Om “ensam är stark” samt mer om självhävdelse …

December 9, 2017 § 4 Comments

I kölvattnet av #metoo och hur kvinnor behandlas och behandlats (och hur pojkar och män socialiseras och socialiserar varandra); i min bokklubb fanns en bok om prepping. I den läste jag följande:

Jan Alsander är utbildningsansvarig för den ideella organisationen Civilförsvarsförbundet /…/

Han är bekymrad över ‘ensam är stark’-tanken.”

Och det väckte följande reflektion: ja, vi skulle verkligen behöva bry oss om varandra. Hjälpas åt, visa omtanke och omsorg. vara rädda om varandra. Och inte bara tänka på oss själva och självhävdelse (är det att hävda sig själv hela tiden eller ens delar av tiden som en parrelation går ut på eller borde gå ut på?).

Ungefär som att vi inte behöver andra, varken på ena eller andra sättet.

Och hur ofta finns det verkligen anledning att hävda sig själv? Och vilka verkar ha störst anledning att “hävda sig själva”? Och har anledning att ensidigt göra detta UTAN samtidig respekt för den andra partens rättigheter?

Kan det vara så att de (vanligast hos män?) som inte lever efter devisen “ensam är stark’ har större chans att klara sig i kris, från den minsta, privata, till den riktigt stora!? OCH lever ett rikare liv dessutom. Ensam är INTE stark!

Julie Gottman i videon ovan:

“Och slutligen, 3:e steget: är att de skulle säga vad de behövde. Hur deras partner kunde göra det bättre. Hur deras partner kunde lysa för dem.

Så de sa vad de behövde: ‘Jag behöver att du tar ut soporna!’ ‘Jag behöver att du kör försiktigare så vår bil blir skyddad!’ ‘

Så de skulle säga vad de behövde, och jag vet att det verkligen är väldigt svårt för oss, särskilt i den här kulturen! För, trots allt; vi är individuella, vi är alla självförsörjande, vi behöver inte någon, vi behöver inte något, ingenting!

Hahaha! Vi är alla packdjur, som små människor och vi behöver verkligen varandra! Det är verkligheten! Vi DÖR om vi inte har anknytning till andra människor.

Om vi tar spädbarn och isolerar dem, så dör de! Du kan ge dem all den mat och det vatten som de behöver, de dör.

Vi behöver beröring, vi behöver anknytning, vi behöver varandra, det är rena rama verkligheten/sanningen!

Det finns inget som att ‘vara för mycket behövande’! Inget sånt! Alla har behov! Det är hur vi är! Det är hur vi skapats!”

Vi är så inriktade på status i dagens samhälle, men vad hjälper om vi har alla prylar i världen om det blir allvarlig kris? Samhället har gått mot större och större individualisering – och med den större och större egoism. Ett slags samhälleligt bifall skulle jag vilja hävda, till men för alla människor på diverse sätt! Inte minst för att vi håller på att stressa ihjäl oss för att ge våra barn en tidig start genom att undvika att sätta dem i fel skola, ha det största huset och den största bilen osv.

Ska det måsta till en rejäl kris innan vi inser att vi behöver varandra? 😦

Och “Utredningen av Martin Timell är klar – det här visar den”:

“TV4 anlitade advokatbyrån Setterwalls för att göra en extern granskning av vad som har hänt, och nu är utredningen klar. 

Bland annat visar utredningen att Timell borde ha fått sparken tidigare än vad han fick. Utredningen påpekar även att det funnits allvarliga missförhållanden i arbetsmiljön på både TV4 och under produktionen av ‘Äntligen hemma’, skriver Expressen.”

Advertisements

Det står ingenstans att självhävdelse och att stå upp för sig själv är att tala om för den andra hur den är!?

December 3, 2017 § 20 Comments

“När vi studerade hur par [3000 par] tog upp problem /…/ såg vi att de i huvudsak följde tre regler, tre typiska beteenden, för par som fick det att fungera, som skapade bestående relationer.

Här är vad de gjorde;

Steg 1: det startade alltid med ‘Jag,’ och det var vanligtvis ‘Jag är upprörd’ eller ‘Jag är orolig’ eller ‘Jag är arg,’ så det var ‘Jag+någon-slags-känsla’. Och om de inte kunde urskilja vilken känsla, så sa de ‘Jag är upprörd’, för som jag sagt tidigare så täcker ‘upprörd’ allting /…/ och sen om ‘vad.’

