Alla har en historia som kommer att få ditt hjärta att brista, men om man upplevt förtryck själv, kunde det med lätthet göra en MER fylld med medkänsla för en annans nöd än mindre – hur mycket pengar, inflytande, tillgångar eller ren och skär beslutsamhet som helst, kommer inte att ändra vårt fysiska, känslomässiga och själsliga beroende av andra. Det är som om vi delat upp världen i ‘de som erbjuder hjälp’ och ‘de som behöver hjälp.’ Sanningen är att vi är båda. Behov är det mest fantastiska kitt mellan människor …

June 9, 2018 § 14 Comments

Brené Brown i “Everyone Has A Story that will break your heart” eller “Alla har en historia som kommer att få ditt hjärta att brista”*:

“Jag vaknade denna morgon till nyheten om Anthony Bourdains död. Jag avgudade hans arbete och vår familj gjorde en poäng av att sätta alla hans rekommendationer på våra listor inför resor. Jag hade så stor respekt för hans oräddhet, transparens och kärlek till människor. Hans död är hjärtskärande.  

Jag var också en stor fan till Kate Spade. Min första väska var en ‘Sam-bag.’ med girafftryck – det tog mig sex månader att spara ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa den. Jag använde den varje dag i två år. Jag använder fortfarande hennes smycken, använder henne stationärt [???] och älskar hennes kläder. 

Nyheten om hennes död är en grym påminnelse om verkligheten bakom depression och ångest och om de farliga historierna som skapas om dessa ‘lyckosamma’ människor som inte vet något om smärta och aldrig behöver hjälp. Jag säger ‘farliga’ därför att de aldrig är sanna. 

Alla har en historia som skulle få ditt hjärta att brista. Och, om du verkligen är uppmärksam, så har de flesta en historia som skulle få oss ner på knä.

Man kunde tro att den allmänna naturen av kamp skulle göra det lättare för oss alla att be om hjälp, men i en kultur av brist/knapphet och perfektionism, kan det fortfarande vara så mycket skam runt att sträcka sig ut, i synnerhet om vi inte fostrats att förstå den natur i mänskliga behov som inte går att förenkla/reducera.

Vi kan uppmuntra våra barn att be om hjälp; dock, om de inte får se att vi sträcker oss ut efter stöd eller fungerar som modeller för det beteendet, kommer de fortfarande att istället fästa värde vid att aldrig behöva hjälp. 

Vi skickar också starka budskap till människorna runt oss, inklusive våra barn, vänner och anställda, när de ber om hjälp, och vi som återbetalning behandlar dem annorlunda – som om de är mindre pålitliga, kompetenta eller produktiva. 

Och när vi svarar på en tragedi som denna med grundlösa kommentarer och kritik om hur nån, som de flesta av oss inte kände alls, handskades med sin kamp, sin medicinering, sitt jobb, sin familj – vilket fokus som helst – hjälper vi till att skapa den kultur där det känns som att hjälpsökande bara öppnar upp oss för mer smärta och dömande. Jag tror att vi gör detta därför att vi vill tro att om man gör allting som man förväntas göra, kommer detta aldrig att hända. Precis som med cancer, så fungerar det tyvärr inte på det sättet. 

Att säga att självmord är själviskt är inte bara fel – det är ironiskt och sorgligt otroligt självskyddande [för att skydda en själv, egoistiskt]. Det är som om du sträcker upp din hand och säger: ‘Fastän jag inte kände dig och helt klart inte förstår klinisk depression och självmord, kommer jag att fortsätta döma människor som dör av det, även om det orsakar ofattbar smärta och trauma för överlevarna och ytterligare stigmatiserar mental sjukdom, därför att det gör att jag känner mig bättre än, säkrare och bekvämare.’

Att känna smärta är mänskligt. Att behöva är mänskligt. Och, hur mycket pengar, inflytande, tillgångar eller ren och skär beslutsamhet som helst, kommer inte att ändra vårt fysiska, känslomässiga och själsliga beroende av andra. 

Många av oss är villiga att sträcka ut en hjälpande hand, men vi är väldigt ovilliga att sträcka oss ut efter hjälp när vi själva behöver den. Det är som om vi delat upp världen i ‘de som erbjuder hjälp’ och ‘de som behöver hjälp.’ Sanningen är att vi är båda. Behov är det mest fantastiska kitt mellan människor.”

Ja, vi  alla behöver andra människor. Ibland är vi den starka och ibland den svaga. Ibland kan vi hjälpa och andra gånger behöver vi hjälp. Vi kan vara både starka och svaga.

Det blir lätt inte bra om vi bara är hjälpare (eller måste, tvingas vara det)? Och det blir inte bra om vi som vuxen person ständigt behöver hjälp (utom om vi är så handikappade eller sjuka) i en vuxenrelation.

Och vi här i Sverige har upplevt Aviciis och Benny Fredrikssons död. Så outsägligt sorgligt och onödigt. 😦 Alla dessa fyra har denna vår begått självmord. Så fruktansvärt tragiskt och onödigt och sorgligt.

*) men dessa, kanske till och med väldigt traumatiska historier/upplevelser, går inte nödvändigtvis ut över andra.

 

Advertisements

Att inte prata om mental hälsa dödar bokstavligen män – vi behöver fixa denna tystnadskris nu. Hälsosamma sinnen, hälsosamma kroppar – detta är månaden för mäns hälsa. Alltför länge har män varit tysta om mental hälsa. Vi vill ändra det. Män som höjer sina röster, om vilken slags mental sak som helst, kan avvisas som veka. Som underlägsna. Som bristfälliga, brutna killar, som sannolikt blir uteslutna för sin uppriktighet, istället för belönade för sitt mod. Istället för att ge en manlig medmänniska medkänsla, så gycklar vi med, förminskar och låtsas inte se. Fritt spottar vi ur oss fraser som ‘Var en man!’ som om ditt kön ensamt borde vara nog för att leda dig genom dina mörkaste stunder … 

May 6, 2018 § 17 Comments

Om “Why Mental Health Is Crucial for Men – Mental Health Awareness Month” eller “Varför mental hälsa är avgörande för män – månaden för medvetenhet om mäns mentala hälsa.” Ja, detta är viktigt – för männen, men också för alla runt om dem.

