Varför känslomässigt arbete? Behövs det överhuvudtaget? Känslomässigt arbete är inte en dålig sak i sig själv, och motsatsen är faktiskt sann, känslomässigt arbete är bra! Den är kittet som håller samman relationer, vare sig det handlar om en kärleksrelation, en professionell relation, eller en med en vän, en släkting eller helt enkelt en bekant …
July 28, 2018 § 20 Comments
Först och främst skulle vi ALLA kunna jobba på detta, både män och kvinnor. I synnerhet vore detta viktigt i dagens individualistiska samhälle och värld, som i så hög grad fokuserar på självet.
(Det här med känslomässigt bankkonto gäller i alla relationer: hemma, på jobbet, i samhället).
“A Guy’s Guide To Emotional Labour – The Invisible Problem Most Guys Don’t Know Is Ruining Their Relationships”: eller “En killes guide till känslomässigt arbete – det osynliga problem som de flesta killar inte förstår förstör deras relationer”:
“Föreställ dig din drömflickvän. Bortsett från att hon är åt helsike läcker och har en mindre förmögenhet, föreställer du dig troligen att hon har en del starka bry-sig-om-kvaliteter. Du vill ha nån som kommer överens med alla dina vänner och familjemedlemmar, som kommer ihåg bemärkelse- och födelsedagar, och som lugnar dig när du känner dig utsliten efter en lång dag på jobbet.”
Och som frågar hur dagen varit när du kommer från jobbet och sen lyssnar intresserat och empatiskt.
“Du vill ha nån som kommer att stötta dina drömmar och hjälpa dig genom de svåra delarna på din väg för att genomföra dessa [drömmar]. Du vill ha nån som är snäll, omtänksam och osjälvisk.
Det du kanske inte har tänkt på, dock, är att det finns en massa osynligt arbete bakom att vara denna sorts bryende-sig-om-kvinna. Det kallas känslomässigt arbete, och det utförs till oproportionerligt stor grad av kvinnor.
Det är ett problem.
För att få dig att öka farten över vad känslomässigt arbete är, varför det har betydelse och vad det betyder för din relation, har vi ställt samman en omfattande guide i ämnet. Läs på för att förstå varför kvinnor pratar mer och mer om känslomässigt arbete, och varför du borde bry dig om det.”
Se bloggaren på bloggen “Ensam mamma röker” om kärlekskneget. Och psykologen Sandra Lindström i kategorin “emotional labour” eller “känslomässigt arbete.”
“Vad är känslomässigt arbetre?
Känslomässigt arbete är det som ofta refereras till som det osynliga arbetet med att bry sig om och visa omtanke.
Det är bemödandet som innebär att notera att människor inte mår bra, att fråga frågor och lyssna på svaren; i förväg föregripa behov; att påminna hen att hen är älskad och brydd om; att tillhandahålla sällskap; be om ursäkt; komma ihåg födelsedagar och tänka ut presentidéer; ge den andra komplimanger och puffa självförtroendet; att tillåta den andra att ventilera saker och att tålmodigt lyssna; att kolla hur den andra känner det regelbundet; att besöka en annan när hen är sjuk eller ensam; och att upptäcka förändringar i sinnesstämning.
Sociala inramningar innefattar också subtila former av känslomässigt arbete, såna som att byta ämne när nån är obekväm med ämnet (och att för det första överhuvudtaget notera detta); att skratta artigt åt skämt även om de inte är särskilt roliga; och att fokusera på alla som inte fått utrymme på ett tag och fråga dem frågor.“
Ja, det där att tänka på andra. John Gottman, bland andra, pratar om känslomässig intelligens.
“Känslomässigt arbete är inte samma sak som hushållsarbete, fastän de två ofta flätas samman för att båda är könsbestämt arbete.
