Många människor tänker att verklig konversation är förenad med att göra så att du själv låter intressant för andra, när det faktiskt handlar om att vara INTRESSERAD AV ANDRA OCH ATT LYSSNA. I dagens galna värld av teknologi, höghastighetsjobb och överstimulering är vi kulturellt tvingade in i en synbarligen gränslös störtflod av ytligt pladder. Medan småprat är harmlöst och ofta otroligt effektivt för att upprätthålla en vänlig miljö i jobbet vid kaffeautomaten, så är konstant ytlig konversation förgörande för varje intim relation …

July 4, 2018 § 26 Comments

What-Makes-Love-Last_1

John Gottman skriver på s 97 om “kollektiv monolog,” ett begrepp Jean Piaget myntade om förskolebarn, men som Gottman tycker karaktäriserar många vuxenkommunikationer också. (i vår kultur idag handlar det väldigt mycket om att sälja sig själv och framhålla sig själv och således att göra sig själv intressant. Vi har slutat vara intresserade av andra och att lyssna på andra).

“Ytligt småprat är motsatsen till ‘intonad konversation’ /…/ … att frekvent prata förbi varandra är vanligt också i långtidsrelationer – och mellan ett par så skadar det. Sånt tala-i-kors-prat hindrar partners från att åstadkomma den sorts närhet som konsoliderar ett band/anknytning. 

Många människor tänker att verklig konversation är förenad med att göra så att du själv låter intressant för andra, när det faktiskt handlar om att vara INTRESSERAD AV ANDRA OCH ATT LYSSNA. 

I de kommande kapitlen kommer jag att visa er hur man kan använda skickligheten att ställa in sig för att undvika kontraproduktiv ‘kollektiv monolog’ under argumentering. Men vänta inte till en konflikt dyker upp innan du förverkligar detta angreppssätt. Intonad konversation i vardagslivet är nödvändig för att hålla vilken relation som helst vid liv.”

Han skriver om att …

“… att anförtro sig åt sin partner.”

Kräver tillit, men kan också befrämja större och större tillit. Kan skapa en god, uppåtgående spiral.

“Nyckeln är det jag kallar ‘konsten att ha en intim konversation’ [och då handlar det inte om sex nödvändigtvis, utan om alla slags känslor, och det senare är nog till och med svårare än det förra!], vilken verkligen är nybörjarens angreppssätt till ‘intonad konversation.’ 

Intim konversation kräver inte att ni diskuterar konflikter eller känsliga ämnen. Det handlar bara om ATT TALA.  

Du kan applicera dessa konversationsförmågor utan att din partner vet det dock, naturligtvis, men ju mer ni arbetar tillsammans på processen, desto bättre. 

Denna metod avmystifierar intoningsprocessen genom att bryta ner den i fyra steg. Du behöver inte vara en ‘social person’ [‘people person] för att bemästra den. Jag lärde Glenn den, en medelålders ingenjör, som var en självutnämnd surkart. Han berömde sig av att inte ha några behov. Han sa till mig ‘Människor som behöver människor är alltid besvikna och mår miserabelt.’ 

Att småprata fanns på hans ‘att-undvika-lista.’ Han såg ner på, struntade i arbetsrelaterade banketter och retreater därför att de krävde social interaktion. Och ändå så gick han med på att lära sig mitt angreppssätt, därför att hans känslomässiga distans var frustrerande för hans fru sen tjugo år. Hon kände sig så ensam i äktenskapet att hon funderade på att lämna honom. 

Hans två tonårsdöttrar kände sig också fjärmade. De sa att att leva med honom var som att ha en vresig främling under förutsättningarna att han inte skulle bry sig om om de sprang snyftande från rummet. 

I terapin medgav Glenn till mig att han inte visste hur han skulle kunna komma närmare dem. Att förvärva dessa förmågor räddade hans relation med familjen. 

Det fanns parallella förtjänster också. Under en session rapporterade Glenn med förtjusning, att på en tillställning nyligen i arbetet satt han bredvid en medarbetare som han alltid försökte undvika därför att hon ‘pratade för mycket.’ I slutet av måltiden, under vilken han använde sig av de fyra förmågorna, utbrast kvinnan med förvåning att han var en så trevlig person. Med ett skrockande beklagade han sig för mig att att lära sig att ‘tona in’ höll på att förstöra hans rykte. 

Här är förmågorna som jag lärt Glenn och oräkneligt antal andra. Se dem som en biljett till din partners inre värld. För att integrera dem i dagligt liv, rekommenderar jag par att schemalägga regelbundna ‘Hur var din dag”‘-prat genom att använda denna metod för att kolla av och återknyta.” 

