Aggressivitet…

June 8, 2017 § 1 Comment

12

Ja, han reagerar med aggressivitet ständigt! Som om det är krig ständigt! Som om man måste kriga ständigt.

Och varför tar han bara ut detta på den han lever med?

Citat nedan från tidigare postning “Aggressivitet och emotionell misshandel…”

“När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget.”

Detta inträffade precis! Hennes reaktion bevisade bara för honom att han har rätt, så han kunde helt lugnt gå in och närmast rycka på axlarna nästan!

“Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Detta hände alltså alldeles precis nyss. Och händer nu och då.

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.”

Och vidare:

Skylla ifrån sig.

Den passiv-aggressive skyller oftast ifrån sig. Ingenting är någonsin hans fel. Han kan inte se sin egen del i konflikter, missförstånd, separationer eller tråkiga händelser.

När någon i ett parförhållande ständigt skyller på partnern kommer den som alltid få skulden må sämre och sämre, kanske utveckla depression och kroppsliga symtom, medan den som skyller ifrån sig är ‘skyddad’ från att se på sig själv.”

s 49 i “Från man till människa” av Vesna Maldaner och Claes Schmidt/Sara Lund:

“Det räcker inte med att du säger: ‘Jag menade inget illa med det’.

Vad du menade räknas överhuvudtaget inte.

Det enda som räknas är var det landar.

Bara den som är utsatt kan avgöra om henne har blivit kränkt eller inte.”

Och om det verkligen är så att han inte vill göra henne olycklig så skulle han bete sig annorlunda när hon reagerar. Och inte bara när hon reagerar, utan överhuvudtaget! . Det räcker ju inte bara med att han SÄGER att han inte vill göra henne olycklig och undrar vad han skulle vinna på att hon var olycklig, utan på vad han GÖR och hur han beter sig!

“Vad skulle jag tjäna på att göra dig olycklig?”

Nej, det kan man ju undra!? Men likväl kanske det gör honom tillfredsställd på något “perverterat” sätt? 😦 Det är inte han som är deprimerad och galen, utan hon! På något vis överför han sitt på henne? Hon ska vara ledsen, förvirrad, upprörd och kanske allra helst knäckt, så framstår hans känslor som mindre “knäppa”?

Men det som räknas är inte vad han säger, utan vad han gör! Och det är ju inte upp till honom att definiera vad som inte borde göra henne olycklig.

Att han säger så är ju bara prat!!!

Det här med att han måste “assert himself” skulle snarare kunna rubriceras som “destructive entitlement”?

Han frågade:

“Försöker du få mig till ‘the bad guy’?”

Vad svarar man på det???

“Det är så du får mig att känna mig nästan dagligdags!”

svarade hon då.

“Hur kan du tro att jag skulle vilja få dig att inte vara lycklig? Vad vinner jag på det?”

undrade han. Hon blev först alldeles matt och svarslös, men fann sig lite för ovanlighetens skull och svarade:

“Det undrar jag också!”

Citat från tidigare postning:

“Han behöver därmed inte ta ansvar för det som händer och det som han gör, och han behöver därmed heller inte förändra sig själv och sitt beteende. Han kan fortsätta vara ‘ofelbar’ i sina egna ögon.”

Hindra. Den passivt-aggressive kommer att se till att det partnern helst av allt vill ha från honom kommer hon inte att få./…/

Partnern lämnas förvirrad och frustrerad. Hon kommer att känna det som om hon kanske begär för mycket av mannen, och det är exakt det han vill att hon ska känna.”

Det är ju också vad han har sagt genom dessa fem år; att han gör “all the paddling”! 😦 Och han är också noga med att tala om det han gör! Och hon framhåller också det till andra. Jo, hon unnar honom verkligen att vara stolt! Men – unnar han henne detsamma? Säger han nånsin att hon gjort något bra?

Häromdagen stod hon och strök den linneskjorta som hon handsytt till honom, med hålsöm, broderier, fina veck osv.

“Offerrollen. Den passivt-aggressive spelar gärna offer. Han kommer att vara det oskyldiga offret i allt som händer, även när det är han som beter sig illa.

Ett exempel är mannen som slår sin sambo, bara för att säga att han aldrig skulle slagit henne om det inte var för att hon provocerade honom.

Eller mannen som säger elaka saker till sin hustru, och samtidigt säger att han aldrig skulle behövt säga allt detta om hon…”

Ur kommentar till Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…“:

“Michael Kimmel om arga, vita män:

‘What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

[Kimmel:] I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked.