Uppgifter som hushållsgöromål och att laga mat kan riktigare klassificeras som hushållsarbete – skrubba, skala, stryka, sortera, kasta och lyfta är alla fysiskt arbete – men de innehåller en bry-sig-om-komponent också; att se så att ungarna inte är hungriga; att inse att skåpet i badrummet är alltför fullt för att vara användbart för andra människor; att förutse att en älskad person kan snubbla på träningsbollen som ligger och skräpar.
Känslomässigt arbete är bryende-om-delen.
Hur är känslomässigt arbete ‘könsmässigt arbete’?
Fastän vemsomhelst är kapabel att utföra känslomässigt arbete, så tar kvinnor detta arbete på sig i överväldigande grad.”
Inte sällan för att detta har gett kvinnan ett berättigande och värde? 😦 Och av tradition har båda dessa saker tillhört kvinnans uppgifter. Och fortfarande önskar nog många män att så vore fallet?
“Ofta så inser män inte ens att detta sker eller att det kräver en avsiktlig ansträngning – en ansträngning som kan bli den andra naturen efter åratal av betingning, vill säga.
Medan män kan (och utför) känslomässigt arbete, så känner kvinnor ofta att män inte är fantastiska på det.”
Nej, de kommer undan det i hög grad både här och där. Och det är, eller blir, så självklart att kvinnan/kvinnorna sköter denna sida av samlivet, så män smiter undan det om de bara kan. Det blir lika självklart som att andas att kvinnan eller kvinnorna ska sköta detta?
“'[Min partner] är djupt och med flit blind på detta område,’ säger en av de kvinnor som citeras i denna excellenta källa rörande känslomässigt arbete. ‘Han, som många män, är övertygade att att engagera sig i känslomässig ekonomi är frivilligt, därför att för honom har det alltid varit så.'”
Och, om inte annat, så har andra män, här och där, övertygat honom om att det borde vara så också i jargongen män emellan!? 😉 Om kvinnan håller på att gå på knäna, so what? Det är hennes ansvar!? Hon kan väl ta lite lättare på saker! (handen på hjärtat; vill män verkligen det?)
“Medan vi tenderar att tänka på känslomässigt arbete som tillhörande kärleksrelationssammanhang, så utför kvinnor lejonparten [av det känslomässiga arbetet] i alla sorts relationer, inklusive på kontoret [i jobbet].”
Observera att det inte betyder att män utför noll känslomässigt arbete, men jag vill hävda att även de män som gör känslomässigt arbete sällan blir överansträngda av detta jämför med antalet kvinnor som blir utmattade av det (och denna könsskilland och den ansträngning den för med sig påverkar också kvinnans arbetsprestationer och gynnar många mäns arbetsprestationer; de förra fokuserar mindre på sig och sitt och sitt eget ‘lyckande,’ medan männen kan koncentrera sig på sig och sitt, och också lättare smita undan lite fint, hur trevliga de än annars är).
“‘Faktiskt noterar jag skillnaden i känslomässigt arbete mest i arbetet, huvudsakligen när det handlar om födelsedagar och andra firningar,’ säger Ellen, 30 år.
‘Män tar aldrig initiativ för att organisera tårtor, kort, presenter eller utekvällar. Men de kan undra ‘Vem fixar födelsedagsgrejandet för vem-det-nu-är?’ på en aktuell dag.’
Varför är denna könsuppdelning ett problem?
Känslomässigt arbete är inte en dålig sak i sig själv, och motsatsen är faktiskt sann [känslomässigt arbete är bra!]: Den är kittet som håller samman relationer, vare sig det handlar om en kärleksrelation, en professionell relation, eller en med en vän, en släkting eller helt enkelt en bekant.
Dock blir den ett problem när kvinnor axlar mer än sin beskärda del av bördan. Det är utmattande för kvinnor att måsta fixa för män som tar för givet att detta är ‘kvinnors arbete,’ och det är också demoraliserande när känslomässigt arbete går förbi icke noterat och icke uppskattat, vilket det så ofta gör.”
