Vad är kärlek?

April 18, 2017 § 2 Comments

ö

Från kommentar, till “Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? Att man anser sig ha rätt att bruka våld, känslomässigt och verbalt?”, vilken refererar till avhandlingen ovan (se bild “Det kallas kärlek”):

“Vad Holmberg tar upp som en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov.”

Så att komma och klaga på avsaknad av sån från henne är troligen väldigt orättvist!

“I en parrelationer leder detta till stora asymmetrier i vem som gör det känslomässiga arbetet. Holmberg tar också upp hur kvinnor i högre grad ser till att sköta det ‘lilla extra’ i vardagen, alltså gör det trivsamt i det gemensamma hemmet. Detta inkluderar båda saker som att till exempel tända ljus, pynta och så vidare och att ansvara för den sociala trivseln.”

Stämmer i många fall!?

“Detta kan till exempel ta sig uttryck i att kvinnan frågar mycket om mannens vardag, intressen och så vidare.”

Tycker man om nån är man intresserad av denne!?

“Även att hon försöker starta och hålla igång konversationer och visa omsorg genom att kontinuerligt bekräfta mannen.”

Dvs att man bryr sig om?

Detta står i kontrast till mannen som inte alls ger bekräftelse på samma regelbundna sätt eller ansvara för trivseln.”

Stämmer här också! Han ger henne knappt nån bekräftelse alls, för nånting! Varken omtanke, bry sig om, inte heller när det gäller större eller mindre prestationer. Missunnar han henne eller tycker han helt enkelt inte att hon är ett dugg duktig, smart etc?

“Termen ‘känslomässigt arbete’ faller mig verkligen i smaken då jag tycker att den sätter fingret på något jag har sökt definiera.

Jag kan tydligt känna igen detta från relationer jag har befunnit mig i och som jag har observerat, att det ofta har varit kvinnan som har stått för att de sociala kugghjulen smörjs inom förhållandet. Det kan röra sig om saker som att kvinnan aktivt frågar om hur mannen mår, medan mannen måste få tydliga tecken på att han behöver bistå kvinnan känslomässigt för att göra det (om han ens gör det då, vill säga. Apropå tidigare diskussioner om tröst vid gråt).

Mannen undviker ofta den här typen av arbete med motiveringen att han inte ‘är sådan’ och tycker att då det är hon som har det största känslomässiga behovet så är det naturligt att hon ansvarar för det.

Att han får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen och att det kanske påverkar deras olika behov är inget som han tänker på.

Detta är alltså det känslomässiga arbetet i en relation: hur mycket en tar ansvar för att samspelet ska flyta på, för att ge den andra bekräftelse och så vidare.”

Hur visar han att han tycker om och bryr sig? Ser hon inte dessa ansträngningar? Eller existerar de helt enkelt inte? Som om han inte tror hon behöver detta!?

“En annan viktig process som har att göra med rollövertagandet är att kvinnan tar över mannens definition av henne. Eftersom hon lever sig in i hans känslovärld så ser hon sig själv ur hans ögon, något som han inte gör i samma grad.”

Risk att hon internaliserar att hon kanske förtjänar den behandling han ger henne? Kanske är hon så irriterande osv som han ger uttryck för?

“Detta gör att hon ‘förstår’ när han på olika sätt upplever henne som jobbig, krävande och så vidare.

Hon ser till exempel hans behov av ensamhet, men han ser inte hennes behov av närhet. Därför är det hon som anpassar sig samtidigt som han dikterar ramarna i relationen.”

Han förstår kanske inte heller hennes behov av ensamhet? Att hon har lika stort behov som han. Fast vet han inte vilka hans egentliga behov är eller är riktigt klar över vad han vill, så får han svårt att förstå andra? Inte minst den han lever närmast?

Ja, gyllene regeln, vadå? Han är väldigt känslig själv. Vad tror han? Att andra tål allt som han inte tål?

