Att demonstrativt tränga sig ut ur köket…

June 10, 2017 § 11 Comments

…när hon kommer in på morgonen för att äta frukost, hur antas hon tolka det?

Ett uttryck för aggressivitet, är det inte? Hur skulle han reagera om hon gjorde likadant? Apropå den gyllene regeln!

Självhävdelse är inte aggressivitet utan respekt eller utan att vara beredd att lyssna.

Hur är föremålet “supposed to react”?

Och om det handlar om att reagera på den andras egenskaper, så är det inte så att inte hon reagerar på honom, men irritation och aggression går att kontrollera. Det gör den.

Är hennes egenskaper mer irriterande än hans? Så att det skulle vara förklaringen att han irriterar sig och uttrycker detta, men inte hon? Dvs deras reaktioner speglar verkligheten?

Vadå, om hon blir ledsen?

“Jag måste hävda mig själv!”

hävdar han.

“Det har inte slagit dig att den andra parten också måste hävda sig?”

har hon försökt fråga.

Det har det uppenbarligen inte! Om man attackerar en annan är risken att man får en reaktion tillbaka? (Om andra parten inte ligger i den passiva änden av skalan passiv-aggressiv? Eller har överseende, men hur länge?)

Hur vore det om hon började uttrycka irritation, missnöje och otillfredsställelse på samma sätt som han? Hut trivsamt skulle det bli för båda? Om båda uttryckte sånt och ingen försökte göra något åt förhållanden som man inte trivs med, är irriterad på? Men hur förändrar man förhållanden man inte trivs med?

Hon skulle behöva lära sig att säga ifrån? Klart och tydligt! Men det ger inte andra rätten att hoppa på henne!

“Är det mitt fel (att det känns olidligt nu och då på deras mysiga lantställe)?”

undrade han.

“Men det verkar ju vara mitt fel att du är irriterad jämt!”

kontrade hon.

Är det kvinnan som har ensamt ansvar för stämningen?

Ja, X har rätt: hans beteende är passivt-aggressivt!? Att demonstrativt gå ut ur köket när hon kommer in är ett uttryck för passiv-aggressivitet. Ska hon strunta i att äta frukost? Eller vänta till han säger att hon får gå in i köket? HON ska bara finna sig i detta och inte reagera, men han har rätt att reagera. Reagera bara över hur hon är!

“En gnällspik!”

sa Y.

Skulle hon säga att hon blir ledsen skulle han bli arg! Och börjar troligen en lång utgjutelse över hur hon är. Och detta rättfärdigar hans beteende? Och hon måste lyssna på denna långa “rant” tyst som en mus. Hon får inte en chans att bemöta något. Allt landar i hur HON är! men om man talar om hur en annan är är risken att man får öra hur man själv är? Och det vill han inte höra! Men hon ska lyssna med öppna öron på hur HON är!

Han måste tydligen ta till storsläggan när det gäller att hävda sig mot henne?

Ja, det är synd om männen! Dvs inte synd om kvinnorna!

Inte konstigt att förra frun slängde saker efter honom! 😦 Men han drar inga slutsatser av detta; att det kan vara något i hans beteende som orsakar att första frun får ett utbrott “rakt i det blå”, andra frun slänger saker efter en och tredje kvinnan spottar? Han har haft oturen bara att råka ut för galna kvinnor!? 😦

HAN har rätt att reagera, men det har inte hon?

Hon håller inte på och hackar och gnäller på honom, vilket INTE betyder att hon inte reagerar! Men hon håller tillbaka, för hon vill inte göra ledsen eller sänka självförtroendet genom att gnälla och klaga.

Han däremot har gnällt och klagat från första början trots att hon ansträngt sig av omsorg och bry-sig-om för att han ska ha det bra, få uppleva spännande saker, ha ett gott liv. Eller är det därför han är så arg? Till råga på allt vill han få det till att hon reagerar psykotiskt…

“Jaha, ett av dina psykotiska utbrott!”

