Man använder vrede, otidigheter, verbal, psykologisk och känslomässig misshandel för att kontrollera sin kvinnliga partner och för att försäkra sig om att hon fortsätter tillfredsställa hans omedvetna behov – och kallar detta (rättfärdig) självhävdelse …

September 24, 2017 § 6 Comments

Ronald Levant i kapitlet “Den annalkande stormen – lösningar” s 92-96:

“För mig verkade det som om det fanns en sten i Erics sko, en kompakt, hård sten av sårbara känslor, som han promenerat omkring med i åratal – omedvetet reagerande på utan att medvetet känna smärtan. 

Bilden av paret mitt emot mig blev allt klarare i fokus och jag började skönja ett inte ovanligt äktenskapligt mönster:

  • alexityma män är oförmögna att identifiera, uppleva eller uttrycka sårbara känslor [i olika grad].
  • [en] man slår sig ihop med kvinnlig partner, ålägger henne ansvar för att lindra hans sårbarhetskänslor och stärka hans självkänsla.
  • [en] man använder vrede/otidigheter/verbal, psykologisk och känslomässig misshandel för att kontrollera sin kvinnliga partner och för att försäkra sig om att hon fortsätter tillfredsställa hans omedvetna behov. *)
  • Mönster eskalerar och relationen försämras/förfaller såvida mannen inte är förmögen att identifiera, kännas vid och erkänna sina sårbara känslor.

/…/ 

Vi var något på spåren. Båda Erics exempel lät som de sorts normala, vardagliga beteenden som skulle plåga enbart den som har ett behov av kontroll – någon som skulle försöka kompensera en känsla av avsaknad av kontroll i livet genom att utöva kontroll över de små saker han kände att han kunde kontrollera [som att terrorisera sin sambo och eventuella hemmavarande barn!?]. 

När Laura bringade oordning i deras hus, hotande hans känsla av kontroll över sina hemförhållanden och över henne, blev han arg – och uttryckte denna vrede på sätt som omedvetet var avsedda att injaga fruktan (‘Hon är extremt rörig’, ‘Det gör mig galen’) och få henne att nudda gränsen.

Karaktäristiskt, så snart detta mönster hade etablerats mellan dem hade Erics medel att kontrollera Laura eskalerat genom hela deras äktenskap.”

Gottmans råd för att få en bra relation tycker jag väldigt mycket om.

*) Och han fick höra av familje-/parterapeut för kanske snart 30 år sen att han skulle tjäna på att lära sig självhävdelse. 😦 Detta tror jag tyvärr har förstärkt de tendenser Levant skriver om ovan och rättfärdigat hans beteende och fortfarande rättfärdigar hans beteende. När han själv inte minst och dem han lever med (och levt med) egentligen hade varit betjänt/a av något helt annat. 😦

Jag tror att detta med självhävdelse har modifierats på dessa 30 år.

Advertisements

Den annalkande stormen – män som förlorar kontroll vill ha kontroll – och använder våld för att få den …

September 18, 2017 § 5 Comments

Det Rohner säger i videon ovan bland annat: Att kunna ge kärlek och tillgivenhet har långt mer välgörande effekter än att ta emot. Man blir friskare, det stimulerar immunsystemet osv.

Vi befinner oss alla på skalan accepterad eller förkastad.

Och har man fått väldigt lite av detta (accepterande/välkomnande och värme) när man växte upp får man kanske mer medvetet anstränga sig att visa tillgivenhet, ömhet och bry-sig-om. Ge kramar. Detta får en massa goda sidoeffekter rörande en massa saker säger Ronald Rohner i videon.

Att anstränga sig med att visa tillgivenhet, ömhet och bry-dig-om, ge kram, pussa osv, av ingen anledning alls, kanske betalar sig väldigt mycket och är värt ansträngningen!?

“I alla kulturer, över hela planeten, så förstår vi oss själva som att vi är brydda om eller inte brydda om på exakt samma sätt, oberoende av kultur, kön etc. [cared about or not cared about].

Barn och vuxna överallt i världen, så långt, utan undantag, svarar på exakt samma sätt när de upplever att de accepteras eller inte är accepterade.”

Och detta betyder extra mycket för barn och deras fortsatta liv och fortsatta relationer.

alla behöver kramar.jpgRohner pratar om en “warmth-scale” eller “skala av värme”, dvs hur mycket eller lite värme vi mötts med. Framförallt tidigast i livet.

Och i podcast hos Dr Dee pratar Rohner om människor som kan fungera som buffrar när barn växer upp och moderera brister på värme från de första anknytningspersonerna.

1

“I synnerhet förkastade av våra anknytningsfigurer [får stor betydelse och då framförallt de tidiga, då vi är barn och är mest sårbara]…

(ca 18:20) När vi känner att våra behov av positiv respons från dem som betyder mest för oss, när dessa behov inte blir mötta, ser vi ut att som mänskliga varelser bli kopplade [wired] att svara på exakt samma sätt.”

Aggression och irritation möts, om inte förr så senare, med aggression och irritation.

Ronald Levant skriver i kapitlet “Den annalkande stormen – män som förlorar kontroll vill ha kontroll – och använder våld för att få den” i boken “Masculinity Reconstructed” s 88:

“Omedvetet, kan han relatera till sin partner, inte som en separat mänsklig varelse, utan som en förlängning av honom själv och förvänta sig att hon ska göra det som hans mamma gjorde för honom innan det krävdes att han skulle separera från henne: att förutse och tillfredsställa alla hans fysiska, psykologiska och känslomässiga behov [och hur blir det om denna mamma inte var den givande mamma hon skulle vara före detta heller? Eller uppfyllde det si och så?].

Och när hans partner misslyckas med att göra detta – vare sig det handlar om att hon glömmer att fylla på kylskåpet med öl eller genom att komma till korta i förmågan att puffa hans slokande självkänsla – så blir han arg.

Ibland blir han rasande. Och ibland blir han våldsam. /…/

Han förlorar kontroll, säger han till sig själv. Men det gör han inte riktigt/verkligen. Han har faktiskt väldigt mycket kontroll och använder sin vrede och sitt våld för att kontrollera sin partner.

När hon inte finns där för honom, inte gör för honom, eller på annat sätt misslyckas med att förutse och tillfredsställa hans behov, använder han vrede och våld för att straffa henne och sätta tummen på henne igen [bring her back under his thumb] – och hålla henne kvar där, exakt där han vill ha henne.  

