Vad är kärlek?

April 18, 2017 § 2 Comments

ö

Från kommentar, till “Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? Att man anser sig ha rätt att bruka våld, känslomässigt och verbalt?”, vilken refererar till avhandlingen ovan (se bild “Det kallas kärlek”):

“Vad Holmberg tar upp som en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov.”

Så att komma och klaga på avsaknad av sån från henne är troligen väldigt orättvist!

“I en parrelationer leder detta till stora asymmetrier i vem som gör det känslomässiga arbetet. Holmberg tar också upp hur kvinnor i högre grad ser till att sköta det ‘lilla extra’ i vardagen, alltså gör det trivsamt i det gemensamma hemmet. Detta inkluderar båda saker som att till exempel tända ljus, pynta och så vidare och att ansvara för den sociala trivseln.”

Stämmer i många fall!?

“Detta kan till exempel ta sig uttryck i att kvinnan frågar mycket om mannens vardag, intressen och så vidare.”

Tycker man om nån är man intresserad av denne!?

“Även att hon försöker starta och hålla igång konversationer och visa omsorg genom att kontinuerligt bekräfta mannen.”

Dvs att man bryr sig om?

Detta står i kontrast till mannen som inte alls ger bekräftelse på samma regelbundna sätt eller ansvara för trivseln.”

Stämmer här också! Han ger henne knappt nån bekräftelse alls, för nånting! Varken omtanke, bry sig om, inte heller när det gäller större eller mindre prestationer. Missunnar han henne eller tycker han helt enkelt inte att hon är ett dugg duktig, smart etc?

“Termen ‘känslomässigt arbete’ faller mig verkligen i smaken då jag tycker att den sätter fingret på något jag har sökt definiera.

Jag kan tydligt känna igen detta från relationer jag har befunnit mig i och som jag har observerat, att det ofta har varit kvinnan som har stått för att de sociala kugghjulen smörjs inom förhållandet. Det kan röra sig om saker som att kvinnan aktivt frågar om hur mannen mår, medan mannen måste få tydliga tecken på att han behöver bistå kvinnan känslomässigt för att göra det (om han ens gör det då, vill säga. Apropå tidigare diskussioner om tröst vid gråt).

Mannen undviker ofta den här typen av arbete med motiveringen att han inte ‘är sådan’ och tycker att då det är hon som har det största känslomässiga behovet så är det naturligt att hon ansvarar för det.

Att han får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen och att det kanske påverkar deras olika behov är inget som han tänker på.

Detta är alltså det känslomässiga arbetet i en relation: hur mycket en tar ansvar för att samspelet ska flyta på, för att ge den andra bekräftelse och så vidare.”

Hur visar han att han tycker om och bryr sig? Ser hon inte dessa ansträngningar? Eller existerar de helt enkelt inte? Som om han inte tror hon behöver detta!?

“En annan viktig process som har att göra med rollövertagandet är att kvinnan tar över mannens definition av henne. Eftersom hon lever sig in i hans känslovärld så ser hon sig själv ur hans ögon, något som han inte gör i samma grad.”

Risk att hon internaliserar att hon kanske förtjänar den behandling han ger henne? Kanske är hon så irriterande osv som han ger uttryck för?

“Detta gör att hon ‘förstår’ när han på olika sätt upplever henne som jobbig, krävande och så vidare.

Hon ser till exempel hans behov av ensamhet, men han ser inte hennes behov av närhet. Därför är det hon som anpassar sig samtidigt som han dikterar ramarna i relationen.”

Han förstår kanske inte heller hennes behov av ensamhet? Att hon har lika stort behov som han. Fast vet han inte vilka hans egentliga behov är eller är riktigt klar över vad han vill, så får han svårt att förstå andra? Inte minst den han lever närmast?

Ja, gyllene regeln, vadå? Han är väldigt känslig själv. Vad tror han? Att andra tål allt som han inte tål?

Hur vore det om de båda reagerade som han gör? Skulle han gilla den tillvaron? Med irritation och gnäll även från sambon dagarna i ända, förutom hans eget missnöje och egna otillfredsställelse, med livet, henne och, i botten, sig själv?

