Levant vill lära män skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor. Vår framgång som älskare, makar och fäder hänger nu på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors (och våra egna) känslor. …

November 12, 2017 § 20 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

I omslaget till Levants bok ovan (som kom i tryck första gången i mars 1995) står det, i min översättning:

“I dagens Amerika, med omfattande förändringar både i hemmen och på arbetsplatserna, har en ny fråga tagit plats bredvid Freuds berömda ‘Vad vill en kvinna?’. 

Detta nya bryderi är: Vad ska en man vara?

De föreslagna svaren i den nuvarande häxkitteln av motstridiga synsätt kan ordnas brett: från att överge traditionella maskulina drag till förmån för mer feminina modeller, till att återgå till primitiva manliga rötter genom att åter hetta upp ‘elden i magen’ hos en Järn-Hans. ./…/

I denna tankeväckande bok har Ronald Levant kommit med ett ovärderligt bidrag för att lösa de problem män möter när gammal visshet bleknar och nya utmaningar tar dess plats.”

Han vill…

“… hjälpa män att göra de förändringar som de vill ha och behöver för att bli bättre älskare, makar, fäder och vänner samtidigt som de behåller de delar av den manliga normen som är meningsfulla.

Han visar också hur män kan använda sina traditionella dygder att överföra idéer till handling för att arbeta sig ur livsstilar och tänkesätt som skadar deras relationer.

I denna bok kommer män att hitta en spegel i vilken de kan se krafter som gjorde dem till dem de är.

De kommer att lära sig skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor.

Medan amerikanska män ändrar reglerna för manlighet, kan det att vara man, hur svårt det än kan vara, bli bekvämare, mer meningsfullt, tillfredsställande och berättigat än det nånsin varit förr.”

Reflektion över “gamla tiders” uppfostran efter att återigen ha börjat bläddra i Levants bok:

En pappa som jobbade hela tiden och kanske var väldigt frånvarande och en mamma som var hemma och fått sin första son, vilken hon inte kunde ge den anknytning han hade behövt? Utan tvärtom uppfostrade ganska hårt. Ställde stora krav på och inte fanns där för riktigt, kanske knappt alls (hade hon en depression: alla barnen, vilka då blivit fler, fick senare fixa frukost själva innan de gick till skolan, därför att mamman inte stigit upp, något sonen dock tyckte var jätteskönt! 😦 )

Det fanns inte tillräckligt med utrymme för att fylla barnens behov. Allra minst för de äldsta, men allra äldsta barnet, en dotter, fick dock behålla tillräckligt med känslor för att hyfsat klara sig genom familjeliv? Ju fler barn desto “slappare” blev uppfostran till gagn för dem?

Men idag, 22 år sen denna bok först kom ut, kan vi i en stor grupp människor se en backlash: de vill tillbaka till de här gamla rollerna och det här gamla samhället. De har glömt eller inte upplevt hur detta i själva verket var för både män och kvinnor?

Männen hade minimal kontakt med sina barn, försörjningsbördan låg enbart på dem. Kvinnor gick hemma, men de var inte alltid så lyckliga med det som kan framställas. De mådde inte bra och var inte sällan deprimerade?

Inget att längta tillbaka till! Snarare skulle alla vinna på att män och kvinnor blev mer partners än de nånsin varit. Män, kvinnor, barn, samhället och världen skulle vinna på detta!

Senare har män som Michael Kimmel, John Gottman, Lundy Bancroft och en mängd andra påtalat detta ytterligare, var och en på sitt sätt. Alla på ytterst värdefulla sätt.

s 2:

“Tränade att vara lugna, handlingsorienterade beskyddare och problemlösare, får vi män nu höra att dessa maskulina sätt att demonstrera kärlek inte riktigt funkar längre och att vår framgång som älskare, makar och fäder nu hänger på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors känslor.

Lärda tidigt att en mans främsta roll är att vara familjeförsörjare och att hans främsta hängivenhet måste röra hans arbete, hittar vi nu oss själva i en sits att vi måste dela denna roll med våra kvinnliga partners och att, i utbyte, ta på oss en del [bara en del och inte hälften?] av hushålls- och barnskötselförpliktelserna som traditionellt har setts som kvinnors arbete

Det har varit en verklig chock.

En del män återhämtade sig och anpassade sig ganska snabbt, och kände att det kunde finnas något att vinna på att bli mer flexibla i sina idéer om vad det att vara ‘manlig’ är.  

Andra upplevde nån slags befrielse – en känsla av att inte måsta omgestalta sig för att passa en tidsanda som [nu] förändrades för att passa dem [den passade dem bättre? 🙂 ]. 

Majoriteten av män ville dock inte veta av några av dessa förändringar. Deras initiala svar var att stå emot – ibland argt, för att dölja sin rädsla och förvirring och för att slå tillbaka förändringskrafterna.”

Levant skriver om “Traditionell maskulin roll.” Han upplevde då, 1995, att män är, s 3-4:

“… beredda att tänka om om sina idéer om en mans rätta roll, rättigheter och ansvar – att ta en nära titt på de olika komponenterna i det traditionella manliga trossystemet för att bestämma vilka som har överlevt sin användbarhet och vilka som kan bevaras. 

De är redo att börja arbetet på att utveckla och bemästra de förmågor som inte vidarebefordrades till dem under deras träning tidigt i livet, men som krävs av män nu. 

Och, desto viktigare, är de redo att lägga undan tron att det finns eller borde finnas något ‘rätt sätt’ att vara man, därför att de nu ser hur begränsad/inskränkt och förödande/förlamande denna tro är./…/

Men det dröjde inte länge för män att inse att att försöka göra om sig till nån slags kombination av Alan Alda och herr mamma ersatte de en form av inspärrning mot en annan.