What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression. It is a really malleable hormone. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples.

The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right?

Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is ‘legitimate’.”

Nej, varför ger han sig på henne? Det är mot henne han måste träna “assertiveness”? Dvs det är henne han måste kriga mot? För denna “assertiveness” är inte självhävdande med respekt för den andra parten (för hon behöver ingen respekt och förtjänar den heller inte???):

Psykologen Johan Ydrén om självhävdelse eller assertiveness:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter. Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.

Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han försvarar dem inte heller mot angrepp från andra.

Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.

Hur man förhåller sig till andra människor kan alltså delas in på en skala från passivt beteende till aggressivt. Längst åt det passiva håller är krasst uttryckt när man låter andra trampa på en och längst åt det aggressiva när man trampar på andra.

Båda delarna är beteenden som i längden är destruktiva både för en själv och för ens relationer men det finns bra alternativ.

Hon är inte helt passiv mottagare, utan reagerar, men det har hittills bara lett till försvar från hans sida! Han har INTE gjort något fel. Och dessutom har hon fått hon höra hur hon är de fem år de bott ihop.

Nu börjar hon undra om detta är något slags berättigande från hans sida för hans beteenden!?

Tänk om hon skulle börja bete sig som han beter sig mot henne, oprovocerat, och skylla på hur han är.

Ronald Levant hänvisar till forskning som visar att män beter sig aggressivt utan provokation, men för att kvinnor ska bete sig aggressivt (vilket de också kan), måste de bli provocerade.

Michael Kimmel menar också att faktumet att män inte misshandlar t.ex. sina chefer, men den han lever med, visar att de här impulserna KAN kontrolleras!

Citat vidare från artikel som länkats i början av denna postning:

Det går inte att ha en sund kärleksrelation med en passivt-aggressiv person eftersom den personen är rädd för intimitet. Den passivt-aggressive är rädd för allt som kan upplevas som beroende av en annan person och vill därför hellre kontrollera sin partner i syfte att hålla distansen.”

Nej, detta är nog sant!

Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…

June 6, 2017 § 8 Comments

12

Han blir aggressiv utan provokation! Nejmen visstja, hans aggressivitet beror ju på hur HON är! På grund av hennes egenskaper är det som han blir arg och aggressiv!

För själv saknar han alla egenskaper som nån (hon) kan irritera sig på och som hon skulle kunna uttrycka irritation över!?

Faktum att hon har hållit och håller tillbaka från att uttrycka denna irritation av omsorg. HAN bryr sig inte om om hon blir ledsen, arg eller sårad!?

Men hur vore det om hon började som han? Hur skulle han reagera? Och hur var det nu med den gyllene regeln?


Det kan bara var synd om en i taget? Eller kan det vara synd om båda samtidigt? Och göra inte bara hennes utan också hans liv plågsamt?

Han gör ju inte sitt eget liv bättre heller! Men det struntar han i, självdestruktivt? Och samtidigt gör han andras liv ganska mycket mindre kul! Destruktivt! Hämnas, men på rätt person eller en totalt oskyldig, som har visat enormt mycket omtanke och omsorg och fortfarande visar sån, men känner en aning mindre lust att anstränga sig… 😦

Det finns ett uttryck för detta: “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande.”

Hon har kallat hans reaktioner “irritation”, men det vore riktigare att kalla dem “aggressiva”!

När hon berättade att de blivit erbjudna en vattentank, om de nu accepterar den, och föreslog att de skulle ställa den “därbakom” och pekade i riktning mot uthusen frågade han aggressivt vad hon menade.

“Måste du låta så arg?”

frågade hon, en fråga hon inte har brukat ställa tidigare.

Och då satte en “rant” igång om att han inte förstår, hur hon är osv.

Hon läste nyligen om män och testosteron, sagt av en man, aggressivitet går att kontrollera! Hur förklarar man annars att den misshandlande mannen inte misshandlar chefen? Chefen är mer sannolikt en person man är arg på än kvinnan därhemma!

Han reagerar aggressivt för minsta lilla sak. Vilket svar får man mest troligt på detta? Dessa reaktioner kontrollerar mannen i högre grad mot andra och i mindre grad mot den/dem därhemma, vilket också visar att dessa impulser går att kontrollera!

Sen rättfärdigar han sina reaktioner med hur hon är. Frågan är vem som han anser är “the bad guy” här? Och när hon reagerar på hans aggressivitet så undrar han om hon nu ska få honom till att vara “the bad guy”!

