Varför kvinnor (och andra svaga grupper) som måltavlor?

August 13, 2017 § 3 Comments

angry-white-men

Michael Kimmel s 186-187 i “Arga, vita män” kapitlet “Varför kvinnor?”:

“… män initierar våld när de känner förlust av makt.”

Något kvinnor inte gör.

s 181:

“Han har rätt, han är rättfärdigad.

[anser de misshandlande männen skriver Kimmel. Men är den andra parten rättfärdigad till sina känslor och reaktioner? Denna verkar inte existera i sinnevärlden! Och ovanpå allt annat har han rätt att uttrycka dem i våld och misshandel: om så ‘bara’ psykiskt/känslomässigt?].”

Ja, män agerar aggressivt utan provokation – och de anser sig vara berättigade att reagera. Kvinnor måste provoceras innan de reagerar aggressivt. Både män och kvinnor har aggressiva impulser, men de förra kontrollerar dem, de senare i lägre grad, för män har “rätt” att reagera (både i deras ögon samt i många kvinnors ögon). Och det är offrets fel att de reagerar. Det är bara det att de riktar aggressionen mot dem som är svagare, vilket vi ska se nedan.

s 186:

“Lyssna till exempel till en kille, Emile, som beskriver vad som var anledningen till att han misshandlade sin fru – och hamnade i en terapigrupp med en av mina kolleger, Lundy Bancroft, vilken arbetade vid ‘the Batterers Intervention Project‘ i Boston.

‘En dag blev Tanya eld och lågor [över något som hon också uttryckte, dvs hon uttryckte starka åsikter?] och jag blev så skitförbannad så jag grabbade tag i hennes hals och tryckte upp henne mot en vägg,’ berättar han för Bancroft.

Samtidigt som hans röst fylldes av indignation, fortsatte han, ‘Då försökte hon knäa mig i ballarna! Vad skulle du tycka om en kvinna gjorde så mot dig? Naturligtvis for jag ut. Och när jag svingade min hand gjorde mina naglar en lång rispa tvärs över hennes ansikte. Vad i helvete väntade hon sig?’

Emiles känsla av rättfärdigande får honom att vända upp och ner på orsak och verkan: hon försöker försvara sig själv från hans våld, vilket han tolkar som INITIERANDE av våld och därför något som HAN då måste försvara sig mot.

Sålunda omtolkas denna upptrappning som självförsvar [HAN måste försvara sig mot HENNE], ett försvar mot kastrering. Rättfärdigande förvränger vårt varseblivande, kastar om orsakssammanhang och leder till en förmögenhet att rättfärdiga en ‘rätt’ som varken kan fås i natur- eller civilrätt.

(Detta var, säger Bancroft, det ögonblick Emile konfronterades med sitt våld och började acceptera ansvar för sina egna handlingar).”

Han mår ju i grund och botten inte bra (men tar inte itu med det) och får andra, svagare och mindre och äldre, att må dåligt. Förmodligen gör inte DETTA honom gladare heller.

Han pratar och pratar och pratar, så hon inte får en syl i vädret! För att hon INTE ska få en syl i vädret? Som ett förvrängt sätt att hävda sin rätt och makt (måste han hävda denna mot henne? Trött så in i baljan)? Tålmodigt ska hon bara sitta där och lyssna! Får helst inte stå och lyssna. Om hon då säger något blir han rosenrasande. Att hon avbryter är ett tecken på brist på respekt, en nedvärdering av honom. Men vänta nu, hur beter han sig? Visar han respekt mot henne? Lyssnar han respektfullt? Låter han henne tala?

Sen klagar HAN att HON är långrandig och inte kommer till poängen! 😉 Och detta ger honom rätten att avbryta! Han vet ju vad hon ska säga. Att HON vet vad HAN ska säga innebär inte någon rätt för henne att säga något. Hon ska bara lyssna. Det behöver inte han, anser han?

Enligt den äldre, manliga familjeterapeuten så var/är hennes oerfarenhet anledning till deras problem?

Så om man drar ut detta med brist på erfarenhet till sin spets: den rättfärdigar våld mot den oerfarna? Oerfarna barn har man också rätt att bruka våld mot? Eller NÄR går gränsen för när man får bruka våld?

Dessutom ansåg en annan (kvinnlig?) familjeterapeut för nästan 30 år sen att han skulle vara betjänt av att träna självhävdelse (mot svagare? Mot partnern? Eller?).

