Ronald Levant: män ska behålla det som ÄR bra…

March 21, 2018 § 15 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

Ronald Levant understryker att män SKA behålla de drag som är bra! Det som verkligen ÄR bra. Och göra något åt det som INTE är bra i den traditionella mansrollen.

Som INTE är bra för männen själva  Och som i förlängningen INTE är bra för mannens allra närmaste.

Eller ligger männens problem utanför dem? I förhållanden som de inte har nån makt över?

Så deras ilska är fullt förståelig och helt och fullt konstruktiv och berättigad och kommer så småningom att leda till en förändring? De har ALL rätt att reagera ut den? De reaktionerna har inte de ansvar för ETT ENDASTE DUGG!? Dessa deras reaktioner har ANDRA det hela och fulla ansvaret för? Så ja, de HAR rätt att reagera. Det finns inga andra lösningar!? Några MÅSTE backa!? Tveklöst!?

“Sluta säga dessa skadliga fraser till pojkar.”

Postat av the Gottman Institute.

Advertisements

Is it really too much to ask men to match women’s courage with courage of their own? To have the courage to resist falling into tired old cliches about being a “real man”? The courage to interrupt and challenge other men’s sexism? And perhaps most importantly, the courage to engage in critical self-reflection, so as to overcome many of the non-egalitarian and toxic beliefs they were taught growing up?

March 5, 2018 § 7 Comments

“Is it really too much to ask men to match women’s courage with courage of their own? To have the courage to resist falling into tired old cliches about being a “real man”? The courage to interrupt and challenge other men’s sexism? And perhaps most importantly, the courage to engage in critical self-reflection, so as to overcome many of the non-egalitarian and toxic beliefs they were taught growing up?

We don’t think so and we bet you don’t either. So join us and show that courage has no gender. Let’s #AskMoreOfHim today and forever after.”

Se “How Hollywood Men Can Lead #AskMoreOfHim Campaign (Guest Column):”

Ännu mer om självhävdelse och de negativa effekterna av denna – “avsaknaden av återkommande maktkamper gör äktenskapet mer lustbetonat/behagligt” …

December 26, 2017 § 8 Comments

FB_IMG_1514066104464

Johan Ydrén skriver om självhävdelse:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och SAMTIDIGT visa respekt för andras rättigheter.”

Självhävdelse som är ett ständigt krig, där ens partner ses som en fiende som måste bekämpas, vad är det för parrelation? OM ens partner verkligen är sån att man måste hålla henne på mattan så till den grad, är frågan om det verkligen är en relation man bör stanna i! Mannen borde söka sig en annan partner!

Konsten är att använda självhävdelse när den verkligen är befogat. Och det är definitivt inget universalmedel som löser allt. Snarare är risken att det enbart skapar problem. Inte förändrar något. I synnerhet om man inte kan, eller det inte går att samtidigt visa respekt för den andras rättigheter.

Går detta inte, utan det är ständigt pågående krig och en ständig maktkamp, då är frågan om detta är en bra relation och om den inte suger mer energi än som är värt. Inte är en lugn, trygg hamn, där man värnar och bryr sig om varandra ömsesidigt.

Men konflikter är en naturlig del i alla relationer. Skillnaden mellan “mästarna” och “katastroferna” är hur man löser dessa.

Konflikter är en naturlig (och hälsosam) del av alla intima relationer – Gottmans om konstruktiv konfliktlösning …

Den sunda relationen…

Kritik av en annan människa betyder att det du verkligen säger är ‘Så vitt jag kan se så är jag näst intill perfekt, men du är defekt!’ Istället: prata om VAD, inte VEM!”

En dominerande negativ grundinställning eller det negativa perspektivet. Eller en dominerande positiv grundinställning eller det positiva perspektivet…”

Att behöva hålla räkning på vem som har gjort vad för vem är ett tecken på problem i äktenskapet. Bland lyckliga makar fyller man inte diskmaskinen bara som återbetalning därför att den andra lagade mat, utan på grund av allmänt positiva känslor om partnern och relationen …

Makt och kontroll eller kärleksrelation? ‘Ungefär hälften av de slagna kvinnorna säger att det psykologiska våldet är mer ödeläggande än det fysiska våldet,’ säger Lundy Bancroft…”

Könsroller i förändring – I denna tid av skiftande könsrelationer måste även den mest engagerade av makar arbeta så hårt denne kan för att hindra sitt äktenskap från att sluta som en siffra i skilsmässostatistiken, här har män inte längre råd att lämna huvuddelen av arbetet med relationsvårdandet till kvinnor….”