Kommer att översätta vidare, men här är de fyra förmågorna:

  1. Sätt ord på dina känslor [se också här]
  2. Fråga förutsättningslösa frågor
  3. Följ upp med redogörelser som fördjupar anknytning
  4. Uttryck medkänsla och empati

 

Advertisements

Att behöva hålla räkning på vem som har gjort vad för vem är ett tecken på problem i äktenskapet. Bland lyckliga makar fyller man inte diskmaskinen bara som återbetalning därför att den andra lagade mat, utan på grund av allmänt positiva känslor om partnern och relationen …

June 5, 2018 § 25 Comments

marriage-advice-frc3a5n-1886

Att måsta gå och känna tacksamhetsskuld för det partnern gör kan bli ytterligare en sten på bördan (Det där att räkna: jag har gjort det och det och det)! Och bidrar ytterligare till jordens trötthet! Att behöva gå och känna att den andra anser sig utnyttjad, anser sin tid icke respekterad osv! Men apropå “den gyllene regeln”: finns förståelse, respekt, inlevelse tillbaka? Är den ömsesidig? Eller kanske helt ensidig? *)

I hans ögon är det honom det är synd om. HANS dyrbara, värdefulla tid inte respekterad – och sen inget mer! Hennes tid då? Hennes åtaganden? Vadå, dela bördor? Och att om man ger så kan man få tusenfalt tillbaka?

(Har hon fått tusenfalt tillbaka? Men det kanske är så enkelt att hon inte förtjänar det? Så DET är ju i så fall ett ickeproblem!

“… tar han offerkoftan på!!!???”

var en respons hon fick efter att ha berättat vid ett ganska stort antal sessioner på “enheten för våld i nära relation” hur deras relation är. Det är bara synd om honom! Ingen mer! 😦

Hon kan väl svänga förbi och göra ärenden på väg från stan till landet! Handla mat, ta med ren tvätt, vattendunk, svänga förbi och köpa rullgardiner!

“Det tar väl inte många minuter!!!???”

Till slut blir alla dessa små extrasaker en sak för mycket!

Han jobbar inte. Har ingen bil. Har inte ens försökt få jobb. Bil är dyrt, jo! Ska hon hålla honom med bil också? Kan det faktiskt betyda en hel del om han kompenserar genom att avlasta? Och undvika att lägga ytterligare tacksamhetsskuld på henne???

(Hon lägger INTE tacksamhetsskuld på honom och hävdar:

“Jamen, jag har gjort ditten och datten!”

Som en sorts tävlan vem som gjort vad för vem!? 😦

Och det är hennes fel att hon inte påpekat det och att det därför inte blir poängterat!??? Men hon HAR försökt, men han argumenterar direkt omkull henne, med argument som får henne att gapa och bli alldeles stum.

Vem är det som är en stor egoist här? 😦 Och han har flera gånger kallat henne för bortskämd prinsessa. 😦 Hur är han då? Att säga så kan vara en projektion: “Du är ….” (skulle kunna ersättas med: “Jag är …)?

Något som hon “lärt” sig i långtidsterapi för några årtionden sen och som hon undviker. Dessutom så är såna yttrande knappast bästa sättet att komma tillrätta med det problem man vill lösa! Är detta snarast ett försök till maktdemonstration? Behövs såna? Och behövs kraftfulla såna? Kan man inte resonera lugnt om dylika saker? Och att han har svårt att resonera lugnt om dem, utan blir så arg, handlar om något han skulle behöva bearbeta?).

Vadå, hjälpa och avlasta varandra, om det inte blir för stor obalans? Utan stora åthävor. Kärleksfullt. (Vet han vad det är? Allt man gör för andra är en uppoffring, som man egentligen förtjänar att bli storligen prisad och tackad för, men som dem man hjälper inte har vett att värdesätta, prisa eller tacka en för??? Annat är det med en själv? Obs! ironin!).

I tillit prata, lugnt. Tillit till henne och att hon är resonabel. Istället för att bli så arg och aggressiv. Och mitt i allt undrar han om hon inte “trust him”!!! Hon begriper inte vad deras diskussion har med tillit att göra, eller icke tillit att göra! (Kanske en brist hos henne???)

Och kanske är detta bara ett ytterligare uttryck för att projicera det man själv har problem med? Och kanske inte ens är medveten om att man har problem med, utan lägger ut det på den andra (detta kan ju vara ett uttryck från projektion från hennes sida, med risk att bli alldeles snurrig. 😦 Det där att i ökande grad veta vad som handlar om mig och vad som egentligen handlar om den andra? Dvs vad som faktiskt är rättfärdigt och vad som inte är det?

Att ta ansvar för sig själv som vuxen person och det man säger och gör. Wallroth skriver om agentskap. Han skriver på s 107 i sin bok om mentalisering, i kapitlet “Utveckla ditt agentskap”:

“Agentskap är, som vi slog fast i kapitel 5, känslan av att styra sitt eget liv, och ha huvudansvaret för det som händer en. Motsatsen till agentskap är att uppleva sig som ett passivt offer för omständigheterna. Agentskap och mentalisering är nära förknippade med varandra, och om du utvecklar ditt agentskap så utvecklar du också din mentaliseringsförmåga – och tvärtom.”

Och mentaliseringsförmåga skulle kunna (lite slarvigt?) översättas med förmåga till empati!? Eller att kunna leva sig i andra och deras situation, på ett “vuxet” sätt.

Och i länkad postning står det att sömn är viktig för mentaliseringsförmågan. Sömn i sin tur påverkas av stress, för mycket att göra och att gå i konstant spänning. Så förmår man vara varsam med den andra är chansen större att hon förmår tänka klart och lösa problem bättre osv.