Den enda kurs som var kvar var att kämpa fram en ny medelväg mellan traditionell maskulinitet och den känsliga-mannen-idealet – en som tillåter varje man att bestämma för sig själv vilken kombination av gamla och nya drag han vill inkorporera i sin omkonstruerade maskulina norm.”

s 7-8 i underkapitlet “Att slå på trummor i skogen är inte svaret” (apropå Robert Bly och Järn-Hans) skriver Levant att Bly menar att han uttrycker sig metaforiskt:

“Lika mycket som vi beskärmar oss över sjukligheterna i vårt postmoderna samhälle, och njuter av att fly in i fantasin över det vi föreställer oss att ha varit ett noblare sätt att leva i dessa förmoderna kulturer, så är sanningen att, om vi har att välja mellan att leva i deras värld eller leva i vår, skulle de flesta av oss välja komforten och bekvämligheten i modernt liv – även med alla dess problem.

Den nuvarande manliga krisen är en av dessa problem – ett samtida problem som kräver nutida lösningar, som inte kommer att hittas genom att anta djurnamn och dansa nakna i skogen. 

Inte heller kan de hittas genom att följa Blys tolkning av de metaforiska instruktionerna för att uppnå manlighet som Järn-Hans-sagan innehåller – dvs genom att separera sig från kvinnor för att kasta av sig deras feminiserande inflytande och hitta manliga mödrar som leder oss, något som våra manliga fäder misslyckades med att göra, på vår resa till att bli ‘initierade‘ män. 

Bly skulle argumentera för att han inte försöker övertala män att bokstavligt separera från kvinnor – att hans budskap, som sagors, är metaforiskt. men problemet med metaforiska budskap är att människor kan tolka dem precis som de vill – inklusive bokstavligt. 

Och vad ett olyckligt antal män vill höra är att de har rätt att klandra kvinnor – dvs den feministiska rörelsen – för att den har skapat oredan de är i och att de är berättigade att vidmakthålla eller öka sin känslomässiga distans från sina kvinnliga partners.”

Tvärtemot vad parterapeuterna John och Julie Gottman säger. De menar att partners bör vända sig MOT varandra och INTE BORT.

“Detta tänkande kunde inte vara mer befängt.

Faktiskt, precis som män behöver lösa sina känslor mot sina, behöver de också arbeta igenom de djupt motstridiga känslorna om intimitet ingjutet i spädbarnsålder av deras mödrar, vilka hindrar dem att komma närmare sina partners.”

Levant tar upp detta med sex och att män i olika grad frikopplar detta från intimitet och närhet med en annan människa. En förklaring till alla de sexuella övergrepp vi i dagarna hört om genom #metoo!? De män som begår såna (inklusive allt annat våld utfört av både män och kvinnor) beror på svårigheter i olika grad att se en annan människa som just en levande människa.

“Vad män med andra ord behöver göra är att riva ner murarna de har rest mellan sig själva och sina partners – inte bygga upp dem igen.”

Vilket Levant menar att Blys och andra liknande metoder riskerar att göra. Precis vad Gottmans säger – och Michael Kimmel.

“Detsamma gäller för vikten Bly lägger vid att få kontakt med hårdheten hos vilden inom en.

Återigen skulle Bly hävda att hans budskap är metaforiskt – att han inte pratar om att ge fria tyglar åt (släppa lös) vrede, aggression, raseri och våld, utan om att återvinna maskulin styrka, mod, kraft och beslutsamhet.

Under en samling med män, som jag besökte, gjordes dock denna distinktion inte särskilt klar. Pratet handlade helt enkelt om att utveckla vildhet. Och jag blev störd över hur hungrigt många av männen drack detta.”

Det känns mer och mer som att ge en man rådet att bli bättre på att hävda sig själv inte är något riktigt bra råd. Mannen ifråga behöver inte mer av detta, utan skulle behöva något annat. Hjälp till anknytning snarare, både för att få bättre relationer med alla och för att inte ta till missbruk som ersättning för bristen på anknytning.

Här debattartikel om att “Pojkarna offras av feministerna.” Debattören, Elise Claeson, skriver om Annica Dahlström-bok:

“I dag kan hjärn- och evolutionsforskarna berätta varför pojkar slåss. Det beror inte på patriarkatet.

‘Lusten att slåss och testa sina krafter är inte pådyvlad av samhället. Det är i stället (–) en biologiskt grundad lust, som är medfödd,’ skriver professor Annica Dahlström i sin bok ‘Könet sitter i hjärnan’.

Det manliga könshormonet testosteron är ett aggressionshormon, som dramatiskt ökar i pojkars kroppar under puberteten och gör dem till tidsinställda våldsbomber.

Testosteronstinna ynglingar har alltid varit överrepresenterade i brotts- och våldsstatistiken. Därför är det sant att pojkvåldet inte har ökat. Det har alltid funnits där, eftersom det är inbyggt i pojkars kroppar och hjärnor.

Forskarna kan 
också berätta att pojkars hjärnor är inriktade på att finna en plats i en manlig hierarki. Det är därför pojkar ofta är bättre på lagsporter och oftare vill bli chefer. De vill tävla om ledarplatsen och maktordningen i gruppen. Här kommer våldet in. Under evolutionen avgjordes oftast hackordningen med råstyrka. Den starkaste hanen blev klanledare och fick befrukta de bästa honorna.

I det familjesvaga Sverige överger vi pojkarna redan i ett-årsåldern och lämnar dem i stora dagisgrupper. De har ingen chans att hävda sig i hackordningen. Kanske börjar pojkarnas statusrevanschlust där? Kanske är det också där, när de känner sig övergivna av sina föräldrar, som de förlorar sin förmåga till empati?