Hur vore det om de båda reagerade som han gör? Skulle han gilla den tillvaron? Med irritation och gnäll även från sambon dagarna i ända, förutom hans eget missnöje och egna otillfredsställelse, med livet, henne och, i botten, sig själv?

Hur vore det om han levde med en som dagligen skapade olust och stress och höga kortisolnivåer, genom sitt missnöje och sin irritation?

Hur vore det om hon också var sån, i samma grad som han själv är? Hur vore det om båda höll på som han gör? MÅSTE man uttrycka allt? Är det tvunget, verkligen???

BÅDA har ansvar för att samspelet flyter på apropå bloggning ovan om Carin Holmbergs avhandling.

Och om man har olika känslomässiga behov i en relation, så kanske det kan bero på att den ena parten får detta fyllt i högre grad, men den andra i mindre eller kanske inte ens nån grad!

Den som får dem fyllda (oftast mannen) inser kanske inte det, utan tar det för givet och tror att han fyllt sina behov själv och sköter “all the paddling”, medan han menar att hon inte rör ett finger!! Undra på att man blir matt!!??

Vadå, bry sig om den andra verkligen? Kanske vet han inte vad bry sig om ens är?

Men här kanske den gyllene regeln också gäller: att behandla den andra som man själv vill bli behandlad, även vad gäller omtanke och omsorg?

Mer om vrede…

April 6, 2017 § Leave a comment

Jo, jag är nog lite arg och tålamodet och överseendet med andra allt mindre och mindre med åren? Inte minst med vuxna människor!!!?

Nånting hos vissa som gör mig negativ eller defensiv? Vad handlar det om? Personkemi som inte stämmer? Något min radar tycker sig fånga upp om en annan, något subtilt som gör att jag reagerar!?

Kommentarer och sätt, väldigt subtilt, som jag reagerar på?

Vad handlar det om undrar jag? Ligger det något i mina känslor och reaktioner?

“Jag har fått svaret att det vore roligare att spara ihop till en utlandsresa längre fram – hade också varit på XX och var inte jätteentusiastisk.”

Dumt svarat kändes det från den person som skrev detta! Hon hade inte behövt skriva så, kändes det! Ogint av nån anledning. Dessutom hade det med utlandsresa ju redan diskuterats och dess höga kostnader, vilket skulle kräva en massa engagemang från en grupp som dittills inte visat mycket engagemang för att fixa och dra in pengar. Hade hon missat denna diskussion??? Väldigt segt allt!

Och jag tycker nog att ungdomarna är jävligt bortskämda.

Dessutom tror jag andra med stor behållning varit i XX och jag tror fortfarande att det kunde ha varit trevligt att åka dit!

Att jag nu “får en helg att ägna åt trädgården” betyder inte att jag tänker ägna den åt trädgården eller att trädgården behöver ägnas åt!

Okollegialt! Men jag funderar också vad som ligger bakom: är det en utmattning som denna person lidit av och tydligen fortfarande har problem med om det blir stressigt? Är det nån slags avtrubbning i hjärnan, där hon inte återhämtat sig? Att hjärnan inte riktigt funkar som den ska? Kognitivt? Samt att känslolivet också är på något vis avtrubbat?

Och det är ju förstås en förmildrande och förklarande faktor!

Allt argare med åldern? En hälsosam ilska? Jag tror det! Hoppas det!

Pojkar tenderar att lägga skulden på yttre faktorer…

April 2, 2017 § 8 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Pojkar tenderar att lägga skulden på yttre faktorer och andra, flickor riktar skulden inåt. Det är så vi uppfostrats, socialiserats – och knutits an.

Och då är det ju inte konstigt att män inte ser nån anledning att söka hjälp. Kvinnor är de som i högre grad söker hjälp, både för känslomässigt som kroppsligt dåligmående. Vilket i slutänden gynnar kvinnor; de lever längre.

Männen löser sina problem på andra sätt, bland annat genom att rikta frustrationer (irritation och vrede) utåt.