Slår mig om hög IQ och empatiunderskott, “Är biomedicinska forskare och experimentella psykologer väl lämpade för uppgiften att förstå mänskliga emotioner och känslor?” En fråga som kan vara högst relevant! MEN det betyder inte att ytterst intelligenta personer alla saknar förmåga till empati! Jag tror förmågan till empati har med vad man upplevt tidigt i livet att göra. SAMT att man som vuxen kan förbättra denna förmåga och utveckla den.

*) Vill han verkligen själv bli bemött och behandlad som han bemöter och behandlar henne??? Skulle han verkligen vilja det? Handen på hjärtat!

Och räknas eller värdesätts något av honom som HON gör? Det är värdelöst och väger ingenting?

Däremot jobbar han och står i på ett sånt sätt så hon inte har den minsta chans??? Han sliter och släpar. Det hon gör är en verkligt lätt match i jämförelse!???

Har han nånsin sagt:

“I see your point [plötsligt]!”

Men han tycker att hon borde säga detta! OCH vara ärlig samtidigt! 😦 Jo, hon skulle inte ha något problem med att ärligt kunna säga det om hon verkligen kände att hon ärligt menade det! Om det funnes nån slags motprestation!

reflektioner och speglingar - Alice Miller II...

20170915_072152

“Att behöva hålla räkning på vem som har gjort vad för vem är ett tecken på problem i äktenskapet. Bland lyckliga makar fyller man inte diskmaskinen bara som återbetalning för att den andra lagade mat, utan på grund av allmänt positiva känslor om partnern och relationen.

Om du upptäcker att du för protokoll på nånting med din partner, så antyder det att det är något spänt i äktenskapet.”

Nej, ingendera part är riktigt lycklig i denna relation. Hon känner sig spänd hela tiden. Och det tar ut sin rätt. Har tagit ut sin rätt, både känslomässigt och kroppsligt.

Den dominerande grundinställningen är negativ!? Och då retar man sig på en massa saker? De dominerande känslorna är inte positiva, utan negativa.

Otillfredsställelsen och missnöjet är stort? På väldigt mycket. Det som är positivt förmår inte väga upp? Är detta riktigt hälsosamt? Kan det göra parterna fysiskt sjuka också? Något som redan…

View original post 5 more words

Att sätta ord på dina känslor och fråga förutsättningslösa frågor. Om du frågar frågor som bara kräver ett ja- eller nej-svar så förstör du konversationer innan de har en chans att börja …

April 26, 2018 § 1 Comment

29415977_161659971190550_1267723454988156928_n

“Putting Your Feelings Into Words and Asking Open-Ended Questions”:

“As we all know, emotions are devious creatures. They elude our understanding for a vast number of reasons, among which are the inescapable facts of daily life. Unfortunately, with so much focus being invested in the small crises and stressors that arise in our jobs and daily activities, it is difficult to find a moment to truly connect with what we are feeling.

As a result, our emotional lives often spiral out of our control, and internal pressures build up. At a certain point we explode, and this affects our relationships with those we are closest to – potentially harming our bonds with those we care about the most.

If we cannot identify our own emotions, how are we supposed to understand them or process them? If we cannot understand and process them, how can we communicate about them with others? How can we expect our partners to be a source of comfort and support?

These are problems we all struggle with! If you feel frustrated in your inability to have intimate conversations about your deepest feelings with your partner, you are not alone. Right now you’re probably thinking that “misery loves company” isn’t particularly helpful. But that’s not our message. Our message is that we can help.

As exhausting and frustrating as all of this is, Dr. Gottman encourages us not to feel too overwhelmed. He and his wife, Dr. Julie Schwartz Gottman, have designed an incredible approach to help us achieve focus and explore our feelings, ultimately gaining the skills we need to discuss them with our partners.

In What Makes Love Last, Dr. Gottman describes some incredibly effective and largely unknown techniques for identifying our emotions. Identified by renowned scientists, including a number of research psychologists, there are certain physiological signs that can help us to understand what we are feeling. This week, we are excited to offer you a few tips that you can use in your own home to build intimacy with your loved ones. We wouldn’t want to reveal all of Dr. Gottman’s secrets, but here’s a teaser!

Ask open-ended questions

If you ask questions that require only a yes or no answer, you are destroying conversations before they even have a chance to begin. You are accidentally slamming the door that you are trying to open. This door is unfortunately labeled “Intimacy.” Instead of “Did you watch that movie?” ask, “What was your favorite part?” Instead of “Are you upset?” ask, “You seem upset – what’s going on?”

Stop and breathe

If you are bothered by your inability to label your emotions, stop and meditate for a moment. Clear your mind. Search for a word. When a word comes to mind and your body relaxes, you have hit the spot. Here are a few examples you can use in this activity. Remember, these are just a starting point!

Positive Emotions

  • Amused
  • Appreciated
  • Lucky
  • Satisfied
  • Silly
  • Turned On
  • Joyful
  • Safe
  • Proud
  • Powerful
  • Playful
  • Fascinated

Negative Emotions

  • Alienated
  • Tense
  • Misunderstood
  • Powerless
  • Ignored
  • Inferior
  • Criticized
  • Ashamed
  • Betrayed
  • Numb
  • Unsafe

We share a few more skills for building intimacy with you in our following blog post, What Makes Love Last: Expressing Compassion and Empathy. This post will show you the fundamentals of deepening connection in your conversations and expressing compassion and sympathy.”

