Varför känslomässigt arbete? Behövs det överhuvudtaget? Känslomässigt arbete är inte en dålig sak i sig själv, och motsatsen är faktiskt sann, känslomässigt arbete är bra! Den är kittet som håller samman relationer, vare sig det handlar om en kärleksrelation, en professionell relation, eller en med en vän, en släkting eller helt enkelt en bekant …

July 28, 2018 § 20 Comments

Först och främst skulle vi ALLA kunna jobba på detta, både män och kvinnor. I synnerhet vore detta viktigt i dagens individualistiska samhälle och värld, som i så hög grad fokuserar på självet.

(Det här med känslomässigt bankkonto gäller i alla relationer: hemma, på jobbet, i samhället).

“A Guy’s Guide To Emotional Labour – The Invisible Problem Most Guys Don’t Know Is Ruining Their Relationships”: eller “En killes guide till känslomässigt arbete – det osynliga problem som de flesta killar inte förstår förstör deras relationer”:

“Föreställ dig din drömflickvän. Bortsett från att hon är åt helsike läcker och har en mindre förmögenhet, föreställer du dig troligen att hon har en del starka bry-sig-om-kvaliteter. Du vill ha nån som kommer överens med alla dina vänner och familjemedlemmar, som kommer ihåg bemärkelse- och födelsedagar, och som lugnar dig när du känner dig utsliten efter en lång dag på jobbet.” 

Och som frågar hur dagen varit när du kommer från jobbet och sen lyssnar intresserat och empatiskt.

“Du vill ha nån som kommer att stötta dina drömmar och hjälpa dig genom de svåra delarna på din väg för att genomföra dessa [drömmar]. Du vill ha nån som är snäll, omtänksam och osjälvisk.

Det du kanske inte har tänkt på, dock, är att det finns en massa osynligt arbete bakom att vara denna sorts bryende-sig-om-kvinna. Det kallas känslomässigt arbete, och det utförs till oproportionerligt stor grad av kvinnor. 

Det är ett problem. 

För att få dig att öka farten över vad känslomässigt arbete är, varför det har betydelse och vad det betyder för din relation, har vi ställt samman en omfattande guide i ämnet. Läs på för att förstå varför kvinnor pratar mer och mer om känslomässigt arbete, och varför du borde bry dig om det.”

Se bloggaren på bloggen “Ensam mamma röker” om kärlekskneget. Och psykologen Sandra Lindström i kategorin “emotional labour” eller “känslomässigt arbete.”

“Vad är känslomässigt arbetre?

Känslomässigt arbete är det som ofta refereras till som det osynliga arbetet med att bry sig om och visa omtanke. 

Det är bemödandet som innebär att notera att människor inte mår bra, att fråga frågor och lyssna på svaren; i förväg föregripa behov; att påminna hen att hen är älskad och brydd om; att tillhandahålla sällskap; be om ursäkt; komma ihåg födelsedagar och tänka ut presentidéer; ge den andra komplimanger och puffa självförtroendet; att tillåta den andra att ventilera saker och att tålmodigt lyssna; att kolla hur den andra känner det regelbundet; att besöka en annan när hen är sjuk eller ensam; och att upptäcka förändringar i sinnesstämning

Sociala inramningar innefattar också subtila former av känslomässigt arbete, såna som att byta ämne när nån är obekväm med ämnet (och att för det första överhuvudtaget notera detta); att skratta artigt åt skämt även om de inte är särskilt roliga; och att fokusera på alla som inte fått utrymme på ett tag och fråga dem frågor.

Ja, det där att tänka på andra. John Gottman, bland andra, pratar om känslomässig intelligens.

Känslomässigt arbete är inte samma sak som hushållsarbete, fastän de två ofta flätas samman för att båda är könsbestämt arbete. 

Uppgifter som hushållsgöromål och att laga mat kan riktigare klassificeras som hushållsarbete – skrubba, skala, stryka, sortera, kasta och lyfta är alla fysiskt arbete – men de innehåller en bry-sig-om-komponent också; att se så att ungarna inte är hungriga; att inse att skåpet i badrummet är alltför fullt för att vara användbart för andra människor; att förutse att en älskad person kan snubbla på träningsbollen som ligger och skräpar.

Känslomässigt arbete är bryende-om-delen. 

Hur är känslomässigt arbete ‘könsmässigt arbete’?

Fastän vemsomhelst är kapabel att utföra känslomässigt arbete, så tar kvinnor detta arbete på sig i överväldigande grad.”

Inte sällan för att detta har gett kvinnan ett berättigande och värde? 😦 Och av tradition har båda dessa saker tillhört kvinnans uppgifter. Och fortfarande önskar nog många män att så vore fallet?

