Varför är det som det är?

February 10, 2018 § Leave a comment

I wikipedia står det om filmen “The Red Pill”:

“The Red Pill skildrar Jayes resa där hon börjar som en skeptisk feminist som undersöker det hon anser vara en hatrörelse. Hon fortsätter med att upptäcka att rörelsen är annorlunda mot vad hon förväntade sig och börjar ifrågasätta sin egen syn på kön, makt och privilegier.

Filmen diskuterar saker som män och pojkar möter, såna som frekvensen manliga självmord, arbetsplatsolyckor och högriskjobb, värnplikt, avsaknad av service för manliga offer för våld i hemmet och våldtäkt, högre grader av våldsamt trakasserande, saker rörande skilsmässa och att få vårdnad om barn, skillnad när det gäller att bli satt i fängelse, oproportionerlig finansiering och forskning rörande mäns hälsa, utbildningsojämlikheter, samhällelig tolerans av manshat, omskärelse och mäns avsaknad av reproduktiva rättigheter.

[Alla områden där män är missgynnade, men är det ‘feminismens’ fel? Vad och vem har orsakat dessa skillnader? Och är feminism en enhetlig eller ens ‘certifierad’ rörelse? Utan snarare driven av en mängd olika människor, på en mängd olika sätt? Somliga väldigt bra och andra betydligt sämre? En massa människor kallar sig feminister, men står de för exakt samma (eller kanske ibland väldigt olika) ideal? Driver de samma frågor? Driver de ens frågorna på samma sätt?].”

Varför är frekvensen manliga självmord högre? Ett antal män har ett antal decennier ifrågasatt den socialisering som sker av pojkar, där de måste trycka ner sitt känsloliv. Se Ronald Levant, William Pollack och deras kolleger redan för dryga tjugo år sen. Att det är så beror ju inte på feminismen (om det nu finns en enhetlig, certifierad feministisk rörelse?).

Och angående arbetsplatsolyckor: ja, man har dragit ner på finansiering av arbetsmiljö. Och det är ju inte bra och kritiseras hårt från många håll. Både av män och kvinnor.

Högriskjobb: kvinnor HAR velat bli brandmän t.ex., men har hållits utanför. Kan man sätta in robotar här t.ex. skulle skydda människor. Och stressfyllda jobb finns på alla nivåer, hög- och lågbetalda.

Värnplikt: här har man velat att kvinnor också ska göra denna. Att sån överhuvudtaget ska finnas är ju trist. 😦

Mycken medicinsk forskning har skett på män historiskt och de senaste decennierna har man insett att t.ex. hjärtinfarkt ter sig olika hos män och kvinnor och det har missgynnat kvinnor. INGEN ska missgynnas. Varken man eller kvinna. Men det är ju knappast feminismens fel!?

Angående reproduktiva rättigheter: man har försökt utveckla (och har utvecklat) manliga preventivmedel.

BÅDE män OCH kvinnor borde arbeta för större jämlikhet, inte bara mellan könen, utan också i samhället i stort. Något som en massa män är förkämpar för, som Ronald Levant, William Pollack, John Gottman, Michael Kimmel osv.

Se vidare “Ronald Levant: Boys Don’t Cry” samt recension av Levants bok “Masculinity Reconstructed.”

En kommentator till denna video undrar var alla manliga lärare är i inte minst de lägre stadierna. Varför vill inte män jobba där? Samma mönster där som här tydligen. Män borde vara intresserade, om inte annat så för att stötta pojkar? Men inget av detta är ju feminismens fel!? Väl?

Advertisements

Mannens och kvinnans rättigheter i en familj har samma storlek. De har rättigheterna att få sina åsikter och önskningar respekterade, att ha 50 procent rätt att uttrycka sig i beslutsfattande, att leva fria från verbal misshandel och fysisk skada, varken mer eller mindre. BERÄTTIGANDE är misshandlarens trossystem att han har en speciell status och att det skänker honom exklusiva rättigheter och privilegier som inte är tillämpliga för hans partner. De attityder som driver misshandel kan till största delen summeras av detta enda ord …

February 4, 2018 § 3 Comments

why-does-he-do-that

s 54-57 i kapitlet “Misshandelsmentaliteten”:

“Verklighet nr 2: Han känner sig berättigad.

BERÄTTIGANDE är misshandlarens trossystem att han har en speciell status och att det skänker honom exklusiva rättigheter och privilegier som inte är tillämpliga för hans partner. De attityder som driver misshandel kan till största delen summeras av detta enda ord.”

Psykolog Johan Ydrén skriver om självhävdelse:

“Att vara SJÄLVHÄVDANDE är ett sätt att HÄVDA SINA EGNA BEHOV OCH RÄTTIGHETER och samtidigt VISA RESPEKT FÖR ANDRAS RÄTTIGHETER.

Men männen Bancroft beskriver hävdar exklusivt sina rättigheter och visar ingen respekt för partnerns rättigheter. De här männen fokuserar exklusivt på sina behov och rättigheter!?

I wikipedia kan man läsa om självhävdelse:

”Självhävdelse är den egenskap där man är säker i sig själv och har tillit till sig själv utan att vara aggressiv. I psykologin och psykiatrin är det en förmåga som man kan lära sig och ett sätt att kommunicera. /…/

… en form av beteende som karaktäriseras av tillitsfullt/säkert deklarerande eller bestämt påstående utan att behöva komma med bevis; fastställande personens rätt eller sätt att se utan att vare sig aggressivt hota den andres rättigheter (genom att anta en position av dominans) eller undergivet tillåta en annan att ignorera eller förneka ens rättigheter eller sätt att se.”

Bancroft fortsätter:

“För att förstå berättigande, behöver vi först titta på hur rättigheter borde bli förstådda på rätt sätt i en familj. 

[Bild med två lika stora cirklar, för man respektive kvinna, och en något mindre för barn i familjen]

Mannens och kvinnans rättigheter har samma storlek. De har rättigheterna att få sina åsikter och önskningar respekterade, att ha 50 procent rätt att uttrycka sig i beslutsfattande, att leva fria från verbal misshandel och fysisk skada.

Deras barn /…/ har rätt att leva fria från misshandel och rädsla; att bli behandlade med respekt och att få sina röster hörda rörande alla saker som rör dem. Dock, en misshandlare uppfattar rättigheterna i familjen på det här sättet:

[Bild med en betydligt större cirkel för mannen, en betydligt mindre för kvinnan och en ännu mindre för barn i familjen]

Inte bara rättigheterna för hans partner och barn förminskade – med en del misshandlare försvinner de här små cirklarna helt och hållet – men hans rättigheter är storligen uppblåsta. /…/

Den misshandlande mannen tilldelar sig själv en massa ‘rättigheter,’ inkluderande

  • fysiskt omhändertagande
  • känslomässigt omhändertagande
  • sexuellt omhändertagande
  • hänsynstagande [ensidigt, dem han lever med har ingen rätt att tas hänsyn till, för de tar ingen hänsyn till honom, nånsin!?]
  • frihet från ansvarsskyldighet 

FYSISKT OMHÄNDERTAGANDE är i fokus för den mer traditionellt ‘sinnade’ misshandlare./…/

Fastän denna sorts misshandel kan verka omodern (föråldrad, gammalmodig), så är den vid liv och mår bra. Han har dock lärt sig en del sött paketerande, för sina kungliga [ja, Bancroft uttrycker sig så!] förväntningar, under 80- och 90-talen, men förändringen är ytlig.

[Parentetiskt: han har flera gånger sagt att hon förväntar sig att bli behandlad som en prinsessa 😦 Dvs hon kräver för mycket? 😦 Egentligen ska hon inte kräva något alls och sanningen är att om hon inte krävde något alls, så skulle inte det heller vara bra!P? Hon ska helst vara helt behovslös och även om hon vore, så skulle inte det heller vara bra!?]. 

Färre misshandlare tittar mig i ögonen idag och säger ‘Jag förväntar mig en varm, god middag på bordet när jag kommer hem,’ men de kan fortfarande explodera när den inte finns där. 

Sammanflätad med misshandlarens övervärdering av sitt eget arbete är nedvärderingen av hans partners arbete/möda/ansträngning./…/ Om hon arbetar utanför hemmet – och få familjer kan klara sig på en inkomst – då insisterar han på att hennes jobb är lätt jämfört med hans. 

Naturligtvis, om han försöker att göra vad hon gör – till exempel, om han är den primära föräldern en tid därför att han är arbetslös och hon arbetar – gör han en abrupt helomvändning: plötsligt deklarerar han att föräldraskap och hushållsgöromål är monumentala och beundransvärda uppgifter, vilka kräver timvis vila varje dag för honom för att han ska repa sig.”

 

Könslikhetshypotesen – vi är mer lika än olika …

January 25, 2018 § Leave a comment

Vad är det som förenar oss mer än skiljer? Vi är mer lika än olika, psykologiskt sett. Vi borde leva mer jämställt. detta skulle ALLA vinna på, män, kvinnor, barn, samhället, världen!

“Könslikhetshypotesen”:

“The differences model, which argues that males and females
are vastly different psychologically, dominates the
popular media. Here, the author advances a very different
view, the gender similarities hypothesis, which holds that
males and females are similar on most, but not all, psychological
variables. Results from a review of 46 metaanalyses
support the gender similarities hypothesis. Gender
differences can vary substantially in magnitude at
different ages and depend on the context in which measurement
occurs. Overinflated claims of gender differences
carry substantial costs in areas such as the workplace and
relationships.

The mass media and the general public are captivated
by findings of gender differences. John Gray’s
(1992) Men Are From Mars, Women Are From
Venus, which argued for enormous psychological differences
between women and men, has sold over 30 million
copies and been translated into 40 languages (Gray, 2005).
Deborah Tannen’s (1991) You Just Don’t Understand:
Women and Men in Conversation argued for the different
cultures hypothesis: that men’s and women’s patterns of
speaking are so fundamentally different that men and
women essentially belong to different linguistic communities
or cultures. That book was on the New York Times
bestseller list for nearly four years and has been translated
into 24 languages (AnnOnline, 2005). Both of these works,
and dozens of others like them, have argued for the differences
hypothesis: that males and females are, psychologically,
vastly different. Here, I advance a very different
view—the gender similarities hypothesis (for related statements,
see Epstein, 1988; Hyde, 1985; Hyde & Plant, 1995;
Kimball, 1995).
The Hypothesis
The gender similarities hypothesis holds that males
and females are similar on most, but not all, psychological
variables. That is, men and women, as well as boys and
girls, are more alike than they are different. In terms of
effect sizes, the gender similarities hypothesis states that
most psychological gender differences are in the close-tozero
(d 0.10) or small (0.11 d 0.35) range, a few are
in the moderate range (0.36 d 0.65), and very few are
large (d 0.66 –1.00) or very large (d 1.00).
Although the fascination with psychological gender
differences has been present from the dawn of formalized
psychology around 1879 (Shields, 1975), a few early researchers
highlighted gender similarities. Thorndike
(1914), for example, believed that psychological gender
differences were too small, compared with within-gender
variation, to be important. Leta Stetter Hollingworth (1918)
reviewed available research on gender differences in mental
traits and found little evidence of gender differences.
Another important reviewer of gender research in the early
1900s, Helen Thompson Woolley (1914), lamented the gap
between the data and scientists’ views on the question:
The general discussions of the psychology of sex, whether by
psychologists or by sociologists show such a wide diversity of
points of view that one feels that the truest thing to be said at
present is that scientific evidence plays very little part in producing
convictions. (p. 372)
The Role of Meta-Analysis in
Assessing Psychological
Gender Differences
Reviews of research on psychological gender differences
began with Woolley’s (1914) and Hollingworth’s (1918)
and extended through Maccoby and Jacklin’s (1974) watershed
book The Psychology of Sex Differences, in which
they reviewed more than 2,000 studies of gender differences
in a wide variety of domains, including abilities,
personality, social behavior, and memory. Maccoby and
Jacklin dismissed as unfounded many popular beliefs in
psychological gender differences, including beliefs that
girls are more “social” than boys; that girls are more
suggestible; that girls have lower self-esteem; that girls are
better at rote learning and simple tasks, whereas boys are
better at higher level cognitive processing; and that girls
lack achievement motivation. Maccoby and Jacklin concluded
that gender differences were well established in
only four areas: verbal ability, visual-spatial ability, mathematical
ability, and aggression. Overall, then, they found
much evidence for gender similarities. Secondary reports
of their findings in textbooks and other sources, however,
focused almost exclusively on their conclusions about gender
differences (e.g., Gleitman, 1981; Lefranc¸ois, 1990).

Shortly after this important work appeared, the statistical
method of meta-analysis was developed (e.g., Glass, McGaw,
& Smith, 1981; Hedges & Olkin, 1985; Rosenthal, 1991).
This method revolutionized the study of psychological gender
differences. Meta-analyses quickly appeared on issues such as
gender differences in influenceability (Eagly & Carli, 1981),
abilities (Hyde, 1981; Hyde & Linn, 1988; Linn & Petersen,
1985), and aggression (Eagly & Steffen, 1986; Hyde, 1984,
1986).
Meta-analysis is a statistical method for aggregating
research findings across many studies of the same question
(Hedges & Becker, 1986). It is ideal for synthesizing research
on gender differences, an area in which often dozens
or even hundreds of studies of a particular question have
been conducted.
Crucial to meta-analysis is the concept of effect size,
which measures the magnitude of an effect—in this case,
the magnitude of gender difference. In gender meta-analyses,
the measure of effect size typically is d (Cohen,
1988):
d MM MF
sw
,
where MM is the mean score for males, MF is the mean
score for females, and sw is the average within-sex standard
deviation. That is, d measures how far apart the male and
female means are in standardized units. In gender metaanalysis,
the effect sizes computed from all individual
studies are averaged to obtain an overall effect size reflecting
the magnitude of gender differences across all studies.
In the present article, I follow the convention that negative
values of d mean that females scored higher on a dimension,
and positive values of d indicate that males scored
higher.
Gender meta-analyses generally proceed in four steps:
(a) The researcher locates all studies on the topic being
reviewed, typically using databases such as PsycINFO and
carefully chosen search terms. (b) Statistics are extracted
from each report, and an effect size is computed for each
study. (c) A weighted average of the effect sizes is computed
(weighting by sample size) to obtain an overall
assessment of the direction and magnitude of the gender
difference when all studies are combined. (d) Homogeneity
analyses are conducted to determine whether the group of
effect sizes is relatively homogeneous. If it is not, then the
studies can be partitioned into theoretically meaningful
groups to determine whether the effect size is larger for
some types of studies and smaller for other types. The
researcher could ask, for example, whether gender differences
are larger for measures of physical aggression compared
with measures of verbal aggression.
The Evidence
To evaluate the gender similarities hypothesis, I collected
the major meta-analyses that have been conducted on psychological
gender differences. They are listed in Table 1,
grouped roughly into six categories: those that assessed
cognitive variables, such as abilities; those that assessed
verbal or nonverbal communication; those that assessed
social or personality variables, such as aggression or leadership;
those that assessed measures of psychological wellbeing,
such as self-esteem; those that assessed motor behaviors,
such as throwing distance; and those that assessed
miscellaneous constructs, such as moral reasoning. I began
with meta-analyses reviewed previously by Hyde and Plant
(1995), Hyde and Frost (1993), and Ashmore (1990). I
updated these lists with more recent meta-analyses and,
where possible, replaced older meta-analyses with more
up-to-date meta-analyses that used larger samples and better
statistical methods.
Hedges and Nowell (1995; see also Feingold, 1988)
have argued that the canonical method of meta-analysis—
which often aggregates data from many small convenience
samples—should be augmented or replaced by data from
large probability samples, at least when that is possible
(e.g., in areas such as ability testing). Test-norming data as
well as data from major national surveys such as the
National Longitudinal Study of Youth provide important
information. Findings from samples such as these are included
in the summary shown in Table 1, where the number
of reports is marked with an asterisk.
Inspection of the effect sizes shown in the rightmost
column of Table 1 reveals strong evidence for the gender
similarities hypothesis. These effect sizes are summarized
in Table 2. Of the 128 effect sizes shown in Table 1, 4 were
unclassifiable because the meta-analysis provided such a
wide range for the estimate. The remaining 124 effect sizes
were classified into the categories noted earlier: close-tozero
(d 0.10), small (0.11 d 0.35), moderate
(0.36 d 0.65), large (d 0.66 –1.00), or very large
(1.00). The striking result is that 30% of the effect sizes
are in the close-to-zero range, and an additional 48% are in
the small range. That is, 78% of gender differences are
 small or close to zero. This result is similar to that of Hyde
and Plant (1995), who found that 60% of effect sizes for
gender differences were in the small or close-to-zero range.
The small magnitude of these effects is even more
striking given that most of the meta-analyses addressed the
classic gender differences questions—that is, areas in
which gender differences were reputed to be reliable, such
as mathematics performance, verbal ability, and aggressive
behavior. For example, despite Tannen’s (1991) assertions,
gender differences in most aspects of communication are
small. Gilligan (1982) has argued that males and females
speak in a different moral “voice,” yet meta-analyses show
that gender differences in moral reasoning and moral orientation
are small (Jaffee & Hyde, 2000).
The Exceptions
As noted earlier, the gender similarities hypothesis does not
assert that males and females are similar in absolutely
every domain. The exceptions—areas in which gender differences
are moderate or large in magnitude—should be
recognized.
The largest gender differences in Table 1 are in the
domain of motor performance, particularly for measures
such as throwing velocity (d 2.18) and throwing distance
(d 1.98) (Thomas & French, 1985). These differences
are particularly large after puberty, when the gender gap in
muscle mass and bone size widens.
A second area in which large gender differences are
found is some— but not all—measures of sexuality (Oliver
& Hyde, 1993). Gender differences are strikingly large for
incidences of masturbation and for attitudes about sex in a
casual, uncommitted relationship. In contrast, the gender
difference in reported sexual satisfaction is close to zero.
Across several meta-analyses, aggression has repeatedly
shown gender differences that are moderate in magnitude
(Archer, 2004; Eagly & Steffen, 1986; Hyde, 1984,
1986). The gender difference in physical aggression is
particularly reliable and is larger than the gender difference
in verbal aggression. Much publicity has been given to
gender differences in relational aggression, with girls scoring
higher (e.g., Crick & Grotpeter, 1995). According to
the Archer (2004) meta-analysis, indirect or relational aggression
showed an effect size for gender differences of
0.45 when measured by direct observation, but it was
only 0.19 for peer ratings, 0.02 for self-reports, and
0.13 for teacher reports. Therefore, the evidence is ambiguous
regarding the magnitude of the gender difference
in relational aggression.
The Interpretation of Effect Sizes
The interpretation of effect sizes is contested. On one side
of the argument, the classic source is the statistician Cohen
(1969, 1988), who recommended that 0.20 be considered a
small effect, 0.50 be considered medium, and 0.80 be
considered large. It is important to note that he set these
guidelines before the advent of meta-analysis, and they
have been the standards used in statistical power analysis
for decades.
In support of these guidelines are indicators of overlap
between two distributions. For example, Kling, Hyde,
Showers, and Buswell (1999) graphed two distributions
differing on average by an effect size of 0.21, the effect size
they found for gender differences in self-esteem. This
graph is shown in Figure 1. Clearly, this small effect size

