Pojkar tenderar att lägga skulden på yttre faktorer…

Pojkar tenderar att lägga skulden på yttre faktorer och andra, flickor riktar skulden inåt. Det är så vi uppfostrats, socialiserats – och knutits an.

Och då är det ju inte konstigt att män inte ser nån anledning att söka hjälp. Kvinnor är de som i högre grad söker hjälp, både för känslomässigt som kroppsligt dåligmående. Vilket i slutänden gynnar kvinnor; de lever längre.

Männen löser sina problem på andra sätt, bland annat genom att rikta frustrationer (irritation och vrede) utåt.

Dessutom kan det nog ligga något i det Ronald Levant skriver (för 20 år sen) att terapi som den praktiserats inte funkar för män. Angreppssättet för terapi med män borde vara delvis annorlunda.

Levant säger:

“Ny litteratur har funnit att mäns behov av psykoterapi faktiskt ökar./…/

Man har också visat att psykoterapi som den traditionellt praktiserats inte tjänar män särskilt väl.” 

Man måste ha ett annat angreppssätt i psykoterapi för män än för kvinnor menar han. Undrar hur det är på den fronten idag, cirka tjugo år efter Levant sa detta?

Återigen, Pollack skriver på s 342 “Real Boys”:

“Pojkars erfarenheter av våld börjar väldigt tidigt, forskning visar att vid två års ålder blir pojkar skadade fyra gånger så ofta som flickor. Föräldrar förväntar sig helt enkelt att deras pojkar behöver mer plåster och får besöka akuten oftare än flickor.

Besynnerligt nog verkar pojkar själva ha en mer bekymmerslös attityd angående skador. En kanadensisk studie visar att pojkar tenderar att lägga skulden för skador på otur snarare än på korrigerbara förhållanden, såna som deras eget beteende.“

De är offer för omständigheter (och kan alltså inte göra mycket åt dessa).

“Denna tendens hos pojkar att lägga skulden för skador på yttre faktorer har också bekräftats av en intressant studie som nyligen genomförts av Gilette, i vilken man undersökte rakvanor hos manliga och kvinnliga vuxna. 

När en man skär sig när han rakar sig, fann studien att han vanligtvis klandrar rakapparaten. När en kvinna råkar ut för blodvite när hon rakar sig tenderar hon att klandra sig själv.”

Denna studie är också cirka 20 år. Har förhållandena förändrats och i så fall hur? Flickor/kvinnor börjat ta efter de negativa manliga dragen? Män börjat överge de negativa manliga dragen? Eller?

Ayn Rand-idéerna om egoism, som verkar ha fått en renässans, rättfärdigar att man bara ska tänka på sig själv och inte på andra. Stålmannen/stålkvinnan-idealen?

Är det så man skapar kontakt och relationer med andra – och i grunden med sig själv? Späder på “empathy deficit”? Kommer färre och färre att anse att de bör söka svaret inom sig själva att minska?

Och om relationer inte funkar så ökar ju frustrationen, irritationen och vreden, men orsaken ligger fortfarande utanför mannen.

Kommer hela världen att landa i en krasch, där vi måste tänka om om varför vi lever här på jorden?

A need for power and control…

In a review in a local newspaper this morning, over the autobiography “Gustavs grabb” by the Swedish criminologist Leif GW Persson, you could read:

“The childhood years were marked by the mother’s emotional absence and – more or less – imagined illnesses.

‘If you grow up all the time convinced that your mother is going to die, that’s no good start of life. She used her illnesses as a kind of control mechanism. It was a way for her to get her will through. And, yes, it worked.'”

No wonder, threatening the child that if you aren’t obedient maybe I will die and disappear. This man came from a working class family, thus relatively poor conditions, and worked himself up. He has had problems with drinking too much during periods.

When he was around 60 he got a stroke and has to medicate with “a lot of pills” as he says.

Another reflection from my side: If you don’t have power as a woman in the society, and/or just feel that you have no power, because of your early history; where can you take this out? And those who don’t have anybody to fill this need through, how are they coping? This is no excuse, only an explanation.