“Ofta så inser män inte ens att detta sker eller att det kräver en avsiktlig ansträngning – en ansträngning som kan bli den andra naturen efter åratal av betingning, vill säga.  

Medan män kan (och utför) känslomässigt arbete, så känner kvinnor ofta att män inte är fantastiska på det.”

Nej, de kommer undan det i hög grad både här och där. Och det är, eller blir, så självklart att kvinnan/kvinnorna sköter denna sida av samlivet, så män smiter undan det om de bara kan. Det blir lika självklart som att andas att kvinnan eller kvinnorna ska sköta detta?

“'[Min partner] är djupt och med flit blind på detta område,’ säger en av de kvinnor som citeras i denna excellenta källa rörande känslomässigt arbete. ‘Han, som många män, är övertygade att att engagera sig i känslomässig ekonomi är frivilligt, därför att för honom har det alltid varit så.'”

Och, om inte annat, så har andra män, här och där, övertygat honom om att det borde vara så också i jargongen män emellan!? 😉 Om kvinnan håller på att gå på knäna, so what? Det är hennes ansvar!? Hon kan väl ta lite lättare på saker! (handen på hjärtat; vill män verkligen det?)

“Medan vi tenderar att tänka på känslomässigt arbete som tillhörande kärleksrelationssammanhang, så utför kvinnor lejonparten [av det känslomässiga arbetet] i alla sorts relationer, inklusive på kontoret [i jobbet].”

Observera att det inte betyder att män utför noll känslomässigt arbete, men jag vill hävda att även de män som gör känslomässigt arbete sällan blir överansträngda av detta jämför med antalet kvinnor som blir utmattade av det (och denna könsskilland och den ansträngning den för med sig påverkar också kvinnans arbetsprestationer och gynnar många mäns arbetsprestationer; de förra fokuserar mindre på sig och sitt och sitt eget ‘lyckande,’ medan männen kan koncentrera sig på sig och sitt, och också lättare smita undan lite fint, hur trevliga de än annars är).

‘Faktiskt noterar jag skillnaden i känslomässigt arbete mest i arbetet, huvudsakligen när det handlar om födelsedagar och andra firningar,’ säger Ellen, 30 år.

‘Män tar aldrig initiativ för att organisera tårtor, kort, presenter eller utekvällar. Men de kan undra ‘Vem fixar födelsedagsgrejandet för vem-det-nu-är?’ på en aktuell dag.’

Varför är denna könsuppdelning ett problem?

Känslomässigt arbete är inte en dålig sak i sig själv, och motsatsen är faktiskt sann [känslomässigt arbete är bra!]: Den är kittet som håller samman relationer, vare sig det handlar om en kärleksrelation, en professionell relation, eller en med en vän, en släkting eller helt enkelt en bekant. 

Dock blir den ett problem när kvinnor axlar mer än sin beskärda del av bördan. Det är utmattande för kvinnor att måsta fixa för män som tar för givet att detta är ‘kvinnors arbete,’ och det är också demoraliserande när känslomässigt arbete går förbi icke noterat och icke uppskattat, vilket det så ofta gör.”

Ja, det tas i många sammanhang för givet. Och man kan sannerligen bli arg och ledsen för mindre (i synnerhet om man dessutom blir kritiserad och klagad på)!

“När kvinnor diskuterar denna brist på balans så är ett vanligt omkväde att de ‘bara borde sluta göra de här sakerna om de avskyr dem så mycket.’ Denna argumentering missar poängen.    

Relationer där ingen gör omsorgsarbetet för den andra är på inget sätt något att sträva efter, och omsorgsarbete är bra och nödvändigt – vi behöver mer av det, inte mindre! Poängen är helt enkelt att det borde bäras av alla parter jämlikt och alltid bli erkänt och uppskattat

Varför skulle jag bry mig?

Att kännas vid och utföra känslomässigt arbete är livsnödvändigt för hälsan i varje långtidsrelation. Om du tar på dig en rättvis del av omsorgsarbetet i din relation, kommer du att dra nytta av en ökad närhet mellan dig och din partner och behöver inte oroa dig att hon är bitter på dig i det tysta, vilket verkligen kan bli fallet när bördan är i obalans. 

Män KAN utföra känslomässigt arbete, och det är en myt att de är medfött mindre skickliga på detta än kvinnor. Som MetaFilter -användaren (en Reddit-sorts plattform) @afiendishthingy påpekar, män demonstrerar ofta sin kapacitet att bry sig om när en relation först startar.

‘En del av anledningen att ett stort antal kvinnor har så mycket begravd bitterhet runt dessa saker är därför att män faktiskt utför känslomässigt arbete så villigt i början av en relation,’ säger hon. ‘Detta visar att de KAN göra det och är medvetna om att det existerar, ända till relationen är säker nog så att de kan hävda att det ‘inte är mitt jobb längre’ och sätta hälarna i golvet.