Dessutom kan det nog ligga något i det Ronald Levant skriver (för 20 år sen) att terapi som den praktiserats inte funkar för män. Angreppssättet för terapi med män borde vara delvis annorlunda.

Levant säger:

“Ny litteratur har funnit att mäns behov av psykoterapi faktiskt ökar./…/

Man har också visat att psykoterapi som den traditionellt praktiserats inte tjänar män särskilt väl.” 

Man måste ha ett annat angreppssätt i psykoterapi för män än för kvinnor menar han. Undrar hur det är på den fronten idag, cirka tjugo år efter Levant sa detta?

Återigen, Pollack skriver på s 342 “Real Boys”:

“Pojkars erfarenheter av våld börjar väldigt tidigt, forskning visar att vid två års ålder blir pojkar skadade fyra gånger så ofta som flickor. Föräldrar förväntar sig helt enkelt att deras pojkar behöver mer plåster och får besöka akuten oftare än flickor.

Besynnerligt nog verkar pojkar själva ha en mer bekymmerslös attityd angående skador. En kanadensisk studie visar att pojkar tenderar att lägga skulden för skador på otur snarare än på korrigerbara förhållanden, såna som deras eget beteende.“

De är offer för omständigheter (och kan alltså inte göra mycket åt dessa).

“Denna tendens hos pojkar att lägga skulden för skador på yttre faktorer har också bekräftats av en intressant studie som nyligen genomförts av Gilette, i vilken man undersökte rakvanor hos manliga och kvinnliga vuxna. 

När en man skär sig när han rakar sig, fann studien att han vanligtvis klandrar rakapparaten. När en kvinna råkar ut för blodvite när hon rakar sig tenderar hon att klandra sig själv.”

Denna studie är också cirka 20 år. Har förhållandena förändrats och i så fall hur? Flickor/kvinnor börjat ta efter de negativa manliga dragen? Män börjat överge de negativa manliga dragen? Eller?

Ayn Rand-idéerna om egoism, som verkar ha fått en renässans, rättfärdigar att man bara ska tänka på sig själv och inte på andra. Stålmannen/stålkvinnan-idealen?

Är det så man skapar kontakt och relationer med andra – och i grunden med sig själv? Späder på “empathy deficit”? Kommer färre och färre att anse att de bör söka svaret inom sig själva att minska?

Och om relationer inte funkar så ökar ju frustrationen, irritationen och vreden, men orsaken ligger fortfarande utanför mannen.

Kommer hela världen att landa i en krasch, där vi måste tänka om om varför vi lever här på jorden?

Är det en kärleksrelation…

March 20, 2017 § 3 Comments

a

…eller ett krig???

Vad ÄR “kärlek”?

Innan jag säger hur den andre är försöker jag fråga mig hur är jag själv? Jag vill inte kasta sten i glashus? En strategi jag har sen jag gick i många år av terapi, tror jag.

“Måste du klura ut honom?”

undrade A. Dvs hitta ursäkter för hur han beter sig, förstå honom!?  Men sker detta i motsatt riktning? För henne behövs inga ursäkter och ingen förståelse för hennes situation eller att hon är som hon är? Behövs inte det? Det är inga fel på honom, men hon är en djävul?

Han kan inte rå för hur han är, men det kan hon, eller? Han kräver uttryckligen förståelse och inlevelse, men hur är det med den i andra riktningen, ömsesidigt? Vänta nu, hur var det nu med den gyllene regeln?

Och vadå ömsesidig hänsyn? Både hon och han borde få plats med allt vad det innebär, där ingen måste ta mer ansvar eller hänsyn?

Vi borde kräva och förvänta oss minst lika mycket hyfs av män som av kvinnor, av pojkar som av flickor!

Jag fick höra om nya rön att pojkar och flickor faktiskt är olika. Kunde inte låta bli att undra (men det kom inte omedelbart) om det var en ursäkt för att män är “jerks”? Vilket också ger dem rätten av vara “jerks”?

