Maskulinitet vid roten till vår kris med anknytning …

October 12, 2017 § 2 Comments

Michael Kimmel i videon “Maskulinitet vid roten till vår kris med anknytning”:

“Det är svårt att föreställa sig att om du definierar maskulinitet, om du definierar ett köns prestationer rörande könsidentitet, att det skulle vara att vara avskuren (motsatsen till anknytning), autonomi, självständighet och om du [dessutom] sätter det könet ovanför det andra [att det har högre status] är det oundvikligt att du kommer att ha en kris rörande anknytning.”

Sen pratar han om en motberättelse som vi alla bär omkring samtidigt. Och också om idealen att vara stark, vara tuff, att aldrig gråta, aldrig visa dina känslor etc. Och så fortsätter han prata om en psykolog på 70-talet som kom med de fyra grundläggande reglerna för manlighet:

“Så killar, kolla dessa, lyssna på dem, om du memorerar dem kommer du att bli okej. Här är de, de fyra grundläggande reglerna för manlighet.

Nummer ett: inget feminint, du kan inte göra något som ens avlägset påminner om femininitet, som den första [regeln}. 

Nummer två, var en pamp, vi mäter din maskulinitet på storleken av din lön, rikedom, makt. /…/

Nummer tre, var en fast klippa, en man som är pålitlig i en kris. Och det betyder att se ut som en klippa, en pelare!

Och den fjärde regeln, lev livet på gränsen, ta risker, kasta dig huvudstupa in [i risktaganden]. 

Detta är de fyra grundläggande reglerna för män.

Detta är alltså vad vi får i arv. Och i kartläggning efter kartläggning kommer män att säga alla dessa saker.”

Det är väl inget direkt fel på någon av dessa saker, men till dessa borde annat läggas. Inte minst för männens egen skull. Vad är att vara manlig och vad är att vara kvinnlig? Eller borde det handla om vad det är att vara människa?

Men jag tycker ämnet anknytning är intressant här.

“Nu vill jag också presentera motberättelsen som vi också vandrar omkring med…

… fortsätter denna bloggning senare.

Advertisements

Mer om den annalkande stormen eller jag blir jättejätteledsen när du säger “Du är…” eller “Jag vet inte om jag ska ta upp detta (med dig, för…)”…

September 16, 2017 § 9 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

“… (du är så svår att ha att göra med).”

Den amerikanske psykologen Ronald Levant skriver i sin bok “Masculinity Reconstructed” i kapitlet “Den annalkande stormen” (allt i min översättning):

s. 80:

“När jag håller föredrag om ämnet män, vrede och aggression så börjar jag mitt prat med att ge exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en hel mängd] andra känslor.”

Och så beskriver han ett antal såna exempel.

s 81:

“I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor excellerar i att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med bred marginal när det handlar om att uttrycka vrede.

Det är oklart om män upplever vrede mer intensivt eller oftare än kvinnor gör. Vad som dock är känt är att när de verkligen känner vrede är det mer sannolikt att kvinnor gråter eller försöker undvika eller bringa konflikten till harmoni, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.

Och som demonstrerats ovan [genom de exempel han gav] så uttrycker män en rad andra känslor i form av vrede och aggression.

På denna punkt är forskningen helt klar /…/ man har funnit tillförlitliga bevis på bara ett litet antal könsskillnader, av vilka en var aggression – för vilken bevisen som stöttar större aggressivitet bland män var betydande.

Sen denna forskning gjorts, har andra forskare bekräftat att när det handlar om att bete sig aggressivt leder män över kvinnor – både som barn och som vuxna.”

Dvs pojkar visar aggressivitet mer än små flickor. Män mer än kvinnor. Små flickor har lärt sig att kontrollera dessa (på gott och ont).

angry-white-men

Den amerikanske sociologen Michael Kimmel påpekar apropå hävdandet att testosteron är förklaringen till denna skillnad, att aggressivitet går att kontrollera. Han har skrivit boken “Angry White Men.”