And men feeling they have no power, what do they do?

But I think Alice Miller is right: you will not succeed with trying to settle accounts with your parent(s) unless they are willing to confront their own history to a certain degree. Such disputes will get very small results.

It’s a waste of energy and time to try doing this I think. Instead you should try to do this work somewhere else, preferably with the help of somebody that isn’t in denial, and who has no (or very, very small) needs to protect her/his own parents.And who is prepared to question her/himself.

We would all benefit if more people did this work, were capable of doing it.

At last I think therapists like Ingeborg Bosch and Jean Jenson for instance are right: the powerlessness you feel now as an adult can well be false even if the feeling is very real. And nobody is helped by other people moralizing over your inabilities dealing with your problems or pulling yourself together. People moralizing probably suffer from empathy deficit rooted in THEIR childhood experiences, which THEY should deal with and by this they would be more capable of really helping other people who are in need of help.

I react very strongly at people asserting (more or less overtly) that…

“I’ve made it [and you ought to too]!”

If they had really dealt with their own stuff they would understand the difficulties and not blow their own trumpet. Are they making it because the conditions in which they live (and maye have been living) actually allow them to “make it”, despite their history? I can’t help but wonder ironically.

See: Playfulparenting.com and The Aware Parenting Institute. But still I think adults should start with questioning themselves first…

“We” istället för “Me” – nyckeln att adressera dessa känslor av ensamhet och avskiljande är kommunikation och en ÖMSESIDIG önskan att göra en ansträngning att handskas med dessa problem, lika mycket som nödvändig kunskap för att adressera problem på ett hälsosamt, produktivt sätt…

Om att “förutsäga skilsmässa från en muntlig intervju” från Gottmaninstitutets blogg:

“Både mäns och kvinnors avsaknad av ‘vi’ under en muntlig intervju om historien [om parrelationen] är en stark indikator om paret kommer att skilja sig eller inte.

Män och kvinnor som ligger lågt i denna dimension kan man misstänka känner sig inte anknutna eller intima med sina makar. 

Dessa par lever troligtvis parallella liv, i samma hem, men förenas aldrig riktigt djupt längre [om de nånsin gjort det riktigt?]. I extrema fall klandrar makar varandra för problem i sitt äktenskap för att fly ansvar eller för att undvika att tala om problemet som ett par. 

Många av de par som får lägre poäng på ‘vi’-dimensionen medger också att de inte är förmögna att kommunicera med sin make om problem, därför att de har så olika utsiktspunkter eller sätt att se. Många av dessa makar kommer att se ensamma eller isolerade ut, därför att de inte förmår ta emot support från sin partner eller från andra (eller känner på det sättet). 

[Dvs det är inte säkert att de verkligen inte skulle få support av och anknytning med sin partner – och också andra runt omkring.]

Ibland kommer en medlem i paret, som intervjuas, att ha högre poäng på ‘vi-skap,’ medan den andra stryker under olikheter och avskiljande [i form av att t.ex säga ‘Du…’] – ett tillstånd som antyder avsaknad av kommunikation och ömsesidig förståelse vilken är farlig för framtiden i relationen.” 

Båda är ansvariga för hur kommunikationen fungerar. Hur man sänder och tar emot. Och att korrigera det som inte fungerar; om mitt sändande blev fel t.ex.

Istället för att säga “Du…” borde man fråga “Jag.. ?” eller “Vad kan VI göra?” Att göra det ihop, där båda drar sitt strå till stacken. Identifiera vilka problem som ÄR lösbara och vilka som inte är det (John Gottman hävdar att en alla par har problem, men somliga har en naturlig talang för att hantera dem. Han har också, humoristiskt sagt att han inte hade den blekaste aning själv om hur få till en relation, till han i blindo började sin studier med Bob Levenson, så de mindre lyckosamma är i gott sällskap, se videon). Kompromissa som Julie Gottman så klokt föreslår.

Det ger en en känsla av makt istället för maktlöshet.

