Att behöva hålla räkning på vem som har gjort vad för vem är ett tecken på problem i äktenskapet. Bland lyckliga makar fyller man inte diskmaskinen bara som återbetalning därför att den andra lagade mat, utan på grund av allmänt positiva känslor om partnern och relationen …

June 5, 2018 § 25 Comments

marriage-advice-frc3a5n-1886

Att måsta gå och känna tacksamhetsskuld för det partnern gör kan bli ytterligare en sten på bördan (Det där att räkna: jag har gjort det och det och det)! Och bidrar ytterligare till jordens trötthet! Att behöva gå och känna att den andra anser sig utnyttjad, anser sin tid icke respekterad osv! Men apropå “den gyllene regeln”: finns förståelse, respekt, inlevelse tillbaka? Är den ömsesidig? Eller kanske helt ensidig? *)

I hans ögon är det honom det är synd om. HANS dyrbara, värdefulla tid inte respekterad – och sen inget mer! Hennes tid då? Hennes åtaganden? Vadå, dela bördor? Och att om man ger så kan man få tusenfalt tillbaka?

(Har hon fått tusenfalt tillbaka? Men det kanske är så enkelt att hon inte förtjänar det? Så DET är ju i så fall ett ickeproblem!

“… tar han offerkoftan på!!!???”

var en respons hon fick efter att ha berättat vid ett ganska stort antal sessioner på “enheten för våld i nära relation” hur deras relation är. Det är bara synd om honom! Ingen mer! 😦

Hon kan väl svänga förbi och göra ärenden på väg från stan till landet! Handla mat, ta med ren tvätt, vattendunk, svänga förbi och köpa rullgardiner!

“Det tar väl inte många minuter!!!???”

Till slut blir alla dessa små extrasaker en sak för mycket!

Han jobbar inte. Har ingen bil. Har inte ens försökt få jobb. Bil är dyrt, jo! Ska hon hålla honom med bil också? Kan det faktiskt betyda en hel del om han kompenserar genom att avlasta? Och undvika att lägga ytterligare tacksamhetsskuld på henne???

(Hon lägger INTE tacksamhetsskuld på honom och hävdar:

“Jamen, jag har gjort ditten och datten!”

Som en sorts tävlan vem som gjort vad för vem!? 😦

Och det är hennes fel att hon inte påpekat det och att det därför inte blir poängterat!??? Men hon HAR försökt, men han argumenterar direkt omkull henne, med argument som får henne att gapa och bli alldeles stum.

Vem är det som är en stor egoist här? 😦 Och han har flera gånger kallat henne för bortskämd prinsessa. 😦 Hur är han då? Att säga så kan vara en projektion: “Du är ….” (skulle kunna ersättas med: “Jag är …)?

Något som hon “lärt” sig i långtidsterapi för några årtionden sen och som hon undviker. Dessutom så är såna yttrande knappast bästa sättet att komma tillrätta med det problem man vill lösa! Är detta snarast ett försök till maktdemonstration? Behövs såna? Och behövs kraftfulla såna? Kan man inte resonera lugnt om dylika saker? Och att han har svårt att resonera lugnt om dem, utan blir så arg, handlar om något han skulle behöva bearbeta?).

Vadå, hjälpa och avlasta varandra, om det inte blir för stor obalans? Utan stora åthävor. Kärleksfullt. (Vet han vad det är? Allt man gör för andra är en uppoffring, som man egentligen förtjänar att bli storligen prisad och tackad för, men som dem man hjälper inte har vett att värdesätta, prisa eller tacka en för??? Annat är det med en själv? Obs! ironin!).

I tillit prata, lugnt. Tillit till henne och att hon är resonabel. Istället för att bli så arg och aggressiv. Och mitt i allt undrar han om hon inte “trust him”!!! Hon begriper inte vad deras diskussion har med tillit att göra, eller icke tillit att göra! (Kanske en brist hos henne???)

Och kanske är detta bara ett ytterligare uttryck för att projicera det man själv har problem med? Och kanske inte ens är medveten om att man har problem med, utan lägger ut det på den andra (detta kan ju vara ett uttryck från projektion från hennes sida, med risk att bli alldeles snurrig. 😦 Det där att i ökande grad veta vad som handlar om mig och vad som egentligen handlar om den andra? Dvs vad som faktiskt är rättfärdigt och vad som inte är det?