‘Det handlar absolut om status’ säger en tonårsflicka om dödsmisshandeln på Kungsholmen (DN 9/10).

Att sätta en utmanare på plats, är att berätta att man finns. Då kanske man blir sedd av tjejerna. Våld, inte empati, skapar respekt.”

Dem jag läst, Levant, Kimmel, Gottman etc skulle tillskriva killars och mäns problem något annat. Kimmel och Gottman kritiserar den ökande ojämlikheten, något som tidigare jämställdhetskvinnan Elise Claeson inte tror på längre. 😦

Sociologen Michael Kimmel i intervjun “‘Angry white men’: the sociologist who studied Trump’s base before Trump”:

“What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked. What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression.

It is a really malleable [=smidbart, formbarthormon. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples. The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right? Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is “legitimate”.

Donald Trump’s victory is a disaster for modern masculinity

There is a famous experiment by a primatologist at Stanford. He takes five monkeys and measures their testosterone. Then he puts the five monkeys in a cage. The monkeys immediately establish a hierarchy of violence – number one beats number two, number two beats number three, number three beats number four, number four beats number five. Of course, number one has the highest testosterone, and so on.

So the experiment is: he takes monkey three out of the cage and he shoots him up with testosterone, off the scale, and puts him back in. What do you think happens? When I tell this story my students always guess that he immediately becomes number-one monkey. But that’s not true. What happens is that when he goes back in the cage he still avoids monkeys number one and two – but he beats the shit out of numbers four and five.

So what any reasonable biological researcher would conclude is that testosterone does not cause aggression, it enables it. The target of the violence must already be seen as legitimate. You have a biological argument and a sociological argument. So the answer to your question is that it is never either/or. It is always both. Always.”

 

Advertisements

Det som aldrig fick ske – mer om sårat och destruktivt berättigande …

October 28, 2017 § 3 Comments

13077321_o_3.jpeg

Jag har börjat läsa boken ovan “Det som aldrig fick ske – skolattentaten i Trollhättan.”

Tänker på den amerikanske sociologen Michael Kimmel och hans bok “Arga, vita män – amrikansk maskulinitet vid slutet av en era” och de här arga, vita männen och deras känsla av någon annan (i USA en svart kvinna) har stulit deras jobb, som Kimmel uttrycker det. Och de drar sig så till extremhögern, som egentligen bara förvärrar deras problem, med att inte minst föra en politik som ökar klyftorna mellan människor ännu lite mer, istället för tvärtom.

Kimmel pratar om “sårat berättigande.” En amerikansk psykolog, Ronald Levant skrev redan för drygt 20 år sen om “destruktivt berättigande.” Ett begrepp myntat av psykiatrikern Ivan Boszormenyi-Nagy. I länkad artikel står det om, i min översättning:

“Problemet är ett misslyckande i relationer till stor del beroende på missuppfattningar rörande rättigheter.”

Kimmel menar att de här arga, vita männen snarare borde gå ihop med andra, svagare grupper och driva på för samhälleliga förändringar som gynnar dem, snarare än förvärrar för dem.

Familjeterapeuten John Gottman nämner också de ökade klyftorna i dagens samhälle som ett problem inte bara i familjelivet, utan i samhället. Allt detta hör ihop. Istället ger de sig på andra underprivilegierade.

De har svårt att anpassa sig till en ny mansroll. En mansroll som snarare skulle betyda enorma vinster för dem, inte minst i relationer med andra, fru, barn, på arbetsplatser, i samhället, världen.

På s 115 skriver Åsa Erlandsson om Anton Lundin Pettersson:

“… han slog sönder drömmen om öppenhet – några månader efter attentatet beslutades att skolan skulle byggas om. Istället för att låta skola och samhälle mötas i samma lokaler, sattes en skiljevägg med kodlås upp.”

Vill gärningsmannen mer eller mindre medvetet åstadkomma detta: att andra hamnar i samma fängelse som han befinner sig i?

Jag funderar vidare vad bostads- och skolsegregationen har för effekter. Vad privatskolesystemet och bostadsrättssystemet och egna hus som kostar massor har för effekter. Vad de ökade klyftorna har för effekter?

Före privatskolesystemet gick barn från alla samhällsklasser tillsammans, man bodde ofta också grannar, vilket innebar att man lättare förstod varandra. Det var lättare att acceptera olikheter, för man levde med dem. Eller så slipades de i olika grad av.

Ja, vad är verklig integration? Är verkligen status och det yttre så viktigt? Hur har de familjer det som har enorma hus- och billån? orkar de med sig själva ELLER sina barn?

För att inte vara rädda för varandra behöver man mötas tidigt i skola och samhälle, närområde! Gagnar de mer välbeställdas barn också! Jag själv tillhörde en av de senare. Vad har vi för glädje av stora, fina hus och bilar m.m. om vi är rädda eller stressade?

När min gamla mamma växte upp i by i norra Sverige bodde arbetarbarn granne med doktorns, prästens, jägmästarens. Och man lekte med varandra. Fast det fanns annat då som man nog inte vill tillbaka till idag.

Både Kimmel och Levant pratar om den traditionella mansrollen och alla de problem den för med sig för män som socialiserats in i den. Problem för dem själva, för sina partners, för barn, för samhället och världen.

En annan amerikansk psykolog William Pollack har intervjuat pojkar och skriver om deras behov av närhet och av att uttrycka känslor som de normalt aldrig ger uttryck för, fenomen som med tiden går under jorden därför att de tystas ner. Man pratar inte så med pojkar. Pollack verkar ha en förmåga att få unga pojkar att öppna upp och hans intervjuer kan ha haft avgörande effekt för de pojkar som intervjuats. De har fått uppleva att det FINNS de som är intresserade av deras känsloliv och som inte tycker detta är konstigt.

