Att klandra offret och vad det innebär (för både offer och gärningsman)…

August 8, 2017 § 19 Comments

Se i “Språket döljer våldet” kan man läsa:

“Vårt sätt att tala om våld skapar falska bilder. Det måste bli tydligare vem som bär ansvar och vem som gör motstånd. Det menar Allan Wade, familjeterapeut och psykologiforskare./…/

Allan Wade forskar ihop med Linda Coates, som är professor i psykologi. De visar att språket döljer både våld och motstånd genom att förvandla ensidiga handlingar till ömsesidiga. När en person till exempel åtalas för att ha slagit en annan kallas det i brottsutredningar ofta för bråk. Alltså något som är gemensamt, och där båda parter är delaktiga och ansvariga.”

Istället för att kalla det misshandel eller våld. Vilket lägger en stor del av ansvaret på den som blivit slagen. Skam och skuld på offret. Offret tenderar då att hålla tyst av skam över att ha blivit dåligt behandlad och att minimera det som hen utsatts för. Och den som är övergripare anser sig vara “sårat berättigad”, att det är offrets fel? Men, som den amerikanske sociologen Michael Kimmel skriver …

“… hur kommer det sig att män använder biologiska argument när de är arga och de misshandlar någon som är mindre eller äldre än de är eller när de misshandlar sina fruar – men de slår inte sina chefer?

Jag menar, min chef borde mer sannolikt göra mig förbannad än min fru skulle göra, eller hur?

Varför slår jag inte honom [henne?]? Därför att jag behöver känna att jag har tillåtelse. Du måste tro att måltavlan för ditt våld är ‘legitimt’.”

Dvs de där aggressionerna går tydligen att kontrollera!??? Obs ironin!

Han skriver vidare om ett…

“… hårdnackat fastklamrande vid traditionella manlighetsideal.”

…något han menar kännetecknar de här arga vita männen.

Vidare från länkad artikel ovan:

“Det här får konsekvenser – både för rättegångarnas utfall och brottsoffrens hälsa. Allan Wade och hans kolleger i Kanada har bland annat studerat språket som används vid fällande sexualbrottsdomar. De har tittat på hur domarna talade om offer, gärningspersoner och våld när de redogjorde för sina beslut. Det visade sig att domarna i 63 av 65 fall delvis använde ett språk som gjorde båda parter ansvariga för det som hänt.

– Sättet de uttryckte sig på gav en bättre fingervisning om hur domen skulle komma att lyda än vad brottets allvarlighetsgrad gjorde. Att använda språket rätt handlar inte om att vara politiskt korrekt, utan om att ge en riktig beskrivning av ett brott, säger Allan Wade./…/

– De här rubrikerna var inte bra. Sex låter som något folk gör frivilligt. Den enda förklaringen är att vi sätter väldigt många rubriker varje dag, men de här borde inte ha publicerats, säger han.

Det var under 1990-talet som Allan Wade och hans kolleger utvecklade response-based practice. I dag driver de Centre for response-based practice*, som bedriver forskning samt erbjuder terapi och utbildning.

När klienterna först kommer hit, säger många att de inte gjorde motstånd under övergreppet. Det beror, enligt Allan Wade, på att vår kultur ser offer som passiva. På centret ställer terapeuterna frågor som ‘Okej, när din pojkvän började tvinga sig på dig, hur reagerade du? Vad gjorde du?’. Det får personerna att fokusera på de små saker som de faktiskt hade gjort för att visa ett nej, undvika en attack eller skydda andra.

– Det går att ställa frågorna på ett försiktigt och nyfiket vis så att man undviker att skuldbelägga. Jag tar först reda på mycket om sammanhanget. Sedan frågar jag till exempel: ’Så, han kom emot dig, hur reagerade du?’.

Ibland säger folk att de inte kunde göra något. Då envisas Allan Wade försiktigt, och frågar vidare: ‘Naturligtvis. Men hur gjorde du ingenting?’

Klienterna har fått Allan Wade och de andra terapeuterna att inse att brottsoffer alltid, på något sätt, gör motstånd. Men den bilden har de inte kunnat hitta inom psykologin och psykiatrin. Där beskrivs offren som undergivna, passiva eller att de till och med inbjuder till våld.

– Det finns en klyfta mellan hur språket beskriver våldsoffer och hur dessa agerar i verkligheten.

Den svenska psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz håller med om kritiken. Hon menar att psykologer, ofta i all välmening, använder meningar som ‘Vad kände du då?’ och ‘Kunde du ha gjort något annorlunda?’.

– Då får vi så klart svar som innehåller uttryck som maktlös eller inte vara värd något. Sådana uttryck kan återkalla känslor av passivitet, av att inte kunna påverka situationen. Den andra frågan ger sken av att personen själv har bidragit till det som hänt och, indirekt, också får skylla sig själv, säger hon.”