…eller ger honom “silent treatment”! För allt är bara relaterat till henne och ingen av hennes reaktioner har provocerats fram! Hennes reaktioner har bara med hennes sjuka hjärna att göra?

Irritation och aggressivitet GÅR att kontrollera. Både män och kvinnor reagerar så, men medan män reagerar aggressivt utan provokation, så behöver kvinnor provoceras för att reagera aggressivt. Och de senare håller tillbaka av empati med föremålet.

Hur “do one get along with other people”? Genom att hävda sig som en ångvält och inte lyssna på den andra parten? Genom att tala om hur den andra är och inte försöka lösa det man tycker är ett problem?

Med detta påstår jag inte att detta är lätt! Men BÅDA måste lyssna. Vara beredda att lyssna. Så om han talar om hur hon “är” bör han vara beredd att höra hur han “är”! Eller så slutar man att tala om hur den andra är! Anstränger sig att lösa saker på annat sätt! (och behöver det vara en stor ansträngning normalt heller?)

Om han inte vill höra, så borde han misstänka att hon kanske inte tycker det är kul att höra. Om han nu verkligen lever efter den gyllene regeln och inte bara lever efter den ibland!

VAD är problemet? Nej, det kanske man inte alltid vet klart och tydligt?


Nu erbjöd han sig att sätta igång att börja städa lägenheten i stan! Skönt! Det är mer att tänka på nu, med två ställen att bo på och heltidsjobb för henne… Så det var ju faktiskt väldigt skönt! Det finns ljuspunkter…

Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…

June 6, 2017 § 8 Comments

12

Han blir aggressiv utan provokation! Nejmen visstja, hans aggressivitet beror ju på hur HON är! På grund av hennes egenskaper är det som han blir arg och aggressiv!

För själv saknar han alla egenskaper som nån (hon) kan irritera sig på och som hon skulle kunna uttrycka irritation över!?

Faktum att hon har hållit och håller tillbaka från att uttrycka denna irritation av omsorg. HAN bryr sig inte om om hon blir ledsen, arg eller sårad!?

Men hur vore det om hon började som han? Hur skulle han reagera? Och hur var det nu med den gyllene regeln?


Det kan bara var synd om en i taget? Eller kan det vara synd om båda samtidigt? Och göra inte bara hennes utan också hans liv plågsamt?

Han gör ju inte sitt eget liv bättre heller! Men det struntar han i, självdestruktivt? Och samtidigt gör han andras liv ganska mycket mindre kul! Destruktivt! Hämnas, men på rätt person eller en totalt oskyldig, som har visat enormt mycket omtanke och omsorg och fortfarande visar sån, men känner en aning mindre lust att anstränga sig… 😦

Det finns ett uttryck för detta: “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande.”

Hon har kallat hans reaktioner “irritation”, men det vore riktigare att kalla dem “aggressiva”!

När hon berättade att de blivit erbjudna en vattentank, om de nu accepterar den, och föreslog att de skulle ställa den “därbakom” och pekade i riktning mot uthusen frågade han aggressivt vad hon menade.

“Måste du låta så arg?”

frågade hon, en fråga hon inte har brukat ställa tidigare.

Och då satte en “rant” igång om att han inte förstår, hur hon är osv.

Hon läste nyligen om män och testosteron, sagt av en man, aggressivitet går att kontrollera! Hur förklarar man annars att den misshandlande mannen inte misshandlar chefen? Chefen är mer sannolikt en person man är arg på än kvinnan därhemma!

Han reagerar aggressivt för minsta lilla sak. Vilket svar får man mest troligt på detta? Dessa reaktioner kontrollerar mannen i högre grad mot andra och i mindre grad mot den/dem därhemma, vilket också visar att dessa impulser går att kontrollera!

Sen rättfärdigar han sina reaktioner med hur hon är. Frågan är vem som han anser är “the bad guy” här? Och när hon reagerar på hans aggressivitet så undrar han om hon nu ska få honom till att vara “the bad guy”!