“Not Talking About Mental Health Is Literally Killing Men – Our editor explains why we have to fix this silent crisis now” eller  “Att inte prata om mental hälsa dödar bokstavligen män – vår ansvariga utgivare förklarar varför vi behöver fixa denna tystnadskris nu”: 

“Vår mission/kallelse på MensHealth.com har alltid varit att hjälpa män att bygga upp sig själva till starkare män. Friskare/hälsosammare män, 

Fast förankrad i vetenskap och expertåsikter kan vårt innehåll överföra svårgenomträngliga ämnen till hälsoråd som är lätta att smälta/ta in och handla efter. Bit för bit är koncepten sunda och effektiva. Men övergripande hälsa måste ses holistiskt. 

Din mentala hälsa kan inte skiljas från din fysiska hälsa. Detta är inte ett revolutionärt koncept, men det som är häpnadsväckande är stigmatiseringen som fortfarande omger män som vågar prata om sina mentala kamper. När vi nu rör oss in i medvetenhet-om-mental-hälsa-månaden denna maj månad hoppas vi att vi kan ändra detta. 

Män som höjer sina röster, om vilken slags mental sak som helst, kan avvisas som veka. Som underlägsna. Som bristfälliga, brutna killar, som sannolikt blir uteslutna för sin uppriktighet, istället för belönade för sitt mod. Istället för ge en manlig medmänniska medkänsla, så gycklar vi med, förminskar och låtsas inte se. Fritt spottar vi ur oss fraser so ‘Var en man!’ som om ditt kön ensamt borde vara nog för att leda dig genom dina mörkaste stunder. 

Eller ännu värre, svarar vi ‘Åh, det suger,’ och ändrar sen ämne därför att att tala om känslor är alltför verkligt. 

Det som är verkligt är faktumet att 9 procent av männen upplever depression dagligen. Det betyder mer än 6 miljoner män. Även om vi förstår vad depression känns som, medger vi sällan att det är syndaren. Vi ljuger [även för oss själva] och säger att vi är trötta eller bara sura/vresiga.

Mer än 3 miljoner män kämpar med ångest dagligen. Av de 3,5 miljoner människor som diagnostiseras som schizofrena före 30 års ålder, så är 90 procent män. 

Uppskattningsvis så lider 10 miljoner män i USA  av en ätstörning under sin livstid. (/…/ Louis Baragona har vältaligt och gripande delat sin kamp med bulimi). Vi drar oss tillbaka från vänner och dränker istället våra sorger i dövande [eller lugnande] substanser [som skadar vår hälsa på kort- eller lång sikt]. Var fjärde man kommer att utveckla alkoholberoende under sin livstid. 

Manliga självmord ökar i sån alarmerande takt att de har klassats som en ‘tyst epidemi.’ Det är den sjunde ledande anledningen för död hos män. 

Det är överväldigande statistik. Om man borrar sig ner i antalen så är självmord den andra vanligaste orsaken till död för varje åldersgrupp hos män mellan 10 och 39 års ålder. 

Våra mentala problem dödar oss bokstavligen. Och det måste stoppas. 

Denna machoattityd av att trycka ner dina känslor, eller ignorera dem, är föråldrad och regelrätt farlig. 

Det är okej att inte ha ordning på allt. Det är okej att känna sig deprimerad. Det är okej att känna sig överväldigad. Det är okej att känna sig ledsen. Det är okej att vara orolig. Det är okej att vara rädd. Det är okej att inte ha tänkt ut allting, att känna en våg av osäkerhet komma ramlande över dig och du inte vet vad som är upp, eller när ditt nästa andetag kommer. Det är helt normala känslor som varje man upplever [men inte alltid delar]. Och det är okej att tala om detta. 

Det som inte är okej är att lida i tysthet. 

Några få modiga män har tagit ledningen, visat sin nöd för resten av oss. Sångaren Zayn Malik diskuterade öppet sitt kämpande med ångest och sin strid med en ätstörning. /…/ Kevin Love skrev en debattartikel med titeln ‘Alla går igenom nånting,’ i vilken han skildrade sina panikattacker. 

När Dwayne ‘The Rock’ Johnson nyligen avslöjade sin kamp med depression sen hans mamma försökte begå självmord när han var tonåring, så slog hans ord en sträng hos oss. 

Nej, det är du inte. Denna månad kommer vi att komma med ett antal fantastiska delar och tecken som hjälper till att bringa ljus på alla aspekter av mäns hälsa. /…/

Vi kommer att täcka depression och ångest, hur vi kan känna igen symtomen på varje och vad man kan göra sen. Vi kommer att dyka in i världen med postpartum mood disorders för män, en sak som är vanligare än du tror, men som ingen nånsin talar om. Vi kommer att undersöka bipolär sjukdom, genom Andy Irons lins, en surfare som bekämpade sin sjukdom genom att medicinera så mycket att det ledde till hans för tidiga bortgång.

Vi kommer att undersöka kopplingen mellan maghälsa och mental hälsa. Finns det mat du kan äta som är genuint bra för ditt mentala välmående? Vi kommer att prata om kropp kroppslig dysmorfofobisk störning eller inbillade utseendedefekter, ett tillstånd som vår före detta omslagsstjärna Dan Stein mötte, lika väl som hur man kan handskas med den del av kroppen som du helt enkelt hatar och önskar du kunde ändra (Du är inte ensam där heller, Arnold Schwarzenegger sa att han kunde titta i spegeln och vill ‘kasta upp.’)

Vi kommer att titta på den fruktansvärda trenden hos våra övervakningsverksamhet som straffar poliser som ber om mental hjälp, och hur bra poliser måste söka terapi i hemlighet utanför sjukvårdsförsäkringen och betala för terapi och medicinering ur egna fickor, för att inte deras polisbricka eller vapen ska tas ifrån dem.  

Och vi kommer att diskutera vetenskap rörande manlig vrede: varför och hur fysiologiska och miljömässiga element kan bidra för att göra män så våldsamma och destruktiva.   

Tillsammans kan våra röster bidra till stridandet mot stigmat att riktiga män inte talar om sina problem. Genom att göra så, kan vi starta en positiv konversation för att ersätta den mångåriga skadliga tystnaden.”