Om att sopa under mattan – det sägs att undvika konflikt kommer att ödelägga ditt äktenskap. En massa livslånga relationer överlever lyckligt även fast de förbigår konfrontation…

De topp-7-sätten att reparera ditt äktenskap …

Fastän män och kvinnor är olika i en del väsentliga och underbara avseenden, är likheterna mellan könen större och viktigare än skillnaderna.  Precis som kvinnor så behöver och förtjänar män närhet och anknytning och precis som män så behöver och förtjänar kvinnor att bli behandlade med hänsyn och respekt. Ju mer vi håller denna tanke i sinnet och behandlar oss själva och varandra i enlighet med detta, ju meningsfullare och mer tillfredsställande kommer allas våra relationer att bli….”

Levant vill lära män skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor. Vår framgång som älskare, makar och fäder hänger nu på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors (och våra egna) känslor …”

Pojkar har fostrats att hävda sig, men INTE att samtidigt visa respekt för den andra parten och det där skapar problem senare, inte bara för männen själva, utan för deras partners, barn, i samhället, i världen. De har förberetts dåligt för att fungera i nära relationer.

Att skapa en känsla av rättvisa och lagarbete – vinsterna för dessa äktenskap går utöver sovrummet. I dessa relationer har kvinnorna också markant lägre hjärtrytm under äktenskapliga dispyter, vilket betyder att det är mindre sannolikt att de börjar en diskussion kärvt och sålunda undviker hela den nedåtgående spiralen av konflikt som innehåller de fyra hästmännen och översvämning av känslor som leder till skilsmässa…”

Alltså något mer och vidare än att ensidigt hävda sig själv.

Se Ronald Levant om socialisation av män.

Känslomässigt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap. Att acceptera din partners inflytande är en fantastisk strategi för att få mer respekt, makt och inflytande. Vill du ha ett lyckligt, stabilt äktenskap? Gör dina förpliktelser och åtaganden mot dina närmaste starkare än ditt engagemang i att vinna.  Om du gör detta så vinner ditt äktenskap …”

När en man accepterar sin frus inflytande stärker han också deras vänskap. Det sker inte bara för att avsaknaden av återkommande maktkamper gör äktenskapet mer lustbetonat, utan också för att mannen är öppen för att lära sig saker av sin fru…”:

7P-Book_1Det är mindre sannolikt att fruar till män som accepterar deras inflytande blir fräna med sina män när de försöker dryfta ett svårt äktenskapligt ämne. Detta ökar oddsen att deras äktenskap kommer att frodas …”

Låt din partner påverka dig – de män som tillåter sina fruar att påverka dem har lyckligare relationer och det är mindre sannolikt att de så småningom skiljer sig, än män som motstår sina fruars inflytande – eller om att eskalera negativiteten …”

‘Det krävs mod att stå upp mot dina fiender, men det krävs ännu större mod att stå upp mot dina vänner.’ Zachary tog in det och sa, ‘Wow! När du ser dina vänner göra något fel eller dåligt, då är det verkligen svårt att säga Stopp!’ Det är den sortens mod killar behöver, inte modet att dricka massor av öl under en sittning …

December 23, 2017 § 2 Comments

51XMkfP4i+L._SX330_BO1,204,203,200_.jpg

“Pojkar är pojkar.”

“Det är på grund av mäns testosteron.” 

Vad lär vi killar med det? Begränsar vi dem och de känslor och behov som de har innerst inne? Hindrar detta att de får utveckla OCH uttrycka en större repertoar av känslor, kunna anknyta, inte måste vara så tuffa (om de inte känner för det) osv? Utan att skämmas! Vi tror det inte om dem och då är risken att de i olika grad inte tror sig om detta själva?

Och skäms för “andra” känslor de har (svaga, sårbara, behövande, känsliga), av vilka kanske vissa, eller alltför många, går under jord, så männen inte ens har kontakt med dem längre i allra värsta fall, om de socialiserats in i en hård, tuff roll?

Se tidigare bloggning “Pojkars könstvångströja – vad innebär den för dem själva, samt inte minst för samhället?” Oerhört väl värd att läsa!

Män borde göra revolt mot detta!

“Att han drar dig i håret eller slår dig betyder nog att han är intresserad av dig!”

Och vad lär det killar om hur man närmar sig en tjej?