Hon svarade att om de ska diskutera vem som är “the bad guy”, så får de nog diskutera detta i all evighet (och är en sån diskussion särdeles konstruktiv?). De kommer inte att lösa något med detta. Ursprungssaker som detta var de ska ställa en ful, men praktisk vattentank, OM de nu accepterar den (vilket hon INTE tagit för givet!).

Har det, som sagt, slagit honom att hon inte reagerar på honom för hur HAN är, vilket inte betyder att det inte skulle finnas saker att reagera på! Eller?

Nej, han ska INTE ha roligt, nånsin! Om han följer med så ska hon klart och tydligt veta att det är en stor, stor uppoffring från hans sida!

Har det alltid varit så? Från tidigt? Han skulle inte spela med i spelet “den lyckliga familjen, som har en trevlig söndagsmiddag, där barnen artigt svarar på tilltal”? Och så har han fastnat i detta? Vad har detta betytt för hans liv och hans senare relationer? För dem han levt med? Är det konstigt att tidigare fruar reagerat?

Alla har lidit och varit förlorare! Inte minst han själv! Det struntar han blankt i? Om han då förpestar livet för en annan, helt oskyldig, som inte hade med detta tidiga att göra ett endaste dugg, det skiter han i?

Det är bara andras fel. Det där med “annanismen” som en kvinnlig psykiater skrev om, som kommentar…

Är det en kärleksrelation…

March 20, 2017 § 3 Comments

a

…eller ett krig???

Vad ÄR “kärlek”?

Innan jag säger hur den andre är försöker jag fråga mig hur är jag själv? Jag vill inte kasta sten i glashus? En strategi jag har sen jag gick i många år av terapi, tror jag.

“Måste du klura ut honom?”

undrade A. Dvs hitta ursäkter för hur han beter sig, förstå honom!?  Men sker detta i motsatt riktning? För henne behövs inga ursäkter och ingen förståelse för hennes situation eller att hon är som hon är? Behövs inte det? Det är inga fel på honom, men hon är en djävul?

Han kan inte rå för hur han är, men det kan hon, eller? Han kräver uttryckligen förståelse och inlevelse, men hur är det med den i andra riktningen, ömsesidigt? Vänta nu, hur var det nu med den gyllene regeln?

Och vadå ömsesidig hänsyn? Både hon och han borde få plats med allt vad det innebär, där ingen måste ta mer ansvar eller hänsyn?

Vi borde kräva och förvänta oss minst lika mycket hyfs av män som av kvinnor, av pojkar som av flickor!

Jag fick höra om nya rön att pojkar och flickor faktiskt är olika. Kunde inte låta bli att undra (men det kom inte omedelbart) om det var en ursäkt för att män är “jerks”? Vilket också ger dem rätten av vara “jerks”?

Jo, just det: är det ett rättfärdigande (ursäkt) för hur män är? Ett sätt att fint skyffla ansvaret på kvinnan? Kvinnans ansvar att förstå och tänka på stämningen? Så om det är grus i maskineriet så är det enbart hennes fel och ansvar, inte hans? För han är som han är och hon valde honom som han är!

När hon försöker säga att hon inte tror hon kan ändra sin personlighet så börjar han säga emot henne. 😦 Men vänta nu, du har sagt att hon valde honom, med allt vad det innebär, men hon ska ändra sig!?

Är det ett krig? En krigszon? Är det en kärleksrelation eller ett krig? Man måste ständigt vara på sin vakt? ALDRIG slappna av? När man kommer in i köket känna av om det är krig eller fred!?

Hmmm, hur var det nu med det där “Jag är inte din fiende!”? Vem ser vem som fiende och motpart i ett krig? Och som en som måste bekämpas från stort till smått?

Är han så hjärntvättad med detta från tidigast i livet med sin mamma (och pappa)? Att relationen mellan familjemedlemmarna var som den mellan krigförande? Där mamman hade all makt? Och nu tar han det med in i sina äktenskap och relationer med kvinnor? Där kvinnan måste bekämpas ner till…?