Empati är en avgörande del av den heroiska mannens verktygslåda – innan du kan ‘gå i en annans skor’ måste du vara bekväm i dina egna. En stark man är en som är säker nog i sig själv så att andras tro inte hotar honom. Han är säker på att hans skickligheter, talanger och förmågor kommer att tillåta honom att komma över vadhelst livet och andra människor slänger på honom. Detta ersätter stagnerande och ytligt syndabockstänkande, vilket vanligtvis inbegriper det falska övermodet hos fördömande av andra.  Med andra ord så tar heroiska män positiv handling i världen, för att stötta sig själva och andra, i en strävan att leva väl, snarare än att passivt gyckla andra utifrån inbillad säkerhet i en dogmatisk övertygelse …

March 31, 2018 § 12 Comments

FB_IMG_1520405283326

“Empati är en avgörande del av den heroiska mannens verktygslåda – innan du kan ‘gå i en annans skor’ måste du vara bekväm i dina egna”:

“Vid någon punkt i livet undrar vi alla om vi, eller människor runt oss, är ‘galna.’ Bortsett från hur socialt tondöv användningen av den termen är i förhållande till det fortfarande kvardröjande stigmat som omger mental sjukdom, är det inte onaturligt att oroa sig över uppsåten hos de mänskliga varelser som vi möter. Det är del av vår undermedvetna överlevnadsmekanism att vara på vår vakt mot andra.”

Är det alltid det? Kanske mot människor vi inte känner, men är det ens alltid så då heller? Fast detta riktar sig till män och män är kanske mer så? Generellt?

“Medan det är klokt att vara medveten om potentialen hos andra att skada oss, och att vara beredda på att försvara oss själva när det är nödvändigt, måste vi försöka tygla tendensen att koppla ihop mental sjukdom med våld. Studier har visat att mental sjukdom inte förutsägbart resulterar i våldsamt beteende.

Tyvärr så existerar fortfarande den allmänna synen att det finns en stark koppling mellan de två, i trots av faktumet att forskning visat att även psykopater, till största delen, oftare inte är våldsamma.

Psykopati och sociopati är termer som ofta används ömsesidigt utbytbart, på grund av att en betydande aspekt i beteendet hos båda är avsaknad av empati. Men även fast dessa tillstånd uttrycker sig på liknande sätt, tror experter att psykopati beror på biologi; vilket betyder att hjärnan hos psykopater är strukturellt annorlunda. Som kontrast är sociopatiska tendenser sannolikt resultatet av inlärda beteenden och trossystem.

Att avsaknad av empati är ett inlärt beteende är både goda och dåliga nyheter, De dåliga nyheterna är att avsaknad av empati har potentialen att spridas genom hela samhället. De goda nyheterna är att vi kan medvetet agera för att utveckla vår känslomässiga intelligens.  

Detta är verkligen utomordentliga nyheter därför att du kan inte leva heroiskt utan empati. Även fast empati är ett medfött mänskligt drag, kan dess uttryckande bli undertryckt av ideologier som lär ut fördomar, syndabockstänkande och andra former av intolerans. Spridande av rädsla, baserad på demonisering av andra människor, är en kraftfull faktor när det handlar om urholkad empati. 

Många män har socialiserats att kontinuerligt injaga fruktan, att framkalla rädsla i andra för att dominera över dem. Annat toxiskt maskulint lärande inkluderar våld som universalmedlet för lösande av alla problem, extremt ‘ensamvargsliv’ och misstänksamhet mot andra (i synnerhet andra män [men inte bara män, skulle jag vilja tillägga]), och konflikt som det naturliga tillståndet i världen.   

Eftersom nedtryckande av känslor också är ett nyckeldrag i toxisk maskulinitet, är avsaknad av empati hos män oundvikligt i den toxiska maskuliniteten. Om en man inte kan tillåta sig själv att känna sina egna känslor, hur ska han förstå och respektera känslorna hos andra?

Om de enda känslor som du tränats att uttrycka är vrede, misstänksamhet och förakt, kan du inte känna igen existensen av andra känslor, lika genuina, varken i dig själv eller i andra. 

Om du vill bli en empatisk man, kan du använda följande metoder för att få hjälp att avtäcka, engagera och utveckla din empati. 

◊♦◊

FB_IMG_1520405393080

Kom ihåg att livet är utmanande för alla

Du är inte ensam om triumferna och tragedierna i livet. Som det gamla uttrycket säger ‘var snäll, därför att alla du möter kämpar en hård strid.’ Alla levande varelser har en börda att bära. Deras kämpande kan vara så annorlunda att det är obegripligt för dig, men det borde inte spela någon roll. 

Hämta tröst i faktumet att vi alla har problem och använd det som motivation att hjälpa andra, lika väl som att be om hjälp om du behöver den. 

Om du lurar dig själv att känna som om ingen annan lider så som du gör, kommer du att tendera att bli bitter och avundsjuk på andra [inte säkert dock, det kan uttryckas på andra sätt också, tror jag]. En annan truism/plattityd säger ‘jämförelse bestjäl dig på glädje.’ Om du övertygar dig själv om att nån annan alltid har det bättre än du, kommer du att bli cynisk. Undvik denna fälla så gott du kan!