Från intervju med Michael Kimmel om hans bok “Guyland – the perilous world where boys become men” eller “Kill-land: den riskabla värld där pojkar bli män.”:

“‘Unga män skjuter upp ansvar så länge som möjligt,’ hävdar sociologen Michael Kimmel. Och ingen vinner.

I sin nya bok ‘Kill-land: den riskabla värld där pojkar bli män,’ följer sociologen och professorn vid State University of New York utvecklingen av ett nytt stadium i livet för den nordamerikanske mannen: ingenmanslandet mellan 16 och 26 års ålder.

Under intervjuer med universitetsstudenter och unga vuxna samt med familjer över hela USA, har Michael Kimmel funnit, att vid en ålder när unga män en gång förberedde sig för ett liv med riktigt arbete och vuxna relationer, bidar de sin tid i ‘Kill-land’ med den värsta sortens distraktioner: hetsdrickande, flyktiga sexuella relationer och trakasserier av sina kamrater på campus.

Medan genomsnittsåldern för äktenskap och föräldraskap fortsätter uppåt bit för bit, hävdar Michael Kimmel att det finns färre drivfjädrar för unga män att ta sina liv på allvar och en viss bitterhet riktade mot sina kvinnliga jämlikar, som verkar njuta frukterna av feminism.”

“‘Så, där Deltagänget [the Animal House crowd] sopade dammet av sig och växte upp, så håller deras samtida motsvarigheter partyt igång så länge de kan,’ säger han. 

Vi nådde Michael Kimmel i New York.

Varför ska man utforska denna befolkningsstatistik?

Jag ville kartlägga detta nya utvecklingsstadium, denna tidsperiod mellan ungdomstid och vuxenhet, vilken en gång räckte några månader eller kanske ett år och som nu räcker ett årtionde.

Jag insåg att jag också kartlade en sorts social värld, ett utrymme. Vad som händer med nordamerikanska ungar är att de tar examen från high school och deras föräldrar säger, ‘Okej, nu är vi färdiga.’ De skickar iväg ungen till skolan.

Universitetet har totalt dragit sig tillbaka från sin gamla modell av att vara  i förälders ställe. Och i detta tomrum så har du 19-åringar som faktiskt lär 18-åriga killar vad det är att vara man.  

Så vilka är de här killarna? 

De har ingen riktig plan. I college så driver de från sammanslutningar till sammanslutningar. De är uppbundna till en grupp killar –  ‘bros before hos’ [‘killar framför tjejer]. När de tar examen har de ingen känsla för var de är på väg. 

De hamnar i en följetong av jobogomy [???] – där de tar ett jobb som är återvändsgränd, de lämnar det och tar ett nytt jobb som är en annan återvändsgränd. Detta drivande kommer med en särskild mängd ängslan – de vet inte hur historien ska sluta. 

Vad händer med kvinnorna i Kill-land?

Kvinnor på campus är mer målinriktade, mer karriärfokuserade. Men killar är de som håller igång campus sociala liv. Så både kvinnor och män måste anpassa sig till en del av de gräsligaste exemplen i Kill-land – hetsdrickande, att trakassera, sluta förbund, porr, videospel och ständig besatthet av sport och sportprat. 

Naturligtvis så beter sig inte alla killar på det här sättet?

Nej, inte varje kille. Men han lever i den här världen. Han känner till killar som gör så här och han utmanar dem inte.

Det måste variera från skola till skola, gör det inte? 

Det är inte universellt om man ser till landsbygds- eller stadsskolor. Det är mycket mindre av hetsdrickandet, trakasserierna, kulturen med förbund på, låt oss säga, universitetet i Toronto, än det är på universitetet i västra Ontario.

Om du är nere på stan på barer en fredag kväll i en collegestad och du blir så stupfull att du faller på ansiktet mitt på gatan så kommer någon att hjälpa dig och de kommer att känna nån som känner dig och de kommer att försäkra sig om att du kommer tillbaka hem.

Om du är på Columbia och du faller stupfull på ansiktet i New York, kommer du att bli rånad. 

Du pekar på att äldre generationer inte har särskilt bråttom att reformera situationen.

Det finns ett problem som psykologer kallar ‘fallacy of misplaced attribution’  [felaktigt tillskrivande?] där du tillskriver din utveckling något trauma under den missuppfattade idén att ‘det som inte dödar mig gör mig starkare.’ 

Jag är ledsen, men att dricka sig till total glömska och skada eller tatuera eller brännmärka [bokstavligt?] dina klasskamrater i något sorts missriktat försök att bevisa din maskulinitet är inte vad som gjorde dig till en bra far.