När jag berättar Jacks historia under workshops och föredrag så spanar jag runt rummet för att se hur män som lyssnar på detta svarar. Vanligtvis ser jag ett rum fullt med medel- till övre medelklassmän som sitter med armarna i kors över bröstet och ser oengagerade, likgiltiga – ibland självbelåtna [smug] ut.”

Hmmm, detta är tillåtet för män?

När han berättat Jacks historia, vilken de här medel- och övre medelklassmännen signalerade att de inte relaterade till, berättade han om Kurt:

“… som skyltade med att göra de rätta yrkesmässiga och sociala intrycken – så mycket intryck att han kunde skälla ut sin fru med tirader av verbalt våld som fick henne att börja gråta om hon så mycket som dukade middagsbordet med fel linne eller hämtade fel manschettknappar när han klädde sig för en utekväll

Eller jag kanske skulle berätta historien om Andrew /…/ som var mycket stolt över sitt intellekt och förmåga att berätta en underhållande historia – så stolt att han hätskt kunde attackera vilken åsikt som helst som hans fru uttryckte och som motsade hans egen, tills han lyckades tysta henne. Och han kunde bli röd i ansiktet av raseri och vråla åt henne att hon förstörde hans historia, om hon avbröt med en fråga eller kommentar medan han berättade en.”

Försök att terrorisera sina kvinnliga partners? Hon får inte ditten och datten (saker han tillåter sig)? Försök att knäcka henne (omedvetet)? Behov av att kontrollera henne? Och använder irritation, ilska och aggression för att göra det? Vill få henne ur balans? Och börja gråta? Smälta ihop i en hög (har hon för mycket självförtroende)?

Har han ingen riktig kapacitet att ha kul, framförallt inte med den han lever med? Att se och uppskatta omtänksamhet och bry-sig-om?

Med detta förstör han för sig själv och andra. Gör sitt eget och andras liv miserabla. Är det verkligen värt det? Kanske borde han ta itu? Och inte bara kräva att hon ska göra det och förstå?

Att klandra offret och vad det innebär (för både offer och gärningsman)…

August 8, 2017 § 19 Comments

Se i “Språket döljer våldet” kan man läsa:

“Vårt sätt att tala om våld skapar falska bilder. Det måste bli tydligare vem som bär ansvar och vem som gör motstånd. Det menar Allan Wade, familjeterapeut och psykologiforskare./…/

Allan Wade forskar ihop med Linda Coates, som är professor i psykologi. De visar att språket döljer både våld och motstånd genom att förvandla ensidiga handlingar till ömsesidiga. När en person till exempel åtalas för att ha slagit en annan kallas det i brottsutredningar ofta för bråk. Alltså något som är gemensamt, och där båda parter är delaktiga och ansvariga.”

Istället för att kalla det misshandel eller våld. Vilket lägger en stor del av ansvaret på den som blivit slagen. Skam och skuld på offret. Offret tenderar då att hålla tyst av skam över att ha blivit dåligt behandlad och att minimera det som hen utsatts för. Och den som är övergripare anser sig vara “sårat berättigad”, att det är offrets fel? Men, som den amerikanske sociologen Michael Kimmel skriver …

“… hur kommer det sig att män använder biologiska argument när de är arga och de misshandlar någon som är mindre eller äldre än de är eller när de misshandlar sina fruar – men de slår inte sina chefer?

Jag menar, min chef borde mer sannolikt göra mig förbannad än min fru skulle göra, eller hur?

Varför slår jag inte honom [henne?]? Därför att jag behöver känna att jag har tillåtelse. Du måste tro att måltavlan för ditt våld är ‘legitimt’.”

Dvs de där aggressionerna går tydligen att kontrollera!??? Obs ironin!

Han skriver vidare om ett…

“… hårdnackat fastklamrande vid traditionella manlighetsideal.”

…något han menar kännetecknar de här arga vita männen.

Vidare från länkad artikel ovan:

“Det här får konsekvenser – både för rättegångarnas utfall och brottsoffrens hälsa. Allan Wade och hans kolleger i Kanada har bland annat studerat språket som används vid fällande sexualbrottsdomar. De har tittat på hur domarna talade om offer, gärningspersoner och våld när de redogjorde för sina beslut. Det visade sig att domarna i 63 av 65 fall delvis använde ett språk som gjorde båda parter ansvariga för det som hänt.

– Sättet de uttryckte sig på gav en bättre fingervisning om hur domen skulle komma att lyda än vad brottets allvarlighetsgrad gjorde. Att använda språket rätt handlar inte om att vara politiskt korrekt, utan om att ge en riktig beskrivning av ett brott, säger Allan Wade./…/

– De här rubrikerna var inte bra. Sex låter som något folk gör frivilligt. Den enda förklaringen är att vi sätter väldigt många rubriker varje dag, men de här borde inte ha publicerats, säger han.

Det var under 1990-talet som Allan Wade och hans kolleger utvecklade response-based practice. I dag driver de Centre for response-based practice*, som bedriver forskning samt erbjuder terapi och utbildning.

När klienterna först kommer hit, säger många att de inte gjorde motstånd under övergreppet. Det beror, enligt Allan Wade, på att vår kultur ser offer som passiva. På centret ställer terapeuterna frågor som ‘Okej, när din pojkvän började tvinga sig på dig, hur reagerade du? Vad gjorde du?’. Det får personerna att fokusera på de små saker som de faktiskt hade gjort för att visa ett nej, undvika en attack eller skydda andra.

– Det går att ställa frågorna på ett försiktigt och nyfiket vis så att man undviker att skuldbelägga. Jag tar först reda på mycket om sammanhanget. Sedan frågar jag till exempel: ’Så, han kom emot dig, hur reagerade du?’.

Ibland säger folk att de inte kunde göra något. Då envisas Allan Wade försiktigt, och frågar vidare: ‘Naturligtvis. Men hur gjorde du ingenting?’

Klienterna har fått Allan Wade och de andra terapeuterna att inse att brottsoffer alltid, på något sätt, gör motstånd. Men den bilden har de inte kunnat hitta inom psykologin och psykiatrin. Där beskrivs offren som undergivna, passiva eller att de till och med inbjuder till våld.

– Det finns en klyfta mellan hur språket beskriver våldsoffer och hur dessa agerar i verkligheten.