“Vi hoppas att detta har varit tankeväckande! Du kan vara säker på – vid någon tidpunkt, upplever vi alla faser i vår relation i vilken vi känner oss besvikna eller desillusionerade. Detta är normalt.

Nyckeln att adressera dessa känslor är kommunikation och en ömsesidig önskan att göra en ansträngning att handskas med dessa problem, lika mycket som nödvändig kunskap för att adressera problem på ett hälsosamt, produktivt sätt.”

Så bra sagt!

Vi matas med bilder av lyckliga par och familjer och människor, med till synes fantastiska liv och tror kanske att det är fel på vår relation om allt inte går på räls.

Dessutom; det ÄR så att man kan inte ändra en annan. Tror man det ligger ju lösningen hos den andra och man känner sig själv maktlös med det som det kan innebära. Och man blir oförmögen att lösa problem, konflikter, olikheter på ett bra sätt. Inte lätt, nej, för vi har inte fått de redskapen riktigt, för “… vår kultur [har] inte lär oss hur vi vidmakthåller och stärker våra känslomässiga band …“

Förmår man visa respekt är chansen stor att man får sån tillbaka. Har man svårt med detta så kan man träna sig i det. Träna tillit. Kanske först till en själv, eller samtidigt till den andra och en själv?

Återigen detta med ren och skär snällhet. Med sån kommer man långt. Och sån behöver inte betyda naivitet eller att man behöver bli överkörd. Som Steven Stosny säger:

“Många partners känner sig sårade över förslaget att de skulle vara mer medkännande och snälla i sina relationer, fast de själva känner sig berättigade att ta emot medkänsla och snällhet. 

De verkar övertygade om att varje dygd de kan visa skulle bli utnyttjad av partners som är förhärdade av kontrollen, manipulationen, förkastandet och passiv-aggressivitet som är inneboende i intima relationer. I småbarnshjärnan låter medkänsla och snällhet väldigt mycket som att bli dörrmatta. 😦

[och då blir det ju svårt att knyta an till andra överhuvudtaget, partners, vänner, barn osv. För att kunna det behöver man ha nån slags kontakt med sårbarhet. Och detta är något alla kämpar med mer eller mindre. En del väldigt lite, andra mycket mer, men det går att göra något åt det]  

“Rädsla att uppleva medkänsla och att uttrycka snällhet mot en partner kan endast dämpas med självmedkänsla och självsnällhet.”

Och man kan jobba på den.

Brené Brown säger i videon ovan att …

“Sårbarhet är födelseort för

Kärlek 

Tillhörighet

Glädje

Empati

/…/

‘Hur många av er skulle inte hålla med om att vi lever i en kultur med empatiunderskott?”

Och har man blivit misshandlad tidigt i livet (av sin mamma t.ex.), så borde man inte vilja ge henne det ytterligare att man förpestar sitt eget och andras liv som grädde på moset!? Istället borde man känna att “Jag ska minsann inte låta dig förstöra mitt liv ännu mer!”

Sen är det ju viktigt att också inse att livet innehåller smärta, det tillhör det att vara människa. Det är en del av att vara människa, en del av livet, men bör inte vara det enda i livet. ÄR inte det.

Det att resonera i termer av “vi,” istället för “mig” är alltså hälsosammare för anknytning, för relationer, för välbefinnande osv.? Betyder inte att man ger upp självet. I en “vi-relation” kan både “vi” och “jag” existera samtidigt.

Tänker på Martin Buber:

“Martin Bubers filosofiska huvudverk, ‘Jag och Du’, publicerat 1923 och utkommet på svenska 1962 på Dag Hammarskjölds initiativ, är märkligt såtillvida att det förenar en existentialistisk grundhållning med en filosofisk. Var han då före sin tid är han numera en aktuell filosof som sysslar med grundläggande moraliska problem och var socialpsykologiska inriktning är av en stor betydelse för samhällsveten- skapen.