Se “Healthy Minds, Healthy Body – Mental Health Month. For too long, men have been silent about mental health. We want to change that” eller “Hälsosamma sinnen, hälsosamma kroppar – månaden för mäns hälsa. Alltför länge har män varit tyst om mental hälsa. Vi vill ändra det”

Perfektion och sårbarhet. När vi är tankade med rädsla för vad andra ska tänka eller när den elaka smådjävulen konstant viskar ‘Du är inte bra nog’ i vårt öra, då är det svårt att visa upp sig. När vi har knutit vårt självvärde till det vi producerar eller tjänar, blir det att vara genuin knivigt. De goda nyheterna är att folk är trötta på gåpåarandan – de är trötta på att hålla på med den och trötta på att se den. Vi hungrar efter människor som har modet att säga, ‘Jag behöver hjälp’ eller ‘Jag tillstår det misstaget’ eller ‘Jag är inte längre villig att definiera succé enbart genom min titel eller inkomst.’ Om de var perfekta, skulle vi bry oss så mycket om dem?

March 11, 2018 § 20 Comments

“Skapa verklig tillhörighet och hela världen.”

Nej, det handlar inte om att göra pojkar tuffare än de redan är, tvärtom, utan låta dem få behålla, och kanske också utveckla, alla de olika mänskliga förmågor de har. Nej, det är inte MER av tuffhet vi behöver! Pojkar behöver få utveckla hela spektrumet av känslor för att må gott och ha bra relationer. Vara både tuffa och icke-tuffa, precis som små flickor behöver få utveckla alla sidor hos sig själv så långt möjligt är.

Och det är verkligen inte fler mobbare vi behöver! Eller mer av “survival of the fittest”! Har Jordan Peterson en depression, vilken han försöker självbehandla med sina videor, artiklar, böcker osv?

Den här mannen mår ju inte alls bra. 😦 Brené Brown och Chase Jarvis (se kommentar 1 nedan) pratar om att all smärta i världen som vi ser idag har omvandlats till hat. Nån av dem säger något i stil med:

“Det är lättare att göra andra illa än att själv känna smärtan.”

De (Brown?) menar att om vi kände smärtan, kunde känna den, skulle vi inte kunna göra nån annan illa. Jarvis hemsida. Levant och Gottman känns väldigt sunda här.

Se tidigare postningar i kategorin Ronald Levant. Med länkar till ursprungliga artiklar och texter skrivna på engelska.

51clqBlBnWL._SY464_BO1,204,203,200_.jpg

Här kan man beställa boken The Power of Vulnerability: Teachings on Authenticity, Connection and Courage” eller “Kraften i sårbarhet: att lära sig äkthet, anknytning och mod.” Ja, vad är verkligt mod? Att vara tuff och hålla alla på avstånd?

(Fast det kan nog även kvinnor jobba på, men i mindre grad, för de är uppfostrade annorlunda. Dock deras uppfostran har också skapat problem och begränsningar i kvinnors liv. Tveklöst! Så både kvinnor och män behöver jobba på saker. Dock har männen bara börjat detta arbete? Och lösningen är INTE att återvända till samma! Mer av samma är inte rätta medicinen! Det är just detta nostalgiska tillbakablickande som fortfarande skapar enorma problem, för enskilda män, i deras relationer, i samhället, på nätet, i världen, globalt).

Brené Brown i intervjun “Brene Brown: How Vulnerability Can Make Our Lives Better” eller “Brené Brown: Hur sårbarhet kan göra våra liv bättre”:

“Intervjuare: Utifrån din erfarenhet, vilka var hindren för dig att omfamna din egen sårbarhet? När insåg du att du måste göra detta?

Brené Brown: Sårbarhet är i grund och botten osäkerhet, risktagande och känslomässig exponering. Jag uppfostrades i en ‘få det gjort’- och ‘suck it up’-familj och -kultur (väldigt texansk, tysk-amerikansk). Orubbligheten och grovkornigheten i den uppväxten har tjänat mig, men jag fick inte lära mig hur jag skulle handskas med osäkerhet eller hur jag skulle hantera känslomässigt risktagande.

Jag tillbringade en massa år med att försöka undkomma eller överlista sårbarhet genom att göra vissa saker säkra och definitiva, svarta och vita, bra och dåliga. Min oförmåga att luta mig mot obehaget av sårbarhet begränsade rikedomen från de viktiga erfarenheter formade av osäkerhet: kärlek, tillhörighet, tillit, glädje och kreativitet för att nämna några få. Att lära sig att vara sårbar har varit ett krig för mig, men det har varit värt det.

I: Det finns så många exempel på lyckade entreprenörer. Kan du ge ett exempel på någon som vågade stort och lyckades stort som ett resultat?

BB: En av mina verkliga favorithistorier är om Myshkin Ingawale som, efter att ha lärt sig om de svåra att föreställa sig och onödiga mödra/barn dödsfall på landsbygden i Indien, beslutade sig för att göra nånting rörande detta. Han ville utveckla teknologi som var effektiv för att testa anemi hos gravida kvinnor. [vid trettiotredje försöket lyckades han. Dvs han gav inte upp så lätt]. /…/

I [boken] Daring Greatly [ungefär ‘Att våga mycket’] berättar jag också historien om Gay Gaddis, ägaren och grundaren av T3 (The Think Tank) i Austin, Texas./…/

När jag frågade henne om sårbarhet sa hon, ‘När du stänger ner sårbarhet, så stänger du ner möjligheter.’ I slutet av vår intervju berättade hon att entreprenörskap helt och hållet handlar om sårbarhet. Varenda dag.  

I: Tror du att samhället stöttar dem som ses som mer sårbara? Kan vi ses som svaga om vi visar ofullkomligheter?

BB: Det svåra är att sårbarhet är det första du tittar efter i dig och det sista som jag är villig att visa dig. I dig handlar det om mod och att våga. I mig är det svaghet. 

Det är här skam kommer in. Sårbarhet handlar om att visa upp och bli sedd. Det är tufft att göra detta när vi är skräckslagna över vad folk kan se eller tänka. 

När vi är tankade med rädsla över vad andra ska tänka eller när den elaka smådjävulen konstant viskar ‘Du är inte bra nog’ i vårt öra, då är det svårt att visa upp sig. Vi hamnar i att puffa upp vårt värde mer än att verkligen stå i det.

När vi har knutit vårt självvärde till det vi producerar eller tjänar, blir det att vara genuin knivigt.  

De goda nyheterna är att folk är trötta på gåpåarandan – de är trötta på att hålla på med den och trötta på att se den. Vi hungrar efter människor som har modet att säga, ‘Jag behöver hjälp’ eller ‘Jag tillstår det misstaget’ eller ‘Jag är inte längre villig att definiera succé enbart genom min titel eller inkomst.’