Steg 2 handlade om ‘vad’ och det var ‘om-vad-delen’ som var det verkligt intressanta, därför att de skulle inte säga ‘Jag är upprörd för att du är en sån idiot,’ de skulle inte börja klandra.

De skulle säga något som var mer baserat på fakta. De pratade om ‘fakta’: ‘Jag är upprörd över att soporna inte har tagits ut!’ ‘Jag är arg för att det finns en ny skråma på bilen!’ ‘Jag är rasande…’, ja, de kunde vara arga, ilska var okej, ‘Jag är rasande för att räkningarna inte är betalda!’

 de beskrev inte sin partner! De beskrev sig själva och sen beskrev de situationen som de var upprörda över. Det var knepet!

Och slutligen, 3:e steget: är att de skulle säga vad de behövde. Hur deras partner kunde göra det bättre. Hur deras partner kunde lysa för dem.

Så de sa vad de behövde: ‘Jag behöver att du tar ut soporna!’ ‘Jag behöver att du kör försiktigare så vår bil blir skyddad!’ ‘

Så de skulle säga vad de behövde, och jag vet att det verkligen är väldigt svårt för oss, särskilt i den här kulturen! För, trots allt; vi är individuella, vi är alla självförsörjande, vi behöver inte någon, vi behöver inte något, ingenting!

Hahaha! Vi är alla packdjur, som små människor och vi behöver verkligen varandra! Det är verkligheten! Vi DÖR om vi inte har anknytning till andra människor.

Om vi tar spädbarn och isolerar dem, så dör de! Du kan ge dem all den mat och det vatten som de behöver, de dör.

Vi behöver beröring, vi behöver anknytning, vi behöver varandra, det är rena rama verkligheten/sanningen!

Det finns inget som att ‘vara för mycket behövande’! Inget sånt! Alla har behov! Det är hur vi är! Det är hur vi skapats!”

Hon har fått höra något i stil med:

“Så du säger att det är mitt fel!?”

Hon bara gapade. Och kommer sig inte för med att säga, när han hållit på en god stund med att tala om hur hon är (i ytterst negativa termer):

“Jag fattar ingenting! Absolut ingenting!

Det du säger är inte det att det är på grund av alla mina dåliga egenskaper som du har problem? För att uttrycka det i klartext, det du uttrycker är att ‘det’ är inte ditt fel utan mitt fel!” 

Vad det nu egentligen var som var “fel”? Man måste väl få fråga eller be sin partner om saker? Det är ju INTE, och har aldrig varit, att hon drivit igenom det hon önskat eller bett om aggressivt och påstridigt!? Så det går inte att hävda!

“[ca 9 minuter in i videon, alltså i slutet av den] I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet, medan de som var i dåliga relationer pekade finger och var kritiska. Och deras attityd var att de på något sätt diagnosticerade sin partners personlighetsdefekter och ville bli uppskattade för det av sin partner.”

(skratt i publiken!)

“Och de hoppades att deras partner skulle svara med att säga: ‘Tack för att du pekar ut alla de sätt som jag misslyckas som mänsklig varelse!”

(skratt i publiken igen!)

“‘Kan vi äta lunch nästa tisdag så vi kan prata om detta lite mer!? Du är en så klok människa vet du, John! Tack så mycket!’”

I nästa video:

“Olyckligtvis, kritik där man förklarar problemet som en defekt hos partnern leder till den andra förutsägelsen vi har [för om relationen ska hålla eller inte].”

För att hon bad om hjälp och önskade saker, först att baxa ur ugn ur skrubb för bak, så med adventsstake som inte lyste och slutligen med adventsgran, blev det ett väldigt hallå. 😦 Det är så ansträngande och inte något tillfredsställande att kunna hjälpa? Och det hon bad om var det saker som verkligen tog upp tid? Och som måste klämmas in i ett späckat schema? Och inte en glädje att kunna vara behjälplig?

Hon betonade dock att det med adventsgran inte behövde ske överhuvudtaget! Och bakandet tappade hon nästan lusten till. Hon sa att hon kunde hänga belysningsnätet på altanräcket. Det hjälpte inte, han gick på ändå om hur dominant hon är och hur han känner sig som en slav.

Gottman skriver:

“Om en kvinna till exempel säger till sin man ‘Är du tvungen att jobba på torsdag kväll? Min mamma kommer den helgen och jag skulle behöva hjälp att bli redo för det.’ Han svarar ‘Mina planer är fastställda och jag kommer inte att ändra dem.’

