispyt. Du vill att ditt budskap ska höras. Att skrika, använda sarkasmer eller en nedlåtande ton gör alla att andra blir försvarsinställda, och DISTRAHERADE från den verkliga saken.  

6. Starta alltid med hårdare/stramare gränser.

Det är alltid lättare att lossa hårdare gränser än att göra lösa gränser stramare. Jag ser så många människor som gör detta misstag.

[ja, det var det där med att ha höga krav från början i en relation och att helst ta itu med problem i en relation så tidigt som möjligt. Då är det lättare att ta itu med dem innan en massa ilska och bitterhet byggts upp].

När du träffar en ny vän eller börjar ett nytt jobb, vill du naturligt göra ett gott intryck, vara trevlig och passa in. Som resultat är det sannolikt att man överanstränger sig själv, går med på åtaganden eller sätt att se som inte känns riktigt bra för en själv. Att vara människobehagande resulterar i lösa eller svaga gränser som är svåra att dra åt.

[så som kvinnor traditionellt uppfostrats, men många män är nog också såna].

Till exempel sätter du en klar förväntan på ditt ex att du inte vill att hon kommer in i ditt hus när hon kommer tillbaka med barnen. Från denna fasta gräns är det lättare att sen invitera henne, om du känner att det känns passande. Det är mycket svårare att senare säga åt henne att hon inte kan komma in när du initialt gett henne fri tillgång till ditt hem. 

7. Ta itu med en kränkning av en gräns tidigt. 

Små problem är alltid lättare att hantera. Vänta inte till nån kränkt din gräns ett dussin gånger innan du talar ut. Det är inte rättvist att ta för givet att andra känner till dina gränser förrän du har förklarat dem.

[Men ibland är gränskränkningarna så grova så att man inte kan, eller bör, lasta sig själv och en del människor kan vara lite ‘gränslösa’ ].

Inte heller är det rättvist att ‘ändra reglerna’ och abrupt tala om för din kusin att du inte kommer att hjälpa henne att betala henne hyra sen du gjort det med ett leende i ditt ansikte de senaste tre månaderna. 

8. Gör det inte personligt.

Att sätta en gräns är inte en personlig attack.

[bör inte vara det, det där med att inte rikta in sig på den andras personlighet, den andra som som person eller dennes defekter. Se återigen denna postning].

Gina gick generöst med på att köra sin medarbetare Maggie hem medan Maggies bil var på verkstad. Gina gillar att åka omedelbart, så hon blev irriterad över att behöva vänta 10-15 minuter efter skiftet för att Maggie småpratar och är social. Efter tre dagar med detta fräser hon: ‘Maggie, du är verkligen hänsynslös. Ser du inte att jag väntar på dig? Du är så otacksam! Du kan ta bussen hem!’

Notera skillnaden när Gina använder ett ‘jag-påstående’ och lämnar den personliga attacken, ‘Maggie, jag behöver åka hem direkt efter arbetet. Jag är glad att ge dig skjuts, men jag kan inte vänta mer än fem minuter på dig. Så om du behöver mera tid kan jag inte skjutsa dig hem.’

9. Använd ett stödsystem.

Att börja sätta gränser är tufft! Det kan föra upp en massa frågor, obekväma känslor och självtvivel. Att ha ett stödsystem är ovärderligt närhelst du gör nånting utmanande. 

9. Lita på din intuition. 

Se till att sakta ner och tona in dig själv. Var uppmärksam på vad du känner. Vad säger dig din magkänsla? Om det känns fel, gör en förändring

Att följa dessa tio steg kommer att guida dig mot att sätta och upprätthålla hälsosamma gränser. Och kom ihåg att hälsosamma gränser inte bara är bra för dig, utan de är bra för alla. 

Du kanske också skulle gilla att läsa: 

Varför du säger ja, när du egentligen menar nej.

Guide att säga nej  för den som alltid vill behaga .

Sammanfattning:

10-Steps-to-Setting-Boundaries

Advertisements

Summan av kardemumman av alla dessa analyser är, att lyckliga par i mina studier tillbringade mer tid att bete sig på sätt (trevlig- och neutralkombinationer) som gav dem (båda) de största utdelningarna och kortast tid i dessa lådor (elak/elak, elak/neutral) som erbjöd var och en av dem det minsta. Plus, de hade en förkärlek för utdelningar som var beroende av varandra, som maximerade deras partners vinster lika väl som deras egna …

June 25, 2018 § 42 Comments

… att BÅDA får de största utdelningarna och att utdelningarna är beroende av varandra och maximerar BÅDAS vinster och behållning. Som maximerar ens partners lika väl som ens egna vinster.

Vilket betyder att det är “vi/oss” och inte “jag/mig,” dvs inte om att se om sitt eget hus och bevaka sin rätt (ingen riktig tillit), utan värna varandra och relationen (tillit). Det borde vara väldigt mycket det senare (se videon med Meryl Streep och hennes man Don Gummer i kommentar nedan) .