Kimmel s 179-180:

“Varför är kvinnor måltavlor? Trots allt så förödmjukar våra (manliga) chefer och kolleger oss mycket oftare än kvinnor gör. Men vi slår inte dessa eller sticker dem inte med nån slags kontorsprodukt. Vi skjuter inte på dem med häftpistol eller spikpistol. (naturligtvis finns det många fall av sånt arbetsplatsvåld).”

Kimmel frågar hur man kan förklara de primära måltavlor män har för misshandel och våld, som t.ex. mot kvinnor eller i allmänhet, om det enbart handlar om testosteron som rusar genom genom deras system?

s 181:

“Testosteron är inte det som orsakar aggression; det förstorar den aggression som redan finns där.”

Ja, och varför är män så arga?

Kimmel skriver på s 185 om…

“…upplevelsen av rätten till makt.”

Han ifrågasätter att de anser att de BORDE ha makt. Att de ensidigt anser det. Tillerkänner inte kvinnan samma makt, varken mer eller mindre. Och ifrågasätter var de riktar denna vrede, för en förmodligen riktig, verklig känsla av brist på makt. Jo, den finns nog där!

Vidare på s 185:

“De [han har räknat upp en massa grupper som mansrättsgrupper i tepartyrörelsen till vita suprematister osv] har alla olika monster; en skurk som är annorlunda än de är och som grundligt gjort det omöjligt för dem – liberala demokrater, feminister och deras advokatlakejer, den internationella judiska bankkonspirationen.”

De riktar inte vreden mot dem de verkligen borde rikta den mot. Hittar en massa andra syndabockar, istället för att ta itu med det som är fel och avreagerar sig mot de förra och anser det rätt och berättigat. Går ihop med andra om det, t.ex. med kvinnor osv.

“Har inte jag det bra, så ska inte du ha det heller!”

Destruktivt. Vadå, bry sig om? Vara omtänksam, snäll? Genuint. Om inte, försöka jobba på det, vid behov med “proffs”!

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’…

August 11, 2017 § 5 Comments

angry-white-men.jpg

s 133 i boken “Angry White Men” eller “Arga vita män”, kapitlet “Why Men’s Rights Is Wrong (For the Right Reason)” eller ungefär “Varför mansrätt är fel (av de riktiga anledningarna)” skriver Kimmel:

“… jag tror att det är viktigt att erkänna smärtan och kvalen, som driver deras missriktade empiriska analyser, som äkta [apropå kapitlet innan om mansrättstudier]. Den är verklig och viktig.”

Ja, det tror jag med.

“Många män mår inte bra i/med sina liv. De söker efter någon att klandra, en förklaring till sina kval, sin förvirring, sitt missmod/missnöje.” 

Men de söker den på fel ställe och försöker lösa den på fel sätt.

“På ett sätt tror jag att en del av den ursprungliga mansbefrielseideologin slår huvudet på spiken närmare.

Traditionell maskulinitet kan vara onödig, en ansträngning att leva upp till normer som andra satt, vilka lämnar dig med känslor av tomhet, utan vänner, en Willy Loman omgiven av [en massa] Mitt Romneys – ytliga, lyckliga seriefigurer [inte riktiga människor, med riktiga behov och känslor, som är både lyckliga och olyckliga, och det som är ett riktigt liv?].

De känner sig som de ‘ihåliga männen’ i T. S. Eliots poem** [Eliot doig 1965!] De är rädda att deras liv ska vara värda lite [kanske intet och det är en hemsk känsla].

Missmodet är verkligt och viktigt – och möjligt att manipuleras politiskt, samt mobiliseras.”

Och det är detta som Donald Trump och såna som SD spelar på och i förstnämnda fallet kommit till makten på. 😦 Trump kom där som en Frälsare, som ska göra “America Great Again.”

“Underlåtenheten att höra smärtan betyder att rationella uppskattningar av dessa mäns nöd aldrig kommer att höras.”

Detta borde politiker vara medvetna om. Vissa är det mer eller mindre och spelar, som sagt, på det, destruktivt för oss alla och inte minst för dessa män. De kommer aldrig att bli lyckligare eller mer tillfreds, varken i samhället, på arbetsplatsen, i socialt liv, i familjeliv med en Donald Trump som president eller SD och liknande partier, vid makten.

De kommer bara tillfälligtvis få avlösning och utlopp för sin frustration och sina aggressioner. Frustration och aggression kommer att finnas kvar och poppa upp och på nytt kräva avlösning och förmodligen utlösning på syndabockar som är tillgängliga och det sorgliga är att de kommer aldrig att få den anknytning som de troligen längtar efter nånstans långt, långt inne.

