Att odla goodwill är viktigare än nånsin, och där vi verkligen kan starta är med oss själva och med självmedkänsla…
December 28, 2023 § 57 Comments
“One of the reasons people enjoy the holidays is because it’s the season of goodwill. We wish each other well by giving gifts, sending holiday cards, baking cookies for neighbors, or donating to charity. Although it might be easy to dismiss these acts as perfunctory and superficial, there is a deeper wisdom here that’s worth paying attention to.
In our busy, stressful lives, interpreted through brains designed by evolution to focus on problem-solving, feelings of friendliness and goodwill are typically not in the foreground of our experience. Although evolution also designed mammalian brains for care and connection, this tendency is easily overridden by our instinct to continually defend against threats.
That’s why we need to intentionally cultivate goodwill as a practice, and cultural traditions such as gift-giving can help us strengthen this habit. While the holidays focus on goodwill toward others, however, benevolence toward ourselves is often neglected.
Given that our internal emotional landscape colors our experience 24/7, one could argue that it’s most important to direct goodwill inward. When we are kind and supportive with ourselves, we create a friendly mindset that provides the resources to give to others.
In Buddhism, loving-kindness meditation involves repeating a series of phrases designed to strengthen the habit of friendliness to ourselves as well as others. Traditionally, well wishes are aimed at a series of targets in a particular order: oneself, a benefactor, a friend, a neutral person, a difficult person, and then all beings. It can be the hardest to aim goodwill inward, however, since most people tend to be cold and critical toward themselves.
So, I’m including a guided loving-kindness practice designed to help you cultivate friendliness with a sequence that’s easier to follow. We start by sending our good wishes to a loved one we adore, like a grandparent or a pet. This gets the benevolence juices flowing. Then we extend our goodwill to ourselves AND our loved one (after all, our relationships – by definition – include us!) Finally, we let the full focus of our goodwill land on ourselves.
I hope that this practice helps you build the muscle of loving-kindness and that its benefits flow to you and your loved ones.
To support you on your self-compassion journey, you can find additional practices, upcoming events, resources, and more information on self-compassion here.” – Kristin Neff 28/12.
Men goodwill är supersvårt att känna ibland! Riktigt supersvårt. En del människor uttrycker såna åsikter på ett sätt som gör att man verkligen baxnar.
Men KAN man känna goodwill är det nog bra, inte minst för ens eget mentala välbefinnande.
Och Kristin Neff påminde nyligen om det med att vara “a compassionate mess.”
“Ingen är fullkomlig, men det är ingen ursäkt att vara extra svår” – Stan Tatkin
Vi kan och bör anstränga oss att vara schysta. Vi kan reparera. Och ta ansvar för det vi har ansvar för, och inte ta ansvar för andras handlingar. Dvs att dåligbehandla nån är ett dåligt sätt att lösa några problem. Gäller om vi själva dåligbehandlar nån eller vi själva blir dåligbehandlade.
Att rättfärdiga dåligbehandling med den andras egenskaper är egentligen en dålig ursäkt. Det med “unilateral virtue,” dvs “ensidig dygd.” Dock har nog alla gjort det nån gång. Men det är inget bra sätt.
reflektioner och speglingar - Alice Miller II... 
Och hur odlar man kärlek egentligen och inte odlar den?
Var har du lärt dig ditt förhoppningssätt till kärlek, S? Går det att ändra?
Man behöver alltså ha balans mellan bankkontona!!!
Kärlek är livsfarligt? Det som y:s mamma förmedlade!?
Och det urusla självförtroendet tar y ut på andra??? För det är uruselt? Vilket det blir av misshandel av den värre sorten under uppväxten.
Men självaktning kan också förbättras genom att man beter sig annorlunda än ens djävul till förälder gjorde. Och man kanske inte behöver gå i terapi eller djup analys för det, utan starta här och nu. Steg för steg. Fast det kanske känns jobbigt när man kanske börjar fatta hur man betett sig tidigare.
“En tuff uppväxt är ingen ursäkt,” tror jag nån sa.
Det är en förklaring och en sån kanske behövs också!? Vet inte…
Inte ens mot den kriminelle har man rätt att bete sig illa, y. Fast man nog skulle vilja “ge igen”!
Här kommer odlandet av unilateral virtue in. Och Rick Hanson som myntat detta begrepp säger att han inte alltid lyckats med detta. Dvs det finns inga änglar. Men sen undvika samma beteende.
Stan Tatkin säger:
“Ingen är fullkomlig, men det är ingen ursäkt att vara extra svår.”