Den svenska psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz håller med om kritiken. Hon menar att psykologer, ofta i all välmening, använder meningar som ‘Vad kände du då?’ och ‘Kunde du ha gjort något annorlunda?’.

– Då får vi så klart svar som innehåller uttryck som maktlös eller inte vara värd något. Sådana uttryck kan återkalla känslor av passivitet, av att inte kunna påverka situationen. Den andra frågan ger sken av att personen själv har bidragit till det som hänt och, indirekt, också får skylla sig själv, säger hon.”

De här som misshandlar verbalt, känslomässigt, fysiskt och/eller sexuellt, har behov av makt och kontroll. Och de utövar denna mot dem som är svagare eller äldre. Istället för att ta itu med sina egna problem. 😦

“Liria Ortiz har börjat använda response-based practice i sitt arbete, och har särskilt fastnat för frågan ‘Vad gjorde du för att visa för dig själv och för den andre att det här inte var okej?’. Svaren har överraskat:

– Det var till exempel en person som inte kunde göra så mycket för att försvara sig fysiskt mot våldet. Men hon hade bland annat spottat i smyg i ett vattenglas som den våldsamma personen skulle dricka. Det stoppade förstås inte våldet, men handlingen kändes ändå som en seger, och det stärkte hennes självkänsla.

Varför våldsoffer som gör motstånd nästan alltid skildras som passiva, var en fråga som Allan Wade och hans kolleger undrade över. De började titta närmare på hur offren beskrivs inom psykologin, psykiatrin och rättsväsendet – och knöt ihop det med en studie av kolonialt språkbruk.

De felaktiga beskrivningarna visade sig finnas överallt: i artiklar, historieböcker, polisförhör, domarkommentarer och rapporter från socialsekreterare och psykiatrer. De flesta använde en mix av ensidiga uttryck, som attack och överfall, och några ömsesidiga, där till exempel våldtäkt blev samlag.

– Folk som arbetar med straffrätt tror ofta att ömsesidiga termer är objektiva och opartiska. Det är en del av problemet, säger Allan Wade.

Men det är inte alla jurister som håller med om hans kritik av språket. En del hävdar till exempel att meningen ‘En vuxen hade sex med ett barn’ är objektiv. Men Allan Wade framhåller att barn under 15 år, i bland annat Sverige och Kanada, inte kan ge samtycke till sex med någon som är över 15 år. Det är i lagens mening våldtäkt.

– Det innebär till exempel att det aldrig kan finnas barnprostitution. Barn har inget sex att sälja. Om du säger till ett våldtaget barn att det varit med om olagligt sex, då har du fått barnet att bli deltagare i sex i stället för offer för våldtäkt.

I texter döljs våldet även i grammatiken. Allan Wade använder ofta ett exempel på hur skiftet från korrekt till inkorrekt beskrivning sker steg för steg. Det börjar med Bob slog Sue, som skiftar till Sue blev slagen av Bob.

– Objektet flyttas till subjektets position och därmed skiftas fokus från Bob till Sue. Nästa steg är Sue blev slagen. Här finns den som gjorde det inte längre med. Det steget följs av Misshandel ägde rum, där verbet slå ersätts av substantivet misshandel. Till slut beskrivs det hela som äktenskaplig dispyt. Vid varje skifte förlorar vi information om vem som gjorde vad mot vem.

Hur omgivningen väljer att uttrycka sig mot någon som varit utsatt för våld kan vara avgörande för möjligheten för den utsatta att läka. Anthony Charuvastra, universitetslektor i barn- och ungdomspsykiatri, har gått igenom forskningen på området.

Hans studie Social bonds and posttraumatic stress disorder visar att omgivningens stöd – eller brist på stöd – är avgörande. Det är en av de viktigaste faktorerna för risken att drabbas av, och möjligheten att återhämta sig från, posttraumatisk stress efter ett trauma.

Negativa reaktioner från omgivningen, som skuldbeläggande och ovilja att ge stöd, är starkt förknippade med psykisk ohälsa. Det är något som även Allan Wade har märkt bland sina klienter och i sin forskning.

– Kommentarer till våldsutsatta kvinnor som ’Varför låter du honom behandla dig så där?’ och ’Varför väljer du alltid sådana killar?’ är skuldbeläggande. Skyll inte på offret. Antagligen har personen gjort allt den kan för att skydda sig.

Response-based practice-metoden används också i behandling av förövare. Våldsamma män skildras många gånger som okontrollerade. Ofta används beskrivningar som ‘De blev överväldigade av vrede eller sexuellt begär’.

När terapeuten och klienten går igenom gärningarna steg för steg, framträder en bild av en förövare som är beräknande och medveten om vad han gör. En man hade till exempel varit på fest med sin flickvän, och blev dömd för att senare ha gett sig på henne.

Efter domen fick mannen kontakt med Allan Wades kollega Brenda Adams. Hon frågade om han gått direkt in till flickvännen efter att ha slagit in hennes låsta ytterdörr med en yxa. Mannen svarade: ‘Nej, tror du att jag är dum? Jag tänkte inte storma in i hennes sovrum med en yxa.’ Även när han var arg var han alltså medveten om att han borde ställa ifrån sig yxan.

– Det visar att han fattade en rad övervägda beslut längs vägen, och han kan inte längre säga att han tappade kontrollen. Indirekt börjar vi utmana de idéer och ordval som vanligtvis låter mannen slippa undan, säger Allan Wade.

Centre for response-based practice arbetar dessutom med att utbilda personal på olika samhällsinstitutioner. Till exempel kan socialtjänstens och psykiatrins reaktioner på våldsutsatta kvinnor vara problematiska.

– Socialsekreterare kan till exempel säga till en kvinna att de kommer att ta barnen, eftersom hon har misslyckats med att skydda dem.

Men socialsekreteraren går vanligtvis inte till mannen och säger han inte får komma nära sina barn eftersom han har varit våldsam.

Freda-mottagningen mot våld i Luleå har arbetat med metoden i två år. Samordnaren Kerstin Wanhatalo säger att personalen ser våld som en envägshandling, inte som ömsesidigt, och gör våldet synligt i språket.

– Vi jobbar med att benämna saker för vad de är: våld är våld, inte bråk eller konflikter. Det är viktigt att göra det tydligt i samtalet vem som bär ansvaret. Vi märker att den våldsutsatta kvinnan blir stärkt av det här synsättet.