Den där tilliten borde man vara ytterst rädd om. Har den skadats kan det ta tid att bygga upp den igen och bryta eventuellt agg. Gottman menar dock att det går. Vilket det nog gör som med allt annat (barn kan, med en massa arbete, som vuxna återhämta sig från barnmisshandel t.ex. Men om man slipper det, så är det ju ännu bättre)

Läser kapitlet “Assessing Your Trust Metric” eller “Att uppskatta ditt mått av tillit” i boken “What Makes Love Lats?” eller “Vad får kärlek att hålla?”

s 12:

“Summan av kardemumman av alla dessa analyser, är att lyckliga par i mina studier tillbringade mer tid att bete sig på sätt (trevlig- och neutralkombinationer) som gav dem de största utdelningarna/vinsterna och kortast tid i dessa lådor (elak/elak, elak/neutral) som erbjöd var och en av dem det minsta.

Plus, de hade en förkärlek för utdelningar/vinster som var beroende av varandra, som maximerade deras partners vinster lika väl som deras egna. Med andra ord, båda rankade de stunder högst när deras partners ord eller kroppsspråk indikerade en positiv känsla.

Dvs den andres väl och ve var viktigt. Alltså det handlar inte om att ensidigt hävda sig själv eller ensidigt se om sitt eget hus. Utan att samtidigt respektera den andras rättigheter, inte bara sina egna. Alltså inte BARA hävda sina egna! Vara mån om att den andra också var nöjd. Att bådas behov inte var motsatser, utan hörde ihop.

s 13:

“Ett pars ömsesidiga tillitspoäng indikerar hur djupt de är i detta tillsammans och står bakom varandras ryggar.

Däremot, pålitlighet indikerar partnerns villighet att offra för relationen, att ibland sätta sina egna behov i andra hand, därför att partnerskapet betyder mer.

Tillit och pålitlighet hör vanligtvis ihop. Om ett par har ett starkt tillitsmått, så är måttet på pålitligheten vanligtvis lika högt.”

s 14:

“När par är pålitliga skickar de varandra budskapet att de och partnerskapet är unikt och icke ersättbart. Under parterapi kallar jag detta ‘att skapa det heliga” därför att ‘helig’ och ‘offer’ har samma rötter [‘sacred’ och ‘sacrifice’] – båda orden har sitt ursprung i tidig religiös praktik, som involverade offer som en form av dyrkan/tillbedjan.”

Om detta blir utnyttjande är det knappast bra för relationen. Och här kommer tilliten in!? Vad jag tror om partnern! Om jag litar på min partner! Att hon t.ex. inte utnyttjar mig om jag “ger efter” (“offrar” mig). Utan att man litar på att det blir ett givande och tagande.

(Hur menade den där manlige terapeuten? Att y:s “erfarenheter” var en black om foten, en negativ faktor? Eller att hennes “oerfarenhet” var en positiv faktor? Dock tror jag inte riktigt det).

“I en långtids- och engagerad relation så är att ‘offra sig’ förenad med att båda parter är ense om att ge kärleken prioritet över andra mål och drömmar./…/

Svek visar sig när partners vrider sina värderingsvisare i motsatta riktningar. Hennes förlust är hans vinst och vice versa.”

Alltså när det blir ett antingen/eller: antingen får du som du vill ELLER så får jag? Och därför handlar alltihop om att hävda för sin rätt och ständigt och varenda dag och stund fightas för den. Livet är en kamp och man kan inte riktigt lita på nån? Fast samtidigt har x fått höra:

“Litar du inte på mig?”

eller något i den stilen.

Att tro att …

“… du nog inte vill …”

… och att det är en stor uppoffring att följa med på en cykeltur, en resa, besök hos släkt eller vänner osv!? Men tycker man om någon (och det behöver inte bara gälla en partner, utan kan också gälla en vän eller annan familjemedlem) så är det inte en enorm uppoffring (vanligtvis) eller väldigt hemskt att följa med, så att det är värt den uppoffring det kanske är att sitta några timmar med människor man av olika anledningar t.ex. har svårt att kommunicera med, man kan följa med på en resa till ett mål man själv tycker är måttligt intressant, kolla en film fast det inte är en favoritgenre osv.

Det borde inte vara att kontrahenterna är motsatser och att var och en måste hävda sig ensidigt (för att den andra inte bryr sig ett dugg, utan bara vill ha igenom sitt???) och inte har råd att tänka på den andra? Dvs att man inte litar på att den andra vill en väl, utan man måste bevaka sin rätt, dagligen och stundligen? Kan man då nånsin slappna av och vila? Hela tiden i ett tillstånd av vaksamhet och påpasslighet? Vad är det för relation?

Detta underlättar ju inte närhet! Skapar snarare distans än anknytning och är för mig ett uttryck för bristande tillit!

För x har det varit oerhört viktigt att y skulle ha det riktigt bra! Mycket bättre än han haft det. Men han har betett sig som det inte varit så (har han trott att det funnits en underliggande uträkning där, som i slutänden bara skulle gynna henne? Eller vad?) Han har betett sig om hon vill driva igenom saker, kosta vad det kosta vill, utan att ta minsta hänsyn till honom? Men x har försökt, upprepat, att säga att det inte är kul att släpa med nån på något som den andre tycker är pest och pina! Att det inte gör nån glad eller lycklig. Det borde vara att; antingen följer man med den andra eller så gör man det inte, UTAN att ta på sig en offerkofta, så allt nöje och glädje över saken blir totalt förstörd för den som vill!