I intervjun “‘Angry white men’: the sociologist who studied Trump’s base before Trump” kan man läsa:

What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked. What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression. It is a really malleable hormone. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples. The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right? Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is ‘legitimate’.”

Ja, “Donald Trump’s victory is a disaster for modern masculinity” eller “Donald Trumps seger är katastrof för modern maskulinitet.” 😦

“Republicans condemn university’s masculinity program as a ‘war on men’ – with the University of Wisconsin facing the latest in a series of political attacks, educational advocates fear ‘a chilling effect on academic freedom’” eller “Republikaner fördömer universitetets maskulinitetsprogram som ett ‘krig mot män’ – med att Wisconsinuniversitetet får möta den senaste serien av politiska attacker, förkämpar för undervisning är rädda för ‘de nedkylande effekterna på akademisk frihet.” 

Du ska inte behöva vara Dalai Lama eller Jesus eller Buddha för att göra det; ha ett gott äktenskap – det är snarare kvinnor som verkligen skulle behöva stå upp för sig själva, dvs hävda sig själva…

August 28, 2017 § 8 Comments

John Gottman i videon som bloggpostningen “Varför äktenskap har framgång eller misslyckas: man kan inte intellektuellt resonera sig fram till problemlösning – känslor är oumbärliga för tänkandet …”startar med, snabbt nedskrivet från min första lyssning, med ungefärliga tidsangivelser när det jag citerar, översatt till svenska, kommer inom parentes (han talar till parterapeuter?):

“(68:40): Lugna inte ner paret när de skriker och säg inte ‘Vi måste prata rationellt om detta.’ Låt det ‘rulla på’, det är då de lär om känslor.

Deras känslor är en guide till hur man interagerar. /…/ Det är just i dessa upprörda känslor de kan lära. De kan inte lära när de är i ett nedlugnat tillstånd. 

Terapeuten ska inte göra jobbet åt paret. Om de inte kan göra det själva när de är på väg i bilen från terapisessionen, utan frågar sig ‘Var är den där Gottman, så han kan lugna ner oss, så vi kan tala om saken!?’…”

Så bör det inte vara menar Gottman.

“Du ska inte behöva vara Dalai Lama eller Jesus eller Buddha för att göra det; ha ett gott äktenskap [alltså].”

Dessutom…

“Interventionerna [från terapeutens sida] behöver inte vara sekventiella [dvs de behöver inte följa varandra i en särskild ordning], de bör [däremot] vara integrerade. /…/

Många par kommer med de felaktiga idéerna om att om de löser sina problem och konflikter så kommer de att bli lyckliga, men utan konflikter kommer det att bli ett tomrum, för det är runt konflikterna… [missade detta. Kanske lyssnar igen och fyller i här senare]. /…/

Problem- och reparationsarbetet kommer inte att funka om man inte först skapar en grund av tillgivenhet och beundran [och så räknar han upp saker som i finns i ‘The Sound Relationship House’].”

Dvs att man är intresserad av den andras värld i tillräcklig grad, delar tillgivenhet/ömhet och uppskattning, vänder sig mot istället för bort, har ett positivt perspektiv (på den andra och problemlösning osv?) osv, se nedan.

08673eaf1eebfeffee4c170bbf1e94ac (1)

“När de [vissa kontrahenter i parterapi] hör tillgivenhet från sin partner, så tror de inte på den (74:24), för de har ingen bakgrund där de fått tro detta. Om terapeuten då frågar ‘Hur visade dina föräldrar tillgivenhet?’ (74:33), ‘Hur visade dina föräldrar att de var stolta över dig?’, då börjar de gråta (74:37), därför att det gjorde de aldrig och de försöker fortfarande visa sin far att de är värda (74:44)./…/

Du kan inte känna dig säker om du blir kritiserad./…/

Det svåraste för par är antisociala mönster vars rötter kan dateras långt tillbaka, från olika relationer [och inte minst de tidigaste: från föräldrarna].”