De här som misshandlar verbalt, känslomässigt, fysiskt och/eller sexuellt, har behov av makt och kontroll. Och de utövar denna mot dem som är svagare eller äldre. Istället för att ta itu med sina egna problem. 😦

“Liria Ortiz har börjat använda response-based practice i sitt arbete, och har särskilt fastnat för frågan ‘Vad gjorde du för att visa för dig själv och för den andre att det här inte var okej?’. Svaren har överraskat:

– Det var till exempel en person som inte kunde göra så mycket för att försvara sig fysiskt mot våldet. Men hon hade bland annat spottat i smyg i ett vattenglas som den våldsamma personen skulle dricka. Det stoppade förstås inte våldet, men handlingen kändes ändå som en seger, och det stärkte hennes självkänsla.

Varför våldsoffer som gör motstånd nästan alltid skildras som passiva, var en fråga som Allan Wade och hans kolleger undrade över. De började titta närmare på hur offren beskrivs inom psykologin, psykiatrin och rättsväsendet – och knöt ihop det med en studie av kolonialt språkbruk.

De felaktiga beskrivningarna visade sig finnas överallt: i artiklar, historieböcker, polisförhör, domarkommentarer och rapporter från socialsekreterare och psykiatrer. De flesta använde en mix av ensidiga uttryck, som attack och överfall, och några ömsesidiga, där till exempel våldtäkt blev samlag.

– Folk som arbetar med straffrätt tror ofta att ömsesidiga termer är objektiva och opartiska. Det är en del av problemet, säger Allan Wade.

Men det är inte alla jurister som håller med om hans kritik av språket. En del hävdar till exempel att meningen ‘En vuxen hade sex med ett barn’ är objektiv. Men Allan Wade framhåller att barn under 15 år, i bland annat Sverige och Kanada, inte kan ge samtycke till sex med någon som är över 15 år. Det är i lagens mening våldtäkt.

– Det innebär till exempel att det aldrig kan finnas barnprostitution. Barn har inget sex att sälja. Om du säger till ett våldtaget barn att det varit med om olagligt sex, då har du fått barnet att bli deltagare i sex i stället för offer för våldtäkt.

I texter döljs våldet även i grammatiken. Allan Wade använder ofta ett exempel på hur skiftet från korrekt till inkorrekt beskrivning sker steg för steg. Det börjar med Bob slog Sue, som skiftar till Sue blev slagen av Bob.

– Objektet flyttas till subjektets position och därmed skiftas fokus från Bob till Sue. Nästa steg är Sue blev slagen. Här finns den som gjorde det inte längre med. Det steget följs av Misshandel ägde rum, där verbet slå ersätts av substantivet misshandel. Till slut beskrivs det hela som äktenskaplig dispyt. Vid varje skifte förlorar vi information om vem som gjorde vad mot vem.

Hur omgivningen väljer att uttrycka sig mot någon som varit utsatt för våld kan vara avgörande för möjligheten för den utsatta att läka. Anthony Charuvastra, universitetslektor i barn- och ungdomspsykiatri, har gått igenom forskningen på området.

Hans studie Social bonds and posttraumatic stress disorder visar att omgivningens stöd – eller brist på stöd – är avgörande. Det är en av de viktigaste faktorerna för risken att drabbas av, och möjligheten att återhämta sig från, posttraumatisk stress efter ett trauma.

Negativa reaktioner från omgivningen, som skuldbeläggande och ovilja att ge stöd, är starkt förknippade med psykisk ohälsa. Det är något som även Allan Wade har märkt bland sina klienter och i sin forskning.

– Kommentarer till våldsutsatta kvinnor som ’Varför låter du honom behandla dig så där?’ och ’Varför väljer du alltid sådana killar?’ är skuldbeläggande. Skyll inte på offret. Antagligen har personen gjort allt den kan för att skydda sig.

Response-based practice-metoden används också i behandling av förövare. Våldsamma män skildras många gånger som okontrollerade. Ofta används beskrivningar som ‘De blev överväldigade av vrede eller sexuellt begär’.

När terapeuten och klienten går igenom gärningarna steg för steg, framträder en bild av en förövare som är beräknande och medveten om vad han gör. En man hade till exempel varit på fest med sin flickvän, och blev dömd för att senare ha gett sig på henne.

Efter domen fick mannen kontakt med Allan Wades kollega Brenda Adams. Hon frågade om han gått direkt in till flickvännen efter att ha slagit in hennes låsta ytterdörr med en yxa. Mannen svarade: ‘Nej, tror du att jag är dum? Jag tänkte inte storma in i hennes sovrum med en yxa.’ Även när han var arg var han alltså medveten om att han borde ställa ifrån sig yxan.

– Det visar att han fattade en rad övervägda beslut längs vägen, och han kan inte längre säga att han tappade kontrollen. Indirekt börjar vi utmana de idéer och ordval som vanligtvis låter mannen slippa undan, säger Allan Wade.

Centre for response-based practice arbetar dessutom med att utbilda personal på olika samhällsinstitutioner. Till exempel kan socialtjänstens och psykiatrins reaktioner på våldsutsatta kvinnor vara problematiska.