En relation bör göra så att man blir fylld med energi och lust istället för dränerad på den!

NN (som jobbar med familjebehandling) hade visst varit på föreläsning nyligen (idag?) och sa att det hen hört (exakt?) liknade y och y:s beteende.

Nej, det är inte “självhävdelse” (dvs konstruktivt hävdande av sitt egna, med respekt för den andra parten och tillit till denna och dennas bra sidor, inte förväntning om den andras illvilja och ensidiga seende till sig själv och sina behov och önskningar) y utövar, utan något annat.

Och slutligen; hur är det förväntat att hon ska reagera över hans kritik? Med uppskattning? Ska hon säga “tack, o tack”? Ska hon säga “Tack för att du talar om för mig hur misslyckade jag är som mänsklig varelse! Att du talar om för mig alla de sätt med vilka jag misslyckas som mänsklig varelse!” 

Ska hon bara ta emot? Vad ska hon svara? Inget visa? Varken med ord, minspel eller kroppsspråk? Att hon blir ledsen. sårad eller arg? För då blir hennes känslor och reaktioner en attack på honom och en start på en konflikt! Alltså blir det hon som orsakat “grus i maskineriet”?

Men detta är ju ingen bra metod för att få nån att falla en om halsen. Tvärtom. Man gör det inte heller genom att dominera eller att vara auktoritär eller att “hävda sig själv.”

Det är INTE ett antingen/eller. Och det är det Gottman skriver om i detta kapitel. Tillit (inte svek) är att vara mån om sin partner (och lita på att det inte utnyttjas eller betalas med, kanske, total brist på uppskattning och kanske rentav elakhet tillbaka).

10 sätt att bygga och bevara bättre gränser: Att ignorera dina egna behov kan ha blivit normen för dig. ‘Är relationerna ömsesidiga?’ Finns det ett hälsosamt givande och tagande? Var självhävdande (men betänk också att självhävdelse inbegriper respekt för den andra personen och dennas rättigheter!) …

May 15, 2018 § 48 Comments

FB_IMG_1525967089774

“10 Way to Build and Preserve Better Boundaries” eller “10 sätt att bygga och bevara bättre gränser”:

Gränser är väsentliga för hälsosamma relationer, och, sannerligen, ett hälsosamt liv. Att sätta och upprätthålla  gränser är en färdighet. Olyckligtvis är det en färdighet som många av oss inte fått lära oss, enligt psykologen och coachen Dana Gionta.

Vi kan få fingervisningar här och där från erfarenhet eller genom att titta på andra. Men för många av oss är gränsbyggande ett relativt nytt koncept och ett utmanande sånt.

Att ha hälsosamma gränser betyder ‘att veta och förstå vilka dina gränser är,’ säger Dana Gionta. 

Nedan erbjuder hon insikt i hur man kan bygga bättre gränser och hur man upprätthåller dem. 

1. Sätt namn på dina gränser.

Du kan inte sätta bra gränser om du är osäker på var du står. Så identifiera dina fysiska, känslomässiga, mentala och andliga/spirituella gränser säger Gionta. Reflektera över vad du kan tolerera och acceptera och vad som gör att du känner dig obekväm eller stressad [och vad du kan stå ut med?]. ‘Dessa känslor hjälper oss att identifiera vilka våra gränser är.’

2. Känn in dig rörande dina känslor.

Gionta har observerat två nyckelkänslor i andra som är varningsflaggor eller fingervisningar om att vi släpper på våra gränser: obehag och bitterhet. Hon föreslog att man tänker på dessa känslor på en skala från 1 till 10. Sex till 10 ligger i det övre området, säger hon.

Om du ligger i den övre ändan av denna skala, i en interaktion eller i en situation, föreslår Gionta att du frågar dig vad som orsakar detta [denna känsla]? Vad är det i denna interaktion, eller denna persons förväntningar som stör mig?

Bitterhet ‘kommer vanligtvis från att bli utnyttjad eller inte uppskattad.’ Det är ofta ett tecken på att vi pushar oss själva bortom våra egna gränser därför att vi känner oss skyldiga (och vill vara en god dotter eller fru, till exempel), eller så lägger nån annan på oss sina förväntningar, sitt sätt att se eller sina värderingar på oss, sa hon.   

‘När nån agerar på ett sätt som får dig att känna dig obekväm, är det en ledtråd till oss att det kanske handlar om att de kränker eller överskrider en gräns,’ sa Gionta.

3. Var direkt.

Med en del människor betyder inte det att upprätthålla hälsosamma gränser en direkt och klar dialog. Vanligtvis är detta fallet när människor är likadana i sin kommunikationsstil, sitt synsätt, sina personligheter och sitt allmänna angreppssätt på livet, sa Gionta. Dessa personer kommer att ‘närma sig varandra på liknande sätt.’

Med andra, såna som har en annan personlighet eller kulturell bakgrund, behöver du vara mer direkt om dina gränser. Tänk dig följande exempel: ‘en person känner [att] att utmana någons åsikt är ett hälsosamt sätt att kommunicera,’ men för en annan person känns detta respektlöst och spänt.”  

Så gränssättning är inte problematisk med alla människor, mer eller mindre med olika personer.