I: Människor knyter an mer med dem som har svagheter. Varje superhjälte har en svaghet (Stålmannen har t.ex. kryptonit). Vad är det som gör dessa människor mer besläktade [med oss i våra känslor]? Om de var perfekta, skulle vi bry oss så mycket om dem?

BB: De flesta av oss litar inte på det som är perfekt och det är en bra instinkt. 

I forskningen finns det en signifikant skillnad mellan perfektionism och ett hälsosamt strävande efter utmärkthet. Perfektionism är tron att om vi gör saker perfekt och ser perfekta ut, så kan vi minimera eller undvika smärtan från klander, kritik och skam. Perfektionism är en tjugotons sköld som vi kånkar runt och som vi tror ska skydda oss, när det faktiskt är den som hindrar oss från att bli sedda.

Perfektionism är också väldigt annorlunda mot förbättring av den egna situationen. Perfektionism handlar, i grunden, om att förtjäna gillande. De flesta perfektionister växte upp prisade för sina prestationer och uppvisningar (betyg, beteenden, följande av regler, att tillfredsställa människor, hur de framstod, idrott). 

Nånstans på vägen anammade de detta farliga och tärande trossystem: ‘Jag är det jag åstadkommer och hur väl jag genomför det. Behaga. Prestera. Perfekt.’ Hälsosamt strävande är självfokuserat: Hur kan jag bli bättre? Perfektionism fokuserar på andra: Vad kommer de att tycka? Perfektionism är stress

Till slut, perfektionism är inte nyckeln till succé. Faktum är att forskning visar att perfektionism hämmar prestationer. Perfektionism är korrelerat med depression, ängslan, missbruk, livsförlamning och missade möjligheter. Rädslan för att misslyckas, göra misstag, inte svara upp mot andras förväntningar och att bli kritiserad håller oss utanför arenan där vi hittar HÄLSOSAM tävlan och strävanden

Slutligen, perfektionism är inte en väg för att undvika skam. Perfektionism är en form av skam. Där vi kämpar med perfektionism kämpar vi med skam. 

I: Vilka är de första stegen mot att våga stort?

BB: jag är inget stort fan av steg och tips, därför att det aldrig är linjärt (och sällan så enkelt som steg vill göra gällande). Jag tror att att våga stort handlar om att visa upp sig och bli sedd. Det handlar om att äga vår sårbarhet och förstå den som födelseplatsen för mod och de andra meningsskapande erfarenheterna i våra liv. 

Frasen ‘Att våga stort’ kommer från Theodore Roosevelts tal ‘Medborgarskap i en republik.’ Talet refereras ibland till som ‘Mannen i arenan,’ och gavs i Sorbonne i Paris, Frankrike, 23 april 1910. Detta är den del som har gjort talet berömt: 

It’s not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles or where the doer of deeds could have done them better.

The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly . . . who at best knows the triumph of high achievement and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly.’

Första gången som jag läste detta citat tänkte jag ‘Detta är sårbarhet.’ Allt som jag har lärt mig från mer än ett decennium av forskning på sårbarhet är exakt denna läxa. Sårbarhet är inte att känna seger eller nederlag, det är att förstå nödvändigheten av båda. /…/

Jag tror att det första som vi måste fundera ut är vad som håller oss utanför arenan. Vad handlar rädslan om? Var och varför vill vi vara modigare? Sen måste vi fundera ut hur vi skyddar oss från vår sårbarhet här och nu. Vilken är vår rustning? Perfektionism? Intellektualisering? Cynism? Göra sig okänslig? Kontroll? Det var där jag började. Det är inte lätt att vandra in på denna arena, men det är där vi blir levande.”

“Brene Brown studerar mänsklig samhörighet — vår förmåga till medkänsla, att tillhöra och älska. I ett starkt och roligt föredrag på TEDxHouston, delar hon med sig av djup insikt från sin forskning, som gett henne ett personlig mål att förstå sig själv såväl som mänskligheten.”

 

Levant vill lära män skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor. Vår framgång som älskare, makar och fäder hänger nu på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors (och våra egna) känslor. …

November 12, 2017 § 20 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

I omslaget till Levants bok ovan (som kom i tryck första gången i mars 1995) står det, i min översättning:

“I dagens Amerika, med omfattande förändringar både i hemmen och på arbetsplatserna, har en ny fråga tagit plats bredvid Freuds berömda ‘Vad vill en kvinna?’. 

Detta nya bryderi är: Vad ska en man vara?

De föreslagna svaren i den nuvarande häxkitteln av motstridiga synsätt kan ordnas brett: från att överge traditionella maskulina drag till förmån för mer feminina modeller, till att återgå till primitiva manliga rötter genom att åter hetta upp ‘elden i magen’ hos en Järn-Hans. ./…/

I denna tankeväckande bok har Ronald Levant kommit med ett ovärderligt bidrag för att lösa de problem män möter när gammal visshet bleknar och nya utmaningar tar dess plats.”

Han vill…

“… hjälpa män att göra de förändringar som de vill ha och behöver för att bli bättre älskare, makar, fäder och vänner samtidigt som de behåller de delar av den manliga normen som är meningsfulla.

Han visar också hur män kan använda sina traditionella dygder att överföra idéer till handling för att arbeta sig ur livsstilar och tänkesätt som skadar deras relationer.

I denna bok kommer män att hitta en spegel i vilken de kan se krafter som gjorde dem till dem de är.

De kommer att lära sig skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor.

Medan amerikanska män ändrar reglerna för manlighet, kan det att vara man, hur svårt det än kan vara, bli bekvämare, mer meningsfullt, tillfredsställande och berättigat än det nånsin varit förr.”

Reflektion över “gamla tiders” uppfostran efter att återigen ha börjat bläddra i Levants bok:

En pappa som jobbade hela tiden och kanske var väldigt frånvarande och en mamma som var hemma och fått sin första son, vilken hon inte kunde ge den anknytning han hade behövt? Utan tvärtom uppfostrade ganska hårt. Ställde stora krav på och inte fanns där för riktigt, kanske knappt alls (hade hon en depression: alla barnen, vilka då blivit fler, fick senare fixa frukost själva innan de gick till skolan, därför att mamman inte stigit upp, något sonen dock tyckte var jätteskönt! 😦 )

Det fanns inte tillräckligt med utrymme för att fylla barnens behov. Allra minst för de äldsta, men allra äldsta barnet, en dotter, fick dock behålla tillräckligt med känslor för att hyfsat klara sig genom familjeliv? Ju fler barn desto “slappare” blev uppfostran till gagn för dem?

