Ta din partners sida …

December 12, 2017 § Leave a comment

The-Marriage-Minute_Landing-Page-Footer

Ta din partners sida”:

“Det är viktigt att ta din partners sida när hen är upprörd över nånting utanför relationen. Det betyder att vara stöttande även om du tycker att hen är oresonabel.

Poängen är inte att vara oärlig eller tillåtande. Det handlar om att känna empati med hennes känslor. Du kan ge råd senare, om hon vill, när hon är redo för det. 

Till exempel, om din partners chef skäller ut henne för att hon är fem minuter sen borde du troligen inte säga, ‘Kanske din chef hade en dålig dag,’ eller ännu värre, ‘Tja, du är alltid sen.’

Försök istället säga, ‘Jag är ledsen, älskling. Det är orättvist,’ eller ‘Du har arbetat så hårt. Jag kan förstå varför du är frustrerad. 

Kom ihåg, ‘vi-skap’ är nyckeln till ett hälsosamt äktenskap och att ta din partners sida visar att ni tillhör samma team.

Ytterligare läsning

Advertisements

Det finns all anledning att jobba på sin relation, för alla parters skull. Och också genom att säga ‘känn inte si eller så’ så skickar vi budskapet att barnets känslor inte är viktiga, inte giltiga, inte välgrundade, är dumma eller besvärliga, med resultat att barnet skäms för sina känslor …

October 4, 2017 § 1 Comment

facebook_1507105227050

Denna bloggning blir en mix av en massa olika saker.

Högt tänkande: Ja, det finns all anledning att jobba på sin relation! För båda kontrahenter!!! För eventuella barn. Visa på god konfliktlösning t.ex.

Visa att man bryr sig om och respekterar varandra. Det handlar inte om självhävdelse, om man verkligen inte måste försvara sig!

Aggression är inget som föder kärlek eller fred! 😦 Man kan bli arg, men det betyder inte att man måste vara aggressiv.

Från The Gottman Institute igår, tisdag:

För männen

Forskningen visar att män och kvinnor upplever vrede olika.

I allmänhet så vill kvinnor fortfarande tala igenom saker när de känner sig arga. Men när män känner sig arga, har de en tendens att bli defensiva eller att stänga ner och obstruera, något som bara gör saker värre.

Så, man, omfamna din frus ilska. Ta ett djupt andetag för att lugna ner dig själv och svara så på hennes ilska med följande fråga …

‘Vad behöver du?’ 

Detta kommer inte bara att trappa ner hennes ilska, utan det kommer också kommunicera till henne att hennes känslor betyder något och att du finns där för henne. Ni är i samma team [så att säga].

Ytterligare läsning

När hon sa att hon ville organisera i ett skåp i vardagsrummet, där de har köksgrejer, blev han arg!

“Nej, jag menade inte att detta måste ske på stört [eller icke utsagt att du skulle göra det! Det var ingen outsagd uppmaning, tvärtom. Hon har absolut inget emot att göra det själv. Hon ville bara informera honom], det kan ske om en månad. Inget som är brådskande! För saker funkar ju som de är.”

“Research says it’s OK to pick up your baby each time it cries”

eller “Forskning säger att det är okej att ta upp sin baby varje gång hen gråter”:

“Föräldrar, känn ingen press, men vårt framtida samhälles framgång hänger på er! 

Ny forskning pekar på att barn som kramats/kelats med växer upp till friskare, mindre deprimerade, snällare, mer empatiska och mer produktiva vuxna. 

Enligt en WSBT-rapport, så ‘spelar kel roll.’

Den nya forskningen från psykologen Darcia Narvaez vid Notre Dame [universitetet] som studerat  mer än 600 vuxna och fann att de som det kelats med som barn växte upp att bli mer välanpassade vuxna med mindre ångest och bättre mental hälsa. *   

Studien fann att, tillsammans med kelande, så ledde en positiv barndom med en massa kärlek till friskare vuxna med bättre copingskicklighet./…/

Denna forskning gör slut på den uråldriga debatten – du kan nu tala om för din svärmor att du inte kan ‘skämma bort’ din baby genom att ta upp hen när hen gråter. 

Narvaez säger faktiskt till WSBT [tidning i norra Indiana] att det inte är möjligt att skämma bort en baby, du kommer faktiskt att ‘förstöra’ din babys utveckling genom att låta hen gråta. 

‘Det som föräldrar gör dessa första månader och år påverkar verkligen sättet som hjärnan kommer att växa resten av deras liv, så en massa hållande, ta i och vaggande är det babyar förväntar sig. 

