Pojkar tenderar att lägga skulden på yttre faktorer…

April 2, 2017 § 8 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Pojkar tenderar att lägga skulden på yttre faktorer och andra, flickor riktar skulden inåt. Det är så vi uppfostrats, socialiserats – och knutits an.

Och då är det ju inte konstigt att män inte ser nån anledning att söka hjälp. Kvinnor är de som i högre grad söker hjälp, både för känslomässigt som kroppsligt dåligmående. Vilket i slutänden gynnar kvinnor; de lever längre.

Männen löser sina problem på andra sätt, bland annat genom att rikta frustrationer (irritation och vrede) utåt.

Dessutom kan det nog ligga något i det Ronald Levant skriver (för 20 år sen) att terapi som den praktiserats inte funkar för män. Angreppssättet för terapi med män borde vara delvis annorlunda.

Levant säger:

“Ny litteratur har funnit att mäns behov av psykoterapi faktiskt ökar./…/

Man har också visat att psykoterapi som den traditionellt praktiserats inte tjänar män särskilt väl.” 

Man måste ha ett annat angreppssätt i psykoterapi för män än för kvinnor menar han. Undrar hur det är på den fronten idag, cirka tjugo år efter Levant sa detta?

Återigen, Pollack skriver på s 342 “Real Boys”:

“Pojkars erfarenheter av våld börjar väldigt tidigt, forskning visar att vid två års ålder blir pojkar skadade fyra gånger så ofta som flickor. Föräldrar förväntar sig helt enkelt att deras pojkar behöver mer plåster och får besöka akuten oftare än flickor.

Besynnerligt nog verkar pojkar själva ha en mer bekymmerslös attityd angående skador. En kanadensisk studie visar att pojkar tenderar att lägga skulden för skador på otur snarare än på korrigerbara förhållanden, såna som deras eget beteende.“

De är offer för omständigheter (och kan alltså inte göra mycket åt dessa).

“Denna tendens hos pojkar att lägga skulden för skador på yttre faktorer har också bekräftats av en intressant studie som nyligen genomförts av Gilette, i vilken man undersökte rakvanor hos manliga och kvinnliga vuxna. 

När en man skär sig när han rakar sig, fann studien att han vanligtvis klandrar rakapparaten. När en kvinna råkar ut för blodvite när hon rakar sig tenderar hon att klandra sig själv.”

Denna studie är också cirka 20 år. Har förhållandena förändrats och i så fall hur? Flickor/kvinnor börjat ta efter de negativa manliga dragen? Män börjat överge de negativa manliga dragen? Eller?

Ayn Rand-idéerna om egoism, som verkar ha fått en renässans, rättfärdigar att man bara ska tänka på sig själv och inte på andra. Stålmannen/stålkvinnan-idealen?

Är det så man skapar kontakt och relationer med andra – och i grunden med sig själv? Späder på “empathy deficit”? Kommer färre och färre att anse att de bör söka svaret inom sig själva att minska?

Och om relationer inte funkar så ökar ju frustrationen, irritationen och vreden, men orsaken ligger fortfarande utanför mannen.

Kommer hela världen att landa i en krasch, där vi måste tänka om om varför vi lever här på jorden?

Advertisements

§ 8 Responses to Pojkar tenderar att lägga skulden på yttre faktorer…

  • k says:

    Kvinnor lägger skulden på sig själva och anstränger sig att förstå, men löser detta något? Båda parter bör förstå, inte minst sig själv i tillräcklig grad? Ensidigt löses inget? Den som försöker förstå riskerar att bli sjuk i slutänden?

    • k says:

      När övergår retsamhet i mobbning? Mellan syskon (bror mot syster). Tänker också på en kille, och en tjej som hakar på killen, i en spelgrupp jag nu spelat med ett par gånger. Killen tar mycket plats. Klipsk förmodligen. Utåtriktad. En tjej hakar på honom. Hur hanterar man det? Så det inte går ut över de andra i gruppen och man inte hämmar det som är bra: en frimodighet (som dock inte går ut över andra)?

      Skulle jag berätta mina tankar om detta för min sambo skulle han inte förstå och bli irriterad för han inte förstår hur jag tänker. Så då undviker jag att prata, om jag kommer ihåg.

      Vi verkar i många (vissa?) stycken leva i olika världar?

      Vi kommer från olika “kulturer”? Olika sätt att resonera och uttrycka sig? Och då skapas kommunikationsproblem.