Ja, det tas i många sammanhang för givet. Och man kan sannerligen bli arg och ledsen för mindre (i synnerhet om man dessutom blir kritiserad och klagad på)!
“När kvinnor diskuterar denna brist på balans så är ett vanligt omkväde att de ‘bara borde sluta göra de här sakerna om de avskyr dem så mycket.’ Denna argumentering missar poängen.
Relationer där ingen gör omsorgsarbetet för den andra är på inget sätt något att sträva efter, och omsorgsarbete är bra och nödvändigt – vi behöver mer av det, inte mindre! Poängen är helt enkelt att det borde bäras av alla parter jämlikt och alltid bli erkänt och uppskattat.
Varför skulle jag bry mig?
Att kännas vid och utföra känslomässigt arbete är livsnödvändigt för hälsan i varje långtidsrelation. Om du tar på dig en rättvis del av omsorgsarbetet i din relation, kommer du att dra nytta av en ökad närhet mellan dig och din partner och behöver inte oroa dig att hon är bitter på dig i det tysta, vilket verkligen kan bli fallet när bördan är i obalans.
Män KAN utföra känslomässigt arbete, och det är en myt att de är medfött mindre skickliga på detta än kvinnor. Som MetaFilter -användaren (en Reddit-sorts plattform) @afiendishthingy påpekar, män demonstrerar ofta sin kapacitet att bry sig om när en relation först startar.
‘En del av anledningen att ett stort antal kvinnor har så mycket begravd bitterhet runt dessa saker är därför att män faktiskt utför känslomässigt arbete så villigt i början av en relation,’ säger hon. ‘Detta visar att de KAN göra det och är medvetna om att det existerar, ända till relationen är säker nog så att de kan hävda att det ‘inte är mitt jobb längre’ och sätta hälarna i golvet.
Hon nämner exempel som att bestämma speciella datum baserade på din partners preferenser, att vilja tala om hennes känslor, ringa henne bara för att höra hennes röst, upptäcka de små saker som hon tycker om och överraska henne med dem, vara snäll mot hennes vänner och familj och låta henne välja sitt favoritTV-program att titta på.
‘Men för en massa män, är detta endast ett medel [att nå målet], där målet är en relation där de aldrig behöver göra dessa saker igen [nånsin helst?].’
Den sorts omsorg som män karaktäristiskt utför i början av relationer borde fortsätta genom hela dess fortlevande, för att försäkra om en hälsosam, trygg, hållbar relation. Relationer hänger på denna sorts ömsesidighet. Utan denna, så gror bitterhet [och ilska, trötthet, besvikelse] – och denna kan slutligen leda till ett uppbrott.
Vad kan jag göra?
För att åter ställa tillrätta denna obalans, funkar ett tvåfaldigt angreppssätt bäst: du kan hjälpa [er?] båda genom att göra en ansträngning att utföra mer omsorgsarbete själv och också att komma ihåg att visa uppskattning när sånt utförs för dig.
‘Försök kanske att identifiera hur du tjänat på en annans känslomässiga arbete de senaste sju dagarna,’ föreslår Ellen, ‘och tänk så på vilka av dessa uppgifter du kunde börja ta på dig själv.’ ‘Ett enkelt [och uppriktigt] ‘Tack’ när du inser att nån ansträngt sig för dig räcker långt.
Känslomässigt arbete i sig själv är inte svårt, och vinsterna av en lite större ansträngning är enorma, både för dig själv och andra. Du kommer inte bara tjäna på närmare, mer hållbara personliga relationer, utan de här sakerna känns faktiskt väldigt bra att göra.
Så, för din och andras skull, fundera över om det finns nånting litet du kunde göra för kvinnorna i ditt liv idag.”
“Why Women Are Tired: The Price of Unpaid Emotional Labor” eller “Varför kvinnor är trötta: priset för obetalt känslomässigt arbete.”