Detta borde både politiker, samt även terapeuter m.fl. vara medvetna om (om de inte redan är det) och inte t.ex. ge råd om självhävdelse till en man, utan hjälpa honom att hitta andra lösningar, ifrågasätta roller osv.

the revolution2.jpg

Kimmel skriver vidare s 134:

“När landet [USA] grundades såg Thomas Jefferson för sig en mix av rättigheter och skyldigheter – rätten vilken vi givits av vår skapare – sätts alltid mot skyldigheterna mot samhällsgruppen/samhället, mot de andras möjlighet att följa samma rättigheter med samma friheter. 

Fokus bara på skyldigheter enbart upplöser helt enkelt individen till en drönare, ett arbetsbi, del av massan, omöjlig att särskilja från resten [osynliggjord].

Men ett fokus enbart på rättigheter, som i mansrättsretoriken, upphöjs till narcissistisk solipsism*, en tävlingslysten jag-förstism som bara kan TA utan att ge något tillbaka.

1884, nästan ett århundrade efter nationen tog emot Jeffersons vision, insåg amerikanska kvinnor att de, ‘sort of’, lämnats utanför ‘livet i frihet och utövandet av lycka’-ekvationen’.

De hade få rättigheter och dem de hade uteslöt dem fortfarande från att ha en offentlig röst eller närvaro. 

Mottot för den kvinnliga suffragettrörelsen, proklamerad av Susan B. Anthony, i en slogan som utgjorde rubriken på rörelsens tidning, the Revolution, var enkel:

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’

Fortfarande lämpligt att ramas in.”

Dvs de här suffragetterna såg inte bara till sitt!

Överhuvudtaget borde det vara balans mellan rättigheter och skyldigheter mellan alla människor i samhället och världen. Och denna balans kan bli ÄNNU bättre, till gagn för alla! Män skulle förmodligen må mycket bättre om det fortsatt var mer jämlikt. De skulle slippa en massa stress och press osv.

*)”…det enda som existerar är den egna upplevelsen, utan några bakomliggande orsaker.”

“1. Philosophy. the theory that only the self exists, or can be proved to exist.

2. Extreme preoccupation with and indulgence of one’s feelings, desires, etc.; egoistic self-absorption.”
**)

“Mistah Kurtz—he dead.

A penny for the Old Guy

I
We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

II
Eyes I dare not meet in dreams
In death’s dream kingdom
These do not appear:
There, the eyes are
Sunlight on a broken column
There, is a tree swinging
And voices are
In the wind’s singing
More distant and more solemn
Than a fading star.

Let me be no nearer
In death’s dream kingdom
Let me also wear
Such deliberate disguises
Rat’s coat, crowskin, crossed staves
In a field
Behaving as the wind behaves
No nearer—

Not that final meeting
In the twilight kingdom

III
This is the dead land
This is cactus land
Here the stone images
Are raised, here they receive
The supplication of a dead man’s hand
Under the twinkle of a fading star.

Is it like this
In death’s other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone.

IV
The eyes are not here
There are no eyes here
In this valley of dying stars
In this hollow valley
This broken jaw of our lost kingdoms

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

Sightless, unless
The eyes reappear
As the perpetual star
Multifoliate rose
Of death’s twilight kingdom
The hope only
Of empty men.

V
Here we go round the prickly pear
Prickly pear prickly pear
Here we go round the prickly pear
At five o’clock in the morning.

Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

Between the conception
And the creation
Between the emotion
And the response
Falls the Shadow
Life is very long

Between the desire
And the spasm
Between the potency
And the existence
Between the essence
And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

For Thine is
Life is
For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.”

Det är missriktandet av vreden mot andra som är den centrala kraften hos amerikanska (och europeiska) arga vita män …

August 3, 2017 § 1 Comment

Michael Kimmel skriver på s 25 i “Angry White Men – American Masculinity at the End of an Era” om den …

“… ironiska parallellen att USA är mer ras- och könsmässigt jämlik än nånsin tidigare i historien och samtidigt ojämlikare vad beträffar klass, än i alla fall the Gilded Age*, om nånsin [tidigare].

Spänningarna och ångesten som producerats av en sån dramatisk ökning av klassojämlikhet leder många att spegla sig i dem som verkar ha vunnit, medan ‘vi’ – de vita medel- och arbetarklasserna – absolut har förlorat.