Mottagningen samarbetar med socialtjänsten, och socialsekreterare kan remittera våldsutsatta kvinnor och barn som upplevt våld hit. Kerstin Wanhatalo tror att socialsekreterarna generellt, när de tänker på hur de uttrycker sig, kallar våld för just våld. Men det är lätt att trilla dit i vardagen.

– När personalen bara jobbar på och inte hinner reflektera kan det hända att de använder ord som bråk och konflikt. De säger att det har varit en konflikt mellan föräldrarna där barnet kommit i kläm, i stället för att säga att det handlar om en person som utövar våld mot en annan och att det påverkar barnet.

Allan Wade samarbetar också med svenska Susann Sward, verksamhetschef på Rättighetsfokus, ett företag som hjälper organisationer att arbeta med mänskliga rättigheter. De håller just nu på med en webbplats för en internationell kampanj mot att våld mot barn presenteras som sex med barn.

Det här ser Allan Wade som ett storskaligt internationellt problem. Det kan vara formuleringar som en vuxen har haft sex med en minderårig eller barnprostitution.

Webbplatsen ska lanseras under våren, och forskarna kommer att visa exempel på när språket gör våldet osynligt, vilka konsekvenser detta får och hur vi borde uttrycka oss i stället.”

*”At the Centre for Response Based Practice we aim to provide and promote socially just and effective responses to violence and other forms of oppression and adversity, through direct service (e.g. counselling), education, research, supervision and advocacy.

The Centre for Response Based Practice guides and co-ordinates research, development, & the application of Response Based ideas in various settings. We aim to partner with individuals and organizations to promote the development and application of Response Based ideas, to increase awareness, & to empower individuals & organizations in the use of Response Based practice. To learn more, visit our Response Based Ideas page . 

“Response based practice is one of the most elegant, hopeful, generative, and respectful approaches that I have been privileged to come to know over a long number of years.  I remember the gasp of wonder when I heard Allan Wade present his work for the first time.  It was so simple yet so profound.  I say this not only as a professional who has been able to pass on this knowledge with clients but also as someone who has benefited first hand in my own recovery from a traumatic attack that I subsequently wrote about  (McCarthy, 2010).”

References:

McCarthy, I. (2010). “A Traumatic Intrusion with Transgressive Possibilities: Power as a Relational and Discursive Phenomenon” Context. Oct. 21-24.”

**”Dr. Allan Wade began his work as a family therapist in 1983, training with the Milan team at events organized by the Orcas Society, a group of independent mental health and community development professionals in the Duncan area.  Prior to entering private practice, Allan worked in federal corrections, youth work, addictions services, child protection, and as a special education teacher.

In 1999, Allan completed his Ph.D. in Psychology from the University of Victoria.  In the course of his Ph.D. training, Allan focused on the micro-analysis of face-to-face communication, and on the connection between violence and language.  His dissertation is entitled, “Resistance to Interpersonal Violence:  Implications for the Practice of Therapy”.

Allan continued to work as a family therapist while completing graduate studies.  With colleagues Linda Coates and Nick Todd, Allan developed “Response-based Practice”, which is both a method of working with victims and perpetrators of violence and their families, and a framework to guide professional interventions, research on social responses to interpersonal violence, and research on the connection between violence and language.”

Uppdatering på eftermiddagen, Michael Kimmel s 43:

“Försvarsinställningen hos vita män är så narcissistisk att varje kritik av maskulinitet och manligt berättigande ses som ett försök att maximalt utnyttja den politiska apparaten för att tjäna förintelsen av ett helt biologiskt kön.

Men de här killarna bryr sig inte om kvinnor. De är bara intresserade av att främja vita mäns intressen.”

Köns- och rasskillnader är utjämnade mer än nånsin, men klassklyftorna har ökat och är i nivåer med the Gilded Age. Istället för att rikta en mer berättigad vrede angående detta (något en majoritet av oss skulle tjäna på; män, kvinnor från olika religioner och etniska bakgrunder etc), så riktar man den mot varandra, andra, svagare grupper.

s 44 om motsägelser:

“Generellt älskar högern Israel, men hatar judar.”

Fortsatt s 44:

“De flesta av de killar jag pratade med [utom taxichauffören Jay] vars analyser kom från Limbaugh och Fox News uttryckte enbart högljutt plattityder som de tog direkt från showerna, utan att så mycket som tänka på om man kunde applicera dem på deras egna förhållanden. 

Jag kan inte räkna alla de antal gånger som jag hörde fraser som ‘Det är inte statens pengar, det är människors pengar,’ som svar på skattepolitik.”

Suck!

“Man kunde tro att efter nästan ett halvt århundrade av oavbruten kritik av ras- och könsfördomar i media att, av den mest övertygande empiriska social- och beteendevetenskap som man kan föreställa sig, vita killar slutligen skulle ha förstått hur fördomar fungerar och borde ha anpassat sig till en ny, mer jämlik, mer demokratisk och mer representativ media./…/

Indignationsmedia erbjuder något som Frankfurskolans filosof Herbert Marcuse skulle kalla ‘repressive desublimination’ [i ‘Den endimensionella människan’]./…/ Marcuse, som varande flykting från Hitlers Tyskland, var något på spåren som han fann ytterst skrämmande: hur förmågan att argt orera, att uttrycka allt ditt uppdämda raseri (‘desubliminationsdelen’) faktiskt kunde tjäna maktens intressen.”

Och detta har också utnyttjats av personer i maktställning, bland annat Hitler, med alla dess förödande konsekvenser.

“Förmågan att göra uppror på dessa impotenta sätt gör det faktiskt möjligt för de här systemen att fortsätta (därav den ‘repressiva/undertryckande’ delen). 

Du tror att du gör uppror genom att /…/ ha en massa sex, dricka och skrika ‘your heads off’ om hur systemet förtrycker dig. Du hittar en gemensam grund med andra som gör samma sak: omedelbar gemenskap. Och efter att du desublimerat [gett uttryck för ditt uppdämda raseri] går du tillbaka till arbetet, som en lätthanterlig, mätt drönare, villig att anpassa dig till vad ‘systemet’ begär av dig därför att systemet också låter dig avreagera dig.