Vi behöver människor omkring oss. Kvalitetsfyllda relationer.
https://www.susanpinker.com/
https://www.businessinsider.com/susan-pinker-discovered-why-so-many-sardinians-live-to-100-2015-11?r=US&IR=T&IR=T
Den här “offerkofteinställningen” hos män (främst de vita, arga); hur svårt män har det i dagens samhälle, kunde de göra något åt. Vårda relationer, nära, bidra till det känslomässiga arbetet (inte bara lägga det på kvinnorna, lägga ansvaret på dem, så de blir utmattade och kanske orkar ge eller finnas där), helt enkelt bli mer känslomässigt intelligenta! Skulle göra mycket för alla!!! Om de här arga, vita männen istället gjorde något konstruktivt och inte bara skyllde på andra!!!
“HOW FACE-TO-FACE CONTACT CAN MAKE US HEALTHIER, AND HAPPIER – THE VILLAGE EFFECT”:
Brené Brown skriver på s 130 i “Braving the Wilderness”:
Dvs äkta och kanske också öga mot öga?
Mer än att ständigt vara i krig, hävda sig och vara inställd på att försvara sig!
Brown s 137 i “Braving the Wilderness”:
Hur konstruktiva har diskussioner blivit i youtubekanaler, på Facebook, i kommentarsfält på nätet? De här som pratar om åsiktskorridor osv, diskuterar de själva andra idéer än deras egna konstruktivt? Så hur är det egentligen med åsiktskorridor?
Ett kännetecken på sektliknande miljö är när man inte får uttrycka avvikande åsikter eller yttra kritiska synpunkter? Så kan det bli på arbetsplatser också!? Där man tystar ner istället för att lyssna och fråga och be om att få veta mer (vilket också innebär att inte vara rädd för att lyssna och höra). Inte bara avfärda med:
Man kunde bemöta detta med något i stil med:
Och så kanske det kunde bli ett konstruktivt samtal lättare? Arbetsplatser kan bli kulter också? Där man drivs av mer eller mindre rigida regler om hur saker ska göras, är? Något som visar sig i “hur högt i tak” det är? Ledaren kan ha en viktig del i detta!
I en friskare miljö FÅR man uttrycka avvikande mening, reagera osv.!
Och det där med en enorm grej när chef slutade: fingertoppsokänsligt! I synnerhet när man suttit och hört om kollegers upplevelser och erfarenheter direkt och alldeles nyligen i handledningsprat! Att propsa på det så starkt ändå. Utan att kunna säga NÅNTING om att “Jag förstår att det känns kymigt för dig …” Dumt för flera parter: för den som INTE är med och för chefen att vissa INTE var med! Skapar inte direkt anknytning, gemenskap eller “kollektivt sammanhang.” Inte för nån, skulle jag vilja påstå. Inte heller gör nedtystande det (visar att här gäller vissa åsikter – och känslor)! Men det är väl tufft för vissa att höra? Kanske så till den grad så personen ifråga inte ens kan medge det för sig själv? 😦 Och det kan man väl i och för sig förstå …
Brown s 137:
s 138:
De här arga, vita männen drivs bara (?) av hat? De hävdar ensidigt sitt. Men då blir det ju som det de kritiserar: att bättre förhållanden för en grupp utesluter den andra gruppen, eller hur man uttrycker det?
Allt det här skulle vi nog alla till mans ha nytta av att bli medvetna om och arbeta på.
“The psychological importance of collective assembly: Development and validation of the Tendency for Effervescent Assembly Measure (TEAM)”:
av Gabriel S1, Valenti J1, Naragon-Gainey K1, Young AF2.