Jo, just det: är det ett rättfärdigande (ursäkt) för hur män är? Ett sätt att fint skyffla ansvaret på kvinnan? Kvinnans ansvar att förstå och tänka på stämningen? Så om det är grus i maskineriet så är det enbart hennes fel och ansvar, inte hans? För han är som han är och hon valde honom som han är!

När hon försöker säga att hon inte tror hon kan ändra sin personlighet så börjar han säga emot henne. 😦 Men vänta nu, du har sagt att hon valde honom, med allt vad det innebär, men hon ska ändra sig!?

Är det ett krig? En krigszon? Är det en kärleksrelation eller ett krig? Man måste ständigt vara på sin vakt? ALDRIG slappna av? När man kommer in i köket känna av om det är krig eller fred!?

Hmmm, hur var det nu med det där “Jag är inte din fiende!”? Vem ser vem som fiende och motpart i ett krig? Och som en som måste bekämpas från stort till smått?

Är han så hjärntvättad med detta från tidigast i livet med sin mamma (och pappa)? Att relationen mellan familjemedlemmarna var som den mellan krigförande? Där mamman hade all makt? Och nu tar han det med in i sina äktenskap och relationer med kvinnor? Där kvinnan måste bekämpas ner till…?

Han talar om hur hon borde lägga fram saker, säga. Tänk om hon skulle göra detsamma, hur vore det? Hur vore det om vi båda höll på och talade om för den andra? Blir det nån tid över till något annat? Och borde det vara annat vi riktar vår energi på? Sånt som rör vårt liv? Rikta energin mot det?

Är det ett krig, där det är livsfarligt att lägga ner vapnen? 😦

Hjärnan funkar bättre…

January 9, 2017 § Leave a comment

hjarnstark-hur-motion-och-traning-starker-din-hjarna

…av fysisk aktivitet. Ens problemlösningsförmåga blir bättre, dvs man blir mindre stressad av saker och följaktligen mindre arg. Man får lättare att koncentrera sig, blir alltså mindre lätt störd. Och eftersom man är mindre stressad så förstår man bättre.

Hela hjärnan funkar bättre. Och om man inte rört på sig särskilt mycket hittills på ett långt tag, så är målet att så småningom få upp pulsen till ca 150 slag/minut. Kondition är nämligen ett strå vassare än styrka när det gäller att få hjärnan att funka bra.

Har man dessutom ord för känslor så mår man själv-  och omgivningen bättre. Man blir mer inkännande, medkännande och empatisk. Och mindre frustrerad, för man kan uttrycka sig bättre.

Det stämmer nog att har man inte fått känna med sig själv, utan måst stänga av känslor, så har man svårare att känna med andra. Troligen bidrar detta också till stress och vredesutbrott, ilska och irritation och ett ojämnt humör, vilket påverkar omgivningen och därmed också en själv. Och den lätt arga utsätts för än mer stress därför att omgivningen reagerar (med rätta!). Det blir en ond cirkel.

Jo, göra upp med socialisering som inverkar negativt på ens liv och på dem man lever med (vilket gäller både män och kvinnor, dock tenderar kvinnor att i högre grad söka hjälp) finns det all anledning till. Underlättar troligen också ett på alla sätt sundare liv och gör troligen ens liv mycket bättre.

Fysisk inaktivitet och rökning är troligen ingen hälsokur för hjärnan och dess funktion eller för psykiskt välbefinnande i det långa loppet. 😦

Normgivande manlig alexitymi…

December 1, 2016 § 18 Comments

31ua3-m92GL._SX313_BO1,204,203,200_

Ronald Levant skriver i kapitlet “Att desperat söka språk: att förstå, bestämma och behandla normgivande manlig alexitymi” s 35:

“Alexitymi betyder bokstavligen oförmågan att sätta ord på känslor. Termen har grekiska rötter: A (utan) – lexus (ord) – thymos (känslor) eller utan ord för känslor.”

s. 36-37:

“… alexitymi finns också i milda till måttliga former. Dessa former är väldigt vanliga och vitt spridda bland män och jag kallar detta tillstånd ‘normgivande manlig alexitymi’.”