En kvinna i motsvarande situation som y:s skulle inte bete sig som y gör. Kvinnor har genom historien de senaste ett par hundra åren åtminstone, kanske längre varit underordnade, inte sällan helt ekonomiskt beroende (fast det ÄR ju inte y!!! Han HAR inkomster, om ock ej stora!!! Många kvinnor hade det aldrig ens under historiens gång!!).
De betedde sig inte ens självhävdande, utan bara underordnade sig.
Fast här handlar det verkligen inte om krav på underordning av y! Han HAR som sagt egna inkomster och tillgångar, även om de inte är stora! Glöm inte det!
Så inte ens så är han beroende!
Men återigen, kanske näst intill alla kvinnor hade det inte ens så. De var TOTALT beroende. Y är det INTE. Han kanske inte upplever det så, men så är det ju.
För de här kvinnorna var självhävdelse inte ens en “option,” de var tvungna att finna sig i godtycke mm!
Fast de hade alla anledningar betedde de sig inte “självhävdande.” Även om de hade alla anledningar och verkligen blev otroligt godtyckligt behandlade ibland. De var verkligen i behov av stöd från nära och kära.
Och våld från deras sida mot sina partners (även om deras män betedde sig jätteilla!!!) var näst intill obefintlig?
Och y blir inte “godtyckligt’ behandlad heller. Fast han kanske inte ser det?
Så egentligen har han inga anledningar att vara dum eller bete sig dåligt!!!
Och hans partners behöver inte ens vara perfekt för att bli bra och respektfullt behandlad. Och, ja, det bör gå i båda riktningar.
Och självförsvar i form av våld gäller båda parter.
Våld ursäktas aldrig. Knappt ens i självförsvar!
Att tycka synd om sig själb är inte detsamma som självmedkänsla.
Och när x tar upp saker så är det inte fråga om tycka synd! Dvs att hon tycker synd om sig själv! Utan berättigade reaktioner. Eller är y oantastlig och perfekt? (INGEN är perfekt, men det är INGEN ursäkt att vara extra svår,” säger parterapeut Stan Tatkin klart och tydligt!).
En aldrig så tuff uppväxt är ingen ursäkt. Och även gravt misshandlade beter sig inte automatiskt dåligt. Så det är inget allom givet. Man kan, och borde, bete sig bättre än man själv blev behandlad, både för sin egen och den andras skull.
Och återigen är det fullt möjligt att inte föra detta vidare senare! Folk HAR gjort det. Till gagn för sig själva också. För att göra den andra ledsen gagnar väl inte en själv heller!?
Som Terry Real säger blir man tvungen att andas den biosfär som man skapat nån annanstans. Finns det några vinnare här? Och det löser ju inte ens upp något trauma heller!
Terry Real om vem som har rätt och fel: “Who cares??”
Blir det en prestigesak av alltihop?
https://findanexpert.unimelb.edu.au/news/67151-gabor-mat%C3%A9-claims-trauma-contributes-to-everything–from-cancer-to-adhd.-but-what-does-the-evidence-say%3F
När man kan se det så här som Elizabeth Ferreira, liksom utifrån, kan man reagera så här:
“Wow! Det här är ju helt galet!!!”
Och jag överlevde det. Det är ju näst intill ett mirakel. 😦
“Vi möter oräkneliga stunder, större och mindre, som formar vår väg på sätt vi inte förutser. /…/
… de flesta av oss faller in i mönster: undertryck, upprepa, undertryck, upprepa. /…/
… det är en cykel många kan relatera till. /…/
Vi pushar bort dessa upplevelser bara för att hitta oss själva i samma situation igen och igen. /…/
Bryt cykeln. Omfamna dina stunder, lär från dem och ändra din bana – för dig själv och dem runtomkring dig.”
“… att vara mindful om det som händer, snarare än att försöka göra dig blind för det dåliga av rädsla …”
https://www.forbes.com/sites/janbruce/2013/11/19/how-positive-thinking-creates-more-problems-than-it-solves/
Som Jack Kornfields meditationslärare sa:
“Det finns två sorters lidande, lidandet vi springer ifrån därför att vi är ovilliga att möta sanningen om livet, och det lidande som kommer när vi är villiga att sluta springa från sorgerna och svårigheterna i världen.
Det andra sortens lidande kommer att leda dig till frihet.”
Det första sortens lidande kommer inte att göra det, men vi vill ju helst inte lida ett dugg. Det vore skönt om vi slapp, ja.
Ja, tänk om det bara vore så lätt att välja glädje. Men är det bara att göra det …?
Är det först när vi i tillräcklig grad kan omfamna ont som vi kan upptäcka och verkligen uppleva genuin glädje? Fast måste vi späka oss heller…?
