Våld: döda eller bli dödad, bokstavligt eller bildligt…

March 31, 2017 § 10 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Pollack skriver i kapitel 13 “Våld: döda eller bli dödad” s 338-339 i boken “Real Boys – Rescuing Our Sons from the Myths of Boyhood”:

Det börjar med avskiljande: rötterna till manligt våld

Idag begås det mesta våldet i vårt samhälle av unga män mot andra unga män. Våld är det synligaste och mest oroande resultatet i processen som börjar när en pojke pushas in i vuxenvärlden alltför tidigt och utan tillräcklig kärlek eller tillräckligt stöd.

Han blir allvarligt avskild, drar sig tillbaka bakom masken och uttrycker den enda ‘accepterade’ manliga känslan – vrede. 

När en pojkes vrede blir för stor kan den resultera i ett våldsutbrott: våld mot honom själv, våld mot andra, våld mot samhället.

Våld är således den slutliga länken i en kedja som börjar med avskiljande. 

Våld handlar också om skam och heder. För många pojkar så innebär att inte ‘veta hur man slåss’ – eller att vägra att slåss när man blir utmanad att göra detta – ses som vanhedrande, ett tecken på tvivelaktig maskulinitet. 

Genom att lära sig hur man slåss /…/ försöker vår unge aggressor att respektera gamla pojkkodregler som uppfordrar till att göra allt som är möjligt för att skydda sin heder och förhindra skam. 

Vi har redan pratat om en pojkes känslighet för skam och att göra sig tuff för att skydda sig mot denna skam. Våld är, förstås, en pojkes försök att gå ett steg längre – att omintetgöra skam och vanheder genom att gå till offensiv, genom att skada en annan mänsklig varelse. 

Ironiskt nog så representerar våld hos pojkar också ibland ett fåfängt försök från deras sida att återknyta med andra, att skapa och behålla vänner. /…/ Våld kan ge en del pojkar en falsk känsla att de på något vis kommer närmare varandra, knyter an /…/ genom ett individuellt och kollektivt agerande av aggression och elakhet.”

Men istället för att återanknyta så isolerar man sig ännu mer? Stöter bort istället för tvärtom? Och så blir man ännu argare och vreden och frustrationen byggs på alltmer?

De som fortfarande kan skämmas över sitt beteende kan ändras, men de som inte känner skam, bara kallt rättfärdigande, kan aldrig kureras?

“En värld av våld.

De flesta av oss tror att våld handlar om andra människors barn. Vi tror att våld är en undre värld bebodd av gatukriminella, gängmedlemmar, seriemördare, illasinnade våldtäktsmän – samhällets drägg, inte våra barn eller barn till människor vi känner.”

Men våld tar sig inte bara uttryck i fysisk aggressivitet. 

“… prata med nästan vemsomhelst och så småningom kommer du att avtäcka någon förekomst av våld, som har berört någon i eller nära hans eller hennes [eller din egen] familj.”

Ja återigen, våld kan ta sig olika uttryck och är något som är angeläget för oss alla.

“Farbrodern som var advokat som begått självmord. Sonen vid det prestigefyllda universitetet som blev mystiskt mördad. Marknadsmanagern som blev allvarligt skadad i en bilkrasch sent på natten. Familjevännen som anklagades att ha misshandlat sin fru fysiskt. Den nioårige sonen som dödades i en cykelolycka. De fyra intet ont anande studenterna och deras lärare som blev kallblodigt mördade i skolan en tisdagsmorgon, enligt vad som påstås, av två pojkar från Arkansas [se Columbinemassakern i Colorado].”

Så oerhört sorgligt och oerhört onödigt! Det skulle inte behöva vara så ett enda dugg! Varför pratas det inte i betydligt högre grad och allmänt om det Pollack skriver? Det borde skapas en medvetenhet om vad vi socialiserar in inte bara våra flickor, utan också våra pojkar i.

“Faktumet är att vi alla lever i en värld av våld och att våra pojkar är särskilt sårbara för dess många manifestationer. Bara en liten procent av pojkarna begår eller deltar i den värsta sortens våld – våldsdåd – eller är offer för dylikt. Men alla är vittnen till extremt våld i en eller annan form: i skolan, på gatan, i nyheterna, i TV-program, i filmer, på datorn, i böcker och tidningar och, sorgesamt alltför ofta, hemma. 

De flesta föräldrar till pojkar måste handskas med ämnet våld väldigt tidigt i sina söners liv, precis som varje pojke måste handskas med det själv. Utmaningen för föräldrar är att förstå skillnaden mellan action, vilket pojkar älskar, och våld, vilket de flesta pojkar inte gillar – och att lära sig hur man hjälper pojkar den sida av linjen, som skiljer de två. 

När blir bråk alltför grovt? När blir att retas mobbning? När korsar oförskräckthet gränsen för onödigt risktagande? 

Som föräldrar vill vi uppmuntra våra pojkar i deras strävan efter action men hålla dem från att bli del av den nationella statistiken som kan hänföras till våld i vårt samhälle. 

Vi kan göra detta genom kraften i anknytningen, som vi har diskuterat genom hela denna bok – genom att förbli nära involverade i våra söner, lära dem hur man handskas med en vrede som kan bli till våldsamt raseri och ge så mycket information som vi kan för att hjälpa dem att undvika att bli offer för andras skadliga agerande.”

Ja, det är väldigt skamligt att inte vara “on top of everything”? Skamligt att inte kunna eller veta, utan måsta fråga? 😦

Att reagera med vrede när minsta sårbarhet (inte minst beroende) exponeras, om så bara undermedvetet för en själv (den kvinnliga partnern kanske inte är medveten om det för fem öre ens)? Minsta lilla av detta triggar ett ilskeutbrott som MÅSTE uttryckas OCH rättfärdigas? Och ofta är det föremålet för vreden som rättfärdigar vredesutbrottet. 😦

Men det här måste männen själva ta itu med!

s 340:

“Unga män och pojkar lider också en hel del av våld som hör till kategorin risktagarbeteende som gått fel.

Michael Kennedy, Robert Kennedys sjätte barn, dog i slutet av 1997 när han spelade fotboll på skidor. Fastän han var trettionio år, knappast en pojke, när han smällde in i trädet, höll han på med den sorts ‘pojkar-är-alltid-pojkar’-beteende som vårt samhälle inte bara tolererar utan har kommit att respektera, uppmuntra och till och med vörda.

Statistik visar att Michael Kennedy inte är ensam – fastän 60 procent av alla skidåkare är män [resten är kvinnor och barn?], så är 85 procent av de skidåkare som dödas män. Och fastän det inte rörde sig om något brott, inga vapen var inblandade, det inte handlade om ont uppsåt, så var Michael Kennedy faktiskt offer för våld

Och en av de mest tragiska manifestationerna av manligt våld är förstås självstympning [inkluderande rökning, bruk av alkohol och droger] och självmord. Som vi diskuterat tidigare har självmordsfrekvensen bland män mellan femton och tjugofyra år tredubblats mellan 1950 och 1990 och självmord är nu den tredje ledande orsaken till död i denna åldersgrupp. 

Bland amerikaner i alla åldrar är självmordsfrekvensen bland män fem gånger så stor som bland kvinnor. 

Våra pojkar och unga män är i sanning i riskzonen för alla sorters våld – från slagsmål och olyckor, till våldsbrott, mord och självmord.

‘Den främsta orsaken till dödlighet och sjuklighet bland tonåringar har skiftat från infektionssjukdomar till beteendeorsaker,’ skriver doktor C. Wayne Sells, en specialist i barnmedicin i Kalifornien.”  

Riskbeteendet har ökat?

Det tråkiga är att kvinnor verkar ha börjat ta efter de sämre dragen hos män. 😦

Och de här männen bidrar till relationer som tänjs. 😦 Se Emma Bergstens krönika “Par som reser tillsammans verkar ha tråkigast”:

“Det spelar ingen roll om vi sitter i en bar eller ligger vid poolen, det är så mycket sura miner bland paren. På vårt förra hotell bevittnade vi till och med gråt och förtvivlan hos ett par som hade det riktigt kämpigt. “

Jag känner igen det där. 😦

“Alla problem man har hemma följer också med på semestern, och jag är så tacksam över att det är mamma som jag reser med och vi har roligt hela tiden och trivs så bra tillsammans.

Det förvånar mig inte att det finns studier på att par ofta gör slut efter semestern.” 

😦 Sorgligt!

Stjäl denna text:

“Hjälp mig, jag vet inte hur jag ska hantera detta!

Jag är läkare [kvinna]. Min pojkvän (systemarkitekt) och två av mina manliga vänner (ingenjör och HR-administratör) har för vana att mansplaina kroppens olika mekanismer, sjukdomar etc för mig.

Att säga att de har fel (när de har det) eller syrligt påpeka att jag förmodligen vet mer om ämnet än de hjälper inte. Kan jag på något sätt få dem att sluta med detta frustrerande beteende eller får jag helt enkelt lära mig att leva med det?”

Let the Sunshine…

February 2, 2017 § Leave a comment


Hur skulle han reagera om hon sa:

“Jag skulle vilja prata om detta, men jag tror att du kommer att reagera känslomässigt… (så jag bryr mig inte om att prata om det).”

Ganska sårande mot henne och den hon är och det hon gjort! Hon förtjänar det inte? Hur skulle han känna och reagera om han blev behandlad så, ja? Skulle han inte bli ledsen, sårad och t.o.m. arg?

Sannolikheten att man därmed gör den andra parten öppen för prat minskar. Och är det det som han vill åstadkomma? En omöjlig partner, är det det han vill ha, så han kan klaga på henne? Eller förstör han det som är bra och fint? Något självdestruktivt?

Vad tjänar man på att trycka ner sin partner? Att göra den man lever med konstant ledsen, vad vinner man på det? Att konstant kritisera och irritera sig på…

Ja, man borde vara rädd om varandra! Och försöka uttrycka sig på ett sånt sätt som inte missgynnar kommunikation.

Och vem är det som reagerar känslomässigt? T.ex. blir arg!

“Oppressorn” säger:

“Se mig inte som en fiende!”

Vem behandlar vem som fiende? Men det är inte medvetet, eller?

När hon ringer så låter han som om:

“Varför ringer du?”

Som om det är för att kontrollera honom, inte av omsorg och för att hon bryr sig…

Han kan också fråga:

“Varför säger du detta?”

Hon blir helt stum.

“Ingen aning. Bara för att småprata!”

Hon blir ledsen och arg.

Men säger hon inget så blir han arg över det. 😦

“Ditt missnöje och din otillfredsställelse gjorde att jag lämnade dig,”

Skrev hans första fru i kommentar, arg? De skilde sig för kanske 40 år sen. Redan då var det så här!?

“Jag tror att han är rädd för att bli avvisad (och därför kontaktar han inte sin son)!”

trodde hans äldsta syster. Ja, är det så? Han stöter bort folk innan han själv blir bortstött, inklusive dem som borde stå honom närmast? Och de som bryr sig kan bli ganska förvirrade:

“Bryr han sig inte om mig?”

Sorgligt – och tragiskt? 😦

“Jag kommer inte att läsa ditt ‘fucking’ meddelande!” eller har du tänk på att om du säger så så kan folk bli ledsna? Har du tänkt på att det du säger kan vara sårande? Hur reagerar du om nån säger så till dig? Om nån hackar och klagar, på dig och väldigt mycket annat…

January 29, 2017 § 8 Comments

“Jag blir väldigt ledsen när jag så gott som dagligdags verkar irritera och när jag också i negativa termer får höra hur jag är, och väldigt ledsen att jag mest verkar orsaka daglig irritation och missnöje. När jag sen dessutom sällan eller aldrig får höra att jag är bra eller gör något bra, är snäll och omtänksam (kan inte påminna mig att jag hört något sånt, men jag kan ju ha glömt). Dvs det negativa balanseras knappt alls av något positivt! Är jag i sån avsaknad av något positivt eller som är värt att tycka om? Vilket naturligtvis kan vara fallet!

Har ingen aning hur jag ska förhålla mig, blir både arg och ledsen – och förmodligen ganska negativ.

Att ofta få höra hur jag är riskerar också att underminera den eventuella självkänsla jag har. Och gör mig snarare mindre positivt stämd till den som kritiserar, vilket spiller av sig på annat. Färgar ens upplevelse av saker. Blir svårare att njuta och ha kul och glädjas fritt och med fullt hjärta.

När jag nu var på promenad slog det mig: “Jag UNDRAR vad Y anser att han behöver (och som han inte får)?”

JAG behöver återhämtning när jag är hemma och ledig, inte vara ständigt beredd på att hamna i en position där jag måste försvara mig och hur jag är. Eller bli kritiserad och irriterad på. Jag behöver positiv energi för att orka med mitt liv, på jobbet, privat, när jag är ledig, om vi är ute och reser, när vi har bjudit hem folk, när vi ska göra något, när vi ska åka och handla eller what ever.”

Han sa, ursinnig:

“Jag kommer inte att läsa ditt ‘fucking message’!!!”

Han kom och skällde och skrek och ryckte tidning ur händerna på henne och slängde iväg den.

Står reaktionerna i proportion till hur hon är? Finns det rim och reson i dem? Vad ska hon svara? Hur hon än svarar så svarar hon förmodligen fel. Svarar hon emot eller håller med så är inget av det bra! Hur förväntas hon reagera? Börja gråta? Känns det tryggt om hon börjar skälla tillbaka?

Hon funderar om reaktionerna kommer på faktum att föremålet för skällandet är människa? Föremålet för utbrottet är faktiskt en levande människa, som känner, har känslor? Och som inte är en kall, död docka? Och det är svårt att tåla?

Och vore hon en kall, död docka så skulle DET också orsaka vredesutbrott?

Så helst skulle den andra parten bli osynlig, gå upp i rök, försvinna från jordens rund?

Ja, han blir ju arg på föremål och företeelser också, dvs det är inte bara människor som orsakar den. Som om alla dessa fenomen är där för att djävlas? Eller han behöver något att avreagera sig på?

Han klagar, kritiserar och är irriterad på en massa. Det gör henne ledsen, hon dras med i nedstämdhet – och hon blir arg!

Och så anklagar han henne för känslomässig misshandel… 😦 Vem är det som låter sitt dåliga humör, missnöje och ilska gå ut?

Han signalerar:

“Du duger inte! Du är fel, inte god nog!”

ÄR det verkligen det han vill att hon ska förstå?

Att “framställa” sig som så god…

January 24, 2017 § 3 Comments

“Du försöker framställa dig som så god!”

sa han. Vad skulle han svara om nån sa något liknande till honom? Vad skulle hon svara på det? Och hur ska hon då “framställa” sig? Som en riktig skit, eller vad?

Vadå om hon blir ledsen eller om det är sårande att han säger så? Men det är vad hon är värd att få höra om sig själv?

Är inte detta att vara dum, nästan lite elak? Kunde det räknas in under känslomässig misshandel? Kan det vara ett tecken på att det tenderar finnas känslomässig misshandel i den här relationen?

“Hur tror du att det känns att få höra något sånt? Är det vad du anser att jag är värd? Hur ska jag ‘framställa’ mig som istället? Hur skulle du reagera om du fick höra något liknande om dig? Vad gör detta för min självkänsla? Behöver den få sig en knäck?”

Var det så här han uppfostrades att kommunicera*? Med viss möda kan hon ifrågasätta detta. Vad säger det?

*Kan man skylla sitt dåliga beteende mot oskyldiga på andra? “You Would Do The Same Thing If An Old Witch Had Your Father’s Soul Trapped In A Lantern” Would you? Should you? Arg

Letting the ones you live with down…

December 28, 2016 § Leave a comment

felitti-ace-dvd-3-min-preview-screenshot

om Vincent Felitti och drogmissbruk.

“Kan du inte säga: ‘När du säger så där blir jag ledsen!'”

Kan han alls sätta sig in i att den andra parten blir ledsen? Skiter han i det? Eller tycker han att hon gett honom anledning? Tror han att han själv är fullkomlig (“den som kaste första stenen”)? Ja, skulle han vilja höra samma saker om sig själv? Hur skulle han reagera? Gäller inte den gyllene regeln här?

Den där gyllene regeln blir “stelbent.” För att han inte vill bli störd (något hon bara ska förstå ordlöst och genom tankeläsning), så tror han att hon inte vill bli störd och så går båda och väntar på båda och så går en hel dag av väntan på varandra! Tar hon initiativ till något så “ska hon bestämma”! Saker blir så komplicerade! 😦

Till slut tror hon att hon förstår varför de inte kunnat dela resväska: när de varit utomlands har de måst släpa all packning från bilen till hotellrummet varenda dag, för han vill inte dela resväska med henne med det nödvändigaste (toalettsaker och nödvändiga ombyten).

Precis som missbrukaren av alkohol smyger med flaskorna, så smyger han med cigaretterna: han har flera cigarettpaket i sin resväska, men detta vill han inte visa henne!

Att han äventyrar hälsan, är det bara hans angelägenhet? Sviker han inte deras förhållande/relation? Vem ska ta hand om honom när han blir sjuk? För jo, cigaretterna ÄR redan på väg att förstöra hans lungor! Det konstaterades att han har begynnande emfysem för snart 2 år sen.

Hans f.d. andra fru var också missbrukare, av alkohol – men också av cigaretter. Alkoholen har hon övergivit, men tydligen inte cigaretterna. Han märkte inte att hans fru drack.

Vincent Felitti skriver om ursprunget till missbruk:

“My intent is to challenge the usual concept of addiction with new evidence from a population-based clinical study of over 17,000 adult, middle-class Americans. The usual concept of addiction essentially states that the compulsive use of ‘addictive’ substances is in some way caused by properties intrinsic to their molecular structure.

This view confuses mechanism with cause. Because any accepted explanation of addiction has social, medical, therapeutic, and legal implications, the way one understands addiction is important. Confusing mechanism with basic cause quickly leads one down a path that is misleading. Here, new data is presented to stimulate rethinking the basis of addiction./…/

Smoking: Smoking tobacco has come under heavy opposition in the United States, particularly in southern California where the ACE Study was carried out. Whereas at one time most men and many women smoked, only a minority does so now; it is illegal to smoke in office buildings, public transportation, restaurants, bars, and in most areas of hotels. When we studied current smokers, we found that smoking had a strong, graded relationship to adverse childhood experiences./…/

 When we match the prevalence of adult chronic bronchitis and emphysema against ACEs, we again see a strong dose-response relationship. We thereby proceed from the relationship of adverse childhood experiences to a health-risk behavior to their relationship with an organic disease. In other words, Figure 2 illustrates the conversion of emotional stressors into an organic disease, through the intermediary mechanism of an emotionally beneficial (although medically unsafe) behavior./…/

 Alcoholism: One’s own alcoholism is not easily or comfortably acknowledged; therefore, when we asked our Study cohort if they had ever considered themselves to be alcoholic, we felt that Yes answers probably understated the truth, making the effect even stronger than is shown. The relationship of self-acknowledged alcoholism to adverse childhood experiences is depicted in Figure 3. Here we see that more than a 500% increase in adult alcoholism is related in a strong, graded manner to adverse childhood experiences.1./…/

Discussion: Although awareness of the hazards of smoking is now near universal, and has caused a significant reduction in smoking, in recent years the prevalence of smoking has remained largely unchanged. In fact, the association between ACE Score and smoking is stronger in age cohorts born after the Surgeon General’s Report on Smoking. Do current smokers now represent a core of individuals who have a more profound need for the psychoactive benefits of nicotine than those who have given up smoking? Our clinical experience12 and data from the ACE Study suggest this as a likely possibility. Certainly, there is good evidence of the psychoactive benefits of nicotine for moderating anger, anxiety, and hunger.9″

Han kan gott ha skuldkänslor för varje cigarett han tar. Han sviker den han lever med, som inte har ett enda dugg med den misshandel han fick utstå som barn att göra.

Vadå, ta ansvar för sig och sitt? Han har inte gjort nånting för att ta itu med sig eller sitt, så vitt hon vet! Han kan ha goda skäl till det? 😦

Män och relationer…

August 10, 2016 § 2 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

I kapitlet “Män och relationer” kan man läsa på s 264-265:

“Man kan tro att män borde ha bekväm tillgång till sina nutida känslor mot sina mödrar. Ibland har de det. Men ofta har de det inte, därför att deras nutida känslor väldigt ofta kan relateras till känslor från tidigaste barndom.

Inte heller är de särskilt bra på att se hur mycket dessa inte erkända känslor inkräktar på deras relationer med sina partners. 😦

Jag tänker till exempel på en man som hade en vana när han kom tillbaka från en visit hos sin mamma, som var änka, att explodera mot sin fru – en vana han inte medgav förrän hans fru påpekade denna under familjerådgivning.

Så småningom kom han att se att det inte var hans fru som gjorde honom rasande. Det var hans mamma, en fysiskt robust, kompetent, självcentrerad kvinna, som hade blivit omättlig i sina krav på hans tid och uppmärksamhet ända sen hon blev änka sex år tidigare.”

Tycker jag känner igen detta.

“En annan man hade som vana att tysta ner sin fru med ett irriterat ‘Inte så högt!’ så snart hon började prata om nånting med minsta antydan till entusiasm eller upphetsning. 😦

Efter hand så kom han i familjerådgivningen att se att det inte var högljuddhet från hans fru som triggade denna respons

Det var snarare så att hans fru sällan höjde rösten. Den verkliga triggern var hans omedvetna rädsla att om han inte klippte av henne så kunde hon kasta sig iväg och ohejdat börja skrika – precis som hans nu åldriga moder bokstavligen gjort varje dag i hans liv medan han växte upp och fortfarande gjorde alltför ofta.

Det krävs känslomässig intelligens hos en man för att hejda sig från att reagera olämpligt mot sin partner och erkänna att dessa reaktioner kan ha mer med hans mamma att göra än med hans maka.

Så snart som han utvecklar denna intelligens kan han bättre identifiera och kategorisera sina känslor mot modern, för att hindra dem från att spilla över på och skada hans relation med sin partner.”

Men mamman är långt ifrån den enda som påverkar en pojke att bli han den senare blir som man! Pappan är nästa påverkansfaktor! Inte alls oviktig! Inte minst som normgivare och rollmodell! En normgivare och rollmodell som kan ha avgörande betydelse för om sonen senare kan leva ett rikt liv med tillgång till en rik palett av känslor. Så sonen helt enkelt mår bra känslomässigt senare i livet!

51YQSVCV39L._SX304_BO1,204,203,200_

Jag har börjat läsa “Real Boys’ Voices” som handlar om allt detta, men mer från pojkarnas synvinkel. Jag är inte alls förvånad att män har en rad problem, mår dåligt, i extremfallen begår hemska våldsbrott (såna som vi sett först i USA, men nu också här i Europa och t.o.m. Norden), har relationsproblem och är extremt beroende av sina partners osv osv osv.

Pollack menar t.o.m. att dessa ohörda pojkar kan bete sig på sätt som sen ger dem diagnosen ADHD.

Och jag tror också att vi här har förklaringen till de troll (inom alla samhällsklasser och med alla slags utbildningar) som härjar på nätet i skydd av anonymitet oftast. 😦

Och båda de böcker jag refererar till ovan har skrivits av MÄN!

Apropå “kultur”…

January 17, 2016 § 3 Comments

base-instincts

Fick en rejäl utläggning här på morgonen om sexism och rasism, uppfostrande och “upplysande,” och började fundera. För det handlar inte om kön eller ras menar den som helt oprovocerat startade sin utläggning, istället handlar det om kultur, olika kulturer. Det fick mig att börja fundera över detta med “kultur”! Kan olika kulturer råda även inom en och samma s.k. “kultur”? Goda och mindre goda kulturer i ett och samma land (påstått samma kultur)? Fast alla är infödda sen flera hundra år tillbaka! Kan det finnas olika kulturer i familjer, grupper osv i denna större kultur?

Den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus, som undersökte cirka 20 av de värsta seriemördarna i USA, skriver på sidan 191-192 i sin bok ”Base Instincts – What Makes Killers Kill” i kapitlet ”Hitler and Hatred” i min översättning från engelskan (bör tilläggas att den ursprungliga anledning till att han gjorde denna undersökning, vilken resulterade i boken, var för att försöka hitta faktorer som kunde förvandla ett dödsstraff till ett livstidslångt. Då upptäckte han att de här männen varit utsatta för horribla övergrepp från första början i deras liv, sexuella, fysiska och känslomässiga i en obegriplig omfattning och grymhet, utan undantag):

”Är det inte möjligt att det [också] finns en koppling mellan våld i hemmet och terrorism [som hos seriemördarna]?”

undrar Pincus.

“I ett samhälle som tillåter eller uppmuntrar stigmatiseringen av en grupp människor, är inte mental sjukdom eller hjärnskador nödvändiga för att producera mordiskt våld. De våldsamma impulserna som skapats av misshandel kan få utlopp hos medicinskt normala, [tidigt] misshandlade individer i ett sjukt samhälle [där ‘samhälle’ kan förstås som just samhälle, land, grupp osv].

Det ohämmade gillandet av våld i vissa politiska partier  och gäng kan göra dessa grupper attraktiva för de misshandlade

Fastän vi har väldigt lite information om familjedynamiken hos medlemmar av terroristorganisationer, tror jag att historien med fysisk och sexuell misshandel och även mental sjukdom, paranoia och hjärnskada är allmänt förekommande bland dem.”

Och vidare:

”Om ett samhälle [definierat som ett land, politiskt parti eller en grupp], tog bort kravet att dess medlemmar beter sig på ett fredligt sätt mot dess fiender, skulle hjärnskada och mental sjukdom inte vara nödvändig för att släppa lös den impuls till våld som skapats av tidig misshandel.”

Och var kommer hjärnskada och mental sjukdom ifrån?

“Om samhället säger ‘Du är nu fri att våldta, tortera och döda våra fiender,’ skulle den misshandlade svara med entusiasm.”

Och det tror jag vi har sett redan! Ett av de mest kända exemplen är väl koncentrationslägren. Pincus betonar:

“Varje amerikansk soldat i Vietnam begick inte ohyggligheter, inte heller varje tysk i andra världskriget eller varje varje arab i PLO.

Vad är skillnaden mellan våldsamma och icke våldsamma medlemmar av såna samhällen? Jag gör anspråk på att påstå att tidig misshandel i barndomen skiljer förövare från icke förövare.

I en sociologisk studie av medlemmar i rasistiska organisationer i USA, vilken genomfördes under inte så liten personlig risk, pekade Raphael Ezekiel* ut ett antal drag i bakgrunden hos medlemmar av hatgrupper, vilka leder tankarna till livet hos de väldigt våldsamma brottslingar jag har bedömt [Pincus ser samma saker i båda dessa gruppers bakgrunder].”

*utdrag ur den bok Ezekiel skrev.

”De flesta av Ezekiels subjekt hade förlorat en förälder vid 7 års ålder, vanligtvis fadern. Styvfäder och moderns pojkvänner beskrivs typiskt som kalla, grova och misshandlande.”

Naturligtvis blir långt ifrån alla barn som mister föräldrar tidigt förövare, men i detta fall var det vanligt i kombination med andra faktorer, som alltså fysiskt, sexuellt och känslomässigt våld från vuxna i barnets omgivning (bland annat från styvfäder och mödrarnas pojkvänner, men också av närstående kvinnor; mammor och fastrar, mostrar. Att inte ingripa eller skydda ett barn verkar kunna upplevas mer smärtsamt än själva misshandeln).

”Anknytningen med familj utanför kärnfamiljen var skör och det fanns lite föräldraskap på djupet i familjehistorien.”

Inga skyddsnät eller några som ryckte in eller såg tidiga signaler. Förmodligen också för att de levde i såna områden där ingen riktigt orkar bry sig om någon annan eller orkar reagera, men seriemördare hittar vi också i medelklassen.

“Ezekiel skrev ‘Ett fåtal medlemmar berättade spontant om alkoholism hos fadern och våld/…/ Jag tror att en massa hölls tillbaka från mig. [En del] medlemmar rapporterade alkoholism /…/, familjevåld [och] att ha tillbringat tid på ungdomsvårdsskola, i häkten eller fängelser.”

Pincus noterade att de män han undersökte inte anklagade sin föräldrar, trots de hemska övergrepp de utsatts för och den upplevelsen hade också Ezekiel, som synes. 😦 De skyddade och försvarade dem snarare. Förnekandet var totalt:

“Jag är ganska säker /…/ att det fanns en hel del mer strafftid än denna [hos förälder, främst fadern]. En del hade [också] lämnats bort till fosterhem under barndomen.’

Alkoholism, våld, mental sjukdom, paranoia, skolmisslyckanden och medicinska/neurologiska problem genomsyrade Ezekiels hela redogörelse, förande tankarna till de faktorer som jag har träffat på hos våldsamma brottslingar. 

Konceptet att våldsamma impulser framkallas av upplevelser av misshandel och [senare] tillåtna uttryck hos dessa misshandlade individer, vilka också har endogena neurologiska och psykiatriska sårbarheter, ger väldigt viktiga signaler för att reducera eller förebygga våld. 

Ansträngningar som riktas mot att minska någon av de medverkande faktorerna som orsakar våld skulle sannolikt ha en betydelsefull inverkan.

Den mest effektiva och sannolikt den lättaste att åstadkomma skulle dock vara att förebygga barnmisshandel genom sociala och utbildningsmässiga program. 

Ett betydelsefullt steg gällande primärt förebyggande av våldsamma brott kan troligen åstadkommas genom nationella ansträngningar att reducera eller eliminera all barnaga från föräldrar och lärare.”

Bara för att vi har kulturer här med horribla åsikter som kan göra alla mörkrädda, så innebär det inte att alla är såna. Dvs om det skulle visa sig att ett gäng pojkar/män från en annan kultur begår övergrepp så behöver det inte känneteckna hela kulturen (land och/eller främmande religion) de kommer från.

Precis som det hävdas att “alla män är inte såna,” så kanske detta kan appliceras på andra kategorier av “grupper”? Stora (representerat av vårt land och av västerlandet) och små (representerat av grupper inom vårt land och i världen).

Oavsett “kultur” stor eller liten, så borde mänskliga rättigheter tveklöst, samt respekt för varandra och oss själva, gälla. Inom gruppen och mellan grupper.

Precis som det här finns “kulturer,” “etablerade” och “icke etablerade,” vilket inte innebär att alla i kulturen i stort (vår svenska kultur, Sverige) är såna, så gäller detta kanske andra större kulturer utanför denna större kultur (andra länder t.ex.).

Kan vara en fördel med att resa i världen!?

Det finns de som verkligen jobbar för mänskliga rättigheter ute i världen, men de som har aversioner mot andra kulturer här är knappast aktiva vad gäller hur det är i andra länder.

Och de som kritiserar kvinnosynen i andra kulturer; vilka prov på kvinnosyn visar de själva? Hur uttrycker de sig? Hur beter de sig?

Känslomässigt våld anser den amerikanske barnrättsadvokaten Andrew Vachss kanske vara det värsta och längst räckande och detta, tillsammans med fysiskt och sexuellt våld, är roten till det onda vi ser i samhället och världen… Ja, känslomässigt våld är också skadligt och kan vara fördödande, om inte för andra, så för en själv.

Vidare skriver journalisten Joakim Palmkvist skriver om begreppet “ekokammare” i sin bok om seriemördaren Peter Mangs. I språktidningen skriver de så här om detta begrepp som veckans nyord:

“Det nya medielandskapet innebär ett enormt utbud av nyheter och åsikter. Men mångfalden är ibland bara teoretisk. På nätet är det lätt att stänga in sig i en ekokammare och aldrig behöva ta del av ståndpunkter som utmanar den egna världsbilden.”

Joakim Palmkvist menar att med dagens digitala teknik så får du fler och fler träffar på nätet om du ganska ensidigt söker på vissa ord och begrepp. Så till slut får du mest träffar på just detta. Vilket blir “bekräftelse” på att du har “rätt” och kan snäva in ens världsbild ganska rejält, ger “samhälleligt” bifall (där “samhälle” kan ses som grupp med en speciell kultur). På gott och ont hittar man likasinnade på nätet, på ett annat sätt än man kanske nånsin gjort förr.

“Inom amerikansk samhällsdebatt har echo chamber länge varit ett begrepp. Med politiskt färgad nyhetsrapportering [men nyhetsrapportering skulle ju vara objektiv, till skillnad från t.ex. ledarsidorna] är det möjligt att välja nyhetsförmedlare efter åsikt och därmed få den egna uppfattningen bekräftad. I Expressen skriver Anna Dahlberg om skillnaderna mellan tv-kanaler som Fox News och MSNBC:

Problemet med dessa ekokammare är att de spär på den politiska polariseringen i USA. Väljarna matas bara med den egna sidans argument [vadå, ‘åsiktskorridor'”]och behöver aldrig en ta del av motståndarens syn på saken.

Följden har blivit ett alltmer lamslaget Washington; den politiska mitten har imploderat. Sverige är långt ifrån något USA. Tvärtom utmärks vårt medielandskap av public services starka ställning och ett utbrett tidningsläsande. Men det är trenden som är det intressanta här.

Anna Dahlberg ser liknande tendenser i Sverige. Allt fler mediekonsumenter tar del av nyheter som präglas av förmedlarens politiska färg. I Svenska Dagbladet skriver Erica Treijs om sina upplevelser av en ekokammare på nätet:

Det var en ren impulshandling. En artikel om efterbörden av Jens Spendrups medverkan i Ekots lördagsintervju, den där han bland annat påstod att anledningen till att det är så få kvinnor i styrelser var att det saknas kompetenta kvinnor. Jag kunde inte motstå att engagera mig i kommentarsfältet där diskriminerande åsikter flödade fritt. Ställde en ilsken fråga, med en naiv förhoppning om eftertänksamhet. Men som man ropar får man svar. Speciellt i en ekokammare för män mot jämställdhet.

I Sydsvenskan berättar Lennart Pehrson om den mediala situationen i USA. Där ser han ekokammaren som en plats där egna åsikter förstärks likt ett eko genom att upprepas från olika aktörer med samma ideologiska hemvist:

Samtidigt har nyhetsmedierna förändrats och fragmentariserats i en illusorisk valfrihet. Istället för att mötas på ett åsiktstorg där olika uppfattningar bryts mot varandra, får både politiker och väljare nu invanda föreställningar förstärkta i en medial ekokammare.

Det ger åtminstone en del av förklaringen till teapartyrörelsens övertygelse om att den från sin snäva minoritetsposition för folkets talan med kravet att president Obamas sjukvårdsreform ska monteras ned om USA:s lånetak ska höjas.

Ekokammare är i denna betydelse belagt i svenskan sedan 2010. Ordet har innan dess förekommit framför allt i recensioner av litteratur och musik. Kerstin Vinterhed använde ordet i Dagens Nyheter redan 2002:

‘Tankens pilgrimer’ inleds med ett citat av en trettonhundratalsmunk som begrundar bibliotekets väsen: böcker som talar om böcker. Citatet är falskt. Det är hämtat ur ‘Rosens namn’ av Umberto Eco, ett eko av ekon i mänsklighetens stora ekokammare.

Kanske kan ekokammare sägas vara besläktat med åsiktskorridor, ett annat nyord som förekommer flitigt i den politiska debatten. Åsiktskorridoren symboliserar den begränsade flora av åsikter som kan uttryckas utan att mötas av en storm av upprörda protester på nätet. Om åsiktskorridoren skulle smalna av ytterligare skulle den i slutändan kunna bli förvillande lik en ekokammare.”

Where Am I?

You are currently browsing the psychological/emotional abuse category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....