Hon nämner exempel som att bestämma speciella datum baserade på din partners preferenser, att vilja tala om hennes känslor, ringa henne bara för att höra hennes röst, upptäcka de små saker som hon tycker om och överraska henne med dem, vara snäll mot hennes vänner och familj och låta henne välja sitt favoritTV-program att titta på. 

‘Men för en massa män, är detta endast ett medel [att nå målet], där målet är en relation där de aldrig behöver göra dessa saker igen [nånsin helst?].’

Den sorts omsorg som män karaktäristiskt utför i början av relationer borde fortsätta genom hela dess fortlevande, för att försäkra om en hälsosam, trygg, hållbar relation. Relationer hänger på denna sorts ömsesidighet. Utan denna, så gror bitterhet [och ilska, trötthet, besvikelse] – och denna kan slutligen leda till ett uppbrott

 Vad kan jag göra?

För att åter ställa tillrätta denna obalans, funkar ett tvåfaldigt angreppssätt bäst: du kan hjälpa [er?] båda genom att göra en ansträngning att utföra mer omsorgsarbete själv och också att komma ihåg att visa uppskattning när sånt utförs för dig

‘Försök kanske att identifiera hur du tjänat på en annans känslomässiga arbete de senaste sju dagarna,’ föreslår Ellen, ‘och tänk så på vilka av dessa uppgifter du kunde börja ta på dig själv.’ ‘Ett enkelt [och uppriktigt] ‘Tack’ när du inser att nån ansträngt sig för dig räcker långt.

Känslomässigt arbete i sig själv är inte svårt, och vinsterna av en lite större ansträngning är enorma, både för dig själv och andra. Du kommer inte bara tjäna på närmare, mer hållbara personliga relationer, utan de här sakerna känns faktiskt väldigt bra att göra.

Så, för din och andras skull, fundera över om det finns nånting litet du kunde göra för kvinnorna i ditt liv idag.”

“Why Women Are Tired: The Price of Unpaid Emotional Labor” eller “Varför kvinnor är trötta: priset för obetalt känslomässigt arbete.”

§ 20 Responses to Varför känslomässigt arbete? Behövs det överhuvudtaget? Känslomässigt arbete är inte en dålig sak i sig själv, och motsatsen är faktiskt sann, känslomässigt arbete är bra! Den är kittet som håller samman relationer, vare sig det handlar om en kärleksrelation, en professionell relation, eller en med en vän, en släkting eller helt enkelt en bekant …

    • k says:

      Den här “offerkofteinställningen” hos män (främst de vita, arga); hur svårt män har det i dagens samhälle, kunde de göra något åt. Vårda relationer, nära, bidra till det känslomässiga arbetet (inte bara lägga det på kvinnorna, lägga ansvaret på dem, så de blir utmattade och kanske orkar ge eller finnas där), helt enkelt bli mer känslomässigt intelligenta! Skulle göra mycket för alla!!! Om de här arga, vita männen istället gjorde något konstruktivt och inte bara skyllde på andra!!!

  • k says:

    “HOW FACE-TO-FACE CONTACT CAN MAKE US HEALTHIER, AND HAPPIER – THE VILLAGE EFFECT”:

    “In this surprising, entertaining and persuasive new book, psychologist Susan Pinker shows how face-to-face contact is crucial for learning, happiness, resilience and longevity.”

    “A psychologist visited an Italian island to find out why so many people lived to 100 — and discovered something amazing”:

    “In the village of Ogliastra, a mountainous section of the ruggedly beautiful Italian island Sardinia, there are ten times as many 100-year-old men as there are in mainland Europe.
    It’s one of the few places in the world where women don’t outlive men, on average.

    Despite the hard labor of shepherding and farming that many Sardinian villagers do to make a living, they outlive Europeans and North Americans by 20 or 30 years — all while working into their 90s.

    In the village of Ogliastra, a mountainous section of the ruggedly beautiful Italian island Sardinia, there are ten times as many 100-year-old men as there are in mainland Europe.
    It’s one of the few places in the world where women don’t outlive men, on average.

    Despite the hard labor of shepherding and farming that many Sardinian villagers do to make a living, they outlive Europeans and North Americans by 20 or 30 years — all while working into their 90s.

    Giuseppe 2
    Giuseppe, one of the centenarians Pinker met in Sardinia. Susan Pinker
    When psychologist Susan Pinker visited to learn more about why Sardinian men live so long, she discovered that she couldn’t get these guys alone for a one-on-one interview. A grandniece would stop by to drop off vegetables. The barkeep would come by and say hey.
    As Pinker details in “The Village Effect: How Face-to-Face Contact Can Make Us Healthier, Happier, and Smarter,” those relationships weren’t just a happy bonus to having a long life.