Flera av karaktärerna i boken är föraktliga. En del läsare – särskilt kvinnor – kunde förlåtas för att de inte bryr sig om hur livet utvecklas för dessa [män?]. Varför skulle vi bry oss? 

Därför att du måste ha med dem att göra. För närvarande erbjuder Kill-land två val: du kan vara en [het?] brud eller en bitch. Så anledningen att du borde bry dig är för att dessa val är falska. Detta är val som kommer att hämma din förmåga att utveckla din karriärplan och din livsplan på det sätt du vill, att få igång din karriär, ha en relation, gifta dig och få barn, om det är det du vill.  

Men i slutänden så leder män världen. Det finns fortfarande inte så många Fortune 500 VD:ar som är kvinnor.

Det har att göra med föräldraskap. För att killar inte delar hushållsarbete och barnomsorg och att ansvaret faller på kvinnornas axlar, har killar det mycket lättare att klättra på företagsstegen. 

Om Kill-land kunde förbereda unga män att bli bättre fäder, så skulle de tillbringa mer tid hemma. Vilket kommer att befria kvinnor så att de kan balansera arbete och familj. Könsjämlikhet är inte ett nollsummespel – det handlar om win-win.

Så vad kommer att funka?

Vi gör ett hemskt misstag när vi förutsätter att curlingföräldraskap är samma sak som involverat föräldraskap. Vi gör våra barn en otjänst om vi konstant ingriper för dem. 

Jag har den här idén om det jag kallar strömledningsföräldraskap. Du hjälper din unge att bli grundad. Du hjälper hen att ansluta. Om det då blir överbelastning så kör du interferens.

Jag råder föräldrar särskilt att fortsätta vara anknutna med sina barn sen de fortsatt på universitetet. 

Detta är avgörande för pappor. Jag kan inte berätta hur många killar som genom de intervjuer jag gjort hade denna ytterst klichéartade erfarenheten: ‘Jag ringde hem förra helgen och min pappa svarade och jag sa ‘Hej pappa’ och han sa ‘Vänta! Jag ska ropa på din mamma!’

Din son Zachary är 9 – känner du nu en press att skona honom från kill-land

Nej, inte skona honom, men hjälpa honom att navigera på sin väg genom det. Vi läste Harry Potter häromdagen och Dumbledore sa till studenterna på Hogwarts [School of Witchcraft and Wizardry], ‘Det krävs mod att stå upp mot dina fiender, men det krävs ännu större mod att stå upp mot dina vänner.’ Zachary tog in det och sa, ‘Wow! När du ser dina vänner göra något fel eller dåligt, då är det verkligen svårt att säga Stopp!’ Det är den sortens mod killar behöver, inte modet att dricka massor av öl under en sittning.

Är du optimistisk när det gäller framtiden för våra unga män?

De mest deprimerande fyra ord i alla utbildningscirklar idag är ‘pojkar är pojkar.’ Det är en hållning av resignation. Det vi säger när vi säger ‘pojkar är pojkar’ är att pojkar kommer att vara våldsamma, rovlystna djur. Jag tycker att det är mansförakt. Jag tror att vi kan bättre.”

#metoo: sexuella trakasserier och övergrepp är bara toppen av ett isberg?

December 20, 2017 § 9 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Maktfrågor tas ofta upp bland par, men de är, visar studier, oftast konstruerade INTE I TERMER AV HUR MÄN BEHÖVER FÖRÄNDRAS, UTAN SNARARE HUR KVINNOR GÖR – DU VET, HON MÅSTE BLI MER SJÄLVHÄVDANDE – YTTERLIGARE EN TRÖTT VERSION AV ‘HON SKULLE HA HAFT PÅ SIG EN LÄNGRE KLÄNNING …”

Detta fortplantar sig i jobbet och samhället.

Senaste numret av Lärarnas tidning handlar till stora delar om #metoo, arbetsmiljö och arbetsbelastning.

När jag bläddrar i tidningen får jag en massa funderingar, som spinner på tankar jag redan haft och denna delar sig i flera andra trådar: vad slags förebilder är vi vuxna i skolan?

På s 25 står det i “Mitt medlemskap” om “#metoo: råd och stöd för dig.”

#metoo borde handla mer än om direkta sexuella trakasserier och övergrepp. I vad slags miljö frodas sånt här? Varför?

Där finns krönikan “‘Någon frivillig’ är ofta en och samma kvinna.”