De växer bättre på det sättet. Och håll dem lugna, därför att alla sorters system bildas på sättet som de senare kommer att fungera. 

Om du låter dem gråta en massa kommer dessa system att lätt triggas till stress. Vi kan se att i vuxen ålder att människor som inte har blivit väl skötta om tenderar att vara mer stressreaktiva och de har svårt att lugna ner sig själva,’ säger Narvaez. 

Så föräldrar, kela på! Ditt barn – och världen – kommer att tacka dig senare.”

Men, apropå gråtande:

18033151_10154968857795865_8060369878567367618_n (1).jpg

Dock ska man inte låta ett litet barn gråta utan att ta upp det.

21686887_10155455535020865_4793952735862800829_o

“Att gråta är ett friskt och nödvändigt sätt för barn att uttrycka sina känslor. Genom att säga ‘sluta gråt’ så skickar vi budskapet att deras känslor inte är viktiga, inte giltiga, inte välgrundade, är dumma eller besvärliga. 

Läs mer om detta på bloggen Happiness is here.”

Och så lär sig barnet att skämmas för sina känslor. 😦

Och det gäller en massa andra känslor, mer än gråt, också! Att inte visa dessa brist på respekt, utan ta dessa, och den som känner dem, på allvar!

“How to Build Boys’ Self-Confidence – Boys face their own set of gender-based challenges. Here are some ways to help” eller “Hur man bygger pojkars självkänsla – pojkar möter sina egna uppsättningar av könsbaserade utmaningar. Här kommer sätt att hjälpa”:

“Pojkars självförtroende/självkänsla kan också undermineras av könsklichéer. Hur man hjälper dem att handskas med tävling och mobbing – och att uttrycka känslor.”

“Yelling doesn’t work—5 tactics to try instead.” eller “Att skrika funkar inte – 5 knep man kan försöka istället”:

“Föräldrar som inte överreagerar, utan istället inrättar god känsloreglering, hjälper verkligen små att lära sig denna förmåga.”

*) Se bland annat denna bok om vilken man kan läsa:

“For example, healthy brain and emotional development depends to a significant extent upon caregiver availability and quality of care. These include practices such as breastfeeding, co-sleeping, and parental social support, which have waned in modern society, but nevertheless may be integral to healthy development.

As the authors argue, without a more informed appreciation of the ideal conditions under which human brains/minds develop and function, human beings will continue to struggle with suboptimal mental and physical health, and as problems emerge psychological treatments alone will not be effective.

The best approach is to recognize these needs at the outset so as to optimize child development. Evolution, Early Experience and Human Development puts forth a logical, empirically based argument regarding human mammalian needs for optimal development, based on research from anthropology, neurobiology, animal science, and human development.

The result is a unique exploration of evolutionary approaches to human behavior that will support the advancement of new policies, new attitudes towards health, and alterations in childcare practices that will better promote healthy human development.”

Men jag tror att man skulle kunna reparera skador som gjort senare i livet! Dock med arbete som till stor del skulle ha varit onödigt om barnet fått den kärlek, anknytning och närhet som det hade behövt – och har rätt att få! Inget barn har bett att få födas.

Nedan endast för kvinnor!

FB_IMG_1497383768051.jpg

Vad är kärlek?

April 18, 2017 § 2 Comments

ö

Från kommentar, till “Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? Att man anser sig ha rätt att bruka våld, känslomässigt och verbalt?”, vilken refererar till avhandlingen ovan (se bild “Det kallas kärlek”):

“Vad Holmberg tar upp som en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov.”

Så att komma och klaga på avsaknad av sån från henne är troligen väldigt orättvist!

“I en parrelationer leder detta till stora asymmetrier i vem som gör det känslomässiga arbetet. Holmberg tar också upp hur kvinnor i högre grad ser till att sköta det ‘lilla extra’ i vardagen, alltså gör det trivsamt i det gemensamma hemmet. Detta inkluderar båda saker som att till exempel tända ljus, pynta och så vidare och att ansvara för den sociala trivseln.”

Stämmer i många fall!?

“Detta kan till exempel ta sig uttryck i att kvinnan frågar mycket om mannens vardag, intressen och så vidare.”

Tycker man om nån är man intresserad av denne!?

“Även att hon försöker starta och hålla igång konversationer och visa omsorg genom att kontinuerligt bekräfta mannen.”

Dvs att man bryr sig om?

Detta står i kontrast till mannen som inte alls ger bekräftelse på samma regelbundna sätt eller ansvara för trivseln.”

Stämmer här också! Han ger henne knappt nån bekräftelse alls, för nånting! Varken omtanke, bry sig om, inte heller när det gäller större eller mindre prestationer. Missunnar han henne eller tycker han helt enkelt inte att hon är ett dugg duktig, smart etc?