Men idag, 22 år sen denna bok först kom ut, kan vi i en stor grupp människor se en backlash: de vill tillbaka till de här gamla rollerna och det här gamla samhället. De har glömt eller inte upplevt hur detta i själva verket var för både män och kvinnor?

Männen hade minimal kontakt med sina barn, försörjningsbördan låg enbart på dem. Kvinnor gick hemma, men de var inte alltid så lyckliga med det som kan framställas. De mådde inte bra och var inte sällan deprimerade?

Inget att längta tillbaka till! Snarare skulle alla vinna på att män och kvinnor blev mer partners än de nånsin varit. Män, kvinnor, barn, samhället och världen skulle vinna på detta!

Senare har män som Michael Kimmel, John Gottman, Lundy Bancroft och en mängd andra påtalat detta ytterligare, var och en på sitt sätt. Alla på ytterst värdefulla sätt.

s 2:

“Tränade att vara lugna, handlingsorienterade beskyddare och problemlösare, får vi män nu höra att dessa maskulina sätt att demonstrera kärlek inte riktigt funkar längre och att vår framgång som älskare, makar och fäder nu hänger på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors känslor.

Lärda tidigt att en mans främsta roll är att vara familjeförsörjare och att hans främsta hängivenhet måste röra hans arbete, hittar vi nu oss själva i en sits att vi måste dela denna roll med våra kvinnliga partners och att, i utbyte, ta på oss en del [bara en del och inte hälften?] av hushålls- och barnskötselförpliktelserna som traditionellt har setts som kvinnors arbete

Det har varit en verklig chock.

En del män återhämtade sig och anpassade sig ganska snabbt, och kände att det kunde finnas något att vinna på att bli mer flexibla i sina idéer om vad det att vara ‘manlig’ är.  

Andra upplevde nån slags befrielse – en känsla av att inte måsta omgestalta sig för att passa en tidsanda som [nu] förändrades för att passa dem [den passade dem bättre? 🙂 ]. 

Majoriteten av män ville dock inte veta av några av dessa förändringar. Deras initiala svar var att stå emot – ibland argt, för att dölja sin rädsla och förvirring och för att slå tillbaka förändringskrafterna.”

Levant skriver om “Traditionell maskulin roll.” Han upplevde då, 1995, att män är, s 3-4:

“… beredda att tänka om om sina idéer om en mans rätta roll, rättigheter och ansvar – att ta en nära titt på de olika komponenterna i det traditionella manliga trossystemet för att bestämma vilka som har överlevt sin användbarhet och vilka som kan bevaras. 

De är redo att börja arbetet på att utveckla och bemästra de förmågor som inte vidarebefordrades till dem under deras träning tidigt i livet, men som krävs av män nu. 

Och, desto viktigare, är de redo att lägga undan tron att det finns eller borde finnas något ‘rätt sätt’ att vara man, därför att de nu ser hur begränsad/inskränkt och förödande/förlamande denna tro är./…/

Men det dröjde inte länge för män att inse att att försöka göra om sig till nån slags kombination av Alan Alda och herr mamma ersatte de en form av inspärrning mot en annan.

Den enda kurs som var kvar var att kämpa fram en ny medelväg mellan traditionell maskulinitet och den känsliga-mannen-idealet – en som tillåter varje man att bestämma för sig själv vilken kombination av gamla och nya drag han vill inkorporera i sin omkonstruerade maskulina norm.”

s 7-8 i underkapitlet “Att slå på trummor i skogen är inte svaret” (apropå Robert Bly och Järn-Hans) skriver Levant att Bly menar att han uttrycker sig metaforiskt:

“Lika mycket som vi beskärmar oss över sjukligheterna i vårt postmoderna samhälle, och njuter av att fly in i fantasin över det vi föreställer oss att ha varit ett noblare sätt att leva i dessa förmoderna kulturer, så är sanningen att, om vi har att välja mellan att leva i deras värld eller leva i vår, skulle de flesta av oss välja komforten och bekvämligheten i modernt liv – även med alla dess problem.

Den nuvarande manliga krisen är en av dessa problem – ett samtida problem som kräver nutida lösningar, som inte kommer att hittas genom att anta djurnamn och dansa nakna i skogen. 

Inte heller kan de hittas genom att följa Blys tolkning av de metaforiska instruktionerna för att uppnå manlighet som Järn-Hans-sagan innehåller – dvs genom att separera sig från kvinnor för att kasta av sig deras feminiserande inflytande och hitta manliga mödrar som leder oss, något som våra manliga fäder misslyckades med att göra, på vår resa till att bli ‘initierade‘ män. 

Bly skulle argumentera för att han inte försöker övertala män att bokstavligt separera från kvinnor – att hans budskap, som sagors, är metaforiskt. men problemet med metaforiska budskap är att människor kan tolka dem precis som de vill – inklusive bokstavligt. 

Och vad ett olyckligt antal män vill höra är att de har rätt att klandra kvinnor – dvs den feministiska rörelsen – för att den har skapat oredan de är i och att de är berättigade att vidmakthålla eller öka sin känslomässiga distans från sina kvinnliga partners.”

Tvärtemot vad parterapeuterna John och Julie Gottman säger. De menar att partners bör vända sig MOT varandra och INTE BORT.

“Detta tänkande kunde inte vara mer befängt.

Faktiskt, precis som män behöver lösa sina känslor mot sina, behöver de också arbeta igenom de djupt motstridiga känslorna om intimitet ingjutet i spädbarnsålder av deras mödrar, vilka hindrar dem att komma närmare sina partners.”

Levant tar upp detta med sex och att män i olika grad frikopplar detta från intimitet och närhet med en annan människa. En förklaring till alla de sexuella övergrepp vi i dagarna hört om genom #metoo!? De män som begår såna (inklusive allt annat våld utfört av både män och kvinnor) beror på svårigheter i olika grad att se en annan människa som just en levande människa.

“Vad män med andra ord behöver göra är att riva ner murarna de har rest mellan sig själva och sina partners – inte bygga upp dem igen.”

Vilket Levant menar att Blys och andra liknande metoder riskerar att göra. Precis vad Gottmans säger – och Michael Kimmel.