“Abstract
Although previous research suggests that connection to large, mostly anonymous groups is important for the fulfillment of psychological needs and a sense of psychological well-being, no measure exists to assess individual differences in this area. In 5 studies, we developed and provided support for the validity of the Tendency for Effervescent Assembly Measure (TEAM). Utilizing data from student and community samples, we conducted exploratory factor analyses to guide item selection for the scale (Study 1), evaluated the structure of the scale in an independent sample (Study 2), examined the convergent, discriminant, and incremental validity of the scale (Study 3), and assessed measurement invariance of the scale across different demographic groups (Study 4). Study 5 explored the role of social needs fulfillment in effervescent assembly, as well as examined the relationship of the scale with recent collective effervescence experiences. Results revealed that our final 11-item scale was unidimensional, with excellent internal consistency and good test-retest reliability over 2 months. Measurement invariance was established across gender, ethnicity, and religion, providing support for the validity of the measure across demographic subgroups. Importantly, the TEAM predicted decreased loneliness, increased positive feelings, a sense of meaning in one’s life, self-awareness, and spiritual transcendence, above and beyond the effects of the big 5 factors of personality and collective and relational interdependence. Furthermore, results suggested that positive outcomes associated with the TEAM are because of social need fulfillment. “
Och det här med bry sig om och omtanke borde inte vara förbehållet vissa att erhålla och andra att ge! Verkligen INTE! Bry sig om och omtanke borde flöda fram och tillbaka! I all synnerhet i en relation OCH en familj! Men också i andra delar av samhället; på arbetsplatser, i gemenskaper, i världen.
Brown skriver om dessa saker s 144-145 i “Braving the Wilderness”:
Hon skriver att hon bruka visar videor på flashmobs och andra stunder av kollektiv glädje när hon lär ut konceptet sårbarhet.
Det där med att vänta sig det värsta, att “något kan gå fel.”
Det skulle räcka långt om man helt enkelt var snäll och lite lyhörd. Kanske skulle det räcka helt och hållet? Och ha en positiv, lösninginriktad attityd. En positivare outlook på livet och tillvaron. Inte så depressiva.
“Därför har vi inte sex med varandra”:
Ska sköta känslomässiga arbetet, ges skuld över att inte sköta matlagning, disk (han har klagat på det) m.m. och på det kommer andra krav: kritik på hur hon är, hur hon uttrycker sig, att han inte förstår (för att han uttrycker sig otydligt), på sex, ja. De har nu också två boenden, med mer att hålla ordning på, mer utgifter också (vilket också sätter press på henne lite mer). Och till råga på allt så är det så synd om män har hon fått förstå och förstå att han måste hävda sig. (hon skulle nog också kunna hävda att hon också måste hävda sig? Läs: inte måsta saker, inte har några skyldigheter, men rättigheter, att inte göra, göra som hon vill, säga som hon vill, få behov fyllda, kräva???) Och han är missnöjd och otillfredsställd osv. Är det konstigt om hon är trött? Borde hon inte vara arg och ledsen och sårad? Ganska stora krav på en massa prestationer och tros inte ha några behov eller känslor OCH vara en stålkvinna!???
“Emma Frans: Så enkelt förstärker man budskap med statistik” och “Emma Frans: Därför är studierna om alkohol bristfälliga.”
Han kritiserar hennes sätt att tala, hur hon uttrycker sig, hur hon beter sig, och, suck, att hon avbryter, men han behöver inte tänka på något av detta??? Själv. “Du är inte perfekt, men det är inte jag heller! Jag är bra och det är du också.” Men trots det kan det finnas tillfällen då man behöver “framföra klagomål,’ dock bör man försöka göra det på ett sånt sätt så att klagomålet går fram och inte orsakar försvarsställning (i vilken motparten tenderar att sluta lyssna eller ta in).
Och, precis som terapeuten i postningen ovan säger, som kvinna tenderar man att tänka på den stackars mannens fragila ego!!! Tänker män på samma sätt om det “svaga könet,” att de kunde uttrycka sig med mer “finess”? 😉
Detta borde vara ömsesidigt! (ganska jobbigt att ha vapnen beredda hela tiden! Aldrig kunna slappna av, utan hela tiden vara beredd på attack, anfall eller försvar. Inklusive försvar för att den man attackerar, med rätta kanske, reagerar, blir arg, ledsen, sårad).