“Termen ‘känslomässigt arbete’ faller mig verkligen i smaken då jag tycker att den sätter fingret på något jag har sökt definiera.

Jag kan tydligt känna igen detta från relationer jag har befunnit mig i och som jag har observerat, att det ofta har varit kvinnan som har stått för att de sociala kugghjulen smörjs inom förhållandet. Det kan röra sig om saker som att kvinnan aktivt frågar om hur mannen mår, medan mannen måste få tydliga tecken på att han behöver bistå kvinnan känslomässigt för att göra det (om han ens gör det då, vill säga. Apropå tidigare diskussioner om tröst vid gråt).

Mannen undviker ofta den här typen av arbete med motiveringen att han inte ‘är sådan’ och tycker att då det är hon som har det största känslomässiga behovet så är det naturligt att hon ansvarar för det.

Att han får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen och att det kanske påverkar deras olika behov är inget som han tänker på.

Detta är alltså det känslomässiga arbetet i en relation: hur mycket en tar ansvar för att samspelet ska flyta på, för att ge den andra bekräftelse och så vidare.”

Hur visar han att han tycker om och bryr sig? Ser hon inte dessa ansträngningar? Eller existerar de helt enkelt inte? Som om han inte tror hon behöver detta!?

“En annan viktig process som har att göra med rollövertagandet är att kvinnan tar över mannens definition av henne. Eftersom hon lever sig in i hans känslovärld så ser hon sig själv ur hans ögon, något som han inte gör i samma grad.”

Risk att hon internaliserar att hon kanske förtjänar den behandling han ger henne? Kanske är hon så irriterande osv som han ger uttryck för?

“Detta gör att hon ‘förstår’ när han på olika sätt upplever henne som jobbig, krävande och så vidare.

Hon ser till exempel hans behov av ensamhet, men han ser inte hennes behov av närhet. Därför är det hon som anpassar sig samtidigt som han dikterar ramarna i relationen.”

Han förstår kanske inte heller hennes behov av ensamhet? Att hon har lika stort behov som han. Fast vet han inte vilka hans egentliga behov är eller är riktigt klar över vad han vill, så får han svårt att förstå andra? Inte minst den han lever närmast?

Ja, gyllene regeln, vadå? Han är väldigt känslig själv. Vad tror han? Att andra tål allt som han inte tål?

Hur vore det om de båda reagerade som han gör? Skulle han gilla den tillvaron? Med irritation och gnäll även från sambon dagarna i ända, förutom hans eget missnöje och egna otillfredsställelse, med livet, henne och, i botten, sig själv?

Hur vore det om han levde med en som dagligen skapade olust och stress och höga kortisolnivåer, genom sitt missnöje och sin irritation?

Hur vore det om hon också var sån, i samma grad som han själv är? Hur vore det om båda höll på som han gör? MÅSTE man uttrycka allt? Är det tvunget, verkligen???

BÅDA har ansvar för att samspelet flyter på apropå bloggning ovan om Carin Holmbergs avhandling.

Och om man har olika känslomässiga behov i en relation, så kanske det kan bero på att den ena parten får detta fyllt i högre grad, men den andra i mindre eller kanske inte ens nån grad!

Den som får dem fyllda (oftast mannen) inser kanske inte det, utan tar det för givet och tror att han fyllt sina behov själv och sköter “all the paddling”, medan han menar att hon inte rör ett finger!! Undra på att man blir matt!!??

Vadå, bry sig om den andra verkligen? Kanske vet han inte vad bry sig om ens är?

Men här kanske den gyllene regeln också gäller: att behandla den andra som man själv vill bli behandlad, även vad gäller omtanke och omsorg?

Mer om vrede…

April 6, 2017 § Leave a comment

Jo, jag är nog lite arg och tålamodet och överseendet med andra allt mindre och mindre med åren? Inte minst med vuxna människor!!!?

Nånting hos vissa som gör mig negativ eller defensiv? Vad handlar det om? Personkemi som inte stämmer? Något min radar tycker sig fånga upp om en annan, något subtilt som gör att jag reagerar!?

Kommentarer och sätt, väldigt subtilt, som jag reagerar på?

Vad handlar det om undrar jag? Ligger det något i mina känslor och reaktioner?

“Jag har fått svaret att det vore roligare att spara ihop till en utlandsresa längre fram – hade också varit på XX och var inte jätteentusiastisk.”