Medan ras och kön i sanning är de utpräglade dragen hos dagens arga amerikaner, är det den växande klyftan/avgrunden mellan rik och fattig som är motorn i detta raseri.”

Och det är där de här arga, vita männen borde göra något. Inte använda kvinnor (feminister), invandrare, HBQT-personer osv som syndabockar, men det är för farligt att rikta vreden mot dem ovanför en och kanske väldigt långt ovanför en. Istället riktar man den mot grupper som är svagare än man själv är.

Ganska fegt!

Och jag tror att det finns andra förklaringar också rörande dessa arga, vita män. Jag tror inte alla i den positionen är arga och behöver rikta vreden mot syndabockar.

Jag tror att dessa har en tidig historia som formar dem.

*” The Gilded Age was an era of rapid economic growth, especially in the North and West. As American wages were much higher than those in Europe, especially for skilled workers, the period saw an influx of millions of European immigrants. The rapid expansion of industrialization led to real wage growth of 60% between 1860 and 1890, spread across the ever-increasing labor force.

The average annual wage per industrial worker (including men, women, and children) rose from $380 in 1880 to $564 in 1890, a gain of 48%. However, the Gilded Age was also an era of abject poverty and inequality as millions of immigrants—many from impoverished European nations—poured into the United States, and the high concentration of wealth became more visible and contentious.”

“Feminazis” – eller såna som Donald Trump utnyttjar arga, vita mäns våldsamma raseri, vilket ger dem samhälleligt bifall att göra som de behagar …

June 23, 2017 § 5 Comments

Först vill jag klargöra att jag är kvinna och för feminism, samt röstar socialistiskt.

Göran Greider i “Dalarna behöver mer feminism!”:

“Feminism handlar heller inte i första hand om könet kvinna, utan är ett stort försök av den mänskliga tanken att förstå och förändra det mest komplicerade som existerar i ett samhälle: Könskontraktet, genusordningen, det vill säga de finstilta och oftast outsagda och nedärvda relationer som formar och regisserar könets teater.

Feminismen i vid mening är projektet att befria både män och kvinnor ur traditionens makt./…/

Feminism innebär ofta kritik av det som brukar kallas ekonomism: att den enda måttstocken på allt det vi gör är den företagsekonomiska lönsamheten.

Borgerliga debattörer verkar oftare vara mer intresserade av att ‘företaget’ landstinget ska gå med vinst, än att landstinget levererar likvärdig sjukvård och fixar bra villkor för sina anställda.

Ofta, men inte alltid, sammanfaller ståndpunkterna på den vänstra halvan av politiken med de feministiska ståndpunkterna. Och det har inte alltid med man eller kvinna att göra./…/

Ändå är det knappast de borgerliga, kvinnliga partiledarna som går i bräschen för jämställdheten.”

Läser “Från Man till Människa” och får funderingar över samhällsklimatet och framväxten av främlingshat. Osorterade tankar följer:

Könsroller var tydligare förr. Diverse andra roller var tydligare förr också? Det gav troligen trygghet och en återgång till detta känns förmodligen som en återgång till något tryggt. Allra mest för en viss kategori av människor, med en viss tidigare historia?

De här rollerna var dock begränsande på en massa olika sätt, något man inte tänkt på eller förnekar.

Då skulle göra på ett visst sätt, leva på ett visst sätt. Män bland annat har fått undertrycka mänskliga sidor, med allt vad det innebär för dem själva och deras livskvalitet, men också vad det inneburit för dem de levt med inte minst, fruar och barn.

För dem som dessa roller inte stämde särskilt väl med deras personligheter eller som fostrats väldigt auktoritärt in i dessa roller kunde livet bli väldigt svårt och få stora konsekvenser.

Man fick inte utvecklas utifrån en viss ram. Kvinnor har erövrat nya områden, men män har inte riktigt hängt med och arga vita män har skapats.

Välbeställda kvinnor led av depressioner, personer som Claes Schmidt/Sara Lund fick leva i garderoben, skrivande människor sågs på med misstro, ägna sig åt musik eller teater var inget riktigt att syssla med osv. Det är tveksamt om det är något att längta tillbaka till! Men vi måste finna oss tillrätta i denna nya värld, där alla borde få existera. Så länge man inte skadar nån.

Och den här övergången är inte enkel i olika grad för ganska många människor. Går kanske inte helt smärtfritt för nån, men är ändå nödvändig?