Hur vore det om han levde med en som dagligen skapade olust och stress och höga kortisolnivåer, genom sitt missnöje och sin irritation?

Hur vore det om hon också var sån, i samma grad som han själv är? Hur vore det om båda höll på som han gör? MÅSTE man uttrycka allt? Är det tvunget, verkligen???

BÅDA har ansvar för att samspelet flyter på apropå bloggning ovan om Carin Holmbergs avhandling.

Och om man har olika känslomässiga behov i en relation, så kanske det kan bero på att den ena parten får detta fyllt i högre grad, men den andra i mindre eller kanske inte ens nån grad!

Den som får dem fyllda (oftast mannen) inser kanske inte det, utan tar det för givet och tror att han fyllt sina behov själv och sköter “all the paddling”, medan han menar att hon inte rör ett finger!! Undra på att man blir matt!!??

Vadå, bry sig om den andra verkligen? Kanske vet han inte vad bry sig om ens är?

Men här kanske den gyllene regeln också gäller: att behandla den andra som man själv vill bli behandlad, även vad gäller omtanke och omsorg?

Vad är en “riktig pojke/man”? Nyare forskning visar att depression hos pojkar inte är så ovanlig som vi vill tro, den tar sig dock andra uttryck och därför negligerar vi den…

April 3, 2017 § 2 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

I del 3 “Hamlets förbannelse: depression och självmord hos pojkar” i boken ovan, citerar Pollack Mark som är 15 år, s 303 i min snabböversättning:

“Det finns en mall som du ska passa in i om du är kille. Du förväntas vara den starka, aggressiva, ha social styrka och stark vilja och vara kroppsligt stark. Du kan inte brytas som en gren för vinden.”

Då är du ingen riktig pojke/man. och vilka rollmodeller har både pojkar och flickor från fäder, far- och morfäder, mödrar osv. ovanpå samhälleliga normer, som vi växt upp i och de normer som fanns i skolan, i diverse grupper utanför familj och skola, som sammantaget socialiserat oss.

Pollack berättar om Duncan, en 16-åring, lång, smal, atletliknande, med stora, bruna ögon, snitsiga, moderiktiga glasögon…

“…-skulle troligen inte passa in i den stereotypa bilden av en deprimerad ung varelse.”

Hans välutbildade och socialt lyckade föräldrar tog kontakt med Pollack därför att deras son hade börjat få problem i skolan, hade en massa huvudvärk osv.

“Duncan agerar bara ut, eller hur?”

frågade hans mamma, sen Pollack träffat sonen ett par gånger.

“Jag tror faktiskt att Duncan är deprimerad. Jag rekommenderar att han och jag fortsätter att prata och också att vi konsulterar en psykiater för att se om han inte också skulle ha nytta av en kortvarig behandling med lämplig antidepressiv medicin.”

svarade Pollack.

“Du SKOJAR med mig,”

svarade den välutbildade och lyckade mamman misstroget.

“Det du säger åt mig är att Duncan har en klinisk depression, är det inte?”

“Jo, jag tror att han har det,”

svarade Pollack.

Duncan led av dyslexi visade det sig, något som diagnosticerats  cirka fyra år tidigare, men var något hans föräldrar inte gärna pratade om. Det passade inte in i deras världsbild riktigt?

Hans äldre bror hade nyligen flyttat hemifrån för att studera på college och Duncan berättade för Pollack (inte föräldrarna) att brodern hjälpt Duncan med hemuppgifter, men nu fick han ingen sån hjälp längre och han kunde inte be om hjälp av nån annan, för en “riktig pojke” ber inte om hjälp.

“Det här är inte ett vanligt problem bland pojkar i hans ålder, är det?”

undrade mamman.

“Det är inte så ovanligt bland pojkar i hans ålder som man kan tro,”

svarade Pollack.

“Det är faktiskt så att nyare forskning säger oss att det kan finnas minst lika många pojkar som är deprimerade som det finns flickor. Och det betyder att det kan finnas miljontals med deprimerade pojkar därute i samhället [USA], många som inte ser deprimerade ut på utsidan [enligt våra något stereotypa bilder].”

“Det låter som en dold epidemi,”

föreslog Duncans mamma (något motvilligt).