Gottman pratar sen en hel del om samma saker som Kimmel: om mäns förändrade roller idag och nämner antropologen Peggy Sanday. Och säger:

“Det finns inga samhällen med kvinnlig dominans, bara egalitarian, men nästan alla samhällen som existerat har haft/har manlig dominans.”

Sanday pratar i videon ovan om att hon slutligen hittade en plats för kvinnor att blomma och bli medvetna. Jo, borde inte kvinnor ha rätt till det? Och det slår mig: det är snarare kvinnor som verkligen behöver stå upp för sig själva, dvs hävda sig själva. Män har all anledning att ifrågasätta sina behov av makt och dominans och tendenserna till våld av olika slag.

Googlesökning på Peggy Sanday. Kimmel pratar också om våldtäktskulturen på+ campuses runt om i USA och arbetet med att komma tillrätta med denna.

 

Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska…

August 13, 2017 § 13 Comments

angry-white-men

Kimmel s 195:

“Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska. Runt omkring i landet finns mer än hundra program för våldsamma män – i varje stat i nationen.

Sanningen är att män också har val och även arga vita män kan röra sig bortom dessa känslor av impotent raseri och sårat berättigande. Om dessa män kan välja en annan riktning, då är det möjligt att en del andra arga män kan hitta sätt att också handskas med sin vrede.

Ansträngningar att reducera vreden, skruva ner volymen, kommer i alla former och storlekar. /…/

Det är inspirerande när män inser att de här arga männen inte bara finns ‘därute.’

Ta till exempel Dan. En morgon tittade han sig i spegeln och sa till sig själv, ‘Jag är hustrumisshandlare.’ Det var inte exakt de ord han hade förväntat sig att höra sig själva säga. Han var trots allt präst och var inte en arg eller våldsam snubbe – förutom med sin fru.

Jovisst, de brukade gräla och vid vissa tillfällen blev det fysiskt, ‘bara knuffa och skuffa.’ Men för sju år sen slog han henne. Hårt. Nästa morgon när han vaknade och såg sig själv i spegeln bad han. Intensivt. När det inte hjälpte insåg han att han behövde hjälp.

En annan snubbe, Steve, berättade för mig att han hade varit omgiven av våld hela sitt liv [ingen ursäkt, men en förklaring]. Han hade blivit misshandlad som barn och blev psykologiskt och fysiskt misshandlande i varje relation som han varit.

En dag insåg denna älskvärda femtiofyraårige professor ‘Antingen måste jag ändra sättet jag beter mig på eller så kommer jag att bli en olycklig och ensam gammal man.’

Dan och Steve och tusentals män som dem, slutade att slå sina fruar och partners. Hur? De gjorde något verkligt revolutionärt. De ringde ett telefonsamtal. De fick hjälp. De slutade. ‘Män som misshandlar kan sluta.’ säger Steven Botkin, grundare av Mäns resurscenter i västra Massachusetts,* som har grupper för misshandlare./…/

Dan behövde konfrontera sin känsla att han hade rätt att bestämma över sin fru, även om han behövde använda våld för att åstadkomma det. ‘Det låter så lustigt, att det kommer från en präst,’ sa han, ‘men jag trodde det var min ‘gudagivna rätt’. Jag menar, det står där i bibeln. Kapitel och vers.

Så om jag sa något så hade jag rätt och Beth hade ingen rätt att inte samtycka. Bevare mig väl, jag hade utvecklat en så förvriden syn på vad Guds kärlek för människan verkligen betydde.’

Dan hamnade i en grupp som gjorde honom förmögen att återknyta till sina grundläggande andliga värderingar, inte bara att konfrontera sin känsla att våld var ‘ett rimligt svar på en orimlig situation,’ utan också påminner honom om de kristna värden som han hade förlorat ur sikte.

Det är mer än att fråga, ‘Vad skulle Jesus göra?’ säger han nu, ett decennium efter programmet.

‘Det handlar om att bära vittne om den destruktiva makten hos mäns våld mot kvinnor som sliter sönder familjer och terroriserar Guds barn.’