Kom ihåg att heroism betyder att vara en banbrytare [!!! 🙂 ]

En viktig aspekt av heroism är att bryta sig fri från status quo [!!!]. Hjältar är de som stiger ut ur normen i samhällets vardag när det blir uppenbart att nånting i samhället behöver förändras till det bättre

Idag är att göra andra till syndabockar för samhälleliga problem återigen på uppåtgående och nöter urholkar sammanhållningen i vårt samhälle,  när samtalet mer och mer urartar till inre käbbel över ideologiska skillnader, Vi har glömt att respektera varandras grundläggande mänsklighet, och det civila samtalet, i en demokrati, har dalat som ett resultat av detta.   

Vi behöver att hälsosamma män reser sig/höjer sig ovan denna trend att demonisera andra. Verklig styrka är inte att vara en ‘tuff guy’ som kickar alla andra i ändan. En stark man är en som är säker nog i sig själv, så att andras tro inte hotar honom. Han är säker på att hans skickligheter, talanger och förmågor kommer att tillåta honom att komma över vadhelst livet och andra människor slänger på honom.

Detta ersätter stagnerande och ytligt syndabockstänkande, vilket vanligtvis inbegriper det falska övermodet hos fördömande av andra. 

Med andra ord så tar heroiska män till positiv handling i världen, för att stötta sig själva och andra, i en strävan att leva väl, snarare än att passivt göra narr av andra utifrån inbillad säkerhet i en dogmatisk övertygelse

Notera att att vara en heroisk man kräver att du är empatisk med dem med vilka du inte instämmer, vare sig det handlar om religion, politik eller andra syner på världen. Någon måste vara den första att hellre fria än fälla. Du kan måsta respektera en annans mänsklighet, även när den inte ger dig samma hövlighet tillbaka.   

Om du gör detta finns det en chans att andra kommer att lära av ditt exempel. Vi kan oftast inte ändra en annans sinne med ord, men ibland kan vårt handlande verkligen tala högre än ord och vara mycket mer övertygande. 

◊♦◊

Verkliga män känner, för sig själva och andra

Kom ihåg, du kan inte förvänta dig att vara i kontakt med andra människors känslor om du inte tillåter dig att känna dina egna. Detta är anledningen att män har empatiproblem. Toxisk maskulin doktrin lär män att känslor måste tryckas ner, för att  de inte ska framstå som ‘svaga,’ ‘homosexuella,’ eller ‘flickaktiga.’ I verkligheten tillåter sig riktiga män att känna hela raden av mänskliga känslor. 

Dessutom känner heroiska män till lärorna om positiv psykologi, vilken har visat oss att känslor inte är blinda instinkter, mot vilka vi är maktlösa [vi kan alltså inte skylla våra handlingar på dem, inte frånsäga oss ansvar]. Istället kan vi använda positiva känslor för att bygga upp vår återhämtningsförmåga och empati.

Ja, våra känslor kan ibland glida utom vår kontroll, men som med andning kan vi också få medveten kontroll över denna biologiska funktion. Vi kan medvetet odla känslomässig intelligens. 

Män, vi har ett ansvar, mot oss själva och världen, att låta oss själva känna empati med andra. Om vi inte gör det kommer världen att glida vidare in i splittring och intolerans.

things-you-carry-that-you-should-let-go_6e9cbe356bcbacf9e8435a4ce1fec3ce.fit-360w.jpg

choose-one_59f4f8e821ce839a287dbc5630cd0a8a.fit-360w

guiding-lights_dfe6a448d677a322860cb046c753f332.fit-360w.jpg

resilience_7d18828010c1e23f6e21b7866ff40222.fit-360w.jpg

the-process-of-finding-your-purpose_98f9f700ab14e423483d7ab1218573ca.fit-360w.jpg

‘Fenomenet empati är grundläggande i alla relationer. Antingen tar vi itu med känslorna som ofrånkomligen finns mellan oss genom att vända oss till varandra eller så vänder vi oss bort. Om vi vänder oss bort från andra utan att ge uttryck för att deras känslor existerar lämnar vi oundvikligen den andra personen försvagad i någon mån. Vi vänder oss också oundvikligen bort från att engagera oss fullt i vår egen erfarenhet och hanterar den därmed på ett mindre bra sätt – det vill säga i isolering’ …

March 18, 2018 § 8 Comments

23800048_1882773628404404_6251703468864261492_o

Brené Brown s 83-84 om empati i boken om skam:

Jean Baker Miller och Irene Stiver (forskare och terapeuter från Stone Center vid Wellesley College i Massachusetts) skriver /…/:

‘Fenomenet empati är grundläggande i alla relationer. Antingen tar vi itu med känslorna som ofrånkomligen finns mellan oss genom att vända oss till varandra eller så vänder vi oss bort.

Om vi vänder oss bort från andra utan att ge uttryck för att deras känslor existerar lämnar vi oundvikligen den andra personen försvagad i någon mån. Vi vänder oss också oundvikligen bort från att engagera oss fullt i vår egen erfarenhet och hanterar den därmed på ett mindre bra sätt – det vill säga i isolering’.”

Och detta med att vända sig mot eller bort pratar Gottmans också om, se Vänd er mot varandra istället för bort: ‘Det som verkligen händer i dessa korta, vardagliga utbyten är att make och maka knyter an – de ställer in sig genom att vända sig MOT varandra’…”

Hur svarar omgivningen när du berättar om ett mänskligt behov du inte fått fyllt eller brister du blivit offer för? Social respons vad är det? Hur är den?