Människorna, säger Buber, är olika till sitt väsen och just i olikheten ‘ligger människosläktets stora möjlighet’. Men olikheten allena är otillräcklig. Den förutsätter att vi på en grundläggande sätt är jämlika. Olikheten och jämlikheten kompletterar inte bara varandra, de är logiskt sett oskiljaktiga: vi kan inte meningsfullt tala om olikhet utan att förutsätta jämlikhet och tvärtom. Jämlikheten i sin tur är förutsättning för det autentiska mötet mellan ‘Jag’ och ‘Du’. I detta möte är den andre inte ett objekt för min erfarenhet. Han är ett subjekt som är med att skapa mitt ‘Jag’, liksom jag deltar i att skapa detta ‘Du’.” 

Att behöva hålla räkning på vem som har gjort vad för vem är ett tecken på problem i äktenskapet. Bland lyckliga makar fyller man inte diskmaskinen bara som återbetalning därför att den andra lagade mat, utan på grund av allmänt positiva känslor om partnern och relationen …

Att måsta gå och känna tacksamhetsskuld för det partnern gör kan bli ytterligare en sten på bördan (Det där att räkna: jag har gjort det och det och det)! Och bidrar ytterligare till jordens trötthet! Att behöva gå och känna att den andra anser sig utnyttjad, anser sin tid icke respekterad osv! Men apropå “den gyllene regeln”: finns förståelse, respekt, inlevelse tillbaka? Är den ömsesidig? Eller kanske helt ensidig? *)

I hans ögon är det honom det är synd om. HANS dyrbara, värdefulla tid inte respekterad – och sen inget mer! Hennes tid då? Hennes åtaganden? Vadå, dela bördor? Och att om man ger så kan man få tusenfalt tillbaka?

(Har hon fått tusenfalt tillbaka? Men det kanske är så enkelt att hon inte förtjänar det? Så DET är ju i så fall ett ickeproblem!

“… tar han offerkoftan på!!!???”

var en respons hon fick efter att ha berättat vid ett ganska stort antal sessioner på “enheten för våld i nära relation” hur deras relation är. Det är bara synd om honom! Ingen mer! 😦

Hon kan väl svänga förbi och göra ärenden på väg från stan till landet! Handla mat, ta med ren tvätt, vattendunk, svänga förbi och köpa rullgardiner!

“Det tar väl inte många minuter!!!???”

Till slut blir alla dessa små extrasaker en sak för mycket!

Han jobbar inte. Har ingen bil. Har inte ens försökt få jobb. Bil är dyrt, jo! Ska hon hålla honom med bil också? Kan det faktiskt betyda en hel del om han kompenserar genom att avlasta? Och undvika att lägga ytterligare tacksamhetsskuld på henne???

(Hon lägger INTE tacksamhetsskuld på honom och hävdar:

“Jamen, jag har gjort ditten och datten!”

Som en sorts tävlan vem som gjort vad för vem!? 😦

Och det är hennes fel att hon inte påpekat det och att det därför inte blir poängterat!??? Men hon HAR försökt, men han argumenterar direkt omkull henne, med argument som får henne att gapa och bli alldeles stum.

Vem är det som är en stor egoist här? 😦 Och han har flera gånger kallat henne för bortskämd prinsessa. 😦 Hur är han då? Att säga så kan vara en projektion: “Du är ….” (skulle kunna ersättas med: “Jag är …)?

Något som hon “lärt” sig i långtidsterapi för några årtionden sen och som hon undviker. Dessutom så är såna yttrande knappast bästa sättet att komma tillrätta med det problem man vill lösa! Är detta snarast ett försök till maktdemonstration? Behövs såna? Och behövs kraftfulla såna? Kan man inte resonera lugnt om dylika saker? Och att han har svårt att resonera lugnt om dem, utan blir så arg, handlar om något han skulle behöva bearbeta?).

Vadå, hjälpa och avlasta varandra, om det inte blir för stor obalans? Utan stora åthävor. Kärleksfullt. (Vet han vad det är? Allt man gör för andra är en uppoffring, som man egentligen förtjänar att bli storligen prisad och tackad för, men som dem man hjälper inte har vett att värdesätta, prisa eller tacka en för??? Annat är det med en själv? Obs! ironin!).