Steve måste också konfrontera sin känsla av berättigande. ‘När det är allt du vet när du växer upp, kommer du att anta att det är normalt, rationellt. Hur kan du vara man och inte stå upp för dig själv? Jag menar, i synnerhet om det är med den kvinna jag älskar. Jag behövde göra upp med den djupa sexism jag kände, att på något sätt hennes tankar och känslor helt enkelt inte var jämlika, jag vet inte, mina kosmiska värderingar.’

Omgift sen fjorton år är Steve ibland volontär i ett program för misshandlande män.

‘Det är inte bara mitt sätt att ge tillbaka till det program som utmanade mig. Det handlar också om att jag är trovärdig för dessa killar. Jag var som dem och jag vet hur känslan är hos män som använder våld. Att skapa medvetenhet över mäns våld mot kvinnor – särskilt mot de kvinnor de säger sig älska – är en världsomspännande fråga. Det är en av få platser där män aktivt utmanar andra män, avlegitimerar detta sårade berättigande, tar udden av denna vrede och försäkrar att det inte uttrycks på kvinnors kroppar.'”

s 198:

“Varje dag som vi misslyckas med att förstå kopplingarna mellan mäns idéer om vad det betyder att vara man och denna känsla av sårat berättigande – rättfärdigandet för användandet av våld för att återupprätta vår manlighet och legitimiteten att låta andra betala för vår olycklighet – är ytterligare en dag då vardags-Sodinis ger sig ut på på sina blodtörstiga stigar.” 

*se “Gå samman för jämlikhet.”

Varför kvinnor (och andra svaga grupper) som måltavlor?

August 13, 2017 § 3 Comments

angry-white-men

Michael Kimmel s 186-187 i “Arga, vita män” kapitlet “Varför kvinnor?”:

“… män initierar våld när de känner förlust av makt.”

Något kvinnor inte gör.

s 181:

“Han har rätt, han är rättfärdigad.

[anser de misshandlande männen skriver Kimmel. Men är den andra parten rättfärdigad till sina känslor och reaktioner? Denna verkar inte existera i sinnevärlden! Och ovanpå allt annat har han rätt att uttrycka dem i våld och misshandel: om så ‘bara’ psykiskt/känslomässigt?].”

Ja, män agerar aggressivt utan provokation – och de anser sig vara berättigade att reagera. Kvinnor måste provoceras innan de reagerar aggressivt. Både män och kvinnor har aggressiva impulser, men de förra kontrollerar dem, de senare i lägre grad, för män har “rätt” att reagera (både i deras ögon samt i många kvinnors ögon). Och det är offrets fel att de reagerar. Det är bara det att de riktar aggressionen mot dem som är svagare, vilket vi ska se nedan.

s 186:

“Lyssna till exempel till en kille, Emile, som beskriver vad som var anledningen till att han misshandlade sin fru – och hamnade i en terapigrupp med en av mina kolleger, Lundy Bancroft, vilken arbetade vid ‘the Batterers Intervention Project‘ i Boston.

‘En dag blev Tanya eld och lågor [över något som hon också uttryckte, dvs hon uttryckte starka åsikter?] och jag blev så skitförbannad så jag grabbade tag i hennes hals och tryckte upp henne mot en vägg,’ berättar han för Bancroft.

Samtidigt som hans röst fylldes av indignation, fortsatte han, ‘Då försökte hon knäa mig i ballarna! Vad skulle du tycka om en kvinna gjorde så mot dig? Naturligtvis for jag ut. Och när jag svingade min hand gjorde mina naglar en lång rispa tvärs över hennes ansikte. Vad i helvete väntade hon sig?’

Emiles känsla av rättfärdigande får honom att vända upp och ner på orsak och verkan: hon försöker försvara sig själv från hans våld, vilket han tolkar som INITIERANDE av våld och därför något som HAN då måste försvara sig mot.