Mina funderingar väldigt spontant och direkt ur hjärtat:

Men vill män ta samma ansvar som kvinnor och visa motsvarande omtanke och omsorg som många kvinnor visar? De har icke uttalade privilegier att inte göra detta? Och dem vill de ogärna tumma på? 

Detta snappar killarna snabbt upp?

Borde vuxenvärlden värdera och respektera, dvs börja med sig själv? Lärarna (och alla annan personal) sinsemellan i skolan. Med chefen överst och sen hela vägen ner. ÄR vi bra förebilder?

Hur beter vi oss mot varandra? Värderar vi varandra lika? Värderas man med glasögon färgade av olika syn på kön och deras förmågor och värde, där vissa saker har större värde och status och lyfts fram mer, syns mer osv? Och olika individer värderas olika? Hur ska vi då med trovärdighet prata om värdegrund och hur vi är mot varandra?

Männen backas upp och ‘får’ smita undan, även av kvinnor. Subtilt och mindre subtilt.

Har arbetstagare rätt att känna lust, glädje och energi i jobbet? Har ALLA rätt till det? Där ALLA är värdefulla och LIKA värdefulla och värdesatta!? Där även de som inte tar för sig respekteras och betraktas som lika värdefulla? Vi ska ju se till att även den tysta, osynliga flickan (OCH pojken) i klassrummet blir sedd.

Att alla får samma respekt för sig som människa?

Finns det arbetsuppgifter som motiveras av könsuppdelning? Vilka i så fall?

Vi får alltså nu råd om hur vi som lärare ska hantera sexuella trakasserier, men för att bli verkligt trovärdiga i detta borde vi börja med att rannsaka oss själva, både på jobbet och hemma. Man brukar ju säga att barn inte gör som vi säger, utan som vi gör.

Jag gillar det jag läst av Nina Rung. Se denna intervju i senaste numret av Lärarnas tidning “‘Dags att lyfta sex och samlevnad'” Men samtidigt borde vi granska oss själva!

Artikel rörande arbetsvillkor med rubriken “Mycket jobb kan lämnas över åt andra” får mig också att fundera: vi har lagts på en massa större och mindre arbetsuppgifter sammantaget kan det bli som kamelen vars rygg knäcktes av bara ett litet halmstråÖkar man ständigt bördan, blir till slut även ett ringa tillägg för mycket. Och det bör man tänka på, kanske inte minst ur synvinkeln vilka som tenderar att ta ansvar. Kanske ur kvinnlig synvinkel helt enkelt?

Men då får man höra att de här kvinnorna måste ändra sig, det är deras fel att de blir behandlade och bemötta som de blir. Och detta sker från både män OCH kvinnor, för vi har socialiserats så till den grad in i detta!? Så vi märker det inte ens? Det är de värderingarna och rollmodellerna vi haft från tidigast i livet och sen vidare? Så vi tar detta för givet och ser det inte ens?

Och vilka tenderar att ta på sig dessa extra småuppgifter??

Jag tror att det är sant att …

“… i vissa avseenden har män rätt att vara förbittrade över att klumpas ihop med såna som Mike Tyson och Joey Buttafuoco. Men det de inte inser är att deras egna mildare icke-sammanhängande sexuella beteenden också orsakar skada …”

Ja, det är även dessa småsaker, som inte bara rör direkta sexuella övergrepp eller trakasserier, som orsakar problem och skada till och med. Och som inte är bra förebilder för unga. Ibland till och med dåliga förebilder.

Vad lär sig flickor när de ser oss? Av hur våra arbetsuppgifter värderas samt av vad vi gör och tar ansvar för? Och vad lär sig pojkar/unga män? Mår pojkarna bra av detta heller? De kanske skulle vilja vara mjukare, slippa vara den där machomannen? Något som William Pollack visat tycker jag i bland annat boken “Real Boys.”

Vad är en “riktig” man eller pojke?

Mansrollen behöver förändras, till gagn inte minst för männen själva, men också för oss alla: hemma, på jobbet, i samhället, världen, globalt…

Något som Ronald Levant, William Pollack och Michael Kimmel bland många andra skrivit om och propagerat för. Och John Gottman menar också att framförallt män borde tänka på ditten och datten i sina parrelationer. Den traditionella manssocialiseringen har skapat en massa problem, först och främst för män, men också i relationer, i arbetslivet, samhället, världen …

Levant skriver:

“… mäns kris är också en möjlighet – att göra för sig själva det som kvinnor redan har gjort: kasta av sig bojorna av könsrollsträning, som hindrar dem från att uppleva hela vidden av livets nöjen och förena belöningar av att arbeta och prestera med tillfredsställelsen av nära relationer med andra mänskliga varelser. 

Det är möjligheten män nu erbjuds: tillfället att ändra sina liv till det bättre – inte genom att avstå ifrån några av sina fortfarande värdefulla maskulina drag, utan genom att addera de förmågor som jag kallar känslomässig intelligens till sin repertoar av styrkor.”

John Gottman pratar också om känslomässig intelligens! Och terapeuten Kyle Benson skriver att “Känslomässigt intelligenta män är nyckeln till äktenskap som håller.”

Våld: döda eller bli dödad, bokstavligt eller bildligt…

March 31, 2017 § 10 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Pollack skriver i kapitel 13 “Våld: döda eller bli dödad” s 338-339 i boken “Real Boys – Rescuing Our Sons from the Myths of Boyhood”:

Det börjar med avskiljande: rötterna till manligt våld

Idag begås det mesta våldet i vårt samhälle av unga män mot andra unga män. Våld är det synligaste och mest oroande resultatet i processen som börjar när en pojke pushas in i vuxenvärlden alltför tidigt och utan tillräcklig kärlek eller tillräckligt stöd.

Han blir allvarligt avskild, drar sig tillbaka bakom masken och uttrycker den enda ‘accepterade’ manliga känslan – vrede. 

När en pojkes vrede blir för stor kan den resultera i ett våldsutbrott: våld mot honom själv, våld mot andra, våld mot samhället.

Våld är således den slutliga länken i en kedja som börjar med avskiljande. 

Våld handlar också om skam och heder. För många pojkar så innebär att inte ‘veta hur man slåss’ – eller att vägra att slåss när man blir utmanad att göra detta – ses som vanhedrande, ett tecken på tvivelaktig maskulinitet. 

Genom att lära sig hur man slåss /…/ försöker vår unge aggressor att respektera gamla pojkkodregler som uppfordrar till att göra allt som är möjligt för att skydda sin heder och förhindra skam. 

Vi har redan pratat om en pojkes känslighet för skam och att göra sig tuff för att skydda sig mot denna skam. Våld är, förstås, en pojkes försök att gå ett steg längre – att omintetgöra skam och vanheder genom att gå till offensiv, genom att skada en annan mänsklig varelse. 

Ironiskt nog så representerar våld hos pojkar också ibland ett fåfängt försök från deras sida att återknyta med andra, att skapa och behålla vänner. /…/ Våld kan ge en del pojkar en falsk känsla att de på något vis kommer närmare varandra, knyter an /…/ genom ett individuellt och kollektivt agerande av aggression och elakhet.”

Men istället för att återanknyta så isolerar man sig ännu mer? Stöter bort istället för tvärtom? Och så blir man ännu argare och vreden och frustrationen byggs på alltmer?

De som fortfarande kan skämmas över sitt beteende kan ändras, men de som inte känner skam, bara kallt rättfärdigande, kan aldrig kureras?

“En värld av våld.

De flesta av oss tror att våld handlar om andra människors barn. Vi tror att våld är en undre värld bebodd av gatukriminella, gängmedlemmar, seriemördare, illasinnade våldtäktsmän – samhällets drägg, inte våra barn eller barn till människor vi känner.”

Men våld tar sig inte bara uttryck i fysisk aggressivitet. 

“… prata med nästan vemsomhelst och så småningom kommer du att avtäcka någon förekomst av våld, som har berört någon i eller nära hans eller hennes [eller din egen] familj.”

Ja återigen, våld kan ta sig olika uttryck och är något som är angeläget för oss alla.

“Farbrodern som var advokat som begått självmord. Sonen vid det prestigefyllda universitetet som blev mystiskt mördad. Marknadsmanagern som blev allvarligt skadad i en bilkrasch sent på natten. Familjevännen som anklagades att ha misshandlat sin fru fysiskt. Den nioårige sonen som dödades i en cykelolycka. De fyra intet ont anande studenterna och deras lärare som blev kallblodigt mördade i skolan en tisdagsmorgon, enligt vad som påstås, av två pojkar från Arkansas [se Columbinemassakern i Colorado].”

Så oerhört sorgligt och oerhört onödigt! Det skulle inte behöva vara så ett enda dugg! Varför pratas det inte i betydligt högre grad och allmänt om det Pollack skriver? Det borde skapas en medvetenhet om vad vi socialiserar in inte bara våra flickor, utan också våra pojkar i.

“Faktumet är att vi alla lever i en värld av våld och att våra pojkar är särskilt sårbara för dess många manifestationer. Bara en liten procent av pojkarna begår eller deltar i den värsta sortens våld – våldsdåd – eller är offer för dylikt. Men alla är vittnen till extremt våld i en eller annan form: i skolan, på gatan, i nyheterna, i TV-program, i filmer, på datorn, i böcker och tidningar och, sorgesamt alltför ofta, hemma. 

De flesta föräldrar till pojkar måste handskas med ämnet våld väldigt tidigt i sina söners liv, precis som varje pojke måste handskas med det själv. Utmaningen för föräldrar är att förstå skillnaden mellan action, vilket pojkar älskar, och våld, vilket de flesta pojkar inte gillar – och att lära sig hur man hjälper pojkar den sida av linjen, som skiljer de två. 

När blir bråk alltför grovt? När blir att retas mobbning? När korsar oförskräckthet gränsen för onödigt risktagande? 

Som föräldrar vill vi uppmuntra våra pojkar i deras strävan efter action men hålla dem från att bli del av den nationella statistiken som kan hänföras till våld i vårt samhälle. 

Vi kan göra detta genom kraften i anknytningen, som vi har diskuterat genom hela denna bok – genom att förbli nära involverade i våra söner, lära dem hur man handskas med en vrede som kan bli till våldsamt raseri och ge så mycket information som vi kan för att hjälpa dem att undvika att bli offer för andras skadliga agerande.”

Ja, det är väldigt skamligt att inte vara “on top of everything”? Skamligt att inte kunna eller veta, utan måsta fråga? 😦

Att reagera med vrede när minsta sårbarhet (inte minst beroende) exponeras, om så bara undermedvetet för en själv (den kvinnliga partnern kanske inte är medveten om det för fem öre ens)? Minsta lilla av detta triggar ett ilskeutbrott som MÅSTE uttryckas OCH rättfärdigas? Och ofta är det föremålet för vreden som rättfärdigar vredesutbrottet. 😦

Men det här måste männen själva ta itu med!

s 340:

“Unga män och pojkar lider också en hel del av våld som hör till kategorin risktagarbeteende som gått fel.

Michael Kennedy, Robert Kennedys sjätte barn, dog i slutet av 1997 när han spelade fotboll på skidor. Fastän han var trettionio år, knappast en pojke, när han smällde in i trädet, höll han på med den sorts ‘pojkar-är-alltid-pojkar’-beteende som vårt samhälle inte bara tolererar utan har kommit att respektera, uppmuntra och till och med vörda.

Statistik visar att Michael Kennedy inte är ensam – fastän 60 procent av alla skidåkare är män [resten är kvinnor och barn?], så är 85 procent av de skidåkare som dödas män. Och fastän det inte rörde sig om något brott, inga vapen var inblandade, det inte handlade om ont uppsåt, så var Michael Kennedy faktiskt offer för våld

Och en av de mest tragiska manifestationerna av manligt våld är förstås självstympning [inkluderande rökning, bruk av alkohol och droger] och självmord. Som vi diskuterat tidigare har självmordsfrekvensen bland män mellan femton och tjugofyra år tredubblats mellan 1950 och 1990 och självmord är nu den tredje ledande orsaken till död i denna åldersgrupp. 

Bland amerikaner i alla åldrar är självmordsfrekvensen bland män fem gånger så stor som bland kvinnor. 

Våra pojkar och unga män är i sanning i riskzonen för alla sorters våld – från slagsmål och olyckor, till våldsbrott, mord och självmord.

‘Den främsta orsaken till dödlighet och sjuklighet bland tonåringar har skiftat från infektionssjukdomar till beteendeorsaker,’ skriver doktor C. Wayne Sells, en specialist i barnmedicin i Kalifornien.”  

Riskbeteendet har ökat?

Det tråkiga är att kvinnor verkar ha börjat ta efter de sämre dragen hos män. 😦

Och de här männen bidrar till relationer som tänjs. 😦 Se Emma Bergstens krönika “Par som reser tillsammans verkar ha tråkigast”:

“Det spelar ingen roll om vi sitter i en bar eller ligger vid poolen, det är så mycket sura miner bland paren. På vårt förra hotell bevittnade vi till och med gråt och förtvivlan hos ett par som hade det riktigt kämpigt. “

Jag känner igen det där. 😦

“Alla problem man har hemma följer också med på semestern, och jag är så tacksam över att det är mamma som jag reser med och vi har roligt hela tiden och trivs så bra tillsammans.

Det förvånar mig inte att det finns studier på att par ofta gör slut efter semestern.” 

😦 Sorgligt!

Stjäl denna text:

“Hjälp mig, jag vet inte hur jag ska hantera detta!

Jag är läkare [kvinna]. Min pojkvän (systemarkitekt) och två av mina manliga vänner (ingenjör och HR-administratör) har för vana att mansplaina kroppens olika mekanismer, sjukdomar etc för mig.

Att säga att de har fel (när de har det) eller syrligt påpeka att jag förmodligen vet mer om ämnet än de hjälper inte. Kan jag på något sätt få dem att sluta med detta frustrerande beteende eller får jag helt enkelt lära mig att leva med det?”

Att tassa på tå…

November 26, 2016 § 8 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

… för en annan är inte alltid ett uttryck för respekt, varken från den ena eller den andra sidan.

Alla som lever i samma hus måste få finnas, synas och höras. Vissa kan inte bara sluta finnas för att nån annan blir störd. Blotta existensen av den andra personen borde inte vara ett störningsmoment.

Han anklagar henne för att bete sig som en prinsessa, men det verkar som om han har självklar rätt att ockupera köket och sen bli mycket irriterad om hon ens visar sig där, som om han vore en kung och måste visa var skåpet ska stå? Som om hon borde upphöra att existera. Och som om hon varken har behov eller känslor eller rättigheter?

Det verkar uteslutet att han vänligt hyssjar och säger:

“Sch, jag är alldeles strax klar! Kan jag få lyssna färdigt!?”

Men det har han inte fått lära sig?

Alla har nog saker de inte fått lära sig, men det är en hel del han inte fått lära sig? Hon har troligen också såna, men han har i ännu högre grad?

Och om han äventyrar hälsan så är det hans sak. 😦

Hon sa klart och tydligt:

“Nej, jag sa inte att du inte får sitta i köket! Jag sa att om du inte vill bli störd så kan du väl sätta dig nånstans där risken att inte bli störd är mindre!”

Vore inte det att visa hänsyn tillbaka? Kan alla bara kräva att folk ska tassa? Särskilt i rum alla borde ha fri tillgång till?

Jo, ibland kan det vara svårt att hitta helt ostörd plats och då måste man handskas med det! Och försöka lösa det, utan att nån ska behöva försvinna?

Menar han att det bara är han som har rätt att kräva denna hänsyn eller ger han andra den rätten också, i lika stor omfattning?

Får hon finnas och existera? Har han alla rättigheter och hon inga? Kan bara en finnas i taget? Om hon finns, så kan inte han finnas och vice versa? Finns det bara plats för en? Eller finns det plats för båda? Och gott om plats och utrymme för båda? Eller? Kärleksfullt? Rymligt både fysiskt och i hjärtat? Omsorg om både en själv och den andra? Där båda får vara i ordets verkliga bemärkelse? Där båda verkligen finns? Och får finnas?

Det är som om han är i kampberedskap hela tiden? Som om han måste försvara sig ständigt och jämt, mot alla, inklusive den han lever  med? Som om han måste se upp så hon inte tar mer än hon får?

Vadå, finnas tillsammans i frid och fred? I fredlig samvaro? Fredlig och avspänd, där man kan prata med varandra? Nej, han säger ju alltid:

“Det är nog ingen idé jag tar upp det här!”

Vilket signalerar att hon är omöjlig och inte går att prata med! Hur förväntas hon reagera på detta? Hon försätts ju i en sits då hon borde säga ja och amen till allt, för annars visar hon ju att hon är svår att komma överens med? Hur skulle han reagera om hon startade med att säga precis detsamma? Han håller ju på den gyllne regeln! Om nu den regeln gäller: hur skulle han reagera om hon sa så? Hur många valmöjligheter ges åt motparten? Ja, för det är verkligen en MOTpart! Inte en MEDpart!

Vadå, fredlig och avspänd samvaro? Inte krigsberedskap hela tiden!?

Slår henne; en vän sa för inte länge sen:

“Är det din uppgift att ‘klura ut’ honom?”

Nej, borde det inte handla om att man förstår sig själv? Kanske är det nyckeln? Att försöka förstå sig själv, så mycket som det låter sig göras?

Det enda hon försöker göra är att hävda att hon har rätt att existera och finnas! Hon också! Lika mycket som han! Att båda måste få finnas, synas och höras! Inom rimliga gränser!

Where Am I?

You are currently browsing the real men – what’s that? category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....