Som du kanske gissar är denna kille i ett skakigt äktenskap. En makes förmåga att låta sig influeras av sin fru (snarare än vice versa) är avgörande, därför att forskning visar att kvinnor redan är väl tränade att acceptera inflytande från män. Ett verkligt partnerskap får man bara om en make kan göra samma sak.”

Dvs kvinnor är vanligtvis mer tränade att acceptera inflytande än män är. Och alltså att låta mannen och andra be henne om saker och tala om vad hon ska göra. Och vanligtvis gör kvinnan det utan knorr. Ställer sig inte och går an och går an över hur dominerad hon blir, att hon känner sig som en slav eller något liknande.

Självhävdelse handlar om att hävda sina behov och rättigheter: jag behöver detta och jag har rätt till detta, samt visa respekt för den andras rättigheter.

Det står ingenstans att självhävdelse handlar om att tala om hur den andra är!

I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet, medan de som var i dåliga relationer pekade finger och var kritiska…

November 27, 2017 § 3 Comments

Why-Marriages-Succeed_1.jpg

John Gottman i video om “Making relationships work” i “Emotionellt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap eller ‘hans konstanta klagande…”:

“[ca 9 minuter in i videon, alltså i slutet av den] I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet, medan de som var i dåliga relationer pekade finger och var kritiska. Och deras attityd var att de på något sätt diagnosticerade sin partners personlighetsdefekter och ville bli uppskattade för det av sin partner.”

(skratt i publiken!)

“Och de hoppades att deras partner skulle svara med att säga: ‘Tack för att du pekar ut alla de sätt som jag misslyckas som mänsklig varelse!”

(skratt i publiken igen!)

“‘Kan vi äta lunch nästa tisdag så vi kan prata om detta lite mer!? Du är en så klok människa vet du, John! Tack så mycket!'”

I nästa video:

“Olyckligtvis, kritik där man förklarar problemet som en defekt hos partnern leder till den andra förutsägelsen vi har [för om relationen ska hålla eller inte].”

Och så pratar han om försvarsinställning, ett sätt att ta avstånd, men till skillnad från “katastrofrelationerna” så slår de lyckosamma inte ifrån sig, utan lyssnar istället och frågar…

Om boken ovan:

“Vad kan du göra med attityder och ageranden som gör äktenskap dödsdömda? Massor, säger John Gottman.”

Det är just det han gör: pekar på hennes defekter.

Men innan han börjar tala om för henne hur hon är och anklaga henne och tala om vad hon borde göra, säga osv och framförallt tala om hur hon är borde han rannsaka sig själv på de punkter han kritiserar henne för. “Sopa rent framför egen dörr” och leva efter devisen “Den som är utan synd kaste första stenen.”

“God morgon!”

brukar hon hälsa på morgonen. Det har hänt att han svarat:

“Är det???”

Hon blir så ställd så hon kommer sig inte för med att fråga vad han menar. Han kommer inte med någon förklaring och hon får tolka det hur hon vill. Är detta snällt? Fientligt? Småelakt? Varför säger han så?

Och han sa att hon är “abusive.” Är inte det en projektion av hur han själv är? Lägger det på henne. Det är hennes fel.

Hans negativa omdömen om henne balanseras inte av några positiva eller av nån slags uppskattning. Om de åtminstone gjorde det… Att någon så till den grad saknar positiva egenskaper och som inte sitter i fängelse, är kriminell eller psykiskt sjuk, är det troligt? Eller är hon kanske som han säger?

Försöker han knäcka henne? Gör han det “för hennes bästa?”

Vad behöver han tänka på? Ingenting? Han behöver inte vara rädd om?

“Vad tjänar jag på att förstöra?”

eller något liknande frågade han henne. Ja, det kan man undra!? Hon sa inte vad hon tror, att det finns något destruktivt och självdestruktivt hos honom, en drift att förstöra för sig själv. En “dominerande negativ grundinställning.”

För det känns på något perverst sätt tryggare?

John Gottman säger:

“I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet”… 

… men det finns inte en tillstymmelse till detta hos honom!? Istället säger han:

“Jag har inte gjort något!”

Något som han understrukit nu och då när hon reagerat. Hur menar han? Hennes reaktion kom helt ur det blå, utifrån ingenting? Menar han att han är perfekt och fullkomlig?

Finns det nån som är perfekt eller fullkomlig? Finns det ett perfekt liv eller perfekta människor eller relationer? Och hur är de i så fall? Finns det kriterier som alla kan ställa upp på här? Eller skiftar de mer eller mindre från person till person?

