Levant vill lära män skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor. Vår framgång som älskare, makar och fäder hänger nu på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors (och våra egna) känslor. …

November 12, 2017 § 20 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

I omslaget till Levants bok ovan (som kom i tryck första gången i mars 1995) står det, i min översättning:

“I dagens Amerika, med omfattande förändringar både i hemmen och på arbetsplatserna, har en ny fråga tagit plats bredvid Freuds berömda ‘Vad vill en kvinna?’. 

Detta nya bryderi är: Vad ska en man vara?

De föreslagna svaren i den nuvarande häxkitteln av motstridiga synsätt kan ordnas brett: från att överge traditionella maskulina drag till förmån för mer feminina modeller, till att återgå till primitiva manliga rötter genom att åter hetta upp ‘elden i magen’ hos en Järn-Hans. ./…/

I denna tankeväckande bok har Ronald Levant kommit med ett ovärderligt bidrag för att lösa de problem män möter när gammal visshet bleknar och nya utmaningar tar dess plats.”

Han vill…

“… hjälpa män att göra de förändringar som de vill ha och behöver för att bli bättre älskare, makar, fäder och vänner samtidigt som de behåller de delar av den manliga normen som är meningsfulla.

Han visar också hur män kan använda sina traditionella dygder att överföra idéer till handling för att arbeta sig ur livsstilar och tänkesätt som skadar deras relationer.

I denna bok kommer män att hitta en spegel i vilken de kan se krafter som gjorde dem till dem de är.

De kommer att lära sig skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor.

Medan amerikanska män ändrar reglerna för manlighet, kan det att vara man, hur svårt det än kan vara, bli bekvämare, mer meningsfullt, tillfredsställande och berättigat än det nånsin varit förr.”

Reflektion över “gamla tiders” uppfostran efter att återigen ha börjat bläddra i Levants bok:

En pappa som jobbade hela tiden och kanske var väldigt frånvarande och en mamma som var hemma och fått sin första son, vilken hon inte kunde ge den anknytning han hade behövt? Utan tvärtom uppfostrade ganska hårt. Ställde stora krav på och inte fanns där för riktigt, kanske knappt alls (hade hon en depression: alla barnen, vilka då blivit fler, fick senare fixa frukost själva innan de gick till skolan, därför att mamman inte stigit upp, något sonen dock tyckte var jätteskönt! 😦 )

Det fanns inte tillräckligt med utrymme för att fylla barnens behov. Allra minst för de äldsta, men allra äldsta barnet, en dotter, fick dock behålla tillräckligt med känslor för att hyfsat klara sig genom familjeliv? Ju fler barn desto “slappare” blev uppfostran till gagn för dem?

Men idag, 22 år sen denna bok först kom ut, kan vi i en stor grupp människor se en backlash: de vill tillbaka till de här gamla rollerna och det här gamla samhället. De har glömt eller inte upplevt hur detta i själva verket var för både män och kvinnor?

Männen hade minimal kontakt med sina barn, försörjningsbördan låg enbart på dem. Kvinnor gick hemma, men de var inte alltid så lyckliga med det som kan framställas. De mådde inte bra och var inte sällan deprimerade?

Inget att längta tillbaka till! Snarare skulle alla vinna på att män och kvinnor blev mer partners än de nånsin varit. Män, kvinnor, barn, samhället och världen skulle vinna på detta!

Senare har män som Michael Kimmel, John Gottman, Lundy Bancroft och en mängd andra påtalat detta ytterligare, var och en på sitt sätt. Alla på ytterst värdefulla sätt.

s 2:

“Tränade att vara lugna, handlingsorienterade beskyddare och problemlösare, får vi män nu höra att dessa maskulina sätt att demonstrera kärlek inte riktigt funkar längre och att vår framgång som älskare, makar och fäder nu hänger på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors känslor.

Lärda tidigt att en mans främsta roll är att vara familjeförsörjare och att hans främsta hängivenhet måste röra hans arbete, hittar vi nu oss själva i en sits att vi måste dela denna roll med våra kvinnliga partners och att, i utbyte, ta på oss en del [bara en del och inte hälften?] av hushålls- och barnskötselförpliktelserna som traditionellt har setts som kvinnors arbete

Det har varit en verklig chock.

En del män återhämtade sig och anpassade sig ganska snabbt, och kände att det kunde finnas något att vinna på att bli mer flexibla i sina idéer om vad det att vara ‘manlig’ är.  

Andra upplevde nån slags befrielse – en känsla av att inte måsta omgestalta sig för att passa en tidsanda som [nu] förändrades för att passa dem [den passade dem bättre? 🙂 ]. 

Majoriteten av män ville dock inte veta av några av dessa förändringar. Deras initiala svar var att stå emot – ibland argt, för att dölja sin rädsla och förvirring och för att slå tillbaka förändringskrafterna.”

Levant skriver om “Traditionell maskulin roll.” Han upplevde då, 1995, att män är, s 3-4:

“… beredda att tänka om om sina idéer om en mans rätta roll, rättigheter och ansvar – att ta en nära titt på de olika komponenterna i det traditionella manliga trossystemet för att bestämma vilka som har överlevt sin användbarhet och vilka som kan bevaras. 

De är redo att börja arbetet på att utveckla och bemästra de förmågor som inte vidarebefordrades till dem under deras träning tidigt i livet, men som krävs av män nu. 