“Det finns andra tillfällen där du kan behöva vara mer direkt. Till exempel, i en romantisk relation, kan tid bli en gränsfråga, sa Gionta. Partners kan behöva prata om hur mycket tid de behöver för att upprätthålla sin känsla av själv och hur mycket tid de ska tillbringar tillsammans. 

4. Ge sig själv tillåtelse.

Rädsla, skuld och självtvivel är stora potentiella fallgropar, sa Gionta. Vi kan känna rädsla för den andra personens svar, om vi sätter och stärker våra gränser. Vi kan känna oss skyldiga när vi talar ur skägget eller säger nej till en familjemedlem. Många tror att de borde kunna handskas med en situation eller säga ja därför att de är en god dotter eller son, fastän de känner sig utmattade och utnyttjade.’ Vi kan till och med undra om vi ens i första rummet förtjänar att ha gränser [sorgligt! 😦 ]

Gränser är inte bara tecken på en hälsosam relation; de är också tecken på självrespekt. Så ge dig själv tillåtelsen att sätta gränser och arbeta på att bevara dem [i en anda av respekt för den andra också, dess rättigheter och behov, lika mycket som mina egna]. 

5. Öva självmedvetenhet.

Återigen, gränser handlar helt och hållet om att finslipa din skicklighet att se dina känslor och hedra dem. Om du märker att du släpper efter och inte upprätthåller dina gränser, föreslår Gionta att du frågar dig själv: Vad har förändrats? Tänk ‘Vad gör jag eller [vad är det] den andra personen gör?’ eller ‘Vad framkallar situationen som gör att jag känner mig bitter eller stressad?’ Fundera sen över dina möjligheter: ‘Vad ska jag göra med den här situationen? Vad har jag kontroll över?’

6. Fundera över ditt forna och nuet.

Hur du uppfostrades tillsammans med din roll i din familj kan bli ytterligare hinder att sätta och bevara gränser. Om du hade rollen som omhändertagare, så lärde du dig att fokusera på andra, att låta dig bli utmattad känslomässigt eller fysiskt, sa Gionta. Att ignorera dina egna behov kan ha blivit normen för dig. 

Tänk också på människor som du omger dig med, sa hon. ‘Är relationerna ömsesidiga?’ Finns det ett hälsosamt givande och tagande? 

Bortom relation kan din omgivning också vara ohälsosam. Till exempel, om din arbetsdag är åtta timmar per dag, men dina medarbetare stannar åtminstone 10 till 11, ‘finns det en icke uttalade förväntan att gå utom och bortom’ i arbetet, sa Gionta. Det kan vara utmanande att vara den enda eller en av få som försöker vidmakthålla hälsosamma gränser, sa hon. Återigen är detta, där att känna in dina känslor och behov och respektera dem blir, kritiskt.” 

Så tror jag det kan vara inom mitt yrkesområde och stöttningen sinsemellan kan vara si och så. Så stöd utanför jobbet kan vara viktig. Samt att ens benägenhet att sätta andra främst inte utnyttjas av andra utanför jobbet …

“7. Gör självomhändertagande en prioritet.

Gionta hjälper sina klienter att göra självomhändertagande en prioritering, vilken också inbegriper att ge dig själv tillåtelse att sätta dig själv främst. När vi gör detta ‘blir våra egna behov och motivation att sätta gränser starkare.’ sa hon. 

Självomhändertagande betyder också att erkänna vikten av dina känslor och att hedra dem. Dessa känslor tjänar som ‘viktiga ledtrådar om vårt välbefinnande och om vad som gör att lyckliga och olyckliga.’

Att sätta oss själva först ger oss också den ‘energi, frid i sinnet och positiv syn för att bli mer närvarande med andra och vara där’ för dem. Och ‘När vi är i en bättre utgångspunkt, kan vi bli en bättre fru, moder, man, medarbetare eller vän.’

8. Sök stöd/support.

Om du har svårt med gränser, ‘sök stöd, vare sig [det är en] stödgrupp, kyrka, terapi, coaching eller goda vänner.’ Med vänner eller familj kan du även göra ‘det en prioritet med varandra att öva att sätta gränser tillsammans [och] hålla varandra ansvarsskyldiga.’

Överväg att söka råd genom det som finns tillgängligt också. Gionta gillar böcker: The Art of Extreme Self-Care: Transform Your Life One Month at a Time‘ och ‘Boundaries in Marriage’ (tillsammans med åtskilliga böcker om gränser av samma författare).

9. Var självhävdande [men betänk också att självhävdelse inbegriper respekt för den andra personen och dennas rättigheter!].

Naturligtvis vet vi att det inte är tillräckligt att sätta gränser; vi måste också följa upp dem. Även om vi intellektuellt vet att människor inte är tankeläsare, så förväntar vi oss fortfarande att andra ska veta vad som sårar oss [gäller inte bara kvinnor, utan också män!], sa Gionta. Eftersom de inte gör detta, är det viktigt att hävdande kommunicera med den andra personen när de har korsat en gräns. 

På ett respektfullt sätt kan vi låta den andra personen veta vad det i synnerhet är som är störande för dig och att ni kan arbeta tillsammans för att lösa detta, sa Gionta. 

