De topp-7-sätten att reparera ditt äktenskap …

November 27, 2017 § 16 Comments

“De topp-7-sätten att reparera ditt äktenskap”:

1. Sök hjälp tidigt.
Genomsnittsparet väntar 6 år innan de söker hjälp med relationsproblem. (Och glöm inte att hälften av alla äktenskap som avslutas gör så de första 7 åren). Det betyder att genomsnittsparet lever med olycklighet så länge. Om du ser tecken på problem i ditt äktenskap tidigt, sök hjälp.

2. Redigera dig själv.
De lyckligaste paren undviker att säga varje kritisk tanke de har när de diskuterar känsliga ämnen och de hittar sätt att uttrycka sina behov och bekymmer respektfullt utan att kritisera och klandra sin partner.

3. Mjuka upp din start.
Dispyter startar ofta därför att en partner eskalerar konflikten genom att göra en kritisk eller föraktfull kommentar. Att ta upp problem mjukt och utan klander fungerar mycket bättre och tillåter par att lugnt engagera sig i en konflikt. 

4. Acceptera inflytande från din partner.
I studier av heterosexuella äktenskap fann vi att relationer lyckas i den omfattning som mannen kan acceptera inflytande från sin fru.

Om en kvinna till exempel säger till sin man ‘Måste du jobba på torsdag kväll? Min mamma kommer den helgen och jag skulle behöva hjälp att bli redo för det.’ Han svarar ‘Mina planer är fastställda och jag kommer inte att ändra dem.’

Som du kanske gissar är denna kille i ett skakigt äktenskap. En makes förmåga att låta sig influeras av sin fru (snarare än vice versa) är avgörande, därför att forskning visar att kvinnor redan är väl tränade att acceptera inflytande från män. Ett verkligt partnerskap får man bara om en make kan göra samma sak.

/…/

6. Lär dig att reparera och göra sorti från dispyter. 
Lyckliga par har lärt sig att göra sorti från dispyter eller att reparera situationen innan en dispyt hamnar helt utom kontroll. Exempel på repareringsförsök: att använda humor; ge bry-sig-om-uttalanden (‘jag förstår att det är svårt för dig’), att göra klart att ni står på gemensam grund (‘Vi kommer att tackla detta problem tillsammans’); att backa (i äktenskap, liksom i kampsporten Aikido, måste du ofta väja för att vinna); och, allmänt sett, erbjuda tecken på uppskattning av din partner och hens känslor på vägen. Om en dispyt blir alltför het, ta en 20-minuters paus och kom överens om att angripa ämnet igen när ni båda lugnat ner er.

7. Fokusera på det positiva.
I ett lyckligt äktenskap gör par minst fem gånger så många positiva uttalanden till och om varandra  och sin relation än negativa, när de diskuterar problem. Till exempel, kommer ett lyckligt par att säga ‘Vi skrattar en massa’ istället för ‘Vi har aldrig roligt.’ Ett bra äktenskap måste ha ett rikt klimat av positivitet. Gör regelbundna insättningar i ditt känslomässiga bankkonto!”

Advertisements

I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet, medan de som var i dåliga relationer pekade finger och var kritiska…

November 27, 2017 § 3 Comments

Why-Marriages-Succeed_1.jpg

John Gottman i video om “Making relationships work” i “Emotionellt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap eller ‘hans konstanta klagande…”:

“[ca 9 minuter in i videon, alltså i slutet av den] I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet, medan de som var i dåliga relationer pekade finger och var kritiska. Och deras attityd var att de på något sätt diagnosticerade sin partners personlighetsdefekter och ville bli uppskattade för det av sin partner.”

(skratt i publiken!)

“Och de hoppades att deras partner skulle svara med att säga: ‘Tack för att du pekar ut alla de sätt som jag misslyckas som mänsklig varelse!”

(skratt i publiken igen!)

“‘Kan vi äta lunch nästa tisdag så vi kan prata om detta lite mer!? Du är en så klok människa vet du, John! Tack så mycket!'”

I nästa video:

“Olyckligtvis, kritik där man förklarar problemet som en defekt hos partnern leder till den andra förutsägelsen vi har [för om relationen ska hålla eller inte].”

Och så pratar han om försvarsinställning, ett sätt att ta avstånd, men till skillnad från “katastrofrelationerna” så slår de lyckosamma inte ifrån sig, utan lyssnar istället och frågar…

Om boken ovan:

“Vad kan du göra med attityder och ageranden som gör äktenskap dödsdömda? Massor, säger John Gottman.”

Det är just det han gör: pekar på hennes defekter.

Men innan han börjar tala om för henne hur hon är och anklaga henne och tala om vad hon borde göra, säga osv och framförallt tala om hur hon är borde han rannsaka sig själv på de punkter han kritiserar henne för. “Sopa rent framför egen dörr” och leva efter devisen “Den som är utan synd kaste första stenen.”

“God morgon!”

brukar hon hälsa på morgonen. Det har hänt att han svarat:

“Är det???”

Hon blir så ställd så hon kommer sig inte för med att fråga vad han menar. Han kommer inte med någon förklaring och hon får tolka det hur hon vill. Är detta snällt? Fientligt? Småelakt? Varför säger han så?

Och han sa att hon är “abusive.” Är inte det en projektion av hur han själv är? Lägger det på henne. Det är hennes fel.

Hans negativa omdömen om henne balanseras inte av några positiva eller av nån slags uppskattning. Om de åtminstone gjorde det… Att någon så till den grad saknar positiva egenskaper och som inte sitter i fängelse, är kriminell eller psykiskt sjuk, är det troligt? Eller är hon kanske som han säger?

Försöker han knäcka henne? Gör han det “för hennes bästa?”

Vad behöver han tänka på? Ingenting? Han behöver inte vara rädd om?

“Vad tjänar jag på att förstöra?”

eller något liknande frågade han henne. Ja, det kan man undra!? Hon sa inte vad hon tror, att det finns något destruktivt och självdestruktivt hos honom, en drift att förstöra för sig själv. En “dominerande negativ grundinställning.”

För det känns på något perverst sätt tryggare?

John Gottman säger:

“I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet”… 

… men det finns inte en tillstymmelse till detta hos honom!? Istället säger han:

“Jag har inte gjort något!”

Något som han understrukit nu och då när hon reagerat. Hur menar han? Hennes reaktion kom helt ur det blå, utifrån ingenting? Menar han att han är perfekt och fullkomlig?

Finns det nån som är perfekt eller fullkomlig? Finns det ett perfekt liv eller perfekta människor eller relationer? Och hur är de i så fall? Finns det kriterier som alla kan ställa upp på här? Eller skiftar de mer eller mindre från person till person?

Och man bör sträva efter perfektion? Inget annat duger? Ty endast det går att älska, uppskatta och vara nöjd och tillfredsställd med? Tala om att garanterat aldrig bli nöjd eller lycklig. För det perfekta existerar inte. Men vad är det egentligen man behöver? Som inte bara man själv behöver och har rätt till, men som även ens partner behöver och har rätt till?

När han säger något om henne till henne så är det inget positivt eller uppskattande, utan negativt och nedvärderande, föraktande. 😦

Det negativa balanseras ALDRIG upp! Han har inget gott eller snällt eller uppskattande att säga om henne alls! Finns det människor som det inte finns något bra drag hos? Och hon tillhör en av dem där det inte finns något gott alls att säga? Är han oförmögen att uttrycka uppskattning eller säga saker uppriktigt vänligt?

Och vad detta kan göra i henne det funderar han inte en sekund på? För han måste ju stå upp för sig själv! Suck och pust och stön! Underförstått: något han måste göra, mot henne! För hon är så dominant och dålig på alla sätt och vis!

Den där självhävdelsen är en urusel metod. Och den enda metod han har. Innehåller ingen respekt för den andra parten för fem öre. Han bara ångvältar fram och mejar ner allt i sin väg utan hänsyn!

Och, ja just ja, INGEN av hans tidigare kvinnor har varit så bedrövlig som hon!!!!! Det ska hon bara veta! Det är som det Gottman säger ovan!

Och att inte vara rädd om sin hälsa och fortsätta röka när man har begynnande emfysem är ju inte att lösa problem, utan att addera till dem.

 

Känslomässigt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap. Att acceptera din partners inflytande är en fantastisk strategi för att få mer respekt, makt och inflytande. Vill du ha ett lyckligt, stabilt äktenskap? Gör dina förpliktelser och åtaganden mot dina närmaste starkare än ditt engagemang i att vinna.  Om du gör detta så vinner ditt äktenskap …

November 21, 2017 § 33 Comments

John Gottman pratar om ett känslomässigt bankkonto i videon ovan.

Terapeuten Kyle Benson skriver i “Emotionally Intelligent Husbands are Key to a Lasting Marriage” eller “Känslomässigt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap”:

“I en långtids studie på 130 nygifta par upptäckte John Gottman att män som tillåter sina fruar att påverka dem har lyckligare äktenskap och det är mindre sannolikt att de skiljer sig. /…/

Att tillbakavisa inflytande

Det är inte så att äktenskap inte kan överleva tillfällen av vrede, klagan eller kritik. De kan. Par får problem när de svarar på negativitet med negativitet istället för att försöka rätta till/reparera för att trappa ner en konflikt. 

John Gottman förklarar i ‘De sju principerna som får äktenskap att fungera” [The Seven Principles for Making Marriage Work] att 65% av männen ökar negativiteten under en dispyt./…/

Min avsikt är inte att förolämpa män. Det krävs två för att ett äktenskap ska fungera och det är minst lika viktigt att kvinnor behandlar sina män med högaktning och respekt. 

Men John Gottmans forskning antyder att en majoritet av kvinnorna – även i olyckliga äktenskap – redan gör detta.

Det betyder inte att kvinnor inte blir arga och till och med föraktfulla mot sina män. Det betyder bara att de låter sina män påverka deras beslutsfattande genom att ta deras åsikter och känslor i beaktande.

Statistiskt sett visar John Gottmans forskning att det finns en 81% chans att ett äktenskap kommer att sprängas sönder inifrån när en man är ovillig att dela makt.

Vad män kan lära sig av kvinnor

Det finns böcker som säger att män är från Mars och kvinnor från Venus. Medan detta inte är bokstavligt sant, så känner sig män och kvinnor ofta främmande för varandra.

Detta börjar i barndomen.”

När pojkar spelar spel är deras fokus på att vinna, inte på sina känslor eller de andra medspelarna. Om en pojke gör sig illa blir han ignorerad. Spelet måste trots det ‘go on.’/…/

I John Gottmans forskning var dock bara 35% av männen känslomässigt intelligenta.

Två vägar delade sig…

…och jag tog den relationsfokuserade.

Den make som saknar känslomässig intelligens tillbakavisar sin frus inflytande därför att han är rädd för att förlora makten. Och på grund av att han är ovillig att acceptera inflytande kommer han inte att få inflytande. 

Den känslomässigt intelligenta mannen är intresserad av sin frus känslor därför att han högaktar och respekterar henne. Medan denna man kanske inte uttrycker sina känslor på samma sätt som sin fru, kommer han att lära sig hur han ska knyta an till henne bättre./…/ 

Han kommer att välja ‘vi’ framför ‘jag.’ Han kommer att förstå sin frus inre värld, fortsätta att beundra henne och kommunicera denna respekt genom att vända sig mot henne. 

Hans relation, sexliv och allmänna glädje kommer att vara långt större än den man som saknar känslomässig intelligens. 

Den känslomässigt intelligenta mannen kommer också att vara en bättre far därför att han inte är rädd för känslor. Han kommer att lära sina barn att respektera sina känslor och sig själva. John Gottman kallar detta känslocoachning./…/

Hur man kan acceptera inflytande

John Gottman misstänker att män som spjärnar emot sina fruars inflytande gör detta utan att vara medvetna om det. Att acceptera inflytande är både ett [inrotat] tänkesätt och en förmåga som kan odlas genom att dagligdags vara uppmärksam på sin partner. Detta betyder att bygga kärlekskartor, uttrycka sin tillgivenhet och beundran och acceptera inbjudan till anknytning. 

Och när konflikt uppstår så är nyckeln att förstå din partners sätt att se och att vara villig att kompromissa. Göra detta genom att identifiera dina inflexibla områden och att söka efter nånting båda kan gå med på./…/

Att acceptera din partners inflytande är en fantastisk strategi för att få mer respekt, makt och inflytande. Vill du ha ett lyckligt, stabilt äktenskap? Gör dina förpliktelser/åtaganden mot din fru [och barn] starkare än ditt engagemang att vinna. 

Om du gör detta så vinner ditt äktenskap.”

Vad är det dessa män saknar som måste demonstrera sin makt genom sex och att trakassera kvinnor? De måste sakna nån slags förmåga att sätta sig in i en annan människas känslor och behov? Varifrån oförmågan att visa respekt och högaktning?

Fastän män och kvinnor är olika i en del väsentliga och underbara avseenden, är likheterna mellan könen större och viktigare än skillnaderna.  Precis som kvinnor så behöver och förtjänar män närhet och anknytning och precis som män så behöver och förtjänar kvinnor att bli behandlade med hänsyn och respekt. Ju mer vi håller denna tanke i sinnet och behandlar oss själva och varandra i enlighet med detta, ju meningsfullare och mer tillfredsställande kommer allas våra relationer att bli….

November 18, 2017 § 14 Comments

Ronald Levant i kapitlet “Män och sex” s 256 i boken “Masculinity Reconstructed”:

“… fastän män och kvinnor är olika i en del väsentliga och underbara avseenden, är likheterna mellan könen större och viktigare än skillnaderna. 

Precis som kvinnor behöver och förtjänar så behöver och förtjänar män närhet och anknytning och precis som män behöver och förtjänar kvinnor att bli behandlade med hänsyn och respekt.

Vi vill alla känna oss förstådda, accepterade, att vara rädda om och respekterade. Män och kvinnor, vi är alla mänskliga varelser. 

Ju mer vi håller denna tanke i sinnet och behandlar oss själva och varandra i enlighet med detta, ju meningsfullare och mer tillfredsställande kommer allas våra relationer att bli. Och som våra relationer går, så går våra liv. Därför att detta är vad livet handlar om. 

Det handlar om relationer.”

Om det är så vi vill bli behandlade bör vi försöka behandla andra, och i all synnerhet den vi lever med, så.

I kapitlet “Män och relationer: att komma in från kylan” skriver Levant om faders- och modersrelationer för män. Att den till fadern är lättare att bearbeta än den med mamman. Och att den senare kan behöva proffsstöd. Och denna bok handlar om manspsykologi. Kommer att översätta mer om detta i kommentarer nedan.

s 257:

“Pengar. Sex. Makt. Berömmelse, Naturligtvis, dessa saker är angenäma. Men de kan inte ersätta relationer. De är inga substitut för tillfredsställelsen av närhet och anknytning med en annan mänsklig varelse. 

Det är en stor tragedi i mäns liv att de är tränade att skämmas för sina behov av närhet. Och det är en stor ironi i mäns liv att de har blivit tränade att undvika intimitet och nu upptäcker de att de befinner sig i en tid när känslomässig isolering och brist på uttrycksfullhet inte står högt i kurs och de känner sig pressade att bli skickliga på att vårda den närhet de blev lärda att fly från. 

Detta är naturen hos den kris som amerikanska män nu befinner sig i. Men mäns kris är också ett tillfälle – att göra för sig själva det som kvinnor redan har gjort: kasta av sig bojorna från den könsrollsträning som hindrat män från att uppleva hela raden av livets njutningar och förena belöningarna från att arbeta och prestera med belåtenheten från nära relationer med andra mänskliga varelser.

Det är den möjlighet som män erbjuds: ett tillfälle att ändra sina liv till det bättre – inte genom att avstå från någon av de maskulina drag som fortfarande ÄR värdefulla, utan genom att addera det jag kallar känslomässig intelligens till repertoaren av styrkor.”

John Gottman pratar också 20 år efter Levants bok om känslomässig intelligens. Se “Emotionally Intelligent Husbands are Key to a Lasting Marriage” eller “Känslomässigt intelligenta män är nyckeln till äktenskap som håller.”

Denna manssocialisering har fostrat såna som Harvey Weinstein? Makt och pengar räcker inte och hur många kvinnor han än tvingar sig på så fyller det inte hålet!? Och han måste demonstrera sin makt på nya offer.

Den annalkande stormen…

November 18, 2017 § 2 Comments

Se tidigare bloggningar om “Den annalkande stormen”:

Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression…”

Mer om den annalkande stormen: män tenderar att agera aggressivt utan provokation, medan kvinnor vanligtvis måste provoceras för att blir arga och agera aggressivt…

Mer om den annalkande stormen eller jag blir jättejätteledsen när du säger ‘Du är…” eller “Jag vet inte om jag ska ta upp detta (med dig, för…)’…

“Den annalkande stormen – män som förlorar kontroll vill ha kontroll – och använder våld för att få den …

Män som är så här kan ju inte må bra! Och de sprider en massa olust, otrivsel, ledsnad, ilska osv omkring sig, vilket knappast kan göra att männen mår bättre! Det blir en ond cirkel. 😦

Levant vill lära män skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor. Vår framgång som älskare, makar och fäder hänger nu på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors (och våra egna) känslor. …

November 12, 2017 § 20 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

I omslaget till Levants bok ovan (som kom i tryck första gången i mars 1995) står det, i min översättning:

“I dagens Amerika, med omfattande förändringar både i hemmen och på arbetsplatserna, har en ny fråga tagit plats bredvid Freuds berömda ‘Vad vill en kvinna?’. 

Detta nya bryderi är: Vad ska en man vara?

De föreslagna svaren i den nuvarande häxkitteln av motstridiga synsätt kan ordnas brett: från att överge traditionella maskulina drag till förmån för mer feminina modeller, till att återgå till primitiva manliga rötter genom att åter hetta upp ‘elden i magen’ hos en Järn-Hans. ./…/

I denna tankeväckande bok har Ronald Levant kommit med ett ovärderligt bidrag för att lösa de problem män möter när gammal visshet bleknar och nya utmaningar tar dess plats.”

Han vill…

“… hjälpa män att göra de förändringar som de vill ha och behöver för att bli bättre älskare, makar, fäder och vänner samtidigt som de behåller de delar av den manliga normen som är meningsfulla.

Han visar också hur män kan använda sina traditionella dygder att överföra idéer till handling för att arbeta sig ur livsstilar och tänkesätt som skadar deras relationer.

I denna bok kommer män att hitta en spegel i vilken de kan se krafter som gjorde dem till dem de är.

De kommer att lära sig skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor.

Medan amerikanska män ändrar reglerna för manlighet, kan det att vara man, hur svårt det än kan vara, bli bekvämare, mer meningsfullt, tillfredsställande och berättigat än det nånsin varit förr.”

Reflektion över “gamla tiders” uppfostran efter att återigen ha börjat bläddra i Levants bok:

En pappa som jobbade hela tiden och kanske var väldigt frånvarande och en mamma som var hemma och fått sin första son, vilken hon inte kunde ge den anknytning han hade behövt? Utan tvärtom uppfostrade ganska hårt. Ställde stora krav på och inte fanns där för riktigt, kanske knappt alls (hade hon en depression: alla barnen, vilka då blivit fler, fick senare fixa frukost själva innan de gick till skolan, därför att mamman inte stigit upp, något sonen dock tyckte var jätteskönt! 😦 )

Det fanns inte tillräckligt med utrymme för att fylla barnens behov. Allra minst för de äldsta, men allra äldsta barnet, en dotter, fick dock behålla tillräckligt med känslor för att hyfsat klara sig genom familjeliv? Ju fler barn desto “slappare” blev uppfostran till gagn för dem?

Men idag, 22 år sen denna bok först kom ut, kan vi i en stor grupp människor se en backlash: de vill tillbaka till de här gamla rollerna och det här gamla samhället. De har glömt eller inte upplevt hur detta i själva verket var för både män och kvinnor?

Männen hade minimal kontakt med sina barn, försörjningsbördan låg enbart på dem. Kvinnor gick hemma, men de var inte alltid så lyckliga med det som kan framställas. De mådde inte bra och var inte sällan deprimerade?

Inget att längta tillbaka till! Snarare skulle alla vinna på att män och kvinnor blev mer partners än de nånsin varit. Män, kvinnor, barn, samhället och världen skulle vinna på detta!

Senare har män som Michael Kimmel, John Gottman, Lundy Bancroft och en mängd andra påtalat detta ytterligare, var och en på sitt sätt. Alla på ytterst värdefulla sätt.

s 2:

“Tränade att vara lugna, handlingsorienterade beskyddare och problemlösare, får vi män nu höra att dessa maskulina sätt att demonstrera kärlek inte riktigt funkar längre och att vår framgång som älskare, makar och fäder nu hänger på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors känslor.

Lärda tidigt att en mans främsta roll är att vara familjeförsörjare och att hans främsta hängivenhet måste röra hans arbete, hittar vi nu oss själva i en sits att vi måste dela denna roll med våra kvinnliga partners och att, i utbyte, ta på oss en del [bara en del och inte hälften?] av hushålls- och barnskötselförpliktelserna som traditionellt har setts som kvinnors arbete

Det har varit en verklig chock.

En del män återhämtade sig och anpassade sig ganska snabbt, och kände att det kunde finnas något att vinna på att bli mer flexibla i sina idéer om vad det att vara ‘manlig’ är.  

Andra upplevde nån slags befrielse – en känsla av att inte måsta omgestalta sig för att passa en tidsanda som [nu] förändrades för att passa dem [den passade dem bättre? 🙂 ]. 

Majoriteten av män ville dock inte veta av några av dessa förändringar. Deras initiala svar var att stå emot – ibland argt, för att dölja sin rädsla och förvirring och för att slå tillbaka förändringskrafterna.”

Levant skriver om “Traditionell maskulin roll.” Han upplevde då, 1995, att män är, s 3-4:

“… beredda att tänka om om sina idéer om en mans rätta roll, rättigheter och ansvar – att ta en nära titt på de olika komponenterna i det traditionella manliga trossystemet för att bestämma vilka som har överlevt sin användbarhet och vilka som kan bevaras. 

De är redo att börja arbetet på att utveckla och bemästra de förmågor som inte vidarebefordrades till dem under deras träning tidigt i livet, men som krävs av män nu. 

Och, desto viktigare, är de redo att lägga undan tron att det finns eller borde finnas något ‘rätt sätt’ att vara man, därför att de nu ser hur begränsad/inskränkt och förödande/förlamande denna tro är./…/

Men det dröjde inte länge för män att inse att att försöka göra om sig till nån slags kombination av Alan Alda och herr mamma ersatte de en form av inspärrning mot en annan.

Den enda kurs som var kvar var att kämpa fram en ny medelväg mellan traditionell maskulinitet och den känsliga-mannen-idealet – en som tillåter varje man att bestämma för sig själv vilken kombination av gamla och nya drag han vill inkorporera i sin omkonstruerade maskulina norm.”

s 7-8 i underkapitlet “Att slå på trummor i skogen är inte svaret” (apropå Robert Bly och Järn-Hans) skriver Levant att Bly menar att han uttrycker sig metaforiskt:

“Lika mycket som vi beskärmar oss över sjukligheterna i vårt postmoderna samhälle, och njuter av att fly in i fantasin över det vi föreställer oss att ha varit ett noblare sätt att leva i dessa förmoderna kulturer, så är sanningen att, om vi har att välja mellan att leva i deras värld eller leva i vår, skulle de flesta av oss välja komforten och bekvämligheten i modernt liv – även med alla dess problem.

Den nuvarande manliga krisen är en av dessa problem – ett samtida problem som kräver nutida lösningar, som inte kommer att hittas genom att anta djurnamn och dansa nakna i skogen. 

Inte heller kan de hittas genom att följa Blys tolkning av de metaforiska instruktionerna för att uppnå manlighet som Järn-Hans-sagan innehåller – dvs genom att separera sig från kvinnor för att kasta av sig deras feminiserande inflytande och hitta manliga mödrar som leder oss, något som våra manliga fäder misslyckades med att göra, på vår resa till att bli ‘initierade‘ män. 

Bly skulle argumentera för att han inte försöker övertala män att bokstavligt separera från kvinnor – att hans budskap, som sagors, är metaforiskt. men problemet med metaforiska budskap är att människor kan tolka dem precis som de vill – inklusive bokstavligt. 

Och vad ett olyckligt antal män vill höra är att de har rätt att klandra kvinnor – dvs den feministiska rörelsen – för att den har skapat oredan de är i och att de är berättigade att vidmakthålla eller öka sin känslomässiga distans från sina kvinnliga partners.”

Tvärtemot vad parterapeuterna John och Julie Gottman säger. De menar att partners bör vända sig MOT varandra och INTE BORT.

“Detta tänkande kunde inte vara mer befängt.

Faktiskt, precis som män behöver lösa sina känslor mot sina, behöver de också arbeta igenom de djupt motstridiga känslorna om intimitet ingjutet i spädbarnsålder av deras mödrar, vilka hindrar dem att komma närmare sina partners.”

Levant tar upp detta med sex och att män i olika grad frikopplar detta från intimitet och närhet med en annan människa. En förklaring till alla de sexuella övergrepp vi i dagarna hört om genom #metoo!? De män som begår såna (inklusive allt annat våld utfört av både män och kvinnor) beror på svårigheter i olika grad att se en annan människa som just en levande människa.

“Vad män med andra ord behöver göra är att riva ner murarna de har rest mellan sig själva och sina partners – inte bygga upp dem igen.”

Vilket Levant menar att Blys och andra liknande metoder riskerar att göra. Precis vad Gottmans säger – och Michael Kimmel.

“Detsamma gäller för vikten Bly lägger vid att få kontakt med hårdheten hos vilden inom en.

Återigen skulle Bly hävda att hans budskap är metaforiskt – att han inte pratar om att ge fria tyglar åt (släppa lös) vrede, aggression, raseri och våld, utan om att återvinna maskulin styrka, mod, kraft och beslutsamhet.

Under en samling med män, som jag besökte, gjordes dock denna distinktion inte särskilt klar. Pratet handlade helt enkelt om att utveckla vildhet. Och jag blev störd över hur hungrigt många av männen drack detta.”

Det känns mer och mer som att ge en man rådet att bli bättre på att hävda sig själv inte är något riktigt bra råd. Mannen ifråga behöver inte mer av detta, utan skulle behöva något annat. Hjälp till anknytning snarare, både för att få bättre relationer med alla och för att inte ta till missbruk som ersättning för bristen på anknytning.

Här debattartikel om att “Pojkarna offras av feministerna.” Debattören, Elise Claeson, skriver om Annica Dahlström-bok:

“I dag kan hjärn- och evolutionsforskarna berätta varför pojkar slåss. Det beror inte på patriarkatet.

‘Lusten att slåss och testa sina krafter är inte pådyvlad av samhället. Det är i stället (–) en biologiskt grundad lust, som är medfödd,’ skriver professor Annica Dahlström i sin bok ‘Könet sitter i hjärnan’.

Det manliga könshormonet testosteron är ett aggressionshormon, som dramatiskt ökar i pojkars kroppar under puberteten och gör dem till tidsinställda våldsbomber.

Testosteronstinna ynglingar har alltid varit överrepresenterade i brotts- och våldsstatistiken. Därför är det sant att pojkvåldet inte har ökat. Det har alltid funnits där, eftersom det är inbyggt i pojkars kroppar och hjärnor.

Forskarna kan 
också berätta att pojkars hjärnor är inriktade på att finna en plats i en manlig hierarki. Det är därför pojkar ofta är bättre på lagsporter och oftare vill bli chefer. De vill tävla om ledarplatsen och maktordningen i gruppen. Här kommer våldet in. Under evolutionen avgjordes oftast hackordningen med råstyrka. Den starkaste hanen blev klanledare och fick befrukta de bästa honorna.

I det familjesvaga Sverige överger vi pojkarna redan i ett-årsåldern och lämnar dem i stora dagisgrupper. De har ingen chans att hävda sig i hackordningen. Kanske börjar pojkarnas statusrevanschlust där? Kanske är det också där, när de känner sig övergivna av sina föräldrar, som de förlorar sin förmåga till empati?

‘Det handlar absolut om status’ säger en tonårsflicka om dödsmisshandeln på Kungsholmen (DN 9/10).

Att sätta en utmanare på plats, är att berätta att man finns. Då kanske man blir sedd av tjejerna. Våld, inte empati, skapar respekt.”

Dem jag läst, Levant, Kimmel, Gottman etc skulle tillskriva killars och mäns problem något annat. Kimmel och Gottman kritiserar den ökande ojämlikheten, något som tidigare jämställdhetskvinnan Elise Claeson inte tror på längre. 😦

Sociologen Michael Kimmel i intervjun “‘Angry white men’: the sociologist who studied Trump’s base before Trump”:

“What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked. What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression.

It is a really malleable [=smidbart, formbarthormon. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples. The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right? Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is “legitimate”.

Donald Trump’s victory is a disaster for modern masculinity

There is a famous experiment by a primatologist at Stanford. He takes five monkeys and measures their testosterone. Then he puts the five monkeys in a cage. The monkeys immediately establish a hierarchy of violence – number one beats number two, number two beats number three, number three beats number four, number four beats number five. Of course, number one has the highest testosterone, and so on.

So the experiment is: he takes monkey three out of the cage and he shoots him up with testosterone, off the scale, and puts him back in. What do you think happens? When I tell this story my students always guess that he immediately becomes number-one monkey. But that’s not true. What happens is that when he goes back in the cage he still avoids monkeys number one and two – but he beats the shit out of numbers four and five.

So what any reasonable biological researcher would conclude is that testosterone does not cause aggression, it enables it. The target of the violence must already be seen as legitimate. You have a biological argument and a sociological argument. So the answer to your question is that it is never either/or. It is always both. Always.”

 

Vänd dig mot istället för bort – att handskas med din partners ledsnad, rädsla och vrede. Eller att vara rädd för och undvika känslor …

November 10, 2017 § 7 Comments

7P-Book_1

s. 103 i “Princip/grundsats 3: vänd dig mot istället för bort – att handskas med din partners ledsnad, rädsla och vrede” apropå att stötta partnern när hon/han är stressad eller behöver få prata av sig. Detta betyder väldigt mycket i en relation, att känna att partnern är på din sida. Något som är grund för en långvarig vänskap skriver Gottman (att man är god vän med sin partner, allra bästa vänner):

“Jag har jobbat med par som tycker att den avstressande övningen ovan faktiskt ökar stressen därför att en eller båda känner sig väldigt obekväm med att lyssna när den andra uttrycker negativa känslor, även fast de inte är måltavlan.

Detta är en form av att vända sig bort.

Jag kan inte nog understryka hur välgörande det är för relationen att ge sin partner gåvan av att vara där när han eller hon är upprörd.”

Men så är det inte alltid.

“Vanligtvis har denna väldigt vanliga tendens att vända sig bort från negativa känslor rötter i barndomen.”

Man växte upp i en familj där man…

“… såg ogillande på negativitet och erbjöd liten eller ingen tröst.”

Man skulle vara tuff (inte svag eller sårbar) eller inte oroa.

“Att känna eller uttrycka rädsla eller ledsenhet betydde att du var en ‘tönt.’ Ett barns uttryck för vrede sågs som ett moraliskt nederlag, ett tecken på brist på respekt eller till och med en indikation på mental sjukdom.

Att växa upp i en sån omgivning kan lära dig att placera (dela upp) dina känslor i olika fack (kategorier) så att du blir en självständig problemlösare som undviker ‘känslor””

Eftersom livet är som det är så kan det förstås också vara en tillgång skriver Gottman, men…

“… för att få verklig intimitet, måste du också finnas där för din partner, se världen från hans eller hennes perspektiv [så gott det går] och känna empati med negativa känslor [och sårbarhetskänslor].”