Han talar om hur hon borde lägga fram saker, säga. Tänk om hon skulle göra detsamma, hur vore det? Hur vore det om vi båda höll på och talade om för den andra? Blir det nån tid över till något annat? Och borde det vara annat vi riktar vår energi på? Sånt som rör vårt liv? Rikta energin mot det?

Är det ett krig, där det är livsfarligt att lägga ner vapnen? 😦

Mer om den gyllene regeln eller är det TVUNGET att säga vad man tycker om allt?

February 7, 2017 § 14 Comments

fb_img_1486663363597Tänk om hon skulle ta upp saker på samma sätt som han, som detta med hur de ska lösa logistiken den här veckan, genom att starta med något i stil med:

“Jag är rädd att ta upp detta, för jag tror att det kommer att bli en massa tjafs runt det…”

Och vidare:

“För att jag riskerar att få en tjugo minuters föreläsning!”

😦 Han kritiserar henne och talar om för henne vad hon ska tycka eller inte tycka, hur hon ska säga saker osv. Märker han själv hur han håller på? Själv är han väldigt rädd för det minsta som kan andas kritik mot honom själv. 😦

Hur är det egentligen med den gyllene regeln?

Let the Sunshine…

February 2, 2017 § Leave a comment


Hur skulle han reagera om hon sa:

“Jag skulle vilja prata om detta, men jag tror att du kommer att reagera känslomässigt… (så jag bryr mig inte om att prata om det).”

Ganska sårande mot henne och den hon är och det hon gjort! Hon förtjänar det inte? Hur skulle han känna och reagera om han blev behandlad så, ja? Skulle han inte bli ledsen, sårad och t.o.m. arg?

Sannolikheten att man därmed gör den andra parten öppen för prat minskar. Och är det det som han vill åstadkomma? En omöjlig partner, är det det han vill ha, så han kan klaga på henne? Eller förstör han det som är bra och fint? Något självdestruktivt?

Vad tjänar man på att trycka ner sin partner? Att göra den man lever med konstant ledsen, vad vinner man på det? Att konstant kritisera och irritera sig på…

Ja, man borde vara rädd om varandra! Och försöka uttrycka sig på ett sånt sätt som inte missgynnar kommunikation.

Och vem är det som reagerar känslomässigt? T.ex. blir arg!

“Oppressorn” säger:

“Se mig inte som en fiende!”

Vem behandlar vem som fiende? Men det är inte medvetet, eller?

När hon ringer så låter han som om:

“Varför ringer du?”

Som om det är för att kontrollera honom, inte av omsorg och för att hon bryr sig…

Han kan också fråga:

“Varför säger du detta?”

Hon blir helt stum.

“Ingen aning. Bara för att småprata!”

Hon blir ledsen och arg.

Men säger hon inget så blir han arg över det. 😦

“Ditt missnöje och din otillfredsställelse gjorde att jag lämnade dig,”

Skrev hans första fru i kommentar, arg? De skilde sig för kanske 40 år sen. Redan då var det så här!?

“Jag tror att han är rädd för att bli avvisad (och därför kontaktar han inte sin son)!”

trodde hans äldsta syster. Ja, är det så? Han stöter bort folk innan han själv blir bortstött, inklusive dem som borde stå honom närmast? Och de som bryr sig kan bli ganska förvirrade:

“Bryr han sig inte om mig?”

Sorgligt – och tragiskt? 😦

Letting the ones you live with down…

December 28, 2016 § Leave a comment

felitti-ace-dvd-3-min-preview-screenshot

om Vincent Felitti och drogmissbruk.

“Kan du inte säga: ‘När du säger så där blir jag ledsen!'”

Kan han alls sätta sig in i att den andra parten blir ledsen? Skiter han i det? Eller tycker han att hon gett honom anledning? Tror han att han själv är fullkomlig (“den som kaste första stenen”)? Ja, skulle han vilja höra samma saker om sig själv? Hur skulle han reagera? Gäller inte den gyllene regeln här?