10. Börja i det lilla.

Som varje annan förmåga, att kommunicera självhävdande om dina gränser kräver övning. Gionta föreslår att man startar med en liten gräns som inte är så hotande för dig, och sen stegvis öka till mer utmanande gränser. ‘Bygg på ditt lyckande, och [till att börja med] försök att inte ta på dig nånting som känns överväldigande.’

‘Att sätta gränser kräver mod, övning och stöd,’ sa Gionta. Och kom ihåg att det är en förmåga som du kan bemästra.”

FB_IMG_1526048143964.jpg

FB_IMG_1526048804609.jpg

FB_IMG_1526048832935.jpg

FB_IMG_1525234314935.jpg

Sårbarhetsrustningen: viking-eller-victim (offer): Att reducera våra möjligheter i livet till såna begränsade och extrema roller lämnar väldigt lite hopp för förändring och meningsfullt utbyte …

March 24, 2018 § 10 Comments

2a

I kapitlet “Sårbarhetsrustningen,” underkapitlet “Skölden/skyddsplåten: viking-eller-victim [offer]” skriver Brown att hon såg denna sorts rustning s 151-152:

“… när en betydande grupp av dem som deltog i forskningen antydde att de hade väldigt lite användning för konceptet sårbarhet. Deras svar på idén att sårbarhet kan vara av värde sträckte sig från avfärdande och försvarsinställning till fientlighet

Det som visade sig i dessa intervjuer och interaktioner var en syn på världen där människor i huvudsak var indelade i två grupper /…/ vilka jag kallar vikingar eller offer. /…/

… tron att alla utan undantag tillhör en eller två ömsesidigt exklusiva grupper. Antingen är du en tönt [sucker] eller en förlorare som alltid utnyttjas och inte kan stå upp för dig själv – ELLER så är du en viking – nån som ser hotet att bli gjord till ett offer som något konstant, så du ser till att ha kontroll, du dominerar, du utövar makt över saker och du visar ALDRIG sårbarhet.

Usch, vad otäckt. Låter som om de här männen anser att de befinner sig i ett konstant krig? En värld där de ständigt måste vara beredda att försvara sig och inte lita på nån kanske heller? Det låter dessutom inte så kul att ha en “viking” i en nära relation. 😦

s 152-153:

“… även män som inte har denna rustning, pratade om vinna-förlora-nollsumme-makt-dynamik som inlärd och som den modell de hade när de växte upp.

Så även de som inte hade antagit viking-eller-victim-attityden insåg vad de blivit lärda tidigt i livet eller levde fortfarande delvis efter den? Sidor som senare kanske förstärkts eller i bästa fall modifierats?

Dessa män har blivit medvetna om problemet och i olika grad börjat inse, och rentav klart insett, konsekvenserna, för dem själv i deras anknytning till dem närmast (och till sig själva), för samhället och kanske också världen?

“Och glöm inte att att vinna, dominera och ha makt över kvinnor var en del av listan på maskulina normer som vi diskuterade i kapitel 3 [‘Kapitel 3: Att förstå och bekämpa skam (alias GremlinNinja-stridskampsträning)’]/…/

En sak som gjorde dessa intervjuer till några av de svåraste var ärligheten med vilken människor talade om kämpandet i sina personliga liv – handskande med högriskbeteende, skilsmässor, isärkoppling [icke anknytning], ensamhet, missbruk, vrede, utmattning.” 

Men i och med att de börjat benämna problemet så var det möjligt att börja ta itu med det eller att åtminstone minimera de skadliga effekterna av det?

“Men hellre än att se dessa beteenden och negativa utkomster som konsekvenser av deras viking-eller-victim [offer]-syn på världen, såg de dem som bevis på en hård vinna-eller-förlora-natur i livet [otroligt cynisk och väldigt otäckt tycker jag].”

Så sorgligt. Och faktiskt otäckt. Vad resulterar detta i? Egentligen något man borde ta itu med. Inte bara Miller utan också andra har skrivit om hur viktig tillgång till ett brett känslospektrum bidrar till att vi kan skydda oss när vi verkligen BEHÖVER skydda oss.

Den sorts skydd som Brown kallar sårbarhetsrustningen skyddar oss också från anknytning med dem som lever närmast oss. Och det vill vi väl inte? De här med sårbarhetsrustningen ser till och med dem de lever med som några de måste vara på sin vakt mot rejält? Och vad leder det till? Vad kan t.ex. en kvinnlig partner verkligen åstadkomma för skada? I synnerhet om hon är mindre än en själv? Vad är det man är rädd för i grund och botten? Egentligen?

s 153-154:

“När jag tittar på statistiken i mer sårbarhetsintoleranta viking-eller-victim-yrken, ser jag ett farligt mönster utvecklas. Och ingen plats är mer uppenbar än i militären [i synnerhet den amerikanska?]. Statistiken över posttraumatiskt stressrelatera självmord, våld, missbruk och risktagande pekar alla på denna efterhängsna sanning: FÖR SOLDATER SOM TJÄNAT I AFGHANISTAN OCH IRAK SÅ ÄR DET ATT KOMMA HEM MER DÖDANDE ÄN ATT VARA I STRID.