Att ta ansvar för sig själv som vuxen person och det man säger och gör. Wallroth skriver om agentskap. Han skriver på s 107 i sin bok om mentalisering, i kapitlet “Utveckla ditt agentskap”:

“Agentskap är, som vi slog fast i kapitel 5, känslan av att styra sitt eget liv, och ha huvudansvaret för det som händer en. Motsatsen till agentskap är att uppleva sig som ett passivt offer för omständigheterna. Agentskap och mentalisering är nära förknippade med varandra, och om du utvecklar ditt agentskap så utvecklar du också din mentaliseringsförmåga – och tvärtom.”

Och mentaliseringsförmåga skulle kunna (lite slarvigt?) översättas med förmåga till empati!? Eller att kunna leva sig i andra och deras situation, på ett “vuxet” sätt.

Och i länkad postning står det att sömn är viktig för mentaliseringsförmågan. Sömn i sin tur påverkas av stress, för mycket att göra och att gå i konstant spänning. Så förmår man vara varsam med den andra är chansen större att hon förmår tänka klart och lösa problem bättre osv.

Slår mig om hög IQ och empatiunderskott, “Är biomedicinska forskare och experimentella psykologer väl lämpade för uppgiften att förstå mänskliga emotioner och känslor?” En fråga som kan vara högst relevant! MEN det betyder inte att ytterst intelligenta personer alla saknar förmåga till empati! Jag tror förmågan till empati har med vad man upplevt tidigt i livet att göra. SAMT att man som vuxen kan förbättra denna förmåga och utveckla den.

*) Vill han verkligen själv bli bemött och behandlad som han bemöter och behandlar henne??? Skulle han verkligen vilja det? Handen på hjärtat!

Och räknas eller värdesätts något av honom som HON gör? Det är värdelöst och väger ingenting?

Däremot jobbar han och står i på ett sånt sätt så hon inte har den minsta chans??? Han sliter och släpar. Det hon gör är en verkligt lätt match i jämförelse!???

Har han nånsin sagt:

“I see your point [plötsligt]!”

Men han tycker att hon borde säga detta! OCH vara ärlig samtidigt! 😦 Jo, hon skulle inte ha något problem med att ärligt kunna säga det om hon verkligen kände att hon ärligt menade det! Om det funnes nån slags motprestation!

reflektioner och speglingar - Alice Miller II...

20170915_072152

“Att behöva hålla räkning på vem som har gjort vad för vem är ett tecken på problem i äktenskapet. Bland lyckliga makar fyller man inte diskmaskinen bara som återbetalning för att den andra lagade mat, utan på grund av allmänt positiva känslor om partnern och relationen.

Om du upptäcker att du för protokoll på nånting med din partner, så antyder det att det är något spänt i äktenskapet.”

Nej, ingendera part är riktigt lycklig i denna relation. Hon känner sig spänd hela tiden. Och det tar ut sin rätt. Har tagit ut sin rätt, både känslomässigt och kroppsligt.

Den dominerande grundinställningen är negativ!? Och då retar man sig på en massa saker? De dominerande känslorna är inte positiva, utan negativa.

Otillfredsställelsen och missnöjet är stort? På väldigt mycket. Det som är positivt förmår inte väga upp? Är detta riktigt hälsosamt? Kan det göra parterna fysiskt sjuka också? Något som redan…

View original post 5 more words

Advertisements

Att behöva ha en pågående poängberäkning över vem som har gjort vad för vem är verkligen ett tecken på problem i äktenskapet.  Bland lyckliga makar, så fyller man inte diskmaskinen bara som återbetalning för att den andra lagade mat, utan från övergripande positiva känslor om partnern i relationen – 7 fraser du aldrig borde säga under en dispyt. Tillgrip inte dessa lågvattenmärken …

April 6, 2018 § 7 Comments

_20170915_072152

“7 Phrases You Should Never Say During An Argument – Don’t resort to these low blows”: eller “7 fraser du aldrig borde säga under en dispyt – tillgrip inte dessa lågvattenmärken”:

“Om du verkligen vill sätta igång nån under dispyt, försök bara tala om för dem att lugna ner sig.