– Socialsekreterare kan till exempel säga till en kvinna att de kommer att ta barnen, eftersom hon har misslyckats med att skydda dem.

Men socialsekreteraren går vanligtvis inte till mannen och säger han inte får komma nära sina barn eftersom han har varit våldsam.

Freda-mottagningen mot våld i Luleå har arbetat med metoden i två år. Samordnaren Kerstin Wanhatalo säger att personalen ser våld som en envägshandling, inte som ömsesidigt, och gör våldet synligt i språket.

– Vi jobbar med att benämna saker för vad de är: våld är våld, inte bråk eller konflikter. Det är viktigt att göra det tydligt i samtalet vem som bär ansvaret. Vi märker att den våldsutsatta kvinnan blir stärkt av det här synsättet.

Mottagningen samarbetar med socialtjänsten, och socialsekreterare kan remittera våldsutsatta kvinnor och barn som upplevt våld hit. Kerstin Wanhatalo tror att socialsekreterarna generellt, när de tänker på hur de uttrycker sig, kallar våld för just våld. Men det är lätt att trilla dit i vardagen.

– När personalen bara jobbar på och inte hinner reflektera kan det hända att de använder ord som bråk och konflikt. De säger att det har varit en konflikt mellan föräldrarna där barnet kommit i kläm, i stället för att säga att det handlar om en person som utövar våld mot en annan och att det påverkar barnet.

Allan Wade samarbetar också med svenska Susann Sward, verksamhetschef på Rättighetsfokus, ett företag som hjälper organisationer att arbeta med mänskliga rättigheter. De håller just nu på med en webbplats för en internationell kampanj mot att våld mot barn presenteras som sex med barn.

Det här ser Allan Wade som ett storskaligt internationellt problem. Det kan vara formuleringar som en vuxen har haft sex med en minderårig eller barnprostitution.

Webbplatsen ska lanseras under våren, och forskarna kommer att visa exempel på när språket gör våldet osynligt, vilka konsekvenser detta får och hur vi borde uttrycka oss i stället.”

*”At the Centre for Response Based Practice we aim to provide and promote socially just and effective responses to violence and other forms of oppression and adversity, through direct service (e.g. counselling), education, research, supervision and advocacy.

The Centre for Response Based Practice guides and co-ordinates research, development, & the application of Response Based ideas in various settings. We aim to partner with individuals and organizations to promote the development and application of Response Based ideas, to increase awareness, & to empower individuals & organizations in the use of Response Based practice. To learn more, visit our Response Based Ideas page . 

“Response based practice is one of the most elegant, hopeful, generative, and respectful approaches that I have been privileged to come to know over a long number of years.  I remember the gasp of wonder when I heard Allan Wade present his work for the first time.  It was so simple yet so profound.  I say this not only as a professional who has been able to pass on this knowledge with clients but also as someone who has benefited first hand in my own recovery from a traumatic attack that I subsequently wrote about  (McCarthy, 2010).”

References:

McCarthy, I. (2010). “A Traumatic Intrusion with Transgressive Possibilities: Power as a Relational and Discursive Phenomenon” Context. Oct. 21-24.”

**”Dr. Allan Wade began his work as a family therapist in 1983, training with the Milan team at events organized by the Orcas Society, a group of independent mental health and community development professionals in the Duncan area.  Prior to entering private practice, Allan worked in federal corrections, youth work, addictions services, child protection, and as a special education teacher.

In 1999, Allan completed his Ph.D. in Psychology from the University of Victoria.  In the course of his Ph.D. training, Allan focused on the micro-analysis of face-to-face communication, and on the connection between violence and language.  His dissertation is entitled, “Resistance to Interpersonal Violence:  Implications for the Practice of Therapy”.

Allan continued to work as a family therapist while completing graduate studies.  With colleagues Linda Coates and Nick Todd, Allan developed “Response-based Practice”, which is both a method of working with victims and perpetrators of violence and their families, and a framework to guide professional interventions, research on social responses to interpersonal violence, and research on the connection between violence and language.”

Uppdatering på eftermiddagen, Michael Kimmel s 43:

“Försvarsinställningen hos vita män är så narcissistisk att varje kritik av maskulinitet och manligt berättigande ses som ett försök att maximalt utnyttja den politiska apparaten för att tjäna förintelsen av ett helt biologiskt kön.

Men de här killarna bryr sig inte om kvinnor. De är bara intresserade av att främja vita mäns intressen.”

Köns- och rasskillnader är utjämnade mer än nånsin, men klassklyftorna har ökat och är i nivåer med the Gilded Age. Istället för att rikta en mer berättigad vrede angående detta (något en majoritet av oss skulle tjäna på; män, kvinnor från olika religioner och etniska bakgrunder etc), så riktar man den mot varandra, andra, svagare grupper.

s 44 om motsägelser:

“Generellt älskar högern Israel, men hatar judar.”