Och, desto viktigare, är de redo att lägga undan tron att det finns eller borde finnas något ‘rätt sätt’ att vara man, därför att de nu ser hur begränsad/inskränkt och förödande/förlamande denna tro är./…/

Men det dröjde inte länge för män att inse att att försöka göra om sig till nån slags kombination av Alan Alda och herr mamma ersatte de en form av inspärrning mot en annan.

Den enda kurs som var kvar var att kämpa fram en ny medelväg mellan traditionell maskulinitet och den känsliga-mannen-idealet – en som tillåter varje man att bestämma för sig själv vilken kombination av gamla och nya drag han vill inkorporera i sin omkonstruerade maskulina norm.”

s 7-8 i underkapitlet “Att slå på trummor i skogen är inte svaret” (apropå Robert Bly och Järn-Hans) skriver Levant att Bly menar att han uttrycker sig metaforiskt:

“Lika mycket som vi beskärmar oss över sjukligheterna i vårt postmoderna samhälle, och njuter av att fly in i fantasin över det vi föreställer oss att ha varit ett noblare sätt att leva i dessa förmoderna kulturer, så är sanningen att, om vi har att välja mellan att leva i deras värld eller leva i vår, skulle de flesta av oss välja komforten och bekvämligheten i modernt liv – även med alla dess problem.

Den nuvarande manliga krisen är en av dessa problem – ett samtida problem som kräver nutida lösningar, som inte kommer att hittas genom att anta djurnamn och dansa nakna i skogen. 

Inte heller kan de hittas genom att följa Blys tolkning av de metaforiska instruktionerna för att uppnå manlighet som Järn-Hans-sagan innehåller – dvs genom att separera sig från kvinnor för att kasta av sig deras feminiserande inflytande och hitta manliga mödrar som leder oss, något som våra manliga fäder misslyckades med att göra, på vår resa till att bli ‘initierade‘ män. 

Bly skulle argumentera för att han inte försöker övertala män att bokstavligt separera från kvinnor – att hans budskap, som sagors, är metaforiskt. men problemet med metaforiska budskap är att människor kan tolka dem precis som de vill – inklusive bokstavligt. 

Och vad ett olyckligt antal män vill höra är att de har rätt att klandra kvinnor – dvs den feministiska rörelsen – för att den har skapat oredan de är i och att de är berättigade att vidmakthålla eller öka sin känslomässiga distans från sina kvinnliga partners.”

Tvärtemot vad parterapeuterna John och Julie Gottman säger. De menar att partners bör vända sig MOT varandra och INTE BORT.

“Detta tänkande kunde inte vara mer befängt.

Faktiskt, precis som män behöver lösa sina känslor mot sina, behöver de också arbeta igenom de djupt motstridiga känslorna om intimitet ingjutet i spädbarnsålder av deras mödrar, vilka hindrar dem att komma närmare sina partners.”

Levant tar upp detta med sex och att män i olika grad frikopplar detta från intimitet och närhet med en annan människa. En förklaring till alla de sexuella övergrepp vi i dagarna hört om genom #metoo!? De män som begår såna (inklusive allt annat våld utfört av både män och kvinnor) beror på svårigheter i olika grad att se en annan människa som just en levande människa.

“Vad män med andra ord behöver göra är att riva ner murarna de har rest mellan sig själva och sina partners – inte bygga upp dem igen.”

Vilket Levant menar att Blys och andra liknande metoder riskerar att göra. Precis vad Gottmans säger – och Michael Kimmel.

“Detsamma gäller för vikten Bly lägger vid att få kontakt med hårdheten hos vilden inom en.

Återigen skulle Bly hävda att hans budskap är metaforiskt – att han inte pratar om att ge fria tyglar åt (släppa lös) vrede, aggression, raseri och våld, utan om att återvinna maskulin styrka, mod, kraft och beslutsamhet.

Under en samling med män, som jag besökte, gjordes dock denna distinktion inte särskilt klar. Pratet handlade helt enkelt om att utveckla vildhet. Och jag blev störd över hur hungrigt många av männen drack detta.”

Det känns mer och mer som att ge en man rådet att bli bättre på att hävda sig själv inte är något riktigt bra råd. Mannen ifråga behöver inte mer av detta, utan skulle behöva något annat. Hjälp till anknytning snarare, både för att få bättre relationer med alla och för att inte ta till missbruk som ersättning för bristen på anknytning.

Här debattartikel om att “Pojkarna offras av feministerna.” Debattören, Elise Claeson, skriver om Annica Dahlström-bok:

“I dag kan hjärn- och evolutionsforskarna berätta varför pojkar slåss. Det beror inte på patriarkatet.

‘Lusten att slåss och testa sina krafter är inte pådyvlad av samhället. Det är i stället (–) en biologiskt grundad lust, som är medfödd,’ skriver professor Annica Dahlström i sin bok ‘Könet sitter i hjärnan’.

Det manliga könshormonet testosteron är ett aggressionshormon, som dramatiskt ökar i pojkars kroppar under puberteten och gör dem till tidsinställda våldsbomber.

Testosteronstinna ynglingar har alltid varit överrepresenterade i brotts- och våldsstatistiken. Därför är det sant att pojkvåldet inte har ökat. Det har alltid funnits där, eftersom det är inbyggt i pojkars kroppar och hjärnor.

Forskarna kan 
också berätta att pojkars hjärnor är inriktade på att finna en plats i en manlig hierarki. Det är därför pojkar ofta är bättre på lagsporter och oftare vill bli chefer. De vill tävla om ledarplatsen och maktordningen i gruppen. Här kommer våldet in. Under evolutionen avgjordes oftast hackordningen med råstyrka. Den starkaste hanen blev klanledare och fick befrukta de bästa honorna.