Bröd och skådespel. Underhållning man deltar i (istället för att till exempel oroa sig att en överdriven diet av våldsamma videospel skulle göra det mer sannolikt att unga killar begår våldsbrott. Frankfurtskolan skulle ha varit mer oroad att den här [videospelsspelande killen] skulle bli mer foglig, att han aldrig skulle bli förmögen att göra uppror socialt, kollektivt, därför att han fick allt detta uppror ut ur sitt system på en maskin, som skapats av en av världens största företag).”

Dvs på det sättet hålls verkligt uppror på mattan? Och många oförmögna att se de verkliga orättfärdigheterna i samhället, som vi kollektivt kunde gå ihop omkring och driva fram en förändring kring. Vilket som i sin tur i själva verket gynnar bara en liten, liten minoritet och inte majoriteten av oss samhälls- och världsmedborgare.

“Dock, ironiskt nog, själva det medium som tillhandahåller den falska känslan av gemenskap som Limbaughs jasägare får, kan också samtidigt bli isolerande.

‘Människor tenderar att bli mindre arga när de måste interagera med varandra,’ skriver journalisten och mediakommentatorn Joe Klein; de blir drabbade av ‘Informationsålderssjukdom’ – ‘frukten av vår tendens att hetsa upp oss ensamma, stirrande in i dataskärmen på arbetet, klickande framför TV:n hemma.’

Kanske ‘bowlar’ vi inte ensamma, utan är rasande ensamma. Tillsammans. 

Så amerikanska vita män, vilka fortfarande är den mest privilegierade gruppen människor på jordens yta – om du räknar bort aristokratierna [som genom arv har en massa pengar och ägodelar och positioner] och schejkdömena – känner att de är de utnyttjade offren av ett samhälle som blir allt mer jämlikt för varje dag.

Det är svårt om du har vant dig vid 100% av alla makt- och privilegiepositioner i världen, att vakna upp en morgon och finna människor som du bara i 80% av dessa positioner.

Jämlikhet suger om du har vant dig vid ojämlikhet så att den känns normal.”

s 46:

“Långt ifrån att underblåsa en reaktionär revolution , så skriker såna som Limbaugh och hans 2000-talsgelikar som Peter Finches, om hur ‘mad as hell’ de är och inte kommer att ‘ta det mer’ – vilket är precis det som möjliggör just att de kan ta mer av det.”

Makt, dominans och kärlek, kan de samexistera? Vidare lite om närhet, homofobi, social förmåga, känslighet för andra, större känslointelligens…

June 25, 2017 § 23 Comments

FB_IMG_1498180120614

Claes Schmidt skriver på s 218 i boken “Från man till människa”:

“Där det finns makt och dominans, finns ingen kärlek. Varför har så många män svårt att se det?”

Ja, det är himla sorgligt.

Psykologen Johan Ydrén har skrivit att självhävdelse bör innehålla respekt för den andra parten. Dvs det är inte fråga om dominans. Bör inte vara det. Då blir den självhävdelsen bara en fråga om att ta makt och dominera och inte bry sig om den andra parten. Jo, det är vad som sker i denna relation?

Det är ju inte bättre att han dominerar än att hon gör det! Det är inte bra om nån dominerar! Dominerar hela tiden. Det kanske kan vara både samverkan/samarbete, lugnt resonerande samt att endera dominerar vid vissa tillfällen, men att det är en balans där båda är bekväma.

Det inte ett antingen/eller, utan ett både/och. Borde vara det.

Johan Ydrén:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter.

Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.”

Och vidare:

“Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han [hon] försvarar dem inte heller mot angrepp från andra.”

Och det är denna roll han mer eller mindre omedvetet vill att hon ska anta? Traditionellt är det också så som kvinnor har socialiserats: in i den undergivna rollen och att (ensamt) ta ansvar för stämningen.

Vilket också gjort (och fortfarande gör) kvinnor rädda för att vara dominanta och vilja bestämma. Och troligen för rädda att uttrycka idéer, synpunkter och behov, tror jag. Detta komplicerar att hitta den där balansen och jämlikheten och att undvika onödig friktion? En “riktig kvinna” är inte dominant och försöker inte bestämma! Det är okvinnligt! 😦

Något alla par får kämpa med i olika grad om de strävar efter jämlikhet? Allt på grund av de roller vi socialiserats in i.

Vad är en kärleksrelation? Borde den vara en fråga om maktkamp? Och vad är det i så fall för kärleksrelation?

“Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.”

Och det är så många män genom historien betett sig! Och förväntat sig inga mothugg, utan bara skrämd undergivenhet?

Det är knappast kärlek och ingen jordmån för kärlek, ömsesidigt givande och tagande där båda parter är fria och får växa fritt.

Att vara sur, irriterad, snäsig, aggressiv, attackerande är inte särskilt kärleksfullt eller uttryck för omtanke om den man borde känna omtänksamhet mot. Ungefär som om han måste ta till storsläggan mot henne!

Om den andra parten inte slutligen reagerar så vore det konstigt? Den grundattityden (som han faktiskt visar) påverkar den andra parten förr eller senare?

Claes Schmidt refererar till professor Kerstin Uvnäs Moberg att i synnerhet män skulle…:

“… vinna på att visa mer närhet.”

Kunna visa mer närhet skulle jag vilja tillägga. Män har uppfostrats och socialiserats så att de helt enkelt har svårt att visa sån? Uvnäs Moberg säger:

“Vi skulle haft mindre homofobi.”

Jo, han är rädd för att bli misstänkt som “gay”! Schmidt skriver vidare:

“Hon hävdar att bristen på närhet och homofobi hänger ihop. Närhet producerar antistresshormonet oxytocin.

Får män en extra dos av hormonet dämpar det ångest, ökar den sociala förmågan, ger mer känslighet för hur andra mår och skapar högre känslointelligens.

Oxytocinet stärker banden mellan människor och fungerar som ett kitt i både par- och vänskapsrelationer.

Oh no, don’t come close! Bryskt skuffar han undan henne i sängen så hon vaknar om hon har somnat! 😦 Hur ska hon reagera? Inte alls? Om hon blir ledsen, vadå?

Och det är ju så här män uppfostrats: hårda och icke-behövande, men samtidigt beter de sig som “det största barnet.” Levant eller Pollack skriver om detta i sina böcker om manspsykologi.

“Hormonet håller helt enkelt tillbaka testosteronet, det som gör killar till vilddjur…”

skriver Claes Schmidt, en man.