Och man bör sträva efter perfektion? Inget annat duger? Ty endast det går att älska, uppskatta och vara nöjd och tillfredsställd med? Tala om att garanterat aldrig bli nöjd eller lycklig. För det perfekta existerar inte. Men vad är det egentligen man behöver? Som inte bara man själv behöver och har rätt till, men som även ens partner behöver och har rätt till?

När han säger något om henne till henne så är det inget positivt eller uppskattande, utan negativt och nedvärderande, föraktande. 😦

Det negativa balanseras ALDRIG upp! Han har inget gott eller snällt eller uppskattande att säga om henne alls! Finns det människor som det inte finns något bra drag hos? Och hon tillhör en av dem där det inte finns något gott alls att säga? Är han oförmögen att uttrycka uppskattning eller säga saker uppriktigt vänligt?

Och vad detta kan göra i henne det funderar han inte en sekund på? För han måste ju stå upp för sig själv! Suck och pust och stön! Underförstått: något han måste göra, mot henne! För hon är så dominant och dålig på alla sätt och vis!

Den där självhävdelsen är en urusel metod. Och den enda metod han har. Innehåller ingen respekt för den andra parten för fem öre. Han bara ångvältar fram och mejar ner allt i sin väg utan hänsyn!

Och, ja just ja, INGEN av hans tidigare kvinnor har varit så bedrövlig som hon!!!!! Det ska hon bara veta! Det är som det Gottman säger ovan!

Och att inte vara rädd om sin hälsa och fortsätta röka när man har begynnande emfysem är ju inte att lösa problem, utan att addera till dem.

 

Levant vill lära män skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor. Vår framgång som älskare, makar och fäder hänger nu på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors (och våra egna) känslor. …

November 12, 2017 § 20 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

I omslaget till Levants bok ovan (som kom i tryck första gången i mars 1995) står det, i min översättning:

“I dagens Amerika, med omfattande förändringar både i hemmen och på arbetsplatserna, har en ny fråga tagit plats bredvid Freuds berömda ‘Vad vill en kvinna?’. 

Detta nya bryderi är: Vad ska en man vara?

De föreslagna svaren i den nuvarande häxkitteln av motstridiga synsätt kan ordnas brett: från att överge traditionella maskulina drag till förmån för mer feminina modeller, till att återgå till primitiva manliga rötter genom att åter hetta upp ‘elden i magen’ hos en Järn-Hans. ./…/

I denna tankeväckande bok har Ronald Levant kommit med ett ovärderligt bidrag för att lösa de problem män möter när gammal visshet bleknar och nya utmaningar tar dess plats.”

Han vill…

“… hjälpa män att göra de förändringar som de vill ha och behöver för att bli bättre älskare, makar, fäder och vänner samtidigt som de behåller de delar av den manliga normen som är meningsfulla.

Han visar också hur män kan använda sina traditionella dygder att överföra idéer till handling för att arbeta sig ur livsstilar och tänkesätt som skadar deras relationer.

I denna bok kommer män att hitta en spegel i vilken de kan se krafter som gjorde dem till dem de är.

De kommer att lära sig skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor.

Medan amerikanska män ändrar reglerna för manlighet, kan det att vara man, hur svårt det än kan vara, bli bekvämare, mer meningsfullt, tillfredsställande och berättigat än det nånsin varit förr.”

Reflektion över “gamla tiders” uppfostran efter att återigen ha börjat bläddra i Levants bok:

En pappa som jobbade hela tiden och kanske var väldigt frånvarande och en mamma som var hemma och fått sin första son, vilken hon inte kunde ge den anknytning han hade behövt? Utan tvärtom uppfostrade ganska hårt. Ställde stora krav på och inte fanns där för riktigt, kanske knappt alls (hade hon en depression: alla barnen, vilka då blivit fler, fick senare fixa frukost själva innan de gick till skolan, därför att mamman inte stigit upp, något sonen dock tyckte var jätteskönt! 😦 )

Det fanns inte tillräckligt med utrymme för att fylla barnens behov. Allra minst för de äldsta, men allra äldsta barnet, en dotter, fick dock behålla tillräckligt med känslor för att hyfsat klara sig genom familjeliv? Ju fler barn desto “slappare” blev uppfostran till gagn för dem?

Men idag, 22 år sen denna bok först kom ut, kan vi i en stor grupp människor se en backlash: de vill tillbaka till de här gamla rollerna och det här gamla samhället. De har glömt eller inte upplevt hur detta i själva verket var för både män och kvinnor?

Männen hade minimal kontakt med sina barn, försörjningsbördan låg enbart på dem. Kvinnor gick hemma, men de var inte alltid så lyckliga med det som kan framställas. De mådde inte bra och var inte sällan deprimerade?