I det familjesvaga Sverige överger vi pojkarna redan i ett-årsåldern och lämnar dem i stora dagisgrupper. De har ingen chans att hävda sig i hackordningen. Kanske börjar pojkarnas statusrevanschlust där? Kanske är det också där, när de känner sig övergivna av sina föräldrar, som de förlorar sin förmåga till empati?

‘Det handlar absolut om status’ säger en tonårsflicka om dödsmisshandeln på Kungsholmen (DN 9/10).

Att sätta en utmanare på plats, är att berätta att man finns. Då kanske man blir sedd av tjejerna. Våld, inte empati, skapar respekt.”

Dem jag läst, Levant, Kimmel, Gottman etc skulle tillskriva killars och mäns problem något annat. Kimmel och Gottman kritiserar den ökande ojämlikheten, något som tidigare jämställdhetskvinnan Elise Claeson inte tror på längre. 😦

Sociologen Michael Kimmel i intervjun “‘Angry white men’: the sociologist who studied Trump’s base before Trump”:

“What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked. What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression.

It is a really malleable [=smidbart, formbarthormon. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples. The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right? Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is “legitimate”.

Donald Trump’s victory is a disaster for modern masculinity

There is a famous experiment by a primatologist at Stanford. He takes five monkeys and measures their testosterone. Then he puts the five monkeys in a cage. The monkeys immediately establish a hierarchy of violence – number one beats number two, number two beats number three, number three beats number four, number four beats number five. Of course, number one has the highest testosterone, and so on.

So the experiment is: he takes monkey three out of the cage and he shoots him up with testosterone, off the scale, and puts him back in. What do you think happens? When I tell this story my students always guess that he immediately becomes number-one monkey. But that’s not true. What happens is that when he goes back in the cage he still avoids monkeys number one and two – but he beats the shit out of numbers four and five.

So what any reasonable biological researcher would conclude is that testosterone does not cause aggression, it enables it. The target of the violence must already be seen as legitimate. You have a biological argument and a sociological argument. So the answer to your question is that it is never either/or. It is always both. Always.”

 

Advertisements

Konstant irritation, missnöje och otillfredsställelse…

July 12, 2017 § 2 Comments

den som kaste första stenen2.jpg

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.

Levant skriver i kapitlet “Att få bukt med känslomässig domning”:

“Det finns ett ord för oförmågan att identifiera och artikulera ens egna känslor. Det ordet är alexitymi (bokstavligen ‘utan ord för känslor’) – ett fint namn för ett tillstånd som är så vanligt bland män att de inte ens tänker på det som ett tillstånd. De tänker på det som det sätt på vilket män är.”

Levant menar dock att anledningen till att män har denna störning i olika grad beror på socialisering och träning in i mansrollen.

“Män tror inte att deras oförmåga att uttrycka känslor är ett problem. De ser kvinnorna i sina liv som problemet. Om bara kvinnor slutade pusha män att vara mer känslomässigt uttrycksfulla [och slutade med en massa andra saker] – med andra ord, om de vore mer lika dem själva – skulle allt vara bara fint.

Men, det är faktiskt så att mäns oförmåga att känna och namnge sina känslor är ett problem – i vissa fall ett väldigt allvarligt sånt. 

Män inser det inte, men att leva sina liv inkapabla att känna och uttrycka känslor är att leva ett liv i isolering – alienerad inte bara från dem man älskar, utan också från sig själva.”

Psykiatrikern Henry Krystal…

“…skrev 1979 att alexitymi är en störning… [i vilken] känslor inte hålls isär och är dåligt verbaliserade… När patienter med alexitymi verkligen nämner att de har en känsla och frågas om denna, kan de vanligtvis inte beskriva vad de upplever… I bästa fall blir de [om de tillfrågas] medvetna om fysiska sensationer…”

Irritation och vrede är tillåtna känslor för män. Nästan uppmuntrade. Visar för många män att de är “riktiga män” och inga mähän. 😦 Om de dessutom uppmuntras att hävda sig själva av terapeut kan det bli “problematiskt.” 😦

“Depression och kön”:

“Forskarna har sett skillnad mellan kvinnors och mäns tolkning av den egna depressionen – kvinnor tar ofta skulden själva medan män lägger skulden utanför sig själva.

“Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ‘en bra karl reder sig själv’. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.”

“Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen.”

“Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.”

En man som mår dåligt tenderar alltså att överdriva den beteenden som kopplas till “manlighet”. Tyvärr så löser det ju inget, utan skapar bara ännu fler problem och orsakar lätt konflikter.

“När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.”

Ja, han har haft värk i kroppen och varit hos doktorn för det. Ingen har dock ännu kopplat detta med depression och följaktligen föreslagit behandling mot denna. Kanske skulle som sagt denna diagnos kunna ställas och behandling sättas in och dylik är kanske nödvändig för att han ska inse vikten av att sluta röka och vilja värna om sin hälsa inte bara så, utan också på andra sätt.

“Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k. manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation [stämmer!]

  • Våldsamt beteende [blir jättearg och hackar och blir irriterad på andra, inte minst B, det är fel på ‘allt och alla,’ deras sociala liv tenderar att bli alltmer begränsat p.g.a detta. Hon går balansgång och detta är knappast något som gör henne avslappnad eller social och hon är redan en aning ‘blyg’ och ingen som har ett stort social nät, så alla de sociala kontakter de har är värda att vårda]
  • Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken [stämmer inte riktigt…]
  • Missbruk av alkohol och andra droger [stämmer! I hans fall verkar rökandet vara helt omöjligt att sluta med, trots att de visat sig ha skadat hans lungor redan! 😦 ]
  • Att man begraver sig i arbete och karriär [stämmer inte här]
  • Kraftigt ökad sexdrift [stämmer kanske?]

Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.”

Han är irriterad jämt och skapar konstant stress hos den som lever med honom. Sårar och gör henne ledsen dagligdags i olika grad. Och inte minst med ett konstant påslag av stresshormoner. Vilket gör henne trött, påverkar sömnen… När hon säger att hon är jättetrött förstår han ingenting. Detta gör henne ÄNNU tröttare. Han har svårt att leva sig in i andra? Och det har troligen sin förklaring: upplevelser tidigt hemma, i skola, samhälle, bland kompisar, men är ingen ursäkt att leva ut detta. Det går ju att ta itu med.

Han föreläser gärna för henne, men lyssnar egentligen inte på henne. VILL inte?

Inget är egentligen bra för honom. Han är ytterst sällan (om ens nånsin?) glad och nöjd.

Han kan inte njuta, slappna av eller bara vara tillsammans med henne (eller andra).

I de nya relationer han haft har det varit bra till en början, men när nyhetens behag är över har missnöje, otillfredsställelse och irritation kommit. För han har, kanske helt omedvetet, trott att hon ska komma med lösningen? Lösa upp “allt”? Och plötsligt ska livet bara börja “glida på”? Och, som står i citaten ovan; män tenderar att lägga skulden utanför sig själva (kvinnor tenderar att rannsaka sig själva) och alltså ligger lösningen utanför dem själva (traditionellt uppfostrade kvinnor skulle tjäna på att i högre grad ifrågasätta om skuld och ansvar för mannens irritation, dåliga humör och t.o.m. för fysisk och psykisk misshandel, ligger hos dem).

Det är “inte kul” för den som lever med en sån man. Och troligen inte kul för mannen heller, men han hittar inte vägen ut, för lösningen ligger utanför honom istället för i honom i hans upplevelsevärld. Bara HON ändrar sig och blir mindre irriterande osv osv osv så skulle allt vara frid och fröjd. Men sanningen är att vad hon än gör så kommer han att vara fortsatt irriterad och reagera ut sin irritation. Hon däremot håller tand för tunga. Det ska rätt mycket till innan hon snäser.

Män behöver inte provoceras (dvs det krävs ingen anledning) för att agera aggressivt, kvinnor kan agera aggressivt, men behöver provoceras (dvs de reagerar därför att det finns en anledning!). Så är kvinnor och män uppfostrade enligt tradition.

Så oerhört negativ…

June 15, 2017 § 4 Comments

…mot allt. När de är ute och reser vill han ingenting! Inte göra, inte äta, men han säger inte heller vad han verkligen vill! Så deras resor, som hade kunnat vara helt fantastiska, blir snarare en plåga än något kul och njutbart.

Han har, vilket är än sorgligare, väldigt negativa förväntningar på henne. 😦 Som om han undrar om det är nån idé att komma med några idéer. När han väl kommer med dem så kommer de ganska aggressivt. Ibland väldigt aggressivt!

Allt hans prat genom dessa år om hur hon är visar ju vilka negativa förväntningar han har på henne! 😦 Något som har varit oerhört sårande genom alla dessa år.

Det är så himla, himla sorgligt alltihop!

Till råga på allt så gör han inte mycket åt sitt självdestruktiva rökande. Rökandet är nån slags trotsreaktion? Och har varit det från första början:

“Jag skiter i dig! Gör som jag vill!”

Men det är ingen annans fel att han röker, om man nu ska prata om vems fel saker är!? 😦

Och ändå är det hennes fel att han har ett miserabelt liv. På grund av hur hon är:

“Du är…”

och så kommer en lång uppräkning.

Och detta trots att hon inte håller på och säger hur HAN är, från första början har gjort allt hon kan för att han ska ha det jättebra, få uppleva bra, intressanta saker, köpt (dyr!) dator som ersättare för hans oerhört sega, försökt göra det mysigt och fint hemma osv.

Själv har han inte kommit till skott med en massa saker.

Hon framhåller det han har gjort: berättar för andra och talar om positiva kommentarer hon hört om hans spelande, men han säger aldrig något positivt om det hon gör och aldrig något positivt om hennes spelande (och det senare är ju faktiskt hennes yrke!) 😦

Är det konstigt om hon känner sig ledsen, blir arg och sårad! Det är bara gnäll och kritik hela tiden.

Och nu en sån sak som Bregotten de har i kylskåpet: nu menade han att den har tagit lukt av något som “stinker” i kylskåpet, något som påminner om citrusskal som håller på att mögla. Han vill slänga alltihop och köpa nytt, samt kolla igenom hela kylskåpet, vilket ju förstås vore bra.

Men att det orsakar SÅN irritation har hon svårt att förstå! Nej, det är inte kul om det stinker, men det är väl ingen världskatastrof, utan man undersöker VAD som luktar och avlägsnar det.

Man behöver väl inte vara så ARG för det? Ilskan löser väl inte problemet? Måste man göra ALLT så olustigt?

Har han fastnat i något där han INTE ska vara glad, nöjd eller belåten! Absolut inte! Och absolut inte positiv, nånsin!?

Som när han var ungdom i sin familj? Han ville inte spela med i spelandet av “lycklig familj”! Och så utsätter han senare helt oskyldiga (framförallt dem som borde stå honom närmast) för bestraffning samt gör sitt eget liv till en enda lång plåga samtidigt!