Och den här aggressiviteten föder inte den också, om inte förr så senare, aggressivt svar hos den andra parten, även hos kvinnor?

För sjuttioelfte gången: män behöver inte provoceras för att bli aggressiva, medan kvinnor behöver provoceras! Även den mest tålmodiga kvinna reagerar om inte förr så senare? Kanske bara med gråt? 😦

Vadå ömsinthet och kärleksfullt överseende och tolerans? Nej, icke sa Nicke!

“Rör mig inte!!! Kom inte hit!”

I affären reagerar han över folk som tränger sig. Hon kan inte riktigt förstå det: hon upplever inte att folk tränger sig. Fast, jo, hon kan förstå att han har behov av större avstånd än de flesta, förmodligen har han goda skäl till det, men…

Och

“Det är inte synd om dig ett enda dugg!!! (bara om mig)”

Och detta trots all omsorg från henne och all vänlighet från hela hennes familj, släkt och vänner. Det är ju oerhört sorgligt, men oerhört tungt för den som lever med honom. Gör henne konstant ledsen och arg – och också nedstämd.

Han borde verkligen göra något åt allt detta. Nu behandlar han detta med cigaretter, som funkar som ångestdämpare, dock bara för stunden, och dessa håller på att förstöra lungorna (han har konstaterat emfysem för snart 2,5 år sen, då i startstadium av något slag).

Han har förstört både relationer, sitt liv OCH sin hälsa på att inte ta itu med sitt. Att göra det nu, i 60-årsåldern, kan vara oerhört smärtsamt kan hon föreställa sig. Kanske alltför smärtsamt? 😦

Otroligt sorgligt!


Se webbsidan “Män för jämställdhet”.

Från denna se “STOPPA MÄNS VÅLD – VI JOBBAR MED ATT FÖREBYGGA OCH UTMANA DESTRUKTIVA MASKULINITETSNORMER”:

“Om mäns våld

Män, manlighet och våld

Våld är mer än sparkar och slag. Det är handlingar, riktade mot någon annan, som smärtar, skadar, skrämmer eller kränker, eller får personen att göra eller avstå från att göra någonting mot sin vilja.

Något killar lär sig

Under uppväxten lär sig killar en förväntad mansroll. Den testas tillsammans med andra killar. Att inte leva upp till den rollen kan kosta på. Killar blir retade, slagna och ibland till och med misshandlade om de inte följer förväntningarna om att vara hårda, coola och tuffa.”

Och för en hel del killar är dessa krav inte kul alls, men de har svårt att värja sig mot dem.

“Våldet är en del av barns och ungas vardag

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhälles rapport ‘Unga och våld’ visar att många unga möter våld i sin vardag. Rapporten visar också att det finns kopplingar mellan våld och ungas värderingar kring jämställdhet och maskulinitet.

Maskulinitet och våld

Mer än 90 procent av allt anmält våld utövas av män. Risken för att ha utövat en våldsam eller kränkande handling ökar med mer än tre gånger gånger för killar som instämmer både i påståenden om stereotypa könsroller och i stereotypa påståenden om maskulinitet och femininitet jämfört med killar som inte instämmer i något sådant påstående.
 
Förebygga våld

Våld går att stoppa och förebygga. För att kunna göra det är det viktigt att vi förstår våld som något inlärt. Det betyder att det går att lära sig att inte vara våldsam. Att majoriteten av våldet begås av killar och män betyder inte att män, av naturen, är mer våldsamma än flickor, kvinnor och transpersoner. Våld och manlighet är intimt förknippat med varandra.

Det jobbar vi på MÄN med att förändra!”

Se vidare:

“Bryt normer

Vi på MÄN arbetar med att förändra manlighetsnormer. Vi vill förändra de normer som begränsar män, och stärka killar och män att agera jämställt. Destruktiva manlighetsnormer leder till våld och övergrepp. Därför genomsyras allt vi gör av normkreativa perspektiv och genusmedvetenhet.

Vi vill omforma och bredda ramarna för hur en kille eller man förväntas vara. Det ska vara positivt att visa omsorg och krama sina kompisar istället för att knuffas eller dra taskiga skämt. Vi vill att män ska göra demokratiska, jämställda och icke-våldsamma val, och att det som anses kvinnligt värderas högre.”

Samt slutligen se “Stötta killar.”

Istället för att bekämpa feminismen och kvinnor borde män jobba på att förbättra förhållandena för sig själva, inte minst, samt därmed även för dem de lever med, sina barn, för samhälle och värld!

Ta itu med sig själva (terapi t.ex.) och med mans- och maskulinitetsnormer!

Claes Schmidt skriver på s 220:

“Idag är det fortfarande tabubelagt för män att vara intresserade av jämställdhetsfrågor. Men alla män har mycket att vinna på jämställdhet. Vi får en bättre relation till kvinnor och barn och till andra män. Alla tjänar på ett mer jämställt samhälle.”

Nej, de skulle inte behöva kriga för minsta lilla småsak, hemma, när de gör saker, när de är ute och reser. De borde kunna samverka om vad som ska göras, lugnt och med positiva förväntningar att den andra vill komma till en lösning som inte bara hon, utan också han, är nöjd med! Inte minst att han begriper att hennes ambition inte är att dominera eller diktera eller bestämma! För hon vet att det knappast gynnar relationen, det de gör eller vill åstadkomma. Detta betyder inte att hon inte får uttrycka idéer eller ha åsikter, t.o.m. ibland starka såna, precis som han får (och tillåter sig)!

Dubbel bestraffning…

March 12, 2017 § Leave a comment

9789198156508_200x_harskartekniker-identifiera-hantera-och-forebygga_haftad

Om han själv var bättre än hon, då… Men om han vore det skulle han inte bete sig som han gör och inte minst inte vara så vara aggressiv?

Reagerar han i proportion till hennes “förseelser”? Skulle han reagera som han gör om hon verkligen var så dålig och oomtänksam som han framställer henne? Då skulle t.o.m. han ha lämnat henne (om hon var den hemska figur som han framställer henne som) 😦 ?

Man löser knappast saker med att ensidigt attackera! Utan självrannsakan eller självreflektion.

Säger hon något som svar på anklagelserna så vänder hon tillbaka sitt egna på honom. Håller hon med honom för att få slut på allt skällande så är hon sarkastisk! Säger hon inget så ägnar hon sig åt “silent treatment.” Och försöker hon i skrift uttrycka sig vrålar han att han inte tänker läsa hennes “fucking” meddelande!