Den där gyllene regeln blir “stelbent.” För att han inte vill bli störd (något hon bara ska förstå ordlöst och genom tankeläsning), så tror han att hon inte vill bli störd och så går båda och väntar på båda och så går en hel dag av väntan på varandra! Tar hon initiativ till något så “ska hon bestämma”! Saker blir så komplicerade! 😦

Till slut tror hon att hon förstår varför de inte kunnat dela resväska: när de varit utomlands har de måst släpa all packning från bilen till hotellrummet varenda dag, för han vill inte dela resväska med henne med det nödvändigaste (toalettsaker och nödvändiga ombyten).

Precis som missbrukaren av alkohol smyger med flaskorna, så smyger han med cigaretterna: han har flera cigarettpaket i sin resväska, men detta vill han inte visa henne!

Att han äventyrar hälsan, är det bara hans angelägenhet? Sviker han inte deras förhållande/relation? Vem ska ta hand om honom när han blir sjuk? För jo, cigaretterna ÄR redan på väg att förstöra hans lungor! Det konstaterades att han har begynnande emfysem för snart 2 år sen.

Hans f.d. andra fru var också missbrukare, av alkohol – men också av cigaretter. Alkoholen har hon övergivit, men tydligen inte cigaretterna. Han märkte inte att hans fru drack.

Vincent Felitti skriver om ursprunget till missbruk:

“My intent is to challenge the usual concept of addiction with new evidence from a population-based clinical study of over 17,000 adult, middle-class Americans. The usual concept of addiction essentially states that the compulsive use of ‘addictive’ substances is in some way caused by properties intrinsic to their molecular structure.

This view confuses mechanism with cause. Because any accepted explanation of addiction has social, medical, therapeutic, and legal implications, the way one understands addiction is important. Confusing mechanism with basic cause quickly leads one down a path that is misleading. Here, new data is presented to stimulate rethinking the basis of addiction./…/

Smoking: Smoking tobacco has come under heavy opposition in the United States, particularly in southern California where the ACE Study was carried out. Whereas at one time most men and many women smoked, only a minority does so now; it is illegal to smoke in office buildings, public transportation, restaurants, bars, and in most areas of hotels. When we studied current smokers, we found that smoking had a strong, graded relationship to adverse childhood experiences./…/

 When we match the prevalence of adult chronic bronchitis and emphysema against ACEs, we again see a strong dose-response relationship. We thereby proceed from the relationship of adverse childhood experiences to a health-risk behavior to their relationship with an organic disease. In other words, Figure 2 illustrates the conversion of emotional stressors into an organic disease, through the intermediary mechanism of an emotionally beneficial (although medically unsafe) behavior./…/

 Alcoholism: One’s own alcoholism is not easily or comfortably acknowledged; therefore, when we asked our Study cohort if they had ever considered themselves to be alcoholic, we felt that Yes answers probably understated the truth, making the effect even stronger than is shown. The relationship of self-acknowledged alcoholism to adverse childhood experiences is depicted in Figure 3. Here we see that more than a 500% increase in adult alcoholism is related in a strong, graded manner to adverse childhood experiences.1./…/

Discussion: Although awareness of the hazards of smoking is now near universal, and has caused a significant reduction in smoking, in recent years the prevalence of smoking has remained largely unchanged. In fact, the association between ACE Score and smoking is stronger in age cohorts born after the Surgeon General’s Report on Smoking. Do current smokers now represent a core of individuals who have a more profound need for the psychoactive benefits of nicotine than those who have given up smoking? Our clinical experience12 and data from the ACE Study suggest this as a likely possibility. Certainly, there is good evidence of the psychoactive benefits of nicotine for moderating anger, anxiety, and hunger.9″

Han kan gott ha skuldkänslor för varje cigarett han tar. Han sviker den han lever med, som inte har ett enda dugg med den misshandel han fick utstå som barn att göra.