“Jag tror att du har rätt,”

svarade Pollack.

s 305 i kapitlet “Stora pojkar gråter inte”:

“Bland alla de kulturella förbud som begränsar våra pojkar, har jag funnit att en av de strängaste är tabut mot att uttrycka sorgsenhet.

Det är så vanligt att det har blivit en kliché: ‘Stora pojkar gråter inte’ talar man om för pojkar [inte alltid utsagt i ord, kanske bara genom hur pojkars ledsenhet bemöts, med blickar, genom att inte låtsas om].

‘Kom över det’ eller ‘Ryck upp dig!’ [bemöts de med]

Fast pojkar [faktiskt] känner sig ledsna då och då, lär de sig tidigt att inte gråta eller tala om ledsenhet och inte att vända sig till andra för att få hjälp.

De oskrivna pojkreglerna förstärker dessa restriktioner.”

Nej, man ber inte andra om hjälp om man är en “riktig pojke/man”, varken med saker, och framförallt inte med känslomässiga problem och knappt heller om man har någon kroppslig åkomma. Är skämmigt! Vilket får en massa konsekvenser både för pojkar/män själva, som deras omgivning! Känslor måste ju ut nånstans! Antingen i action eller genom depression eller både/och.

Pollack vill dock ändra på bilden av vad en “riktig” pojke/man är! En som är mer hälsosam och som gör att pojkar och män får ett bättre liv, bättre, närmare relationer osv.

Har man få eller inga ord för känslor blir det ännu svårare att hantera saker. Man kan ha svårt att nyanserat uttrycka sig och också svårt att för sig själv förstå och reda ut saker, men nånstans måste det ju få utlopp.

Och då går det främst ut över dem som är närmast. 😦 I irritation och ilskeutbrott! Och man tenderar att lägga skulden utanför sig själv? Och ofta på egentligen oskyldiga.

Istället för att visa svaghet eller sårbarhet, ens kännas vid såna känslor, så blir mannen/pojken arg! Arg på allt och alla! Riktar vreden utåt, onyanserat!

Och bilderna av hjältar de matats med är manligt coola, uttrycker på sin höjd irritation och vrede (gränssätter), det är de känslouttryck de har till största del. Tuffa, hårda. Manlighet inkluderar inte ett brett spektrum av känslor. Och återigen, det ger problem: utan känslouttryck har man svårt att nyanserat uttrycka sig, man går alltför sent till doktorn och vägrar söka prathjälp.

Och allt detta går också i andra hand ut över dem som står närmast.

Om det är problem i familjen av olika grad som pojken måste handskas med, bråk och skrik eller att föräldrarna rentav skiljer sig, så kan det bli riktigt tufft därför att hans repertoar av uttryck för känslor är begränsad. Han får svårt att identifiera känslor i sig själv. Svårt att sätta ord på det han känner och svårt att prata om sin oro osv. Har lärt sig att en “riktig” pojke inte pratar om vissa saker.

Något Pollack ägnar ett helt kapitel åt i sin bok i kapitel 14 “Skilsmässa” och de särskilda problem pojkar har i familjer med mycket gräl och kanske till och med skilsmässa.

Således kan familjeproblem vara svårare för en pojke att hantera än en flicka. Flickor har generellt en större repertoar av ord för känslor och har lättare att uttrycka dem, samt i deras roll ingår att få visa svaghet (vilket kan vara ett problem i sig, men av annat slag).

Och då kan de här förhållandena ta sig diverse olika uttryck, ibland våldsamma, som de två tonåringar (äldre pojkar) som sköt ihjäl en massa elever och lärare i en skola i Colorado och slutligen begick självmord. Och det drabbar väldigt många.

Jag tror denna händelse var upprinnelsen till att Pollack började intressera sig för vad som låg bakom det som skedde i Colorado och började intervjua unga pojkar, som öppnade upp för honom. Och dessa intervjuer resulterade i boken som citerats ur ovan.

Pollack skriver också att väldigt många barn inte vill gå till skolan på grund av mobbning som pågår där, även om de själva inte är drabbade. Att vara vittne till kränkning och övergrepp är kränkning också för vittnen menar t.ex. Pia Mellody och Pollack menar också detta.

Pojkars könstvångströja – vad innebär den för dem själva, samt inte minst för samhället?