I tillit prata, lugnt. Tillit till henne och att hon är resonabel. Istället för att bli så arg och aggressiv. Och mitt i allt undrar han om hon inte “trust him”!!! Hon begriper inte vad deras diskussion har med tillit att göra, eller icke tillit att göra! (Kanske en brist hos henne???)

Och kanske är detta bara ett ytterligare uttryck för att projicera det man själv har problem med? Och kanske inte ens är medveten om att man har problem med, utan lägger ut det på den andra (detta kan ju vara ett uttryck från projektion från hennes sida, med risk att bli alldeles snurrig. 😦 Det där att i ökande grad veta vad som handlar om mig och vad som egentligen handlar om den andra? Dvs vad som faktiskt är rättfärdigt och vad som inte är det?

Att ta ansvar för sig själv som vuxen person och det man säger och gör. Wallroth skriver om agentskap. Han skriver på s 107 i sin bok om mentalisering, i kapitlet “Utveckla ditt agentskap”:

“Agentskap är, som vi slog fast i kapitel 5, känslan av att styra sitt eget liv, och ha huvudansvaret för det som händer en. Motsatsen till agentskap är att uppleva sig som ett passivt offer för omständigheterna. Agentskap och mentalisering är nära förknippade med varandra, och om du utvecklar ditt agentskap så utvecklar du också din mentaliseringsförmåga – och tvärtom.”

Och mentaliseringsförmåga skulle kunna (lite slarvigt?) översättas med förmåga till empati!? Eller att kunna leva sig i andra och deras situation, på ett “vuxet” sätt.

Och i länkad postning står det att sömn är viktig för mentaliseringsförmågan. Sömn i sin tur påverkas av stress, för mycket att göra och att gå i konstant spänning. Så förmår man vara varsam med den andra är chansen större att hon förmår tänka klart och lösa problem bättre osv.

Slår mig om hög IQ och empatiunderskott, “Är biomedicinska forskare och experimentella psykologer väl lämpade för uppgiften att förstå mänskliga emotioner och känslor?” En fråga som kan vara högst relevant! MEN det betyder inte att ytterst intelligenta personer alla saknar förmåga till empati! Jag tror förmågan till empati har med vad man upplevt tidigt i livet att göra. SAMT att man som vuxen kan förbättra denna förmåga och utveckla den.

*) Vill han verkligen själv bli bemött och behandlad som han bemöter och behandlar henne??? Skulle han verkligen vilja det? Handen på hjärtat!

Och räknas eller värdesätts något av honom som HON gör? Det är värdelöst och väger ingenting?

Däremot jobbar han och står i på ett sånt sätt så hon inte har den minsta chans??? Han sliter och släpar. Det hon gör är en verkligt lätt match i jämförelse!???

Har han nånsin sagt:

“I see your point [plötsligt]!”

Men han tycker att hon borde säga detta! OCH vara ärlig samtidigt! 😦 Jo, hon skulle inte ha något problem med att ärligt kunna säga det om hon verkligen kände att hon ärligt menade det! Om det funnes nån slags motprestation!

reflektioner och speglingar - Alice Miller II...

“Att behöva hålla räkning på vem som har gjort vad för vem är ett tecken på problem i äktenskapet. Bland lyckliga makar fyller man inte diskmaskinen bara som återbetalning för att den andra lagade mat, utan på grund av allmänt positiva känslor om partnern och relationen.

Om du upptäcker att du för protokoll på nånting med din partner, så antyder det att det är något spänt i äktenskapet.”

Nej, ingendera part är riktigt lycklig i denna relation. Hon känner sig spänd hela tiden. Och det tar ut sin rätt. Har tagit ut sin rätt, både känslomässigt och kroppsligt.

Den dominerande grundinställningen är negativ!? Och då retar man sig på en massa saker? De dominerande känslorna är inte positiva, utan negativa.

Otillfredsställelsen och missnöjet är stort? På väldigt mycket. Det som är positivt förmår inte väga upp? Är detta riktigt hälsosamt? Kan det göra parterna fysiskt sjuka också? Något som redan…

View original post 5 more words