Som alla som levererat dessa ord vet, får den här särskilda frasen SÄLLAN sin avsedda effekt. Istället är det sannolikt att uttryck som ‘lugna ner dig’ eller ‘tagga ner!’ gör att den andra personen blir ännu argare, mer frustrerad och mer upprörd, i synnerhet när känslor redan svallar./…/

… vissa ord kan omedelbart vända  en produktiv dispyt till en skrikmatch. 

Nedan avslöjar terapeuter sju fraser som du aldrig borde yttra under en dispyt med en partner, vän, familjemedlem eller så gott som nån enda, vad det beträffar.

  1. ‘Du gör …’ eller ‘Du gör aldrig …’

‘Dessa allt-eller-ingenting-fraser är typiska överdrifter och använda för att illustrera en poäng eller dra fram en känslomässig respons. Dock, dessa påståenden är ofta oriktiga (t.ex. ‘Du lyssnar ALDRIG på mig!’) och kan få din partner att bli försvarsinställd. Resultatet kommer mest sannolikt att bli att det du försöker säga och vill istället fokuseras på att bevisa att du har fel, vilket leder till en cirkulär konversation eller dispyt som inte leder nånstans. 

Försök istället vara specifik och objektiv över det som bevärar dig, använd ett jag-påstående och håll fast vid fakta [inte den andres egenskaper eller defekter].

Till exempel, ”Jag kände mig sårad och nonchalerad igår när jag bad dig att plocka upp dina saker innan våra gäster anlände och du inte gjorde det. Nästa gång vi har gäster skulle jag verkligen uppskatta den hjälpen.’  ― Tara Griffith, äktenskaps- och familjeterapeut och grundare av Wellspace SF

2. ‘Du beter dig precis som din mamma.’

‘Eller bror, galna bästa vän eller fulla farbror etc. Detta drag avvisar vilken sak som än ligger på bordet och går direkt på karaktärsavrättning. Strategin är här: Om du förlorar en dispyt, döda din opponent. Ja, det kan mycket väl hända att du agerar som din mamma, men det är inte poängen.’ ― Winifred M. Reilly, äktenskaps- och familjeterapeut och författare till ‘It Takes One to Tango.'” 

Handlar det om att såra en så mycket man nånsin kan? Riktigt, riktigt ordentligt? Tala om hur otroligt dum och fel man är? 

“3. ‘Jag kommer att tala med dig när du är rationell.’

‘Detta är knappast ett rationellt uttalande. Det är menat att tilldela känslomässig skada snarare än att be om en timeout. När dispyter hettar till, kan en timeout för att låta kortisol och adrenalin sjunka (i cirka tjugo minuter) vara en god idé. Identifiera den kemiska orsaken: ‘Temperaturen håller på att bli för hög – jag vet att min håller på att bli det. Det är den där jäkla kortisolen och adrenalinet! Låt oss ta 20 minuter så vi kan prata så respektfullt som vi vill och förtjänar.’ ― Steven Stosny, psykolog och författare till ‘Love Without Hurt‘ [‘Kärlek utan att såra’]”

Se hemsidan “Love Without Hurt.”