Fortsatt s 44:

“De flesta av de killar jag pratade med [utom taxichauffören Jay] vars analyser kom från Limbaugh och Fox News uttryckte enbart högljutt plattityder som de tog direkt från showerna, utan att så mycket som tänka på om man kunde applicera dem på deras egna förhållanden. 

Jag kan inte räkna alla de antal gånger som jag hörde fraser som ‘Det är inte statens pengar, det är människors pengar,’ som svar på skattepolitik.”

Suck!

“Man kunde tro att efter nästan ett halvt århundrade av oavbruten kritik av ras- och könsfördomar i media att, av den mest övertygande empiriska social- och beteendevetenskap som man kan föreställa sig, vita killar slutligen skulle ha förstått hur fördomar fungerar och borde ha anpassat sig till en ny, mer jämlik, mer demokratisk och mer representativ media./…/

Indignationsmedia erbjuder något som Frankfurskolans filosof Herbert Marcuse skulle kalla ‘repressive desublimination’ [i ‘Den endimensionella människan’]./…/ Marcuse, som varande flykting från Hitlers Tyskland, var något på spåren som han fann ytterst skrämmande: hur förmågan att argt orera, att uttrycka allt ditt uppdämda raseri (‘desubliminationsdelen’) faktiskt kunde tjäna maktens intressen.”

Och detta har också utnyttjats av personer i maktställning, bland annat Hitler, med alla dess förödande konsekvenser.

“Förmågan att göra uppror på dessa impotenta sätt gör det faktiskt möjligt för de här systemen att fortsätta (därav den ‘repressiva/undertryckande’ delen). 

Du tror att du gör uppror genom att /…/ ha en massa sex, dricka och skrika ‘your heads off’ om hur systemet förtrycker dig. Du hittar en gemensam grund med andra som gör samma sak: omedelbar gemenskap. Och efter att du desublimerat [gett uttryck för ditt uppdämda raseri] går du tillbaka till arbetet, som en lätthanterlig, mätt drönare, villig att anpassa dig till vad ‘systemet’ begär av dig därför att systemet också låter dig avreagera dig.

Bröd och skådespel. Underhållning man deltar i (istället för att till exempel oroa sig att en överdriven diet av våldsamma videospel skulle göra det mer sannolikt att unga killar begår våldsbrott. Frankfurtskolan skulle ha varit mer oroad att den här [videospelsspelande killen] skulle bli mer foglig, att han aldrig skulle bli förmögen att göra uppror socialt, kollektivt, därför att han fick allt detta uppror ut ur sitt system på en maskin, som skapats av en av världens största företag).”

Dvs på det sättet hålls verkligt uppror på mattan? Och många oförmögna att se de verkliga orättfärdigheterna i samhället, som vi kollektivt kunde gå ihop omkring och driva fram en förändring kring. Vilket som i sin tur i själva verket gynnar bara en liten, liten minoritet och inte majoriteten av oss samhälls- och världsmedborgare.

“Dock, ironiskt nog, själva det medium som tillhandahåller den falska känslan av gemenskap som Limbaughs jasägare får, kan också samtidigt bli isolerande.

‘Människor tenderar att bli mindre arga när de måste interagera med varandra,’ skriver journalisten och mediakommentatorn Joe Klein; de blir drabbade av ‘Informationsålderssjukdom’ – ‘frukten av vår tendens att hetsa upp oss ensamma, stirrande in i dataskärmen på arbetet, klickande framför TV:n hemma.’

Kanske ‘bowlar’ vi inte ensamma, utan är rasande ensamma. Tillsammans. 

Så amerikanska vita män, vilka fortfarande är den mest privilegierade gruppen människor på jordens yta – om du räknar bort aristokratierna [som genom arv har en massa pengar och ägodelar och positioner] och schejkdömena – känner att de är de utnyttjade offren av ett samhälle som blir allt mer jämlikt för varje dag.

Det är svårt om du har vant dig vid 100% av alla makt- och privilegiepositioner i världen, att vakna upp en morgon och finna människor som du bara i 80% av dessa positioner.

Jämlikhet suger om du har vant dig vid ojämlikhet så att den känns normal.”

s 46:

“Långt ifrån att underblåsa en reaktionär revolution , så skriker såna som Limbaugh och hans 2000-talsgelikar som Peter Finches, om hur ‘mad as hell’ de är och inte kommer att ‘ta det mer’ – vilket är precis det som möjliggör just att de kan ta mer av det.”

VAD är “riktiga” pojkar och “riktiga” män…

August 4, 2017 § 19 Comments

Såna som Donald Trump gör pojkar och unga män en stor, stor ogärning genom att uppmuntra en maskulinitet som snarare isolerar än integrerar män med andra. Som gör dem till ensamma fiender mot hela världen.

Se tidigare postning – med kommentarer.

Kimmel skriver om ett …

… hårdnackat fastklamrande vid traditionella manlighetsideal.”

Ett manlighetsideal som har skapat såna problem inte bara för männen själva, deras psykiska och fysiska hälsa och relationer på alla nivåer, utan inte minst för alla dem runt omkring dessa män: familj, samhälle, värld.

