Våld: döda eller bli dödad, bokstavligt eller bildligt…

March 31, 2017 § 10 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Pollack skriver i kapitel 13 “Våld: döda eller bli dödad” s 338-339 i boken “Real Boys – Rescuing Our Sons from the Myths of Boyhood”:

Det börjar med avskiljande: rötterna till manligt våld

Idag begås det mesta våldet i vårt samhälle av unga män mot andra unga män. Våld är det synligaste och mest oroande resultatet i processen som börjar när en pojke pushas in i vuxenvärlden alltför tidigt och utan tillräcklig kärlek eller tillräckligt stöd.

Han blir allvarligt avskild, drar sig tillbaka bakom masken och uttrycker den enda ‘accepterade’ manliga känslan – vrede. 

När en pojkes vrede blir för stor kan den resultera i ett våldsutbrott: våld mot honom själv, våld mot andra, våld mot samhället.

Våld är således den slutliga länken i en kedja som börjar med avskiljande. 

Våld handlar också om skam och heder. För många pojkar så innebär att inte ‘veta hur man slåss’ – eller att vägra att slåss när man blir utmanad att göra detta – ses som vanhedrande, ett tecken på tvivelaktig maskulinitet. 

Genom att lära sig hur man slåss /…/ försöker vår unge aggressor att respektera gamla pojkkodregler som uppfordrar till att göra allt som är möjligt för att skydda sin heder och förhindra skam. 

Vi har redan pratat om en pojkes känslighet för skam och att göra sig tuff för att skydda sig mot denna skam. Våld är, förstås, en pojkes försök att gå ett steg längre – att omintetgöra skam och vanheder genom att gå till offensiv, genom att skada en annan mänsklig varelse. 

Ironiskt nog så representerar våld hos pojkar också ibland ett fåfängt försök från deras sida att återknyta med andra, att skapa och behålla vänner. /…/ Våld kan ge en del pojkar en falsk känsla att de på något vis kommer närmare varandra, knyter an /…/ genom ett individuellt och kollektivt agerande av aggression och elakhet.”

Men istället för att återanknyta så isolerar man sig ännu mer? Stöter bort istället för tvärtom? Och så blir man ännu argare och vreden och frustrationen byggs på alltmer?

De som fortfarande kan skämmas över sitt beteende kan ändras, men de som inte känner skam, bara kallt rättfärdigande, kan aldrig kureras?

“En värld av våld.

De flesta av oss tror att våld handlar om andra människors barn. Vi tror att våld är en undre värld bebodd av gatukriminella, gängmedlemmar, seriemördare, illasinnade våldtäktsmän – samhällets drägg, inte våra barn eller barn till människor vi känner.”

Men våld tar sig inte bara uttryck i fysisk aggressivitet. 

“… prata med nästan vemsomhelst och så småningom kommer du att avtäcka någon förekomst av våld, som har berört någon i eller nära hans eller hennes [eller din egen] familj.”

Ja återigen, våld kan ta sig olika uttryck och är något som är angeläget för oss alla.

“Farbrodern som var advokat som begått självmord. Sonen vid det prestigefyllda universitetet som blev mystiskt mördad. Marknadsmanagern som blev allvarligt skadad i en bilkrasch sent på natten. Familjevännen som anklagades att ha misshandlat sin fru fysiskt. Den nioårige sonen som dödades i en cykelolycka. De fyra intet ont anande studenterna och deras lärare som blev kallblodigt mördade i skolan en tisdagsmorgon, enligt vad som påstås, av två pojkar från Arkansas [se Columbinemassakern i Colorado].”

Så oerhört sorgligt och oerhört onödigt! Det skulle inte behöva vara så ett enda dugg! Varför pratas det inte i betydligt högre grad och allmänt om det Pollack skriver? Det borde skapas en medvetenhet om vad vi socialiserar in inte bara våra flickor, utan också våra pojkar i.

“Faktumet är att vi alla lever i en värld av våld och att våra pojkar är särskilt sårbara för dess många manifestationer. Bara en liten procent av pojkarna begår eller deltar i den värsta sortens våld – våldsdåd – eller är offer för dylikt. Men alla är vittnen till extremt våld i en eller annan form: i skolan, på gatan, i nyheterna, i TV-program, i filmer, på datorn, i böcker och tidningar och, sorgesamt alltför ofta, hemma. 