Från invasionen av Afghanistan fram till sommaren 2009 förlorade den amerikanska militären 761 soldater i strid. Jämför det med de 817 som tog sina egna liv under samma period. Och i detta antal räknas inte dödsfall relaterade till våld, högriskbeteende och missbruk in [se artikel här]-

Craig Bryan, psykolog vid universitetet i Texas och självmordsexpert som nyligen lämnade flygvapnet, talade om för Time magazine att militären befinner sig i en moment-22-situation: ‘Vi tränar våra krigare att använda kontrollerat våld och aggression, att trycka ner starka känslomässiga reaktioner när de möter motgångar, att tolerera fysisk och känslomässig smärta och att komma över rädslan för skada och död. Dessa egenskaper kan också kopplas till ökad risk för självmord.’

Inte konstigt med utövande av våldtäkter i krigszoner av militär? Som man relaterat till behov av makt, att utöva makt. Och så skadar man andra när man hävdar sig. Riktigt, riktigt otäckt.

Tron eller övertygelsen att man är osårbar. Skräcken att visa sig sårbar? Att visa nån akilleshäl alls? Att vara på sin vakt hela tiden? Att vänta sig det värsta? För säkerhets skull? Och därför aldrig få riktig anknytning kanske alls? Inte ens med den som man lever närmast? Inte med nån av dem som borde stå närmast? Inte ens ens egna barn och barnbarn?

s 154-155:

“Bryan förklarade sen att militären inte kan minska intensiteten av denna träning ‘utan att negativt påverka stridsförmågan hos vår militär.’ Och gav nedkylande uttryck för den inneboende faran av att titta på världen genom viking-eller-victim-linsen för dem i militären när han noterade: ‘Servicemedlemmar är, enkelt uttryckt, mer kapabla att döda sig själva som rena rama konsekvensen av sin professionella träning.’

Situationen kan vara den mest extrema i militären. men om du tittar på den mentala och fysiska hälsostatistiken hos poliser, så hittar du samma sak.

Detsamma gäller i organisationer – när vi leder, lär och predikar från viking-eller-victim-evangeliet, vinna eller förlora, så krossar vi tro, innovation, kreativitet och förmågan till förändring. Ta bort vapnen och vi hittar faktiskt utfall/resultat som liknar dem som soldaternas och polisen i företags-Amerika. [vi har dock inte nått riktigt dit än?].

Advokater – ett exempel på ett yrke där man till stor del är tränad att vinna eller förlora, att lyckas eller misslyckas – har utfall som inte är mycket bättre. The American Bar Association [Det är en amerikansk organisation för advokater, och har sitt huvudkontor i Chicago.] rapporterar att självmord bland advokater är nästan fyra gånger större än antalet i den allmänna befolkningen. 

En artikel i American Bar Association Journal rapporterade att experter på depression hos advokater och missbruk tillskrev de högre självmordsantalet för advokater deras krav på perfektionism och på deras behov av att vara aggressiva och känslomässigt opartiska [se artikeln här]. Och denna mentalitet kan trickla ner i våra hemliv också. När vi lär eller är rollmodeller för våra barn att sårbarhet är farlig och ska pushas bort, leder vi dem direkt in i fara och bortkoppling. “

Ytterligare ett argument för att behandla våra barn med yttersta respekt, samt också att försöka komma tillrätta med det hos oss som kan göra det svårt i dessa avseenden, inte minst visavi dem vi har närmast, lever med.

Viking-eller-victim-rustningen vidmakthåller inte bara beteenden som dominans, kontroll och makt över folk som ser sig som vikingar, den kan också vidmakthålla en känsla av pågående offerroll för människor som konstant kämpar med idén att de är skottavlor och orättvist behandlade

Med denna syn finns det bara två möjliga positioner som människor kan inta – makt över eller maktlös.

I intervjuerna som jag åhörde lät många deltagare som att de resignerat till att antal offerrollen, därför att de inte ville bli det enda andra alternativet enligt deras åsikt – viking. 😦 “

Här kommer det med sympati och empati in känns det. Se bloggningen

Strategin där kunde vara:

“Om vi vill utveckla samhörighet och förståelse är det bästa sättet att utöva medkänsla ibland att säga: ‘Det låter som om du har det jobbigt. Du får gärna berätta mer om det’ eller ‘Du har rätt, jag vet inte hur det är. Hur är det? Hjälp mig att förstå.’”

Byta ut du mot ni, dvs män som grupp! Och med uppriktig vilja att veta fråga:

“Det låter som om ni män har det jobbigt i samhället. Du får gärna berätta mer, för jag tror att jag bara delvis förstår. (Eller kanske inte alls förstår). Hjälp mig förstå mer.”

Att försöka få sympatisökandet att bli till empati istället!? Och ömsesidig förståelse och intresse! Att intresset kanske i bästa fall vänder tillbaka. Och blir en ömsesidig vilja att förstå och veta och leva sig in och bry sig.

Ja, vad innebär mansrollen egentligen? Vad har den inneburit? Vem ska ändra denna? Skulle inte de flesta kvinnor uppskatta detta, om de verkligen bryr sig om de män de lever med och har omkring sig? Främst de nära? Att man ömsesidigt bryr sig. Att alla vill att både en själv OCH den andra ska ha det bra och vill ändra det som inte är bra, så det blir bättre för båda. Men komma ihåg att det är inte perfektion som gäller. VAD är “perfekt” egentligen? Att det är “gott nog” hellre!???