    While it’s hard to say that it’s solely relationships that help people to live so long in Sardinia — and not a combination of less stress, family caregiving, genetics, or something that we’re not even aware of — Pinker says that that human connections are a driving factor in longevity.

    That’s because social contact has a biological effect on us, just like food, water, sleep, or sex.

    “If you play cards or have coffee with friends once a week, that will give you a 10 to 15 year survival advantage compared with someone who sits in front of a screen all day,” Pinker tells Tech Insider.

    Her research goes against one of the core ideas at the center of American culture: individualism, that deeply held ideal that independence and self reliance are the ingredients of a well-lived life.

    According to Pinker and the bevy of social neuroscientists that her book and CBC radio documentary discuss, your health is more interdependent than independent .
    The research is pretty mindblowing:

    • A 2008 study of memory loss in 16,000 elderly Americans found that people who were socially isolated had twice the cognitive decline of people who had ties with their family, friends, and community .

    • A 2010 meta-analysis of 148 studies (for a total of over 300,000 participants) found that people with close ties with family, friends, or colleagues have a 50% less likelihood of dying over a given period .

    That’s why, Pinker says, we should carve out the time for face-to-face social interactions. As MIT sociologist Sherry Turkle recently told us, you won’t be nourished by the “fast food” of texting as much as you will be by the “farm-to-table” of actually hanging out in person.

    She says that people don’t adequately value the relationships they have with their colleagues or shopkeepers because they don’t recognize how essential they are.
    Like the acknowledged life lengtheners of eating well, not drinking too much booze, and not sunburning your way to skin cancer, having a squad you can rely on will help your individual health.

    “Social activities have a profound effect on preserving your happiness and your memories,” Pinker says. “We consider it intangible because it doesn’t bring us any money, it doesn’t improve our social status, but it has a concrete effect on our health — if you have a stroke, you’re better protected by your relationships than by medication.”

    • k says:

      Brené Brown skriver på s 130 i “Braving the Wilderness”:

      “Vi är uppkopplade för anknytning. Men nyckeln är att, i varje bestämt ögonblick av denna, måste den vara verklig.”

      Dvs äkta och kanske också öga mot öga?

      “Forskarna Shira Gabriel, Jennifer Valenti, Kristin Naragon-Gainey och Ariana Young utvecklade och bekräftade nyligen ett instrument för att mäta hur upplevelser av ‘kollektivt sammanng’ (deras term för dessa upplevelser) påverkar oss. De fann att dessa upplevelser bidrar till ett liv fyllt med ‘en känsla av mening, ökad positiv beröring, en ökad känsla av social anknytning, och en minskad känsla av ensamhet – alla oumbärliga komponenter för ett hälsosamt, lyckligt liv.’ 

      I sin artikel från 2017 skriver de ‘Det är förenligt med idén att kollektivt sammanhang är mer än bara att människor kommer samman för att distrahera sig själva från livet genom att titta på en fotbollsmatch, konsert eller leka – istället är det en möjlighet att känna anknytning till nånting större än en själv; det är ett tillfälle att känna glädje, social anknytning, mening, och fred.

      Kollektiv samling har länge varit del av mänsklig upplevelse och det nutida arbetet har börjat att bestämma (ange) mängden av dess viktiga psykologiska vinster.’

      Och det verkar finnas en kvardröjande effekt – vi håller fast vid våra känslor av social anknytning och välmående efter den aktuella händelsen../…/

      Vi vill ha mer mening och anknytning i våra liv.”

      Mer än att ständigt vara i krig, hävda sig och vara inställd på att försvara sig!

      • k says:

        Brown s 137 i “Braving the Wilderness”:

        “När allt som binder oss samman är det vi tror på snarare än vilka vi är, är att ändra vårt sätt att se eller att utmana den kollektiva ideologin riskabelt.”

        Hur konstruktiva har diskussioner blivit i youtubekanaler, på Facebook, i kommentarsfält på nätet? De här som pratar om åsiktskorridor osv, diskuterar de själva andra idéer än deras egna konstruktivt? Så hur är det egentligen med åsiktskorridor?

        Ett kännetecken på sektliknande miljö är när man inte får uttrycka avvikande åsikter eller yttra kritiska synpunkter? Så kan det bli på arbetsplatser också!? Där man tystar ner istället för att lyssna och fråga och be om att få veta mer (vilket också innebär att inte vara rädd för att lyssna och höra). Inte bara avfärda med:

        “Så tycker inte jag!”

        Man kunde bemöta detta med något i stil med:

        “Jag vill veta mer om detta (att den andra inte tycker så)! Berätta mer! Berätta vad du tycker!”