August 27, 2016 § 3 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

I introduktionen till “Real Boys” skriver William Pollack att han i sin bok vill…

“…diskutera hur och varför samhället placerar pojkar i en ‘könstvångströja.’ Utan att vara medveten om att så sker, så bedömer samhället pojkars beteende utifrån omoderna idéer om maskulinitet och vad som behövs för att bli [vara] man.”

Ja, jag tror att vi fortfarande gör detta, mer eller mindre medvetet och i olika grad! Även fast vi är aldrig så upplysta. Funderar över en svåger och hans interaktion med tre äldre bröder. De har inga modererande systrar. Själv har jag två bröder och tre systrar.

“Dessa modeller (av vilka många kan dateras tillbaka till artonhundratalet) har helt enkelt ingen relevans/tillämplighet i dagens värld.

Dock, om pojkar inte anpassar sig till dessa idéer, har samhället sätt att få dem att skämmas till lydnad under dem.

Genom att sätta en pojke i denna könstvångströja, begränsar samhället hans känslomässiga räckvidd och hans förmåga att tänka och bete sig så fritt och öppet som han skulle kunna, för att lyckas i den evigt föränderliga värld i vilken vi lever./…/

Problemet är inte att vi introducerar pojkar in i världen – det är vad föräldrar ska göra – utan det är hur vi gör det. Vi förväntar oss att de ska kliva ut ur familjen alltför abrupt [=frigöra sig för fort och tidigt! Pollack skriver också om detta], med alltför lite möjlighet att uttrycka sina känslor och ofta utan några valmöjligheter att gå tillbaka eller ändra kurs.”

Vi sparkar iväg dem för tidigt. De ska vara tuffa och frimodiga och icke klängiga eller beroende eller osäkra! Då blir många föräldrar oroliga, på sätt som de inte blir för sina döttrar när de visar samma beteende. Undrar om inte vi lärare reagerar likadant, liksom de flesta andra vuxna i samhället? Tyvärr – och helt i onödan!

“Jag tror att pojkar, skamsna för sin sårbarhet, maskerar sina känslor och slutligen sina verkliga själv. Denna onödiga bortkoppling – från familj och sen från självet – gör att många pojkar känner sig ensamma, hjälplösa och rädda.” 

Och så skulle det absolut inte behöva vara! De borde ha rätt att känna det de känner och få uttrycka dessa känslor, utan att anses vara icke manliga ett enda dugg!

“Och ändock lämnar samhällets förhärskande myter om pojkar inget rum för såna känslor och så känner pojken att han inte håller måttet.”

😦 Något han inte borde känna anser Pollack! Och detta budskap försöker han förmedla genom hela boken och i en mängd andra böcker han medverkat i tillsammans med andra psykologer m.fl., bland andra Ronald Levant. Den senare pratar rentav om “rekonstruktion av manligheten”!

“Han [pojken] har inga sätt att tala om de misslyckanden han ser; han skäms, men kan inte tala om skammen heller.”

Tiger av skam. Och därmed får han heller ingen chans att inse att han inte har något att skämmas över, att han duger precis som han är. Han duger och är värd att älskas villkorslöst!

“Med tiden går hans känslighet under jord, utan att han ens tänker på det, ända till han förlorar kontakten med sig själv [men detta märker han inte]. Och så har pojken blivit ‘gjord hård,’ precis så som samhället anser att han bör vara.”

Med allt vad detta innebär för honom själv och alla dem han har relationer med. Både mannen (men inte alltid medvetet) och inte minst hans närmaste, arbetsplatser och samhället i stort får ta konsekvenserna. Alla förlorar vi på det, och inte minst männen och pojkarna själva. Vi (inte minst män själva) bestjäl dem på förmågan att leva ett gott och rikt liv, med tillgång till hela paletten av känslor.

Ja, och hur många män känner inte obehag när deras kvinnliga partners börjar prata känslor? 😦

Jag gillar verkligen det Pollack och Levant skriver! Väldigt viktigt och borde spridas! Alla som verkar i denna anda betyder oerhört mycket för hela vår värld!