De här männen mår ju inte bra. 😦 Och då måste de rikta frustration och vrede nånstans. Kimmel:

“… hur kommer det sig att män använder biologiska argument när de är arga och de misshandlar någon som är mindre eller äldre än de är eller när de misshandlar sina fruar – men de slår inte sina chefer?

Jag menar, min chef borde mer sannolikt göra mig förbannad än min fru skulle göra, eller hur?

Varför slår jag inte honom? Därför att jag behöver känna att jag har tillåtelse. Du måste tro att måltavlan för ditt våld är ‘legitimt’.”

Hon förtjänar det, för… Men INGEN “förtjänar” att bli misshandlad! Nånsin!

Och apropå var man riktar vreden:

 “… istället för att ifrågasätta reglerna, så vill de eliminera de andra spelarna. Istället för att ifrågasätta de här idealen, faller de tillbaka på samma traditionella föreställningar om manlighet – fysisk styrka, självkontroll, makt – som kännetecknade deras fäder och deras farfäders tidsåldrar, som om lösningen på deras problem helt enkelt var ‘mer’ maskulinitet.”

Vilket det ju inte är. Tvärtom!

Ja, så är det med de här mer störda männen. De kan absolut inte må bra av att vara så här. Ständigt arga och missnöjda och otillfredsställda – samt att skylla på annat och andra utanför sig själv, istället för att ta itu med sig själv! Och ifrågasätta ideal som inte är riktigt hälsosamma.

Och detta skapar aldrig gemenskap med andra, bara ytterligare alienation.

Se Ronald Levant och William Pollack om traditionell socialisering av män och manlighetsideal som skapar en massa problem, inte minst för männen själva och deras hela livskvalitet.

Inte minst William Pollack skriver att pojkar har samma behov som flickor, av ömhet och närhet och att få uttrycka “svaga” känslor, men detta dödas ganska snart, mer eller mindre. Med allt vad det innebär.

Donald Trump & Co är inga bra rollmodeller här. Tvärtom väldigt dåliga rollmodeller. Tyvärr strävar dylika män efter makt och har också fått den.

De har felprogrammerats att liv och samliv går ut på att “hävda sig själv.” Inte på att bry sig om andra (eller i grunden sig själv) och därmed skapa en relation av givande och tagande, där den andra parten generöst bryr sig och inte försätts i försvarsinställning stup i kvarten, därför att mannen måste hävda sig!!! Vilket i längden verkligen tär på orken enormt mycket! Tär på energi och (livs)glädje!

Det är missriktandet av vreden mot andra som är den centrala kraften hos amerikanska (och europeiska) arga vita män …

August 3, 2017 § 1 Comment

Michael Kimmel skriver på s 25 i “Angry White Men – American Masculinity at the End of an Era” om den …

“… ironiska parallellen att USA är mer ras- och könsmässigt jämlik än nånsin tidigare i historien och samtidigt ojämlikare vad beträffar klass, än i alla fall the Gilded Age*, om nånsin [tidigare].

Spänningarna och ångesten som producerats av en sån dramatisk ökning av klassojämlikhet leder många att spegla sig i dem som verkar ha vunnit, medan ‘vi’ – de vita medel- och arbetarklasserna – absolut har förlorat.

Medan ras och kön i sanning är de utpräglade dragen hos dagens arga amerikaner, är det den växande klyftan/avgrunden mellan rik och fattig som är motorn i detta raseri.”

Och det är där de här arga, vita männen borde göra något. Inte använda kvinnor (feminister), invandrare, HBQT-personer osv som syndabockar, men det är för farligt att rikta vreden mot dem ovanför en och kanske väldigt långt ovanför en. Istället riktar man den mot grupper som är svagare än man själv är.

Ganska fegt!

Och jag tror att det finns andra förklaringar också rörande dessa arga, vita män. Jag tror inte alla i den positionen är arga och behöver rikta vreden mot syndabockar.

Jag tror att dessa har en tidig historia som formar dem.

*” The Gilded Age was an era of rapid economic growth, especially in the North and West. As American wages were much higher than those in Europe, especially for skilled workers, the period saw an influx of millions of European immigrants. The rapid expansion of industrialization led to real wage growth of 60% between 1860 and 1890, spread across the ever-increasing labor force.

The average annual wage per industrial worker (including men, women, and children) rose from $380 in 1880 to $564 in 1890, a gain of 48%. However, the Gilded Age was also an era of abject poverty and inequality as millions of immigrants—many from impoverished European nations—poured into the United States, and the high concentration of wealth became more visible and contentious.”

Arga vita män…

August 1, 2017 § 9 Comments

Kimmel skriver på sidan XII i förordet (min översättning):

“Så vårt [männens] val är enkelt: vi kan antingen dras sparkande och skrikande in i en framtid av större jämlikhet och därför större frihet för alla, eller följa strömmen, och på vägen upptäcka att framtiden faktiskt är ljusare för oss också. 