Inget att längta tillbaka till! Snarare skulle alla vinna på att män och kvinnor blev mer partners än de nånsin varit. Män, kvinnor, barn, samhället och världen skulle vinna på detta!

Senare har män som Michael Kimmel, John Gottman, Lundy Bancroft och en mängd andra påtalat detta ytterligare, var och en på sitt sätt. Alla på ytterst värdefulla sätt.

s 2:

“Tränade att vara lugna, handlingsorienterade beskyddare och problemlösare, får vi män nu höra att dessa maskulina sätt att demonstrera kärlek inte riktigt funkar längre och att vår framgång som älskare, makar och fäder nu hänger på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors känslor.

Lärda tidigt att en mans främsta roll är att vara familjeförsörjare och att hans främsta hängivenhet måste röra hans arbete, hittar vi nu oss själva i en sits att vi måste dela denna roll med våra kvinnliga partners och att, i utbyte, ta på oss en del [bara en del och inte hälften?] av hushålls- och barnskötselförpliktelserna som traditionellt har setts som kvinnors arbete

Det har varit en verklig chock.

En del män återhämtade sig och anpassade sig ganska snabbt, och kände att det kunde finnas något att vinna på att bli mer flexibla i sina idéer om vad det att vara ‘manlig’ är.  

Andra upplevde nån slags befrielse – en känsla av att inte måsta omgestalta sig för att passa en tidsanda som [nu] förändrades för att passa dem [den passade dem bättre? 🙂 ]. 

Majoriteten av män ville dock inte veta av några av dessa förändringar. Deras initiala svar var att stå emot – ibland argt, för att dölja sin rädsla och förvirring och för att slå tillbaka förändringskrafterna.”

Levant skriver om “Traditionell maskulin roll.” Han upplevde då, 1995, att män är, s 3-4:

“… beredda att tänka om om sina idéer om en mans rätta roll, rättigheter och ansvar – att ta en nära titt på de olika komponenterna i det traditionella manliga trossystemet för att bestämma vilka som har överlevt sin användbarhet och vilka som kan bevaras. 

De är redo att börja arbetet på att utveckla och bemästra de förmågor som inte vidarebefordrades till dem under deras träning tidigt i livet, men som krävs av män nu. 

Och, desto viktigare, är de redo att lägga undan tron att det finns eller borde finnas något ‘rätt sätt’ att vara man, därför att de nu ser hur begränsad/inskränkt och förödande/förlamande denna tro är./…/

Men det dröjde inte länge för män att inse att att försöka göra om sig till nån slags kombination av Alan Alda och herr mamma ersatte de en form av inspärrning mot en annan.

Den enda kurs som var kvar var att kämpa fram en ny medelväg mellan traditionell maskulinitet och den känsliga-mannen-idealet – en som tillåter varje man att bestämma för sig själv vilken kombination av gamla och nya drag han vill inkorporera i sin omkonstruerade maskulina norm.”

s 7-8 i underkapitlet “Att slå på trummor i skogen är inte svaret” (apropå Robert Bly och Järn-Hans) skriver Levant att Bly menar att han uttrycker sig metaforiskt:

“Lika mycket som vi beskärmar oss över sjukligheterna i vårt postmoderna samhälle, och njuter av att fly in i fantasin över det vi föreställer oss att ha varit ett noblare sätt att leva i dessa förmoderna kulturer, så är sanningen att, om vi har att välja mellan att leva i deras värld eller leva i vår, skulle de flesta av oss välja komforten och bekvämligheten i modernt liv – även med alla dess problem.

Den nuvarande manliga krisen är en av dessa problem – ett samtida problem som kräver nutida lösningar, som inte kommer att hittas genom att anta djurnamn och dansa nakna i skogen. 

Inte heller kan de hittas genom att följa Blys tolkning av de metaforiska instruktionerna för att uppnå manlighet som Järn-Hans-sagan innehåller – dvs genom att separera sig från kvinnor för att kasta av sig deras feminiserande inflytande och hitta manliga mödrar som leder oss, något som våra manliga fäder misslyckades med att göra, på vår resa till att bli ‘initierade‘ män. 

Bly skulle argumentera för att han inte försöker övertala män att bokstavligt separera från kvinnor – att hans budskap, som sagors, är metaforiskt. men problemet med metaforiska budskap är att människor kan tolka dem precis som de vill – inklusive bokstavligt. 