Vadå, vara glad och tacksam för att man har en sambo som trots allt är som den sambo han har??? ;(

Tänk om hon plötsligt inte skulle finnas! Tja, hon har skadat sig rätt illa de senaste snart fyra åren hela tre gånger. Rätt vad det är kör hon ut framför en bil i trötthet och stress och ledsnad! Dessutom kände hon plötsligt en knöl på framsidan av höger underben för två veckor sen. En påminnelse om att vi inte är odödliga! Och man kan råka ut för saker trots att man dittills varit väldigt frisk och haft en otrolig läkförmåga!

Hon gör allt för att sköta sin hälsa. Ja, det gör man både av omsorg om sig själv och den som man förmodar tycker om och bryr sig om en.

Han skiter i sin hälsa (och i henne???) och fortsätter sitt rökande trots att doktorn för drygt två år sen sa att han har emfysem som kan utvecklas till KOL och att om han slutade röka då och han bara är i ett förstadium av KOL så kan allt gå tillbaka, men har han stadium 1 så har sjukdomen satt igång och då kan bara totalt rökstopp sakta upp processen. Hon erbjöd sig att hjälpa honom, men han antog inte detta erbjudande, utan har fortsatt med sitt rökande. 😦 Han skiter väl i henne och i allt! Allt är ju ändå bara skit och pest! 😦

En negativ, aggressiv och fientlig attityd …

June 14, 2017 § Leave a comment

FB_IMG_1497383768051

… mot henne har han. Och har haft länge. Hans utgångsläge är att hon är jättesvår, att hon kommer att rösta emot allt han tycker, att hon till varje pris vill ha igenom sitt, att hon inte går att resonera med och att hon har en dold agenda, som hon håller ytterst hemlig. Alltså måste man bereda sig på världens fight i alla mellanhavanden med henne, från de allra minsta till de största!

Hur borde hon hantera detta? Först måste hon försöka övertyga om att hon inte är sån? Använda energi till det. Försätts i en defensiv position. Hon måste försvara sig.

Saker blir så oerhört tungrodda! 😦 Inte smidiga ett enda dugg.

Att det skulle vara sårande och göra henne både arg och ledsen att han har ett sånt utgångsläge och en sån syn på henne, det slår honom aldrig? Dessutom när hon inte har en hemlig agenda, utan verkligen ansträngt sig och visat omtanke och bry sig om. 😦

Hur skulle den vara funtad som inte reagerade på att bli bemött så här, allra helst när man inte vill något ont, tvärtom.

Och jag tror inte att det hjälper med en resonerande eller bedjande attityd från den som blir utsatt. Hon borde ha klippt av från första början och inte förstått eller svalt ledsnad eller ilska?

Nej, hon är inte perfekt, men är hon värd detta eller något annat! Vadå, samverkan?

Varför håller han fast vid en person som han tycker är så hemsk och svår och som han inte riktigt litar på? Är inte det obegripligt?

Han är faktiskt inte riktigt snäll?

“När ska du åka till stan?”

frågade han.

“Jag kan inte säga exakt!”

svarade hon.

Han blev irriterad och menade att hon borde vara mer exakt.

“???  Varför vill du veta?”

undrade hon.

Det ville han inte svara på. Man brukar klaga på att kvinnor vill ha tankeläsning, men det finns uppenbarligen män som också önskar det!?

Han kunde ha sagt (precis som han talar om hur hon borde ha sagt):

“Jag skulle vilja… i stan och då kanske jag kan följa med dig in!?”

Och vara beredd när hon behövde åka, för att hon ska hinna med det hon skulle göra i jobbet.

Till saken hör att när hon informerar honom om hur hennes dag, närmsta dagar eller hela vecka ser ut så undrar han varför hon berättar det för honom. Hon bara tappar hakan. Varför skulle hon inte? Tror han att hon försöker säga något mellan raderna? Att hon har en dold agenda?

Hon har ingen aning om vad hon ska svara. Hon ville bara att han skulle veta, så han vet vad han har att förhålla sig till.

Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill./…/

När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.

Vad kan ett passivt-aggressivt beteende innehålla?

Otydlighet. Den man som är passiv-aggressiv är inte tydlig med vad han känner och tänker.”

Nej, han säger aldrig vad han vill (vet han vad han vill egentligen?)

Glömska.

Att ständigt ‘glömma bort’ överenskommelser, tider, planer och möten är ett passivt-aggressivt beteende om det inte finns någon medicinsk orsak till att man har svårt att komma ihåg.”

“Att glömma bort gemensamma saker som är viktiga för partnern är ett mycket effektivt sätt att få henne förvirrad, arg, orolig, stressad och ur balans på olika sätt.”

“Hon kommer att känna det som om hon inte har kontroll över sitt eget liv och glömskan kan mycket väl sabotera för henne i hennes eget liv, i hennes karriär och sociala liv.”

Sant! Och det är vad han vill åstadkomma mer eller mindre medvetet? Få henne ur balans?

“Att ‘glömma’ sin partners födelsedag eller en årsdag kan även vara ett effektfullt sätt att såra sin partner och göra henne illa.”

Att han gör allt svårt och besvärligt och beter sig sårande rör honom inte i ryggen.

Men genom att alltid vara irriterad, arg, missnöjd och otillfredsställd, väldigt sällan glad, så får han ju själv ett miserabelt liv och han gör en annans liv också ganska miserabelt! Förtjänar hon det?  Varför lever han med henne? 

Ja, måste man göra sig så svår? Göra den andra parten ledsen stup i kvarten, bara för principers skull? Inte kunna resonera lugnt med den andra och lyssna på henne! Inte bara kräva att hon ska lyssna och inte lyssna själv? För han vill inte höra vad hon har att säga?

