Mer om den annalkande stormen: män tenderar att agera aggressivt utan provokation, medan kvinnor vanligtvis måste provoceras för att blir arga och agera aggressivt…

February 19, 2017 § 6 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

Levant skriver i kapitlet “Den annalkande stormen” s 82 att det är mer sannolikt att män blir arga UTAN att de blivit provocerade, än att kvinnor blir det. Se tidigare bloggning om detta.

Kvinnor måste vanligtvis provoceras. De blir inte arga utan anledning, vanligtvis.

Levant refererar till forskning av Frodi, Macauley och Thome vilka fann att när kvinnor blev provocerade så kunde de bli både verbalt och fysiskt aggressiva. Dvs aggressiva beteenden kan även kvinnor visa, men de kommer inte ur det blå. Det krävs att de blir provocerade och kanske rejält provocerade och provocerade under lång tid? 😦

Levant s 83 (min översättning från engelskan):

“Tydligen är det inte bortom kvinnors makt att bete sig aggressivt – som det borde vara om aggressivitet var rent biologiskt betingat. Så varför blir de inte aggressiva?

Frodis, Maccauleys och Thomes teori: kvinnor kan mycket väl ha samma aggressiva impulser som män har, men – utom när de blir provocerade – så hämmar deras skuldkänslor och ängslan att agera aggressivt, samt deras empati med föremålet, dem från att ge utlopp för ilskan från [de] aggressiva impulser [som de också kan ha]./…/

Anledningen att kvinnor är mindre aggressiva är med andra ord därför att de lär sig att ta hänsyn till konsekvenserna som skulle drabba dem själva och andra om de agerade på sina aggressiva impulser.

Och vad lär sig män? Att inte känna empati med en motståndare eller fiende [samt kan tendera att se andra, inte minst den som står närmast, som motståndare eller fiende?], ‘that’s for sure’, och sannerligen inte att känna sig skyldiga, ängsliga, eller känna så många andra känslor.”

Skyldiga? Icke sa Nicke, de har rätt att bli arga! Men ger de andra samma rätt? Inte minst kvinnor den rätten?

Dessa tendenser skiftar också i män. Vissa har mer, andra mindre. Att kvinnor tar efter detta är inte ofrånkomligt och inte bra tycker jag! Både män och kvinnor, hela samhället, hela världen, enskilda familjer, skulle tjäna på att både män och kvinnor är i så stor kontakt med sitt känsloliv som möjligt. Inte mindre! 

“Män lär sig att bli tuffa, okänsliga, självhävdande, aggressiva. Från barndom och fortsatt så lär de sig att det är genom att slåss, vinna, dominera och trakassera/terrorisera som de får respekt och bifall från andra män.”

Och det drabbar dem själva också! De blir okänsliga för sina egna behov och känslor. Sånt som behövs i mellanmänskliga kontakter, samt inte minst för att skydda sig själva på adekvata sätt och mot det som förtjänar att skyddas mot. Med resultat att de blir handikappade i många sociala relationer, inte minst med kvinnor och egna barn. Männen förlorar alltså på detta. Kanske enormt mycket i många fall?

En ytterligare följd av allt detta är att män tenderar att i högre grad ägna sig åt självdestruktivt beteende, som att röka och missbruka alkohol och droger. För att döva sig? Och på konstgjord väg förhöja livskänslan?

“Annanismen”…

March 28, 2016 § 1 Comment

En kvinnlig psykiater kommenterade ett politiskt inlägg hon gjort i socialt forum med att skriva något om “annanism”, dvs. kravet att någon annan ska göra något åt en istället för att man gör något åt det själv. T.ex. man bara väntar att samhället ska fixa saker åt en.

Vad kan man svara på sånt? Ett sätt att tysta en, vilket jag inte tror syftet egentligen var.

Nu dyker detta upp igen, det fastnade: Gäller annanism alla? Det som är annanism för vissa är det inte för andra?

Han anklagar henne för att inte hjälpa honom. Han klagar och gnäller om än det ena än det andra. Om det gör henne ledsen, vadå?

Märkligt det här: man tycker att staten inte ska bidra med skydd och välfärd och man bör inte bara kunna kräva av den utan att ha några skyldigheter tillbaka (ska man inte leva på), men när det gäller närstående så gäller inte detta: där kan man kräva, men har inga egentliga skyldigheter (kan man leva på)!?

Och hon undrar:

“Hur var det nu med den där ‘annanismen? Kravet att nån annan ska göra det åt en?”

Ja, är det skillnad på folk och folk?

Hon är så ohjälpsam och oomtänksam och har verkligen demonstrerat det under ganska många år sen han flyttade till henne (snart 4 år)?

Han däremot?