Och vad ett olyckligt antal män vill höra är att de har rätt att klandra kvinnor – dvs den feministiska rörelsen – för att den har skapat oredan de är i och att de är berättigade att vidmakthålla eller öka sin känslomässiga distans från sina kvinnliga partners.”

Tvärtemot vad parterapeuterna John och Julie Gottman säger. De menar att partners bör vända sig MOT varandra och INTE BORT.

“Detta tänkande kunde inte vara mer befängt.

Faktiskt, precis som män behöver lösa sina känslor mot sina, behöver de också arbeta igenom de djupt motstridiga känslorna om intimitet ingjutet i spädbarnsålder av deras mödrar, vilka hindrar dem att komma närmare sina partners.”

Levant tar upp detta med sex och att män i olika grad frikopplar detta från intimitet och närhet med en annan människa. En förklaring till alla de sexuella övergrepp vi i dagarna hört om genom #metoo!? De män som begår såna (inklusive allt annat våld utfört av både män och kvinnor) beror på svårigheter i olika grad att se en annan människa som just en levande människa.

“Vad män med andra ord behöver göra är att riva ner murarna de har rest mellan sig själva och sina partners – inte bygga upp dem igen.”

Vilket Levant menar att Blys och andra liknande metoder riskerar att göra. Precis vad Gottmans säger – och Michael Kimmel.

“Detsamma gäller för vikten Bly lägger vid att få kontakt med hårdheten hos vilden inom en.

Återigen skulle Bly hävda att hans budskap är metaforiskt – att han inte pratar om att ge fria tyglar åt (släppa lös) vrede, aggression, raseri och våld, utan om att återvinna maskulin styrka, mod, kraft och beslutsamhet.

Under en samling med män, som jag besökte, gjordes dock denna distinktion inte särskilt klar. Pratet handlade helt enkelt om att utveckla vildhet. Och jag blev störd över hur hungrigt många av männen drack detta.”

Det känns mer och mer som att ge en man rådet att bli bättre på att hävda sig själv inte är något riktigt bra råd. Mannen ifråga behöver inte mer av detta, utan skulle behöva något annat. Hjälp till anknytning snarare, både för att få bättre relationer med alla och för att inte ta till missbruk som ersättning för bristen på anknytning.

Här debattartikel om att “Pojkarna offras av feministerna.” Debattören, Elise Claeson, skriver om Annica Dahlström-bok:

“I dag kan hjärn- och evolutionsforskarna berätta varför pojkar slåss. Det beror inte på patriarkatet.

‘Lusten att slåss och testa sina krafter är inte pådyvlad av samhället. Det är i stället (–) en biologiskt grundad lust, som är medfödd,’ skriver professor Annica Dahlström i sin bok ‘Könet sitter i hjärnan’.

Det manliga könshormonet testosteron är ett aggressionshormon, som dramatiskt ökar i pojkars kroppar under puberteten och gör dem till tidsinställda våldsbomber.

Testosteronstinna ynglingar har alltid varit överrepresenterade i brotts- och våldsstatistiken. Därför är det sant att pojkvåldet inte har ökat. Det har alltid funnits där, eftersom det är inbyggt i pojkars kroppar och hjärnor.

Forskarna kan 
också berätta att pojkars hjärnor är inriktade på att finna en plats i en manlig hierarki. Det är därför pojkar ofta är bättre på lagsporter och oftare vill bli chefer. De vill tävla om ledarplatsen och maktordningen i gruppen. Här kommer våldet in. Under evolutionen avgjordes oftast hackordningen med råstyrka. Den starkaste hanen blev klanledare och fick befrukta de bästa honorna.

I det familjesvaga Sverige överger vi pojkarna redan i ett-årsåldern och lämnar dem i stora dagisgrupper. De har ingen chans att hävda sig i hackordningen. Kanske börjar pojkarnas statusrevanschlust där? Kanske är det också där, när de känner sig övergivna av sina föräldrar, som de förlorar sin förmåga till empati?

‘Det handlar absolut om status’ säger en tonårsflicka om dödsmisshandeln på Kungsholmen (DN 9/10).

Att sätta en utmanare på plats, är att berätta att man finns. Då kanske man blir sedd av tjejerna. Våld, inte empati, skapar respekt.”

Dem jag läst, Levant, Kimmel, Gottman etc skulle tillskriva killars och mäns problem något annat. Kimmel och Gottman kritiserar den ökande ojämlikheten, något som tidigare jämställdhetskvinnan Elise Claeson inte tror på längre. 😦

Sociologen Michael Kimmel i intervjun “‘Angry white men’: the sociologist who studied Trump’s base before Trump”:

“What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked. What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression.