“Detsamma gäller för vikten Bly lägger vid att få kontakt med hårdheten hos vilden inom en.

Återigen skulle Bly hävda att hans budskap är metaforiskt – att han inte pratar om att ge fria tyglar åt (släppa lös) vrede, aggression, raseri och våld, utan om att återvinna maskulin styrka, mod, kraft och beslutsamhet.

Under en samling med män, som jag besökte, gjordes dock denna distinktion inte särskilt klar. Pratet handlade helt enkelt om att utveckla vildhet. Och jag blev störd över hur hungrigt många av männen drack detta.”

Det känns mer och mer som att ge en man rådet att bli bättre på att hävda sig själv inte är något riktigt bra råd. Mannen ifråga behöver inte mer av detta, utan skulle behöva något annat. Hjälp till anknytning snarare, både för att få bättre relationer med alla och för att inte ta till missbruk som ersättning för bristen på anknytning.

Här debattartikel om att “Pojkarna offras av feministerna.” Debattören, Elise Claeson, skriver om Annica Dahlström-bok:

“I dag kan hjärn- och evolutionsforskarna berätta varför pojkar slåss. Det beror inte på patriarkatet.

‘Lusten att slåss och testa sina krafter är inte pådyvlad av samhället. Det är i stället (–) en biologiskt grundad lust, som är medfödd,’ skriver professor Annica Dahlström i sin bok ‘Könet sitter i hjärnan’.

Det manliga könshormonet testosteron är ett aggressionshormon, som dramatiskt ökar i pojkars kroppar under puberteten och gör dem till tidsinställda våldsbomber.

Testosteronstinna ynglingar har alltid varit överrepresenterade i brotts- och våldsstatistiken. Därför är det sant att pojkvåldet inte har ökat. Det har alltid funnits där, eftersom det är inbyggt i pojkars kroppar och hjärnor.

Forskarna kan 
också berätta att pojkars hjärnor är inriktade på att finna en plats i en manlig hierarki. Det är därför pojkar ofta är bättre på lagsporter och oftare vill bli chefer. De vill tävla om ledarplatsen och maktordningen i gruppen. Här kommer våldet in. Under evolutionen avgjordes oftast hackordningen med råstyrka. Den starkaste hanen blev klanledare och fick befrukta de bästa honorna.

I det familjesvaga Sverige överger vi pojkarna redan i ett-årsåldern och lämnar dem i stora dagisgrupper. De har ingen chans att hävda sig i hackordningen. Kanske börjar pojkarnas statusrevanschlust där? Kanske är det också där, när de känner sig övergivna av sina föräldrar, som de förlorar sin förmåga till empati?

‘Det handlar absolut om status’ säger en tonårsflicka om dödsmisshandeln på Kungsholmen (DN 9/10).

Att sätta en utmanare på plats, är att berätta att man finns. Då kanske man blir sedd av tjejerna. Våld, inte empati, skapar respekt.”

Dem jag läst, Levant, Kimmel, Gottman etc skulle tillskriva killars och mäns problem något annat. Kimmel och Gottman kritiserar den ökande ojämlikheten, något som tidigare jämställdhetskvinnan Elise Claeson inte tror på längre. 😦

Sociologen Michael Kimmel i intervjun “‘Angry white men’: the sociologist who studied Trump’s base before Trump”:

“What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked. What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression.

It is a really malleable [=smidbart, formbarthormon. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples. The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right? Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is “legitimate”.

Donald Trump’s victory is a disaster for modern masculinity

There is a famous experiment by a primatologist at Stanford. He takes five monkeys and measures their testosterone. Then he puts the five monkeys in a cage. The monkeys immediately establish a hierarchy of violence – number one beats number two, number two beats number three, number three beats number four, number four beats number five. Of course, number one has the highest testosterone, and so on.

So the experiment is: he takes monkey three out of the cage and he shoots him up with testosterone, off the scale, and puts him back in. What do you think happens? When I tell this story my students always guess that he immediately becomes number-one monkey. But that’s not true. What happens is that when he goes back in the cage he still avoids monkeys number one and two – but he beats the shit out of numbers four and five.

So what any reasonable biological researcher would conclude is that testosterone does not cause aggression, it enables it. The target of the violence must already be seen as legitimate. You have a biological argument and a sociological argument. So the answer to your question is that it is never either/or. It is always both. Always.”

 

Konstant irritation, missnöje och otillfredsställelse…

July 12, 2017 § 2 Comments

den som kaste första stenen2.jpg

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.

Levant skriver i kapitlet “Att få bukt med känslomässig domning”:

“Det finns ett ord för oförmågan att identifiera och artikulera ens egna känslor. Det ordet är alexitymi (bokstavligen ‘utan ord för känslor’) – ett fint namn för ett tillstånd som är så vanligt bland män att de inte ens tänker på det som ett tillstånd. De tänker på det som det sätt på vilket män är.”

Levant menar dock att anledningen till att män har denna störning i olika grad beror på socialisering och träning in i mansrollen.

“Män tror inte att deras oförmåga att uttrycka känslor är ett problem. De ser kvinnorna i sina liv som problemet. Om bara kvinnor slutade pusha män att vara mer känslomässigt uttrycksfulla [och slutade med en massa andra saker] – med andra ord, om de vore mer lika dem själva – skulle allt vara bara fint.

Men, det är faktiskt så att mäns oförmåga att känna och namnge sina känslor är ett problem – i vissa fall ett väldigt allvarligt sånt. 

Män inser det inte, men att leva sina liv inkapabla att känna och uttrycka känslor är att leva ett liv i isolering – alienerad inte bara från dem man älskar, utan också från sig själva.”

Psykiatrikern Henry Krystal…

“…skrev 1979 att alexitymi är en störning… [i vilken] känslor inte hålls isär och är dåligt verbaliserade… När patienter med alexitymi verkligen nämner att de har en känsla och frågas om denna, kan de vanligtvis inte beskriva vad de upplever… I bästa fall blir de [om de tillfrågas] medvetna om fysiska sensationer…”

Irritation och vrede är tillåtna känslor för män. Nästan uppmuntrade. Visar för många män att de är “riktiga män” och inga mähän. 😦 Om de dessutom uppmuntras att hävda sig själva av terapeut kan det bli “problematiskt.” 😦

“Depression och kön”:

“Forskarna har sett skillnad mellan kvinnors och mäns tolkning av den egna depressionen – kvinnor tar ofta skulden själva medan män lägger skulden utanför sig själva.

“Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ‘en bra karl reder sig själv’. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.”

“Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen.”

“Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.”

En man som mår dåligt tenderar alltså att överdriva den beteenden som kopplas till “manlighet”. Tyvärr så löser det ju inget, utan skapar bara ännu fler problem och orsakar lätt konflikter.

“När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.”

Ja, han har haft värk i kroppen och varit hos doktorn för det. Ingen har dock ännu kopplat detta med depression och följaktligen föreslagit behandling mot denna. Kanske skulle som sagt denna diagnos kunna ställas och behandling sättas in och dylik är kanske nödvändig för att han ska inse vikten av att sluta röka och vilja värna om sin hälsa inte bara så, utan också på andra sätt.

“Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k. manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation [stämmer!]

  • Våldsamt beteende [blir jättearg och hackar och blir irriterad på andra, inte minst B, det är fel på ‘allt och alla,’ deras sociala liv tenderar att bli alltmer begränsat p.g.a detta. Hon går balansgång och detta är knappast något som gör henne avslappnad eller social och hon är redan en aning ‘blyg’ och ingen som har ett stort social nät, så alla de sociala kontakter de har är värda att vårda]
  • Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken [stämmer inte riktigt…]
  • Missbruk av alkohol och andra droger [stämmer! I hans fall verkar rökandet vara helt omöjligt att sluta med, trots att de visat sig ha skadat hans lungor redan! 😦 ]
  • Att man begraver sig i arbete och karriär [stämmer inte här]
  • Kraftigt ökad sexdrift [stämmer kanske?]

Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.”

Han är irriterad jämt och skapar konstant stress hos den som lever med honom. Sårar och gör henne ledsen dagligdags i olika grad. Och inte minst med ett konstant påslag av stresshormoner. Vilket gör henne trött, påverkar sömnen… När hon säger att hon är jättetrött förstår han ingenting. Detta gör henne ÄNNU tröttare. Han har svårt att leva sig in i andra? Och det har troligen sin förklaring: upplevelser tidigt hemma, i skola, samhälle, bland kompisar, men är ingen ursäkt att leva ut detta. Det går ju att ta itu med.

Han föreläser gärna för henne, men lyssnar egentligen inte på henne. VILL inte?

Inget är egentligen bra för honom. Han är ytterst sällan (om ens nånsin?) glad och nöjd.

Han kan inte njuta, slappna av eller bara vara tillsammans med henne (eller andra).

I de nya relationer han haft har det varit bra till en början, men när nyhetens behag är över har missnöje, otillfredsställelse och irritation kommit. För han har, kanske helt omedvetet, trott att hon ska komma med lösningen? Lösa upp “allt”? Och plötsligt ska livet bara börja “glida på”? Och, som står i citaten ovan; män tenderar att lägga skulden utanför sig själva (kvinnor tenderar att rannsaka sig själva) och alltså ligger lösningen utanför dem själva (traditionellt uppfostrade kvinnor skulle tjäna på att i högre grad ifrågasätta om skuld och ansvar för mannens irritation, dåliga humör och t.o.m. för fysisk och psykisk misshandel, ligger hos dem).

Det är “inte kul” för den som lever med en sån man. Och troligen inte kul för mannen heller, men han hittar inte vägen ut, för lösningen ligger utanför honom istället för i honom i hans upplevelsevärld. Bara HON ändrar sig och blir mindre irriterande osv osv osv så skulle allt vara frid och fröjd. Men sanningen är att vad hon än gör så kommer han att vara fortsatt irriterad och reagera ut sin irritation. Hon däremot håller tand för tunga. Det ska rätt mycket till innan hon snäser.

Män behöver inte provoceras (dvs det krävs ingen anledning) för att agera aggressivt, kvinnor kan agera aggressivt, men behöver provoceras (dvs de reagerar därför att det finns en anledning!). Så är kvinnor och män uppfostrade enligt tradition.

Så oerhört negativ…

June 15, 2017 § 4 Comments

…mot allt. När de är ute och reser vill han ingenting! Inte göra, inte äta, men han säger inte heller vad han verkligen vill! Så deras resor, som hade kunnat vara helt fantastiska, blir snarare en plåga än något kul och njutbart.

Han har, vilket är än sorgligare, väldigt negativa förväntningar på henne. 😦 Som om han undrar om det är nån idé att komma med några idéer. När han väl kommer med dem så kommer de ganska aggressivt. Ibland väldigt aggressivt!

Allt hans prat genom dessa år om hur hon är visar ju vilka negativa förväntningar han har på henne! 😦 Något som har varit oerhört sårande genom alla dessa år.

Det är så himla, himla sorgligt alltihop!

Till råga på allt så gör han inte mycket åt sitt självdestruktiva rökande. Rökandet är nån slags trotsreaktion? Och har varit det från första början:

“Jag skiter i dig! Gör som jag vill!”

Men det är ingen annans fel att han röker, om man nu ska prata om vems fel saker är!? 😦

Och ändå är det hennes fel att han har ett miserabelt liv. På grund av hur hon är:

“Du är…”

och så kommer en lång uppräkning.

Och detta trots att hon inte håller på och säger hur HAN är, från första början har gjort allt hon kan för att han ska ha det jättebra, få uppleva bra, intressanta saker, köpt (dyr!) dator som ersättare för hans oerhört sega, försökt göra det mysigt och fint hemma osv.

Själv har han inte kommit till skott med en massa saker.

Hon framhåller det han har gjort: berättar för andra och talar om positiva kommentarer hon hört om hans spelande, men han säger aldrig något positivt om det hon gör och aldrig något positivt om hennes spelande (och det senare är ju faktiskt hennes yrke!) 😦

Är det konstigt om hon känner sig ledsen, blir arg och sårad! Det är bara gnäll och kritik hela tiden.

Och nu en sån sak som Bregotten de har i kylskåpet: nu menade han att den har tagit lukt av något som “stinker” i kylskåpet, något som påminner om citrusskal som håller på att mögla. Han vill slänga alltihop och köpa nytt, samt kolla igenom hela kylskåpet, vilket ju förstås vore bra.

Men att det orsakar SÅN irritation har hon svårt att förstå! Nej, det är inte kul om det stinker, men det är väl ingen världskatastrof, utan man undersöker VAD som luktar och avlägsnar det.

Man behöver väl inte vara så ARG för det? Ilskan löser väl inte problemet? Måste man göra ALLT så olustigt?