(Data rörande detta är riklig, att ju större nivån av könsjämlikhet är i ett samhälle – antingen i en relation eller i ett äktenskap – ju lägre är graderna av depression och ju högre är graderna av lycka).”

Han menar att

“Det är att känna sig berättigad av ras eller kön som förvränger ens syn./…/

Vita män i alla klasser tjänar på ett system som baseras på ras- och könsjämlikhet./…/

Det är svårt för oss [män] att inse att vi faktiskt har tjänat på dramatisk ojämlikhet [genom historien].” 

Den jämlikhet Kimmel pratar om innebär att män inte behöver kämpa så in i baljan, inte måste tävla så mycket, får vara svaga när de är det, inte behöver kunna allt osv.

s XIII:

“Det kan vara svårt för vita män att inse att, utan hänsyn till andra faktorer, så har vi sprungit med vinden i ryggen alla dessa år och det vi ser som ‘rättvisa’ för oss har byggts på andras ryggar, andra som inte hyser såna illusioner som dem om ‘meritokrati’ och ‘rättvisa,’ som har vetat sen födseln att systemet var emot dem. Den neutrala arena som ger parterna lika förutsättningar har varit allt annat än jämlik – och vi har varit de som sprungit nerför, med vinden, i båda riktningar./…/

Meritokrati suger när vi plötsligt är förlorarna och inte en av vinnarna. Faktum är att det inte alls känns som meritokrati.

Vi ärvde inte bara privilegiet som en icke granskad bördsrätt. Det handlar mindre om ‘att ha’ och mer om en hållning/ett tillstånd, ett förhållningssätt till denna. Även om vi inte tänkte på oss själva som privilegierade, så såg vi oss som berättigade till privilegier, berättigade till ledarpositioner [om inte i samhället, på jobbet, så åtminstone hemma?].”

Och vidare:

“… det handlar om en känsla av berättigande – den känslan att fastän jag kanske inte är i en maktposition för tillfället, så förtjänar jag att vara det, och om jag inte är, så är nånting definitivt fel – detta håller på att komma till ett avslut. Det är en värld med minskade förväntningar för alla vita män, som har tjänat på ett ojämlikt system så länge.”

Och nu

“… försöker de [de arga, vita männen], fruktlöst, att hålla tillbaka den rullande vågen av större jämlikhet och större rättvisa./…/

… slutet av patriarkatet, det icke ifrågasatta antagandet som män har känt tillgång till, till maktpositioner, till ‘hörnkontor‘, till kvinnors kroppar, det lättvindiga antagandet att alla maktpositioner, att välstånd, och inflytande är reserverade för oss [män] och att kvinnors närvaro ska man göra motstånd emot om möjligt, och [på sin höjd] tolerera om inte möjligt [att göra motstånd emot].

Det finns en väg ut för vita män, tror jag, en väg för oss att skruva ner volymen. dirigera om vår vrede mot mer passande mål, och hitta en väg till lyckligare och mer hälsosamma liv.”

Så sant!

“Och de som har lyckats med detta är faktiskt lyckligare – lyckligare över sina liv som fäder, partners och vänner. Det visar sig att köns- och rasjämlikhet inte bara är bra för färgade män och kvinnor, utan också bra för vita män – och, framförallt, för våra barn.”

Lyckligare och friskare. Männen behöver inte hävda sig så in i baljan eller tävla eller kunna och veta allt. Kan slappna av mer och behöver inte skämmas för dem de är, för “svaghet” av vad slag det vara månde.

“I en artikel som publicerades i the Masses med titeln ‘Feminism för män’ så kom han [Floyd Dell] med en mening som fångar mitt argument: ‘Feminism kommer, för första gången, att ge män tillåtelse att vara fria.”

Precis! Kimmel modifierar detta till att män skulle få tillåtelse att vara friare än de är nu och lägger till…

“… vi kunde också addera lyckligare, friskare och mycket mindre arga.”

Och heller än att bli jämställda med kvinnor, invandrare etc så väljer dessa arga, vita män ojämlikhet!? Att det blir djävligt för de flesta och att bara några har det riktigt, riktigt bra materiellt och ekonomiskt! Alltså stöttar de politiker som Trump, Pence m.fl. i USA och sverigedemokraterna och högerpartier i Sverige. Destruktivt och självdestruktivt. Istället för att se till att vi får ett samhälle och en värld som inkluderar alla.

I kapitlet “Acknowledgements” skriver han:

“Jag är alltid tacksam mot min familj och mina vänner som aldrig ser ut att blir trötta på konversationer om nynazister, vilda skolskjutningar, Rush Limbaugh (som verkar vara en riktig idiot, ursäkta mig), eller antifeministiska mäns rätt killar./…/

Det som gör att jag kan dyka in i ämnen som gör mig så arg, ledsen och frustrerad är på grund av hur stabil och grundad jag känner mig i mitt privata liv.”

Mer om alexitymi eller att vara “utan ord”…

July 23, 2017 § 18 Comments

150444.jpg

.”Vad ska vi prata om?”