Brown vidare:

“Att reducera våra möjligheter i livet till såna begränsade och extrema roller lämnar väldigt lite hopp för förändring och meningsfullt utbyte. Jag tror att det är därför som det ofta finns en känsla av desperation och att känna sig instängda runt detta perspektiv.”

Livet är inte så begränsat. Eller måste eller bör inte vara det. Det bör inte handla om antingen/eller, om vinna eller förlora, lyckas eller misslyckas.

Se vidare här om Craig Bryants forskning.

Se också bloggningar i kategorin “att komma över känslomässig domning. ” Roland Levant skriver om detta.

Om vi vill skapa ett jämlikt samhälle, ett i vilket alla kan trivas, behöver vi ge pojkar fler val. Som Gloria Steinem säger, ‘Jag är glad att vi har börjat fostra våra döttrar mer som våra söner, men det kommer aldrig att fungera förrän vi fostrar våra söner mer som våra döttrar’ Det är för att kvinnors roller inte kan expandera om inte mäns också gör det. Men det handlar inte bara om kvinnor. Män halkar efter i skola och arbete därför att vi inte fostrar pojkar att lyckas i den nya, rosa ekonomin. Förmågor som samarbete, empati och flit – som ofta ses som feminina – som i ökande grad värderas i moderna dagars arbete och skola och jobb, som kräver de förmågorna, är de som växer snabbast …

March 13, 2018 § Leave a comment

29104123_10155948062220865_5223899212374081536_n.jpg

“Your worth is not measured by your productivity.” eller “Ditt värde mäts inte av din produktivitet.”

How to Raise a Feminist Son eller “Hur man fostrar en feministisk son”:

Vi fostrar våra flickor att kämpa mot stereotyper och följa sina drömmar, men vi gör inte detsamma för våra pojkar.

Det är mer sannolikt att vi talar om för våra döttrar att de kan bli vadhelst de vill bli – astronaut och mamma, pojkflicka och flickaktig flicka. Men vi gör inte detsamma för våra pojkar. 

Även medan vi ger våra flickor fler val för rollerna de spelar, så är pojkars värld fortfarande begränsad, säger sociala forskare. De är inte uppmuntrade att ha intressen som ses som feminina. De får höra att de ska vara tuffa till vilket pris som helst eller att lägga band på sin så kallade pojkenergi.

Om vi vill skapa ett jämlikt samhälle, ett i vilket alla kan trivas, behöver vi ge pojkar fler val. Som Gloria Steinem säger, ‘Jag är glad att vi har börjat fostra våra döttrar mer som våra söner, men det kommer aldrig att fungera förrän vi fostrar våra söner mer som våra döttrar.’

Det är för att kvinnors roller inte kan expandera om inte mäns också gör det. Men det handlar inte bara om kvinnor. Män halkar efter i skola och arbete därför att vi inte fostrar pojkar att lyckas i den nya, rosa ekonomin. Förmågor som samarbete, empati och flit – som ofta ses som feminina – som i ökande grad värderas i moderna dagars arbete och skola och jobb, som kräver de förmågorna, är de som växer snabbast.

I sin nya bok ger den Nigeriafödda författaren Chimamanda Ngozi Adichi instruktioner hur man ska fostra en feministisk dotter. Men hur kan vi fostra feministiska söner? 

Jag bad neuroscientister, ekonomer, psykologer och andra besvara den frågan, baserat på den senaste forskningen och data som vi har om kön. Jag definierade feminist helt enkelt som en som tror på full jämlikhet mellan män och kvinnor. Deras råd brett applicerbara: på var och en som vill fostra barn som är snälla, tillitsfulla och fria att fullfölja sina drömmar.” 

Mannens och kvinnans rättigheter i en familj har samma storlek. De har rättigheterna att få sina åsikter och önskningar respekterade, att ha 50 procent rätt att uttrycka sig i beslutsfattande, att leva fria från verbal misshandel och fysisk skada, varken mer eller mindre. BERÄTTIGANDE är misshandlarens trossystem att han har en speciell status och att det skänker honom exklusiva rättigheter och privilegier som inte är tillämpliga för hans partner. De attityder som driver misshandel kan till största delen summeras av detta enda ord …

February 4, 2018 § 3 Comments

why-does-he-do-that

s 54-57 i kapitlet “Misshandelsmentaliteten”:

“Verklighet nr 2: Han känner sig berättigad.

BERÄTTIGANDE är misshandlarens trossystem att han har en speciell status och att det skänker honom exklusiva rättigheter och privilegier som inte är tillämpliga för hans partner. De attityder som driver misshandel kan till största delen summeras av detta enda ord.”

Psykolog Johan Ydrén skriver om självhävdelse:

“Att vara SJÄLVHÄVDANDE är ett sätt att HÄVDA SINA EGNA BEHOV OCH RÄTTIGHETER och samtidigt VISA RESPEKT FÖR ANDRAS RÄTTIGHETER.

Men männen Bancroft beskriver hävdar exklusivt sina rättigheter och visar ingen respekt för partnerns rättigheter. De här männen fokuserar exklusivt på sina behov och rättigheter!?