Män och människor i deras omgivning kan hävda att:

“Jamen, han kan VISST uttrycka hur han känner!”

Men dessa män kan fortfarande ha problem att prata om hur de verkligen känner, inte minst när det handlar om mer sårbara saker. Något kvinnor i allmänhet har mycket lättare för och följaktligen kan hantera saker generellt bättre än män.

Men Levant & Co hävdar att detta beror på hur pojkar och flickor socialiseras tidigt i livet och senare i kamratgäng och samhället. Och att dessa skillnader inte har med medfödda könsskillnader att göra, utan är inlärda till allra största delen. Och detta bekräftas av det Pollack mött hos unga pojkar (se hans bok “Real Boy’s Voices” eller “Riktiga pojkars röster”).

Levant skriver vidare:

“Som en följd av den manliga rollsocialiseringenprövningen så växer pojkar upp till män som är genuint omedvetna om sina känslor och ibland också för sina kroppsliga sinnesförnimmelser./…/

När man ber män att redogöra för sina känslor och när de är oförmögna att identifiera dem omedelbart, så tenderar de att förlita sig på sina kognitiva förmågor för att logiskt dra slutsatsen om vad de borde känna från förhållandena. /…/ …de kan inte /…/ helt enkelt rikta sina känslor inåt, känna känslan och låta den verbala beskrivningen komma upp i medvetandet.”

Jag känner igen detta: han svarar med en intellektuell utläggning och väldigt ofta med en metafor och hon tänker i känslomässiga termer, reagerar känslomässigt. Jo, han reagerar, men framförallt (kanske nästan enbart?) med ilska.

Och då blir jag-budskap svåra att förmedla slår mig? För jag-budskap involverar hur jag känner och reagerar!? Och därför har många män svårt att prata i såna termer? De tenderar att ge du-budskap: Du gör! Du är! Och med såna så riskerar man att inte komma nån vart eller att inte göra den andra parten öppen och lyssnarvillig!?

Ungefär som Levant beskriver det när han fortsätter som följer:

“Jag frågade en gång en pappa ‘Vad kände du, Don, när din son inte kom till avtalat möte för att titta på hockeymatch?’ Dons svar: ‘Han skulle inte ha gjort det!’ ‘Nej Don,’ sa jag, ‘Jag frågade inte vad du tyckte att han skulle ha gjort! Jag frågade vad du kände!’ Dons svar: ‘Åh, låt mig tänka… Jag tror jag kände, jag måste ha känt mig … upprörd.’

Till skillnad, fråga en kvinna vad hon kände när hennes dotter inte dök upp till en eftermiddag med shopping tillsammans i shoppingcentret och lyssna på när hon skalar av lager efter lager av sina känslor: ‘Först blev jag arg. Sen orolig, därför att jag inte visste vad som hänt henne. Sen blev jag verkligen besviken, för jag såg verkligen fram emot att tillbringa denna tid med henne innan hon börjar på college.’

Denna vitt spridda oförmåga bland män att identifiera känslor och sätta ord på dem har enorma konsekvenser. Det blockerar män som lider av detta från att använda de mest effektiva sätten att handskas med livets stress och trauman – nämligen att identifiera , tänka på. och diskutera ens känslomässiga reaktioner på stressfaktorer eller trauman med en vän, med familj eller en terapeut.

Följaktligen så gör det män mottagliga för att handskas med stress på sätt som gör vissa former av patologi mer sannolik, såna som missbruk, våldsamt beteende, tvångsmässig sexualitet, stressrelaterad sjuklighet och för tidig död. 

Det gör det också mindre sannolikt att såna män får någon behållning av psykoterapi så som den traditionellt praktiseras.”