Se dock vad psykiater Frank Anderson säger…
De som promotar positivt tänkande, varför gör de det? För att de inte kan hantera negativt? Varför kan de inte hantera negativt? Handlar det om dem? Som A-M och även PS??? Mår den förra dåligt i grunden? Hela sättet av att köra på som en ångvält? Och inte lyssna. Kunna bara iaktta och lyssna? Som Elizabeth Ferreira ovan och liksom se allt utifrån… Himla svårt ibland!? Ja.
Det där att göra, göra, göra istället för att mer vara!??? Som IB tog kontrollen i arbetslaget för att slippa prat om fack- och skyddsfrågor? Det som ett annat arbetslag också gjorde, och som fungerade bättre!?
Huvaligen, tala om att sopa under mattan och om oförmåga eller ovilja eller rädsla att verkligen ta tag i saker? Istället göra, göra, göra. Handlade det om ett personligt springande bort? 😦
Stephanie Foo upplevde detta på en av sina arbetsplatser med sin dåvarande chef? Så det är inte ovanligt!?
Och den där chefen köpte flera ex av Kaj Pollacks bok “Att välja glädje” för sin personal att läsa.
Ja, vilka skulle inte vilja bara kunna göra det, rätt upp och ner!!! Bara helt enkelt göra det. ;(
Att omfamna positiva känslostämningar är att omfamna alla känslostämningar, ja, OCKSÅ de positiva. De är superviktiga också. Men det är inte detsamma som renodlat positivt tänkande.
Susan David pratar om känslomässig agility, känslomässig rörlighet, dvs att kunna omfamna hela känslospektrumet, dvs även “negativa känslorstämningar.”
För att verkligen må väl behöver vi ha tillgång till alla känslostämningar. I tillräcklig grad.
Och återigen, Joanne Cacciatore skriver om när Jack Kornfield kom till meditationscentret och meditationsläraren Ajahn Chah sa till honom:
“Jag hoppas att du inte är rädd för lidande.”
Jack frågade vad han menade och förklarade att han hade kommit för att meditera och hitta frid och lycka.
“Det finns två sorters lidande,”
förklarade läraren,
“… lidandet vi springer ifrån därför att vi är ovilliga att möta sanningen om livet, och det lidande som kommer när vi är villiga att sluta springa från sorgerna och svårigheterna i världen.
Det andra sortens lidande kommer att leda dig till frihet.”
Psykologen Henrik säger:
Väldigt bra råd.
Dvs fråga t.ex “Vad vill du?”
Istället för att tro att man vet vad den andra vill och alltså tror att det går att tankeläsa.
Dvs det ska inte vara så att man “bend him/herself backwards,” för något man TROR att den andra vill och tycker! Och det gäller man som kvinna och inte bara i privata relationer.
Och inte ens där man levt länge ihop kan man med säkerhet veta vad den andra vill. En del kanske dock utvecklar en sån känsla kanske helt???
Och dessutom, vad den andra vill är ju ingen lag. Om x vill något betyder det inte att hon ens kräver att y ska vara med på noterna och uppfylla detta “vill.” Ett “vill” borde inte vara en lag som från en diktator (som en auktoritär mamma som dikterar vad barnen ska göra, diktatoriskt, och utan diskussion???).
Och detsamma gäller för den som “vill” något, det är ju inte säkert att detta bifalls! Och är man en någorlunda mogen vuxen så kan man ta det. Kan t.ex x ta det. X har försökt säga att hon inte vill ha nån slags djävla “lydnad.” Eller vad tror y, egentligen? 😦
Ja, kan man fråga och anta mindre skulle göra saker lättare.
Och detta med vad den ena vill gäller i båda riktningar. Att man inte förväntar sig ett ja. Är beredd på ett nej.
Och om man säger till nån (i synnerhet från en maktposition, som chefen):
“Säg vad du tycker!!!”
Måste man också vara beredd på sanningar, att höra.
Och det kan ju vara tufft, men…
Blir man bättre på att inte anta så mycket och fråga mer blir sannolikheten mindre för missförstånd och allt som kan följa?
Fast det är ju inte att man ska varken det ena eller andra heller! Det handlar ju inte om regler huggna i sten. Som man perfekt ska följa.
Så bra skrivet:
Klokt, och smärtsamt.
Troligen sant, men smärtsamt. Rejält smärtsamt.
Och det kan gälla inte bara i parrelationer, utan i jobbrelationer också osv. Och det får man tugga i sig, eller? Men kan kan ge sig själv “credit” och inse att att den andra är som den beror på en annan, som kanske försökt enormt och fortsätter så, för ens egen skull om inte annat.