I wikipedia kan man läsa om självhävdelse:

”Självhävdelse är den egenskap där man är säker i sig själv och har tillit till sig själv utan att vara aggressiv. I psykologin och psykiatrin är det en förmåga som man kan lära sig och ett sätt att kommunicera. /…/

… en form av beteende som karaktäriseras av tillitsfullt/säkert deklarerande eller bestämt påstående utan att behöva komma med bevis; fastställande personens rätt eller sätt att se utan att vare sig aggressivt hota den andres rättigheter (genom att anta en position av dominans) eller undergivet tillåta en annan att ignorera eller förneka ens rättigheter eller sätt att se.”

Bancroft fortsätter:

“För att förstå berättigande, behöver vi först titta på hur rättigheter borde bli förstådda på rätt sätt i en familj. 

[Bild med två lika stora cirklar, för man respektive kvinna, och en något mindre för barn i familjen]

Mannens och kvinnans rättigheter har samma storlek. De har rättigheterna att få sina åsikter och önskningar respekterade, att ha 50 procent rätt att uttrycka sig i beslutsfattande, att leva fria från verbal misshandel och fysisk skada.

Deras barn /…/ har rätt att leva fria från misshandel och rädsla; att bli behandlade med respekt och att få sina röster hörda rörande alla saker som rör dem. Dock, en misshandlare uppfattar rättigheterna i familjen på det här sättet:

[Bild med en betydligt större cirkel för mannen, en betydligt mindre för kvinnan och en ännu mindre för barn i familjen]

Inte bara rättigheterna för hans partner och barn förminskade – med en del misshandlare försvinner de här små cirklarna helt och hållet – men hans rättigheter är storligen uppblåsta. /…/

Den misshandlande mannen tilldelar sig själv en massa ‘rättigheter,’ inkluderande

  • fysiskt omhändertagande
  • känslomässigt omhändertagande
  • sexuellt omhändertagande
  • hänsynstagande [ensidigt, dem han lever med har ingen rätt att tas hänsyn till, för de tar ingen hänsyn till honom, nånsin!?]
  • frihet från ansvarsskyldighet 

FYSISKT OMHÄNDERTAGANDE är i fokus för den mer traditionellt ‘sinnade’ misshandlare./…/

Fastän denna sorts misshandel kan verka omodern (föråldrad, gammalmodig), så är den vid liv och mår bra. Han har dock lärt sig en del sött paketerande, för sina kungliga [ja, Bancroft uttrycker sig så!] förväntningar, under 80- och 90-talen, men förändringen är ytlig.

[Parentetiskt: han har flera gånger sagt att hon förväntar sig att bli behandlad som en prinsessa 😦 Dvs hon kräver för mycket? 😦 Egentligen ska hon inte kräva något alls och sanningen är att om hon inte krävde något alls, så skulle inte det heller vara bra!P? Hon ska helst vara helt behovslös och även om hon vore, så skulle inte det heller vara bra!?]. 

Färre misshandlare tittar mig i ögonen idag och säger ‘Jag förväntar mig en varm, god middag på bordet när jag kommer hem,’ men de kan fortfarande explodera när den inte finns där. 

Sammanflätad med misshandlarens övervärdering av sitt eget arbete är nedvärderingen av hans partners arbete/möda/ansträngning./…/ Om hon arbetar utanför hemmet – och få familjer kan klara sig på en inkomst – då insisterar han på att hennes jobb är lätt jämfört med hans. 

Naturligtvis, om han försöker att göra vad hon gör – till exempel, om han är den primära föräldern en tid därför att han är arbetslös och hon arbetar – gör han en abrupt helomvändning: plötsligt deklarerar han att föräldraskap och hushållsgöromål är monumentala och beundransvärda uppgifter, vilka kräver timvis vila varje dag för honom för att han ska repa sig.”

 

Mer om självhävdelse – ord för hjärta är också metaforer för styrka, mod, stolthet, förtroende, levnadslust …

January 21, 2018 § 9 Comments

Engelskans ord courage finns på svenska och heter då kurage och betyder att man är modig och vågar stå upp.

Tror mannen PÅ FULLT ALLVAR att det är rätt att försvara sig med fysiskt våld MOT EN SVAGARE VARELSE?

Hur står man upp för sig själv? Hur skapar man respekt och aktning, äkta sån, ömsesidigt? Hur ÖKAR man respekt och aktning för varandra och hur håller man den vid liv??

Pojken som ger sig på de svagare på skolgården. Som brottar ner en flicka påhejad av andra killar med:

“Du är väl ingen mes???”

Och för att visa att han inte är det så brottar han ner flickan, påhejad av de andra killarna. Här vore det ju snarare ett verkligt tecken på mod att stå emot gruppen killar och säga:

“Nej, det tänker jag inte! Varför skulle jag göra det???”

Pojkar som “tufft” ropar:

“Hora!”

till flickor på skolgården. Som knuffar flickor och drar dem i håret. Vad lär de sig själva och andra?

Ordet “courage” kommer från ordet för hjärta. Ord för hjärta är också metaforer för styrka, mod, stolthet, förtroende, levnadslust. det gamla engelska ordet ellen ersattes med courage och betydde också patos och styrka.

Where Am I?

You are currently browsing the assertiveness category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....