Hon svarade att om de ska diskutera vem som är “the bad guy”, så får de nog diskutera detta i all evighet (och är en sån diskussion särdeles konstruktiv?). De kommer inte att lösa något med detta. Ursprungssaker som detta var de ska ställa en ful, men praktisk vattentank, OM de nu accepterar den (vilket hon INTE tagit för givet!).

Har det, som sagt, slagit honom att hon inte reagerar på honom för hur HAN är, vilket inte betyder att det inte skulle finnas saker att reagera på! Eller?

Nej, han ska INTE ha roligt, nånsin! Om han följer med så ska hon klart och tydligt veta att det är en stor, stor uppoffring från hans sida!

Har det alltid varit så? Från tidigt? Han skulle inte spela med i spelet “den lyckliga familjen, som har en trevlig söndagsmiddag, där barnen artigt svarar på tilltal”? Och så har han fastnat i detta? Vad har detta betytt för hans liv och hans senare relationer? För dem han levt med? Är det konstigt att tidigare fruar reagerat?

Alla har lidit och varit förlorare! Inte minst han själv! Det struntar han blankt i? Om han då förpestar livet för en annan, helt oskyldig, som inte hade med detta tidiga att göra ett endaste dugg, det skiter han i?

Det är bara andras fel. Det där med “annanismen” som en kvinnlig psykiater skrev om, som kommentar…

“Jag kommer inte att läsa ditt ‘fucking’ meddelande!” eller har du tänk på att om du säger så så kan folk bli ledsna? Har du tänkt på att det du säger kan vara sårande? Hur reagerar du om nån säger så till dig? Om nån hackar och klagar, på dig och väldigt mycket annat…

January 29, 2017 § 8 Comments

“Jag blir väldigt ledsen när jag så gott som dagligdags verkar irritera och när jag också i negativa termer får höra hur jag är, och väldigt ledsen att jag mest verkar orsaka daglig irritation och missnöje. När jag sen dessutom sällan eller aldrig får höra att jag är bra eller gör något bra, är snäll och omtänksam (kan inte påminna mig att jag hört något sånt, men jag kan ju ha glömt). Dvs det negativa balanseras knappt alls av något positivt! Är jag i sån avsaknad av något positivt eller som är värt att tycka om? Vilket naturligtvis kan vara fallet!

Har ingen aning hur jag ska förhålla mig, blir både arg och ledsen – och förmodligen ganska negativ.

Att ofta få höra hur jag är riskerar också att underminera den eventuella självkänsla jag har. Och gör mig snarare mindre positivt stämd till den som kritiserar, vilket spiller av sig på annat. Färgar ens upplevelse av saker. Blir svårare att njuta och ha kul och glädjas fritt och med fullt hjärta.

När jag nu var på promenad slog det mig: “Jag UNDRAR vad Y anser att han behöver (och som han inte får)?”

JAG behöver återhämtning när jag är hemma och ledig, inte vara ständigt beredd på att hamna i en position där jag måste försvara mig och hur jag är. Eller bli kritiserad och irriterad på. Jag behöver positiv energi för att orka med mitt liv, på jobbet, privat, när jag är ledig, om vi är ute och reser, när vi har bjudit hem folk, när vi ska göra något, när vi ska åka och handla eller what ever.”

Han sa, ursinnig:

“Jag kommer inte att läsa ditt ‘fucking message’!!!”

Han kom och skällde och skrek och ryckte tidning ur händerna på henne och slängde iväg den.

Står reaktionerna i proportion till hur hon är? Finns det rim och reson i dem? Vad ska hon svara? Hur hon än svarar så svarar hon förmodligen fel. Svarar hon emot eller håller med så är inget av det bra! Hur förväntas hon reagera? Börja gråta? Känns det tryggt om hon börjar skälla tillbaka?

Hon funderar om reaktionerna kommer på faktum att föremålet för skällandet är människa? Föremålet för utbrottet är faktiskt en levande människa, som känner, har känslor? Och som inte är en kall, död docka? Och det är svårt att tåla?

Och vore hon en kall, död docka så skulle DET också orsaka vredesutbrott?

Så helst skulle den andra parten bli osynlig, gå upp i rök, försvinna från jordens rund?

Ja, han blir ju arg på föremål och företeelser också, dvs det är inte bara människor som orsakar den. Som om alla dessa fenomen är där för att djävlas? Eller han behöver något att avreagera sig på?