Masken – den känslomässiga försvarsmekanism som pojkar använder för att dölja sin skam…

August 23, 2016 § Leave a comment

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

William Pollack skriver på s 238 om masken – den känslomässiga försvarsmekanism som pojkar använder för att dölja sin skam:

“Det jag fann är att, fastän pojkar i min grupp fungerade rätt bra på utsidan, så visade många av dem det vi kallar ‘falskt positiv’ respons. 

En ‘falskt positiv’ respons är en där barnet tror att han svarar på en fråga på ett sätt som visar gott självförtroende, men hans svar visar [i själva verket] att de genuina känslorna är annorlunda.”

De fynd Pollack gjort…

“…föreslår att när pojkar rör sig genom puberteten blir de mer och mer benägna att förvränga den omfattning i vilken de känner sig verkligt säkra på sin maskulinitet. 

Med andra ord, när de rör sig genom puberteten, så känner de ett ökande behov att säga att de anpassat sig till samhällets ideal av ‘maskulint’ självförtroende (fastän de på insidan inte känner sig ett dugg säkra)./…/

Notleman fann att pojkar konsekvent klassificerade sig själv som  mer kompetenta /…/ än de skattades av sina lärare.”

De boostar sig själva mer än de har skäl – och skulle behöva. De borde få känna att de duger precis som de är och är älskansvärda precis som de är!

“Hans fynd, liksom mina egna, gör gällande att pojkar tar sin tillflykt till övermod för att skyla över skammen de skulle känna om de faktiskt visade farhågorna att de inte hålla måttet [de låtsas vara något de inte har täckning för, inte själva egentligen tror på och tror att de måste göra så 😦 ].

Hellre än att inse och uttrycka sina känslor av osäkerhet, så låtsas pojkar att allt är frid och fröjd. Denna fasad kan lura många vuxna samt pojkarna själva – åtminstone för ett tag.

Dessa studier framkastar också att ju längre pojkar befinner sig därute i samhället – med andra ord, ju mer de påverkas av samhällets ambivalenta känslor om könsroller och maskulinitet – desto mer känner de att de måste dölja sin förvirring, genom att inbilla sig att de känner sig bra när de inte gör det och genom att låtsas att allt är ‘fint,’ när det kanske inte är ‘fint.’ 

När åren går kan masken för många pojkar bli snävare och snävare.

Så, när det kanske inte alltid är så lätt att upptäcka, lider pojkar i puberteten, precis som flickor i puberteten, av en kris rörande självkänsla, som allvarligt hotar deras förmåga att lära sig, att prestera och känna sig lyckade.”

Man sätter upp en fasad, eller mask, och spelar en roll man tror man ska spela, istället för att vara sitt äkta jag och känna att man duger precis som man är. 😦

Dysfunctional family…

June 9, 2014 § 5 Comments

 

Being forced to keep quiet not to challenge a relation, what kind of relation is that? Keeping quiet and being forced is (or can be) to lie to oneself my sambo suggested quite wisely I thought.

If my sister’s daughter expressed strong opinions (about politics and the society) that wouldn’t challenge my relation to my sister!”

my sambo said.

”It’s not your responsibility to keep quiet to save your parents relation with a sibling!”

If it should challenge it you can start to wonder if that’s a sign of dysfunctions in this family.

Silencing and telling your child what it is allowed to say and not say what is that is violation of your child’s integrity, and right to think or feel what it feels and thinks. And the child maybe also have the right to express it if necessary or if she or he feels it’s necesssary or important.

This is to be allowed to be true to yourself. And you as a parent should allow your child to be true to her/himself.

You should be allowed this as long as you don’t hurt the other person.

Yes, has it been and is it still tip-toeing in this extended family of origin (with grandparents, sisters and brothers with their families)? A tip-toeing where you weren’t really allowed to be yourself? And what did this result in in the individual as well as in relations between family members? What did it do in the kids? In their view on themselves and their role in the family and latter in the society? How did this affect the self-esteem for instance? 

To raise your voice demands a lot of courage, moral courage. Threatened that something awful would happen. You challenged your wellbeing? Would be frozen out? At the same time you shouldn’t lie, and you shouldn’t hide your light under a bushel!

This wasn’t easy to handle?