Dumt svarat kändes det från den person som skrev detta! Hon hade inte behövt skriva så, kändes det! Ogint av nån anledning. Dessutom hade det med utlandsresa ju redan diskuterats och dess höga kostnader, vilket skulle kräva en massa engagemang från en grupp som dittills inte visat mycket engagemang för att fixa och dra in pengar. Hade hon missat denna diskussion??? Väldigt segt allt!

Och jag tycker nog att ungdomarna är jävligt bortskämda.

Dessutom tror jag andra med stor behållning varit i XX och jag tror fortfarande att det kunde ha varit trevligt att åka dit!

Att jag nu “får en helg att ägna åt trädgården” betyder inte att jag tänker ägna den åt trädgården eller att trädgården behöver ägnas åt!

Okollegialt! Men jag funderar också vad som ligger bakom: är det en utmattning som denna person lidit av och tydligen fortfarande har problem med om det blir stressigt? Är det nån slags avtrubbning i hjärnan, där hon inte återhämtat sig? Att hjärnan inte riktigt funkar som den ska? Kognitivt? Samt att känslolivet också är på något vis avtrubbat?

Och det är ju förstås en förmildrande och förklarande faktor!

Allt argare med åldern? En hälsosam ilska? Jag tror det! Hoppas det!

Pojkar tenderar att lägga skulden på yttre faktorer…

April 2, 2017 § 8 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Pojkar tenderar att lägga skulden på yttre faktorer och andra, flickor riktar skulden inåt. Det är så vi uppfostrats, socialiserats – och knutits an.

Och då är det ju inte konstigt att män inte ser nån anledning att söka hjälp. Kvinnor är de som i högre grad söker hjälp, både för känslomässigt som kroppsligt dåligmående. Vilket i slutänden gynnar kvinnor; de lever längre.

Männen löser sina problem på andra sätt, bland annat genom att rikta frustrationer (irritation och vrede) utåt.

Dessutom kan det nog ligga något i det Ronald Levant skriver (för 20 år sen) att terapi som den praktiserats inte funkar för män. Angreppssättet för terapi med män borde vara delvis annorlunda.

Levant säger:

“Ny litteratur har funnit att mäns behov av psykoterapi faktiskt ökar./…/

Man har också visat att psykoterapi som den traditionellt praktiserats inte tjänar män särskilt väl.” 

Man måste ha ett annat angreppssätt i psykoterapi för män än för kvinnor menar han. Undrar hur det är på den fronten idag, cirka tjugo år efter Levant sa detta?

Återigen, Pollack skriver på s 342 “Real Boys”:

“Pojkars erfarenheter av våld börjar väldigt tidigt, forskning visar att vid två års ålder blir pojkar skadade fyra gånger så ofta som flickor. Föräldrar förväntar sig helt enkelt att deras pojkar behöver mer plåster och får besöka akuten oftare än flickor.

Besynnerligt nog verkar pojkar själva ha en mer bekymmerslös attityd angående skador. En kanadensisk studie visar att pojkar tenderar att lägga skulden för skador på otur snarare än på korrigerbara förhållanden, såna som deras eget beteende.“

De är offer för omständigheter (och kan alltså inte göra mycket åt dessa).

“Denna tendens hos pojkar att lägga skulden för skador på yttre faktorer har också bekräftats av en intressant studie som nyligen genomförts av Gilette, i vilken man undersökte rakvanor hos manliga och kvinnliga vuxna. 

När en man skär sig när han rakar sig, fann studien att han vanligtvis klandrar rakapparaten. När en kvinna råkar ut för blodvite när hon rakar sig tenderar hon att klandra sig själv.”

Denna studie är också cirka 20 år. Har förhållandena förändrats och i så fall hur? Flickor/kvinnor börjat ta efter de negativa manliga dragen? Män börjat överge de negativa manliga dragen? Eller?

Ayn Rand-idéerna om egoism, som verkar ha fått en renässans, rättfärdigar att man bara ska tänka på sig själv och inte på andra. Stålmannen/stålkvinnan-idealen?

Är det så man skapar kontakt och relationer med andra – och i grunden med sig själv? Späder på “empathy deficit”? Kommer färre och färre att anse att de bör söka svaret inom sig själva att minska?

Och om relationer inte funkar så ökar ju frustrationen, irritationen och vreden, men orsaken ligger fortfarande utanför mannen.

Kommer hela världen att landa i en krasch, där vi måste tänka om om varför vi lever här på jorden?

Är det en kärleksrelation…

March 20, 2017 § 3 Comments

a

…eller ett krig???

Vad ÄR “kärlek”?

Innan jag säger hur den andre är försöker jag fråga mig hur är jag själv? Jag vill inte kasta sten i glashus? En strategi jag har sen jag gick i många år av terapi, tror jag.