Stalemate=dödläge.
*Beror inte på en annan.
Den andra måste vilja och själv göra jobbet!? Jag kan eller ska inte göra bådas jobb på något sätt. Det räcker och är kanske tillräckligt mycket jobb att bara göra jobbet för en person, inte två eller flera.
Elizabeth F:
“…when you can kind of hold the whole family system as a whole, sometimes it can be a little bit easier on your nervous system when you’re just sitting in there and learning to appreciate – ‘Wow, my little kid body was a genius. Look at this mess, and I’m still here. Look at this mess, this chaos that is happening all around me, and I’m still here.’
That can be really empowering for some people, and it can open up the doors to a lot of compassion, because maybe you start to look at the members of your family differently, and go like – ‘Whoa, they had no option, they didn’t actually do this on purpose’ – or – ‘Wow, when we’re all in the system, I can’t even stop myself, I start to talk the old way, and I start to move the- wow, it’s almost like we’re possessed [laughs]. If I can’t help myself, they can’t help themselves’.”
John Gottman har tydligen skrivit en ny bok:
Inspirerad av Terry Reals bok “Us”?
https://www.bokus.com/bok/9780241598375/fight-right/
“The body lives in the present moment, no matter where the mind and thoughts wander. Pulling away from the present—from stress, discomfort, or unhealthy habits—stems our innate flow of energy. How can we be with sensation and become more embodied with patience, compassion, friendliness, and curiosity? After watching this video, you will have safe, adaptable techniques for reaccessing sensation in the body—and insight into why building this capacity is so vital.”
Ja, vi behöver medkänsla, från andra och oss själva.
https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=pfbid02PKraQqoNx2m2Hp6SwKxyhUByNaSEVnqwdAEzU8wgt5iMQVk2n6QJpJVT3AFz8s1el&id=100054888564784
Att man förstår det betyder inte att inte reagera heller. Men reagera med fierceness och tenderness. Kunna säga Stopp och Nej, utan aggressivitet.
Försöka odla medkänsla med en själv, ja, detta känns pest. Och det måste ju vara så när man är kännande, bryr sig, är engagerad. Det är ju faktiskt vad alla borde känna och så många också känner. Vi är inte ensamma även om vi tror det.
“… lost in the trance of doing, our lives are on automatic, and contracted by a sense that something’s wrong or missing.
In this week’s talk, we’ll explore the challenges of learning to pause, and the blessings that arise when we step out of our incessant mental and physical activity [oavbruten mental och fysisk aktivitet] and reconnect with the being-qualities of presence, wisdom and love.”
Vi får inte mycket hjälp där av en massa företeelser i omgivande samhälle. Som piskar oss att göra, göra, göra. Undra på om det är supersvårt att inte dras med vare sig man vill eller inte.
Vad var naturligt för våra förfäder, inte minst de tidigaste? Var de i konstant aktivitet på långa vägar som moderna människor? Men våra kroppar är desamma som då?
Tara bland väldigt många andra tycker att vi behöver återknyta till närvaro, vishet och kärlek. Naturen, här och nu som T pratar om.
Förnöjsamhet, vadå? Nån pratade om just det nånstans.
Förnöjsamhet är contentedness, contentment på engelska. Dvs att vara nöjd inte missnöjd. Förnöjsamhet när vi har tak över huvudet, mat på bordet osv.
Risken är att vi inte blir så trevliga att vara runt heller. 😦 Somliga kan bli riktigt otrevliga.
D har uttryckt irritation över U:s ständiga görande. Och det är väl bra att saker blir gjorda, men ibland kan det bli för mycket, inte minst för omgivningen. Och motsatsen, att inte få ändan ur vagnen. Båda kan vara ett problem, för omgivningen och den en själv.
Konsten att vara här och nu är ju världens förmåga.
Och föräldrar borde lära sina barn detta genom att själva försöka vara förebilder!? Växlingen mellan vara och göra. Lever vi på vår jord för att göra, göra, göra ända in i kaklet? Men det är så väldigt många gör. Återigen, var det så våra förfäder gjorde, hur tuffa än deras förhållanden var? Dvs är vi byggda för att göra, göra, göra heller?
Problemlösning är och har varit en viktig förmåga. Men inte att vara maniskt aktiv eller inte få ändan ur vagnen. Var inte bra i människoartens begynnelse heller???