Syns eller räknas inte det hon “gjort”? Och hon har inte gjort detta för att kunna slå honom i huvudet med det! Men det är klart; om givandet är kanske helt och hållet ensidigt så skulle också hon reagera, mer än människa är hon inte! Och kanske explodera, som en riktig hysterika! 😦

Ja, de där “hysteriska” reaktionerna saknar fortfarande idag grund? Är helt obegripliga? 😦

Och jo, han förklarar saker för henne! Inte minst om politik! Utan att hon tagit upp det eller kanske bara andats om något. Och hon tvingas att lyssna på en lång utläggning, som om hon är dum i huvudet, inte fattar något, inte satt sig in, inte begripit! 😦

Är det konstigt om kvinnor säger:

“Jag vet inte!”

är osäkra, sätter sitt ljus under skäppan osv.?

“Jag vill inte ha några grammatikböcker!”

sa han, för vilken gång i ordningen?

“Släng bort dem? Eller lämna tillbaka dem (om det vore möjligt!)!”

har hon lust att säga.

“Jag tar tillbaka allt det jag gett! Ursäkta och förlåt!”

;(

Och vad gäller självkänsla, om det är det det handlar om att han “förklarar saker för henne”, vad har han gjort för att ta itu med denna? Vad gör män för att ta itu med dålig självkänsla? Söker de hjälp? Går de till terapeut? Tar de itu på annat sätt?

Vad gör kvinnor? Jo, kvinnor går i högre grad till terapeuter och konsumerar litteratur om självförbättring i högre grad än män, åtminstone viss litteratur om “självförbättring.”

Mer om kommunikation – och sund självhävdelse …

August 16, 2015 § 8 Comments

24_IS_000013525017_Grafissimo_2x1

Stand firm when you need to.

Fortsättning på föregående bloggpostning om empati och kommunikationsklimat i olika sammanhang, från det minsta till kanske det största, från relationen mellan två, via det på en arbetsplats till hela samhället och världen.

Började fundera över detta med “assertiveness” eller “självhävdande” och sökte på detta. Gjorde en snabb översättning från artikel på wikipedia (och denna översättning inkluderar kanske min egen tolkning; det var inte helt lätt att översätta korrekt. Jag var osäker på hur jag skulle översätta vissa begrepp. Så med den brasklappen…):

Självhävdelse är den egenskap där man är säker i sig själv och har tillit till sig själv utan att vara aggressiv. I psykologin och psykiatrin är det en förmåga som man kan lära sig och ett sätt att kommunicera. /…/

en form av beteende som karaktäriseras av tillitsfullt/säkert deklarerande eller bestämt påstående utan att behöva komma med bevis; fastställande personens rätt eller sätt att se utan att vare sig aggressivt hota den andres rättigheter (genom att anta en position av dominans) eller undergivet tillåta en annan att ignorera eller förneka ens rättigheter eller sätt att se.”

Men om man inte har den självsäkerheten: behöver nån alls ta hänsyn till detta?

Vidare:

Under andra hälften av 1900-talet pekades självhävdelse av många experter på personlighetsutveckling, av beteendeterapeuter och kognitiva beteendeterapeuter ut som en förmåga som kan läras ut .

Självhävdelse kopplas ofta till självförtroende.”

Finns det miljöer som är bättre eller sämre vad gäller att få människor att blomma ut och verkligen respektera varandra och kommunicera och där olikheter verkligen tillåts? Där självförtroende kan växa? Äkta självförtroende växa?

Hur samarbetar man? Där alla ses, där alla informeras (där informationen är god och öppen), där rimliga normer blir bekräftade? Där dialog inte kvävs (där man lyssnar på varandra och inte bara klipper av och säger att ”Vad? Detta problem har inte jag!” Betyder detta att det inte finns och inte bör beaktas?), där ingen luras att tro att man MÅSTE välja mellan två inte särskilt bra saker osv?

Har precis läst Astrid Lindgrens dagböcker från andra världskriget. De visar på “bristande” kommunikation (och vad barnslig “självhävdelse”) kan leda till?

Alice Miller skrev om Hitler och den troliga orsaken till att han blev den han blev och hur det var möjligt att han lyckades förleda en hel nation (det tyska folket och också individer i andra länder, vilket Lindgrens krigsdagböcker också ger vid handen). Se Miller i essän “Adolf Hitler: How Could a Monster Succeed in Blinding a Nation?”

När jag letade vidare hittade jag detta om “Assertiveness Traing” på American Management Associations web (finns tydligen behov av detta med självhävdelse både här och där, även i ett land där man tror att alla är tuffa och går runt och hävdar sig själva hela tiden 😉 ):

När nyheter om dålig ekonomi skapar kaos och osäkerhet på arbetsplatser är det viktigare än nånsin att veta hur man ska hävda sig effektivt.