“Måste du klura ut honom?”

undrade A. Dvs hitta ursäkter för hur han beter sig, förstå honom!?  Men sker detta i motsatt riktning? För henne behövs inga ursäkter och ingen förståelse för hennes situation eller att hon är som hon är? Behövs inte det? Det är inga fel på honom, men hon är en djävul?

Han kan inte rå för hur han är, men det kan hon, eller? Han kräver uttryckligen förståelse och inlevelse, men hur är det med den i andra riktningen, ömsesidigt? Vänta nu, hur var det nu med den gyllene regeln?

Och vadå ömsesidig hänsyn? Både hon och han borde få plats med allt vad det innebär, där ingen måste ta mer ansvar eller hänsyn?

Vi borde kräva och förvänta oss minst lika mycket hyfs av män som av kvinnor, av pojkar som av flickor!

Jag fick höra om nya rön att pojkar och flickor faktiskt är olika. Kunde inte låta bli att undra (men det kom inte omedelbart) om det var en ursäkt för att män är “jerks”? Vilket också ger dem rätten av vara “jerks”?

Jo, just det: är det ett rättfärdigande (ursäkt) för hur män är? Ett sätt att fint skyffla ansvaret på kvinnan? Kvinnans ansvar att förstå och tänka på stämningen? Så om det är grus i maskineriet så är det enbart hennes fel och ansvar, inte hans? För han är som han är och hon valde honom som han är!

När hon försöker säga att hon inte tror hon kan ändra sin personlighet så börjar han säga emot henne. 😦 Men vänta nu, du har sagt att hon valde honom, med allt vad det innebär, men hon ska ändra sig!?

Är det ett krig? En krigszon? Är det en kärleksrelation eller ett krig? Man måste ständigt vara på sin vakt? ALDRIG slappna av? När man kommer in i köket känna av om det är krig eller fred!?

Hmmm, hur var det nu med det där “Jag är inte din fiende!”? Vem ser vem som fiende och motpart i ett krig? Och som en som måste bekämpas från stort till smått?

Är han så hjärntvättad med detta från tidigast i livet med sin mamma (och pappa)? Att relationen mellan familjemedlemmarna var som den mellan krigförande? Där mamman hade all makt? Och nu tar han det med in i sina äktenskap och relationer med kvinnor? Där kvinnan måste bekämpas ner till…?

Han talar om hur hon borde lägga fram saker, säga. Tänk om hon skulle göra detsamma, hur vore det? Hur vore det om vi båda höll på och talade om för den andra? Blir det nån tid över till något annat? Och borde det vara annat vi riktar vår energi på? Sånt som rör vårt liv? Rikta energin mot det?

Är det ett krig, där det är livsfarligt att lägga ner vapnen? 😦

Hjärnan funkar bättre…

January 9, 2017 § Leave a comment

hjarnstark-hur-motion-och-traning-starker-din-hjarna

…av fysisk aktivitet. Ens problemlösningsförmåga blir bättre, dvs man blir mindre stressad av saker och följaktligen mindre arg. Man får lättare att koncentrera sig, blir alltså mindre lätt störd. Och eftersom man är mindre stressad så förstår man bättre.

Hela hjärnan funkar bättre. Och om man inte rört på sig särskilt mycket hittills på ett långt tag, så är målet att så småningom få upp pulsen till ca 150 slag/minut. Kondition är nämligen ett strå vassare än styrka när det gäller att få hjärnan att funka bra.

Har man dessutom ord för känslor så mår man själv-  och omgivningen bättre. Man blir mer inkännande, medkännande och empatisk. Och mindre frustrerad, för man kan uttrycka sig bättre.

Det stämmer nog att har man inte fått känna med sig själv, utan måst stänga av känslor, så har man svårare att känna med andra. Troligen bidrar detta också till stress och vredesutbrott, ilska och irritation och ett ojämnt humör, vilket påverkar omgivningen och därmed också en själv. Och den lätt arga utsätts för än mer stress därför att omgivningen reagerar (med rätta!). Det blir en ond cirkel.

Jo, göra upp med socialisering som inverkar negativt på ens liv och på dem man lever med (vilket gäller både män och kvinnor, dock tenderar kvinnor att i högre grad söka hjälp) finns det all anledning till. Underlättar troligen också ett på alla sätt sundare liv och gör troligen ens liv mycket bättre.

Fysisk inaktivitet och rökning är troligen ingen hälsokur för hjärnan och dess funktion eller för psykiskt välbefinnande i det långa loppet. 😦

Where Am I?

You are currently browsing the empathy deficit category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....