😦

s. 37:

“Jag hoppas att jag kan engagera läsaren i att fundera över idén att denna aspekt av maskulinitet inte tjänar män i dagens värld.”

Vi borde försöka uppfostra pojkar annorlunda, inte minst för deras egen skull! Och detta har bland annat William Pollack intresserat sig för och pratat med pojkar, som fortfarande är så oskadade att de har ett känslospråk och för villiga öron kan tala om hur de känner, vilka behov de har. Och de visar sig vara väldigt lika flickor!

“Normgivande manlig alexitymi, liksom de allvarligare formerna, kommer av trauma – i detta fall den manliga rollsocialiseringsprocessen, ett trauma som är så normgivande att vi inte alls tänker på det som ett trauma.”

Men det tjänar varken männen själva eller deras relationer – eller världen- väl. 😦 Männen mår inte gott själva och deras omgivning mår inte heller gott.

Kan man sätta ord på känslor så mår man mycket bättre. Och det gäller alla människor.

Omskapad maskulinitet – summan av kardemumman är att män äger en hel hop beundransvärda förmågor och drag, men känslomässig intelligens är inte en av dem…

July 30, 2016 § 14 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

Fick boken Masculinity Reconstructed: Changing the Rules of Manhood– At Work, in Relationships, and in Family Lide” (skriven för ca 20 år sen, men värd att läsa/läsa igen) för två dagar sen och skulle vilja citera ur den i denna bloggpostning vartefter jag läser. Och översätter då från engelska till svenska (dvs det blir min amatöröversättning). Boken går att köpa från Amazon (se länken) för den som vill läsa den på originalspråket.

Förhoppningsvis blir flera intresserade!

Ur kapitel 1 “Maskulinitet vid en vändpunkt” s 3:

“Om man bara ser till det yttre så ser de flesta män ut att funka fint. Deras liv verkar präglade av livlig verksamhet, de är produktiva och framgångsrika. Men den inre berättelsen är en annan. 

De sätter upp en fasad – precis som de tränats att göra – men inuti känner de sig inte så häftiga. 

Där finns en sorts ensamhet; en urholkning; en vag känsla att nånting saknas. Känslan av maskulin mening och stolthet har försvunnit ur deras liv och de vill ha den tillbaka.”

Han skriver vidare s 3-4:

“Ju mer jag lyssnar när män talar i individuell terapi och i mansgrupper och workshops och ju mer jag utbyter nya upptäckter och tankar med andra forskare, ju mer övertygad blir jag att män nu är redo för att förändra sig.

De är redo att ompröva sina idéer om en mans rätta och riktiga roll, en mans rättigheter och ansvar – redo att ta en ordentlig titt på de olika komponenterna i det traditionella manliga trossystemet för att bestämma vilkas användbarhet som har överlevt sig själva och vilka som är värda att bevara. 

De är redo att börja arbetet med att utveckla och behärska de färdigheter som inte gavs dem under deras träning tidigt i livet, men som krävs av män nu. 

Och, mer betydelsefullt, de är redo att sätta åt sidan den tro att det finns eller borde finnas ett ‘rätt sätt’ att vara man, därför att de nu ser hur begränsande/inskränkande och förödande/förlamande detta trossystem är.”

I omskapandet av sin mansroll (s 4)…

“…  dröjde [det] inte länge för män att inse att försöka bli nån slags kombination av Alan Alda och Herr mamma så bytte de bara en sorts inspärrning mot en annan. 

Den enda kurs som återstod var att kämpa sig fram på en medelväg mellan traditionell manlighet och den-känsliga-mannen-idealet, något som tillåter varje man att bestämma för sig själv vilken kombination av gamla och nya karaktärsdrag/egenskaper som han vill införliva i sin omskapade maskulinitet.”

Fler citat kommer att följa i kommentarer till denna bloggpostning.

Här finns videor där Levant ger exempel på hur han jobbar med män:

Och här är hans webbsida.

Where Am I?

You are currently browsing the empathy deficit category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....