December 28, 2017 § 2 Comments

Maktfrågor tas ofta upp bland par, men de är, visar studier, oftast konstruerade INTE I TERMER AV HUR MÄN BEHÖVER FÖRÄNDRAS, UTAN SNARARE HUR KVINNOR GÖR – DU VET, HON MÅSTE BLI MER SJÄLVHÄVDANDE – YTTERLIGARE EN TRÖTT VERSION AV ‘HON SKULLE HA HAFT PÅ SIG EN LÄNGRE KLÄNNING …”

Allan Wade pratar om att man tenderar att lägga ansvar på offret och/eller den som påvisar missförhållanden: det den borde ha gjort och inte borde ha gjort, borde ha sagt och inte. Han och hans forskarkolleger har dock visat att när man skrapar på ytan, så HAR offret gjort motstånd, reagerat. Och det kanske visar sig att det är just det som hen ifrågasätts rörande, har hen gjort! Eller gjort annat, som visar att personen ifråga faktiskt aktivt försökt påverka sin situation på kanske en stor mängd sätt!

Ja, hur reagerar omgivningen när offret berättar?

Jag undrar: vad leder det att man avvisar? Vilka konsekvenser får det? Kanske för fler, därför att verklig, konstruktiv förändring hindras? Och vad är omgivningens svar indikation på?

Det är offret som ska ändras, som underlåtit, som ifrågasätts, ensidigt, den andra parten behöver inte ändra sig! De här mönstren går igen här och där!?

Men kanske borde man också kräva saker av den senare? Och inte ensidigt av den som är i underposition p.g.a. fysisk styrka, makt e.d.! Inte bara KANSKE, man BORDE! Kräva ömsesidighet är det minsta: man kan inte bara kräva saker av ena parten, i synnerhet om den är i nån slags underposition!

Att man skyller offret visar att man inte vill lyssna och empati saknas (troligen i hela miljön, så inte undra på att man avvisar vittnesmål om hur folk behandlas, på denna arbetsplats t.ex.). Och det visar kanske att vittnesmålet faktiskt är ett vittnesbörd om just det offret försöker påtala! Det är något i miljön, den psykosociala, en avsaknad av saker …

Som i Kejsarens nya kläder: man vill inte se att kejsaren är naken?

“Språket döljer våldet” kan man läsa:

“Vårt sätt att tala om våld skapar falska bilder. Det måste bli tydligare vem som bär ansvar och vem som gör motstånd. Det menar Allan Wade, familjeterapeut och psykologiforskare./…/

Allan Wade forskar ihop med Linda Coates, som är professor i psykologi. De visar att språket döljer både våld och motstånd genom att förvandla ensidiga handlingar till ömsesidiga. När en person till exempel åtalas för att ha slagit en annan kallas det i brottsutredningar ofta för bråk. Alltså något som är gemensamt, och där båda parter är delaktiga och ansvariga.”

Den amerikanske sociologen Michael Kimmel skriver, om män …

“… hur kommer det sig att män använder biologiska argument när de är arga och de misshandlar någon som är mindre eller äldre än de är eller när de misshandlar sina fruar – men de slår inte sina chefer?

Jag menar, min chef borde mer sannolikt göra mig förbannad än min fru skulle göra, eller hur?

Varför slår jag inte honom [henne?]? Därför att jag behöver känna att jag har tillåtelse. Du måste tro att måltavlan för ditt våld är ‘legitimt’.”

Genom att klandra offret för att ha underlåtit att göra saker så är det ett legitimerande av det offret försöker framföra!

Han skriver vidare om ett…

“… hårdnackat fastklamrande vid traditionella manlighetsideal.”

Vidare från artikeln “Språket döljer våldet” ovan:

“Det här får konsekvenser – både för rättegångarnas utfall och brottsoffrens hälsa. Allan Wade och hans kolleger i Kanada har bland annat studerat språket som används vid fällande sexualbrottsdomar. De har tittat på hur domarna talade om offer, gärningspersoner och våld när de redogjorde för sina beslut. Det visade sig att domarna i 63 av 65 fall delvis använde ett språk som gjorde båda parter ansvariga för det som hänt.

– Sättet de uttryckte sig på gav en bättre fingervisning om hur domen skulle komma att lyda än vad brottets allvarlighetsgrad gjorde. Att använda språket rätt handlar inte om att vara politiskt korrekt, utan om att ge en riktig beskrivning av ett brott, säger Allan Wade./…/

– De här rubrikerna var inte bra. Sex låter som något folk gör frivilligt. Den enda förklaringen är att vi sätter väldigt många rubriker varje dag, men de här borde inte ha publicerats, säger han.

Det var under 1990-talet som Allan Wade och hans kolleger utvecklade response-based practice. I dag driver de Centre for response-based practice*, som bedriver forskning samt erbjuder terapi och utbildning.

När klienterna först kommer hit, säger många att de inte gjorde motstånd under övergreppet. Det beror, enligt Allan Wade, på att vår kultur ser offer som passiva. På centret ställer terapeuterna frågor som ‘Okej, när din pojkvän började tvinga sig på dig, hur reagerade du? Vad gjorde du?’. Det får personerna att fokusera på de små saker som de faktiskt hade gjort för att visa ett nej, undvika en attack eller skydda andra.