Sålunda omtolkas denna upptrappning som självförsvar [HAN måste försvara sig mot HENNE], ett försvar mot kastrering. Rättfärdigande förvränger vårt varseblivande, kastar om orsakssammanhang och leder till en förmögenhet att rättfärdiga en ‘rätt’ som varken kan fås i natur- eller civilrätt.

(Detta var, säger Bancroft, det ögonblick Emile konfronterades med sitt våld och började acceptera ansvar för sina egna handlingar).”

Han mår ju i grund och botten inte bra (men tar inte itu med det) och får andra, svagare och mindre och äldre, att må dåligt. Förmodligen gör inte DETTA honom gladare heller.

Han pratar och pratar och pratar, så hon inte får en syl i vädret! För att hon INTE ska få en syl i vädret? Som ett förvrängt sätt att hävda sin rätt och makt (måste han hävda denna mot henne? Trött så in i baljan)? Tålmodigt ska hon bara sitta där och lyssna! Får helst inte stå och lyssna. Om hon då säger något blir han rosenrasande. Att hon avbryter är ett tecken på brist på respekt, en nedvärdering av honom. Men vänta nu, hur beter han sig? Visar han respekt mot henne? Lyssnar han respektfullt? Låter han henne tala?

Sen klagar HAN att HON är långrandig och inte kommer till poängen! 😉 Och detta ger honom rätten att avbryta! Han vet ju vad hon ska säga. Att HON vet vad HAN ska säga innebär inte någon rätt för henne att säga något. Hon ska bara lyssna. Det behöver inte han, anser han?

Enligt den äldre, manliga familjeterapeuten så var/är hennes oerfarenhet anledning till deras problem?

Så om man drar ut detta med brist på erfarenhet till sin spets: den rättfärdigar våld mot den oerfarna? Oerfarna barn har man också rätt att bruka våld mot? Eller NÄR går gränsen för när man får bruka våld?

Dessutom ansåg en annan (kvinnlig?) familjeterapeut för nästan 30 år sen att han skulle vara betjänt av att träna självhävdelse (mot svagare? Mot partnern? Eller?).

Kimmel s 179-180:

“Varför är kvinnor måltavlor? Trots allt så förödmjukar våra (manliga) chefer och kolleger oss mycket oftare än kvinnor gör. Men vi slår inte dessa eller sticker dem inte med nån slags kontorsprodukt. Vi skjuter inte på dem med häftpistol eller spikpistol. (naturligtvis finns det många fall av sånt arbetsplatsvåld).”

Kimmel frågar hur man kan förklara de primära måltavlor män har för misshandel och våld, som t.ex. mot kvinnor eller i allmänhet, om det enbart handlar om testosteron som rusar genom genom deras system?

s 181:

“Testosteron är inte det som orsakar aggression; det förstorar den aggression som redan finns där.”

Ja, och varför är män så arga?

Kimmel skriver på s 185 om…

“…upplevelsen av rätten till makt.”

Han ifrågasätter att de anser att de BORDE ha makt. Att de ensidigt anser det. Tillerkänner inte kvinnan samma makt, varken mer eller mindre. Och ifrågasätter var de riktar denna vrede, för en förmodligen riktig, verklig känsla av brist på makt. Jo, den finns nog där!

Vidare på s 185:

“De [han har räknat upp en massa grupper som mansrättsgrupper i tepartyrörelsen till vita suprematister osv] har alla olika monster; en skurk som är annorlunda än de är och som grundligt gjort det omöjligt för dem – liberala demokrater, feminister och deras advokatlakejer, den internationella judiska bankkonspirationen.”

De riktar inte vreden mot dem de verkligen borde rikta den mot. Hittar en massa andra syndabockar, istället för att ta itu med det som är fel och avreagerar sig mot de förra och anser det rätt och berättigat. Går ihop med andra om det, t.ex. med kvinnor osv.

“Har inte jag det bra, så ska inte du ha det heller!”

Destruktivt. Vadå, bry sig om? Vara omtänksam, snäll? Genuint. Om inte, försöka jobba på det, vid behov med “proffs”!

Att ha kvinnor som måltavla – ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!