Måste man verkligen assert oneself??? Eller borde man anstränga sig att försöka avgöra när den där självhävdelsen verkligen är nödvändig och när den inte är det!!!???

Mer om manlig depression…

May 28, 2017 § 17 Comments

10663

“A letter to … my husband, who simply stopped loving me”:

“Conversation is one-way, no questions are asked and responses to anything I might pose are one syllable (paired with a grunt and a roll of the eyes).”

Stämmer! Han är inte intresserad! Och nyfiken existerar inte i hans sinnevärld? Vet han ens vad det är? 😦

“All I want is to be held, to be brought a cup of tea in the morning, to be told I am appreciated, to enjoy life’s simple adventures with the man I am meant to share my life and my world with.

You are irritated by any plans I make to ensure our free time as a family is spent as best we can together. All you want to do is sleep.”

Allt detta stämmer också! Jo, han KAN komma med en kopp te med honung ibland!

Hennes ansvar är…

“Laundry, preparing meals for the children, food shopping, children’s homework, buying presents for parties, constant reminders. The pressure is often more than I can bear./…/

Your approach to life is the antithesis of mine. I want to laugh until it hurts; I don’t remember the last time you laughed.

I want to run into your arms when you come home, and I want you to run into mine. I want to share the load.”

Detta triggade följande reflektioner:

Ja, har N en depression som gör honom så snäsig, negativ, otillfredsställd, irriterad osv som han varit sen han flyttade hit? Tecken som visade sig innan också.

Ett sätt som dock gör problemen än större, därför att omgivningen reagerar negativt om inte förr så så småningom…

Och så medicinerar han med rökning… Något vars följdsjukdomar kan späda på depressionen och negativiteten än mer. I vart fall löser cigaretterna inget, snarare tvärtom. 😦 Det upplöser inget, bara dövar för stunden. 😦 Underproduktionen i sköldkörteln bidrar säkert också!

Han tar dock inte itu med något av detta! Har överhuvudtaget oerhört svårt att komma till skott! Allt sammantaget tyder på depression! En depression han troligen haft hela livet, med hänsyn till det han berättat om tidigare relationer.

Och hans okänslighet och ‘humor’ har stött bort andra och isoleringen har inte gjort saken bättre? 😦

Livskvaliteten kan inte vara hög?

Han borde söka hjälp och ta itu med saker!

För honom handlar det INTE om HONOM (att han har dåligt humör, är konstant irriterad, aggressivt reagerande osv), utan helt och hållet om andra! Om andra reagerar, att de reagerar, betyder bara att den andra parten är labil! 😦 Visar BARA att andra parten är labil! Har inget med hans beteende eller reaktioner att göra alls!

Att han sårar och gör ledsen, so what? Och att folk blir arga och ledsna…?

Varken han själv eller den han lever med mår gott, är glad, har kul eller njuter. Allt blir besvärligt, komplicerat, trist, tråkigt, irriterat… Inget blir kul eller njutbart!

“You just need sticks for some hotdogs!”

var hans kommentar när hon uttryckte glädje över den nya gasolgrillen och konstaterade att man kunde börja grilla direkt, inte måste vänta på grillkol eller briketter att bli heta.

Tog han glädjen ifrån henne!

När de ätit sa hon:

“Det var ju kul det här!”

Hörde han inte ledsnaden eller ironin? För konstigt nog kommenterade han inte! Trodde han rentav att hon menade det? 😦

Ja, en gasolgrill kostar pengar. Några “sticks” från skogen inget. Men man ska hitta dem, plocka dem, tända dem och man ska ha nånstans att tända dem (just nu råder eldningsförbud i markerna). Och till slut är det kanske inte så lätt att hitta “sticks” heller!?

Hon sa dock inte detta till honom. Orkade inte börja argumentera. En argumentation som vore ganska lönlös!

Hon ska inte få vara glad, utan ska vara arg och ledsen! Behöver hon tas ner på jorden?

Hon undrar om det varit så här hela hans liv? En låg, depressiv stämning hela livet? Irritation och aggression mot dem närmast?

Så har det varit på alla deras resor: snäsighet, irritation, svärande! Han vill ingenting, är motvalls och ifrågasätter varför de ska göra saker. Negativ hela vägen. Ingen positiv, lösningsbenägen eller samverkande attityd! Allt är besvärligt och komplicerat och väldigt svårt och negativt!

Han har svårt att förstå och verkar heller inte VILJA förstå! Vill minst av allt anstränga sig att förstå? Vill få den andra att känna sig dum och gärna bli ledsen?

“Vad menar du??? Var pekar du? Där???”

och så pekar han diffust runt! Han tänker minsann inte anstränga sig att förstå! Hon är en dålig förklarare! Och det märkliga är att hon är pedagog! Eller kanske är det inte märkligt? Nej, kanske är hennes reaktion inte märklig sett till förhållandena och relationen?

Och för honom så “försöker ingen annan”, gör ingen annan nånting, ingen annan bidrar med något eller anstränger sig! Det är bara han som gör det! HAN sköter all the paddling och HAN gör en massa obetalt arbetet! Ingen annan gör det! Bara rullar tummarna – och har ett labilt humör. Han har inget av detta!

“Han har nog en förmåga att tycka synd om sig själv. Man kommer nog längre, om man bryr sig om andra.”

Ja, det är honom det är synd om, ingen annan!?