It is a really malleable [=smidbart, formbarthormon. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples. The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right? Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is “legitimate”.

Donald Trump’s victory is a disaster for modern masculinity

There is a famous experiment by a primatologist at Stanford. He takes five monkeys and measures their testosterone. Then he puts the five monkeys in a cage. The monkeys immediately establish a hierarchy of violence – number one beats number two, number two beats number three, number three beats number four, number four beats number five. Of course, number one has the highest testosterone, and so on.

So the experiment is: he takes monkey three out of the cage and he shoots him up with testosterone, off the scale, and puts him back in. What do you think happens? When I tell this story my students always guess that he immediately becomes number-one monkey. But that’s not true. What happens is that when he goes back in the cage he still avoids monkeys number one and two – but he beats the shit out of numbers four and five.

So what any reasonable biological researcher would conclude is that testosterone does not cause aggression, it enables it. The target of the violence must already be seen as legitimate. You have a biological argument and a sociological argument. So the answer to your question is that it is never either/or. It is always both. Always.”

 

Självhävdelse och kärv start och dess avsaknad av effektivitet …

October 21, 2017 § Leave a comment

08673eaf1eebfeffee4c170bbf1e94ac (1)

Man behöver en hel palett av redskap i relationer, inte bara en standardmetod, som t.ex. självhävdelse. Och vanligtvis är det kvinnan som har anledning att använda denna metod, om nån bör använda den.

I wikipedia står som kritik av självhävdelse i min översättning:

“… medan ickesjälvhävdelse inbjuder till en viss slags problem, så skapar överdriven självhävdelse andra slags problem.”

Och vidare från wikipedia:

“Skild från respekt för rättigheterna hos den andra, kan så kallade självhävdelsetekniker bli psykologiska redskap som lätt kan missbrukas: linjen mellan upprepat utkrävande av sanktioner (‘bruten skiva’) kontra tvångsmässigt tjatande, känslomässig utpressning eller mobbning, kan bli fin och karikatyren av självhävdelseträning som ‘att träna sig att få sin vilja igenom … eller hur hur man blir lika aggressiv som den andra’ blev förevigad.”

För att använda självhävdelse på ett verkligt bra och givande sätt krävs enorm skicklighet. Det krävs väldig självkännedom. Det är ingen bra standardmetod. Utan en metod som riskerar att landa i en maktkamp och ett krig om vem som har rätt eller fel. Kan man inte använda den bra bör man försöka hitta andra metoder.

Och att man överhuvudtaget skulle måsta använda denna i en förmodad kärleksrelation gör att man kan börja undra över denna relation. Denna metod borde bara behöva användas om man blir utsatt för direkt misshandel.

Självhävdelse riskerar att trigga den andra parten att svara på liknande sätt. Om den som använder självhävdelse aggressivt så försvårar man för den andra parten att svara ickeaggressivt eller ickedefensivt. Och så är alla fyra “horsemen” snart igång.

Och Gottmans pratar om “harsh start-up” kontra “soft startup” eller “kärv start” kontra “mjuk start.” där den senare riskerar bli betydligt mer konstruktiv och få andra parten att mer öppet lyssna, från en positivare utgångspunkt.

Jag tror mannen har negativa förväntningar. 😦 Baserade på tidigare kvinnoerfarenheter. Är överhuvudtaget väldigt negativ. Dvs en dominerande negativ grundinställning. Vilken skapar en massa problem, inte minst i relationer. Motsatsen behöver dock inte innebära naiv övertro på andra.

Man använder vrede, otidigheter, verbal, psykologisk och känslomässig misshandel för att kontrollera sin kvinnliga partner och för att försäkra sig om att hon fortsätter tillfredsställa hans omedvetna behov – och kallar detta (rättfärdig) självhävdelse …

September 24, 2017 § 6 Comments

Ronald Levant i kapitlet “Den annalkande stormen – lösningar” s 92-96:

“För mig verkade det som om det fanns en sten i Erics sko, en kompakt, hård sten av sårbara känslor, som han promenerat omkring med i åratal – omedvetet reagerande på utan att medvetet känna smärtan. 