Han klagar, kritiserar och är irriterad på en massa. Det gör henne ledsen, hon dras med i nedstämdhet – och hon blir arg!

Och så anklagar han henne för känslomässig misshandel… 😦 Vem är det som låter sitt dåliga humör, missnöje och ilska gå ut?

Han signalerar:

“Du duger inte! Du är fel, inte god nog!”

ÄR det verkligen det han vill att hon ska förstå?

Att “framställa” sig som så god…

January 24, 2017 § 3 Comments

“Du försöker framställa dig som så god!”

sa han. Vad skulle han svara om nån sa något liknande till honom? Vad skulle hon svara på det? Och hur ska hon då “framställa” sig? Som en riktig skit, eller vad?

Vadå om hon blir ledsen eller om det är sårande att han säger så? Men det är vad hon är värd att få höra om sig själv?

Är inte detta att vara dum, nästan lite elak? Kunde det räknas in under känslomässig misshandel? Kan det vara ett tecken på att det tenderar finnas känslomässig misshandel i den här relationen?

“Hur tror du att det känns att få höra något sånt? Är det vad du anser att jag är värd? Hur ska jag ‘framställa’ mig som istället? Hur skulle du reagera om du fick höra något liknande om dig? Vad gör detta för min självkänsla? Behöver den få sig en knäck?”

Var det så här han uppfostrades att kommunicera*? Med viss möda kan hon ifrågasätta detta. Vad säger det?

*Kan man skylla sitt dåliga beteende mot oskyldiga på andra? “You Would Do The Same Thing If An Old Witch Had Your Father’s Soul Trapped In A Lantern” Would you? Should you? Arg

Är villkoren verkligen lika?

January 16, 2016 § Leave a comment

1a

1b

Han får uttrycka missnöje, men det är tveksamt om hon får. Om hon uttrycker sånt börjar han en lång harang, lyssnar inte på det hon har att säga… Han säger att hon inte lyssnar… Han får vara arg, men det får inte hon… Han får reagera, men det får inte hon…

Som vuxen är man själv ansvarig för sina behov!? Andra är inte där för att fylla en annan vuxens behov! Annorlunda är det med barn.

Förväxlar vi behov med beteende:

”Jag har behov av att du beter dig si eller så! Inte si eller så!”

Att vi beter oss juste mot varandra är högst rimligt!

I ljuset av det som hänt i Köln och tydligen på andra ställen tidigare: mänskliga rättigheter och allas lika värde är synnerligen aktuellt! HAR alla samma rättigheter? Är alla lika mycket värda? Hur ser det ut i världen?

Vilka rättigheter och vilka skyldigheter har jag? Vilka har andra? Är vi alla jämlika eller är vi inte? Om inte varför är det så? Är det rimligt och varför i så fall? Som psykologen Johan Ydrén skriver om “Självhävdande, assertiveness”:

”Begreppet självhävdande är inte självklart på svenska. Det engelska ordet för självhävdande är assertiveness. Det är ett begrepp som används inom terapier och kommunikationsutbildningar. Precis som på svenska finns även där en konflikt med ordets ursprungliga betydelse som fokuserar på hävdandet och inte på respekten för andras rättigheter.”

Jo, något är snett i denna värld. Britterna Wilkinson och Pickett har rätt: om vi hade denna genuina respekt för oss själva och andra, så skulle vi visa den mot hela planeten! Djur, natur inkluderad!

Stefan Sundström skriver i en krönika nyligen:

”Det pågår en långsam jordbävning i media, gränser flyttas, det tjatas om allt det där som INTE FÅR SÄJAS I DET HÄR JÄVLA LANDET, det verkar nu vara det enda som får säjas.”

Allt är så jävla PK! Vad är så PK och vilka är PK egentligen? Är inte de som anklagar människor som har annan åsikt väldigt PK själva? Tillåter de oliktänkande inom ”sin” grupp?

”Att man vet ju hur män från mellanöstern är, och allt det där andra som plötsligt uttalas helt utan skam.

Och helt utan att bry sej om den där elefanten i rummet som heter historia.

Dom som tycker så, som säjer dom här sakerna har väl suttit och mumlat under nån sten sen andra världskriget, nu är dom tillbaks.