– Det går att ställa frågorna på ett försiktigt och nyfiket vis så att man undviker att skuldbelägga. Jag tar först reda på mycket om sammanhanget. Sedan frågar jag till exempel: ’Så, han kom emot dig, hur reagerade du?’.

Ibland säger folk att de inte kunde göra något. Då envisas Allan Wade försiktigt, och frågar vidare: ‘Naturligtvis. Men hur gjorde du ingenting?’

Klienterna har fått Allan Wade och de andra terapeuterna att inse att brottsoffer alltid, på något sätt, gör motstånd. Men den bilden har de inte kunnat hitta inom psykologin och psykiatrin. Där beskrivs offren som undergivna, passiva eller att de till och med inbjuder till våld.

– Det finns en klyfta mellan hur språket beskriver våldsoffer och hur dessa agerar i verkligheten.”

Och ibland vill man inte höra vad offret verkligen har gjort! I en miljö som inte är så bra! Där avvisar man vittnesmål om saker som inte är bra! Till och med aggressivt!

“Den svenska psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz håller med om kritiken. Hon menar att psykologer, ofta i all välmening, använder meningar som ‘Vad kände du då?’ och ‘Kunde du ha gjort något annorlunda?’.

– Då får vi så klart svar som innehåller uttryck som maktlös eller inte vara värd något. Sådana uttryck kan återkalla känslor av passivitet, av att inte kunna påverka situationen. Den andra frågan ger sken av att personen själv har bidragit till det som hänt och, indirekt, också får skylla sig själv, säger hon./…/

Liria Ortiz har börjat använda response-based practice i sitt arbete, och har särskilt fastnat för frågan ‘Vad gjorde du för att visa för dig själv och för den andre att det här inte var okej?’. Svaren har överraskat:

– Det var till exempel en person som inte kunde göra så mycket för att försvara sig fysiskt mot våldet. Men hon hade bland annat spottat i smyg i ett vattenglas som den våldsamma personen skulle dricka. Det stoppade förstås inte våldet, men handlingen kändes ändå som en seger, och det stärkte hennes självkänsla.

Varför våldsoffer som gör motstånd nästan alltid skildras som passiva, var en fråga som Allan Wade och hans kolleger undrade över. De började titta närmare på hur offren beskrivs inom psykologin, psykiatrin och rättsväsendet – och knöt ihop det med en studie av kolonialt språkbruk.

De felaktiga beskrivningarna visade sig finnas överallt: i artiklar, historieböcker, polisförhör, domarkommentarer och rapporter från socialsekreterare och psykiatrer. De flesta använde en mix av ensidiga uttryck, som attack och överfall, och några ömsesidiga, där till exempel våldtäkt blev samlag.

– Folk som arbetar med straffrätt tror ofta att ömsesidiga termer är objektiva och opartiska. Det är en del av problemet, säger Allan Wade.

Men det är inte alla jurister som håller med om hans kritik av språket. En del hävdar till exempel att meningen ‘En vuxen hade sex med ett barn’ är objektiv. Men Allan Wade framhåller att barn under 15 år, i bland annat Sverige och Kanada, inte kan ge samtycke till sex med någon som är över 15 år. Det är i lagens mening våldtäkt.

– Det innebär till exempel att det aldrig kan finnas barnprostitution. Barn har inget sex att sälja. Om du säger till ett våldtaget barn att det varit med om olagligt sex, då har du fått barnet att bli deltagare i sex i stället för offer för våldtäkt.

I texter döljs våldet även i grammatiken. Allan Wade använder ofta ett exempel på hur skiftet från korrekt till inkorrekt beskrivning sker steg för steg. Det börjar med Bob slog Sue, som skiftar till Sue blev slagen av Bob.

– Objektet flyttas till subjektets position och därmed skiftas fokus från Bob till Sue. Nästa steg är Sue blev slagen. Här finns den som gjorde det inte längre med. Det steget följs av Misshandel ägde rum, där verbet slå ersätts av substantivet misshandel. Till slut beskrivs det hela som äktenskaplig dispyt. Vid varje skifte förlorar vi information om vem som gjorde vad mot vem.

Hur omgivningen väljer att uttrycka sig mot någon som varit utsatt för våld kan vara avgörande för möjligheten för den utsatta att läka. Anthony Charuvastra, universitetslektor i barn- och ungdomspsykiatri, har gått igenom forskningen på området.

Hans studie Social bonds and posttraumatic stress disorder visar att omgivningens stöd – eller brist på stöd – är avgörande. Det är en av de viktigaste faktorerna för risken att drabbas av, och möjligheten att återhämta sig från, posttraumatisk stress efter ett trauma.

Negativa reaktioner från omgivningen, som skuldbeläggande och ovilja att ge stöd, är starkt förknippade med psykisk ohälsa. Det är något som även Allan Wade har märkt bland sina klienter och i sin forskning.

– Kommentarer till våldsutsatta kvinnor som ’Varför låter du honom behandla dig så där?’ och ’Varför väljer du alltid sådana killar?’ är skuldbeläggande. Skyll inte på offret. Antagligen har personen gjort allt den kan för att skydda sig.