Ovanpå allt detta så hävdar han att en stor vittnarskara skulle förstå honom helt och fullt!

Är detta att lyssna från hans sida? Är det något han inte vill höra, medvetet eller omedvetet? Och då går han på så här, så man inte får en syl i vädret???

Och det är hennes fel om han glömt saker när de åker till stan, för hon stressar honom! Att han kunde packa i god tid slår honom inte? Att hon blir stressad av att han inte är färdig när de sagt att de ska åka slår honom inte? Att hon har tider att passa är helt ovidkommande? Och det existerar inte i hans sinnevärld att han kan ha koll på klockan? Så hon slipper påminna och få en irriterad eller arg reaktion som svar!?

hon får inte andas om att all relationsstress nog bidragit till bruten handled och bruten höft! Allvarliga anklagelser, men hon är fullt övertygad om att det har påverkat!

Hon ska lyssna på honom även i andras ögon… Men tänk om de vetat…

Dock undrade A om det verkligen är hennes uppgift att klura ut honom!!!??

17098556_10154911092020731_9080225497327715931_n

Om dubbel bestraffning:

“Dubbel bestraffning handlar om att vad du än gör så blir det fel, helt enkelt en omöjlig ekvation. Damn if you do and damn if you don´t! Oftast används tekniken mot grupper som vi har fördomar mot. Det kan handla om att du anses framfusig när du är spontan eller osäker när du är eftertänksam eller att du förväntas arbeta över på jobbet och samtidigt ha tid att hämta barnen tidigt på förskolan.

Motstrategi
Som motstrategi till denna härskarteknik kan du dels fundera över och bestämma vad som är viktigt för dig och vad du prioriterar just nu.
Det andra ledet är att göra dina prioriteringar tydliga för andra.
Det handlar om att bryta mönstret och göra klart att du inte kan vara överallt och göra allt samtidigt!

Bekräftarteknik

Som bekräftarteknik nämns dubbel belöning, det vill säga att utgå från att alla gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar.

Om våra kollegor, vår familj och våra vänner känner till våra prioriteringar och våra förutsättningar är det svårare att ha inställningen att vad vi än gör så är det fel.

På så vis finns det mindre grogrund för att utöva dubbel bestraffning som härskarteknik.”

Är villkoren verkligen lika?

January 16, 2016 § Leave a comment

1a

1b

Han får uttrycka missnöje, men det är tveksamt om hon får. Om hon uttrycker sånt börjar han en lång harang, lyssnar inte på det hon har att säga… Han säger att hon inte lyssnar… Han får vara arg, men det får inte hon… Han får reagera, men det får inte hon…

Som vuxen är man själv ansvarig för sina behov!? Andra är inte där för att fylla en annan vuxens behov! Annorlunda är det med barn.

Förväxlar vi behov med beteende:

”Jag har behov av att du beter dig si eller så! Inte si eller så!”

Att vi beter oss juste mot varandra är högst rimligt!

I ljuset av det som hänt i Köln och tydligen på andra ställen tidigare: mänskliga rättigheter och allas lika värde är synnerligen aktuellt! HAR alla samma rättigheter? Är alla lika mycket värda? Hur ser det ut i världen?

Vilka rättigheter och vilka skyldigheter har jag? Vilka har andra? Är vi alla jämlika eller är vi inte? Om inte varför är det så? Är det rimligt och varför i så fall? Som psykologen Johan Ydrén skriver om “Självhävdande, assertiveness”:

”Begreppet självhävdande är inte självklart på svenska. Det engelska ordet för självhävdande är assertiveness. Det är ett begrepp som används inom terapier och kommunikationsutbildningar. Precis som på svenska finns även där en konflikt med ordets ursprungliga betydelse som fokuserar på hävdandet och inte på respekten för andras rättigheter.”

Jo, något är snett i denna värld. Britterna Wilkinson och Pickett har rätt: om vi hade denna genuina respekt för oss själva och andra, så skulle vi visa den mot hela planeten! Djur, natur inkluderad!

Stefan Sundström skriver i en krönika nyligen:

”Det pågår en långsam jordbävning i media, gränser flyttas, det tjatas om allt det där som INTE FÅR SÄJAS I DET HÄR JÄVLA LANDET, det verkar nu vara det enda som får säjas.”

Allt är så jävla PK! Vad är så PK och vilka är PK egentligen? Är inte de som anklagar människor som har annan åsikt väldigt PK själva? Tillåter de oliktänkande inom ”sin” grupp?

”Att man vet ju hur män från mellanöstern är, och allt det där andra som plötsligt uttalas helt utan skam.

Och helt utan att bry sej om den där elefanten i rummet som heter historia.

Dom som tycker så, som säjer dom här sakerna har väl suttit och mumlat under nån sten sen andra världskriget, nu är dom tillbaks.

Killarna som för nåt år sen filmade sej själva med järnrör och repliker som ‘Skit i den där lilla horan’ framställer sej plötsligt som feminister och i en långsam lavin glider den svenska borgerligheten ner i den soppa dom glidit ner i förut, den där som handlar om att, ‘Jo, nog är Adolf lite för mycket, men vi kan nog hantera honom, så vi tar in honom här i finrummet och bjuder på cigarr’.”

Jag har precis läst Mattias Gardells bok “Raskrigaren” om seriemördaren Peter Mangs och sen också Joakim Palmkvists “Äventyr i Svenssonland” också om Peter Mangs och det har påverkat min syn. Den första boken skriven av en forskare och den andra av en journalist. De kompletterar varandra och de har väldigt liknande uppfattning om Mangs; att han var fullkomligt kall mot sina offer och deras anhöriga.

De här nationalisterna förnekar att de är rasister! Man talar inte om raser utan om kulturer och religioner och det är dessa som man ser som oförenliga med det svenska samhället och västerländska värderingar.

Gardell skriver (s 298):

“Det är också utmärkande för sverigedemokrater att angripa de andras brottslighet samtidigt som man bortser från den egna brottsligheten, vilket förklarar varför SD:s kriminalpolitiska talesman kan kräva hårdare tag mot brottsligheten och själv beväpna sig med ett järnrör och attackera en ‘babbe’ ute på stan.”