Killarna som för nåt år sen filmade sej själva med järnrör och repliker som ‘Skit i den där lilla horan’ framställer sej plötsligt som feminister och i en långsam lavin glider den svenska borgerligheten ner i den soppa dom glidit ner i förut, den där som handlar om att, ‘Jo, nog är Adolf lite för mycket, men vi kan nog hantera honom, så vi tar in honom här i finrummet och bjuder på cigarr’.”

Jag har precis läst Mattias Gardells bok “Raskrigaren” om seriemördaren Peter Mangs och sen också Joakim Palmkvists “Äventyr i Svenssonland” också om Peter Mangs och det har påverkat min syn. Den första boken skriven av en forskare och den andra av en journalist. De kompletterar varandra och de har väldigt liknande uppfattning om Mangs; att han var fullkomligt kall mot sina offer och deras anhöriga.

De här nationalisterna förnekar att de är rasister! Man talar inte om raser utan om kulturer och religioner och det är dessa som man ser som oförenliga med det svenska samhället och västerländska värderingar.

Gardell skriver (s 298):

“Det är också utmärkande för sverigedemokrater att angripa de andras brottslighet samtidigt som man bortser från den egna brottsligheten, vilket förklarar varför SD:s kriminalpolitiska talesman kan kräva hårdare tag mot brottsligheten och själv beväpna sig med ett järnrör och attackera en ‘babbe’ ute på stan.”

Och detta är sant också för Peter Mangs. 😦

Och de pojkar (och senare män) som inte är så här…? Vilka ideal har pojkar att leva upp till? Trivs alla med dessa? Hur formar detta deras liv? Vadå, nära relationer? Verkligt nära?

Se tidigare inlägg om den amerikanske neurologen Jonathan H Pincus om de värsta seriemördarna i USA och deras tidiga bakgrund.

Ja, och detta är helt bedrövligt:
4.jpg
Som Jonas Gardell skrev:

Till Kommunals medlemmar: inte är det ni som ska försvinna från Kommunal. Det är ledningen.

Posted by Jonas Gardell on Saturday, January 16, 2016

Who are allowing dissidents and who are not?

September 25, 2010 § Leave a comment

Are dissidents allowed in the society? In different groups, at work places and so on?

What is fundamentalism about? And schools and methods?

It has been election in Sweden. This has raised a lot of wonders… Not least on the fact that a party hostile towards foreigners got into the parliament.

Are parties allowing their members to be dissidents? What parties are and what parties are not?

What societies, groups, parties, belief systems and so on are more apt to allow dissidents? And who are less? I.e. are some better than others?

Came to think about the economists coming from the Chicago school? Paul Krugman has been writing about a professor (though not in economics but in law I think) in Chicago recently.

Is or has this school been allowing new thinking and in that case to what degree? To what degree have those economists changed their ideas with reagard to new evidence? I started to wonder if Chicago school economists are allowed to be dissidents? Maybe they are.

What schools, methods etc, are apt to allow new thinking, to call the fundamental, basic ideas on which the school or method is based on in question?

And the second thought could then be; where are the roots to fundamentalism of all sorts?

And what about a collective passivity?

The Swedish professor in religion psychology Owe Wikström has written about backleaning indifference in one of his books.

See (for instance) his blog posting “Att tala på prov” or a litle freely “Experimental talk”.

Earlier thought on being a searching human being, about not always being so certain (but some people need to be encouraged to be more certain and raise their voices instead of being silent/silenced?).

By the way, who ar being silenced and who are allowed to raise their voices and give expression to their thoughts, ideas and/or feelings? Who have the means and/or channels? And who don’t?

Can there even be grown up pepple who are so paralyzed (by experiences early in their lives) so they can’t speak up for themselves? Can there be people keeping silent out of shame (for being badly treated)? Does the power use these tendencies in some people and play on their readiness for feeling shame?

Or have we elimininated all these things in the society we live in today?

Unfortunately I don’t think so.

For instance there are a lot of bullies on the net, and among commentators on blogs and newspaper articles, sometimes scaring less abusive people off…

Can the demand on conformity be both overt and covert? Sometimes you don’t have to demand conformity at all (can it be so)? Meaning that in certain contexts people don’t have to fight for their beliefs? But at a certain point maybe those who didn’t have to fight earlier have to start fighting.

Are they then more inclined to accept dissidents and/or to listen to the counterpart? See the tea party movement in the USA for instance.

When it comes to the point are these less fundamentalistic and more accepting toward other peoples’ views and belief systems than their counterparts were (are)?

Maybe they are…

Where Am I?

You are currently browsing the the need for scapegoats category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....