Se “Why I Have No Sympathy for Angry White Men” eller “Varför jag inte har någon medkänsla med arga, vita män”:

“The media promotes their victim narrative 24-7. Donald Trump exploits their violent rage. Which gives white men a free pass to do as they will.”

Dvs han får och bör “assert himself” bland annat!

“Even Madder Men – ‘Angry White Men,’ by Michael Kimmel”:

“The characters populating Michael Kimmel’s new book, ‘Angry White Men,’ are familiar types: Rush Limbaugh’s ditto­heads [nickedocka, ja-sägare], neo-Nazis, wife beaters, rampaging shooters and the divorced rageaholics [de som lider av aggressionsmissbruk, ungefär?] of the men’s rights movement.

Crowded together under one banner, they make for a scary and unpleasant lot: full of fury and blaming everyone but themselves for their problems.

Mostly, they blame women: ex-wives, would-be girlfriends, the phantom black women who stole their jobs.

The editor of a men’s rights website proclaims, ‘The real question here is not whether these women deserve the business end of a right hook, they obviously do, and some of them deserve one hard enough to leave them in an unconscious, innocuous pile on the ground.’ [‘lämnas i en medvetslös, ofarlig hög på marken,’ förtjänar alltså kvinnor proklamerar chefredaktören för en mansrättswebbsida].

Kimmel, a sociologist at Stony Brook University in New York, is unusually adventurous for an academic. As he did in his last book, ‘Guyland: The Perilous World Where Boys Become Men,’ here, he ventures into unfamiliar territory and finds himself engaged in the kinds of conversations he is unlikely to have at department meetings./…/

A longtime feminist, Kimmel maintains a delicate balance when handling his sources. He wants to be sympathetic to the people he interviews and yet loyal to his academic principles.

After a series of humbling recessions and other economic shifts, men like Rick feel emasculated and humiliated, he writes, ‘betrayed by the country they love, discarded like trash on the side of the information superhighway.’

Their sin, according to Kimmel, is a failure to adjust. These guys refuse to admit they’ve been handed privilege all these years by a world that puts white men on top. White men, he writes, ‘have been running with the wind at our backs all these years,’ and ‘what we think of as ‘fairness’ to us has been built on the backs of others.’

Failing to concede this, men get stuck in a permanent dysfunction Kimmel calls ‘aggrieved entitlement,’ [sårat berättigande, terapeuten Ronald Levant skriver om ‘destruktivt berättigande’ rörande män] in which they ‘refuse to even be dragged kicking and screaming into that inevitable future’ of greater gender and racial equality.”

Jämlikhet gagnar alla, män som kvinnor, hög som låg.

“Instead they rage, not at the corporate overlords who have actually shipped their jobs overseas but at the amorphous feminists, or more likely ‘feminazis,’ who have stolen American manhood.

[Ungefär: Istället för att vara rasande på företagspamparna som faktiskt har skeppat deras jobb över haven, så riktar de raseriet mot formlösa feminister eller mer sannolikt ‘faminazis’ [Rush Limbaugh myntade begreppet ‘feminazis,’ ett nedsättande uttryck för liberala feminister…] som [de påstår] har stulit amerikansk manlighet]./…/

Kimmel’s hope is that more men will give up their sense of entitlement and accept a gentler, fairer notion of what it means to be a man. That’s the right ideal, and pop culture has been helping him along, providing ever more TV shows portraying working-class men as loving fathers.

Kimmel’s own book, too, offers evidence that men are making adjustments, choosing to be active parents or attending batterer support groups in an effort to change.

But in the short term, class inequalities loom larger than gender or race. You won’t easily convince Rick or the other men in the book that, due to the long arc of male privilege over the course of world history, he owes something to the likes of Barack Obama or Sheryl Sandberg, or to a sociology professor who lives in New York.”

Troligen sant! Men dessa arga, vita män envisas att rösta på politik som snarare förvärrar de problem de har! 😦

Eller kan vi få se något som detta:

Aggressivitet…

June 8, 2017 § 1 Comment

12

Ja, han reagerar med aggressivitet ständigt! Som om det är krig ständigt! Som om man måste kriga ständigt.

Och varför tar han bara ut detta på den han lever med?

Citat nedan från tidigare postning “Aggressivitet och emotionell misshandel…”

“När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget.”

Detta inträffade precis! Hennes reaktion bevisade bara för honom att han har rätt, så han kunde helt lugnt gå in och närmast rycka på axlarna nästan!

“Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Detta hände alltså alldeles precis nyss. Och händer nu och då.

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.”

Och vidare:

Skylla ifrån sig.

Den passiv-aggressive skyller oftast ifrån sig. Ingenting är någonsin hans fel. Han kan inte se sin egen del i konflikter, missförstånd, separationer eller tråkiga händelser.

När någon i ett parförhållande ständigt skyller på partnern kommer den som alltid få skulden må sämre och sämre, kanske utveckla depression och kroppsliga symtom, medan den som skyller ifrån sig är ‘skyddad’ från att se på sig själv.”

s 49 i “Från man till människa” av Vesna Maldaner och Claes Schmidt/Sara Lund:

“Det räcker inte med att du säger: ‘Jag menade inget illa med det’.

Vad du menade räknas överhuvudtaget inte.

Det enda som räknas är var det landar.

Bara den som är utsatt kan avgöra om henne har blivit kränkt eller inte.”

Och om det verkligen är så att han inte vill göra henne olycklig så skulle han bete sig annorlunda när hon reagerar. Och inte bara när hon reagerar, utan överhuvudtaget! . Det räcker ju inte bara med att han SÄGER att han inte vill göra henne olycklig och undrar vad han skulle vinna på att hon var olycklig, utan på vad han GÖR och hur han beter sig!

“Vad skulle jag tjäna på att göra dig olycklig?”

Nej, det kan man ju undra!? Men likväl kanske det gör honom tillfredsställd på något “perverterat” sätt? 😦 Det är inte han som är deprimerad och galen, utan hon! På något vis överför han sitt på henne? Hon ska vara ledsen, förvirrad, upprörd och kanske allra helst knäckt, så framstår hans känslor som mindre “knäppa”?

Men det som räknas är inte vad han säger, utan vad han gör! Och det är ju inte upp till honom att definiera vad som inte borde göra henne olycklig.

Att han säger så är ju bara prat!!!

Det här med att han måste “assert himself” skulle snarare kunna rubriceras som “destructive entitlement”?

Han frågade:

“Försöker du få mig till ‘the bad guy’?”

Vad svarar man på det???

“Det är så du får mig att känna mig nästan dagligdags!”

svarade hon då.

“Hur kan du tro att jag skulle vilja få dig att inte vara lycklig? Vad vinner jag på det?”

undrade han. Hon blev först alldeles matt och svarslös, men fann sig lite för ovanlighetens skull och svarade:

“Det undrar jag också!”

Citat från tidigare postning:

“Han behöver därmed inte ta ansvar för det som händer och det som han gör, och han behöver därmed heller inte förändra sig själv och sitt beteende. Han kan fortsätta vara ‘ofelbar’ i sina egna ögon.”

Hindra. Den passivt-aggressive kommer att se till att det partnern helst av allt vill ha från honom kommer hon inte att få./…/

Partnern lämnas förvirrad och frustrerad. Hon kommer att känna det som om hon kanske begär för mycket av mannen, och det är exakt det han vill att hon ska känna.”

Det är ju också vad han har sagt genom dessa fem år; att han gör “all the paddling”! 😦 Och han är också noga med att tala om det han gör! Och hon framhåller också det till andra. Jo, hon unnar honom verkligen att vara stolt! Men – unnar han henne detsamma? Säger han nånsin att hon gjort något bra?

Häromdagen stod hon och strök den linneskjorta som hon handsytt till honom, med hålsöm, broderier, fina veck osv.

“Offerrollen. Den passivt-aggressive spelar gärna offer. Han kommer att vara det oskyldiga offret i allt som händer, även när det är han som beter sig illa.

Ett exempel är mannen som slår sin sambo, bara för att säga att han aldrig skulle slagit henne om det inte var för att hon provocerade honom.

Eller mannen som säger elaka saker till sin hustru, och samtidigt säger att han aldrig skulle behövt säga allt detta om hon…”

Ur kommentar till Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…“:

“Michael Kimmel om arga, vita män:

‘What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

[Kimmel:] I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked.

What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression. It is a really malleable hormone. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples.

The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right?

Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is ‘legitimate’.”

Nej, varför ger han sig på henne? Det är mot henne han måste träna “assertiveness”? Dvs det är henne han måste kriga mot? För denna “assertiveness” är inte självhävdande med respekt för den andra parten (för hon behöver ingen respekt och förtjänar den heller inte???):

Psykologen Johan Ydrén om självhävdelse eller assertiveness:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter. Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.

Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han försvarar dem inte heller mot angrepp från andra.

Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.

Hur man förhåller sig till andra människor kan alltså delas in på en skala från passivt beteende till aggressivt. Längst åt det passiva håller är krasst uttryckt när man låter andra trampa på en och längst åt det aggressiva när man trampar på andra.

Båda delarna är beteenden som i längden är destruktiva både för en själv och för ens relationer men det finns bra alternativ.

Hon är inte helt passiv mottagare, utan reagerar, men det har hittills bara lett till försvar från hans sida! Han har INTE gjort något fel. Och dessutom har hon fått hon höra hur hon är de fem år de bott ihop.

Nu börjar hon undra om detta är något slags berättigande från hans sida för hans beteenden!?

Tänk om hon skulle börja bete sig som han beter sig mot henne, oprovocerat, och skylla på hur han är.

Ronald Levant hänvisar till forskning som visar att män beter sig aggressivt utan provokation, men för att kvinnor ska bete sig aggressivt (vilket de också kan), måste de bli provocerade.

Michael Kimmel menar också att faktumet att män inte misshandlar t.ex. sina chefer, men den han lever med, visar att de här impulserna KAN kontrolleras!

Citat vidare från artikel som länkats i början av denna postning:

Det går inte att ha en sund kärleksrelation med en passivt-aggressiv person eftersom den personen är rädd för intimitet. Den passivt-aggressive är rädd för allt som kan upplevas som beroende av en annan person och vill därför hellre kontrollera sin partner i syfte att hålla distansen.”

Nej, detta är nog sant!

Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…

June 6, 2017 § 8 Comments

12

Han blir aggressiv utan provokation! Nejmen visstja, hans aggressivitet beror ju på hur HON är! På grund av hennes egenskaper är det som han blir arg och aggressiv!

För själv saknar han alla egenskaper som nån (hon) kan irritera sig på och som hon skulle kunna uttrycka irritation över!?

Faktum att hon har hållit och håller tillbaka från att uttrycka denna irritation av omsorg. HAN bryr sig inte om om hon blir ledsen, arg eller sårad!?

Men hur vore det om hon började som han? Hur skulle han reagera? Och hur var det nu med den gyllene regeln?


Det kan bara var synd om en i taget? Eller kan det vara synd om båda samtidigt? Och göra inte bara hennes utan också hans liv plågsamt?

Han gör ju inte sitt eget liv bättre heller! Men det struntar han i, självdestruktivt? Och samtidigt gör han andras liv ganska mycket mindre kul! Destruktivt! Hämnas, men på rätt person eller en totalt oskyldig, som har visat enormt mycket omtanke och omsorg och fortfarande visar sån, men känner en aning mindre lust att anstränga sig… 😦

Det finns ett uttryck för detta: “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande.”

Hon har kallat hans reaktioner “irritation”, men det vore riktigare att kalla dem “aggressiva”!

När hon berättade att de blivit erbjudna en vattentank, om de nu accepterar den, och föreslog att de skulle ställa den “därbakom” och pekade i riktning mot uthusen frågade han aggressivt vad hon menade.

“Måste du låta så arg?”

frågade hon, en fråga hon inte har brukat ställa tidigare.

Och då satte en “rant” igång om att han inte förstår, hur hon är osv.

Hon läste nyligen om män och testosteron, sagt av en man, aggressivitet går att kontrollera! Hur förklarar man annars att den misshandlande mannen inte misshandlar chefen? Chefen är mer sannolikt en person man är arg på än kvinnan därhemma!

Han reagerar aggressivt för minsta lilla sak. Vilket svar får man mest troligt på detta? Dessa reaktioner kontrollerar mannen i högre grad mot andra och i mindre grad mot den/dem därhemma, vilket också visar att dessa impulser går att kontrollera!

Sen rättfärdigar han sina reaktioner med hur hon är. Frågan är vem som han anser är “the bad guy” här? Och när hon reagerar på hans aggressivitet så undrar han om hon nu ska få honom till att vara “the bad guy”!

Hon svarade att om de ska diskutera vem som är “the bad guy”, så får de nog diskutera detta i all evighet (och är en sån diskussion särdeles konstruktiv?). De kommer inte att lösa något med detta. Ursprungssaker som detta var de ska ställa en ful, men praktisk vattentank, OM de nu accepterar den (vilket hon INTE tagit för givet!).