Vadå, ta ansvar för sig och sitt? Han har inte gjort nånting för att ta itu med sig eller sitt, så vitt hon vet! Han kan ha goda skäl till det? 😦

Att tassa på tå…

November 26, 2016 § 8 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

… för en annan är inte alltid ett uttryck för respekt, varken från den ena eller den andra sidan.

Alla som lever i samma hus måste få finnas, synas och höras. Vissa kan inte bara sluta finnas för att nån annan blir störd. Blotta existensen av den andra personen borde inte vara ett störningsmoment.

Han anklagar henne för att bete sig som en prinsessa, men det verkar som om han har självklar rätt att ockupera köket och sen bli mycket irriterad om hon ens visar sig där, som om han vore en kung och måste visa var skåpet ska stå? Som om hon borde upphöra att existera. Och som om hon varken har behov eller känslor eller rättigheter?

Det verkar uteslutet att han vänligt hyssjar och säger:

“Sch, jag är alldeles strax klar! Kan jag få lyssna färdigt!?”

Men det har han inte fått lära sig?

Alla har nog saker de inte fått lära sig, men det är en hel del han inte fått lära sig? Hon har troligen också såna, men han har i ännu högre grad?

Och om han äventyrar hälsan så är det hans sak. 😦

Hon sa klart och tydligt:

“Nej, jag sa inte att du inte får sitta i köket! Jag sa att om du inte vill bli störd så kan du väl sätta dig nånstans där risken att inte bli störd är mindre!”

Vore inte det att visa hänsyn tillbaka? Kan alla bara kräva att folk ska tassa? Särskilt i rum alla borde ha fri tillgång till?

Jo, ibland kan det vara svårt att hitta helt ostörd plats och då måste man handskas med det! Och försöka lösa det, utan att nån ska behöva försvinna?

Menar han att det bara är han som har rätt att kräva denna hänsyn eller ger han andra den rätten också, i lika stor omfattning?

Får hon finnas och existera? Har han alla rättigheter och hon inga? Kan bara en finnas i taget? Om hon finns, så kan inte han finnas och vice versa? Finns det bara plats för en? Eller finns det plats för båda? Och gott om plats och utrymme för båda? Eller? Kärleksfullt? Rymligt både fysiskt och i hjärtat? Omsorg om både en själv och den andra? Där båda får vara i ordets verkliga bemärkelse? Där båda verkligen finns? Och får finnas?

Det är som om han är i kampberedskap hela tiden? Som om han måste försvara sig ständigt och jämt, mot alla, inklusive den han lever  med? Som om han måste se upp så hon inte tar mer än hon får?

Vadå, finnas tillsammans i frid och fred? I fredlig samvaro? Fredlig och avspänd, där man kan prata med varandra? Nej, han säger ju alltid:

“Det är nog ingen idé jag tar upp det här!”

Vilket signalerar att hon är omöjlig och inte går att prata med! Hur förväntas hon reagera på detta? Hon försätts ju i en sits då hon borde säga ja och amen till allt, för annars visar hon ju att hon är svår att komma överens med? Hur skulle han reagera om hon startade med att säga precis detsamma? Han håller ju på den gyllne regeln! Om nu den regeln gäller: hur skulle han reagera om hon sa så? Hur många valmöjligheter ges åt motparten? Ja, för det är verkligen en MOTpart! Inte en MEDpart!

Vadå, fredlig och avspänd samvaro? Inte krigsberedskap hela tiden!?

Slår henne; en vän sa för inte länge sen:

“Är det din uppgift att ‘klura ut’ honom?”

Nej, borde det inte handla om att man förstår sig själv? Kanske är det nyckeln? Att försöka förstå sig själv, så mycket som det låter sig göras?

Det enda hon försöker göra är att hävda att hon har rätt att existera och finnas! Hon också! Lika mycket som han! Att båda måste få finnas, synas och höras! Inom rimliga gränser!

Where Am I?

You are currently browsing the golden rule category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....