        Och så kanske det kunde bli ett konstruktivt samtal lättare? Arbetsplatser kan bli kulter också? Där man drivs av mer eller mindre rigida regler om hur saker ska göras, är? Något som visar sig i “hur högt i tak” det är? Ledaren kan ha en viktig del i detta!

        “När en grupp eller ett samhälle inte tolererar andra meningar och meningsskiljaktigheter, så ger denna upp varje upplevelse av oupplöslig anknytning. Det finns ingen äkta tillhörighet, bara överenskommelse att hata samma människor [eller fenomen eller en miljö där man blir ‘ålagd’ att inte kritisera t.ex. ledaren eller berätta om sina egna erfarenheter med denna och liknande saker]. 

        Detta ger bränsle åt vår andliga kris av brist på anknytning [i dagens samhälle tror jag Brown menar].”

        I en friskare miljö FÅR man uttrycka avvikande mening, reagera osv.!

      • k says:

        Och det där med en enorm grej när chef slutade: fingertoppsokänsligt! I synnerhet när man suttit och hört om kollegers upplevelser och erfarenheter direkt och alldeles nyligen i handledningsprat! Att propsa på det så starkt ändå. Utan att kunna säga NÅNTING om att “Jag förstår att det känns kymigt för dig …” Dumt för flera parter: för den som INTE är med och för chefen att vissa INTE var med! Skapar inte direkt anknytning, gemenskap eller “kollektivt sammanhang.” Inte för nån, skulle jag vilja påstå. Inte heller gör nedtystande det (visar att här gäller vissa åsikter – och känslor)! Men det är väl tufft för vissa att höra? Kanske så till den grad så personen ifråga inte ens kan medge det för sig själv? 😦 Och det kan man väl i och för sig förstå …

      • k says:

        Brown s 137:

        När ett kollektiv kommer samman på bekostnad av andra – till exempel, för att förenas över nedvärderingen eller degraderingen av en annan person eller grupp av människor, eller för att förenas trots detta – helar det inte den andliga krisen. Det är faktiskt rentav det motsatta genom att [istället] föda denna [itukoppling]

        Det är inte verklig kollektiv glädje om det sker på bekostnad av andra, och det är inte äkta kollektiv smärta om det orsakar andra smärta.

        När fotbollsfans skriker rasistiska smädelser åt spelare eller när människor samlas i hat, av vilken anledning det än må vara, så är utövandet av verklig tillhörighet och oupplöslig anknytning omedelbart ogiltigförklarad och bankrutt.”

        s 138:

        “Avhumanisering och objektifiering upphäver den kollektiva glädjen och smärtan.”

        De här arga, vita männen drivs bara (?) av hat? De hävdar ensidigt sitt. Men då blir det ju som det de kritiserar: att bättre förhållanden för en grupp utesluter den andra gruppen, eller hur man uttrycker det?

        Allt det här skulle vi nog alla till mans ha nytta av att bli medvetna om och arbeta på.

    • k says:

      “The psychological importance of collective assembly: Development and validation of the Tendency for Effervescent Assembly Measure (TEAM)”:
      av Gabriel S1, Valenti J1, Naragon-Gainey K1, Young AF2.

      “Abstract

      Although previous research suggests that connection to large, mostly anonymous groups is important for the fulfillment of psychological needs and a sense of psychological well-being, no measure exists to assess individual differences in this area. In 5 studies, we developed and provided support for the validity of the Tendency for Effervescent Assembly Measure (TEAM). Utilizing data from student and community samples, we conducted exploratory factor analyses to guide item selection for the scale (Study 1), evaluated the structure of the scale in an independent sample (Study 2), examined the convergent, discriminant, and incremental validity of the scale (Study 3), and assessed measurement invariance of the scale across different demographic groups (Study 4). Study 5 explored the role of social needs fulfillment in effervescent assembly, as well as examined the relationship of the scale with recent collective effervescence experiences. Results revealed that our final 11-item scale was unidimensional, with excellent internal consistency and good test-retest reliability over 2 months. Measurement invariance was established across gender, ethnicity, and religion, providing support for the validity of the measure across demographic subgroups. Importantly, the TEAM predicted decreased loneliness, increased positive feelings, a sense of meaning in one’s life, self-awareness, and spiritual transcendence, above and beyond the effects of the big 5 factors of personality and collective and relational interdependence. Furthermore, results suggested that positive outcomes associated with the TEAM are because of social need fulfillment. “

  • k says:

    Och det här med bry sig om och omtanke borde inte vara förbehållet vissa att erhålla och andra att ge! Verkligen INTE! Bry sig om och omtanke borde flöda fram och tillbaka! I all synnerhet i en relation OCH en familj! Men också i andra delar av samhället; på arbetsplatser, i gemenskaper, i världen.