De sitter eller ligger där tysta. Det blir liksom ingen kontakt eller riktigt utbyte.

Mannen som saknar ord för känslor kan tycka att kvinnors sätt att prata om vardagliga ting är “onödigt”.

“Vad är det att prata om!?”

Kan ha svårt att förstå? Svårt att ta in.

Kvinnor har generellt tillgång till fler känslor och fler ord för känslor. De har lättare att chit-chatta och därmed också lättare att få kontakt. Blir mindre ensamma och isolerade än vad män kan tendera att bli. Förmodligen inte så konstigt.

I avsaknad av ord (framförallt känslouttryck) tar män lättare till våld, fysiskt och verbalt. I traditionell manlig uppfostran ingår inte att prata om känslor!? Något som blir handikappande i många avseenden och leder till en mängd problem av olika grad och sort.

Om alexitymi:

“Det finns en positiv korrelation mellan alexitymi och depression och ångest. 

Alexitymi kan förekomma vid bland annat Aspergers syndrom, vid långvarig smärta, posttraumatiskt stressyndrom, och drogmissbruk.”

Inte konstigt att manligt kusinbarn diagnostiserats med Aspbergers? Pappan är oerhört pratsam, men tenderar att tycka att vissa saker är onödiga att prata om?

Vill han bevisa att kvinnor är skitstövlar och att han är ett offer för dessa? Eller det finns fler än ett sätt att vara man…

July 15, 2017 § 19 Comments


Han accepterar inte tillrättalägganden när hon försöker göra såna (för ganska obegriplig ilska från hans sida), utan fortsätter att argumentera och argumentera. Vill han att hon ska säga:

“Ja, jag vet; jag är hemsk! Bedrövlig! Dum, elak! Jag vet! Jag är så ledsen!”

Allt blir så krångligt.

Begriper inte: han har fått kanske nästan exakt liknande reaktioner från alla de kvinnor han levt med, men har inte funderat om det kan vara något i honom som orsakat dem och alltså är något han skulle kunna ändra på för att radikalt förbättra kommunikationen!? 😦

Hennes äldsta systerson och han verkar resonera på liknande sätt: kvinnor vill attackera män och prata ner dem. 😦 Det går liksom inte fram att de borde ifrågasätta mansrollen och det som är dåligt i den. 😦 Dvs ta ansvar för sig själva.

“What is it to be a a good man?” och “What is it to be a real man?” frågade sociologen Michael Kimmel vid ett seminarium med honom.

“‘Look at the disparity. I think American men are confused about what it means to be a man.’

You’ve heard of women’s studies, right? Well, this is men’s studies: the academic pursuit of what it means to be male in today’s world. Dr. Kimmel is the founder and director of the Center for the Study of Men and Masculinities at Stony Brook University, part of the State University of New York system, which will soon start the first master’s degree program in “masculinities studies.”

No, Dr. Kimmel joked, the department title doesn’t just roll off the tongue. But it’s called ‘masculinities’ (plural) to acknowledge that there is ‘more than one way to be a man.'”

Och vidare:

“The workshop was a kind of introduction to the first International Conference on Masculinities the next weekend (yes, that’s a real conference), which drew close to 700 people to the Roosevelt Hotel in Manhattan. With seminar topics like ‘Suicide and Men’s Health,’ ‘Transforming Fatherhood’ and ‘Breaking the Male Code: How Close Male Friendships Can Change Men’s Lives,’ the event included academics, students, activists and a few prominent feminists, with the goal, as Dr. Kimmel put it, of ‘engaging men and boys for gender equality.’

‘Men’s life expectancy increases by three to four years,’ said Gloria Steinem, who was on stage during the event’s opening gala, if you eliminate causes of death attributed to masculinity, such as death from violence, death from speeding and death from tension-related diseases. ‘What other movement can offer men three or four more years?’ she added.”

Michael Kimmels hemsida med fler artiklar m.m.

Konstant irritation, missnöje och otillfredsställelse…

July 12, 2017 § 2 Comments

den som kaste första stenen2.jpg

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.

Levant skriver i kapitlet “Att få bukt med känslomässig domning”:

“Det finns ett ord för oförmågan att identifiera och artikulera ens egna känslor. Det ordet är alexitymi (bokstavligen ‘utan ord för känslor’) – ett fint namn för ett tillstånd som är så vanligt bland män att de inte ens tänker på det som ett tillstånd. De tänker på det som det sätt på vilket män är.”

Levant menar dock att anledningen till att män har denna störning i olika grad beror på socialisering och träning in i mansrollen.

“Män tror inte att deras oförmåga att uttrycka känslor är ett problem. De ser kvinnorna i sina liv som problemet. Om bara kvinnor slutade pusha män att vara mer känslomässigt uttrycksfulla [och slutade med en massa andra saker] – med andra ord, om de vore mer lika dem själva – skulle allt vara bara fint.