Och barn borde inte läras att förstå en förälder beteende med att denne hade en tuff barndom. Det är ingen ursäkt att bete sig dåligt. Och man måste inte bete sig dåligt för att man haft en svår barndom. Man kan och borde söka hjälp för detta. Och sån finns. Och dåligbehandling kan inte rättfärdigas med den andras alla påstått dåliga egenskaper. För inte ens om denna har dåliga egenskaper är det inget rättfärdigande av dålig behandling. Dock sker det. För att man ska få leva ut missnöje, otillfredsställelse osv.
Det gör fruktansvärt ont att nån kan bete sig dåligt mot en, i synnerhet om det är den som står en nära. Nästan outhärdligt ont. 😦
Det tragiska är att framförallt det lilla barnet tror att det förtjänar behandlingen för att det är dåligt på något sätt. Och det kan reagera på olika sätt på detta?
Och föräldern rättfärdigar också sitt beteende med att denna “måste” korrigera barnet. *
För verkliga eller påstått dåliga egenskaper. Bagatellartade likväl som mindre bagatellartade. Allt ska korrigeras så barnet blir “perfekt”!?
* RT:s föräldrar använde väldigt manipulativa medel känns det när man läste hennes bok. Det framgår dock inte om den innefattade fysisk misshandel. 😦
Att stå upp för sig själv är att visa respekt mot den andra, samtidigt som man hävdar sina egna behov.
Rick Hanson säger:
“[Att stå på sin egen sida] betyder INTE att vara aggressiv å dina egna vägnar, eller egoistisk, eller narcissistisk för dig själv.
Det betyder helt enkelt att föra samma kvalitet av respekt, anständighet och snällhet till dig själv som du för till andra.”
Y beter sig “exakt” som sin mamma, med irrationella utbrott och beteenden överallt: ätande och fikande vid Grand Canyon, vredesutbrottet när x sa att hon snart ville stanna och äta lunch. Har han inte märkt hur han reagerat? Har han ansett reaktionen vara “normal,” för så skulle alla reagera i samma situation?
A trodde y inte är riktigt ärlig med sina reaktioner. Så hon trodde han är medveten om dem. Men är han? 😦
Och de här irrationella och “konstiga” reaktionerna kanske är väldigt rationella från de upplevelser han haft?
Gabor Mate skulle säga att de är “normala” sedda så. Men det som är normalt eller allmänt förekommande är inte nödvändigtvis bra. 😦 Det kan t.o.m vara dåligt.
Men han har inte gjort något åt det som T faktiskt påpekade.
Och dessa irrationella beteenden och reaktioner, har de med en möjlig Aspergerdiagnos att göra? Som behovet att i detalj planera resan från Stockholm till Arlanda sommaren 2009. Reaktionen när de åt i restaurang högst upp i torn i Östersund och y var så tydligt missnöjd och irriterad utan att förklara varför. Han behövde gå på toalett för magen var i olag (som den var ofta då, men är den det nu?). Och toaletterna var unisex, så han riskerade lämna över sin bajsluktande toalett till en kvinna. Han sa dock inte det, utan visade ett missnöje som han inte förklarade. Vid promenader vid närliggande tjärn och cykelturer runt närliggande sjö kom också såna här “konstiga” reaktioner, för de gick fel. X minns inte.
Irriterade utbrott när saker inte blir som y vill, som att det var så lite kikärtssallad de tog ur frysen. Y kan inte lugnt bara göra en extra macka för att han behöver fylla magen mer. Det blir som en smärre missräkning som är svår att lösa.
Kom att tänka på C i Norrbotten som sett ut en alldeles speciell bulle eller kaka på kakfatet när de fikade vid bagarstuga. C tog den dock inte, såg bara ut den. Och när S tog den blev han jätteledsen. S brydde sig dock inte och gav C den, utan mumsade i sig den, lite irriterat. De var då runt 8 år.
Som om andra borde och kan läsa ens tankar!? Och missräkningen när de inte kan göra det?
Och alla de här utläggningarna om ords etymologi dvs fixeringen vid vissa saker, specialintressen som alla förväntas dela och vara intresserad av… 😦
Långrandigheten ingår också i denna diagnos? 😦
Om man får en sån diagnos kan både omgivning och den med diagnosen börja hantera saker på ett bättre, mindre irriterat sätt? Även den med diagnosen förstå sig själv bättre?
Allt krångel runt allt Y ska göra, har det sin förklaring?
En diagnos skulle kunna reducera en väldig massa lidande? För alla inblandade? Att båda parter vet vad man har att förhålla sig till.
Rick Hanson om att känna sig brydd om.
https://rickhanson.com/feel-cared-about/
Och precis som vi bryr oss om icke perfekta individer kan vi också bli brydda om precis som vi är. Och den andra behöver inte bekänna “alla sina synder” för detta. Och det gäller alla.