Har det, som sagt, slagit honom att hon inte reagerar på honom för hur HAN är, vilket inte betyder att det inte skulle finnas saker att reagera på! Eller?

Nej, han ska INTE ha roligt, nånsin! Om han följer med så ska hon klart och tydligt veta att det är en stor, stor uppoffring från hans sida!

Har det alltid varit så? Från tidigt? Han skulle inte spela med i spelet “den lyckliga familjen, som har en trevlig söndagsmiddag, där barnen artigt svarar på tilltal”? Och så har han fastnat i detta? Vad har detta betytt för hans liv och hans senare relationer? För dem han levt med? Är det konstigt att tidigare fruar reagerat?

Alla har lidit och varit förlorare! Inte minst han själv! Det struntar han blankt i? Om han då förpestar livet för en annan, helt oskyldig, som inte hade med detta tidiga att göra ett endaste dugg, det skiter han i?

Det är bara andras fel. Det där med “annanismen” som en kvinnlig psykiater skrev om, som kommentar…

“Jag kommer inte att läsa ditt ‘fucking’ meddelande!” eller har du tänk på att om du säger så så kan folk bli ledsna? Har du tänkt på att det du säger kan vara sårande? Hur reagerar du om nån säger så till dig? Om nån hackar och klagar, på dig och väldigt mycket annat…

January 29, 2017 § 8 Comments

“Jag blir väldigt ledsen när jag så gott som dagligdags verkar irritera och när jag också i negativa termer får höra hur jag är, och väldigt ledsen att jag mest verkar orsaka daglig irritation och missnöje. När jag sen dessutom sällan eller aldrig får höra att jag är bra eller gör något bra, är snäll och omtänksam (kan inte påminna mig att jag hört något sånt, men jag kan ju ha glömt). Dvs det negativa balanseras knappt alls av något positivt! Är jag i sån avsaknad av något positivt eller som är värt att tycka om? Vilket naturligtvis kan vara fallet!

Har ingen aning hur jag ska förhålla mig, blir både arg och ledsen – och förmodligen ganska negativ.

Att ofta få höra hur jag är riskerar också att underminera den eventuella självkänsla jag har. Och gör mig snarare mindre positivt stämd till den som kritiserar, vilket spiller av sig på annat. Färgar ens upplevelse av saker. Blir svårare att njuta och ha kul och glädjas fritt och med fullt hjärta.

När jag nu var på promenad slog det mig: “Jag UNDRAR vad Y anser att han behöver (och som han inte får)?”

JAG behöver återhämtning när jag är hemma och ledig, inte vara ständigt beredd på att hamna i en position där jag måste försvara mig och hur jag är. Eller bli kritiserad och irriterad på. Jag behöver positiv energi för att orka med mitt liv, på jobbet, privat, när jag är ledig, om vi är ute och reser, när vi har bjudit hem folk, när vi ska göra något, när vi ska åka och handla eller what ever.”

Han sa, ursinnig:

“Jag kommer inte att läsa ditt ‘fucking message’!!!”

Han kom och skällde och skrek och ryckte tidning ur händerna på henne och slängde iväg den.

Står reaktionerna i proportion till hur hon är? Finns det rim och reson i dem? Vad ska hon svara? Hur hon än svarar så svarar hon förmodligen fel. Svarar hon emot eller håller med så är inget av det bra! Hur förväntas hon reagera? Börja gråta? Känns det tryggt om hon börjar skälla tillbaka?

Hon funderar om reaktionerna kommer på faktum att föremålet för skällandet är människa? Föremålet för utbrottet är faktiskt en levande människa, som känner, har känslor? Och som inte är en kall, död docka? Och det är svårt att tåla?

Och vore hon en kall, död docka så skulle DET också orsaka vredesutbrott?

Så helst skulle den andra parten bli osynlig, gå upp i rök, försvinna från jordens rund?

Ja, han blir ju arg på föremål och företeelser också, dvs det är inte bara människor som orsakar den. Som om alla dessa fenomen är där för att djävlas? Eller han behöver något att avreagera sig på?

Han klagar, kritiserar och är irriterad på en massa. Det gör henne ledsen, hon dras med i nedstämdhet – och hon blir arg!

Och så anklagar han henne för känslomässig misshandel… 😦 Vem är det som låter sitt dåliga humör, missnöje och ilska gå ut?

Han signalerar:

“Du duger inte! Du är fel, inte god nog!”

ÄR det verkligen det han vill att hon ska förstå?

Where Am I?

You are currently browsing the the need for scapegoats category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....