    • k says:

      Brown skriver om dessa saker s 144-145 i “Braving the Wilderness”:

      Hon skriver att hon bruka visar videor på flashmobs och andra stunder av kollektiv glädje när hon lär ut konceptet sårbarhet.

      “Det du ser i alla dessa videor är sättet som skolbarn oförlåtligt och helhjärtat ger sig in i upplevelsen. Vuxna? En del ja, och en del inte så mycket. Tweens och tonåringar? Sällan. De blir mer sannolikt förödmjukade. Både glädje och smärta är sårbara upplevelser att känna på egen hand och ännu mer med främlingar.

      Grunden för mod är sårbarhet – förmågan att navigera osäkerhet, risk, och känslomässig utsatthet. Det kräver mod att öppna upp oss själva för glädje. Det är faktiskt, som jag skrivit i andra böcker, så att jag tror att glädje troligtvis är den mest sårbara känslan vi upplever.

      Vi är rädda att om vi tillät oss själva att känna den, kommer vi att bli överrumplade av katastrof eller besvikelse. Det är anledningen till att många av oss genrepar tragedi. Vi ser vårt barn lämna för studentbal och allt vi kan tänka på är ‘bilolycka.’ Vi blir ivriga över en kommande semester och börjar tänka ‘orkan.’

      Vi försöker vinna över sårbarhet genom att föreställa oss det värsta eller genom att inte känna nånting i hopp om att ‘vi inte ska tappa den andra skon.’ Jag kallar det att frukta/förebåda glädje.

      Enda sättet att bekämpa förebådandet av glädje är tacksamhet. Genom åren så är det de män och kvinnor som fullast kunde ge sig hän i glädje som var dessa som praktiserade tacksamhet. I dessa sårbara stunder av individuell och kollektiv glädje, behöver vi praktisera glädje.

      Smärta är också en sårbar känsla. Det krävs verkligt mod för att tillåta oss att känna smärta. När vi lider är många av oss bättre på att orsaka smärta än att känna den. Vi sprider ont hellre än låter den komma in i oss.

      Så för att söka stunder av kollektiv glädje och att stå upp för stunder av kollektiv smärta, måste vi vara modiga. Det betyder att vi måste vara sårbara.”

      Det där med att vänta sig det värsta, att “något kan gå fel.”

    • k says:

      “There’s a moment in Oscar Wilde’s novel The Picture of Dorian Gray when the title character declares war on his feelings: “I don’t want to be at the mercy of my emotions,” Dorian says. “I want to use them, to enjoy them, and to dominate them.” Basil Hallward, the artist who had painted Dorian’s portrait, becomes fearful of his subject’s newfound aggression: “You talk as if you had no heart, no pity in you,” he says. But Dorian, in the throes of an existential crises, isn’t listening; he wants control, most especially over how he feels.

      It’s not an uncommon desire. In fact, it may be a near-universal one. With varying levels of success, we try to hold on to good emotions and ward off the bad ones — but research suggests that those efforts, at least when it comes to negative feelings, may be misplaced.

      For many, accepting our negative emotions appears counterproductive, especially because it gets in the way of what motivates us. Our negative emotions can act as catalysts and adrenaline boosts — nervousness in the face of a closing deadline, for instance, might help push you to finish your task on time. Often, though, people don’t use their negative emotions so productively; instead, many tend to get stuck in their negativity, spiraling downwards. It’s hard to accept your emotions — both positive and negative — and let them pass by. Dorian Gray certainly never could.

      But studies have shown that the ability to embrace your negative feelings can provide a slew of benefits. Those who accept all their emotions without judgment tend to be less likely to ruminate on negativity, less likely to try to suppress mental experiences (which can backfire by amplifying these experiences), and less likely to experience negative “meta-emotional reactions,” like feeling upset about feeling upset. Or, as the authors of a recent study in the Journal of Personality and Social Psychology put it: “When people accept (versus judge) their mental experiences, those experiences run their natural — and relatively short-lived — course, rather than being exacerbated.”

      This latest study, led by University of Toronto assistant psychology professor Brett Ford, explored the link between one’s acceptance of negativity and one’s well-being. The researchers first set out to discover if and how the acceptance of negativity benefits psychological health, and whether this kind of acceptance works for everyone across socioeconomic, gender, and racial divides. Around 1,000 study subjects filled out surveys about their mindfulness, life satisfaction, depressive symptoms, anxiety symptoms, and the number of stressful events they’d been through over the course of their lives.

      Ford and her colleagues found that those who accepted their negative feelings were, on average, also more psychologically healthy. They also found that the factor most strongly linked to participants’ well-being wasn’t a low-stress life — rather, it was the capacity to accept life’s difficulties and one’s own negative feelings nonjudgmentally.