Ronald Levant pratar om manlig alexitymi, dvs avsaknad av känslospråk och vad detta för med sig.

I Antons fall låter det som om han kan ha haft någon form av autism, odiagnosticerad. Till det kom osäkerhet över sexuell läggning och i den mansvärld han rörde sig i på nätet, med de mansnormerna, så blev detta ett problem. HBTQ-personer är ju paria bland dessa machomän. 😦

Och så växer behovet av att hitta lämpliga hatobjekt. 😦 Istället för att ta itu. Men Anton hade svårt för detta. Sökte på nätet istället för att vända sig till en levande människa för att berätta om sina känslor och sin oro. Var detta inte okej för en pojke i hans omgivning? Han verkar bara ha haft bröder dessutom, om detta kan ha haft betydelse?

Vad växte han upp med hur en riktigt pojke/man är? Vilka signaler fick han från omgivningen, inte bara i familj och släkt, utan också i den minimala kamratkretsen?

Erlandsson skriver på s 167 om hur platsannonser utformas:

“Du är självgående, händig och har social kompetens.”

“Är du en effektiv lagspelare som trivs med att jobba i ett högt tempo?”

“Som person är du social, noggrann och alltid redo att satsa 100 procent. Du är en teamplayer med ett eget driv.”

Vad finns det för plats för “de andra”? De som inte är “på,” som är lite blyga osv. Tänker på ett sommarjobb jag hade som sekreterare på Hemsjukvården ett par somrar för över 35 år sen. Ordinarie innehavare av denna tjänst hade en man som misshandlade henne. Denne man var jurist. Om det hade varit idag med de enorma effektivitetskraven: hade hon kunnat eller orka jobba? Fast å andra sidan kanske hon hade fått stöttning att skilja sig?

“Valfrihet” och “frihet” låter som hån, men det låter fint. 😦 Vad är det för “frihet och valfrihet” om man måste gå omkring och vara rädd i skola, på gator och torg osv? Det är väl ingen frihet?

s 178-179:

“Anton Lundin Pettersson tog ut sin frustration i skämt och omgivningen skrattade med. Till exempel: ‘Vet du hur man räddar en neger från att drunkna?’ Nej? ‘Bra’ Kvinnor i slöjor var påskkärringar, mörkhyade män var gambiaskallar med mjäll!

På ytan oskyldigt, och dessutom ska man väl kunna skämta om allt? I själva verket är det en värdemätare. Rasistiska skämt var normaliserat och inget konstigt, utan så man pratade, tänkte och tyckte.

I en sådan världsbild ställs människor med självklarhet mot varandra och om någon inte får ett jobb måste det vara någon annans fel. Om pensionärerna får det sämre, betyder det att invandrarna har fått det för bra.

När ingen säger emot är det en indikation på att man lever i en miljö där den här världsbilden, ‘invandrarna tar våra jobb’ och ‘man borde göra något åt det’, är okej. Man märker inte hur man själv låter, förändringen går i små steg ungefär som när man går upp i vikt./…/

‘Det handlar om samtalsklimat, vilka tankar, idéer och stämningar som sprids vid köksborden. Det är en viktig pusselbit.'”

säger Gellert Tamas.

På slutet hade Anton Lundin Pettersson hopp om en vändning i och med att få fast jobb, men…

“För en arbetsgivare är det dock stor skillnad i både kostnad och ansvar att ta emot en av samhället avlönad praktikant, och att erbjuda en tillsvidareanställning. 

Det var [alltså] ingen invandrare som tog Anton Lundin Petterssons plats på industriföretaget Mape Sweden AB, men i hans tankevärld blev det så. Det var självklart.”

På s 181 skriver Erlandsson om “missriktad aggressivitet,” dvs en aggressivitet som riktades mot fel mål. En där en hel befolkningsgrupp gjordes kollektivt ansvarig.

Det finns ingen uppenbar förklaring till det som skedde. S 182:

“Istället är det en successiv och smygande utveckling hos en ung man som drog sig undan omvärlden och som riktade sin frustration mot invandrarna.”

Något som de arga, vita männen i USA också gör: mot invandrare, flyktingar, homosexuella, kvinnor osv, istället för mot de som verkligen har ansvar för hur det är i samhället. Och istället för att stötta politik som är bra för alla samhällets medlemmar.

Antons äldre bror tror att Anton hade någon form av autism eller lätt Aspberger. Och angående ett personlighetstest som Anton gjorde så noterade han motstridiga svar och tror att brodern inte förstod alla frågor och menar att han hade svårt att leva sig in i andras känslor.

Enligt brodern så pratade man heller inte känslor, något han i efterhand ångrar att han inte försökte med brodern. Det var “mesigt,” inget som killar gör, för de fungerar på ett annat sätt. Brodern visade inte sina känslor och sa inte vad han tänkte. Om han hade kunnat göra det hade han kanske inte måst göra som han gjorde och begå självmord “by cop.”

Brodern tror att han ville dö ädelmodigt, inte visa sig svag, Han ville dö som i tevespel och ta på sig rollen som en krigare. vara speciell, kanske odödlig.

En av poliserna i Trollhättan tror att om attentatsmannen varit en islamistisk extremist som till exempel gått in i en skola i ett medelklassområde i Trollhättan, inte som nu i en invandrarstadsdel och gjort samma sak som Anton Lundin Pettersson, så hade man i många stycken hanterat det annorlunda, samt skrivit annorlunda om det.

s 223-226:

“Sven Granath är kriminolog och har bland annat varit medförfattare till rapporterna ‘Grövre våld i skolan’ och ‘Det dödliga våldet i Sverige 1990-2014‘. Enligt honom skiljer den här typen av gärningsmän från andra grova brottslingar.

‘Utmärkande för hatbrott är att gärningsmännen inte kommer från socialt utsatta områden. utan snarare är medelklasspersoner, som Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson.

De kan i viss mån stå utanför samhället, men har ändå tillgång till dess medel som att till exempel ha råd att skaffa sig en bra dator’, säger Sven Granath.

Gärningsmännen begår inte brott för att få pengar och statusprylar. De har inget traditionellt utanförskap att skylla sina misslyckanden på, eller någon underdogidentitet att gå in i.

Gärningsmän som Anton Lundin Pettersson är vita, västerländska män som borde vara privilegierade. När de inte lyckas leva upp till det, försöker de återupprätta sin maskulinitet med våld./…/

En annan sak som utmärker personer som begår hatbrott eller andra grova våldsbrott är bristen på sysselsättning. Både Anders Behring Breivik, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson gick arbetslösa i långa perioder.

Arbetslöshet går som en röd tråd genom allt dödligt våld, oavsett sort, från hatbrott till gangstermord. Faktum är att avsaknaden sysselsättning är den mest robusta och genomgående faktorn för den grova brottsligheten.

Sven Granath kallar det här för ett välfärdsfenomen, att det trots arbetslöshet ändå går att sitta framför sin dator i åratal och spela dataspel och planera ett attentat, som till exempel Breivik gjorde.

‘Det gör dessa brott ännu mer osmakliga. Gärningsmännen avskyr samhället, men lever på det.’

Sven Granath menar att de mycket ensamma och isolerade massmördarna Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson är ett extremt resultat av samhällsutvecklingen – de har allt materiellt som de behöver för att leva, men inte människorna. Ingen gemenskap./…/

Det som skiljer hatbrott från andra brott är alltså att det inte bara är det direkta brottsoffret som drabbas, utan en hel grupp. Hatbrottsforskaren David Brax kallar det budskapsbrott*). 

‘Alla som tillhör den gruppen blir påminda och skräcken sprider sig, vilket är i paritet med det som vi brukar kalla terrorism.”

Dvs alla tillhörande den grupp där en eller flera individer mördats blir drabbade, rädda.

Ja, hur uppfostras män från tidigt i livet? Hur har de uppfostrats? Är det en hälsosam maskulinitet de uppfostrats in i? Kan man göra något åt denna? Ja, det tror jag. Och män borde vara intresserade av detta, för sina nära och kära, för sig själva, för samhället och dess utveckling osv.

Framförallt skulle de må mycket bättre själva och förmodligen få mer ut av livet och få bättre relationer, med partners, barn m.fl.

*) Se här och här på ämnet hat- och budskapsbrott.

Maskulinitet vid roten till vår kris med anknytning …

October 12, 2017 § 2 Comments

Michael Kimmel i videon “Maskulinitet vid roten till vår kris med anknytning”:

“Det är svårt att föreställa sig att om du definierar maskulinitet, om du definierar ett köns prestationer rörande könsidentitet, att det skulle vara att vara avskuren (motsatsen till anknytning), autonomi, självständighet och om du [dessutom] sätter det könet ovanför det andra [att det har högre status] är det oundvikligt att du kommer att ha en kris rörande anknytning.”

Sen pratar han om en motberättelse som vi alla bär omkring samtidigt. Och också om idealen att vara stark, vara tuff, att aldrig gråta, aldrig visa dina känslor etc. Och så fortsätter han prata om en psykolog på 70-talet som kom med de fyra grundläggande reglerna för manlighet:

“Så killar, kolla dessa, lyssna på dem, om du memorerar dem kommer du att bli okej. Här är de, de fyra grundläggande reglerna för manlighet.

Nummer ett: inget feminint, du kan inte göra något som ens avlägset påminner om femininitet, som den första [regeln}. 

Nummer två, var en pamp, vi mäter din maskulinitet på storleken av din lön, rikedom, makt. /…/

Nummer tre, var en fast klippa, en man som är pålitlig i en kris. Och det betyder att se ut som en klippa, en pelare!

Och den fjärde regeln, lev livet på gränsen, ta risker, kasta dig huvudstupa in [i risktaganden]. 

Detta är de fyra grundläggande reglerna för män.

Detta är alltså vad vi får i arv. Och i kartläggning efter kartläggning kommer män att säga alla dessa saker.”

Det är väl inget direkt fel på någon av dessa saker, men till dessa borde annat läggas. Inte minst för männens egen skull. Vad är att vara manlig och vad är att vara kvinnlig? Eller borde det handla om vad det är att vara människa?

Men jag tycker ämnet anknytning är intressant här.

“Nu vill jag också presentera motberättelsen som vi också vandrar omkring med…

… fortsätter denna bloggning senare.

Mer om den annalkande stormen eller jag blir jättejätteledsen när du säger “Du är…” eller “Jag vet inte om jag ska ta upp detta (med dig, för…)”…

September 16, 2017 § 10 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

“… (du är så svår att ha att göra med).”

Den amerikanske psykologen Ronald Levant skriver i sin bok “Masculinity Reconstructed” i kapitlet “Den annalkande stormen” (allt i min översättning):

s. 80:

“När jag håller föredrag om ämnet män, vrede och aggression så börjar jag mitt prat med att ge exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en hel mängd] andra känslor.”

Och så beskriver han ett antal såna exempel.

s 81:

“I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor excellerar i att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med bred marginal när det handlar om att uttrycka vrede.

Det är oklart om män upplever vrede mer intensivt eller oftare än kvinnor gör. Vad som dock är känt är att när de verkligen känner vrede är det mer sannolikt att kvinnor gråter eller försöker undvika eller bringa konflikten till harmoni, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.

Och som demonstrerats ovan [genom de exempel han gav] så uttrycker män en rad andra känslor i form av vrede och aggression.

På denna punkt är forskningen helt klar /…/ man har funnit tillförlitliga bevis på bara ett litet antal könsskillnader, av vilka en var aggression – för vilken bevisen som stöttar större aggressivitet bland män var betydande.

Sen denna forskning gjorts, har andra forskare bekräftat att när det handlar om att bete sig aggressivt leder män över kvinnor – både som barn och som vuxna.”

Dvs pojkar visar aggressivitet mer än små flickor. Män mer än kvinnor. Små flickor har lärt sig att kontrollera dessa (på gott och ont).

angry-white-men

Den amerikanske sociologen Michael Kimmel påpekar apropå hävdandet att testosteron är förklaringen till denna skillnad, att aggressivitet går att kontrollera. Han har skrivit boken “Angry White Men.”

I intervjun “‘Angry white men’: the sociologist who studied Trump’s base before Trump” kan man läsa:

What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked. What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression. It is a really malleable hormone. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples. The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right? Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is ‘legitimate’.”

Ja, “Donald Trump’s victory is a disaster for modern masculinity” eller “Donald Trumps seger är katastrof för modern maskulinitet.” 😦

“Republicans condemn university’s masculinity program as a ‘war on men’ – with the University of Wisconsin facing the latest in a series of political attacks, educational advocates fear ‘a chilling effect on academic freedom’” eller “Republikaner fördömer universitetets maskulinitetsprogram som ett ‘krig mot män’ – med att Wisconsinuniversitetet får möta den senaste serien av politiska attacker, förkämpar för undervisning är rädda för ‘de nedkylande effekterna på akademisk frihet.” 

Du ska inte behöva vara Dalai Lama eller Jesus eller Buddha för att göra det; ha ett gott äktenskap – det är snarare kvinnor som verkligen skulle behöva stå upp för sig själva, dvs hävda sig själva…

August 28, 2017 § 8 Comments

John Gottman i videon som bloggpostningen “Varför äktenskap har framgång eller misslyckas: man kan inte intellektuellt resonera sig fram till problemlösning – känslor är oumbärliga för tänkandet …”startar med, snabbt nedskrivet från min första lyssning, med ungefärliga tidsangivelser när det jag citerar, översatt till svenska, kommer inom parentes (han talar till parterapeuter?):

“(68:40): Lugna inte ner paret när de skriker och säg inte ‘Vi måste prata rationellt om detta.’ Låt det ‘rulla på’, det är då de lär om känslor.

Deras känslor är en guide till hur man interagerar. /…/ Det är just i dessa upprörda känslor de kan lära. De kan inte lära när de är i ett nedlugnat tillstånd. 

Terapeuten ska inte göra jobbet åt paret. Om de inte kan göra det själva när de är på väg i bilen från terapisessionen, utan frågar sig ‘Var är den där Gottman, så han kan lugna ner oss, så vi kan tala om saken!?’…”

Så bör det inte vara menar Gottman.

“Du ska inte behöva vara Dalai Lama eller Jesus eller Buddha för att göra det; ha ett gott äktenskap [alltså].”

Dessutom…

“Interventionerna [från terapeutens sida] behöver inte vara sekventiella [dvs de behöver inte följa varandra i en särskild ordning], de bör [däremot] vara integrerade. /…/

Många par kommer med de felaktiga idéerna om att om de löser sina problem och konflikter så kommer de att bli lyckliga, men utan konflikter kommer det att bli ett tomrum, för det är runt konflikterna… [missade detta. Kanske lyssnar igen och fyller i här senare]. /…/

Problem- och reparationsarbetet kommer inte att funka om man inte först skapar en grund av tillgivenhet och beundran [och så räknar han upp saker som i finns i ‘The Sound Relationship House’].”

Dvs att man är intresserad av den andras värld i tillräcklig grad, delar tillgivenhet/ömhet och uppskattning, vänder sig mot istället för bort, har ett positivt perspektiv (på den andra och problemlösning osv?) osv, se nedan.

08673eaf1eebfeffee4c170bbf1e94ac (1)

“När de [vissa kontrahenter i parterapi] hör tillgivenhet från sin partner, så tror de inte på den (74:24), för de har ingen bakgrund där de fått tro detta. Om terapeuten då frågar ‘Hur visade dina föräldrar tillgivenhet?’ (74:33), ‘Hur visade dina föräldrar att de var stolta över dig?’, då börjar de gråta (74:37), därför att det gjorde de aldrig och de försöker fortfarande visa sin far att de är värda (74:44)./…/

Du kan inte känna dig säker om du blir kritiserad./…/

Det svåraste för par är antisociala mönster vars rötter kan dateras långt tillbaka, från olika relationer [och inte minst de tidigaste: från föräldrarna].”

Gottman pratar sen en hel del om samma saker som Kimmel: om mäns förändrade roller idag och nämner antropologen Peggy Sanday. Och säger:

“Det finns inga samhällen med kvinnlig dominans, bara egalitarian, men nästan alla samhällen som existerat har haft/har manlig dominans.”

Sanday pratar i videon ovan om att hon slutligen hittade en plats för kvinnor att blomma och bli medvetna. Jo, borde inte kvinnor ha rätt till det? Och det slår mig: det är snarare kvinnor som verkligen behöver stå upp för sig själva, dvs hävda sig själva. Män har all anledning att ifrågasätta sina behov av makt och dominans och tendenserna till våld av olika slag.

Googlesökning på Peggy Sanday. Kimmel pratar också om våldtäktskulturen på+ campuses runt om i USA och arbetet med att komma tillrätta med denna.

 

Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska…

August 13, 2017 § 13 Comments

angry-white-men

Kimmel s 195:

“Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska. Runt omkring i landet finns mer än hundra program för våldsamma män – i varje stat i nationen.

Sanningen är att män också har val och även arga vita män kan röra sig bortom dessa känslor av impotent raseri och sårat berättigande. Om dessa män kan välja en annan riktning, då är det möjligt att en del andra arga män kan hitta sätt att också handskas med sin vrede.

Ansträngningar att reducera vreden, skruva ner volymen, kommer i alla former och storlekar. /…/

Det är inspirerande när män inser att de här arga männen inte bara finns ‘därute.’

Ta till exempel Dan. En morgon tittade han sig i spegeln och sa till sig själv, ‘Jag är hustrumisshandlare.’ Det var inte exakt de ord han hade förväntat sig att höra sig själva säga. Han var trots allt präst och var inte en arg eller våldsam snubbe – förutom med sin fru.

Jovisst, de brukade gräla och vid vissa tillfällen blev det fysiskt, ‘bara knuffa och skuffa.’ Men för sju år sen slog han henne. Hårt. Nästa morgon när han vaknade och såg sig själv i spegeln bad han. Intensivt. När det inte hjälpte insåg han att han behövde hjälp.

En annan snubbe, Steve, berättade för mig att han hade varit omgiven av våld hela sitt liv [ingen ursäkt, men en förklaring]. Han hade blivit misshandlad som barn och blev psykologiskt och fysiskt misshandlande i varje relation som han varit.

En dag insåg denna älskvärda femtiofyraårige professor ‘Antingen måste jag ändra sättet jag beter mig på eller så kommer jag att bli en olycklig och ensam gammal man.’

Dan och Steve och tusentals män som dem, slutade att slå sina fruar och partners. Hur? De gjorde något verkligt revolutionärt. De ringde ett telefonsamtal. De fick hjälp. De slutade. ‘Män som misshandlar kan sluta.’ säger Steven Botkin, grundare av Mäns resurscenter i västra Massachusetts,* som har grupper för misshandlare./…/

Dan behövde konfrontera sin känsla att han hade rätt att bestämma över sin fru, även om han behövde använda våld för att åstadkomma det. ‘Det låter så lustigt, att det kommer från en präst,’ sa han, ‘men jag trodde det var min ‘gudagivna rätt’. Jag menar, det står där i bibeln. Kapitel och vers.

Så om jag sa något så hade jag rätt och Beth hade ingen rätt att inte samtycka. Bevare mig väl, jag hade utvecklat en så förvriden syn på vad Guds kärlek för människan verkligen betydde.’

Dan hamnade i en grupp som gjorde honom förmögen att återknyta till sina grundläggande andliga värderingar, inte bara att konfrontera sin känsla att våld var ‘ett rimligt svar på en orimlig situation,’ utan också påminner honom om de kristna värden som han hade förlorat ur sikte.

Det är mer än att fråga, ‘Vad skulle Jesus göra?’ säger han nu, ett decennium efter programmet.

‘Det handlar om att bära vittne om den destruktiva makten hos mäns våld mot kvinnor som sliter sönder familjer och terroriserar Guds barn.’

Steve måste också konfrontera sin känsla av berättigande. ‘När det är allt du vet när du växer upp, kommer du att anta att det är normalt, rationellt. Hur kan du vara man och inte stå upp för dig själv? Jag menar, i synnerhet om det är med den kvinna jag älskar. Jag behövde göra upp med den djupa sexism jag kände, att på något sätt hennes tankar och känslor helt enkelt inte var jämlika, jag vet inte, mina kosmiska värderingar.’

Omgift sen fjorton år är Steve ibland volontär i ett program för misshandlande män.

‘Det är inte bara mitt sätt att ge tillbaka till det program som utmanade mig. Det handlar också om att jag är trovärdig för dessa killar. Jag var som dem och jag vet hur känslan är hos män som använder våld. Att skapa medvetenhet över mäns våld mot kvinnor – särskilt mot de kvinnor de säger sig älska – är en världsomspännande fråga. Det är en av få platser där män aktivt utmanar andra män, avlegitimerar detta sårade berättigande, tar udden av denna vrede och försäkrar att det inte uttrycks på kvinnors kroppar.'”

s 198:

“Varje dag som vi misslyckas med att förstå kopplingarna mellan mäns idéer om vad det betyder att vara man och denna känsla av sårat berättigande – rättfärdigandet för användandet av våld för att återupprätta vår manlighet och legitimiteten att låta andra betala för vår olycklighet – är ytterligare en dag då vardags-Sodinis ger sig ut på på sina blodtörstiga stigar.” 

*se “Gå samman för jämlikhet.”

Varför kvinnor (och andra svaga grupper) som måltavlor?

August 13, 2017 § 3 Comments

angry-white-men

Michael Kimmel s 186-187 i “Arga, vita män” kapitlet “Varför kvinnor?”:

“… män initierar våld när de känner förlust av makt.”

Något kvinnor inte gör.

s 181:

“Han har rätt, han är rättfärdigad.

[anser de misshandlande männen skriver Kimmel. Men är den andra parten rättfärdigad till sina känslor och reaktioner? Denna verkar inte existera i sinnevärlden! Och ovanpå allt annat har han rätt att uttrycka dem i våld och misshandel: om så ‘bara’ psykiskt/känslomässigt?].”

Ja, män agerar aggressivt utan provokation – och de anser sig vara berättigade att reagera. Kvinnor måste provoceras innan de reagerar aggressivt. Både män och kvinnor har aggressiva impulser, men de förra kontrollerar dem, de senare i lägre grad, för män har “rätt” att reagera (både i deras ögon samt i många kvinnors ögon). Och det är offrets fel att de reagerar. Det är bara det att de riktar aggressionen mot dem som är svagare, vilket vi ska se nedan.

s 186:

“Lyssna till exempel till en kille, Emile, som beskriver vad som var anledningen till att han misshandlade sin fru – och hamnade i en terapigrupp med en av mina kolleger, Lundy Bancroft, vilken arbetade vid ‘the Batterers Intervention Project‘ i Boston.

‘En dag blev Tanya eld och lågor [över något som hon också uttryckte, dvs hon uttryckte starka åsikter?] och jag blev så skitförbannad så jag grabbade tag i hennes hals och tryckte upp henne mot en vägg,’ berättar han för Bancroft.

Samtidigt som hans röst fylldes av indignation, fortsatte han, ‘Då försökte hon knäa mig i ballarna! Vad skulle du tycka om en kvinna gjorde så mot dig? Naturligtvis for jag ut. Och när jag svingade min hand gjorde mina naglar en lång rispa tvärs över hennes ansikte. Vad i helvete väntade hon sig?’

Emiles känsla av rättfärdigande får honom att vända upp och ner på orsak och verkan: hon försöker försvara sig själv från hans våld, vilket han tolkar som INITIERANDE av våld och därför något som HAN då måste försvara sig mot.

Sålunda omtolkas denna upptrappning som självförsvar [HAN måste försvara sig mot HENNE], ett försvar mot kastrering. Rättfärdigande förvränger vårt varseblivande, kastar om orsakssammanhang och leder till en förmögenhet att rättfärdiga en ‘rätt’ som varken kan fås i natur- eller civilrätt.

(Detta var, säger Bancroft, det ögonblick Emile konfronterades med sitt våld och började acceptera ansvar för sina egna handlingar).”

Han mår ju i grund och botten inte bra (men tar inte itu med det) och får andra, svagare och mindre och äldre, att må dåligt. Förmodligen gör inte DETTA honom gladare heller.

Han pratar och pratar och pratar, så hon inte får en syl i vädret! För att hon INTE ska få en syl i vädret? Som ett förvrängt sätt att hävda sin rätt och makt (måste han hävda denna mot henne? Trött så in i baljan)? Tålmodigt ska hon bara sitta där och lyssna! Får helst inte stå och lyssna. Om hon då säger något blir han rosenrasande. Att hon avbryter är ett tecken på brist på respekt, en nedvärdering av honom. Men vänta nu, hur beter han sig? Visar han respekt mot henne? Lyssnar han respektfullt? Låter han henne tala?

Sen klagar HAN att HON är långrandig och inte kommer till poängen! 😉 Och detta ger honom rätten att avbryta! Han vet ju vad hon ska säga. Att HON vet vad HAN ska säga innebär inte någon rätt för henne att säga något. Hon ska bara lyssna. Det behöver inte han, anser han?

Enligt den äldre, manliga familjeterapeuten så var/är hennes oerfarenhet anledning till deras problem?

Så om man drar ut detta med brist på erfarenhet till sin spets: den rättfärdigar våld mot den oerfarna? Oerfarna barn har man också rätt att bruka våld mot? Eller NÄR går gränsen för när man får bruka våld?

Dessutom ansåg en annan (kvinnlig?) familjeterapeut för nästan 30 år sen att han skulle vara betjänt av att träna självhävdelse (mot svagare? Mot partnern? Eller?).

Kimmel s 179-180:

“Varför är kvinnor måltavlor? Trots allt så förödmjukar våra (manliga) chefer och kolleger oss mycket oftare än kvinnor gör. Men vi slår inte dessa eller sticker dem inte med nån slags kontorsprodukt. Vi skjuter inte på dem med häftpistol eller spikpistol. (naturligtvis finns det många fall av sånt arbetsplatsvåld).”

Kimmel frågar hur man kan förklara de primära måltavlor män har för misshandel och våld, som t.ex. mot kvinnor eller i allmänhet, om det enbart handlar om testosteron som rusar genom genom deras system?

s 181:

“Testosteron är inte det som orsakar aggression; det förstorar den aggression som redan finns där.”

Ja, och varför är män så arga?

Kimmel skriver på s 185 om…

“…upplevelsen av rätten till makt.”

Han ifrågasätter att de anser att de BORDE ha makt. Att de ensidigt anser det. Tillerkänner inte kvinnan samma makt, varken mer eller mindre. Och ifrågasätter var de riktar denna vrede, för en förmodligen riktig, verklig känsla av brist på makt. Jo, den finns nog där!

Vidare på s 185:

“De [han har räknat upp en massa grupper som mansrättsgrupper i tepartyrörelsen till vita suprematister osv] har alla olika monster; en skurk som är annorlunda än de är och som grundligt gjort det omöjligt för dem – liberala demokrater, feminister och deras advokatlakejer, den internationella judiska bankkonspirationen.”

De riktar inte vreden mot dem de verkligen borde rikta den mot. Hittar en massa andra syndabockar, istället för att ta itu med det som är fel och avreagerar sig mot de förra och anser det rätt och berättigat. Går ihop med andra om det, t.ex. med kvinnor osv.

“Har inte jag det bra, så ska inte du ha det heller!”

Destruktivt. Vadå, bry sig om? Vara omtänksam, snäll? Genuint. Om inte, försöka jobba på det, vid behov med “proffs”!

Where Am I?

You are currently browsing the Michael Kimmel category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....