reflects distributions that overlap greatly—that is, that
show more similarity than difference. Cohen (1988) developed
a U statistic that quantifies the percentage of nonoverlap
of distributions. For d 0.20, U 15%; that is, 85%
of the areas of the distributions overlap. According to
another Cohen measure of overlap, for d 0.20, 54% of
individuals in Group A exceed the 50th percentile for
Group B.
For another way to consider the interpretation of effect
sizes, d can also be expressed as an equivalent value of the
Pearson correlation, r (Cohen, 1988). For the small effect
size of 0.20, r .10, certainly a small correlation. A d of
0.50 is equivalent to an r of .24, and for d 0.80, r .37.
Rosenthal (1991; Rosenthal & Rubin, 1982) has argued
the other side of the case—namely, that seemingly
small effect sizes can be important and make for impressive
applied effects. As an example, he took a two-group experimental
design in which one group is treated for cancer
and the other group receives a placebo. He used the method
of binomial effect size display (BESD) to illustrate the
consequences. Using this method, for example, an r of .32
between treatment and outcome, accounting for only 10%
of the variance, translates into a survival rate of 34% in the
placebo group and 66% in the treated group. Certainly, the
effect is impressive.
How does this apply to the study of gender differences?
First, in terms of costs of errors in scientific decision
making, psychological gender differences are quite a different
matter from curing cancer. So, interpretation of the
magnitude of effects must be heavily conditioned by the
costs of making Type I and Type II errors for the particular
question under consideration. I look forward to statisticians
developing indicators that take these factors into account.
Second, Rosenthal used the r metric, and when this is
translated into d, the effects look much less impressive. For
example, a d of 0.20 is equivalent to an r of 0.10, and
Rosenthal’s BESD indicates that that effect is equivalent to
cancer survival increasing from 45% to 55%— once again,
a small effect. A close-to-zero effect size of 0.10 is equivalent
to an r of .05, which translates to cancer survival rates
increasing only from 47.5% to 52.5% in the treatment
group compared with the control group. In short, I believe
that Cohen’s guidelines provide a reasonable standard for
the interpretation of gender differences effect sizes.
One caveat should be noted, however. The foregoing
discussion is implicitly based on the assumption that the
variabilities in the male and female distributions are equal.
Yet the greater male variability hypothesis was originally
proposed more than a century ago, and it survives today
(Feingold, 1992; Hedges & Friedman, 1993). In the 1800s,
this hypothesis was proposed to explain why there were
more male than female geniuses and, at the same time,
more males among the mentally retarded. Statistically, the
combination of a small average difference favoring males
and a larger standard deviation for males, for some trait
such as mathematics performance, could lead to a lopsided
gender ratio favoring males in the upper tail of the distribution
reflecting exceptional talent. The statistic used to
investigate this question is the variance ratio (VR), the ratio
of the male variance to the female variance. Empirical
investigations of the VR have found values of 1.00 –1.08
for vocabulary (Hedges & Nowell, 1995), 1.05–1.25 for
mathematics performance (Hedges & Nowell), and 0.87–
1.04 for self-esteem (Kling et al., 1999). Therefore, it
appears that whether males or females are more variable
depends on the domain under consideration. Moreover,
most VR estimates are close to 1.00, indicating similar
variances for males and females. Nonetheless, this issue of
possible gender differences in variability merits continued
investigation.
Developmental Trends
Not all meta-analyses have examined developmental trends
and, given the preponderance of psychological research on
college students, developmental analysis is not always possible.
However, meta-analysis can be powerful for identifying
age trends in the magnitude of gender differences.
Here, I consider a few key examples of meta-analyses that
have taken this developmental approach (see Table 3).
At the time of the meta-analysis by Hyde, Fennema,
and Lamon (1990), it was believed that gender differences
in mathematics performance were small or nonexistent in
childhood and that the male advantage appeared beginning
around the time of puberty (Maccoby & Jacklin, 1974). It
was also believed that males were better at high-level
mathematical problems that required complex processing,
whereas females were better at low-level mathematics that
required only simple computation. Hyde and colleagues
addressed both hypotheses in their meta-analysis. They
found a small gender difference favoring girls in computation
in elementary school and middle school and no
gender difference in computation in the high school years.
There was no gender difference in complex problem solving
in elementary school or middle school, but a small
gender difference favoring males emerged in the high
school years (d 0.29). Age differences in the magnitude
of the gender effect were significant for both computation
and problem solving.
Kling et al. (1999) used a developmental approach in
their meta-analysis of studies of gender differences in selfesteem,
on the basis of the assertion of prominent authors
such as Mary Pipher (1994) that girls’ self-esteem takes a
nosedive at the beginning of adolescence. They found that
the magnitude of the gender difference did grow larger
from childhood to adolescence: In childhood (ages 7–10),
d 0.16; for early adolescence (ages 11–14), d 0.23;
and for the high school years (ages 15–18), d 0.33.
However, the gender difference did not suddenly become
large in early adolescence, and even in high school, the
difference was still not large. Moreover, the gender difference
was smaller in older samples; for example, for ages
23–59, d 0.10.
Whitley’s (1997) analysis of age trends in computer
self-efficacy are revealing. In grammar school samples,
d 0.09, whereas in high school samples, d 0.66. This
dramatic trend leads to questions about what forces are at
work transforming girls from feeling as effective with
computers as boys do to showing a large difference in
self-efficacy by high school.
These examples illustrate the extent to which the
magnitude of gender differences can fluctuate with age.
Gender differences grow larger or smaller at different times
in the life span, and meta-analysis is a powerful tool for
detecting these trends. Moreover, the fluctuating magnitude
of gender differences at different ages argues against the
differences model and notions that gender differences are
large and stable.
The Importance of Context
Gender researchers have emphasized the importance of
context in creating, erasing, or even reversing psychological
gender differences (Bussey & Bandura, 1999; Deaux &
Major, 1987; Eagly & Wood, 1999). Context may exert
influence at numerous levels, including the written instructions
given for an exam, dyadic interactions between participants
or between a participant and an experimenter, or
the sociocultural level.
In an important experiment, Lightdale and Prentice
(1994) demonstrated the importance of gender roles and
social context in creating or erasing the purportedly robust
gender difference in aggression. Lightdale and Prentice
used the technique of deindividuation to produce a situation
that removed the influence of gender roles. Deindividuation
refers to a state in which the person has lost his or her
individual identity; that is, the person has become anonymous.
Under such conditions, people should feel no obligation to conform to social norms such as gender roles.
Half of the participants, who were college students, were
assigned to an individuated condition by having them sit
close to the experimenter, identify themselves by name,
wear large name tags, and answer personal questions. Participants
in the deindividuation condition sat far from the
experimenter, wore no name tags, and were simply told to
wait. All participants were also told that the experiment
required information from only half of the participants,
whose behavior would be monitored, and that the other half
would remain anonymous. Participants then played an interactive
video game in which they first defended and then
attacked by dropping bombs. The number of bombs
dropped was the measure of aggressive behavior.
The results indicated that in the individuated condition,
men dropped significantly more bombs (M 31.1)
than women did (M 26.8). In the deindividuated condition,
however, there were no significant gender differences
and, in fact, women dropped somewhat more bombs (M
41.1) than men (M 36.8). In short, the significant gender
difference in aggression disappeared when gender norms
were removed.
Steele’s (1997; Steele & Aronson, 1995) work on
stereotype threat has produced similar evidence in the
cognitive domain. Although the original experiments concerned
African Americans and the stereotype that they are
intellectually inferior, the theory was quickly applied to
gender and stereotypes that girls and women are bad at
math (Brown & Josephs, 1999; Quinn & Spencer, 2001;
Spencer, Steele, & Quinn, 1999; Walsh, Hickey, & Duffy,
1999). In one experiment, male and female college students
with equivalent math backgrounds were tested (Spencer et
al., 1999). In one condition, participants were told that the
math test had shown gender difference in the past, and in
the other condition, they were told that the test had been
shown to be gender fair—that men and women had performed
equally on it. In the condition in which participants
had been told that the math test was gender fair, there were
no gender differences in performance on the test. In the
condition in which participants expected gender differences,
women underperformed compared with men. This
simple manipulation of context was capable of creating or
erasing gender differences in math performance.
Meta-analysts have addressed the importance of context