Response-based practice-metoden används också i behandling av förövare. Våldsamma män skildras många gånger som okontrollerade. Ofta används beskrivningar som ‘De blev överväldigade av vrede eller sexuellt begär’.

När terapeuten och klienten går igenom gärningarna steg för steg, framträder en bild av en förövare som är beräknande och medveten om vad han gör. En man hade till exempel varit på fest med sin flickvän, och blev dömd för att senare ha gett sig på henne.

Efter domen fick mannen kontakt med Allan Wades kollega Brenda Adams. Hon frågade om han gått direkt in till flickvännen efter att ha slagit in hennes låsta ytterdörr med en yxa. Mannen svarade: ‘Nej, tror du att jag är dum? Jag tänkte inte storma in i hennes sovrum med en yxa.’ Även när han var arg var han alltså medveten om att han borde ställa ifrån sig yxan.

– Det visar att han fattade en rad övervägda beslut längs vägen, och han kan inte längre säga att han tappade kontrollen. Indirekt börjar vi utmana de idéer och ordval som vanligtvis låter mannen slippa undan, säger Allan Wade.

Centre for response-based practice arbetar dessutom med att utbilda personal på olika samhällsinstitutioner. Till exempel kan socialtjänstens och psykiatrins reaktioner på våldsutsatta kvinnor vara problematiska.

– Socialsekreterare kan till exempel säga till en kvinna att de kommer att ta barnen, eftersom hon har misslyckats med att skydda dem.

Men socialsekreteraren går vanligtvis inte till mannen och säger han inte får komma nära sina barn eftersom han har varit våldsam.

Freda-mottagningen mot våld i Luleå har arbetat med metoden i två år. Samordnaren Kerstin Wanhatalo säger att personalen ser våld som en envägshandling, inte som ömsesidigt, och gör våldet synligt i språket.

– Vi jobbar med att benämna saker för vad de är: våld är våld, inte bråk eller konflikter. Det är viktigt att göra det tydligt i samtalet vem som bär ansvaret. Vi märker att den våldsutsatta kvinnan blir stärkt av det här synsättet.

Mottagningen samarbetar med socialtjänsten, och socialsekreterare kan remittera våldsutsatta kvinnor och barn som upplevt våld hit. Kerstin Wanhatalo tror att socialsekreterarna generellt, när de tänker på hur de uttrycker sig, kallar våld för just våld. Men det är lätt att trilla dit i vardagen.

– När personalen bara jobbar på och inte hinner reflektera kan det hända att de använder ord som bråk och konflikt. De säger att det har varit en konflikt mellan föräldrarna där barnet kommit i kläm, i stället för att säga att det handlar om en person som utövar våld mot en annan och att det påverkar barnet.

Allan Wade samarbetar också med svenska Susann Sward, verksamhetschef på Rättighetsfokus, ett företag som hjälper organisationer att arbeta med mänskliga rättigheter. De håller just nu på med en webbplats för en internationell kampanj mot att våld mot barn presenteras som sex med barn.

Det här ser Allan Wade som ett storskaligt internationellt problem. Det kan vara formuleringar som en vuxen har haft sex med en minderårig eller barnprostitution.

Webbplatsen ska lanseras under våren, och forskarna kommer att visa exempel på när språket gör våldet osynligt, vilka konsekvenser detta får och hur vi borde uttrycka oss i stället.”

*”At the Centre for Response Based Practice we aim to provide and promote socially just and effective responses to violence and other forms of oppression and adversity, through direct service (e.g. counselling), education, research, supervision and advocacy.

The Centre for Response Based Practice guides and co-ordinates research, development, & the application of Response Based ideas in various settings. We aim to partner with individuals and organizations to promote the development and application of Response Based ideas, to increase awareness, & to empower individuals & organizations in the use of Response Based practice. To learn more, visit our Response Based Ideas page . 

“Response based practice is one of the most elegant, hopeful, generative, and respectful approaches that I have been privileged to come to know over a long number of years.  I remember the gasp of wonder when I heard Allan Wade present his work for the first time.  It was so simple yet so profound.  I say this not only as a professional who has been able to pass on this knowledge with clients but also as someone who has benefited first hand in my own recovery from a traumatic attack that I subsequently wrote about  (McCarthy, 2010).”

Ta din partners sida …

December 12, 2017 § 1 Comment

The-Marriage-Minute_Landing-Page-Footer

Ta din partners sida”:

“Det är viktigt att ta din partners sida när hen är upprörd över nånting utanför relationen. Det betyder att vara stöttande även om du tycker att hen är oresonabel.

Poängen är inte att vara oärlig eller tillåtande. Det handlar om att känna empati med hennes känslor. Du kan ge råd senare, om hon vill, när hon är redo för det. 

Till exempel, om din partners chef skäller ut henne för att hon är fem minuter sen borde du troligen inte säga, ‘Kanske din chef hade en dålig dag,’ eller ännu värre, ‘Tja, du är alltid sen.’

Försök istället säga, ‘Jag är ledsen, älskling. Det är orättvist,’ eller ‘Du har arbetat så hårt. Jag kan förstå varför du är frustrerad. 

Kom ihåg, ‘vi-skap’ är nyckeln till ett hälsosamt äktenskap och att ta din partners sida visar att ni tillhör samma team.

Ytterligare läsning

Where Am I?

You are currently browsing the empathy deficit category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....