Men, det är faktiskt så att mäns oförmåga att känna och namnge sina känslor är ett problem – i vissa fall ett väldigt allvarligt sånt. 

Män inser det inte, men att leva sina liv inkapabla att känna och uttrycka känslor är att leva ett liv i isolering – alienerad inte bara från dem man älskar, utan också från sig själva.”

Psykiatrikern Henry Krystal…

“…skrev 1979 att alexitymi är en störning… [i vilken] känslor inte hålls isär och är dåligt verbaliserade… När patienter med alexitymi verkligen nämner att de har en känsla och frågas om denna, kan de vanligtvis inte beskriva vad de upplever… I bästa fall blir de [om de tillfrågas] medvetna om fysiska sensationer…”

Irritation och vrede är tillåtna känslor för män. Nästan uppmuntrade. Visar för många män att de är “riktiga män” och inga mähän. 😦 Om de dessutom uppmuntras att hävda sig själva av terapeut kan det bli “problematiskt.” 😦

“Depression och kön”:

“Forskarna har sett skillnad mellan kvinnors och mäns tolkning av den egna depressionen – kvinnor tar ofta skulden själva medan män lägger skulden utanför sig själva.

“Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ‘en bra karl reder sig själv’. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.”

“Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen.”

“Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.”

En man som mår dåligt tenderar alltså att överdriva den beteenden som kopplas till “manlighet”. Tyvärr så löser det ju inget, utan skapar bara ännu fler problem och orsakar lätt konflikter.

“När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.”

Ja, han har haft värk i kroppen och varit hos doktorn för det. Ingen har dock ännu kopplat detta med depression och följaktligen föreslagit behandling mot denna. Kanske skulle som sagt denna diagnos kunna ställas och behandling sättas in och dylik är kanske nödvändig för att han ska inse vikten av att sluta röka och vilja värna om sin hälsa inte bara så, utan också på andra sätt.

“Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k. manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation [stämmer!]

  • Våldsamt beteende [blir jättearg och hackar och blir irriterad på andra, inte minst B, det är fel på ‘allt och alla,’ deras sociala liv tenderar att bli alltmer begränsat p.g.a detta. Hon går balansgång och detta är knappast något som gör henne avslappnad eller social och hon är redan en aning ‘blyg’ och ingen som har ett stort social nät, så alla de sociala kontakter de har är värda att vårda]
  • Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken [stämmer inte riktigt…]
  • Missbruk av alkohol och andra droger [stämmer! I hans fall verkar rökandet vara helt omöjligt att sluta med, trots att de visat sig ha skadat hans lungor redan! 😦 ]
  • Att man begraver sig i arbete och karriär [stämmer inte här]
  • Kraftigt ökad sexdrift [stämmer kanske?]

Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.”

Han är irriterad jämt och skapar konstant stress hos den som lever med honom. Sårar och gör henne ledsen dagligdags i olika grad. Och inte minst med ett konstant påslag av stresshormoner. Vilket gör henne trött, påverkar sömnen… När hon säger att hon är jättetrött förstår han ingenting. Detta gör henne ÄNNU tröttare. Han har svårt att leva sig in i andra? Och det har troligen sin förklaring: upplevelser tidigt hemma, i skola, samhälle, bland kompisar, men är ingen ursäkt att leva ut detta. Det går ju att ta itu med.

Han föreläser gärna för henne, men lyssnar egentligen inte på henne. VILL inte?

Inget är egentligen bra för honom. Han är ytterst sällan (om ens nånsin?) glad och nöjd.

Han kan inte njuta, slappna av eller bara vara tillsammans med henne (eller andra).

I de nya relationer han haft har det varit bra till en början, men när nyhetens behag är över har missnöje, otillfredsställelse och irritation kommit. För han har, kanske helt omedvetet, trott att hon ska komma med lösningen? Lösa upp “allt”? Och plötsligt ska livet bara börja “glida på”? Och, som står i citaten ovan; män tenderar att lägga skulden utanför sig själva (kvinnor tenderar att rannsaka sig själva) och alltså ligger lösningen utanför dem själva (traditionellt uppfostrade kvinnor skulle tjäna på att i högre grad ifrågasätta om skuld och ansvar för mannens irritation, dåliga humör och t.o.m. för fysisk och psykisk misshandel, ligger hos dem).

Det är “inte kul” för den som lever med en sån man. Och troligen inte kul för mannen heller, men han hittar inte vägen ut, för lösningen ligger utanför honom istället för i honom i hans upplevelsevärld. Bara HON ändrar sig och blir mindre irriterande osv osv osv så skulle allt vara frid och fröjd. Men sanningen är att vad hon än gör så kommer han att vara fortsatt irriterad och reagera ut sin irritation. Hon däremot håller tand för tunga. Det ska rätt mycket till innan hon snäser.

Män behöver inte provoceras (dvs det krävs ingen anledning) för att agera aggressivt, kvinnor kan agera aggressivt, men behöver provoceras (dvs de reagerar därför att det finns en anledning!). Så är kvinnor och män uppfostrade enligt tradition.