Bilden av paret mitt emot mig blev allt klarare i fokus och jag började skönja ett inte ovanligt äktenskapligt mönster:

  • alexityma män är oförmögna att identifiera, uppleva eller uttrycka sårbara känslor [i olika grad].
  • [en] man slår sig ihop med kvinnlig partner, ålägger henne ansvar för att lindra hans sårbarhetskänslor och stärka hans självkänsla.
  • [en] man använder vrede/otidigheter/verbal, psykologisk och känslomässig misshandel för att kontrollera sin kvinnliga partner och för att försäkra sig om att hon fortsätter tillfredsställa hans omedvetna behov. *)
  • Mönster eskalerar och relationen försämras/förfaller såvida mannen inte är förmögen att identifiera, kännas vid och erkänna sina sårbara känslor.

/…/ 

Vi var något på spåren. Båda Erics exempel lät som de sorts normala, vardagliga beteenden som skulle plåga enbart den som har ett behov av kontroll – någon som skulle försöka kompensera en känsla av avsaknad av kontroll i livet genom att utöva kontroll över de små saker han kände att han kunde kontrollera [som att terrorisera sin sambo och eventuella hemmavarande barn!?]. 

När Laura bringade oordning i deras hus, hotande hans känsla av kontroll över sina hemförhållanden och över henne, blev han arg – och uttryckte denna vrede på sätt som omedvetet var avsedda att injaga fruktan (‘Hon är extremt rörig’, ‘Det gör mig galen’) och få henne att nudda gränsen.

Karaktäristiskt, så snart detta mönster hade etablerats mellan dem hade Erics medel att kontrollera Laura eskalerat genom hela deras äktenskap.”

Gottmans råd för att få en bra relation tycker jag väldigt mycket om.

*) Och han fick höra av familje-/parterapeut för kanske snart 30 år sen att han skulle tjäna på att lära sig självhävdelse. 😦 Detta tror jag tyvärr har förstärkt de tendenser Levant skriver om ovan och rättfärdigat hans beteende och fortfarande rättfärdigar hans beteende. När han själv inte minst och dem han lever med (och levt med) egentligen hade varit betjänt/a av något helt annat. 😦

Jag tror att detta med självhävdelse har modifierats på dessa 30 år.

Självhävdelse och konflikter eller omsorg om både ens egna och den andras intressen – om de flesta av dina argument startar mjukt, är det mer sannolikt att din relation är stabil och lycklig…

September 12, 2017 § 10 Comments

konflikstilargrafsamverkan

bild härifrån.

Från “Konflikter är en naturlig (och hälsosam) del av alla intima relationer – Gottmans om konstruktiv konfliktlösning …”:

“Som hans forskning avslöjade, slutar diskussioner på samma sätt som de startade.”

Är starten aggressiv och attackerande, så slutar den så. Är starten mjuk (t.e.x med uppriktig vilja att förstå och ta sin del av det hela) är chansen större att resultatet blir bättre.

Startar man aggressivt (‘Jag måste hävda mig själv!’) är risken att resultatet blir dåligt. På sikt kan resultatet blir sämre och sämre och till slut hela relationen låst?

Borde det handla om självhävdelse här? Och inte om gemensam problemlösning, där båda måste bidra?

Självhävdelse använder man i andra sammanhang och självhävdelse innebär att samtidigt hävda sin egna behov och rättigheter, SAMTIDIGT som man respekterar den andras behov och rättigheter.

Angående assertiveness ock kritik av denna:

“Beteenden som är självhävdande i en viss omständighet kanske inte är det i en annan.”

Och vidare:

“Skild från respekt för rättigheterna hos andra, kan så kallade självhävdelsetekniker bli psykologiska redskap som kan med lätthet bli missbrukade: linjen mellan upprepat krävande kopplat med sanktioner (‘bruten skiva’) kontra tvingande tjat, känslomässig utpressning eller mobbning, kan vara fin och karikatyren av självhävdelseträning som att ‘träna sig att få som man vill … eller hur man blir lika aggressiv som nästa person’ blev förevigad.'”

Gottman vidare:

“Om du startar ett argumenterande alltför fränt genom att attackera din partner verbalt, kommer du att avsluta argumentationen med lika mycket spänning som du startade den. 

Det vi vill dela med dig idag är att ge dig redskap för att inte falla i denna fälla.

Mjuk start, vilken innefattar hur en partner tar upp ett spörsmål de första tre minuterna av konversationen, är avgörande för att kunna lösa konflikter i relationer. Om de flesta av dina argument startar mjukt, är det mer sannolikt att din relation är stabil och lycklig.”

Johan Ydrén om assertiveness training:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter.

Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.”

Som inledningsbilden visar: bästa sättet att lösa konflikter är att man har omsorg om både sina egna och den andras intressen.

Här läste jag om primitiv självhävdelse.


Where Am I?

You are currently browsing the assertiveness category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....