Det finns ingen anledning att tycka synd om henne det minsta!? Däremot är det väldigt synd om honom i en massa avseenden, inte minst för att han lever med en sån person som hon är!

Det föresvävar inte honom att det kan vara synd om henne, så som han beter sig och behandlar henne? Synd om henne för att han demonstrativt undviker att göra saker för henne: vadå, tala om att hon är bra, gör något bra, är det minsta älskansvärd, är gullig, omtänksam, att det hon gör är värt något eller värdefullt, värd att bli firad på födelsedagen med NÅNTING (inga presenter, ingen extra god mat, ingenting!).

Kommentarer på artikeln som citeras i början.

Ronald Levant-postningar.

Vad är en “riktig pojke/man”? Nyare forskning visar att depression hos pojkar inte är så ovanlig som vi vill tro, den tar sig dock andra uttryck och därför negligerar vi den…

April 3, 2017 § 2 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

I del 3 “Hamlets förbannelse: depression och självmord hos pojkar” i boken ovan, citerar Pollack Mark som är 15 år, s 303 i min snabböversättning:

“Det finns en mall som du ska passa in i om du är kille. Du förväntas vara den starka, aggressiva, ha social styrka och stark vilja och vara kroppsligt stark. Du kan inte brytas som en gren för vinden.”

Då är du ingen riktig pojke/man. och vilka rollmodeller har både pojkar och flickor från fäder, far- och morfäder, mödrar osv. ovanpå samhälleliga normer, som vi växt upp i och de normer som fanns i skolan, i diverse grupper utanför familj och skola, som sammantaget socialiserat oss.

Pollack berättar om Duncan, en 16-åring, lång, smal, atletliknande, med stora, bruna ögon, snitsiga, moderiktiga glasögon…

“…-skulle troligen inte passa in i den stereotypa bilden av en deprimerad ung varelse.”

Hans välutbildade och socialt lyckade föräldrar tog kontakt med Pollack därför att deras son hade börjat få problem i skolan, hade en massa huvudvärk osv.

“Duncan agerar bara ut, eller hur?”

frågade hans mamma, sen Pollack träffat sonen ett par gånger.

“Jag tror faktiskt att Duncan är deprimerad. Jag rekommenderar att han och jag fortsätter att prata och också att vi konsulterar en psykiater för att se om han inte också skulle ha nytta av en kortvarig behandling med lämplig antidepressiv medicin.”

svarade Pollack.

“Du SKOJAR med mig,”

svarade den välutbildade och lyckade mamman misstroget.

“Det du säger åt mig är att Duncan har en klinisk depression, är det inte?”

“Jo, jag tror att han har det,”

svarade Pollack.

Duncan led av dyslexi visade det sig, något som diagnosticerats  cirka fyra år tidigare, men var något hans föräldrar inte gärna pratade om. Det passade inte in i deras världsbild riktigt?

Hans äldre bror hade nyligen flyttat hemifrån för att studera på college och Duncan berättade för Pollack (inte föräldrarna) att brodern hjälpt Duncan med hemuppgifter, men nu fick han ingen sån hjälp längre och han kunde inte be om hjälp av nån annan, för en “riktig pojke” ber inte om hjälp.

“Det här är inte ett vanligt problem bland pojkar i hans ålder, är det?”

undrade mamman.

“Det är inte så ovanligt bland pojkar i hans ålder som man kan tro,”

svarade Pollack.

“Det är faktiskt så att nyare forskning säger oss att det kan finnas minst lika många pojkar som är deprimerade som det finns flickor. Och det betyder att det kan finnas miljontals med deprimerade pojkar därute i samhället [USA], många som inte ser deprimerade ut på utsidan [enligt våra något stereotypa bilder].”

“Det låter som en dold epidemi,”

föreslog Duncans mamma (något motvilligt).

“Jag tror att du har rätt,”

svarade Pollack.

s 305 i kapitlet “Stora pojkar gråter inte”:

“Bland alla de kulturella förbud som begränsar våra pojkar, har jag funnit att en av de strängaste är tabut mot att uttrycka sorgsenhet.

Det är så vanligt att det har blivit en kliché: ‘Stora pojkar gråter inte’ talar man om för pojkar [inte alltid utsagt i ord, kanske bara genom hur pojkars ledsenhet bemöts, med blickar, genom att inte låtsas om].

‘Kom över det’ eller ‘Ryck upp dig!’ [bemöts de med]

Fast pojkar [faktiskt] känner sig ledsna då och då, lär de sig tidigt att inte gråta eller tala om ledsenhet och inte att vända sig till andra för att få hjälp.

De oskrivna pojkreglerna förstärker dessa restriktioner.”

Nej, man ber inte andra om hjälp om man är en “riktig pojke/man”, varken med saker, och framförallt inte med känslomässiga problem och knappt heller om man har någon kroppslig åkomma. Är skämmigt! Vilket får en massa konsekvenser både för pojkar/män själva, som deras omgivning! Känslor måste ju ut nånstans! Antingen i action eller genom depression eller både/och.

Pollack vill dock ändra på bilden av vad en “riktig” pojke/man är! En som är mer hälsosam och som gör att pojkar och män får ett bättre liv, bättre, närmare relationer osv.

Har man få eller inga ord för känslor blir det ännu svårare att hantera saker. Man kan ha svårt att nyanserat uttrycka sig och också svårt att för sig själv förstå och reda ut saker, men nånstans måste det ju få utlopp.

Och då går det främst ut över dem som är närmast. 😦 I irritation och ilskeutbrott! Och man tenderar att lägga skulden utanför sig själv? Och ofta på egentligen oskyldiga.