Har han fastnat i något där han INTE ska vara glad, nöjd eller belåten! Absolut inte! Och absolut inte positiv, nånsin!?

Som när han var ungdom i sin familj? Han ville inte spela med i spelandet av “lycklig familj”! Och så utsätter han senare helt oskyldiga (framförallt dem som borde stå honom närmast) för bestraffning samt gör sitt eget liv till en enda lång plåga samtidigt!

Vadå, vara glad och tacksam för att man har en sambo som trots allt är som den sambo han har??? ;(

Tänk om hon plötsligt inte skulle finnas! Tja, hon har skadat sig rätt illa de senaste snart fyra åren hela tre gånger. Rätt vad det är kör hon ut framför en bil i trötthet och stress och ledsnad! Dessutom kände hon plötsligt en knöl på framsidan av höger underben för två veckor sen. En påminnelse om att vi inte är odödliga! Och man kan råka ut för saker trots att man dittills varit väldigt frisk och haft en otrolig läkförmåga!

Hon gör allt för att sköta sin hälsa. Ja, det gör man både av omsorg om sig själv och den som man förmodar tycker om och bryr sig om en.

Han skiter i sin hälsa (och i henne???) och fortsätter sitt rökande trots att doktorn för drygt två år sen sa att han har emfysem som kan utvecklas till KOL och att om han slutade röka då och han bara är i ett förstadium av KOL så kan allt gå tillbaka, men har han stadium 1 så har sjukdomen satt igång och då kan bara totalt rökstopp sakta upp processen. Hon erbjöd sig att hjälpa honom, men han antog inte detta erbjudande, utan har fortsatt med sitt rökande. 😦 Han skiter väl i henne och i allt! Allt är ju ändå bara skit och pest! 😦

En negativ, aggressiv och fientlig attityd …

June 14, 2017 § Leave a comment

FB_IMG_1497383768051

… mot henne har han. Och har haft länge. Hans utgångsläge är att hon är jättesvår, att hon kommer att rösta emot allt han tycker, att hon till varje pris vill ha igenom sitt, att hon inte går att resonera med och att hon har en dold agenda, som hon håller ytterst hemlig. Alltså måste man bereda sig på världens fight i alla mellanhavanden med henne, från de allra minsta till de största!

Hur borde hon hantera detta? Först måste hon försöka övertyga om att hon inte är sån? Använda energi till det. Försätts i en defensiv position. Hon måste försvara sig.

Saker blir så oerhört tungrodda! 😦 Inte smidiga ett enda dugg.

Att det skulle vara sårande och göra henne både arg och ledsen att han har ett sånt utgångsläge och en sån syn på henne, det slår honom aldrig? Dessutom när hon inte har en hemlig agenda, utan verkligen ansträngt sig och visat omtanke och bry sig om. 😦

Hur skulle den vara funtad som inte reagerade på att bli bemött så här, allra helst när man inte vill något ont, tvärtom.

Och jag tror inte att det hjälper med en resonerande eller bedjande attityd från den som blir utsatt. Hon borde ha klippt av från första början och inte förstått eller svalt ledsnad eller ilska?

Nej, hon är inte perfekt, men är hon värd detta eller något annat! Vadå, samverkan?

Varför håller han fast vid en person som han tycker är så hemsk och svår och som han inte riktigt litar på? Är inte det obegripligt?

Han är faktiskt inte riktigt snäll?

“När ska du åka till stan?”

frågade han.

“Jag kan inte säga exakt!”

svarade hon.

Han blev irriterad och menade att hon borde vara mer exakt.

“???  Varför vill du veta?”

undrade hon.

Det ville han inte svara på. Man brukar klaga på att kvinnor vill ha tankeläsning, men det finns uppenbarligen män som också önskar det!?

Han kunde ha sagt (precis som han talar om hur hon borde ha sagt):

“Jag skulle vilja… i stan och då kanske jag kan följa med dig in!?”

Och vara beredd när hon behövde åka, för att hon ska hinna med det hon skulle göra i jobbet.

Till saken hör att när hon informerar honom om hur hennes dag, närmsta dagar eller hela vecka ser ut så undrar han varför hon berättar det för honom. Hon bara tappar hakan. Varför skulle hon inte? Tror han att hon försöker säga något mellan raderna? Att hon har en dold agenda?

Hon har ingen aning om vad hon ska svara. Hon ville bara att han skulle veta, så han vet vad han har att förhålla sig till.

Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill./…/

När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.

Vad kan ett passivt-aggressivt beteende innehålla?

Otydlighet. Den man som är passiv-aggressiv är inte tydlig med vad han känner och tänker.”

Nej, han säger aldrig vad han vill (vet han vad han vill egentligen?)

Glömska.

Att ständigt ‘glömma bort’ överenskommelser, tider, planer och möten är ett passivt-aggressivt beteende om det inte finns någon medicinsk orsak till att man har svårt att komma ihåg.”

“Att glömma bort gemensamma saker som är viktiga för partnern är ett mycket effektivt sätt att få henne förvirrad, arg, orolig, stressad och ur balans på olika sätt.”

“Hon kommer att känna det som om hon inte har kontroll över sitt eget liv och glömskan kan mycket väl sabotera för henne i hennes eget liv, i hennes karriär och sociala liv.”

Sant! Och det är vad han vill åstadkomma mer eller mindre medvetet? Få henne ur balans?

“Att ‘glömma’ sin partners födelsedag eller en årsdag kan även vara ett effektfullt sätt att såra sin partner och göra henne illa.”

Att han gör allt svårt och besvärligt och beter sig sårande rör honom inte i ryggen.

Men genom att alltid vara irriterad, arg, missnöjd och otillfredsställd, väldigt sällan glad, så får han ju själv ett miserabelt liv och han gör en annans liv också ganska miserabelt! Förtjänar hon det?  Varför lever han med henne? 

Ja, måste man göra sig så svår? Göra den andra parten ledsen stup i kvarten, bara för principers skull? Inte kunna resonera lugnt med den andra och lyssna på henne! Inte bara kräva att hon ska lyssna och inte lyssna själv? För han vill inte höra vad hon har att säga?

Måste man verkligen assert oneself??? Eller borde man anstränga sig att försöka avgöra när den där självhävdelsen verkligen är nödvändig och när den inte är det!!!???

Where Am I?

You are currently browsing the depression category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....