August 12, 2017 § Leave a comment

angry-white-men

Michael Kimmel skriver på s 173 i kapitlet “Att ha kvinnor som måltavla – vardags-Sodinis”:

“Varenda dag är det liknande minihärjningståg i Amerika, som individuella George Sodinis och George Huguelys illa slagna och tilltygade kvinnor.

Det är paradoxalt att män kan mörda kvinnor de säger sig älska.”

s 174:

“Den amerikanske chefen för hälsovården har deklarerat att attacker från manliga partners är orsak nummer ett rörande skada av kvinnor mellan femton och fyrtiofyra års ålder.

Enligt standardläroböcker för sjukvård söker mer än en miljon kvinnor sjukvården varje år för skador relaterade till misshandel, detta utgör ungefär 100 000 dagars sjukhusvistelse och 30 000 visiter till akutmottagningar.”

Vilka kostnader blir detta – och vilket lidande?

Forts. s 174:

“En tredjedel av alla kvinnor som mördats har mördats av en intim partner (jämfört med ungefär 3 procent av de manliga mordoffren). Mer än tre fjärdedelar av dessa offer stalkades av sin partner först. 

Mord rankas nummer två (efter olyckor) som ledande orsak till död bland kvinnor – och det är DEN ledande orsaken till död bland gravida kvinnor./…/

Hoten mot kvinnor utvidgas bortom faktiska mord eller övervåld – för att helt enkelt framkalla rädsla i kvinnors liv.”

Varför har män såna drivkrafter? Varifrån kommer allt detta hat och våld ifrån?

Forts. s 175:

“Exfruar dödar sällan sin exmän, de är glada att ha kommit undan och är ivriga att fortsätta sina liv. Expojkvänner och exmän verkar ha svårt att släppa taget./…/

Motivet för kvinnor att döda är ofta för att skydda sig själva, antingen i omedelbart försvar i en våldsam konfrontation eller planerat av en kvinna som inte ser någon annan väg ut.

Män eller pojkvänner dödar sällan sina partners i självförsvar: ofta eskalerar våldet i hemmet bortom vad som tidigare skett eller så planerar mannen mordet på henne ganska överlagt.”

Ja, som Ronald Levant har skrivit: kvinnor måste provoceras för att agera aggressivt, till skillnad från män, som agerar aggressivt utan att ha blivit provocerade.

Och Kimmel menar att män inte kan skylla på testosteronet: de KAN kontrollera sin aggression och man kan visa att de också gör detta. Se också Allan Wade angående detta.

Vidare s 175:

Sociologerna R. Emerson och Russell Dobash och deras kolleger räknar upp några av dessa skillnader [för länk till studien: se också här]. 

‘Män dödar ofta sina fruar efter långa perioder av ihållande fysiskt våld ackompanjerat av andra former av misshandel och tvång; rollerna i såna här fall är sällan, om nånsin, de omvända. Män utför familjemassakrer, dödar maka och barn tillsammans; kvinnor gör inte detta. Män jagar och dödar vanligen kvinnor som har lämnat dem; kvinnor beter sig sällan på liknande sätt. Män dödar fruar som del av planerat självmord; jämförbara ageranden av kvinnor har man nästan inte hört talas om. Män dödar som svar på avslöjanden av otrohet; kvinnor svarar nästan aldrig på motsvarande sätt; även fast deras makar oftare är otrogna.”

Om R. Emerson och Russel Dobach.

s 176:

“Enkelt uttryckt, kvinnor dödar sina partners när de känner att deras liv, eller deras barns liv, är i fara; män dödar sina partners när de känner att deras känsla av berättigande och makt är gäckat. Det är skillnad/ganska annorlunda.

Det som är intressant är att intimt våld av partner i hemmet har minskat över de senaste trettio åren, denna minskning handlar nästan enbart om antalet MANLIGA offer. Enligt amerikanska justitiedepartementet så mördades 1 597 kvinnor och 1 348 män av sina makar eller partners 1976; 2006 hade antalet minskat till 1 159 kvinnor och 385 män. 

(Anledningen är troligtvis ökningen av skyddade platser för slagna kvinnor tillsammans med ökat stöd för offer och större allmän medvetenhet vilken har gett kvinnor en större känsla av att de har valmöjligheter andra än mord och många lämnar sina misshandlande partners. Så, ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!)

Det enorma antalet fysiska skador är bara del av historien när våld i hemmet också krossar själen och förintar självkänslan hos ett oräkneligt antal kvinnor i USA. ‘Ungefär hälften av de slagna kvinnorna säger att det psykologiska våldet är mer ödeläggande än det fysiska våldet,’ säger Lundy Bancroft, expert på våld och författare av ‘Why Does He Do That?’ (2003). 

Dessa vardags-Sodinis uttrycker samma vrede och gör samma anspråk på samma sårade berättigande som de som slår, våldtar och mördar de kvinnor som de påstår sig älska.”

Detta är knappast kärlek. Hur är det med mäns förmåga att verkligen älska? Vad går de här männen miste om? Varför ifrågasätter de inte den snäva roll de uppfostrats och socialiserats in i, samt riktar vreden där den borde riktas?

Jo, han anser sig vara sårat berättigad att bli irriterad, klaga, anklaga, vara missnöjd och otillfredsställd på henne och sitt liv, men har hon färre anledningar att reagera (fast hon inte uttrycker eller agerar ut det) eller rättigheter?

Levant skulle kalla detta destruktivt berättigande: att man anser sig ha rätt att misshandla, psykiskt/känslomässigt, fysiskt och/eller sexuellt, samt i extremfallet mörda…

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’…

August 11, 2017 § 5 Comments

angry-white-men.jpg

s 133 i boken “Angry White Men” eller “Arga vita män”, kapitlet “Why Men’s Rights Is Wrong (For the Right Reason)” eller ungefär “Varför mansrätt är fel (av de riktiga anledningarna)” skriver Kimmel:

“… jag tror att det är viktigt att erkänna smärtan och kvalen, som driver deras missriktade empiriska analyser, som äkta [apropå kapitlet innan om mansrättstudier]. Den är verklig och viktig.”

Ja, det tror jag med.

“Många män mår inte bra i/med sina liv. De söker efter någon att klandra, en förklaring till sina kval, sin förvirring, sitt missmod/missnöje.” 

Men de söker den på fel ställe och försöker lösa den på fel sätt.

“På ett sätt tror jag att en del av den ursprungliga mansbefrielseideologin slår huvudet på spiken närmare.

Traditionell maskulinitet kan vara onödig, en ansträngning att leva upp till normer som andra satt, vilka lämnar dig med känslor av tomhet, utan vänner, en Willy Loman omgiven av [en massa] Mitt Romneys – ytliga, lyckliga seriefigurer [inte riktiga människor, med riktiga behov och känslor, som är både lyckliga och olyckliga, och det som är ett riktigt liv?].

De känner sig som de ‘ihåliga männen’ i T. S. Eliots poem** [Eliot doig 1965!] De är rädda att deras liv ska vara värda lite [kanske intet och det är en hemsk känsla].

Missmodet är verkligt och viktigt – och möjligt att manipuleras politiskt, samt mobiliseras.”

Och det är detta som Donald Trump och såna som SD spelar på och i förstnämnda fallet kommit till makten på. 😦 Trump kom där som en Frälsare, som ska göra “America Great Again.”

“Underlåtenheten att höra smärtan betyder att rationella uppskattningar av dessa mäns nöd aldrig kommer att höras.”

Detta borde politiker vara medvetna om. Vissa är det mer eller mindre och spelar, som sagt, på det, destruktivt för oss alla och inte minst för dessa män. De kommer aldrig att bli lyckligare eller mer tillfreds, varken i samhället, på arbetsplatsen, i socialt liv, i familjeliv med en Donald Trump som president eller SD och liknande partier, vid makten.

De kommer bara tillfälligtvis få avlösning och utlopp för sin frustration och sina aggressioner. Frustration och aggression kommer att finnas kvar och poppa upp och på nytt kräva avlösning och förmodligen utlösning på syndabockar som är tillgängliga och det sorgliga är att de kommer aldrig att få den anknytning som de troligen längtar efter nånstans långt, långt inne.

Detta borde både politiker, samt även terapeuter m.fl. vara medvetna om (om de inte redan är det) och inte t.ex. ge råd om självhävdelse till en man, utan hjälpa honom att hitta andra lösningar, ifrågasätta roller osv.

the revolution2.jpg

Kimmel skriver vidare s 134:

“När landet [USA] grundades såg Thomas Jefferson för sig en mix av rättigheter och skyldigheter – rätten vilken vi givits av vår skapare – sätts alltid mot skyldigheterna mot samhällsgruppen/samhället, mot de andras möjlighet att följa samma rättigheter med samma friheter. 

Fokus bara på skyldigheter enbart upplöser helt enkelt individen till en drönare, ett arbetsbi, del av massan, omöjlig att särskilja från resten [osynliggjord].

Men ett fokus enbart på rättigheter, som i mansrättsretoriken, upphöjs till narcissistisk solipsism*, en tävlingslysten jag-förstism som bara kan TA utan att ge något tillbaka.

1884, nästan ett århundrade efter nationen tog emot Jeffersons vision, insåg amerikanska kvinnor att de, ‘sort of’, lämnats utanför ‘livet i frihet och utövandet av lycka’-ekvationen’.

De hade få rättigheter och dem de hade uteslöt dem fortfarande från att ha en offentlig röst eller närvaro. 

Mottot för den kvinnliga suffragettrörelsen, proklamerad av Susan B. Anthony, i en slogan som utgjorde rubriken på rörelsens tidning, the Revolution, var enkel:

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’

Fortfarande lämpligt att ramas in.”

Dvs de här suffragetterna såg inte bara till sitt!

Överhuvudtaget borde det vara balans mellan rättigheter och skyldigheter mellan alla människor i samhället och världen. Och denna balans kan bli ÄNNU bättre, till gagn för alla! Män skulle förmodligen må mycket bättre om det fortsatt var mer jämlikt. De skulle slippa en massa stress och press osv.

*)”…det enda som existerar är den egna upplevelsen, utan några bakomliggande orsaker.”

“1. Philosophy. the theory that only the self exists, or can be proved to exist.

2. Extreme preoccupation with and indulgence of one’s feelings, desires, etc.; egoistic self-absorption.”
**)

“Mistah Kurtz—he dead.

A penny for the Old Guy

I
We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

II
Eyes I dare not meet in dreams
In death’s dream kingdom
These do not appear:
There, the eyes are
Sunlight on a broken column
There, is a tree swinging
And voices are
In the wind’s singing
More distant and more solemn
Than a fading star.

Let me be no nearer
In death’s dream kingdom
Let me also wear
Such deliberate disguises
Rat’s coat, crowskin, crossed staves
In a field
Behaving as the wind behaves
No nearer—

Not that final meeting
In the twilight kingdom

III
This is the dead land
This is cactus land
Here the stone images
Are raised, here they receive
The supplication of a dead man’s hand
Under the twinkle of a fading star.

Is it like this
In death’s other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone.

IV
The eyes are not here
There are no eyes here
In this valley of dying stars
In this hollow valley
This broken jaw of our lost kingdoms

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

Sightless, unless
The eyes reappear
As the perpetual star
Multifoliate rose
Of death’s twilight kingdom
The hope only
Of empty men.

V
Here we go round the prickly pear
Prickly pear prickly pear
Here we go round the prickly pear
At five o’clock in the morning.

Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

Between the conception
And the creation
Between the emotion
And the response
Falls the Shadow
Life is very long

Between the desire
And the spasm
Between the potency
And the existence
Between the essence
And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

For Thine is
Life is
For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.”

Where Am I?

You are currently browsing the Michael Kimmel category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....