Istället för att visa svaghet eller sårbarhet, ens kännas vid såna känslor, så blir mannen/pojken arg! Arg på allt och alla! Riktar vreden utåt, onyanserat!

Och bilderna av hjältar de matats med är manligt coola, uttrycker på sin höjd irritation och vrede (gränssätter), det är de känslouttryck de har till största del. Tuffa, hårda. Manlighet inkluderar inte ett brett spektrum av känslor. Och återigen, det ger problem: utan känslouttryck har man svårt att nyanserat uttrycka sig, man går alltför sent till doktorn och vägrar söka prathjälp.

Och allt detta går också i andra hand ut över dem som står närmast.

Om det är problem i familjen av olika grad som pojken måste handskas med, bråk och skrik eller att föräldrarna rentav skiljer sig, så kan det bli riktigt tufft därför att hans repertoar av uttryck för känslor är begränsad. Han får svårt att identifiera känslor i sig själv. Svårt att sätta ord på det han känner och svårt att prata om sin oro osv. Har lärt sig att en “riktig” pojke inte pratar om vissa saker.

Något Pollack ägnar ett helt kapitel åt i sin bok i kapitel 14 “Skilsmässa” och de särskilda problem pojkar har i familjer med mycket gräl och kanske till och med skilsmässa.

Således kan familjeproblem vara svårare för en pojke att hantera än en flicka. Flickor har generellt en större repertoar av ord för känslor och har lättare att uttrycka dem, samt i deras roll ingår att få visa svaghet (vilket kan vara ett problem i sig, men av annat slag).

Och då kan de här förhållandena ta sig diverse olika uttryck, ibland våldsamma, som de två tonåringar (äldre pojkar) som sköt ihjäl en massa elever och lärare i en skola i Colorado och slutligen begick självmord. Och det drabbar väldigt många.

Jag tror denna händelse var upprinnelsen till att Pollack började intressera sig för vad som låg bakom det som skedde i Colorado och började intervjua unga pojkar, som öppnade upp för honom. Och dessa intervjuer resulterade i boken som citerats ur ovan.

Pollack skriver också att väldigt många barn inte vill gå till skolan på grund av mobbning som pågår där, även om de själva inte är drabbade. Att vara vittne till kränkning och övergrepp är kränkning också för vittnen menar t.ex. Pia Mellody och Pollack menar också detta.

Pojkar tenderar att lägga skulden på yttre faktorer…

April 2, 2017 § 8 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Pojkar tenderar att lägga skulden på yttre faktorer och andra, flickor riktar skulden inåt. Det är så vi uppfostrats, socialiserats – och knutits an.

Och då är det ju inte konstigt att män inte ser nån anledning att söka hjälp. Kvinnor är de som i högre grad söker hjälp, både för känslomässigt som kroppsligt dåligmående. Vilket i slutänden gynnar kvinnor; de lever längre.

Männen löser sina problem på andra sätt, bland annat genom att rikta frustrationer (irritation och vrede) utåt.

Dessutom kan det nog ligga något i det Ronald Levant skriver (för 20 år sen) att terapi som den praktiserats inte funkar för män. Angreppssättet för terapi med män borde vara delvis annorlunda.

Levant säger:

“Ny litteratur har funnit att mäns behov av psykoterapi faktiskt ökar./…/

Man har också visat att psykoterapi som den traditionellt praktiserats inte tjänar män särskilt väl.” 

Man måste ha ett annat angreppssätt i psykoterapi för män än för kvinnor menar han. Undrar hur det är på den fronten idag, cirka tjugo år efter Levant sa detta?

Återigen, Pollack skriver på s 342 “Real Boys”:

“Pojkars erfarenheter av våld börjar väldigt tidigt, forskning visar att vid två års ålder blir pojkar skadade fyra gånger så ofta som flickor. Föräldrar förväntar sig helt enkelt att deras pojkar behöver mer plåster och får besöka akuten oftare än flickor.

Besynnerligt nog verkar pojkar själva ha en mer bekymmerslös attityd angående skador. En kanadensisk studie visar att pojkar tenderar att lägga skulden för skador på otur snarare än på korrigerbara förhållanden, såna som deras eget beteende.“

De är offer för omständigheter (och kan alltså inte göra mycket åt dessa).

“Denna tendens hos pojkar att lägga skulden för skador på yttre faktorer har också bekräftats av en intressant studie som nyligen genomförts av Gilette, i vilken man undersökte rakvanor hos manliga och kvinnliga vuxna. 

När en man skär sig när han rakar sig, fann studien att han vanligtvis klandrar rakapparaten. När en kvinna råkar ut för blodvite när hon rakar sig tenderar hon att klandra sig själv.”

Denna studie är också cirka 20 år. Har förhållandena förändrats och i så fall hur? Flickor/kvinnor börjat ta efter de negativa manliga dragen? Män börjat överge de negativa manliga dragen? Eller?

Ayn Rand-idéerna om egoism, som verkar ha fått en renässans, rättfärdigar att man bara ska tänka på sig själv och inte på andra. Stålmannen/stålkvinnan-idealen?

Är det så man skapar kontakt och relationer med andra – och i grunden med sig själv? Späder på “empathy deficit”? Kommer färre och färre att anse att de bör söka svaret inom sig själva att minska?

Och om relationer inte funkar så ökar ju frustrationen, irritationen och vreden, men orsaken ligger fortfarande utanför mannen.

Kommer hela världen att landa i en krasch, där vi måste tänka om om varför vi lever här på jorden?

Where Am I?

You are currently browsing the depression category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....