      On the face of it, this is a counterintuitive idea. A person with, say, no medical or financial issues — someone who should theoretically have low stress — ought to have greater well-being than a poorer, less healthy person who’s working 70 hours a week. And yet if the latter person is better at accepting the negative experiences that come with his objectively more difficult life, this study suggests, she may be happier than the person who has fewer stressors in life.

      In order to further prove this apparent paradox, the researchers recruited 160 women, half of whom had experienced a life stressor “of at least moderate impact” within the past six months, to complete a neutral task (watching a movie clip) and then a stressful task (giving a three-minute video-recorded speech on their job qualifications in front of an audience). During both tasks, the women rated their own emotional experiences; once again, Ford found that the people who were more accepting of their negative mental states reported less intense negative feelings.

      Finally, to test their findings with a more diverse set of participants, Ford and her colleagues had 222 men and women complete diary entries every night for two straight weeks, making note each night of the stressful events they’d experienced during the day. Some reported particularly high-stress moments, like receiving a phone call from a son in prison, while others had mostly mild stressors, like low-key arguments with a romantic partner. For each entry, participants also rated the extent to which they felt 12 negative emotions: sad, hopeless, lonely, distressed, angry, irritable, hostile, anxious, worried, nervous, ashamed, and guilty.

      Once again, acceptance was associated with greater psychological health, but with an added layer of nuance: The correlations showed that accepting negative situations was not associated with increased psychological health. Rather, it was the acceptance of one’s state of mind that came from negative situations that best indicated psychological well-being.

      Taken together, Ford says, the results across all three experiments “underscore the broad relevance of acceptance as a useful tool for many people.”

      “The overall take-home message is that emotions are naturally short-lived experiences,” she says, and if we let them wash over us instead of trying to push them away, “these emotional experiences would actually pass relatively quickly.”

      Still, opening your arms to all your negative feelings is easier said than done in a culture where happiness is considered a virtue. We tend to valorize the pursuit of positivity, while ignoring or dismissing the importance of a well-rounded emotional experience. Happiness, the thinking still often goes, is the absence of negativity rather than the acceptance of it. But the research says otherwise — you can’t always control your emotions, but you can control how you respond to them. Sometimes it’s best to let yourself feel okay about feeling bad.”

  • k says:

    Det skulle räcka långt om man helt enkelt var snäll och lite lyhörd. Kanske skulle det räcka helt och hållet? Och ha en positiv, lösninginriktad attityd. En positivare outlook på livet och tillvaron. Inte så depressiva.

  • k says:

    “Därför har vi inte sex med varandra”:

    Trötthet hos kvinnan.
    Det är den vanligaste anledning till att inte ha sex, enligt Aftonbladet/Inizios nya mätning.
    – Män tenderar att tro att kvinnor kontrollerar deras tillgång till sex, säger sexforskaren Bo Lewin.
    Under de senaste dagarna har Aftonbladet/Inizio presenterat en unik ny kartläggning av svenskarnas sexliv. Vi har tidigare rapporterat om att vi i snitt har sex 4,9 gånger i månaden och att svenskar i högre utsträckning väljer att vänta med sex till rätt tillfälle.
    I dag kan Aftonbladet avslöja den vanligaste anledningen till att svenskarna inte har sex. Både kvinnor och män uppger att det beror på kvinnans trötthet.
    Dessutom uppger männen i högre utsträckning att deras partner inte vill lika ofta som dem.
    Bo Lewin, professor emeritus i sociologi och sexforskare vid Uppsala universitet, kallar den ‘kvinnliga tröttheten’ för en kod.
    – Män tenderar ofta att tro att kvinnor kontrollerar deras tillgång till sex. Att hänvisa till trötthet blir då den mest godtagbara anledningen. Uppger kvinnan ofta att hon är för trött upplever mannen inte sällan att det är hon som kontrollerar sexlivet, men att han skulle kunna vara lite mer charmerande har ofta inte fallit honom in. 🙂 Att skylla på trötthet är kulturellt accepterat, det är så man säger. Det är ett spel, säger Bo Lewin. 
    [Nej, man får ju inte såra! Och, nej, det bör man ju verkligen inte! Men varför sviker lusten? Kvinnan är inget objekt, utan har behov och känslor – också].
    Enklare att skylla på trötthet
    Emma Frans, forskare på Karolinska institutet och vetenskapsjournalist, styrker Bo Lewins teori.
    [Emma Frans blogg]. 
    – Kvinnor upplever ofta mer stress och blir oftare utbrända.
    [Undra på, se hela denna postning 😦 Om man delade bördorna mer: allt slags arbete, inklusive det känslomässiga och jobbade på den känslomässiga intelligensen, vilket ALLA kan jobba på, vi blir ju aldrig perfekta nån av oss, men kvinnor är vanligtvis lite, eller mycket, bättre på detta, med allt vad det innebär].
    Det kan handla om arbetssituationen men också att kvinnor har mer obetald arbetstid i hemmet och tar ansvar för mycket i hemmet vilket också kan vara slitande. Men det kan också vara så att en kvinna kanske inte har lust men skyller på trötthet. Att inte ha sexuell lust i en relation är ju något som upplevs som problematiskt för många, så det kan vara enklare att skylla på trötthet än på att man inte är sugen på sin partner.
    Stress stänger av lusten
    I studien har deltagarna också fått möjligheten att med egna ord beskriva varför de inte har sex och nämner anledningar som, ‘mycket ett göra’, att ‘barnen går och lägger sig för sent’ och ‘småbarnsföräldrar’.
    [Allmänt positiva känslor, därför att bry-sig-omet är ömsesidigt kan skapa bättre relation rent allmänt och vara attraktivt, för båda parter!?]
    Sexrådgivaren och programledaren Isabelle Wahlf tror att stress är den största boven bakom minskad lust till sex
    [‘Sex ska kännas bra före, medans och efter’]
    – Det är en stress för ekonomi, karriär och familjen. Man har mindre sex för att sjukskrivningarna ökar, för att man är utmattad. Många frågar mig varför de inte har någon sexlust. Det viktigaste organet vi har för att bli kåta är hjärnan, den skickar signaler får att vi får stånd eller bli våta. Det är viktigt att vara rädda om det. Stress stänger av lusten. Psykisk ohälsa ökar också bland unga, det är klart att det påverkar och det är något vi måste ta på allvar, säger hon.
    Om undersökningen
    Undersökningen är gjord av Inizio på uppdrag av Aftonbladet inom ramen för Schibsted/Inizios opinionspanel som speglar svenska folket. Målgruppen är svenska allmänheten 18 år och äldre. Undersökningen omfattar 3417 intervjuer under perioden 18-25 juni  2018 och är genomförd som en webbundersökning. Frågan som ställdes var:
    Varför hade du inte så mycket sex som du ville ha?’
    Urvalet är pre-stratifierat och vägt på ålder, kön, region och parti i föregående val. Svarsandelen är 62 procent.”

    • k says:

      Ska sköta känslomässiga arbetet, ges skuld över att inte sköta matlagning, disk (han har klagat på det) m.m. och på det kommer andra krav: kritik på hur hon är, hur hon uttrycker sig, att han inte förstår (för att han uttrycker sig otydligt), på sex, ja. De har nu också två boenden, med mer att hålla ordning på, mer utgifter också (vilket också sätter press på henne lite mer). Och till råga på allt så är det så synd om män har hon fått förstå och förstå att han måste hävda sig. (hon skulle nog också kunna hävda att hon också måste hävda sig? Läs: inte måsta saker, inte har några skyldigheter, men rättigheter, att inte göra, göra som hon vill, säga som hon vill, få behov fyllda, kräva???) Och han är missnöjd och otillfredsställd osv. Är det konstigt om hon är trött? Borde hon inte vara arg och ledsen och sårad? Ganska stora krav på en massa prestationer och tros inte ha några behov eller känslor OCH vara en stålkvinna!???

  • k says:

    Han kritiserar hennes sätt att tala, hur hon uttrycker sig, hur hon beter sig, och, suck, att hon avbryter, men han behöver inte tänka på något av detta??? Själv. “Du är inte perfekt, men det är inte jag heller! Jag är bra och det är du också.” Men trots det kan det finnas tillfällen då man behöver “framföra klagomål,’ dock bör man försöka göra det på ett sånt sätt så att klagomålet går fram och inte orsakar försvarsställning (i vilken motparten tenderar att sluta lyssna eller ta in).

    Och, precis som terapeuten i postningen ovan säger, som kvinna tenderar man att tänka på den stackars mannens fragila ego!!! Tänker män på samma sätt om det “svaga könet,” att de kunde uttrycka sig med mer “finess”? 😉

    Detta borde vara ömsesidigt! (ganska jobbigt att ha vapnen beredda hela tiden! Aldrig kunna slappna av, utan hela tiden vara beredd på attack, anfall eller försvar. Inklusive försvar för att den man attackerar, med rätta kanske, reagerar, blir arg, ledsen, sårad).

Leave a comment

What’s this?

You are currently reading Varför känslomässigt arbete? Behövs det överhuvudtaget? Känslomässigt arbete är inte en dålig sak i sig själv, och motsatsen är faktiskt sann, känslomässigt arbete är bra! Den är kittet som håller samman relationer, vare sig det handlar om en kärleksrelation, en professionell relation, eller en med en vän, en släkting eller helt enkelt en bekant … at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta