Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska…

August 13, 2017 § 13 Comments

angry-white-men

Kimmel s 195:

“Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska. Runt omkring i landet finns mer än hundra program för våldsamma män – i varje stat i nationen.

Sanningen är att män också har val och även arga vita män kan röra sig bortom dessa känslor av impotent raseri och sårat berättigande. Om dessa män kan välja en annan riktning, då är det möjligt att en del andra arga män kan hitta sätt att också handskas med sin vrede.

Ansträngningar att reducera vreden, skruva ner volymen, kommer i alla former och storlekar. /…/

Det är inspirerande när män inser att de här arga männen inte bara finns ‘därute.’

Ta till exempel Dan. En morgon tittade han sig i spegeln och sa till sig själv, ‘Jag är hustrumisshandlare.’ Det var inte exakt de ord han hade förväntat sig att höra sig själva säga. Han var trots allt präst och var inte en arg eller våldsam snubbe – förutom med sin fru.

Jovisst, de brukade gräla och vid vissa tillfällen blev det fysiskt, ‘bara knuffa och skuffa.’ Men för sju år sen slog han henne. Hårt. Nästa morgon när han vaknade och såg sig själv i spegeln bad han. Intensivt. När det inte hjälpte insåg han att han behövde hjälp.

En annan snubbe, Steve, berättade för mig att han hade varit omgiven av våld hela sitt liv [ingen ursäkt, men en förklaring]. Han hade blivit misshandlad som barn och blev psykologiskt och fysiskt misshandlande i varje relation som han varit.

En dag insåg denna älskvärda femtiofyraårige professor ‘Antingen måste jag ändra sättet jag beter mig på eller så kommer jag att bli en olycklig och ensam gammal man.’

Dan och Steve och tusentals män som dem, slutade att slå sina fruar och partners. Hur? De gjorde något verkligt revolutionärt. De ringde ett telefonsamtal. De fick hjälp. De slutade. ‘Män som misshandlar kan sluta.’ säger Steven Botkin, grundare av Mäns resurscenter i västra Massachusetts,* som har grupper för misshandlare./…/

Dan behövde konfrontera sin känsla att han hade rätt att bestämma över sin fru, även om han behövde använda våld för att åstadkomma det. ‘Det låter så lustigt, att det kommer från en präst,’ sa han, ‘men jag trodde det var min ‘gudagivna rätt’. Jag menar, det står där i bibeln. Kapitel och vers.

Så om jag sa något så hade jag rätt och Beth hade ingen rätt att inte samtycka. Bevare mig väl, jag hade utvecklat en så förvriden syn på vad Guds kärlek för människan verkligen betydde.’

Dan hamnade i en grupp som gjorde honom förmögen att återknyta till sina grundläggande andliga värderingar, inte bara att konfrontera sin känsla att våld var ‘ett rimligt svar på en orimlig situation,’ utan också påminner honom om de kristna värden som han hade förlorat ur sikte.

Det är mer än att fråga, ‘Vad skulle Jesus göra?’ säger han nu, ett decennium efter programmet.

‘Det handlar om att bära vittne om den destruktiva makten hos mäns våld mot kvinnor som sliter sönder familjer och terroriserar Guds barn.’

Steve måste också konfrontera sin känsla av berättigande. ‘När det är allt du vet när du växer upp, kommer du att anta att det är normalt, rationellt. Hur kan du vara man och inte stå upp för dig själv? Jag menar, i synnerhet om det är med den kvinna jag älskar. Jag behövde göra upp med den djupa sexism jag kände, att på något sätt hennes tankar och känslor helt enkelt inte var jämlika, jag vet inte, mina kosmiska värderingar.’

Omgift sen fjorton år är Steve ibland volontär i ett program för misshandlande män.

‘Det är inte bara mitt sätt att ge tillbaka till det program som utmanade mig. Det handlar också om att jag är trovärdig för dessa killar. Jag var som dem och jag vet hur känslan är hos män som använder våld. Att skapa medvetenhet över mäns våld mot kvinnor – särskilt mot de kvinnor de säger sig älska – är en världsomspännande fråga. Det är en av få platser där män aktivt utmanar andra män, avlegitimerar detta sårade berättigande, tar udden av denna vrede och försäkrar att det inte uttrycks på kvinnors kroppar.'”

s 198:

“Varje dag som vi misslyckas med att förstå kopplingarna mellan mäns idéer om vad det betyder att vara man och denna känsla av sårat berättigande – rättfärdigandet för användandet av våld för att återupprätta vår manlighet och legitimiteten att låta andra betala för vår olycklighet – är ytterligare en dag då vardags-Sodinis ger sig ut på på sina blodtörstiga stigar.” 

*se “Gå samman för jämlikhet.”

Varför kvinnor (och andra svaga grupper) som måltavlor?

August 13, 2017 § 3 Comments

angry-white-men

Michael Kimmel s 186-187 i “Arga, vita män” kapitlet “Varför kvinnor?”:

“… män initierar våld när de känner förlust av makt.”

Något kvinnor inte gör.

s 181:

“Han har rätt, han är rättfärdigad.

[anser de misshandlande männen skriver Kimmel. Men är den andra parten rättfärdigad till sina känslor och reaktioner? Denna verkar inte existera i sinnevärlden! Och ovanpå allt annat har han rätt att uttrycka dem i våld och misshandel: om så ‘bara’ psykiskt/känslomässigt?].”

Ja, män agerar aggressivt utan provokation – och de anser sig vara berättigade att reagera. Kvinnor måste provoceras innan de reagerar aggressivt. Både män och kvinnor har aggressiva impulser, men de förra kontrollerar dem, de senare i lägre grad, för män har “rätt” att reagera (både i deras ögon samt i många kvinnors ögon). Och det är offrets fel att de reagerar. Det är bara det att de riktar aggressionen mot dem som är svagare, vilket vi ska se nedan.

s 186:

“Lyssna till exempel till en kille, Emile, som beskriver vad som var anledningen till att han misshandlade sin fru – och hamnade i en terapigrupp med en av mina kolleger, Lundy Bancroft, vilken arbetade vid ‘the Batterers Intervention Project‘ i Boston.

‘En dag blev Tanya eld och lågor [över något som hon också uttryckte, dvs hon uttryckte starka åsikter?] och jag blev så skitförbannad så jag grabbade tag i hennes hals och tryckte upp henne mot en vägg,’ berättar han för Bancroft.

Samtidigt som hans röst fylldes av indignation, fortsatte han, ‘Då försökte hon knäa mig i ballarna! Vad skulle du tycka om en kvinna gjorde så mot dig? Naturligtvis for jag ut. Och när jag svingade min hand gjorde mina naglar en lång rispa tvärs över hennes ansikte. Vad i helvete väntade hon sig?’

Emiles känsla av rättfärdigande får honom att vända upp och ner på orsak och verkan: hon försöker försvara sig själv från hans våld, vilket han tolkar som INITIERANDE av våld och därför något som HAN då måste försvara sig mot.

Sålunda omtolkas denna upptrappning som självförsvar [HAN måste försvara sig mot HENNE], ett försvar mot kastrering. Rättfärdigande förvränger vårt varseblivande, kastar om orsakssammanhang och leder till en förmögenhet att rättfärdiga en ‘rätt’ som varken kan fås i natur- eller civilrätt.

(Detta var, säger Bancroft, det ögonblick Emile konfronterades med sitt våld och började acceptera ansvar för sina egna handlingar).”

Han mår ju i grund och botten inte bra (men tar inte itu med det) och får andra, svagare och mindre och äldre, att må dåligt. Förmodligen gör inte DETTA honom gladare heller.

Han pratar och pratar och pratar, så hon inte får en syl i vädret! För att hon INTE ska få en syl i vädret? Som ett förvrängt sätt att hävda sin rätt och makt (måste han hävda denna mot henne? Trött så in i baljan)? Tålmodigt ska hon bara sitta där och lyssna! Får helst inte stå och lyssna. Om hon då säger något blir han rosenrasande. Att hon avbryter är ett tecken på brist på respekt, en nedvärdering av honom. Men vänta nu, hur beter han sig? Visar han respekt mot henne? Lyssnar han respektfullt? Låter han henne tala?

Sen klagar HAN att HON är långrandig och inte kommer till poängen! 😉 Och detta ger honom rätten att avbryta! Han vet ju vad hon ska säga. Att HON vet vad HAN ska säga innebär inte någon rätt för henne att säga något. Hon ska bara lyssna. Det behöver inte han, anser han?

Enligt den äldre, manliga familjeterapeuten så var/är hennes oerfarenhet anledning till deras problem?

Så om man drar ut detta med brist på erfarenhet till sin spets: den rättfärdigar våld mot den oerfarna? Oerfarna barn har man också rätt att bruka våld mot? Eller NÄR går gränsen för när man får bruka våld?

Dessutom ansåg en annan (kvinnlig?) familjeterapeut för nästan 30 år sen att han skulle vara betjänt av att träna självhävdelse (mot svagare? Mot partnern? Eller?).

Kimmel s 179-180:

“Varför är kvinnor måltavlor? Trots allt så förödmjukar våra (manliga) chefer och kolleger oss mycket oftare än kvinnor gör. Men vi slår inte dessa eller sticker dem inte med nån slags kontorsprodukt. Vi skjuter inte på dem med häftpistol eller spikpistol. (naturligtvis finns det många fall av sånt arbetsplatsvåld).”

Kimmel frågar hur man kan förklara de primära måltavlor män har för misshandel och våld, som t.ex. mot kvinnor eller i allmänhet, om det enbart handlar om testosteron som rusar genom genom deras system?

s 181:

“Testosteron är inte det som orsakar aggression; det förstorar den aggression som redan finns där.”

Ja, och varför är män så arga?

Kimmel skriver på s 185 om…

“…upplevelsen av rätten till makt.”

Han ifrågasätter att de anser att de BORDE ha makt. Att de ensidigt anser det. Tillerkänner inte kvinnan samma makt, varken mer eller mindre. Och ifrågasätter var de riktar denna vrede, för en förmodligen riktig, verklig känsla av brist på makt. Jo, den finns nog där!

Vidare på s 185:

“De [han har räknat upp en massa grupper som mansrättsgrupper i tepartyrörelsen till vita suprematister osv] har alla olika monster; en skurk som är annorlunda än de är och som grundligt gjort det omöjligt för dem – liberala demokrater, feminister och deras advokatlakejer, den internationella judiska bankkonspirationen.”

De riktar inte vreden mot dem de verkligen borde rikta den mot. Hittar en massa andra syndabockar, istället för att ta itu med det som är fel och avreagerar sig mot de förra och anser det rätt och berättigat. Går ihop med andra om det, t.ex. med kvinnor osv.

“Har inte jag det bra, så ska inte du ha det heller!”

Destruktivt. Vadå, bry sig om? Vara omtänksam, snäll? Genuint. Om inte, försöka jobba på det, vid behov med “proffs”!

Att ha kvinnor som måltavla – ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!

August 12, 2017 § Leave a comment

angry-white-men

Michael Kimmel skriver på s 173 i kapitlet “Att ha kvinnor som måltavla – vardags-Sodinis”:

“Varenda dag är det liknande minihärjningståg i Amerika, som individuella George Sodinis och George Huguelys illa slagna och tilltygade kvinnor.

Det är paradoxalt att män kan mörda kvinnor de säger sig älska.”

s 174:

“Den amerikanske chefen för hälsovården har deklarerat att attacker från manliga partners är orsak nummer ett rörande skada av kvinnor mellan femton och fyrtiofyra års ålder.

Enligt standardläroböcker för sjukvård söker mer än en miljon kvinnor sjukvården varje år för skador relaterade till misshandel, detta utgör ungefär 100 000 dagars sjukhusvistelse och 30 000 visiter till akutmottagningar.”

Vilka kostnader blir detta – och vilket lidande?

Forts. s 174:

“En tredjedel av alla kvinnor som mördats har mördats av en intim partner (jämfört med ungefär 3 procent av de manliga mordoffren). Mer än tre fjärdedelar av dessa offer stalkades av sin partner först. 

Mord rankas nummer två (efter olyckor) som ledande orsak till död bland kvinnor – och det är DEN ledande orsaken till död bland gravida kvinnor./…/

Hoten mot kvinnor utvidgas bortom faktiska mord eller övervåld – för att helt enkelt framkalla rädsla i kvinnors liv.”

Varför har män såna drivkrafter? Varifrån kommer allt detta hat och våld ifrån?

Forts. s 175:

“Exfruar dödar sällan sin exmän, de är glada att ha kommit undan och är ivriga att fortsätta sina liv. Expojkvänner och exmän verkar ha svårt att släppa taget./…/

Motivet för kvinnor att döda är ofta för att skydda sig själva, antingen i omedelbart försvar i en våldsam konfrontation eller planerat av en kvinna som inte ser någon annan väg ut.

Män eller pojkvänner dödar sällan sina partners i självförsvar: ofta eskalerar våldet i hemmet bortom vad som tidigare skett eller så planerar mannen mordet på henne ganska överlagt.”

Ja, som Ronald Levant har skrivit: kvinnor måste provoceras för att agera aggressivt, till skillnad från män, som agerar aggressivt utan att ha blivit provocerade.

Och Kimmel menar att män inte kan skylla på testosteronet: de KAN kontrollera sin aggression och man kan visa att de också gör detta. Se också Allan Wade angående detta.

Vidare s 175:

Sociologerna R. Emerson och Russell Dobash och deras kolleger räknar upp några av dessa skillnader [för länk till studien: se också här]. 

‘Män dödar ofta sina fruar efter långa perioder av ihållande fysiskt våld ackompanjerat av andra former av misshandel och tvång; rollerna i såna här fall är sällan, om nånsin, de omvända. Män utför familjemassakrer, dödar maka och barn tillsammans; kvinnor gör inte detta. Män jagar och dödar vanligen kvinnor som har lämnat dem; kvinnor beter sig sällan på liknande sätt. Män dödar fruar som del av planerat självmord; jämförbara ageranden av kvinnor har man nästan inte hört talas om. Män dödar som svar på avslöjanden av otrohet; kvinnor svarar nästan aldrig på motsvarande sätt; även fast deras makar oftare är otrogna.”

Om R. Emerson och Russel Dobach.

s 176:

“Enkelt uttryckt, kvinnor dödar sina partners när de känner att deras liv, eller deras barns liv, är i fara; män dödar sina partners när de känner att deras känsla av berättigande och makt är gäckat. Det är skillnad/ganska annorlunda.

Det som är intressant är att intimt våld av partner i hemmet har minskat över de senaste trettio åren, denna minskning handlar nästan enbart om antalet MANLIGA offer. Enligt amerikanska justitiedepartementet så mördades 1 597 kvinnor och 1 348 män av sina makar eller partners 1976; 2006 hade antalet minskat till 1 159 kvinnor och 385 män. 

(Anledningen är troligtvis ökningen av skyddade platser för slagna kvinnor tillsammans med ökat stöd för offer och större allmän medvetenhet vilken har gett kvinnor en större känsla av att de har valmöjligheter andra än mord och många lämnar sina misshandlande partners. Så, ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!)

Det enorma antalet fysiska skador är bara del av historien när våld i hemmet också krossar själen och förintar självkänslan hos ett oräkneligt antal kvinnor i USA. ‘Ungefär hälften av de slagna kvinnorna säger att det psykologiska våldet är mer ödeläggande än det fysiska våldet,’ säger Lundy Bancroft, expert på våld och författare av ‘Why Does He Do That?’ (2003). 

Dessa vardags-Sodinis uttrycker samma vrede och gör samma anspråk på samma sårade berättigande som de som slår, våldtar och mördar de kvinnor som de påstår sig älska.”

Detta är knappast kärlek. Hur är det med mäns förmåga att verkligen älska? Vad går de här männen miste om? Varför ifrågasätter de inte den snäva roll de uppfostrats och socialiserats in i, samt riktar vreden där den borde riktas?

Jo, han anser sig vara sårat berättigad att bli irriterad, klaga, anklaga, vara missnöjd och otillfredsställd på henne och sitt liv, men har hon färre anledningar att reagera (fast hon inte uttrycker eller agerar ut det) eller rättigheter?

Levant skulle kalla detta destruktivt berättigande: att man anser sig ha rätt att misshandla, psykiskt/känslomässigt, fysiskt och/eller sexuellt, samt i extremfallet mörda…

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’…

August 11, 2017 § 5 Comments

angry-white-men.jpg

s 133 i boken “Angry White Men” eller “Arga vita män”, kapitlet “Why Men’s Rights Is Wrong (For the Right Reason)” eller ungefär “Varför mansrätt är fel (av de riktiga anledningarna)” skriver Kimmel:

“… jag tror att det är viktigt att erkänna smärtan och kvalen, som driver deras missriktade empiriska analyser, som äkta [apropå kapitlet innan om mansrättstudier]. Den är verklig och viktig.”

Ja, det tror jag med.

“Många män mår inte bra i/med sina liv. De söker efter någon att klandra, en förklaring till sina kval, sin förvirring, sitt missmod/missnöje.” 

Men de söker den på fel ställe och försöker lösa den på fel sätt.

“På ett sätt tror jag att en del av den ursprungliga mansbefrielseideologin slår huvudet på spiken närmare.

Traditionell maskulinitet kan vara onödig, en ansträngning att leva upp till normer som andra satt, vilka lämnar dig med känslor av tomhet, utan vänner, en Willy Loman omgiven av [en massa] Mitt Romneys – ytliga, lyckliga seriefigurer [inte riktiga människor, med riktiga behov och känslor, som är både lyckliga och olyckliga, och det som är ett riktigt liv?].

De känner sig som de ‘ihåliga männen’ i T. S. Eliots poem** [Eliot doig 1965!] De är rädda att deras liv ska vara värda lite [kanske intet och det är en hemsk känsla].

Missmodet är verkligt och viktigt – och möjligt att manipuleras politiskt, samt mobiliseras.”

Och det är detta som Donald Trump och såna som SD spelar på och i förstnämnda fallet kommit till makten på. 😦 Trump kom där som en Frälsare, som ska göra “America Great Again.”

“Underlåtenheten att höra smärtan betyder att rationella uppskattningar av dessa mäns nöd aldrig kommer att höras.”

Detta borde politiker vara medvetna om. Vissa är det mer eller mindre och spelar, som sagt, på det, destruktivt för oss alla och inte minst för dessa män. De kommer aldrig att bli lyckligare eller mer tillfreds, varken i samhället, på arbetsplatsen, i socialt liv, i familjeliv med en Donald Trump som president eller SD och liknande partier, vid makten.

De kommer bara tillfälligtvis få avlösning och utlopp för sin frustration och sina aggressioner. Frustration och aggression kommer att finnas kvar och poppa upp och på nytt kräva avlösning och förmodligen utlösning på syndabockar som är tillgängliga och det sorgliga är att de kommer aldrig att få den anknytning som de troligen längtar efter nånstans långt, långt inne.

Detta borde både politiker, samt även terapeuter m.fl. vara medvetna om (om de inte redan är det) och inte t.ex. ge råd om självhävdelse till en man, utan hjälpa honom att hitta andra lösningar, ifrågasätta roller osv.

the revolution2.jpg

Kimmel skriver vidare s 134:

“När landet [USA] grundades såg Thomas Jefferson för sig en mix av rättigheter och skyldigheter – rätten vilken vi givits av vår skapare – sätts alltid mot skyldigheterna mot samhällsgruppen/samhället, mot de andras möjlighet att följa samma rättigheter med samma friheter. 

Fokus bara på skyldigheter enbart upplöser helt enkelt individen till en drönare, ett arbetsbi, del av massan, omöjlig att särskilja från resten [osynliggjord].

Men ett fokus enbart på rättigheter, som i mansrättsretoriken, upphöjs till narcissistisk solipsism*, en tävlingslysten jag-förstism som bara kan TA utan att ge något tillbaka.

1884, nästan ett århundrade efter nationen tog emot Jeffersons vision, insåg amerikanska kvinnor att de, ‘sort of’, lämnats utanför ‘livet i frihet och utövandet av lycka’-ekvationen’.

De hade få rättigheter och dem de hade uteslöt dem fortfarande från att ha en offentlig röst eller närvaro. 

Mottot för den kvinnliga suffragettrörelsen, proklamerad av Susan B. Anthony, i en slogan som utgjorde rubriken på rörelsens tidning, the Revolution, var enkel:

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’

Fortfarande lämpligt att ramas in.”

Dvs de här suffragetterna såg inte bara till sitt!

Överhuvudtaget borde det vara balans mellan rättigheter och skyldigheter mellan alla människor i samhället och världen. Och denna balans kan bli ÄNNU bättre, till gagn för alla! Män skulle förmodligen må mycket bättre om det fortsatt var mer jämlikt. De skulle slippa en massa stress och press osv.

*)”…det enda som existerar är den egna upplevelsen, utan några bakomliggande orsaker.”

“1. Philosophy. the theory that only the self exists, or can be proved to exist.

2. Extreme preoccupation with and indulgence of one’s feelings, desires, etc.; egoistic self-absorption.”
**)

“Mistah Kurtz—he dead.

A penny for the Old Guy

I
We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

II
Eyes I dare not meet in dreams
In death’s dream kingdom
These do not appear:
There, the eyes are
Sunlight on a broken column
There, is a tree swinging
And voices are
In the wind’s singing
More distant and more solemn
Than a fading star.

Let me be no nearer
In death’s dream kingdom
Let me also wear
Such deliberate disguises
Rat’s coat, crowskin, crossed staves
In a field
Behaving as the wind behaves
No nearer—

Not that final meeting
In the twilight kingdom

III
This is the dead land
This is cactus land
Here the stone images
Are raised, here they receive
The supplication of a dead man’s hand
Under the twinkle of a fading star.

Is it like this
In death’s other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone.

IV
The eyes are not here
There are no eyes here
In this valley of dying stars
In this hollow valley
This broken jaw of our lost kingdoms

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

Sightless, unless
The eyes reappear
As the perpetual star
Multifoliate rose
Of death’s twilight kingdom
The hope only
Of empty men.

V
Here we go round the prickly pear
Prickly pear prickly pear
Here we go round the prickly pear
At five o’clock in the morning.

Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

Between the conception
And the creation
Between the emotion
And the response
Falls the Shadow
Life is very long

Between the desire
And the spasm
Between the potency
And the existence
Between the essence
And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

For Thine is
Life is
For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.”

Att klandra offret och vad det innebär (för både offer och gärningsman)…

August 8, 2017 § 19 Comments

Se i “Språket döljer våldet” kan man läsa:

“Vårt sätt att tala om våld skapar falska bilder. Det måste bli tydligare vem som bär ansvar och vem som gör motstånd. Det menar Allan Wade, familjeterapeut och psykologiforskare./…/

Allan Wade forskar ihop med Linda Coates, som är professor i psykologi. De visar att språket döljer både våld och motstånd genom att förvandla ensidiga handlingar till ömsesidiga. När en person till exempel åtalas för att ha slagit en annan kallas det i brottsutredningar ofta för bråk. Alltså något som är gemensamt, och där båda parter är delaktiga och ansvariga.”

Istället för att kalla det misshandel eller våld. Vilket lägger en stor del av ansvaret på den som blivit slagen. Skam och skuld på offret. Offret tenderar då att hålla tyst av skam över att ha blivit dåligt behandlad och att minimera det som hen utsatts för. Och den som är övergripare anser sig vara “sårat berättigad”, att det är offrets fel? Men, som den amerikanske sociologen Michael Kimmel skriver …

“… hur kommer det sig att män använder biologiska argument när de är arga och de misshandlar någon som är mindre eller äldre än de är eller när de misshandlar sina fruar – men de slår inte sina chefer?

Jag menar, min chef borde mer sannolikt göra mig förbannad än min fru skulle göra, eller hur?

Varför slår jag inte honom [henne?]? Därför att jag behöver känna att jag har tillåtelse. Du måste tro att måltavlan för ditt våld är ‘legitimt’.”

Dvs de där aggressionerna går tydligen att kontrollera!??? Obs ironin!

Han skriver vidare om ett…

“… hårdnackat fastklamrande vid traditionella manlighetsideal.”

…något han menar kännetecknar de här arga vita männen.

Vidare från länkad artikel ovan:

“Det här får konsekvenser – både för rättegångarnas utfall och brottsoffrens hälsa. Allan Wade och hans kolleger i Kanada har bland annat studerat språket som används vid fällande sexualbrottsdomar. De har tittat på hur domarna talade om offer, gärningspersoner och våld när de redogjorde för sina beslut. Det visade sig att domarna i 63 av 65 fall delvis använde ett språk som gjorde båda parter ansvariga för det som hänt.

– Sättet de uttryckte sig på gav en bättre fingervisning om hur domen skulle komma att lyda än vad brottets allvarlighetsgrad gjorde. Att använda språket rätt handlar inte om att vara politiskt korrekt, utan om att ge en riktig beskrivning av ett brott, säger Allan Wade./…/

– De här rubrikerna var inte bra. Sex låter som något folk gör frivilligt. Den enda förklaringen är att vi sätter väldigt många rubriker varje dag, men de här borde inte ha publicerats, säger han.

Det var under 1990-talet som Allan Wade och hans kolleger utvecklade response-based practice. I dag driver de Centre for response-based practice*, som bedriver forskning samt erbjuder terapi och utbildning.

När klienterna först kommer hit, säger många att de inte gjorde motstånd under övergreppet. Det beror, enligt Allan Wade, på att vår kultur ser offer som passiva. På centret ställer terapeuterna frågor som ‘Okej, när din pojkvän började tvinga sig på dig, hur reagerade du? Vad gjorde du?’. Det får personerna att fokusera på de små saker som de faktiskt hade gjort för att visa ett nej, undvika en attack eller skydda andra.

– Det går att ställa frågorna på ett försiktigt och nyfiket vis så att man undviker att skuldbelägga. Jag tar först reda på mycket om sammanhanget. Sedan frågar jag till exempel: ’Så, han kom emot dig, hur reagerade du?’.

Ibland säger folk att de inte kunde göra något. Då envisas Allan Wade försiktigt, och frågar vidare: ‘Naturligtvis. Men hur gjorde du ingenting?’

Klienterna har fått Allan Wade och de andra terapeuterna att inse att brottsoffer alltid, på något sätt, gör motstånd. Men den bilden har de inte kunnat hitta inom psykologin och psykiatrin. Där beskrivs offren som undergivna, passiva eller att de till och med inbjuder till våld.

– Det finns en klyfta mellan hur språket beskriver våldsoffer och hur dessa agerar i verkligheten.

Den svenska psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz håller med om kritiken. Hon menar att psykologer, ofta i all välmening, använder meningar som ‘Vad kände du då?’ och ‘Kunde du ha gjort något annorlunda?’.

– Då får vi så klart svar som innehåller uttryck som maktlös eller inte vara värd något. Sådana uttryck kan återkalla känslor av passivitet, av att inte kunna påverka situationen. Den andra frågan ger sken av att personen själv har bidragit till det som hänt och, indirekt, också får skylla sig själv, säger hon.”

De här som misshandlar verbalt, känslomässigt, fysiskt och/eller sexuellt, har behov av makt och kontroll. Och de utövar denna mot dem som är svagare eller äldre. Istället för att ta itu med sina egna problem. 😦

“Liria Ortiz har börjat använda response-based practice i sitt arbete, och har särskilt fastnat för frågan ‘Vad gjorde du för att visa för dig själv och för den andre att det här inte var okej?’. Svaren har överraskat:

– Det var till exempel en person som inte kunde göra så mycket för att försvara sig fysiskt mot våldet. Men hon hade bland annat spottat i smyg i ett vattenglas som den våldsamma personen skulle dricka. Det stoppade förstås inte våldet, men handlingen kändes ändå som en seger, och det stärkte hennes självkänsla.

Varför våldsoffer som gör motstånd nästan alltid skildras som passiva, var en fråga som Allan Wade och hans kolleger undrade över. De började titta närmare på hur offren beskrivs inom psykologin, psykiatrin och rättsväsendet – och knöt ihop det med en studie av kolonialt språkbruk.

De felaktiga beskrivningarna visade sig finnas överallt: i artiklar, historieböcker, polisförhör, domarkommentarer och rapporter från socialsekreterare och psykiatrer. De flesta använde en mix av ensidiga uttryck, som attack och överfall, och några ömsesidiga, där till exempel våldtäkt blev samlag.

– Folk som arbetar med straffrätt tror ofta att ömsesidiga termer är objektiva och opartiska. Det är en del av problemet, säger Allan Wade.

Men det är inte alla jurister som håller med om hans kritik av språket. En del hävdar till exempel att meningen ‘En vuxen hade sex med ett barn’ är objektiv. Men Allan Wade framhåller att barn under 15 år, i bland annat Sverige och Kanada, inte kan ge samtycke till sex med någon som är över 15 år. Det är i lagens mening våldtäkt.

– Det innebär till exempel att det aldrig kan finnas barnprostitution. Barn har inget sex att sälja. Om du säger till ett våldtaget barn att det varit med om olagligt sex, då har du fått barnet att bli deltagare i sex i stället för offer för våldtäkt.

I texter döljs våldet även i grammatiken. Allan Wade använder ofta ett exempel på hur skiftet från korrekt till inkorrekt beskrivning sker steg för steg. Det börjar med Bob slog Sue, som skiftar till Sue blev slagen av Bob.

– Objektet flyttas till subjektets position och därmed skiftas fokus från Bob till Sue. Nästa steg är Sue blev slagen. Här finns den som gjorde det inte längre med. Det steget följs av Misshandel ägde rum, där verbet slå ersätts av substantivet misshandel. Till slut beskrivs det hela som äktenskaplig dispyt. Vid varje skifte förlorar vi information om vem som gjorde vad mot vem.

Hur omgivningen väljer att uttrycka sig mot någon som varit utsatt för våld kan vara avgörande för möjligheten för den utsatta att läka. Anthony Charuvastra, universitetslektor i barn- och ungdomspsykiatri, har gått igenom forskningen på området.

Hans studie Social bonds and posttraumatic stress disorder visar att omgivningens stöd – eller brist på stöd – är avgörande. Det är en av de viktigaste faktorerna för risken att drabbas av, och möjligheten att återhämta sig från, posttraumatisk stress efter ett trauma.

Negativa reaktioner från omgivningen, som skuldbeläggande och ovilja att ge stöd, är starkt förknippade med psykisk ohälsa. Det är något som även Allan Wade har märkt bland sina klienter och i sin forskning.

– Kommentarer till våldsutsatta kvinnor som ’Varför låter du honom behandla dig så där?’ och ’Varför väljer du alltid sådana killar?’ är skuldbeläggande. Skyll inte på offret. Antagligen har personen gjort allt den kan för att skydda sig.

Response-based practice-metoden används också i behandling av förövare. Våldsamma män skildras många gånger som okontrollerade. Ofta används beskrivningar som ‘De blev överväldigade av vrede eller sexuellt begär’.

När terapeuten och klienten går igenom gärningarna steg för steg, framträder en bild av en förövare som är beräknande och medveten om vad han gör. En man hade till exempel varit på fest med sin flickvän, och blev dömd för att senare ha gett sig på henne.

Efter domen fick mannen kontakt med Allan Wades kollega Brenda Adams. Hon frågade om han gått direkt in till flickvännen efter att ha slagit in hennes låsta ytterdörr med en yxa. Mannen svarade: ‘Nej, tror du att jag är dum? Jag tänkte inte storma in i hennes sovrum med en yxa.’ Även när han var arg var han alltså medveten om att han borde ställa ifrån sig yxan.

– Det visar att han fattade en rad övervägda beslut längs vägen, och han kan inte längre säga att han tappade kontrollen. Indirekt börjar vi utmana de idéer och ordval som vanligtvis låter mannen slippa undan, säger Allan Wade.

Centre for response-based practice arbetar dessutom med att utbilda personal på olika samhällsinstitutioner. Till exempel kan socialtjänstens och psykiatrins reaktioner på våldsutsatta kvinnor vara problematiska.

– Socialsekreterare kan till exempel säga till en kvinna att de kommer att ta barnen, eftersom hon har misslyckats med att skydda dem.

Men socialsekreteraren går vanligtvis inte till mannen och säger han inte får komma nära sina barn eftersom han har varit våldsam.

Freda-mottagningen mot våld i Luleå har arbetat med metoden i två år. Samordnaren Kerstin Wanhatalo säger att personalen ser våld som en envägshandling, inte som ömsesidigt, och gör våldet synligt i språket.

– Vi jobbar med att benämna saker för vad de är: våld är våld, inte bråk eller konflikter. Det är viktigt att göra det tydligt i samtalet vem som bär ansvaret. Vi märker att den våldsutsatta kvinnan blir stärkt av det här synsättet.

Mottagningen samarbetar med socialtjänsten, och socialsekreterare kan remittera våldsutsatta kvinnor och barn som upplevt våld hit. Kerstin Wanhatalo tror att socialsekreterarna generellt, när de tänker på hur de uttrycker sig, kallar våld för just våld. Men det är lätt att trilla dit i vardagen.

– När personalen bara jobbar på och inte hinner reflektera kan det hända att de använder ord som bråk och konflikt. De säger att det har varit en konflikt mellan föräldrarna där barnet kommit i kläm, i stället för att säga att det handlar om en person som utövar våld mot en annan och att det påverkar barnet.

Allan Wade samarbetar också med svenska Susann Sward, verksamhetschef på Rättighetsfokus, ett företag som hjälper organisationer att arbeta med mänskliga rättigheter. De håller just nu på med en webbplats för en internationell kampanj mot att våld mot barn presenteras som sex med barn.

Det här ser Allan Wade som ett storskaligt internationellt problem. Det kan vara formuleringar som en vuxen har haft sex med en minderårig eller barnprostitution.

Webbplatsen ska lanseras under våren, och forskarna kommer att visa exempel på när språket gör våldet osynligt, vilka konsekvenser detta får och hur vi borde uttrycka oss i stället.”

*”At the Centre for Response Based Practice we aim to provide and promote socially just and effective responses to violence and other forms of oppression and adversity, through direct service (e.g. counselling), education, research, supervision and advocacy.

The Centre for Response Based Practice guides and co-ordinates research, development, & the application of Response Based ideas in various settings. We aim to partner with individuals and organizations to promote the development and application of Response Based ideas, to increase awareness, & to empower individuals & organizations in the use of Response Based practice. To learn more, visit our Response Based Ideas page . 

“Response based practice is one of the most elegant, hopeful, generative, and respectful approaches that I have been privileged to come to know over a long number of years.  I remember the gasp of wonder when I heard Allan Wade present his work for the first time.  It was so simple yet so profound.  I say this not only as a professional who has been able to pass on this knowledge with clients but also as someone who has benefited first hand in my own recovery from a traumatic attack that I subsequently wrote about  (McCarthy, 2010).”

References:

McCarthy, I. (2010). “A Traumatic Intrusion with Transgressive Possibilities: Power as a Relational and Discursive Phenomenon” Context. Oct. 21-24.”

**”Dr. Allan Wade began his work as a family therapist in 1983, training with the Milan team at events organized by the Orcas Society, a group of independent mental health and community development professionals in the Duncan area.  Prior to entering private practice, Allan worked in federal corrections, youth work, addictions services, child protection, and as a special education teacher.

In 1999, Allan completed his Ph.D. in Psychology from the University of Victoria.  In the course of his Ph.D. training, Allan focused on the micro-analysis of face-to-face communication, and on the connection between violence and language.  His dissertation is entitled, “Resistance to Interpersonal Violence:  Implications for the Practice of Therapy”.

Allan continued to work as a family therapist while completing graduate studies.  With colleagues Linda Coates and Nick Todd, Allan developed “Response-based Practice”, which is both a method of working with victims and perpetrators of violence and their families, and a framework to guide professional interventions, research on social responses to interpersonal violence, and research on the connection between violence and language.”

Uppdatering på eftermiddagen, Michael Kimmel s 43:

“Försvarsinställningen hos vita män är så narcissistisk att varje kritik av maskulinitet och manligt berättigande ses som ett försök att maximalt utnyttja den politiska apparaten för att tjäna förintelsen av ett helt biologiskt kön.

Men de här killarna bryr sig inte om kvinnor. De är bara intresserade av att främja vita mäns intressen.”

Köns- och rasskillnader är utjämnade mer än nånsin, men klassklyftorna har ökat och är i nivåer med the Gilded Age. Istället för att rikta en mer berättigad vrede angående detta (något en majoritet av oss skulle tjäna på; män, kvinnor från olika religioner och etniska bakgrunder etc), så riktar man den mot varandra, andra, svagare grupper.

s 44 om motsägelser:

“Generellt älskar högern Israel, men hatar judar.”

Fortsatt s 44:

“De flesta av de killar jag pratade med [utom taxichauffören Jay] vars analyser kom från Limbaugh och Fox News uttryckte enbart högljutt plattityder som de tog direkt från showerna, utan att så mycket som tänka på om man kunde applicera dem på deras egna förhållanden. 

Jag kan inte räkna alla de antal gånger som jag hörde fraser som ‘Det är inte statens pengar, det är människors pengar,’ som svar på skattepolitik.”

Suck!

“Man kunde tro att efter nästan ett halvt århundrade av oavbruten kritik av ras- och könsfördomar i media att, av den mest övertygande empiriska social- och beteendevetenskap som man kan föreställa sig, vita killar slutligen skulle ha förstått hur fördomar fungerar och borde ha anpassat sig till en ny, mer jämlik, mer demokratisk och mer representativ media./…/

Indignationsmedia erbjuder något som Frankfurskolans filosof Herbert Marcuse skulle kalla ‘repressive desublimination’ [i ‘Den endimensionella människan’]./…/ Marcuse, som varande flykting från Hitlers Tyskland, var något på spåren som han fann ytterst skrämmande: hur förmågan att argt orera, att uttrycka allt ditt uppdämda raseri (‘desubliminationsdelen’) faktiskt kunde tjäna maktens intressen.”

Och detta har också utnyttjats av personer i maktställning, bland annat Hitler, med alla dess förödande konsekvenser.

“Förmågan att göra uppror på dessa impotenta sätt gör det faktiskt möjligt för de här systemen att fortsätta (därav den ‘repressiva/undertryckande’ delen). 

Du tror att du gör uppror genom att /…/ ha en massa sex, dricka och skrika ‘your heads off’ om hur systemet förtrycker dig. Du hittar en gemensam grund med andra som gör samma sak: omedelbar gemenskap. Och efter att du desublimerat [gett uttryck för ditt uppdämda raseri] går du tillbaka till arbetet, som en lätthanterlig, mätt drönare, villig att anpassa dig till vad ‘systemet’ begär av dig därför att systemet också låter dig avreagera dig.

Bröd och skådespel. Underhållning man deltar i (istället för att till exempel oroa sig att en överdriven diet av våldsamma videospel skulle göra det mer sannolikt att unga killar begår våldsbrott. Frankfurtskolan skulle ha varit mer oroad att den här [videospelsspelande killen] skulle bli mer foglig, att han aldrig skulle bli förmögen att göra uppror socialt, kollektivt, därför att han fick allt detta uppror ut ur sitt system på en maskin, som skapats av en av världens största företag).”

Dvs på det sättet hålls verkligt uppror på mattan? Och många oförmögna att se de verkliga orättfärdigheterna i samhället, som vi kollektivt kunde gå ihop omkring och driva fram en förändring kring. Vilket som i sin tur i själva verket gynnar bara en liten, liten minoritet och inte majoriteten av oss samhälls- och världsmedborgare.

“Dock, ironiskt nog, själva det medium som tillhandahåller den falska känslan av gemenskap som Limbaughs jasägare får, kan också samtidigt bli isolerande.

‘Människor tenderar att bli mindre arga när de måste interagera med varandra,’ skriver journalisten och mediakommentatorn Joe Klein; de blir drabbade av ‘Informationsålderssjukdom’ – ‘frukten av vår tendens att hetsa upp oss ensamma, stirrande in i dataskärmen på arbetet, klickande framför TV:n hemma.’

Kanske ‘bowlar’ vi inte ensamma, utan är rasande ensamma. Tillsammans. 

Så amerikanska vita män, vilka fortfarande är den mest privilegierade gruppen människor på jordens yta – om du räknar bort aristokratierna [som genom arv har en massa pengar och ägodelar och positioner] och schejkdömena – känner att de är de utnyttjade offren av ett samhälle som blir allt mer jämlikt för varje dag.

Det är svårt om du har vant dig vid 100% av alla makt- och privilegiepositioner i världen, att vakna upp en morgon och finna människor som du bara i 80% av dessa positioner.

Jämlikhet suger om du har vant dig vid ojämlikhet så att den känns normal.”

s 46:

“Långt ifrån att underblåsa en reaktionär revolution , så skriker såna som Limbaugh och hans 2000-talsgelikar som Peter Finches, om hur ‘mad as hell’ de är och inte kommer att ‘ta det mer’ – vilket är precis det som möjliggör just att de kan ta mer av det.”

Det är missriktandet av vreden mot andra som är den centrala kraften hos amerikanska (och europeiska) arga vita män …

August 3, 2017 § 1 Comment

Michael Kimmel skriver på s 25 i “Angry White Men – American Masculinity at the End of an Era” om den …

“… ironiska parallellen att USA är mer ras- och könsmässigt jämlik än nånsin tidigare i historien och samtidigt ojämlikare vad beträffar klass, än i alla fall the Gilded Age*, om nånsin [tidigare].

Spänningarna och ångesten som producerats av en sån dramatisk ökning av klassojämlikhet leder många att spegla sig i dem som verkar ha vunnit, medan ‘vi’ – de vita medel- och arbetarklasserna – absolut har förlorat.

Medan ras och kön i sanning är de utpräglade dragen hos dagens arga amerikaner, är det den växande klyftan/avgrunden mellan rik och fattig som är motorn i detta raseri.”

Och det är där de här arga, vita männen borde göra något. Inte använda kvinnor (feminister), invandrare, HBQT-personer osv som syndabockar, men det är för farligt att rikta vreden mot dem ovanför en och kanske väldigt långt ovanför en. Istället riktar man den mot grupper som är svagare än man själv är.

Ganska fegt!

Och jag tror att det finns andra förklaringar också rörande dessa arga, vita män. Jag tror inte alla i den positionen är arga och behöver rikta vreden mot syndabockar.

Jag tror att dessa har en tidig historia som formar dem.

*” The Gilded Age was an era of rapid economic growth, especially in the North and West. As American wages were much higher than those in Europe, especially for skilled workers, the period saw an influx of millions of European immigrants. The rapid expansion of industrialization led to real wage growth of 60% between 1860 and 1890, spread across the ever-increasing labor force.

The average annual wage per industrial worker (including men, women, and children) rose from $380 in 1880 to $564 in 1890, a gain of 48%. However, the Gilded Age was also an era of abject poverty and inequality as millions of immigrants—many from impoverished European nations—poured into the United States, and the high concentration of wealth became more visible and contentious.”

Arga vita män…

August 1, 2017 § 9 Comments

Kimmel skriver på sidan XII i förordet (min översättning):

“Så vårt [männens] val är enkelt: vi kan antingen dras sparkande och skrikande in i en framtid av större jämlikhet och därför större frihet för alla, eller följa strömmen, och på vägen upptäcka att framtiden faktiskt är ljusare för oss också. 

(Data rörande detta är riklig, att ju större nivån av könsjämlikhet är i ett samhälle – antingen i en relation eller i ett äktenskap – ju lägre är graderna av depression och ju högre är graderna av lycka).”

Han menar att

“Det är att känna sig berättigad av ras eller kön som förvränger ens syn./…/

Vita män i alla klasser tjänar på ett system som baseras på ras- och könsjämlikhet./…/

Det är svårt för oss [män] att inse att vi faktiskt har tjänat på dramatisk ojämlikhet [genom historien].” 

Den jämlikhet Kimmel pratar om innebär att män inte behöver kämpa så in i baljan, inte måste tävla så mycket, får vara svaga när de är det, inte behöver kunna allt osv.

s XIII:

“Det kan vara svårt för vita män att inse att, utan hänsyn till andra faktorer, så har vi sprungit med vinden i ryggen alla dessa år och det vi ser som ‘rättvisa’ för oss har byggts på andras ryggar, andra som inte hyser såna illusioner som dem om ‘meritokrati’ och ‘rättvisa,’ som har vetat sen födseln att systemet var emot dem. Den neutrala arena som ger parterna lika förutsättningar har varit allt annat än jämlik – och vi har varit de som sprungit nerför, med vinden, i båda riktningar./…/

Meritokrati suger när vi plötsligt är förlorarna och inte en av vinnarna. Faktum är att det inte alls känns som meritokrati.

Vi ärvde inte bara privilegiet som en icke granskad bördsrätt. Det handlar mindre om ‘att ha’ och mer om en hållning/ett tillstånd, ett förhållningssätt till denna. Även om vi inte tänkte på oss själva som privilegierade, så såg vi oss som berättigade till privilegier, berättigade till ledarpositioner [om inte i samhället, på jobbet, så åtminstone hemma?].”

Och vidare:

“… det handlar om en känsla av berättigande – den känslan att fastän jag kanske inte är i en maktposition för tillfället, så förtjänar jag att vara det, och om jag inte är, så är nånting definitivt fel – detta håller på att komma till ett avslut. Det är en värld med minskade förväntningar för alla vita män, som har tjänat på ett ojämlikt system så länge.”

Och nu

“… försöker de [de arga, vita männen], fruktlöst, att hålla tillbaka den rullande vågen av större jämlikhet och större rättvisa./…/

… slutet av patriarkatet, det icke ifrågasatta antagandet som män har känt tillgång till, till maktpositioner, till ‘hörnkontor‘, till kvinnors kroppar, det lättvindiga antagandet att alla maktpositioner, att välstånd, och inflytande är reserverade för oss [män] och att kvinnors närvaro ska man göra motstånd emot om möjligt, och [på sin höjd] tolerera om inte möjligt [att göra motstånd emot].

Det finns en väg ut för vita män, tror jag, en väg för oss att skruva ner volymen. dirigera om vår vrede mot mer passande mål, och hitta en väg till lyckligare och mer hälsosamma liv.”

Så sant!

“Och de som har lyckats med detta är faktiskt lyckligare – lyckligare över sina liv som fäder, partners och vänner. Det visar sig att köns- och rasjämlikhet inte bara är bra för färgade män och kvinnor, utan också bra för vita män – och, framförallt, för våra barn.”

Lyckligare och friskare. Männen behöver inte hävda sig så in i baljan eller tävla eller kunna och veta allt. Kan slappna av mer och behöver inte skämmas för dem de är, för “svaghet” av vad slag det vara månde.

“I en artikel som publicerades i the Masses med titeln ‘Feminism för män’ så kom han [Floyd Dell] med en mening som fångar mitt argument: ‘Feminism kommer, för första gången, att ge män tillåtelse att vara fria.”

Precis! Kimmel modifierar detta till att män skulle få tillåtelse att vara friare än de är nu och lägger till…

“… vi kunde också addera lyckligare, friskare och mycket mindre arga.”

Och heller än att bli jämställda med kvinnor, invandrare etc så väljer dessa arga, vita män ojämlikhet!? Att det blir djävligt för de flesta och att bara några har det riktigt, riktigt bra materiellt och ekonomiskt! Alltså stöttar de politiker som Trump, Pence m.fl. i USA och sverigedemokraterna och högerpartier i Sverige. Destruktivt och självdestruktivt. Istället för att se till att vi får ett samhälle och en värld som inkluderar alla.

I kapitlet “Acknowledgements” skriver han:

“Jag är alltid tacksam mot min familj och mina vänner som aldrig ser ut att blir trötta på konversationer om nynazister, vilda skolskjutningar, Rush Limbaugh (som verkar vara en riktig idiot, ursäkta mig), eller antifeministiska mäns rätt killar./…/

Det som gör att jag kan dyka in i ämnen som gör mig så arg, ledsen och frustrerad är på grund av hur stabil och grundad jag känner mig i mitt privata liv.”

Where Am I?

You are currently browsing the Michael Kimmel category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....