I detta seminarium kommer du att få kraftfulla verktyg för att förbättra dina förmågor att hävda dig själv, vilka kan hjälpa dig att handskas med konflikter på alla nivåer i organisationen [man behöver också utveckla förmågan att inse när det är konstruktivt att hävda sig och ifrågasätta eller peka på saker som man reagerar emot och när det snarare vore destruktivt].

Du får upptäcka nya tekniker hur du kan bli en självhävdande kommunikatör, få sätt att handskas med att ta emot och ge feedback och lyfta upp arbetsplatsens oskrivna lagar när professionalism och självhävdelse krävs [hur man bemöter varandra och de ‘avnämare’ man har t.ex.].

Du kommer att få fastställa/identifiera de områden där du har dina styrkor och där du har vuxit när det gäller denna viktiga förmåga och förstå hur sociala stilar påverkar självhävdande beteenden och du kommer att få glädje av att lära dig hur man löser konflikter.

Totalt sett kommer du [förhoppningsvis] att förbättra dina förmågor att hävda dig [vid behov och också reagera om nån annan blir avklippt när den tar upp ett problem eller uttrycker en åsikt], så att du kan utnyttja dessa förmågor direkt i jobbet [om det har utsikt att leda till något konstruktivt, annars bör man nog lägga ner hela projektet. Medvetenhet om att det finns problem tror jag trots allt kan vara viktig, om inte annat så för ens egna känslor av mer eller mindre diffust obehag].”

Hittade också detta “Assertiveness – Working WITH People, Not Against Them”:

“Is the boss who places a pile of work on an employee’s desk the afternoon before that employee goes on vacation being assertive? Or, is the employee who is about to go on vacation being assertive when she tells the boss that the work will be done upon her return?

It’s not always easy to identify truly assertive behavior. This is because there is a fine line between assertiveness and aggression. Some definitions are helpful when trying to separate the two:

Assertiveness is based on balance. It requires being forthright about your wants and needs while still considering the rights, needs, and wants of others. When you are assertive, you ask for what you want but you don’t necessarily get it.

Aggressive behavior is based on winning. It requires that you do what is in your own best interest without regard for the rights, needs, feelings or desires of others. When you are aggressive, you take what you want regardless, and you don’t usually ask.

So, that boss was being aggressive. Yes, he had work that needed to be done. However, by dumping it on his employee at such an inappropriate time, he showed a total lack of regard for the needs and feeling of his employee.

The employee on the other hand, demonstrated assertive behavior when she informed her boss that the work would be done, but it would be done after she returned from vacation. She asserted her rights while recognizing her boss’ need to get the job done.

Being assertive is not necessarily easy, but it is a skill that can be learned. Developing your assertiveness starts with a good understanding of who you are and a belief in the value you bring. When you have that, you have the basis of self-confidence.

Assertiveness helps to build on that self-confidence and provides many other benefits for improving your relationships at work and in other areas of your life as well./…/

When you act assertively you act fairly and with empathy. The power you use comes from your self-assurance and not from intimidation or bullying. When you treat others with such fairness and respect, you get that same treatment in return. You are well liked and people see you as a leader and someone they want to work with.”

Behöver man vara omtyckt alltid eller av alla, heller?

Miljön kanske också måste vara sån att man lyssnar på varandra och inte bara klipper av:

“Det problemet har jag aldrig mött!”

“Det problemet har inte jag!”

“Det var dumt tänkt/sagt! [det behöver vi inte befatta oss med]”

Få den som tar upp något att känna sig dum kanske. Är miljön sån kanske folk undviker att ta upp saker…

one-banner-make-2-v32

Jag tycker det är ganska tröttsamt med självhävdelse omkring mig; som handlar om att framhålla sig själv och de sina, där man inte är särskilt intresserad av andra och inte riktigt ser andra. Eller kanske bara vissa!

Ännu mer om att boosta egot …

September 1, 2014 § Leave a comment

suveranitetens-pris-en-kritisk-studie-av-sjalvhjalpslitteratur

Om boken “Suveränitetens pris – en kritisk studie av självhjälpslitteraturen” av Jonas Aspelin kan man läsa:

“Vilken människosyn ligger egentligen bakom mycken självhjälpslitteratur? Det har pedagogen Jonas Aspelin undersökt.

‘Du måste försöka bli den du var ämnad att bli!’
‘Döda perfektionisten i dig!’
‘Tänk inte, gör det bara! Gör det nu!’
‘Det spelar ingen roll hur hårt livet går fram med dig och hur lång tid det tar, gör bara vad som krävs av dig. Och le, le, le!’
‘Sätt värde på ditt nu!’
‘Börja leva ett liv som du formar själv!’
 