 “4. ‘Vi är färdiga! Nu går jag!’
Ord spelar roll. Undvik att säga saker som du kommer att ångra senare. 
Att hota med att överge är det mest sårande du kan säga till din partner, i synnerhet om du verkligen inte menar det. Det är en sak att vilja ta en andningspaus, få lite utrymme och coola ner. Det är något annat att faktiskt säga ‘Jag älskar dig inte längre och går.’
Sticket från såna tillitsförstörande ord sårar ända in i kärnan och du kan aldrig ta tillbaka dem. 
Istället för att skrika, ta en timeout för att lugna ner, centrera och återfå din balans. Gör en överenskommelse om att återvända vid en bestämd tidpunkt.’ ― Sheri Meyers, äktenskaps- och familjeterapeut och författare av ‘Chatting or Cheating: How to Detect Infidelity, Rebuild Love and Affair-Proof Your Relationship.
5. ‘Du är en sån @#$%&!’
‘Det finns inget konstruktivt i utskällningar eller att använda någon sorts nedvärderande eller förringande språk. Den här sortens kränkningar används ofta som ett sätt att uttrycka vrede och få den andra att känna sig dålig, men de kommer inte att leda till nån slags konfliktlösning. 
Alternativt kan de leda till en motattack, skada relationen och få dig att känna dig skyldig ovanpå de negativa känslor du redan har. Försök att fokusera på den specifika saken eller hur personens handlingar fick dig att känna, snarare än att attackera personen.’  Gina Delucca, klinisk psykolog vid Wellspace SF
6. ‘Varför gör du sån affär av ingenting?’
‘Detta kvicka svar antyder att den upprörda personen inte har nån anledning för sin upprördhet. I de flesta fall kommer detta bara att kasta bensin på lågorna, eftersom redan upprörd, så är vad vi vill att bli lyssnade på och förstådda, inte få höra att vi är konstigt absurda eller överreagerar. Ett bättre drag är att fråga ‘Varför är du så upprörd över detta?’  ― Reilly
7, ‘Inte det här igen! Kan du inte bara släppa det och gå vidare?’
‘Allt som skickar budskapet att din partners sätt att se inte är giltigt eller att deras reaktion är fel i form av ‘Det är fånigt,’ ‘Du är galen,’ ‘Lugna ner dig, du överreagerar’ ‘Ånej, nu är vi där igen’ (rulla ögonen och djup suck) är att säga till din partner ‘Nånting är fel på dig, jag respekterar inte det du säger och jag vill inte lyssna, kommunicera eller ändra mig.’
Ja, att fightas är stressande. Och det är fullt förståeligt att du kan vilja undvika en ny fight genom att skära av den, men att använda dessa ord är ett bergsäkert sätt att vända en dispyt från dålig till sämre. Istället, försök stanna kvar och var intresserad. Bekräfta din partner genom att säga ‘Berätta mer om hur du känner och varför du är så arg. Jag vill förstå. Låt oss försöka lösa det här tillsammans. Vi är ett team.”

Hon sa:

“Nu måste jag åka. Är jättetrött!”

Han svarade:

“Jaha, då diskar jag!”

Han var nästan klar med disken och hon hade stått och sett på detta.

“???”

Tänk om hon skulle börja påpeka det hon gjort och gör, hur vore det? Hon skulle kunna säga:

“Jag varit och hämtat dig varje vecka nu i nån månad, fast jag jobbar heltid. Tvättat din tvätt och levererat den. Levererat vatten i vattendunk. Åkt drygt 45 minuter tur och retur varje vecka för detta.”

Vad är det? Att hålla på och räkna poäng? Börja långa uppräkningar av vad var och en gjort? 😦 Som det står i Gottmans bok s 17 (se bild i början av postningen):

“Att behöva ha en pågående poängberäkning över vem som har gjort vad för vem är verkligen ett tecken på problem i äktenskapet. 

Bland lyckliga makar, så fyller man inte diskmaskinen bara som återbetalning för att den andra lagade mat, utan från övergripande positiva känslor om partnern i relationen.” 

Inte alls min stil ett enda dugg. 😦 Jag vill inte alls hålla på så.

Vad skulle han tycka om hon började säga så här, så fort hon gjorde något, apropå “den gyllene regeln”? Vad är det för relation när man börjar föra bok? Använda energi på det? 😦 Man borde hjälpas åt? Och istället för att fokusera på “Vad kan du göra för mig idag?” fokusera på “Vad kan jag göra för dig idag?”!

Mycket mer tillfredsställande? Skulle ge ens liv en mission också!? Jag finns här på denna jord för att göra dens liv som jag lever med så bra som möjligt och därmed också mitt eget liv så bra som möjligt! Göra vårt liv gott nog! Där jag också har ett ansvar – och faktiskt makt! Är inte makt- eller hjälplös! Faktiskt inte! Jag har makt att göra bra saker! Jag kan det! Frivilligt och av helt eget initiativ!