Och detta är sant också för Peter Mangs. 😦

Och de pojkar (och senare män) som inte är så här…? Vilka ideal har pojkar att leva upp till? Trivs alla med dessa? Hur formar detta deras liv? Vadå, nära relationer? Verkligt nära?

Se tidigare inlägg om den amerikanske neurologen Jonathan H Pincus om de värsta seriemördarna i USA och deras tidiga bakgrund.

Ja, och detta är helt bedrövligt:
4.jpg
Som Jonas Gardell skrev:

Till Kommunals medlemmar: inte är det ni som ska försvinna från Kommunal. Det är ledningen.

Posted by Jonas Gardell on Saturday, January 16, 2016

Låta båda få sina behov fyllda…

January 8, 2016 § 4 Comments

Han startade med kvällsmaten, tacos, och hon kom ut för att “hjälpa till” att skära grönsaker. Då började han med att när han flyttade hit så hade han gått ner rejält i vikt, för han undvek potatis, men den dieten fick han ge upp när han kom hit. Kolestorolet var något högt.

Det handlar inte om att försöka lösa det så BÅDA blir nöjda, utan det är som om det är antingen/eller.

Om hon säger vad hon vill så blir det som hon säger och vill, han räknas inte!

Såna här problem anser sig hon inte ha i sina andra relationer: att hon dikterar villkoren! Är HON så blind?

Som ung och en bra bit upp var hon ganska försiktig, tyst, tillbakadragen. Med åren har detta ändrats! Hon har blivit betydligt tuffare och det noterar andra närstående.

Kvinnor ska vara tysta?

Hon målas in i ett hörn: blir svårt att säga vad hon vill och tycker, för för honom blir det som ett diktat.

Så vad återstår? Ska hon hålla tyst? Och då blir det ju som han tycker, om han nu inte som en martyr – eller gentil gentleman – faller till föga!? Vill hon ha det ena eller det andra? Det ena utesluter det andra i hans värld?

Kanske skulle de då äta olika saker: han undvika potatis, hon inte koka bort alla vitaminer ur grönsakerna och äta mer fisk och lättare kvällsmåltider?

HON har fått göra avkall på det med kvällsmat. Har inte gjort någon stor affär av det! Hon kunde förstås ha kunnat sagt något! DET är ju HENNES ansvar!

Hon skulle vilja ha lunch som huvudmål, äta bra frukost och sen bara något lättare på kvällen, men nu blir det två rejäla mål per dag ovanpå frukosten.

Nu är det brinnande frågan: hur löser man detta? Borde inte två vuxna människor kunna göra det? Kan undras!

HAN måste underordna sig och äta “crappy food,” som t.ex. salt sill (sa han idag där i köket) när de är hos hennes mamma. Ja, så kanske det är även för henne (och för alla nu och då): hon får äta sånt hon inte älskar hos dem hon är gäst hos ibland!

Dessutom: HAN har egen tid hemma. HON har det aldrig nuförtiden, för hon jobbar, men det gör inte han. Och lägenheten är liten, så det är inte mycket tid att gå undan. Detta klagar han också på, men vad har han gjort för att ändra detta? Förstår han inte att det är tröttande att höra? Gör henne ledsen? Och också arg: man kan väl inte bara gnälla utan att röra ett finger för att förändra det? Att gnälla över något som man inte ändrar, eller inte kan ändra, drar bara ner, gör en trött och ledsen!

Hon känner sig som nån jäkla automat, som bara ska finnas till hands.

Hur var den första kvinnan i hans liv? Är det därifrån han fått detta: att kvinnan är den som sätter reglerna och det är bara att finna sig? Men nu har han en kvinna som han KAN reagera emot!? Och faktiskt kan manövrera, fast han påstår annat.

Alla hennes argument slår han undan:

“Jag visste att du skulle komma med det!”

😦 Vad svara man på det?

“Jaså?”

eller

“Ja, jag är en riktig skitstövel!”

Vadå, lyssna? Vadå, resonera och komma fram till något som BÅDA är nöjda med? Man kan inte komma efteråt och vara irriterad om man inte hade motargument eller förslag innan, som när de var i USA sist och irritationen pyste ut för att hon drog iväg med honom mot hans vilja? Han förstörde mycket av glädjen och nöjet! Och det var inte första gången! Varje gång har hon tänkt:

“Nu gick jag på detta igen! Varför lär jag mig aldrig? Jag borde aldrig föreslå detta eller dra oss iväg på sånt här! Hur jäkla dum får man vara?” 😦 

Och han har en tendens att inte tro gott om henne? Att det är baktankar med saker!?

“Varför skickade du (länk på) recept i Skype?”

undrade han, med ett tonfall som om hon nästan gjort något kriminellt eller krävt något ganska hemskt av honom.

Vad ska hon svara på det?

“Jag bara ramlade på det! Jag menade inte att vi skulle göra det på stubben (funderade om det kunde vara något att laga bara)!”

Det är inte första gången han undrat över saker med detta tonfall. Lite jobbigt att liksom bli ställd till svars för något oerhört oskyldigt! Något man gjort eller sagt utan någon baktanke, utan någon djup tanke alls. Bara helt spontant!

Alla dessa småkollisioner och småskojande bidrar till att späda på tröttheten. Trötthet ackumuleras! Har ackumulerats!

När hon försöker förklara så förstår han inte hur hon kan vara trött, att närståendes dåligmående påverkar henne! Hur funkar HAN? Rinner sånt av honom som en gås?

HON tar kontakt med folk och håller inte på och räknar på vem som hörda av sig sist eller hur länge sen det var, men han gör det… Så hans sociala kontakter är kan man säga obefintliga. Hennes är väl inte jättestora heller, men i alla fall existerande.

Hon får allt mindre lust att träffa hans mamma: den jävla ragatan! Denna växte upp i en familj med minst 7 barn med föräldrar vars familjer emigrerade från olika ställen i Italien till USA i början av 1900-talet. Och man undrar ju vad hon blivit utsatt för? Behov av att demonstrera sin makt? Och hon HADE en massa makt! Hennes man: vad gjorde han? Så upptagen med sitt? Såg mellan fingrarna? Hon hade hållhakar på honom? Och detta var inte en arbetarklassfamilj! Nej, sånt här existerar i familjer på alla nivåer i samhället!

“Jävla kärringjävel! Jävla alla kärringjävlar som gör så med sina söner – och döttrar!”

Where Am I?

You are currently browsing the the need for power and control category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....