De flesta föräldrar till pojkar måste handskas med ämnet våld väldigt tidigt i sina söners liv, precis som varje pojke måste handskas med det själv. Utmaningen för föräldrar är att förstå skillnaden mellan action, vilket pojkar älskar, och våld, vilket de flesta pojkar inte gillar – och att lära sig hur man hjälper pojkar den sida av linjen, som skiljer de två. 

När blir bråk alltför grovt? När blir att retas mobbning? När korsar oförskräckthet gränsen för onödigt risktagande? 

Som föräldrar vill vi uppmuntra våra pojkar i deras strävan efter action men hålla dem från att bli del av den nationella statistiken som kan hänföras till våld i vårt samhälle. 

Vi kan göra detta genom kraften i anknytningen, som vi har diskuterat genom hela denna bok – genom att förbli nära involverade i våra söner, lära dem hur man handskas med en vrede som kan bli till våldsamt raseri och ge så mycket information som vi kan för att hjälpa dem att undvika att bli offer för andras skadliga agerande.”

Ja, det är väldigt skamligt att inte vara “on top of everything”? Skamligt att inte kunna eller veta, utan måsta fråga? 😦

Att reagera med vrede när minsta sårbarhet (inte minst beroende) exponeras, om så bara undermedvetet för en själv (den kvinnliga partnern kanske inte är medveten om det för fem öre ens)? Minsta lilla av detta triggar ett ilskeutbrott som MÅSTE uttryckas OCH rättfärdigas? Och ofta är det föremålet för vreden som rättfärdigar vredesutbrottet. 😦

Men det här måste männen själva ta itu med!

s 340:

“Unga män och pojkar lider också en hel del av våld som hör till kategorin risktagarbeteende som gått fel.

Michael Kennedy, Robert Kennedys sjätte barn, dog i slutet av 1997 när han spelade fotboll på skidor. Fastän han var trettionio år, knappast en pojke, när han smällde in i trädet, höll han på med den sorts ‘pojkar-är-alltid-pojkar’-beteende som vårt samhälle inte bara tolererar utan har kommit att respektera, uppmuntra och till och med vörda.

Statistik visar att Michael Kennedy inte är ensam – fastän 60 procent av alla skidåkare är män [resten är kvinnor och barn?], så är 85 procent av de skidåkare som dödas män. Och fastän det inte rörde sig om något brott, inga vapen var inblandade, det inte handlade om ont uppsåt, så var Michael Kennedy faktiskt offer för våld

Och en av de mest tragiska manifestationerna av manligt våld är förstås självstympning [inkluderande rökning, bruk av alkohol och droger] och självmord. Som vi diskuterat tidigare har självmordsfrekvensen bland män mellan femton och tjugofyra år tredubblats mellan 1950 och 1990 och självmord är nu den tredje ledande orsaken till död i denna åldersgrupp. 

Bland amerikaner i alla åldrar är självmordsfrekvensen bland män fem gånger så stor som bland kvinnor. 

Våra pojkar och unga män är i sanning i riskzonen för alla sorters våld – från slagsmål och olyckor, till våldsbrott, mord och självmord.

‘Den främsta orsaken till dödlighet och sjuklighet bland tonåringar har skiftat från infektionssjukdomar till beteendeorsaker,’ skriver doktor C. Wayne Sells, en specialist i barnmedicin i Kalifornien.”  

Riskbeteendet har ökat?

Det tråkiga är att kvinnor verkar ha börjat ta efter de sämre dragen hos män. 😦

Och de här männen bidrar till relationer som tänjs. 😦 Se Emma Bergstens krönika “Par som reser tillsammans verkar ha tråkigast”:

“Det spelar ingen roll om vi sitter i en bar eller ligger vid poolen, det är så mycket sura miner bland paren. På vårt förra hotell bevittnade vi till och med gråt och förtvivlan hos ett par som hade det riktigt kämpigt. “

Jag känner igen det där. 😦

“Alla problem man har hemma följer också med på semestern, och jag är så tacksam över att det är mamma som jag reser med och vi har roligt hela tiden och trivs så bra tillsammans.

Det förvånar mig inte att det finns studier på att par ofta gör slut efter semestern.” 

😦 Sorgligt!

Stjäl denna text:

“Hjälp mig, jag vet inte hur jag ska hantera detta!

Jag är läkare [kvinna]. Min pojkvän (systemarkitekt) och två av mina manliga vänner (ingenjör och HR-administratör) har för vana att mansplaina kroppens olika mekanismer, sjukdomar etc för mig.

Att säga att de har fel (när de har det) eller syrligt påpeka att jag förmodligen vet mer om ämnet än de hjälper inte. Kan jag på något sätt få dem att sluta med detta frustrerande beteende eller får jag helt enkelt lära mig att leva med det?”

Advertisements

Att tassa på tå…

November 26, 2016 § 8 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

… för en annan är inte alltid ett uttryck för respekt, varken från den ena eller den andra sidan.

Alla som lever i samma hus måste få finnas, synas och höras. Vissa kan inte bara sluta finnas för att nån annan blir störd. Blotta existensen av den andra personen borde inte vara ett störningsmoment.

Han anklagar henne för att bete sig som en prinsessa, men det verkar som om han har självklar rätt att ockupera köket och sen bli mycket irriterad om hon ens visar sig där, som om han vore en kung och måste visa var skåpet ska stå? Som om hon borde upphöra att existera. Och som om hon varken har behov eller känslor eller rättigheter?

Det verkar uteslutet att han vänligt hyssjar och säger:

“Sch, jag är alldeles strax klar! Kan jag få lyssna färdigt!?”

Men det har han inte fått lära sig?

Alla har nog saker de inte fått lära sig, men det är en hel del han inte fått lära sig? Hon har troligen också såna, men han har i ännu högre grad?

Och om han äventyrar hälsan så är det hans sak. 😦

Hon sa klart och tydligt:

“Nej, jag sa inte att du inte får sitta i köket! Jag sa att om du inte vill bli störd så kan du väl sätta dig nånstans där risken att inte bli störd är mindre!”

Vore inte det att visa hänsyn tillbaka? Kan alla bara kräva att folk ska tassa? Särskilt i rum alla borde ha fri tillgång till?

Jo, ibland kan det vara svårt att hitta helt ostörd plats och då måste man handskas med det! Och försöka lösa det, utan att nån ska behöva försvinna?

Menar han att det bara är han som har rätt att kräva denna hänsyn eller ger han andra den rätten också, i lika stor omfattning?

Får hon finnas och existera? Har han alla rättigheter och hon inga? Kan bara en finnas i taget? Om hon finns, så kan inte han finnas och vice versa? Finns det bara plats för en? Eller finns det plats för båda? Och gott om plats och utrymme för båda? Eller? Kärleksfullt? Rymligt både fysiskt och i hjärtat? Omsorg om både en själv och den andra? Där båda får vara i ordets verkliga bemärkelse? Där båda verkligen finns? Och får finnas?

Det är som om han är i kampberedskap hela tiden? Som om han måste försvara sig ständigt och jämt, mot alla, inklusive den han lever  med? Som om han måste se upp så hon inte tar mer än hon får?

Vadå, finnas tillsammans i frid och fred? I fredlig samvaro? Fredlig och avspänd, där man kan prata med varandra? Nej, han säger ju alltid:

“Det är nog ingen idé jag tar upp det här!”

Vilket signalerar att hon är omöjlig och inte går att prata med! Hur förväntas hon reagera på detta? Hon försätts ju i en sits då hon borde säga ja och amen till allt, för annars visar hon ju att hon är svår att komma överens med? Hur skulle han reagera om hon startade med att säga precis detsamma? Han håller ju på den gyllne regeln! Om nu den regeln gäller: hur skulle han reagera om hon sa så? Hur många valmöjligheter ges åt motparten? Ja, för det är verkligen en MOTpart! Inte en MEDpart!

Vadå, fredlig och avspänd samvaro? Inte krigsberedskap hela tiden!?

Slår henne; en vän sa för inte länge sen:

“Är det din uppgift att ‘klura ut’ honom?”

Nej, borde det inte handla om att man förstår sig själv? Kanske är det nyckeln? Att försöka förstå sig själv, så mycket som det låter sig göras?

Det enda hon försöker göra är att hävda att hon har rätt att existera och finnas! Hon också! Lika mycket som han! Att båda måste få finnas, synas och höras! Inom rimliga gränser!

En “riktig” man…

November 19, 2016 § 5 Comments

marlboro-man

…gnäller inte över småsaker. Detta innebär t.ex.att en man inte kontaktar sjukvården för att inte riskera skammen att komma dragande med småsaker. Så när ska han då gå?

Undra på om mäns medellivsläng är kortare!?

Om the Marlboro Man:

“For the longest time, the Marlboro Man was synonymous with America’s image of itself — tough [tuff], self-sufficient {självständig, självtillräcklig], hard-working.”

I “gyllene-regeln-anda” rädd för att besvära och störa och fråga om hon har lust eller tid att följa med och hämta ved, kolla var lampor ska vara, göra ett ärende på stan, så kommer de ingen vart. Föreslår hon att de ska åka, så sker det aldrig på lämplig tid, för han har har påbörjat ett skrivprojekt eller något och klarar inte att tråden bryts. Så då blir han arg och slänger hela utkastet och hon tappar helt lusten att göra något.

Nu gick han på och gnällde i nästan en timme om att svågern har tagit över hela hans projekt med eldragning i uthus. För det första; är det inte hennes projekt också? Och de bestämmer väl hur de vill ha det och borde kunna kommunicera det till svågern!? (Parentetiskt tror jag att svågern vill det: att dem han hjälper blir nöjda med jobbet som utförts, inte att han får det på sitt sätt. Får man hoppas! Och OM så inte var fallet, då får de som behöver jobbet utfört skita i om svågern inte blir nöjd? Dock svågern är elektriker, så han vet vad som gäller här och har erfarenhet var uttag m.m. bör sitta. De borde kunna diskutera detta som vuxna människor! Hon sa: “Vi får tänka ut hur vi vill ha det och tala om det!”)

Och det där med självständighet och självtillräcklighet: det verkar som om många män, kanske de flesta, är beroende av sina fruar ur känslomässig synpunkt. SUCK! Och faktiskt klarar sig sämre utan partner än vad kvinnor gör! För trots kvinnlig vekhet och beroende, så är kvinnor mer oberoende och självförsörjande: de kan prata känslor och göra det med andra kvinnor och de söker hjälp (är inte för svaga för det) både av sjukvård och terapeut vid behov. Dvs. de tar itu med saker, sina problem.

Män är falskt tuffa och starka och självständiga? Svaghet är otroligt skämmigt!

Och tänk om hon skulle bli irriterad när han påbörjar en mening men inte avslutar den, utan tänker på hur han ska fortsätta den!

Och om nu den gyllene regeln verkligen gällde: skulle han avbryta henne då? Visa henne respekt och lyssna på henne och svara respektfullt och utan irritation? Är det inte ganska mycket han inte skulle göra och ganska mycket han skulle göra som han inte gör nu? Så mycket för the fucking gyllene regeln! Grrrrrrrrrrr!

Män och relationer…

August 10, 2016 § 2 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

I kapitlet “Män och relationer” kan man läsa på s 264-265:

“Man kan tro att män borde ha bekväm tillgång till sina nutida känslor mot sina mödrar. Ibland har de det. Men ofta har de det inte, därför att deras nutida känslor väldigt ofta kan relateras till känslor från tidigaste barndom.

Inte heller är de särskilt bra på att se hur mycket dessa inte erkända känslor inkräktar på deras relationer med sina partners. 😦

Jag tänker till exempel på en man som hade en vana när han kom tillbaka från en visit hos sin mamma, som var änka, att explodera mot sin fru – en vana han inte medgav förrän hans fru påpekade denna under familjerådgivning.

Så småningom kom han att se att det inte var hans fru som gjorde honom rasande. Det var hans mamma, en fysiskt robust, kompetent, självcentrerad kvinna, som hade blivit omättlig i sina krav på hans tid och uppmärksamhet ända sen hon blev änka sex år tidigare.”

Tycker jag känner igen detta.

“En annan man hade som vana att tysta ner sin fru med ett irriterat ‘Inte så högt!’ så snart hon började prata om nånting med minsta antydan till entusiasm eller upphetsning. 😦

Efter hand så kom han i familjerådgivningen att se att det inte var högljuddhet från hans fru som triggade denna respons

Det var snarare så att hans fru sällan höjde rösten. Den verkliga triggern var hans omedvetna rädsla att om han inte klippte av henne så kunde hon kasta sig iväg och ohejdat börja skrika – precis som hans nu åldriga moder bokstavligen gjort varje dag i hans liv medan han växte upp och fortfarande gjorde alltför ofta.

Det krävs känslomässig intelligens hos en man för att hejda sig från att reagera olämpligt mot sin partner och erkänna att dessa reaktioner kan ha mer med hans mamma att göra än med hans maka.

Så snart som han utvecklar denna intelligens kan han bättre identifiera och kategorisera sina känslor mot modern, för att hindra dem från att spilla över på och skada hans relation med sin partner.”

Men mamman är långt ifrån den enda som påverkar en pojke att bli han den senare blir som man! Pappan är nästa påverkansfaktor! Inte alls oviktig! Inte minst som normgivare och rollmodell! En normgivare och rollmodell som kan ha avgörande betydelse för om sonen senare kan leva ett rikt liv med tillgång till en rik palett av känslor. Så sonen helt enkelt mår bra känslomässigt senare i livet!

51YQSVCV39L._SX304_BO1,204,203,200_

Jag har börjat läsa “Real Boys’ Voices” som handlar om allt detta, men mer från pojkarnas synvinkel. Jag är inte alls förvånad att män har en rad problem, mår dåligt, i extremfallen begår hemska våldsbrott (såna som vi sett först i USA, men nu också här i Europa och t.o.m. Norden), har relationsproblem och är extremt beroende av sina partners osv osv osv.

Pollack menar t.o.m. att dessa ohörda pojkar kan bete sig på sätt som sen ger dem diagnosen ADHD.

Och jag tror också att vi här har förklaringen till de troll (inom alla samhällsklasser och med alla slags utbildningar) som härjar på nätet i skydd av anonymitet oftast. 😦

Och båda de böcker jag refererar till ovan har skrivits av MÄN!

Drömkvinnan…

August 4, 2016 § 3 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

En man berättade om sin första fru för sin partner:

“Hon jagade efter mig och även om hon inte var min drömkvinna så gav jag efter.”

Innan han berättade detta (partnern har hört detta förut) sa han att hon inte skulle ta honom fel nu.

Partnern undrar vilken slutsats hon ska dra, trots hans försäkran om att hon inte skulle ta det fel. Hon är inte hans drömkvinna riktigt, men trots det så har han hållit fast vid henne ända till nu!?

Men vänta nu: hur menar han? Hon kunde ju vända på det? Anser han att han är drömmannen?

Om man tänker efter: finns den där drömkvinnan? Och om en man som söker efter drömkvinnan skulle hitta henne är han bara att gratulera!

Och det är bara att knalla ut och hitta den där drömkvinnan? Hon som ser ut som ens drömkvinna är bara ens nya partner?

Är det så? För kvinnor är inga gudinnor? De är mänskliga varelser. Med känslor och behov.

De kan klara en tid med givande och omhändertagande, ibland lång tid, men förr eller senare så fixar inte ens den mest fantastiska kvinna att få väldigt lite tillbaka, kanske ingenting! Antingen protesterar hon eller så blir hon sjuk och/eller bryter ihop?

Levant skriver om just dessa behov hos många män, kanske de flesta, att i olika grad bara förvänta sig förståelse och diverse andra saker av sina kvinnor, men inser inte att de knappt ger något tillbaka. Han menar att mannen försöker hitta en mamma, som behovslöst bara ger och tar hand om.

Mannen sa också:

“Jag anser att jag har rätt att säga vad jag är missnöjd över!”

Men fortsättningen kom inte:

“Och jag anser att du också har den rätten!”

Jag skulle vilja kommentera denna postning med citat ur Levants bok på detta tema.

Varken man eller kvinna mår gott i den här sortens relation och ingen kommer att få sina behov fyllda. 😦

51YQSVCV39L._SX304_BO1,204,203,200_

I boken “Real Boys’ Voices” av William Pollack* får läsaren ta del av de vittnesmål unga pojkar har om sin tillvaro; vilka behov de har innerst inne, som kultur och mans- och kvinnosocialisering förbjuder dem. De vittnar om att pojkar har en massa behov som mer eller mindre ignoreras och måste tryckas ner.

Och extremfallen av denna socialisering ser man i de vansinnesdåd som skett den senaste tiden (men också några år tillbaka) utförda av ensamma män. Så detta är något vi borde försöka göra något åt; både för enskilda män och deras liv och relationer (inte minst i privatliv och på arbete), utan också för samhället och världen i stort.

Vi skulle inte behöva släppa ut galningar i vår värld och inte ha män som mår så dåligt att de begår självmord. Kvinnor och barn skulle må bättre av män som hade kontakt med sina behov och känslor och kunde uttrycka dem och som inte uttrycker dem i utbrott eller fysiskt och mentalt våld.

*Den artikel från New York Times är väldigt intressant! Här ett citat:

“IN MY TRAVELS THROUGHOUT THIS COUNTRY FROM THE inner-city neighborhoods of Boston, New York, and San Francisco to suburbs in Florida, Connecticut, and Rhode Island; from small, rural villages in New Hampshire, Kentucky, and Pennsylvania to the pain-filled classrooms of Littleton, Colorado—I have discovered a glaring truth: America’s boys are absolutely desperate to talk about their lives.

They long to talk about the things that are hurting them—their harassment from other boys, their troubled relationships with their fathers, their embarrassment around girls and confusion about sex, their disconnection from parents, the violence that haunts them at school and on the street, their constant fear that they might not be as masculine as other boys.

But this desperate coast-to-coast longing is silenced by the Boy Code—old rules that favor male stoicism and make boys feel ashamed about expressing weakness or vulnerability. Although our boys urgently want to talk about who they really are, they fear that they will be teased, bullied, humiliated, beaten up, and even murdered if they give voice to their truest feelings.

Thus, our nation is home to millions of boys who feel they are navigating life alone—who on an emotional level are alone—and who are cast out to sea in separate lifeboats, and feel they are drowning in isolation, depression, loneliness, and despair.

Our sons, brothers, nephews, students are struggling. Our boyfriends are crying out to be understood. But many of them are afraid to talk. Scotty, a thirteen-year-old boy from a small town in northern New England, recently said to me,

‘Boys are supposed to shut up and take it, to keep it all in. It’s harder for them to release or vent without feeling girly. And that can drive them to shoot themselves,’

I am particularly concerned about the intense angst I see in so many of America’s young men and teenaged boys. I saw this angst as I did research for Real Boys, and then again in talking with boys for this book.

Boys from all walks of life, including boys who seem to have made it—the suburban high school football captain, the seventh-grade prep school class president, the small-town police chief’s son, the inner-city student who is an outstanding cartoonist and son of a welfare mother—all were feeling so alone that I worried that they often seemed to channel their despair into rage not only toward others but toward themselves.

An ordinary boy’s sadness, his everyday feelings of disappointment and shame, push him not only to dislike himself and to feel private moments of anguish or self-doubt, but also, impulsively, to assault, wound, and kill.

Forced to handle life’s emotional ups and downs on their own, many boys and young men—many good, honest, caring boys—are silently allowing their lives to wither away, or explode.

We still live in a society in which our boys and young men are simply not receiving the consistent attention, empathy, and support they truly need and desire. We are only listening to parts of what our sons and brothers and boyfriends are telling us.

Though our intentions are good, we’ve developed a culture in which too often boys only feel comfortable communicating a small portion of their feelings and experiences. And through no fault of our own, frequently we don’t understand what they are saying to us when they do finally talk.

Boys are acutely aware of how society constrains them.”

De goda nyheterna är att de har börjat prata om detta och intressera sig för detta! Att medvetenheten om detta finns! Ett steg i rätt riktning! Ett viktigt första steg, men bara ett första steg!

Nu finns det äntligen nån som vill höra dessa röster och lyssna till dem! Och män som med kraft går ut och säger att även vuxna män kan komma tillrätta med detta! Se Levants bok t.ex. Har försökt hitta nyare litteratur, men hittills inte lyckats!

Manlig depression – igen…

July 11, 2016 § 4 Comments

800px-Vincent_Willem_van_Gogh_002

Intressant! I “A Better Instrument for Assessing Male Depression” eller “Ett bättre instrument för att uppskatta manlig depression” kan man läsa (min översättning):

I en genomgång av litteraturen, se Whitfield (2003), fann man i en gruppgenomgång av tidskrifter, 209 studier där depression kopplades med en historia med barndomstrauma. Fastän det har funnits ett antal teorier, där man försökt att förklara manlig depression, så har en teori som baseras på könsspecifik sårbarhet för trauma viktiga kliniska innebörder. Pollack (1998) föreslår:

Historiska, kulturella och ekonomiska krafter har påverkat föräldrastilar så att män som pojkar har lidit av traumatiskt avbrytande från sin tidiga anknytningssomgivning [dvs de har inte fått sina behov av anknytning tillgodosedda], en för tidig psykisk separation från både moderliga och faderliga omsorgsgivare [dvs föräldrar, varken mamma eller pappa, eller deras ersättare har kunnat ge de små pojkarna det behov av anknytning (värme och närhet, fysiskt och emotionellt) som de behöver, detta p.g.a. sina tidigare erfarenheter i sin tur. De har temporärt, på grund av egna problem, eller mer långvarigt, kanske livsvarigt, inte kunnat ge den lille pojken den anknytning eller senare bekräftelse på känslor som han behövde för att senare må bra och ha sunda relationer med andra människor]

Detta är en normgivande manlig, könsanknuten förlust, ett trauma på grund av övergivande av pojkar vilket kan visa sig senare hos den vuxne genom ett symtomatiskt beteende, ett försvar som är karaktäristiskt [för den här typen av problem] och en sårbarhet för depression.

Baserat på sin teori om könsspecifik sårbarhet för trauma, har Pollack (1998) föreslagit en klassifikation som han kallar ‘Major Depressive Disorder – Male Type.’ Pollack lokaliserar ett antal symtom, vilka inkluderar de följande:

  • Ökat bortdragande från relationer: kan förnekas av patienten.
  • Överengagemang i arbetsaktiviteter: kan nå tvångsmässiga problem, som maskeras med kommentarer om ‘stress’ (utbränning) [man förklarar dessa med stress eller utbrändhet?].
  • Ökande, rigida krav på autonomi [‘Jag behöver ingen! Jag är inte beroende!’?]
  • Ett skifte i intressenivå för sexuella möten: kan bli antingen ett minskat eller ett ökat intresse (håll isär från mani [dvs det är inte mani]).
  • Ökning av intensiteten och frekvensen arga utbrott.
  • Nytt eller förnyat intresse för självhandhavandet av psykoaktiva substanser [självmedicinering med alkohol, droger, nikotin etc].
  • Förnekande av all ledsenhet samt en oförmåga att gråta.
  • Frän självkritik: som ofta fokuserar på misslyckanden på arenor som familjeförsörjare och/eller beskyddare [där man känner trycket eller där man inte kan leva upp till denna manligt traditionella roll?]
  • Utarmad eller impulsiv sinnesstämning.
  • Undvikande hjälp av andra: ‘jag-kan-själv-syndromet’. (Pollack, 1998) [känsligt om man måste ha hjälp, om kvinnan man lever med kan och är handlingskraftig t.ex.?]

Andra teorier som försöker förstå de olika sätt män och kvinnor uttrycker depression fokuseras på betingning till en viss roll [hur kvinnor respektive män ska bara och bete sig] (Kilmartin, 2005, Lynch and Kilmartin 1999, Real 1997). Dessa teorier baseras på forskning som visar att maskulinitet är kulturellt definierad som anti-feminitet (Brannon 1985, Pollack 1998, Kilmartin 2005) [man tar avstånd från allt som är feminint; svaghet och känslor och beroende och osäkerhet; skäms över detta och över att man inte kan ‘allt’]. 

Män är betingade att uttrycka sig själva på motsatta sätt än kvinnor [de lärs detta inte minst genom de rollmodeller de har tidigast och närmast]. 

Om kvinnor riktar känslor inåt, så riktar män dem utåt [generellt, men undtag finns och unga kvinnor verkar anta mer manliga rollbeteenden, även de av ondo]. Sålunda föreslår Kilmartin (2005) att, diagnostiskt sett, så inkluderar symtom på depression i män följande:

  • Dåligt humör.
  • Aggression.
  • Missbruk av substanser.
  • Fysiskt och sexuellt risktagande.
  • Emotionell okänslighet/domning.
  • Överengagemang i arbete eller sport eller bådadera.
  • Försämrade vänskaper.”

Where Am I?

You are currently browsing the real men – what’s that? category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....