 

 

On a childhood…

April 17, 2010 § Leave a comment


The American neurologist Jonathan J. Pincus on Frank McCourt from the chapter “Hitler and Hatred” in his book “Base Instinct – What Makes Killers Kill” ISBN 0-393-32323-4 page 179- 180:

“Frank McCourt’s book Angela’s Ashes offer insight into how abuse might lead to bigotry.

The author movingly portrays the poverty into which his father’s alcoholism and his mother’s depression had thrust the family. His father would return home late at night, intoxicated, his paycheck gone.

He would awaken his starving children and have them stand in the kitchen and recite noble poems and sing patriotic songs that celebrate the Irish and condemn the English as the cause of the misery of the Irish and, in extension, of his family.

As a reward, the father gave each child a penny with which to purchase candy the following day.

Their father successfully displaced his own responsibility for the family’s poverty to the English. Fortunately for the author, his father and mother were not violent and abusive [physically!?], but what if they had been? Could deprivation and abuse be the origin of IRA terrorism in lower middle-class Belfast?

The dreadful sense of helplessness and humiliation that is engendered by child abuse, the victim’s sense of powerlessness and fear, and the rage which spring from it are crucially important motivators toward violence.

Depression in an abused person intensifies this dynamic. The brain damage and/or intoxication that can be superimposed interfere with the capacity of the abused individual to control the expression of his rage and hatred.

The paranoia and delusional thinking of individuals who have additionally inherited mental instability and mental illness exacerbate these dark feelings and abolish the capacity to love, to trust, and to enjoy life.

So fundamentally do these factors harm the psyche that the life’s work with such victims can be seen as an attempt to escape from their victimhood and sometimes ‘rise’ to the level of perpetrators.”

But from where comes brain damage and psychiatric problems?

McCourt also writes about severe abuse by teachers at school. Not least physical. But this kind of abuse is also combined with other sorts of disrespect for the child. The realization that you have a living human being in front of you, with own thoughts, feelings, emotions, and reactions.

Violence is more than “just” physical.

Alice Miller on Frank McCourt in her book “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” ISBN 0-465-04585-5 pages 100-103:

“Protection and respect for the needs of a child – this is surely something we ought to be able to take for granted. But we live in a world full of people who have grown up deprived of their rights, deprived of respect /…/

Also, there is less of a tendency today to idealize and romanticize childhood; the misery frequently comes across in all its starkness.

But in most autobiographies I have read the authors still maintain an emotional distance from the suffering they went through as children. Little empathy and an astounding absence of rebellion are the rule.

There is no inquiry into the whys and wherefores behind the injustice, the emotional blindness and the resulting cruelty displayed by the adults, whether teachers or parents. Description is all.

On every page of the brilliant book Angela’s Ashes, for example, Frank McCourt describes such cruelties in gruesome detail.

But even as he recalls his childhood, he never rises up against his tormentors, attempting instead to remain living and tolerance and seeking salvation in humor. And it is for this humor that he has been celebrated by millions of readers the world over.

But how are we to stand up for children in our society and improve their situation if we laugh at and tolerate cruelty, arrogance, and dangerous stupidity? /…/

Humor saved Frank McCourt’s life and enabled him to write his book. His readers are grateful to him for it. Many of them have shared the same fate and they want nothing more dearly than to be able to laugh it off.

Laughter is good for you, so they say, and it certainly helps you survive. But laughter can also entice you to be blind. You may be able to laugh at the fact that someone has forbidden you to eat of the tree of knowledge, but that laughter will not really wake you up from the sleep.

You must learn to understand the difference between good and evil if you want to understand yourself and change anything in the world as it is.

Laughter is good for you, but only when there is reason to laugh. Laughing away one’s own suffering is a form of fending off, a response that can prevent us from seeing and tapping the sources of understanding around.

If biographers were better informed about the details and consequences of what some indifferently call as a normal strict upbringing, they could provide us with precious material for better understanding our world.

But there are not many who try to figure out how such upbringing was experienced by their subject as child.”

I discovered that McCourt died almost one year ago, just before he turned 79 in the after-effects of malign melanoma. Something that felt so sad when I now finally have started to read his book and in curiosity started to read more about him, and listen to him.

Where Am I?

You are currently browsing the shame category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....