for gender differences. In one of the earliest demonstrations
of context effects, Eagly and Crowley (1986)
meta-analyzed studies of gender differences in helping
behavior, basing the analysis in social-role theory. They
argued that certain kinds of helping are part of the male
role: helping that is heroic or chivalrous. Other kinds of
helping are part of the female role: helping that is nurturant
and caring, such as caring for children. Heroic helping
involves danger to the self, and both heroic and chivalrous
helping are facilitated when onlookers are present. Women’s
nurturant helping more often occurs in private, with no
onlookers. Averaged over all studies, men helped more
(d 0.34). However, when studies were separated into
those in which onlookers were present and participants
were aware of it, d 0.74. When no onlookers were
present, d 0.02. Moreover, the magnitude of the gender
difference was highly correlated with the degree of danger
in the helping situation; gender differences were largest
favoring males in situations with the most danger. In short,
the gender difference in helping behavior can be large,
favoring males, or close to zero, depending on the social
context in which the behavior is measured. Moreover, the
pattern of gender differences is consistent with social-role
theory.
Anderson and Leaper (1998) obtained similar context
effects in their meta-analysis of gender differences in conversational
interruption. At the time of their meta-analysis,
it was widely believed that men interrupted women considerably
more than the reverse. Averaged over all studies,
however, Anderson and Leaper found a d of 0.15, a small
effect. The effect size for intrusive interruptions (excluding
back-channel interruptions) was larger: 0.33. It is important
to note that the magnitude of the gender difference varied
greatly depending on the social context in which interruptions
were studied. When dyads were observed, d 0.06,
but with larger groups of three or more, d 0.26. When
participants were strangers, d 0.17, but when they were
friends, d 0.14. Here, again, it is clear that gender
differences can be created, erased, or reversed, depending
on the context.
In their meta-analysis, LaFrance, Hecht, and Paluck
(2003) found a moderate gender difference in smiling (d
0.41), with girls and women smiling more. Again, the
magnitude of the gender difference was highly dependent
on the context. If participants had a clear awareness that
they were being observed, the gender difference was larger
(d 0.46) than it was if they were not aware of being
observed (d 0.19). The magnitude of the gender difference
also depended on culture and age.
Dindia and Allen (1992) and Bettencourt and Miller
(1996) also found marked context effects in their gender
meta-analyses. The conclusion is clear: The magnitude and
even the direction of gender differences depends on the
context. These findings provide strong evidence against the
differences model and its notions that psychological gender
differences are large and stable.
Costs of Inflated Claims of Gender
Differences
The question of the magnitude of psychological gender
differences is more than just an academic concern. There
are serious costs of overinflated claims of gender differences
(for an extended discussion of this point, see Barnett
& Rivers, 2004; see also White & Kowalski, 1994). These
costs occur in many areas, including work, parenting, and
relationships.
Gilligan’s (1982) argument that women speak in a
different moral “voice” than men is a well-known example
of the differences model. Women, according to Gilligan,
speak in a moral voice of caring, whereas men speak in a
voice of justice. Despite the fact that meta-analyses disconfirm
her arguments for large gender differences (Jaffee &
Hyde, 2000; Thoma, 1986; Walker, 1984), Gilligan’s ideas
have permeated American culture. One consequence of this
overinflated claim of gender differences is that it reifies the
stereotype of women as caring and nurturant and men as
lacking in nurturance. One cost to men is that they may
believe that they cannot be nurturant, even in their role as
father. For women, the cost in the workplace can be enormous.
Women who violate the stereotype of being nurturant
and nice can be penalized in hiring and evaluations.
Rudman and Glick (1999), for example, found that female
job applicants who displayed agentic qualities received
considerably lower hireability ratings than agentic male
applicants (d 0.92) for a managerial job that had been
“feminized” to require not only technical skills and the
ability to work under pressure but also the ability to be
helpful and sensitive to the needs of others. The researchers
concluded that women must present themselves as competent
and agentic to be hired, but they may then be viewed
as interpersonally deficient and uncaring and receive biased
work evaluations because of their violation of the female
nurturance stereotype.
A second example of the costs of unwarranted validation
of the stereotype of women as caring nurturers
comes from Eagly, Makhijani, and Klonsky’s (1992) metaanalysis
of studies of gender and the evaluation of leaders.
Overall, women leaders were evaluated as positively as
men leaders (d 0.05). However, women leaders portrayed
as uncaring autocrats were at a more substantial
disadvantage than were men leaders portrayed similarly
(d 0.30). Women who violated the caring stereotype paid
for it in their evaluations. The persistence of the stereotype
of women as nurturers leads to serious costs for women
who violate this stereotype in the workplace.
The costs of overinflated claims of gender differences
hit children as well. According to stereotypes, boys are
better at math than girls are (Hyde, Fennema, Ryan, Frost,
& Hopp, 1990). This stereotype is proclaimed in mass
media headlines (Barnett & Rivers, 2004). Meta-analyses,
however, indicate a pattern of gender similarities for math
performance. Hedges and Nowell (1995) found a d of 0.16
for large national samples of adolescents, and Hyde, Fennema,
and Lamon (1990) found a d of 0.05 for samples
of the general population (see also Leahey & Guo, 2000).
One cost to children is that mathematically talented girls
may be overlooked by parents and teachers because these
adults do not expect to find mathematical talent among
girls. Parents have lower expectations for their daughters’
math success than for their sons’ (Lummis & Stevenson,
1990), despite the fact that girls earn better grades in math
than boys do (Kimball, 1989). Research has shown repeatedly
that parents’ expectations for their children’s mathematics
success relate strongly to outcomes such as the
child’s mathematics self-confidence and performance, with
support for a model in which parents’ expectations influence
children (e.g., Frome & Eccles, 1998). In short, girls
may find their confidence in their ability to succeed in
challenging math courses or in a mathematically oriented
career undermined by parents’ and teachers’ beliefs that
girls are weak in math ability.
In the realm of intimate heterosexual relationships,
women and men are told that they are as different as if they
came from different planets and that they communicate in
dramatically different ways (Gray, 1992; Tannen, 1991).
When relationship conflicts occur, good communication is
essential to resolving the conflict (Gottman, 1994). If,
however, women and men believe what they have been
told—that it is almost impossible for them to communicate
with each other—they may simply give up on trying to
resolve the conflict through better communication. Therapists
will need to dispel erroneous beliefs in massive,
unbridgeable gender differences.
Inflated claims about psychological gender differences
can hurt boys as well. A large gender gap in selfesteem
beginning in adolescence has been touted in popular
sources (American Association of University Women,
1991; Orenstein, 1994; Pipher, 1994). Girls’ self-esteem is
purported to take a nosedive at the beginning of adolescence,
with the implication that boys’ self-esteem does not.
Yet meta-analytic estimates of the magnitude of the gender
difference have all been small or close to zero: d 0.21
(Kling et al., 1999, Analysis I), d 0.04 – 0.16 (Kling et
al., 1999, Analysis II), and d 0.14 (Major, Barr, Zubek,
& Babey, 1999). In short, self-esteem is roughly as much a
problem for adolescent boys as it is for adolescent girls.
The popular media’s focus on girls as the ones with selfesteem
problems may carry a huge cost in leading parents,
teachers, and other professionals to overlook boys’ selfesteem
problems, so that boys do not receive the interventions
they need.
As several of these examples indicate, the gender
similarities hypothesis carries strong implications for practitioners.
The scientific evidence does not support the belief
that men and women have inherent difficulties in communicating
across gender. Neither does the evidence support
the belief that adolescent girls are the only ones with
self-esteem problems. Therapists who base their practice in
the differences model should reconsider their approach on
the basis of the best scientific evidence.
Conclusion
The gender similarities hypothesis stands in stark contrast
to the differences model, which holds that men and women,
and boys and girls, are vastly different psychologically.
The gender similarities hypothesis states, instead, that
males and females are alike on most— but not all—psychological
variables. Extensive evidence from meta-analyses
of research on gender differences supports the gender
similarities hypothesis. A few notable exceptions are some
motor behaviors (e.g., throwing distance) and some aspects
of sexuality, which show large gender differences. Aggression
shows a gender difference that is moderate in
magnitude.
It is time to consider the costs of overinflated claims of
gender differences. Arguably, they cause harm in numerous
realms, including women’s opportunities in the workplace,
couple conflict and communication, and analyses of selfesteem
problems among adolescents. Most important, these
claims are not consistent with the scientific data.”

… ideologin, eller tron, om hur män och kvinnor borde bete sig är en VÄLDIGT KRAFTFULL TANKESKAPELSE. Och dessa ideologier har skapat väldiga problem för enskilda människor, för samhället och hela världen …

January 20, 2018 § 7 Comments

Ronald Levant i intervju om män i terapi, mansroll, maskulinitet:

“Vi har en ideologi om kön som varierar inom subkulturer och samhällen och det är nånting som jag har tillbringat 15 år med att studera faktiskt, där jag tittat på maskulinitetsideologin.”

Dvs denna ideologi om kön, hur män (och kvinnor) ska vara och inte vara, kan skifta från familj till familj, från samhälle till samhälle, från land till land, alltså också skifta mellan olika familjer i ett och samma samhälle, i ett och samma land, i olika grad, det är inte nödvändigt lika över hela linjen i en kultur. Även fast en majoritet lever efter en viss ideologi.

Precis som John Gottman som började undra över varför han hade såna problem i sina parrelationer (han hade två skilsmässor bakom sig).

Först och främst gjorde Levant och Gottman detta arbete med att försöka förstå för sin egen del? Vilket kan vara helt och fullt nog. Men de gick vidare och använde det de lärt sig, Levant i terapi med män och par, Gottman i utvecklandet av familjeterapi tillsammans med bland andra sin tredje fru Julie.

Man behöver alltså verkligen inte alls göra något storslaget av det man lärt sig. Det kan räcka med det mer kvalitativa liv man fått tack vare de insikter man fått och att ens relationer radikalt förbättras, till gagn för alla inblandade!

Och detta räcker fuller väl och mer därtill känner jag!

Vidare från intervjun med Levant:

“Och det verkar finnas en viss mängd fasthållande vid, det mina kolleger och jag definierar som, traditionell maskulinitetsideologi, vilken är idén att män skulle undvika allt som ger antydan om något feminint, begränsandet av att uttrycka känslor [stoiska och manliga], vara aggressiva och dominanta, vara extremt självständiga, vara hingstar och alltid redo för sex.”

Nej, det är inte vad kvinnor behöver – eller vill ha!?

Majoriteten av kvinnor (eller en snabbt växande skara kvinnor) vill INTE ha en dominant eller dominerande man och de vill inte vara dominanta eller dominera – heller! De vill ha jämlika partnerskap. Och de vill inte ha de här supermaskulina männen eller några hjältar ett dugg.

Det ser också ut som om fler och fler män ifrågasätter vad de fostrats in i. Se nedan (slumpmässigt valda videor av en massa träffar som jag fick):

Levant vidare:

“Så ideologin, eller tron, om hur män och kvinnor borde bete sig är en väldigt kraftfull tankeskapelse. Det finns ett antal maskulinitetsbegrepp som kan ledas till detta paradigm, denna världsbild.

En av dessa är stödet för traditionell maskulinitetsideologi, den andra är anpassningen till manliga normer, den tredje är könsrollskonflikter och den fjärde är könsrollsstress.”

Könsroller begränsar både pojkar och flickor, män och kvinnor. Och allt i dessa, som är begränsande och kringskärande av frihet, borde det finnas all anledning att ta itu med, både från män OCH kvinnor. Så vi alla kan leva mer meningsfulla och tillfredsställande liv.

Denna manlighetsideologi har sorgligt nog fortfarande ett väldigt stöd bland många män, både här och där.

Och de här könsrollerna innebär, genom hur de konstruerats, konflikter i sig (förr gjorde de det inte som nu, när kvinnorna VAR underordnade och mannen överordnad, när kvinnan inte ens var myndig och detta tror de män på, som fostrats till denna ideologi extra starkt, på grund av diverse olika faktorer i uppväxten, är hur det borde vara).

Och för både pojkar och män så känns de här manlighetskraven obekväma, de vill helt enkelt inte vara så här, de känner sig inte såna, och det innebär stress över den könsroll som de “måste” anamma.

“… ju högre nivå av maskulinitet, desto större är problemen.”

för mannen själv, i alla hans relationer, för samhället …

RW: Ju mer maskulinitet, desto större problem? Berätta mer om det.

RL: … ju mer stöd för traditionell maskulinitet, ju sannolikare är det att denna person lider av alexitymi, vilket betyder att denna man har en oförmåga att sätta ord på känslor. Det är mer sannolikt att dessa män stöttar tvångs- och trakasseriattityder mot kvinnor

För pojkar /…/ är sannolikheten större att de har drog- eller alkoholproblem, har tidig sex och hoppar av skolan tidigt./…/ det är mer sannolikt att de lider av depression och har relationsproblem

De lång- och kortsiktiga konsekvenserna av detta är att traditionell maskulinitet är riskfylld för mäns hälsa

RW: Det är inte ovanligt att en man kommer till terapi och säger nånting i stil med ‘Jag lärdes att inte visa mina känslor. Jag lärdes att vara tuff, ignorera de här sakerna. Jag tror inte jag behöver vara här, terapi är inte för mig.’

RL: När en man kommer till terapi kan han vara varsomhelst på en skala från 0 till 100 när det gäller var han är i sin maskulinitet och jag tycker att en av de första budskap jag skulle vilja ge kliniker är att tänka på det.” 

Dvs alla män är inte lika – och alla kvinnor är inte lika. Det kan ju vara bra att tänka på och inte dra någondera över en kam! Men man kan och får ändå ifrågasätta och kritisera.

“En man är inte en man är inte en man, men en man kan vara hypomaskulin [‘under’.maskulin], hypermaskulin [extremt maskulin] eller nånstans däremellan och det kommer [alltså] att vara stor skillnad på hur han svarar på terapi.” 

Avviker man från de traditionella kraven på hur en pojke eller man är eller ska vara, så kan man få skämmas – och självkänslan dala ner i skorna. Och det kan leda till STORT behov att hävda sig?

“RW: Låt oss fokusera på den traditionella mannen, därför att det är en man med traditionell maskulinitet som är svår för de flesta terapeuter. Terapeuter är vana vid klienter som kommer och pratar om sina känslor./…/
RL: Om mannen är alexitym, som Raymond är i videon, ger jag en liten introduktion till maskulin socialisation: ‘Vi män uppfostrades på ett sånt sätt att vi kände att det inte var lämpligt att uttrycka sårbara känslor [eller således inte heller behov], inte uppehålla oss vid dem för mycket [kanske inte alls i vissa fall: tuff och icke behövande]. 
Men faktum är att, för att kunna lösa dessa problem, så måste du lära dig mycket mer om dina känslor än du nånsin har vetat./…/
Jag tror att du kommer att vara i ett mycket bättre läge för att handskas med problem om du, så att säga, vet vad du känner och bearbetar det, hellre än att bli fast i att vara arg, låt oss säga, för att verkstaden fördröjer reparationen av din bil. 
RL: Misstaget som både manliga och kvinnliga terapeuter gör är att INTE vara medvetna om skillnaderna hos män, och HUR maskulinitet, påverkar mäns fungerande.
Jag tror att det verkligen är en kunskapssak. Såvida du inte har tagit en kurs i könsproblem inom psykoterapi kommer du mest troligt att inte veta om detta. 
Så att inte stanna och fundera ‘Vad slags man har jag att göra med? I vilken utsträckning har han påverkats av maskulinitet? Hur alexitym är han? Hur ska jag arbeta med honom? Hur mycket skam känner han för att vara här? [kan i hög grad påverka utfallet av terapin]’ 
Om han är väldigt traditionellt socialiserad [hemma, bland kamrater, i scoutrörelsen, idrott, skola, samhälle], kommer han att känna sig väldigt skamsen.
Så att helt enkelt inte veta om några av dessa frontsaker och att detta verkligen är en faktor [att ta i beräkningen] i själva de inledande minuterna [kan få stora effekter]. Jag tror att detta är det första man bör göra.”
Men detta är ju som en form av att hålla tyst av skam! En manlig form!?

RL: Du kan troligtvis få en bra känsla bara från det initiala mötet, genom hur mannen svarar på frågor och du kan be honom beskriva hur det har känts i särskilda omständigheter för att se om han är kapabel att beskriva hur han kände. 

Och män är verkligen olika. Återigen, vi behöver tänka på maskulinitet, inte män. Det finns män som inte blivit uppfostrade för att anpassa sig till traditionell maskulinitet eller som har kommit över den och är fullt kapabla att uppleva och uttrycka ett vitt spektrum av känslor

Det kommer också att finnas män som har blivit hårt socialiserade, kanske till och med straffade för varje avvikelse från manskoden. De kan ha blivit traumatiserade för att visa icke-stereotypa känslor och har väldigt svårt att besvara dina frågor och kommer att känna sig skamsna över sig själva bara för att uttrycka sårbarhet.  

Du kommer att möta en massa motstånd på vägen./…/ 

RW: Vilken sorts reaktion får du från detta och vilket motstånd kommer upp?

RL: De kan komma med ett annat sorts motstånd, som en gemensam sak som jag har hört män säga, är att om de lär sig att uttrycka sina känslor så har de väl inget val annat är att uttrycka dem. Och jag säger, ‘Nåja, faktiskt inte. Du kommer att ha fler val än du har nu. Du har bara ett val nu, vilket är att inte uttrycka dina känslor.‘”

“Eller, som i Raymonds fall, så kan du göra det kroppsligt; du får huvud- eller magont. Eller som i vissa mäns fall, de dövar sig själva med att dricka eller jaga kvinnor, eller vilken missanpassad metod som har utvecklats i den mannens liv för att handskas med psykologisk nöd.

Så, ‘Du har verkligen begränsade val nu. Om du kan identifiera och tänka på dina känslor, det vill säga dirigera dem genom din cortex hellre än att helt enkelt låta dem gå genom ditt limbiska system till ditt muskuloskeletala system [har med rörelseapparaten att göra], så kan du välja.’  

RL: Men det är exakt vad det är. Om du tänker på vad som händer i socialiseringen av pojkar, så blir massor av pojkar förödmjukade runt uttryckandet av sårbara känslor. ‘Stora pojkar gråter inte,’ eller ännu värre, någon retar dem eller hackar på dem när de visar sårbarhet och deras vänner skrattar åt dem eller klår upp dem, beroende på den sorts grannskap de bor i.”

… lyssna så noga du kan på det ditt hjärta säger dig istället för att göra så som män vanligtvis gör – vilket är att tysta sina hjärtan och lyssna på sina huvuden. Män har inte råd att göra det längre. För det är inte vad världen behöver av dem nu. Och det är inte vad deras käraste behöver från dem. För sin egen skull och deras skull som de håller kära, behöver män bli känslomässigt intelligenta…

January 9, 2018 § 1 Comment

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_
Ronald Levant s 281-283:

“Jag har försökt att kommunicera en känsla för hur belönande detta arbete kan vara. Men en man kan inte riktigt förstå vilken djupgående effekt det kan ha på hans liv förrän han har upplevt belöningarna själv. 

Jag fick nyligen ett brev från en före detta klient som har upplevt dessa belöningar – en av få klienter som ibland skriver ett par rader för att hålla mig underrättad var de är och hur det går i deras liv.

Som denna klient, Tom, påminde mig i sitt brev, hade han varit rätt så tillfredsställd med sitt liv när han först träffade mig i en av mina workshops, vilken han hade besökt därför att en vän hade velat delta och övertalat Tom att komma med honom till. 

En trettionioårig ungkarl och framgångsrik dokumentärfilmare, som var halvt inne halvt ute ur en tvåårig relation vid den tidpunkten, satt han igenom workshopen om ‘Män och arbete’ med armarna fast korsade över sitt bröst, och som bara höjde rösten en gång under diskussionen om mäns motstånd mot att bli mer involverade i sina familjer, med att säga

‘Det är därför som jag inte är gift. Det sista jag behöver är en fru som får mig att tillbringa mer tid hemma på mitt arsle. Jag kom dit jag är genom att plocka upp och gå varthän ett jobb tar mig. Du måste kunna göra det i mitt yrke. Och jag GILLAR att göra detta. Jag gillar att resa. Och jag gillar friheten.’

Inte den sorts attityd som talar om en som är redo att på nytt undersöka sina trossatser om manlighet. Och dock, sex månader senare var det just det han gjorde. Den kvinna som han hade varit involverad med, men som han hade varit ovillig att känna några förpliktelser mot, hade avslutat deras relation två månader efter workshopen.

‘Hon sa att hon var trött på att vänta på att jag skulle växa upp,’ sa han till mig under vår första session. ‘Jag sa, om du menar att växa upp betyder att gifta sig, så är du ute och cyklar.’

Brytningen tog honom på sängen, men besvärade hon inte särskilt – ansåg han. Inom en vecka började han gå på dejt med en annan och sen en annan och sen ytterligare en annan – till en kväll när han åt middag med sin senaste kvinnliga kompanjon tittade upp från sitt mål för att se hennes stirra på honom med stenansikte.

‘Vad är det med dig?’ frågade han.

‘Jag heter Marge,’ svarade hon kallt. ‘Marge. Inte Rita. Du kallade mig just Rita.’

‘Ledsen,’ log han fåraktigt. ‘jag måste ha tänkt på den film som jag håller på att arbeta med. Det är min medproducent som heter så.’ Vilket var en lögn. Rita var namnet på den kvinna som hade brutit med honom.

Han skulle ha skakat av sig händelsen, sa han till mig, om den inte hade följts av en liknande två dagar senare, när han tog upp telefonen för att ringa sin mamma bara för att inse att han hade ringt Ritas nummer istället. 

Skakad la han på luren och ringde sin vän Hank, som dragit med honom på min workshop och som redan uttryckt oro över Toms ursinniga dejtande. Hank lyssnade på Tom en stund och sporrade honom att ringa mig, inte för första gången. 

Han ringde och gjorde klart under vår första konversation att han inte var intresserad av terapi – han ville bara komma och prata. Det slutade med att vi arbetade i sex månader tillsammans.

Som han skrev i sitt brev, ‘Jag var inte en särskilt samarbetsvillig patient, jag vet. Jag stod verkligen emot dig en lång tid, till du bad mig föra den där känslologgen. det var som om jag visste att så snart vi kom in på känslosaker skulle dansen vara över. 

Jag vet fortfarande inte varför den där loggboken tilltalade  mig så mycket. Jag antar att jag var beredd att se det jag inte velat se i ansiktet förr. Tack gode Gud att jag gjorde det dock./…/

Han skrev nu, mer än ett år efter vår sista session, ‘för att informera dig om det senaste. Kommer du ihåg att jag sa, när vi höll på att avsluta, att jag tänkte göra ett nytt försök med Rita om hon skulle låta mig? Nåväl, kolla fotot!’ Bifogat var ett snapshot av Tom, klädd i en stilig kostym, stående vid sidan av en attraktiv, mörkhårig kvinna som bar en rosa dräkt och hatt, hållande en bukett med rosa rosor – båda med armarna om varandra, strålande mot kameran. 

‘Vi gjorde det!’ skrev han. ‘Vi blev gängade till sist!’

Och så kom min favoritdel i brevet. ‘Kommer du ihåg att du sa i workshopen att en del av männen som arbetar med dig på de här känslointelligenssakerna kommer tillbaka senare och berättar för dig hur mycket deras liv har förändrats,’ skrev han. 

‘Du sa att en kille sa att han liv ändrade sig från svartvitt till färg. Jag tyckte det var en massa bullshit då. Nåväl, det tycker jag inte längre. Jag förstod inte vad du pratade om då. Och jag ser nu varför jag inte gjorde det.'”

Han märkte det när han pratade med en del av sina vänner, som hade samma attityd han haft innan.

Sen riktar sig Levant till sina manliga läsare, s 284:

“Bara du kan bestämma var du går härifrån. Dock framhåller jag att betänka dina alternativ, att nära lyssna så noga du kan på det ditt hjärta säger dig istället för att göra så som män vanligtvis gör – vilket är att tysta sina hjärtan och lyssna på sina huvuden. Män har inte råd att göra det längre. För det är inte vad världen behöver av dem nu. Och det är inte vad deras käraste behöver från dem. För sin egen skull och deras skull som de håller kära, behöver män bli känslomässigt intelligenta.”

Gottman pratar också om känslomässig intelligens!

Vilket intressant initiativ “Could a master’s in masculinity narrow the gender gap?”

Se mer om detta här. Se också “blogg: Masculinities 101.”

Män får heterosexuella relationer att bära eller brista. Det betyder inte att kvinnor inte måste ta sin del, men data visar att en mans agerande är nyckelvariabeln som bestämmer om en relation lyckas eller misslyckas, vilket är ironiskt eftersom de flesta relationsböcker är skrivna för kvinnor …

December 31, 2017 § 38 Comments

Om John Gottmans bok “The Man’s Guide to Women” eller “Mannens guide till kvinnor”:

“Resultat från John Gottmans forskning visar den enkla sanningen: män får heterosexuella relationer att bära eller brista.

Det betyder inte att kvinnor inte måste ta sin del, men data visar att en mans agerande är nyckelvariabeln som bestämmer om en relation lyckas eller misslyckas, vilket är ironiskt eftersom de flesta relationsböcker är skrivna för kvinnor.”

Och det är just detta som såna som Ronald Levant, William Pollack, Michael Kimmel bland andra påpekat. Varför feminism är bra för män också.

Se “Ronald Levant: Boys Don’t Cry – Boundaries of Gender: The psychologist on the evolution of maleness and the sociocultural forces that have long stifled men and fathers” eller “Ronald Levant: Pojkar gråter inte – gränser för kön: psykologen om utvecklingen av manlighet och de sociokulturella krafter som länge har kvävt män och fäder.”

Prior Knowledge of Potential School-Based Violence: Information Students Learn May Prevent a Targeted Attack,” eller “Vetande innan om potentiellt skolvåld: information elever får kan förebygga en riktad attack” av bland andra W. Pollack.

“Michael Kimmel is out to show why feminism is good for men” eller “Michael Kimmel är ute efter att visa varför feminism är bra för män.”

“Feminism Isn’t Only For Women” eller “Feminism är inte bara för kvinnor”:

“Feminism är inte bara för kvinnor. Medan i allmänt tal feminism ofta är centrerad runt specifika frågor som kvinnor möter, har modern feminism blivit mer breddad, för att inkludera sättet saker som könsroller negativt påverkar män och den undersöker också sättet som dessa saker påverkar varandra och skapar våldscykler och ojämlikhet för både män och kvinnor.

På det sättet har feminism hjälpt män och pojkar.”

Ja, det tror jag är sant!

“Personligen tror jag att bekämpandet av toxisk maskulinitet [inte minst för männen själva!] är en nyckelfråga för den feministiska kampen och att det finns rum för mycket mer forskning och diskussion om hur samhällsuppbyggnad påverkar män och hur detta skapar negativa yttre förhållanden för alla människor oberoende av kön.

Det tror jag också är sant! Alla skulle må gott av det! Både män och kvinnor och deras barn, allas barn.

I artikeln står det vidare:

“Feminism är, i sin snävaste definition, en tro på jämlikhet mellan könen. Detta inkluderar vanligtvis ett erkännande att saker inte är lika för alla kön, och kan i praktiken betyda speciellt förespråkande för kvinnor med avseende på saker som hushålls- och sexuellt våld, reproduktiva rättigheter, ekonomiska möjligheter och (på senare år) intersektionalitet.  

Detta kan bidra till tron att feminism bara är för kvinnor eller bara är ämnad att hjälpa kvinnor. 

Dock, mycket av samtida feministisk teori är tungt centrerad på könsroller, vilka också kraftigt påverkar män och pojkar (liksom transgender/binära människor). 

Här är några exempel på hur traditionella könsroller kan påverka negativt:

  • Det finns en massa samhällelig press på män att vara ‘tuffa’ – detta kan göra det svårt för män att dela sina känslor eller känna sig sårbara med sin familj, vänner och partners. 
  • Män förväntas traditionellt att vara ensamma försörjare för sina familjer – detta kan skapa enorm press och knyta lycka eller lyckande till penningavkastning, ett sätt att mäta vad som är att lyckas, ett sätt vilket inte är så som alla gör eller skulle vilja mäta lyckande. 
  • Samhället har svårt att acceptera män som offer (relaterat till tuffhetsidén ovan). Detta kan göra det särskilt svårt för män som är överlevare från hem- eller sexuellt våld att bearbeta eller dela sina upplevelser och söka motsvarande stöd. Detta kan leda till inre trauma och våldscykler (till exempel den gamla bilden att mobbare har varit mobbade – vilket det faktiskt finns en hel del sanning bakom) [samt våld i hemmet och annorstädes, från känslomässigt/psykiskt, till sexuellt och fysiskt]. 
  • Besläktat med detta är kanske att män har särskilt svårt att allmänt söka stöd, vare sig det gäller ett specifikt trauma, mental hälsa eller generell stress/ångest etc. Problem i denna kategori blir ofta värre och får konsekvenser för tredje person i relationer. Kanske är missbruk av narkotika, alkohol, läkemedel, steroider el. andra skadliga ämnen relaterat till detta, något som fler män [än kvinnor?] kämpar med.
  • Män förväntas traditionellt att gilla ‘maskulina’ saker som sport, videospel, våldsfilmer etc. Män som inte gör detta eller som njuter av traditionellt ‘feminina’ saker (till exempel mode, matlagning) kan bli utfrysta av sina jämnåriga eller fås att känna sig nedvärderade.  
  • Till nyligen, och fortfarande på många platser, finns det en enorm samhällelig/social press på män att identifieras som heterosexuella. Medan detta förstås finns för kvinnor också, så är den backlash som män möter, som inte identifierar sig på detta sätt, svårare. 
  • Du kan utvidga förväntningarna ovan för män, med att vara sexuellt aktiva och lyckosamma (med kvinnor) samt att män upplever mer press från sina jämnåriga att ses som ‘kvinnojägare’ eller särskilt lyckosamma i dating- och sexsammanhang.”

Det finns många fler exempel i denna kategori och i det moderna feministiska perspektivet kan allt detta grupperas under konceptet ‘toxisk manlighet.

Toxisk maskulinitet hänför sig vanligtvis till de traditionella könsrollerna för män, relaterade till styrka, dominans och tuffhet, vilket begränsar män och/eller dikterar deras beteende på sätt som är skadliga för dem själva och andra. 

Som en utvidgning av detta tror många feminister att toxisk maskulinitet också bidrar till de problem som kvinnor möter, i synnerhet fysiskt, sexuellt och känslomässigt våld (vanligtvis förövade av män).”

Se alla bloggningar om Gottmaninstitutets Marriage Minute.

“Maktfrågor tas ofta upp bland par, men de är, visar studier, oftast konstruerade INTE I TERMER AV HUR MÄN BEHÖVER FÖRÄNDRAS, UTAN SNARARE HUR KVINNOR GÖR – DU VET, HON MÅSTE BLI MER SJÄLVHÄVDANDE – YTTERLIGARE EN TRÖTT VERSION AV ‘HON SKULLE HA HAFT PÅ SIG EN LÄNGRE KLÄNNING …”:

“Var lär sig barn att undervärdera kvinnor? [Jo] Från sina föräldrar -även progressiva makar delar inte bördor rättvist. Och barnen noterar detta.“

Varför skrivs de flesta relationsböcker för kvinnor? För det är kvinnor som är mer benägna att ta itu? Som är av nöden tvingade att ta itu? Och som man också förväntar sig av (och ibland också kräver, med maktdemonstration om så behövs) att de ska ändra sig, förstå, leva sig in, relationsvårda, ta ansvar?

Och se slutligen Nina Björk i “När #metoo blev #wetoo.”

 

‘Det krävs mod att stå upp mot dina fiender, men det krävs ännu större mod att stå upp mot dina vänner.’ Zachary tog in det och sa, ‘Wow! När du ser dina vänner göra något fel eller dåligt, då är det verkligen svårt att säga Stopp!’ Det är den sortens mod killar behöver, inte modet att dricka massor av öl under en sittning …

December 23, 2017 § 1 Comment

51XMkfP4i+L._SX330_BO1,204,203,200_.jpg

“Pojkar är pojkar.”

“Det är på grund av mäns testosteron.” 

Vad lär vi killar med det? Begränsar vi dem och de känslor och behov som de har innerst inne? Hindrar detta att de får utveckla OCH uttrycka en större repertoar av känslor, kunna anknyta, inte måste vara så tuffa (om de inte känner för det) osv? Utan att skämmas! Vi tror det inte om dem och då är risken att de i olika grad inte tror sig om detta själva?

Och skäms för “andra” känslor de har (svaga, sårbara, behövande, känsliga), av vilka kanske vissa, eller alltför många, går under jord, så männen inte ens har kontakt med dem längre i allra värsta fall, om de socialiserats in i en hård, tuff roll?

Se tidigare bloggning “Pojkars könstvångströja – vad innebär den för dem själva, samt inte minst för samhället?” Oerhört väl värd att läsa!

Män borde göra revolt mot detta!

“Att han drar dig i håret eller slår dig betyder nog att han är intresserad av dig!”

Och vad lär det killar om hur man närmar sig en tjej?

Från intervju med Michael Kimmel om hans bok “Guyland – the perilous world where boys become men” eller “Kill-land: den riskabla värld där pojkar bli män.”:

“‘Unga män skjuter upp ansvar så länge som möjligt,’ hävdar sociologen Michael Kimmel. Och ingen vinner.

I sin nya bok ‘Kill-land: den riskabla värld där pojkar bli män,’ följer sociologen och professorn vid State University of New York utvecklingen av ett nytt stadium i livet för den nordamerikanske mannen: ingenmanslandet mellan 16 och 26 års ålder.

Under intervjuer med universitetsstudenter och unga vuxna samt med familjer över hela USA, har Michael Kimmel funnit, att vid en ålder när unga män en gång förberedde sig för ett liv med riktigt arbete och vuxna relationer, bidar de sin tid i ‘Kill-land’ med den värsta sortens distraktioner: hetsdrickande, flyktiga sexuella relationer och trakasserier av sina kamrater på campus.

Medan genomsnittsåldern för äktenskap och föräldraskap fortsätter uppåt bit för bit, hävdar Michael Kimmel att det finns färre drivfjädrar för unga män att ta sina liv på allvar och en viss bitterhet riktade mot sina kvinnliga jämlikar, som verkar njuta frukterna av feminism.”

“‘Så, där Deltagänget [the Animal House crowd] sopade dammet av sig och växte upp, så håller deras samtida motsvarigheter partyt igång så länge de kan,’ säger han. 

Vi nådde Michael Kimmel i New York.

Varför ska man utforska denna befolkningsstatistik?

Jag ville kartlägga detta nya utvecklingsstadium, denna tidsperiod mellan ungdomstid och vuxenhet, vilken en gång räckte några månader eller kanske ett år och som nu räcker ett årtionde.

Jag insåg att jag också kartlade en sorts social värld, ett utrymme. Vad som händer med nordamerikanska ungar är att de tar examen från high school och deras föräldrar säger, ‘Okej, nu är vi färdiga.’ De skickar iväg ungen till skolan.

Universitetet har totalt dragit sig tillbaka från sin gamla modell av att vara  i förälders ställe. Och i detta tomrum så har du 19-åringar som faktiskt lär 18-åriga killar vad det är att vara man.  

Så vilka är de här killarna? 

De har ingen riktig plan. I college så driver de från sammanslutningar till sammanslutningar. De är uppbundna till en grupp killar –  ‘bros before hos’ [‘killar framför tjejer]. När de tar examen har de ingen känsla för var de är på väg. 

De hamnar i en följetong av jobogomy [???] – där de tar ett jobb som är återvändsgränd, de lämnar det och tar ett nytt jobb som är en annan återvändsgränd. Detta drivande kommer med en särskild mängd ängslan – de vet inte hur historien ska sluta. 

Vad händer med kvinnorna i Kill-land?

Kvinnor på campus är mer målinriktade, mer karriärfokuserade. Men killar är de som håller igång campus sociala liv. Så både kvinnor och män måste anpassa sig till en del av de gräsligaste exemplen i Kill-land – hetsdrickande, att trakassera, sluta förbund, porr, videospel och ständig besatthet av sport och sportprat. 

Naturligtvis så beter sig inte alla killar på det här sättet?

Nej, inte varje kille. Men han lever i den här världen. Han känner till killar som gör så här och han utmanar dem inte.

Det måste variera från skola till skola, gör det inte? 

Det är inte universellt om man ser till landsbygds- eller stadsskolor. Det är mycket mindre av hetsdrickandet, trakasserierna, kulturen med förbund på, låt oss säga, universitetet i Toronto, än det är på universitetet i västra Ontario.

Om du är nere på stan på barer en fredag kväll i en collegestad och du blir så stupfull att du faller på ansiktet mitt på gatan så kommer någon att hjälpa dig och de kommer att känna nån som känner dig och de kommer att försäkra sig om att du kommer tillbaka hem.

Om du är på Columbia och du faller stupfull på ansiktet i New York, kommer du att bli rånad. 

Du pekar på att äldre generationer inte har särskilt bråttom att reformera situationen.

Det finns ett problem som psykologer kallar ‘fallacy of misplaced attribution’  [felaktigt tillskrivande?] där du tillskriver din utveckling något trauma under den missuppfattade idén att ‘det som inte dödar mig gör mig starkare.’ 

Jag är ledsen, men att dricka sig till total glömska och skada eller tatuera eller brännmärka [bokstavligt?] dina klasskamrater i något sorts missriktat försök att bevisa din maskulinitet är inte vad som gjorde dig till en bra far.

Flera av karaktärerna i boken är föraktliga. En del läsare – särskilt kvinnor – kunde förlåtas för att de inte bryr sig om hur livet utvecklas för dessa [män?]. Varför skulle vi bry oss? 

Därför att du måste ha med dem att göra. För närvarande erbjuder Kill-land två val: du kan vara en [het?] brud eller en bitch. Så anledningen att du borde bry dig är för att dessa val är falska. Detta är val som kommer att hämma din förmåga att utveckla din karriärplan och din livsplan på det sätt du vill, att få igång din karriär, ha en relation, gifta dig och få barn, om det är det du vill.  

Men i slutänden så leder män världen. Det finns fortfarande inte så många Fortune 500 VD:ar som är kvinnor.

Det har att göra med föräldraskap. För att killar inte delar hushållsarbete och barnomsorg och att ansvaret faller på kvinnornas axlar, har killar det mycket lättare att klättra på företagsstegen. 

Om Kill-land kunde förbereda unga män att bli bättre fäder, så skulle de tillbringa mer tid hemma. Vilket kommer att befria kvinnor så att de kan balansera arbete och familj. Könsjämlikhet är inte ett nollsummespel – det handlar om win-win.

Så vad kommer att funka?

Vi gör ett hemskt misstag när vi förutsätter att curlingföräldraskap är samma sak som involverat föräldraskap. Vi gör våra barn en otjänst om vi konstant ingriper för dem. 

Jag har den här idén om det jag kallar strömledningsföräldraskap. Du hjälper din unge att bli grundad. Du hjälper hen att ansluta. Om det då blir överbelastning så kör du interferens.

Jag råder föräldrar särskilt att fortsätta vara anknutna med sina barn sen de fortsatt på universitetet. 

Detta är avgörande för pappor. Jag kan inte berätta hur många killar som genom de intervjuer jag gjort hade denna ytterst klichéartade erfarenheten: ‘Jag ringde hem förra helgen och min pappa svarade och jag sa ‘Hej pappa’ och han sa ‘Vänta! Jag ska ropa på din mamma!’

Din son Zachary är 9 – känner du nu en press att skona honom från kill-land

Nej, inte skona honom, men hjälpa honom att navigera på sin väg genom det. Vi läste Harry Potter häromdagen och Dumbledore sa till studenterna på Hogwarts [School of Witchcraft and Wizardry], ‘Det krävs mod att stå upp mot dina fiender, men det krävs ännu större mod att stå upp mot dina vänner.’ Zachary tog in det och sa, ‘Wow! När du ser dina vänner göra något fel eller dåligt, då är det verkligen svårt att säga Stopp!’ Det är den sortens mod killar behöver, inte modet att dricka massor av öl under en sittning.

Är du optimistisk när det gäller framtiden för våra unga män?

De mest deprimerande fyra ord i alla utbildningscirklar idag är ‘pojkar är pojkar.’ Det är en hållning av resignation. Det vi säger när vi säger ‘pojkar är pojkar’ är att pojkar kommer att vara våldsamma, rovlystna djur. Jag tycker att det är mansförakt. Jag tror att vi kan bättre.”

Where Am I?

You are currently browsing the Michael Kimmel category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....