Självhjälpslitteraturen går rakt på sak och utlovar snabba resultat, dessutom säljer den inte sällan i enorma upplagor. Men vilken människosyn ligger egentligen och lurar bakom dessa drastiska imperativ? Och vilken livshållning uppmuntrar de till?
 
Pedagogen Jonas Asplund har gått systematiskt tillväga, han har läst storsäljarna John Gray, Dr Phil, Dave Peltzer, Cheryl Richardson och Wayne Dyer och analyserar författarnas föreskrivna program utifrån ett antal teman.
 
Och med lite hjälp av Martin Bubers dialogfilosofi lyckas Aspelin på ett mycket vederhäftigt sätt visa hur självhjälparna genomgående förespråkar en närmast totalitär individualism och en demontering av den mellanmänskliga sfären.
 
Genom att ensidigt betona självkontroll och självkärlek blir livet till sist inte längre ett liv med andra människor utan ett egocentriskt framgångs- och lyckoprojekt.
 
Det är överlag riktigt styvt gjort och dessutom når boken ganska oväntat rent komiska höjder i själva kontrasten mellan Asplunds nedtonade akademiska prosa och de allehanda svulstigheterna. Detta sker framför allt i det avslutande appendixet där Asplund diskuterar och ger fantastiska exempel på återkommande stilfigurer ur självhjälpsmanualerna.
 
Eller vad sägs om denna höjdare mitt emellan fars och kuslighet: ‘Från och med nu, när du känner dig rädd, bli entusiastisk!’ Eller den här: ‘Ersätt negativitet med något positivt. Omedelbart! Istället för att säga nej till dig själv, säg kanske och bygg sedan upp det till ett ja.'”
Ja, och vad slags människor skapas? Oerhört odrägliga? 😦 Jag-först-och-jag-allt! 

Dysfunctional family…

June 9, 2014 § 5 Comments

 

Being forced to keep quiet not to challenge a relation, what kind of relation is that? Keeping quiet and being forced is (or can be) to lie to oneself my sambo suggested quite wisely I thought.

If my sister’s daughter expressed strong opinions (about politics and the society) that wouldn’t challenge my relation to my sister!”

my sambo said.

”It’s not your responsibility to keep quiet to save your parents relation with a sibling!”

If it should challenge it you can start to wonder if that’s a sign of dysfunctions in this family.

Silencing and telling your child what it is allowed to say and not say what is that is violation of your child’s integrity, and right to think or feel what it feels and thinks. And the child maybe also have the right to express it if necessary or if she or he feels it’s necesssary or important.

This is to be allowed to be true to yourself. And you as a parent should allow your child to be true to her/himself.

You should be allowed this as long as you don’t hurt the other person.

Yes, has it been and is it still tip-toeing in this extended family of origin (with grandparents, sisters and brothers with their families)? A tip-toeing where you weren’t really allowed to be yourself? And what did this result in in the individual as well as in relations between family members? What did it do in the kids? In their view on themselves and their role in the family and latter in the society? How did this affect the self-esteem for instance? 

To raise your voice demands a lot of courage, moral courage. Threatened that something awful would happen. You challenged your wellbeing? Would be frozen out? At the same time you shouldn’t lie, and you shouldn’t hide your light under a bushel!

This wasn’t easy to handle?

 

 

Double bind early in childhood…

April 14, 2012 § Leave a comment

If you aren’t capable of treating a child with enough respect, either as a mom or a dad or both, can you later really blame that child for hiding her light under the bushel, having a bad self-esteem and making herself invisible? Making her really feel wrong.

Is this what you would call double bind or double punishment?

“‘Double punishment’

This technique is slightly less obvious than the others. It is more a case of a culturally driven phenomenon that is fairly widespread in modern society. A typical example is the difficulty of reconciling different roles at home and at work.

Women are accused by those around them – more or less explicitly – of being inadequate mothers if they pursue careers. At the same time, they are thought to lack the necessary commitment at work if they give precedence to their home and family.

If they choose both, dissatisfaction may well grow in both quarters. Women may succumb to all the pressure and abandon their careers.

Double punishment can sometimes be difficult to deal with, but here are some hints:

• Be very careful when choosing your partner for life…

• …and be even more careful when choosing who you work for. Insist on the right to say no – or yes – to the boss without this leading to punishment of some kind, such as being bypassed for promotion.

• Estimate how much time you spend on housework and then come to an agreement with your partner, so that you share it equally.”

What would the adequate reaction from the child be, if she or he was allowed to react?

Where Am I?

You are currently browsing the self-esteem category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....