      Men med det säger jag inte att någondera kultur är bättre eller sämre!!! Detta verkar dock vara svårt att få fram? 😦 Att inse att vårt sätt att uttrycka oss är olika, våra synsätt är olika är en utgångspunkt för att kanske hantera det bättre, tror jag. Förnekar man det så blir det svårt att hantera det! tror jag!

      Återigen:

      “Måste du klura ut honom?”

      undrade A.

      • k says:

        Vilket ansvar har var och en i diverse olika relationer?

        Vad kan vi ge våra barn tidigast i livet, så de slipper en massa av detta? Så de får bättre redskap? Är detta utopiskt?

  • k says:

    “Pojkar tenderar att lägga skulden på yttre faktorer och andra, flickor riktar skulden inåt.”

    Och om man klandrar sig själv, har socialiserats till ett enormt ansvarstagande kanske, så tiger man över skam att bli dåligt behandlad? Har vapnen att försvara sig mot våld slagits en ur händerna!? Den självklara frågan:

    “Förtjänar jag detta? Står detta i proportion till min eventuella förseelse? (tänker mannen nånsin i dessa banor?)”

    blir svår att ställa. Och det blir svårt att kraftfullt och adekvat försvara sig?

    Och mannen får inga incitament att ta itu med sitt!? 😦

    Vadå, ta ansvar för sig och sitt?

  • k says:

    Han anmärker ideligen på hur hon beter sig, hur hon är, uttrycker sig, beter sig! “Den som kaste första stenen…”

    Hon tänker i sitt stilla sinne att hon kanske skulle börja på samma sätt: anmärka och klaga på hur han gör, beter sig och uttrycker sig!!! Och göra detta dagligen!

    Eller anmärka och klaga på att han inte får ändan ur vagnen!? Som när hon har varit på jobbet och som vanligt har suttit och kollat (skit-)videor på datorn hela tiden.

    “Hoppsan! Vill du ha mat?”

    Och HON har fått anpassa sig till HANS matvanor/behov: ett riktigt mål på kvällen, när hon skulle nöja sig med något enkelt: en soppa till exempel.

    Slår det inte honom att hon kanske har minst lika mycket anledning att hävda sig som han?

    Vad är det för relation där man måste hävda sig och sätta gränser hela tiden?

    Ironiskt: hon är tydligen en som man måste gränssätta oerhört???

    Har det aldrig slagit honom att hans seghet är OERHÖRT tålamodsprövande?

    Det är inte så att hon inte reagerar på denna enorma seghet!!! Kanske skulle hon svara med samma mynt: med risk att trycka ner honom i skoskaften?

    Och VILL han starta en batalj? För det känns tryggast??? Perverst!? Känns det bäst när det är fnurror på tråden hela tiden? Och MÅSTE man hålla på och rätta till den andra dagligdags?

    Han kan stoppa upp sin irritation nånstans!!! I den här miljön växer man inte! Näringen är obefintlig!

    “Att J och S reagerade som de gjorde kan jag sorgligt nog förstå. Med de erfarenheter jag har av att leva med dig!”

    Och, ytterst syrligt:

    “Hur kommer det sig att du har två spruckna äktenskap bakom dig?”

    Kanske inte jättekonstigt!? 😦

    Han anser att han behöver sätta gränser! En ursäkt att sätta henne “on leash”, hålla henne i ytterst strama tyglar, för att säga det på ren svenska och rätt ut: kontrollera henne?

    Hon kanske bara borde ge sig iväg och göra det hon har lust med, utan att vänta ihjäl sig på honom???

    “Du kan ta dig i häcken!!!!!!”

    Det han håller på med är lågfrekvent misshandel! Bildligt pucklar han på henne dagligen:

    “Hon ska fan i mig, inte tro att hon är något!!!!”

    Hela hans beteende är ett dagligt underkännande av hela henne!

    Hon ska hållas från alla villfarelser att hon är något värd, att hon är nån att hänga i julgranen, att hon är älskansvärd, omtänksam, bryr sig, är bra, gullig, visar en väldig massa bra sidor???

    Är hon mindre perfekt än de flesta? Varför går han inte??? Varför stannar han hos en som man måste hålla på och rätta och ändra hela tiden??? Obegripligt!!!

    Är det den perfekta varelsen han är ute efter? Javisst, vill han söka efter henne så står det honom fritt!

    • k says:

      Så himla sorgligt, och skrämmande om det är så; vill han att hon ska börja gråta, bryta ihop:

      “Snälla, snälla…”

      Ja, han håller på med daglig misshandel!!!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Pojkar tenderar att lägga skulden på yttre faktorer… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: