Känslomässigt intelligenta äktenskap…

September 30, 2017 § 3 Comments

7P-Book_1

s 4-5:

“Det som kan få ett äktenskap att fungera är förvånansvärt enkelt. Lyckligt gifta är inte smartare, rikare eller psykologiskt skarpsinnigare än andra. Men deras dagliga liv har hittat en dynamik som inte låter de negativa tankarna och känslorna om varandra (något som alla par har) från att bli större än de positiva.” 

Man visar varandra kärlek och uppskattning i högre grad än är missnöjd och kritiserar.

“Snarare än att skapa ett klimat av meningsskiljaktigheter och motstånd, så omsluter de varandras behov. När de svarar på en partners önskningar tenderar deras motto att vara ett hjälpsamt ‘Ja, och…’ snarare än ‘Ja, men…’

Denna positiva attityd tillåter dem inte bara att upprätthålla, utan också öka känslan av romantik, lek, glädje och att tillsammans lära sig, vilket är grunden för ett långvarigt [och friskt] kärleksförhållande. De har det jag kallar ett emotionellt intelligent äktenskap.

Emotionell/känslomässig intelligens har blivit vitt känt som en viktig förutsägelse för ett barns lyckande senare i livet. Ju mer i kontakt med sina känslor och ju mer förmöget ett barn är att förstå och komma överens med andra, desto ljusare är detta barns framtid, oberoende av hans/hennes akademiska IQ.”

Att lyckas i skolan och senare i livet är ingen garanti för att livet blir en dans på rosor. 😦

“Detsamma gäller för makar. Ju mer känslomässigt intelligent ett par är – desto bättre rustade är de att förstå, hedra och respektera varandra och sitt äktenskap -desto sannolikare är det att de lever lyckliga ‘i alla sina dagar.’ 

Precis som föräldrar kan lära sina barn känslomässig intelligens, är detta en förmåga som par kan lära sig. Att utveckla denna intelligens kan helt enkelt hålla make och maka på den positiva sidan av skilsmässostatistiken [och chansen att man håller sig frisk är större!].”

Varför ska man då rädda sitt äktenskap?

“Alltför ofta tas ett bra äktenskap för givet, snarare än ges den näring och den respekt det förtjänar och desperat behöver. 

En del människor verkar tro att skilja sig eller tyna bort i ett olyckligt äktenskap inte är någon stor sak – de kan till och med se det som ett enkelt faktum i modernt liv. Men det finns nu en stor mängd bevis som dokumenterar hur skadligt både skilsmässa och ett olyckligt äktenskap kan vara för alla inblandade. 

Tack vare arbete av forskare som Lois Verbrugge och James House*, båda vid Michiganuniversitetet, så vet vi nu att olyckliga äktenskap kan öka riskerna att bli sjuk med grovt räknat 35 procent och även korta ens liv med i medeltal fyra till åtta år.

Å andra sidan: människor som är lyckligt gifta lever längre, friskare liv än både de som är skilda eller som är olyckligt gifta. Vetenskapsmän vet med säkerhet att dessa skillnader finns, men vi är inte säkra ännu varför.

Del av svaret kan helt enkelt vara att i olyckliga äktenskap upplever människor kronisk, diffus psykologisk stress – med andra ord, de känner sig fysiskt stressade och vanligtvis också känslomässigt överansträngda.

Detta lägger ytterligare förslitning på kropp och själ, något som kan visa sig som ett antal fysiska åkommor, som högt blodtryck och hjärtsjukdom och i en mängd psykologiska problem, som ångest, depression, drogmissbruk, psykoser, våld och självmord. 

Inte förvånande så upplever lyckligt gifta mycket lägre grader av såna sjukdomar. De tenderar också att vara mer hälsomedvetna än andra. Forskare teoretiserar att makar håller efter varandra att gå på regelbundna kontroller, ta medicin, äter nyttigt och så vidare.”

Makar i lyckliga relationer tillåter varandra att bry-sig-om och hålla efter en! Eller tvärtom: tillåter man den andra att bry sig om, så mår man bättre både fysiskt och känslomässigt???

Det finns alltså all anledning att anstränga sig för en bra relation. Och i denna ansträngning krävs båda parters insatser, ömsesidigt och i lika hög grad. Ansvaret ligger inte bara på ena personen. Och det är inte bara den ena som har rätt att kräva! Och vara missnöjd och kritisera.

Och den enda eller allena saliggörande lösningen är knappast självhävdelse. Det är frågan om om självhävdelse borde behövas annat än i ganska dåliga relationer, med ganska svåra partners!? Och det är tveksamt om den ens hjälper om relationen är riktigt dålig? 😦

s 6:

“Teoretiskt så betyder denna nedgång i systemets förmåga att slåss mot främmande inkräktare att det kan lämna dig öppen för fler infektionssjukdomar och cancrar. 

Nu har vi funnit att motsatsen också kan vara sann. Lyckligt gifta undviker inte bara denna nedgång hos immunfunktionen, utan deras immunsystem kan till och med få en extra boost./…/

… vi fann en slående skillnad mellan dem som  var nöjda med sina äktenskap och dem vars respons på varandra var neutral eller var olycklig./…/

Vanligtvis visade lyckligt gifta män och kvinnor en större ökning av dessa vita blodceller genom celldelning, när de blev utsatta för främmande inkräktare, än de andra subjekten blev.”

Återigen, det finns all anledning att jobba på sin relation. I positiv riktning. Fokusera på det bra. Ha drömmar. Ha vilja till kul, bra osv.

En dålig relation kan göra en sjuk!

Doktorer skulle kunna bli betydligt bättre på att fråga svåra frågor:

“Hur har du det hemma?”

Se här mer om Verbrugges och Houses forskning om negativa beteenden som kan göra dig sjuk.

Advertisements

Mer om den annalkande stormen eller jag blir jättejätteledsen när du säger “Du är…” eller “Jag vet inte om jag ska ta upp detta (med dig, för…)”…

September 16, 2017 § 9 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

“… (du är så svår att ha att göra med).”

Den amerikanske psykologen Ronald Levant skriver i sin bok “Masculinity Reconstructed” i kapitlet “Den annalkande stormen” (allt i min översättning):

s. 80:

“När jag håller föredrag om ämnet män, vrede och aggression så börjar jag mitt prat med att ge exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en hel mängd] andra känslor.”

Och så beskriver han ett antal såna exempel.

s 81:

“I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor excellerar i att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med bred marginal när det handlar om att uttrycka vrede.

Det är oklart om män upplever vrede mer intensivt eller oftare än kvinnor gör. Vad som dock är känt är att när de verkligen känner vrede är det mer sannolikt att kvinnor gråter eller försöker undvika eller bringa konflikten till harmoni, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.

Och som demonstrerats ovan [genom de exempel han gav] så uttrycker män en rad andra känslor i form av vrede och aggression.

På denna punkt är forskningen helt klar /…/ man har funnit tillförlitliga bevis på bara ett litet antal könsskillnader, av vilka en var aggression – för vilken bevisen som stöttar större aggressivitet bland män var betydande.

Sen denna forskning gjorts, har andra forskare bekräftat att när det handlar om att bete sig aggressivt leder män över kvinnor – både som barn och som vuxna.”

Dvs pojkar visar aggressivitet mer än små flickor. Män mer än kvinnor. Små flickor har lärt sig att kontrollera dessa (på gott och ont).

angry-white-men

Den amerikanske sociologen Michael Kimmel påpekar apropå hävdandet att testosteron är förklaringen till denna skillnad, att aggressivitet går att kontrollera. Han har skrivit boken “Angry White Men.”

I intervjun “‘Angry white men’: the sociologist who studied Trump’s base before Trump” kan man läsa:

What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked. What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression. It is a really malleable hormone. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples. The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right? Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is ‘legitimate’.”

Ja, “Donald Trump’s victory is a disaster for modern masculinity” eller “Donald Trumps seger är katastrof för modern maskulinitet.” 😦

“Republicans condemn university’s masculinity program as a ‘war on men’ – with the University of Wisconsin facing the latest in a series of political attacks, educational advocates fear ‘a chilling effect on academic freedom’” eller “Republikaner fördömer universitetets maskulinitetsprogram som ett ‘krig mot män’ – med att Wisconsinuniversitetet får möta den senaste serien av politiska attacker, förkämpar för undervisning är rädda för ‘de nedkylande effekterna på akademisk frihet.” 

Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? Att man anser sig ha rätt att bruka våld, känslomässigt och verbalt?

April 4, 2017 § 16 Comments

vågskål

Vad är att stå upp för sig själv? Att trycka ner andra? Bara hävda sitt och inte lyssna? Kanske inte vilja höra?

Felet ligger helt utanför en själv?

“Denna tendens hos pojkar att lägga skulden för skador på yttre faktorer har också bekräftats av en intressant studie som nyligen genomförts av Gilette, i vilken man undersökte rakvanor hos manliga och kvinnliga vuxna. 

När en man skär sig när han rakar sig, fann studien att han vanligtvis klandrar rakapparaten. När en kvinna råkar ut för blodvite när hon rakar sig tenderar hon att klandra sig själv.”

Är han helt omedveten om hur sårande och kränkande en massa påståenden om hur hon är är? 😦 Oerhört sårande? Väldigt “hurtful”!

Vad förväntar han sig vinna på att såra henne stup i kvarten? På att vara irriterad dagligen på än det ena än det andra?

Skålen med fel och brister är i botten gällande henne? Goda sidor, omtanke, bry sig om, de bra sidorna är lätta som fjun och förmår inte väga upp allt det negativa ett enda dugg? Den senare skålen flyger upp i luften, ja, lättar till och med!?

Man skulle lätt kunna bli totalt knäckt över alla påpekanden under årens lopp av alla de negativa, dåliga, baksluga egenskaper hon har och hon skulle helt kunna förlora tron på sig själv. Som om hon är världens mest självsäkra redan och behöver tas ner på jorden! 😦

Hade hon varit 30-40 år yngre hade hon kanske verkligen varit helt knäckt? 😦

Så här håller hon INTE på med honom! Och hon håller inga långa “rants”! Om hon skulle försöka skulle det inte lyckas, men han får gå på och minsta försök att bryta in är som att hälla mer bensin på elden. 😦

Hon tvingas, med verbalt och känslomässigt våld, att stå (men helst ska hon sitta) och lyssna och oavvänt titta honom i ögonen!

Han har sagt att hon använder honom som “punchbag”… Men det är ju HAN som använder henne för att avreagera sig över allt!

Han klagar på henne i stort sett är det nånting, större eller mindre, varje dag? Det går inte en enda dag utan att det är något som är fel och inte bra, främst med henne! Och han anklagar henne för att vilja göra illa. Vem är det som gör illa vem?

Vad fick de tidigare kvinnorna höra? De hade också en massa irriterande egenskaper?

Varifrån kommer allt detta missnöje och all denna otillfredsställdhet från? Finns det NÅN som skulle kunna tillfredsställa den och bli så perfekt att det inte finns något att bli irriterad på? 😦

Är denna något HAN egentligen borde ta itu med?

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

Precis, det är så det är här också! Men han tvingar henne (med verbalt och känslomässigt våld) att stå kvar och lyssna och höra hur dum och fel hon är!

Dvs det ÄR mindre sannolik att en kvinna går till aggressionshandlingar! OM hon gör det är för att hon så till den grad blivit provocerad? 😦

VILL han framställa kvinnor som riktigt djävliga, så framstår hans mamma inte fullt så djävlig? 😦 Och omedvetet försöker han trigga kvinnorna han har och har haft allra närmast att visa alla dåliga drag han kan? Förr eller senare har detta skett? I början har det varit lugnare, men så småningom har irritation och vrede växt?

Omedvetet triggar han igång detta allt han kan? Och han har ju uppenbarligen lyckats med det: Hans första fru fick ett vredesutbrott ur det blå när de campade i New Mexico. Hans andra fru slängde saker efter honom och tillbringade en halv dag på andra våningen i huset etc …

Hon har träffat båda dessa kvinnor, så… Gillar den senare.

Är det en otillfredsställelse inom honom det handlar om? Behov som aldrig fyllts? Behov som inte går att fylla längre? Däremot finns det vuxna behov som han mycket väl skulle kunna fylla och därmed få ett rikt och kanske rentav fantastiskt liv? Dessa möjligheter dödar han självdestruktivt? Risken är att han kommer att dö vrålarg? 😦

Våld: döda eller bli dödad, bokstavligt eller bildligt…

March 31, 2017 § 10 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Pollack skriver i kapitel 13 “Våld: döda eller bli dödad” s 338-339 i boken “Real Boys – Rescuing Our Sons from the Myths of Boyhood”:

Det börjar med avskiljande: rötterna till manligt våld

Idag begås det mesta våldet i vårt samhälle av unga män mot andra unga män. Våld är det synligaste och mest oroande resultatet i processen som börjar när en pojke pushas in i vuxenvärlden alltför tidigt och utan tillräcklig kärlek eller tillräckligt stöd.

Han blir allvarligt avskild, drar sig tillbaka bakom masken och uttrycker den enda ‘accepterade’ manliga känslan – vrede. 

När en pojkes vrede blir för stor kan den resultera i ett våldsutbrott: våld mot honom själv, våld mot andra, våld mot samhället.

Våld är således den slutliga länken i en kedja som börjar med avskiljande. 

Våld handlar också om skam och heder. För många pojkar så innebär att inte ‘veta hur man slåss’ – eller att vägra att slåss när man blir utmanad att göra detta – ses som vanhedrande, ett tecken på tvivelaktig maskulinitet. 

Genom att lära sig hur man slåss /…/ försöker vår unge aggressor att respektera gamla pojkkodregler som uppfordrar till att göra allt som är möjligt för att skydda sin heder och förhindra skam. 

Vi har redan pratat om en pojkes känslighet för skam och att göra sig tuff för att skydda sig mot denna skam. Våld är, förstås, en pojkes försök att gå ett steg längre – att omintetgöra skam och vanheder genom att gå till offensiv, genom att skada en annan mänsklig varelse. 

Ironiskt nog så representerar våld hos pojkar också ibland ett fåfängt försök från deras sida att återknyta med andra, att skapa och behålla vänner. /…/ Våld kan ge en del pojkar en falsk känsla att de på något vis kommer närmare varandra, knyter an /…/ genom ett individuellt och kollektivt agerande av aggression och elakhet.”

Men istället för att återanknyta så isolerar man sig ännu mer? Stöter bort istället för tvärtom? Och så blir man ännu argare och vreden och frustrationen byggs på alltmer?

De som fortfarande kan skämmas över sitt beteende kan ändras, men de som inte känner skam, bara kallt rättfärdigande, kan aldrig kureras?

“En värld av våld.

De flesta av oss tror att våld handlar om andra människors barn. Vi tror att våld är en undre värld bebodd av gatukriminella, gängmedlemmar, seriemördare, illasinnade våldtäktsmän – samhällets drägg, inte våra barn eller barn till människor vi känner.”

Men våld tar sig inte bara uttryck i fysisk aggressivitet. 

“… prata med nästan vemsomhelst och så småningom kommer du att avtäcka någon förekomst av våld, som har berört någon i eller nära hans eller hennes [eller din egen] familj.”

Ja återigen, våld kan ta sig olika uttryck och är något som är angeläget för oss alla.

“Farbrodern som var advokat som begått självmord. Sonen vid det prestigefyllda universitetet som blev mystiskt mördad. Marknadsmanagern som blev allvarligt skadad i en bilkrasch sent på natten. Familjevännen som anklagades att ha misshandlat sin fru fysiskt. Den nioårige sonen som dödades i en cykelolycka. De fyra intet ont anande studenterna och deras lärare som blev kallblodigt mördade i skolan en tisdagsmorgon, enligt vad som påstås, av två pojkar från Arkansas [se Columbinemassakern i Colorado].”

Så oerhört sorgligt och oerhört onödigt! Det skulle inte behöva vara så ett enda dugg! Varför pratas det inte i betydligt högre grad och allmänt om det Pollack skriver? Det borde skapas en medvetenhet om vad vi socialiserar in inte bara våra flickor, utan också våra pojkar i.

“Faktumet är att vi alla lever i en värld av våld och att våra pojkar är särskilt sårbara för dess många manifestationer. Bara en liten procent av pojkarna begår eller deltar i den värsta sortens våld – våldsdåd – eller är offer för dylikt. Men alla är vittnen till extremt våld i en eller annan form: i skolan, på gatan, i nyheterna, i TV-program, i filmer, på datorn, i böcker och tidningar och, sorgesamt alltför ofta, hemma. 

De flesta föräldrar till pojkar måste handskas med ämnet våld väldigt tidigt i sina söners liv, precis som varje pojke måste handskas med det själv. Utmaningen för föräldrar är att förstå skillnaden mellan action, vilket pojkar älskar, och våld, vilket de flesta pojkar inte gillar – och att lära sig hur man hjälper pojkar den sida av linjen, som skiljer de två. 

När blir bråk alltför grovt? När blir att retas mobbning? När korsar oförskräckthet gränsen för onödigt risktagande? 

Som föräldrar vill vi uppmuntra våra pojkar i deras strävan efter action men hålla dem från att bli del av den nationella statistiken som kan hänföras till våld i vårt samhälle. 

Vi kan göra detta genom kraften i anknytningen, som vi har diskuterat genom hela denna bok – genom att förbli nära involverade i våra söner, lära dem hur man handskas med en vrede som kan bli till våldsamt raseri och ge så mycket information som vi kan för att hjälpa dem att undvika att bli offer för andras skadliga agerande.”

Ja, det är väldigt skamligt att inte vara “on top of everything”? Skamligt att inte kunna eller veta, utan måsta fråga? 😦

Att reagera med vrede när minsta sårbarhet (inte minst beroende) exponeras, om så bara undermedvetet för en själv (den kvinnliga partnern kanske inte är medveten om det för fem öre ens)? Minsta lilla av detta triggar ett ilskeutbrott som MÅSTE uttryckas OCH rättfärdigas? Och ofta är det föremålet för vreden som rättfärdigar vredesutbrottet. 😦

Men det här måste männen själva ta itu med!

s 340:

“Unga män och pojkar lider också en hel del av våld som hör till kategorin risktagarbeteende som gått fel.

Michael Kennedy, Robert Kennedys sjätte barn, dog i slutet av 1997 när han spelade fotboll på skidor. Fastän han var trettionio år, knappast en pojke, när han smällde in i trädet, höll han på med den sorts ‘pojkar-är-alltid-pojkar’-beteende som vårt samhälle inte bara tolererar utan har kommit att respektera, uppmuntra och till och med vörda.

Statistik visar att Michael Kennedy inte är ensam – fastän 60 procent av alla skidåkare är män [resten är kvinnor och barn?], så är 85 procent av de skidåkare som dödas män. Och fastän det inte rörde sig om något brott, inga vapen var inblandade, det inte handlade om ont uppsåt, så var Michael Kennedy faktiskt offer för våld

Och en av de mest tragiska manifestationerna av manligt våld är förstås självstympning [inkluderande rökning, bruk av alkohol och droger] och självmord. Som vi diskuterat tidigare har självmordsfrekvensen bland män mellan femton och tjugofyra år tredubblats mellan 1950 och 1990 och självmord är nu den tredje ledande orsaken till död i denna åldersgrupp. 

Bland amerikaner i alla åldrar är självmordsfrekvensen bland män fem gånger så stor som bland kvinnor. 

Våra pojkar och unga män är i sanning i riskzonen för alla sorters våld – från slagsmål och olyckor, till våldsbrott, mord och självmord.

‘Den främsta orsaken till dödlighet och sjuklighet bland tonåringar har skiftat från infektionssjukdomar till beteendeorsaker,’ skriver doktor C. Wayne Sells, en specialist i barnmedicin i Kalifornien.”  

Riskbeteendet har ökat?

Det tråkiga är att kvinnor verkar ha börjat ta efter de sämre dragen hos män. 😦

Och de här männen bidrar till relationer som tänjs. 😦 Se Emma Bergstens krönika “Par som reser tillsammans verkar ha tråkigast”:

“Det spelar ingen roll om vi sitter i en bar eller ligger vid poolen, det är så mycket sura miner bland paren. På vårt förra hotell bevittnade vi till och med gråt och förtvivlan hos ett par som hade det riktigt kämpigt. “

Jag känner igen det där. 😦

“Alla problem man har hemma följer också med på semestern, och jag är så tacksam över att det är mamma som jag reser med och vi har roligt hela tiden och trivs så bra tillsammans.

Det förvånar mig inte att det finns studier på att par ofta gör slut efter semestern.” 

😦 Sorgligt!

Stjäl denna text:

“Hjälp mig, jag vet inte hur jag ska hantera detta!

Jag är läkare [kvinna]. Min pojkvän (systemarkitekt) och två av mina manliga vänner (ingenjör och HR-administratör) har för vana att mansplaina kroppens olika mekanismer, sjukdomar etc för mig.

Att säga att de har fel (när de har det) eller syrligt påpeka att jag förmodligen vet mer om ämnet än de hjälper inte. Kan jag på något sätt få dem att sluta med detta frustrerande beteende eller får jag helt enkelt lära mig att leva med det?”

Om att “män förklarar saker för mig”…

March 3, 2016 § 3 Comments

man-forklarar-saker-for-mig

Läste krönikan “En gång för länge sen råkade jag hamna bredvid Horace på ett tåg från Leipzig till Berlin”, blev nyfiken på boken Rebecca Solnits bok “Män förklarar saker för mig” och beställde den. Har inte kommit än. Ur denna bok:

“Vid en middag en kväll i mars 2008 började jag, som så många gånger tidigare, skoja om att jag skulle skriva en essä med rubriken ‘Män förklarar saker för mig’. […]

Min gäst, den mycket begåvade teoretikern och aktivisten Marina Sitrin, envisades med att jag måste skriva essän för att människor som hennes lillasyster Sam behövde läsa den.

Unga kvinnor, sa hon, måste få veta att det inte var deras egna hemliga tillkortakommanden som var anledningen till att de blev förringade; det var de trista gamla könskrigens fel, och det drabbade förr eller senare de flesta av oss som var av kvinnligt kön.

Jag skrev den i en enda sittning tidigt morgonen därpå. […]

[S]enare samma dag skickade jag den till Tom Engelhardt på TomDispatch, som publicerade den på nätet strax därpå. Den spred sig snabbt, som essäer på Toms sajt brukar göra, och den har aldrig slutat spridas, länkas och skickas vidare och delas och kommenteras. Den har spridit sig mer än något annat jag har skrivit.”

Först vill jag börja med att referera till “När pojkar blir till män” av Felix Lindén.

killar gråter inte.JPG

Rebecca Solnit skriver i nytt förord till sin essä “Men Explaining things to Me” eller “Män som förklarar saker för mig”:

Young women subsequently added the word ‘mansplaining to the lexicon. Though I hasten to add that the essay makes it clear mansplaining is not a universal flaw of the gender, just the intersection between overconfidence and cluelessness where some portion of that gender gets stuck.

The battle for women to be treated like human beings with rights to life, liberty, and the pursuit of involvement in cultural and political arenas continues, and it is sometimes a pretty grim battle.

When I wrote the essay below, I surprised myself in seeing that what starts out asminor social misery can expand into violent silencing and even violent death. Last year’sNobel Peace Prize went to women, two Liberians and a Yemeni, “for their non-violent struggle for the safety of women and for women’s rights to full participation in peace-building work.” Which is to say, that safety and full participation is only a goal.

This is a struggle that takes place in war-torn nations, but also in the bedroom, the dining room, the classroom, the workplace, and the streets. And in newspapersmagazines, and television, where women are dramatically underrepresented.

Even in the online gaming arena women face furious harassment and threats of assault simply for daring to participate. That’s mostly symbolic violence. 

Real violence, the most extreme form of silencing and destroying rights, takes a far more dire toll in this country where domestic violence accounts for 30% of all homicides of women, annually creates about two million injuries, and prompts 18.5 million mental health care visits. It’s in Cairo’s Tahrir Square too, brutal gender violence where freedom and democracy had been claimed.

Having the right to show up and speak are basic to survival, to dignity, and to liberty. I’m grateful that, after an early life of being silenced, sometimes violently, I grew up to have a voice, circumstances that will always bind me to the rights of the voiceless. “

I sista stycket i min översättning:

“Att ha rätten att framträda och tala är grundläggande för överlevnad, för värdighet och för frihet. Jag är tacksam att jag, efter ett långt liv av att ha blivit tystad, ibland våldsamt, växte upp till att ha en röst, omständigheter som för alltid förenar mig med rätten hos de röstlösa.”

Jo, jag, precis som inte minst män, har jag rätt att göra min röst hörd! Rättare sagt; alla har rätt att göra sin röst hörd, stor som liten, man som kvinna, den i maktposition liksom den under i maktposition.

Maria Sveland skriver om:

“Män som pratar och kvinnor som lyssnar /…/ 

Kvinnors manstillvända lyssnande är så insocialiserat att vi knappt lägger märke till det./…/

Horace Engdal intar genast obekymrat rollen som föreläsare för Liv Strömquist som snällt ställer intresserade följdfrågor utan att få några tillbaka. Hon tittar intresserat (upp) på honom, han tittar rakt fram. O.s.v./…/

Rebecca Solnit menar i sin briljanta bok Män förklarar saker för mig att mansplainingen är ett tecken på ett mönster som är större än att bara handla om oombedda monologer.

Det handlar om den arrogans som tidvis gör det tufft för alla kvinnor inom alla områden, som hindrar kvinnor från att yttra sig och som gör att ingen lyssnar på dem när de faktiskt vågar säga något, som stukar unga kvinnor till tystnad genom att markera, på samma sätt som trakasserier på gatan gör det, att det här inte är deras värld.’

Flera år efter den där tågresan ser jag på teve när Horace och Liv åker tåg genom Europa och funderar på varför Horace inte lyssnar på de intressanta tankar och fakta som Liv bidrar med. I program två får jag delvis en förklaring när Horace vid ett tillfälle berättar om hans egentliga drivkraft till hans kunskapshunger.

Horace: Låt oss ta utseende va. Jag tycker det finns ett berättigande i att känna avund inför en vacker person och tänka att så där skulle jag aldrig kunna se ut vad jag än gör. Men däremot det här med bildning, det kan man ju faktiskt åstadkomma. Du kan inhämta bildning och du kan överträffa ALLA om du bara bestämmer dig för det. Förstår du vad jag menar?

Liv: Ja.

Horace: Men du kan inte bli den där vackre mannen … Hur länge du än håller på …

(Melankolisk pianomusik tonar upp)

Kanske ska mansplaining egentligen ses som ett kompensatoriskt pladder i syfte att dölja andra brister?”

Rebecca Solnit skriver:

“‘Detta syndrom är ett krig som nästan varenda kvinna utkämpar varje dag, ett krig som pågår även inom henne själv, en övertygelse om att hon är överflödig, en inbjudan till tystnad.'”

Hon ska släppa allt hon har för händer och koncentrerat lyssna! Ha hela sitt fokus på honom! Hon kan inte laga mat, diska, torka av diskbänken medan hon lyssnar! Han blir mäkta irriterad om hon ställer frågor eller ber om förtydliganden, men det är helt okej om han gör detsamma med henne. Hur är det med lyssnandet tillbaka? Med tålamod att lyssna tillbaka?

Är det ett “katten-på-råttan-fenomen”? Man slickar uppåt och tar ut sin ilska och frustration neråt? Något man kanske inte alltid är medveten om?

Kanske också män borde vara medvetna om: de har rätt att höja sina röster mot alla de behöver höja dem! Även mot män i position över dem!

Se vidare “Männens arrogans stukar kvinnor till tystnad”:

“När den amerikanska essäisten Rebecca Solnit gav ut ‘Män förklarar saker för mig’ för ett par år sedan blev den genast omtalad. Isabelle Ståhl har läst den svenska översättningen och berättar om sina egna erfarenheter av män som talar högt och länge på fester, som berättar vitt och brett om saker utan att de har blivit tillfrågade.

‘Försöker man bryta in med en association eller en synpunkt rubbas den historieberättande mannens cirklar och han tappar fattningen. Efter hans anekdot har alla glömt vad samtalet handlade om från början.’

 På fester måste jag ofta lyssna på historieberättande män som effektivt dödar all mellanmänsklig interaktion med sina omständliga utläggningar. Försöker man bryta in med en association eller en synpunkt rubbas den historieberättande mannens cirklar och han tappar fattningen. Efter hans anekdot har alla glömt vad samtalet handlade om från början.

 Jag upplever det ofta så svårt att tala på det där sättet – att berätta historier kronologiskt, med en från början uttänkt poäng. Jag gillar samtal där jag kan prata utan att veta exakt vart jag vill komma, snubbla på orden, tappa bort mig och låta andra ta vid, där man kan kasta fram en ogenomtänkt idé, skissen till en tanke, skuggan av en känsla. När män börjar förklara saker för mig orkar jag sällan anpassa mig till deras sätt att tala. Jag vill inte behöva bli som dem för att bli hörd, så i stället drar jag mig tillbaka in i mig själv.”

Fler kvinnor än män går i terapi. Dvs försöker verkligen göra något åt sina problem.

Är villkoren verkligen lika?

January 16, 2016 § Leave a comment

1a

1b

Han får uttrycka missnöje, men det är tveksamt om hon får. Om hon uttrycker sånt börjar han en lång harang, lyssnar inte på det hon har att säga… Han säger att hon inte lyssnar… Han får vara arg, men det får inte hon… Han får reagera, men det får inte hon…

Som vuxen är man själv ansvarig för sina behov!? Andra är inte där för att fylla en annan vuxens behov! Annorlunda är det med barn.

Förväxlar vi behov med beteende:

”Jag har behov av att du beter dig si eller så! Inte si eller så!”

Att vi beter oss juste mot varandra är högst rimligt!

I ljuset av det som hänt i Köln och tydligen på andra ställen tidigare: mänskliga rättigheter och allas lika värde är synnerligen aktuellt! HAR alla samma rättigheter? Är alla lika mycket värda? Hur ser det ut i världen?

Vilka rättigheter och vilka skyldigheter har jag? Vilka har andra? Är vi alla jämlika eller är vi inte? Om inte varför är det så? Är det rimligt och varför i så fall? Som psykologen Johan Ydrén skriver om “Självhävdande, assertiveness”:

”Begreppet självhävdande är inte självklart på svenska. Det engelska ordet för självhävdande är assertiveness. Det är ett begrepp som används inom terapier och kommunikationsutbildningar. Precis som på svenska finns även där en konflikt med ordets ursprungliga betydelse som fokuserar på hävdandet och inte på respekten för andras rättigheter.”

Jo, något är snett i denna värld. Britterna Wilkinson och Pickett har rätt: om vi hade denna genuina respekt för oss själva och andra, så skulle vi visa den mot hela planeten! Djur, natur inkluderad!

Stefan Sundström skriver i en krönika nyligen:

”Det pågår en långsam jordbävning i media, gränser flyttas, det tjatas om allt det där som INTE FÅR SÄJAS I DET HÄR JÄVLA LANDET, det verkar nu vara det enda som får säjas.”

Allt är så jävla PK! Vad är så PK och vilka är PK egentligen? Är inte de som anklagar människor som har annan åsikt väldigt PK själva? Tillåter de oliktänkande inom ”sin” grupp?

”Att man vet ju hur män från mellanöstern är, och allt det där andra som plötsligt uttalas helt utan skam.

Och helt utan att bry sej om den där elefanten i rummet som heter historia.

Dom som tycker så, som säjer dom här sakerna har väl suttit och mumlat under nån sten sen andra världskriget, nu är dom tillbaks.

Killarna som för nåt år sen filmade sej själva med järnrör och repliker som ‘Skit i den där lilla horan’ framställer sej plötsligt som feminister och i en långsam lavin glider den svenska borgerligheten ner i den soppa dom glidit ner i förut, den där som handlar om att, ‘Jo, nog är Adolf lite för mycket, men vi kan nog hantera honom, så vi tar in honom här i finrummet och bjuder på cigarr’.”

Jag har precis läst Mattias Gardells bok “Raskrigaren” om seriemördaren Peter Mangs och sen också Joakim Palmkvists “Äventyr i Svenssonland” också om Peter Mangs och det har påverkat min syn. Den första boken skriven av en forskare och den andra av en journalist. De kompletterar varandra och de har väldigt liknande uppfattning om Mangs; att han var fullkomligt kall mot sina offer och deras anhöriga.

De här nationalisterna förnekar att de är rasister! Man talar inte om raser utan om kulturer och religioner och det är dessa som man ser som oförenliga med det svenska samhället och västerländska värderingar.

Gardell skriver (s 298):

“Det är också utmärkande för sverigedemokrater att angripa de andras brottslighet samtidigt som man bortser från den egna brottsligheten, vilket förklarar varför SD:s kriminalpolitiska talesman kan kräva hårdare tag mot brottsligheten och själv beväpna sig med ett järnrör och attackera en ‘babbe’ ute på stan.”

Och detta är sant också för Peter Mangs. 😦

Och de pojkar (och senare män) som inte är så här…? Vilka ideal har pojkar att leva upp till? Trivs alla med dessa? Hur formar detta deras liv? Vadå, nära relationer? Verkligt nära?

Se tidigare inlägg om den amerikanske neurologen Jonathan H Pincus om de värsta seriemördarna i USA och deras tidiga bakgrund.

Ja, och detta är helt bedrövligt:
4.jpg
Som Jonas Gardell skrev:

Till Kommunals medlemmar: inte är det ni som ska försvinna från Kommunal. Det är ledningen.

Posted by Jonas Gardell on Saturday, January 16, 2016

Låta båda få sina behov fyllda…

January 8, 2016 § 4 Comments

Han startade med kvällsmaten, tacos, och hon kom ut för att “hjälpa till” att skära grönsaker. Då började han med att när han flyttade hit så hade han gått ner rejält i vikt, för han undvek potatis, men den dieten fick han ge upp när han kom hit. Kolestorolet var något högt.

Det handlar inte om att försöka lösa det så BÅDA blir nöjda, utan det är som om det är antingen/eller.

Om hon säger vad hon vill så blir det som hon säger och vill, han räknas inte!

Såna här problem anser sig hon inte ha i sina andra relationer: att hon dikterar villkoren! Är HON så blind?

Som ung och en bra bit upp var hon ganska försiktig, tyst, tillbakadragen. Med åren har detta ändrats! Hon har blivit betydligt tuffare och det noterar andra närstående.

Kvinnor ska vara tysta?

Hon målas in i ett hörn: blir svårt att säga vad hon vill och tycker, för för honom blir det som ett diktat.

Så vad återstår? Ska hon hålla tyst? Och då blir det ju som han tycker, om han nu inte som en martyr – eller gentil gentleman – faller till föga!? Vill hon ha det ena eller det andra? Det ena utesluter det andra i hans värld?

Kanske skulle de då äta olika saker: han undvika potatis, hon inte koka bort alla vitaminer ur grönsakerna och äta mer fisk och lättare kvällsmåltider?

HON har fått göra avkall på det med kvällsmat. Har inte gjort någon stor affär av det! Hon kunde förstås ha kunnat sagt något! DET är ju HENNES ansvar!

Hon skulle vilja ha lunch som huvudmål, äta bra frukost och sen bara något lättare på kvällen, men nu blir det två rejäla mål per dag ovanpå frukosten.

Nu är det brinnande frågan: hur löser man detta? Borde inte två vuxna människor kunna göra det? Kan undras!

HAN måste underordna sig och äta “crappy food,” som t.ex. salt sill (sa han idag där i köket) när de är hos hennes mamma. Ja, så kanske det är även för henne (och för alla nu och då): hon får äta sånt hon inte älskar hos dem hon är gäst hos ibland!

Dessutom: HAN har egen tid hemma. HON har det aldrig nuförtiden, för hon jobbar, men det gör inte han. Och lägenheten är liten, så det är inte mycket tid att gå undan. Detta klagar han också på, men vad har han gjort för att ändra detta? Förstår han inte att det är tröttande att höra? Gör henne ledsen? Och också arg: man kan väl inte bara gnälla utan att röra ett finger för att förändra det? Att gnälla över något som man inte ändrar, eller inte kan ändra, drar bara ner, gör en trött och ledsen!

Hon känner sig som nån jäkla automat, som bara ska finnas till hands.

Hur var den första kvinnan i hans liv? Är det därifrån han fått detta: att kvinnan är den som sätter reglerna och det är bara att finna sig? Men nu har han en kvinna som han KAN reagera emot!? Och faktiskt kan manövrera, fast han påstår annat.

Alla hennes argument slår han undan:

“Jag visste att du skulle komma med det!”

😦 Vad svara man på det?

“Jaså?”

eller

“Ja, jag är en riktig skitstövel!”

Vadå, lyssna? Vadå, resonera och komma fram till något som BÅDA är nöjda med? Man kan inte komma efteråt och vara irriterad om man inte hade motargument eller förslag innan, som när de var i USA sist och irritationen pyste ut för att hon drog iväg med honom mot hans vilja? Han förstörde mycket av glädjen och nöjet! Och det var inte första gången! Varje gång har hon tänkt:

“Nu gick jag på detta igen! Varför lär jag mig aldrig? Jag borde aldrig föreslå detta eller dra oss iväg på sånt här! Hur jäkla dum får man vara?” 😦 

Och han har en tendens att inte tro gott om henne? Att det är baktankar med saker!?

“Varför skickade du (länk på) recept i Skype?”

undrade han, med ett tonfall som om hon nästan gjort något kriminellt eller krävt något ganska hemskt av honom.

Vad ska hon svara på det?

“Jag bara ramlade på det! Jag menade inte att vi skulle göra det på stubben (funderade om det kunde vara något att laga bara)!”

Det är inte första gången han undrat över saker med detta tonfall. Lite jobbigt att liksom bli ställd till svars för något oerhört oskyldigt! Något man gjort eller sagt utan någon baktanke, utan någon djup tanke alls. Bara helt spontant!

Alla dessa småkollisioner och småskojande bidrar till att späda på tröttheten. Trötthet ackumuleras! Har ackumulerats!

När hon försöker förklara så förstår han inte hur hon kan vara trött, att närståendes dåligmående påverkar henne! Hur funkar HAN? Rinner sånt av honom som en gås?

HON tar kontakt med folk och håller inte på och räknar på vem som hörda av sig sist eller hur länge sen det var, men han gör det… Så hans sociala kontakter är kan man säga obefintliga. Hennes är väl inte jättestora heller, men i alla fall existerande.

Hon får allt mindre lust att träffa hans mamma: den jävla ragatan! Denna växte upp i en familj med minst 7 barn med föräldrar vars familjer emigrerade från olika ställen i Italien till USA i början av 1900-talet. Och man undrar ju vad hon blivit utsatt för? Behov av att demonstrera sin makt? Och hon HADE en massa makt! Hennes man: vad gjorde han? Så upptagen med sitt? Såg mellan fingrarna? Hon hade hållhakar på honom? Och detta var inte en arbetarklassfamilj! Nej, sånt här existerar i familjer på alla nivåer i samhället!

“Jävla kärringjävel! Jävla alla kärringjävlar som gör så med sina söner – och döttrar!”

Where Am I?

You are currently browsing the violence category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....