När jag kom hem var jag vråltrött! Det är oerhört svårt att vara den där medkännande och empatiska. Min ork är noll för detta känns det. 😦 Jag är alldeles utmattad. Och så fick jag till råga på allt höra att jag försöker framställa mig som så upphöjd. Inte vatten värd och så tror jag att jag står över alla andra. 😦

Är det bara honom det är synd om? Hur synd är det om honom, egentligen? Om han tittade upp och iakttog sin värld och dem han har närmast och intresserade sig för dem kanske hans liv skulle få mer mening?  Alla har sina utmaningar. Alla har saker de kämpar med, du är inte ensam! Om det kan vara en tröst? Låt oss hjälpas åt att göra denna vandring på jorden så bra som möjligt!

Diskussioner slutar undantagslöst på samma sätt som de startade. Om du startar aggressivt genom att attackera din partner, så kommer de att sluta med åtminstone så mycket spänning som de började, om inte mer. Om dina argument startar mjukt, så är det långt mer sannolikt att din relation är stabil och lycklig …

December 30, 2017 § 6 Comments

FÖRSÖKER HAN MEDVETET TRIGGA IGÅNG EN KONFLIKT?

Göra en ledsen, sårad och arg! Arg är jag dock förbjuden att bli! Den han ger sig på (den han lever med och lever i en förment kärleksrelation med) får absolut inte reagera! Hur är det tänkt den ska ta det här beteendet från honom?

För reagerar den då startar världens batalj!

VAD är det han sysslar med? Vill han förstöra relationen? Göra en på dåligt humör? Ledsen? Arg? Sårad?

Märker han inte hur han beter sig?

Detta är väl inte ett enda dugg uttryck för den gyllene regeln? Vill han bli tilltalad eller bemött så? Så fientligt som detta faktiskt är? Alls? Överhuvudtaget?

Är det nån slags maktdemonstration? Eller VAD handlar det om?

Vi satt och tog en fika efter en tupplur. Ute började det skymma. Jag hade gjort färskt kaffe och tagit fram de två munkar som var kvar. Vi började prata kvällsmat. Jag föreslog tonfisksallad. Han sa att vi inte har bladselleri. Och så fortsatte han prata mat.

Började en mening, men fortsatte den inte. Jag väntade på en fortsättning, men sa inget. Sa inte som han kan säga, ganska aggressivt, om jag gör likadant:

“FINISH YOUR SENTENCE!!!”

dvs

“AVSLUTA DIN MENING!!!”

Jag drack mitt kaffe och åt på min munk. Mumlade inte instämmande eller bekräftande. Var inte ens på dåligt humör. Irriterad, attackerande, aggressivt och fientligt sa han:

“Din tystnad…!!!”

Jag kommer inte ihåg vad han fortsatte med. Tänkte att JAG BORDE SÄGA ATT JAG INTE GILLAR ATT HAN TILLTALAR MIG SÅ. Negativt. Med negativa förväntningar!

Hur mår han egentligen? Vad jag än gör eller säger, hur jag än säger, så är det inte bra! Hur tolkar han saker? Är nånting fel med honom?

Dessutom så blir han ju rosenrasande om jag avbryter honom. Han avskyr att bli avbruten. Respektlöst tycker han! Och han menar att alla skulle reagera likadant som han gör! Men vänta nu: hur visar han respekt tillbaka? Behöver han inte visa sån? För att jag inte är värd sån? Man kan verkligen undra vad jag är för en som inte är värd mer respekt och aktning och uppskattning?

Julie Gottman i bloggningen “Det står ingenstans att självhävdelse och att stå upp för sig själv är att tala om för den andra hur den är!?”:

När vi studerade hur par [3000 par] tog upp problem /…/ såg vi att de i huvudsak följde tre regler, tre typiska beteenden, för par som fick det att fungera, som skapade bestående relationer.

Här är vad de gjorde;

Steg 1: det startade alltid med ‘Jag,’ och det var vanligtvis ‘Jag är upprörd’ eller ‘Jag är orolig’ eller ‘Jag är arg,’ så det var ‘Jag+någon-slags-känsla’. Och om de inte kunde urskilja vilken känsla, så sa de ‘Jag är upprörd’, för som jag sagt tidigare så täcker ‘upprörd’ allting /…/ och sen om ‘vad.’

Steg 2 handlade om ‘vad’ och det var ‘om-vad-delen’ som var det verkligt intressanta, därför att de skulle inte säga ‘Jag är upprörd för att du är en sån idiot,’ de skulle inte börja klandra.

De skulle säga något som var mer baserat på fakta. De pratade om ‘fakta’: ‘Jag är upprörd över att soporna inte har tagits ut!’ ‘Jag är arg för att det finns en ny skråma på bilen!’ ‘Jag är rasande…’, ja, de kunde vara arga, ilska var okej, ‘Jag är rasande för att räkningarna inte är betalda!’

 de beskrev inte sin partner! De beskrev sig själva och sen beskrev de situationen som de var upprörda över. Det var knepet!

Och slutligen, 3:e steget: är att de skulle säga vad de behövde. Hur deras partner kunde göra det bättre. Hur deras partner kunde lysa för dem.

Så de sa vad de behövde: ‘Jag behöver att du tar ut soporna!’ ‘Jag behöver att du kör försiktigare så vår bil blir skyddad!’ ‘

Så de skulle säga vad de behövde, och jag vet att det verkligen är väldigt svårt för oss, särskilt i den här kulturen! För, trots allt; vi är individuella, vi är alla självförsörjande, vi behöver inte någon, vi behöver inte något, ingenting!

Hahaha! Vi är alla packdjur, som små människor och vi behöver verkligen varandra! Det är verkligheten! Vi DÖR om vi inte har anknytning till andra människor.

Om vi tar spädbarn och isolerar dem, så dör de! Du kan ge dem all den mat och det vatten som de behöver, de dör.

Vi behöver beröring, vi behöver anknytning, vi behöver varandra, det är rena rama verkligheten/sanningen!

Det finns inget som att ‘vara för mycket behövande’! Inget sånt! Alla har behov! Det är hur vi är! Det är hur vi skapats!”

Till saken hör att jag är en ivrig person. Jag ska helst göra om min personlighet, men det behöver inte han!?

“[ca 9 minuter in i videon, alltså i slutet av den] I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet, medan de som var i dåliga relationer pekade finger och var kritiska. Och deras attityd var att de på något sätt diagnosticerade sin partners personlighetsdefekter och ville bli uppskattade för det av sin partner.

(skratt i publiken!)

“Och de hoppades att deras partner skulle svara med att säga: ‘Tack för att du pekar ut alla de sätt som jag misslyckas som mänsklig varelse!”

(skratt i publiken igen!)

“‘Kan vi äta lunch nästa tisdag så vi kan prata om detta lite mer!? Du är en så klok människa vet du, John! Tack så mycket!’”

I nästa video:

“Olyckligtvis, kritik där man förklarar problemet som en defekt hos partnern leder till den andra förutsägelsen vi har [för om relationen ska hålla eller inte].”

Vid ett annat tillfälle kan han bli jättearg när jag mumlar för att visa att jag lyssnar, för DÅ avbryter jag honom! När jag inte säger något, utan sitter tyst och fikar och lyssnar, så är inte det heller bra! Hur ska han ha det? Det här liknar ju känslomässig misshandel!?

“Helguppgift: att mjuka upp en start”:

“… diskussioner slutar undantagslöst på samma sätt som de startade. Om du startar aggressivt genom att attackera din partner, så kommer de att sluta med åtminstone så mycket spänning som de började, om inte mer.

Att mjuka upp starten på dina samtal är avgörande för att lösa relationskonflikter  [istället för att starta eller skapa eller eskalera nånting från kanske ingenting].

Om dina argument startar mjukt, så är det långt mer sannolikt att din relation är stabil och lycklig.”

Och här handlade det inte ens om en meningsskiljaktighet! En gång!

Han var på väg att göra den till en konflikt! För att han är på dåligt humör! Måste pysa ut det (samtidigt har han anklagat mig för att komma hem från jobbet och avreagera mig)!

Och skulle det då bli en större konflikt, så beror den inte på honom! Vad?

Undra på att han har haft relationsproblem!

Det är inte riktigt klokt: jag ska be om ursäkt för att jag reagerar på hans så gott som dagliga klagande, kritik, missnöje och otillfredsställelse …

December 25, 2017 § 14 Comments

Jag får inte bli ledsen, sårad, arg eller nånting när han klagar, gnäller, är missnöjd, otillfredsställd! Ska bara svälja det och vara glad!? Fast han går an och går an om hur jag är, hur jag säger saker, vad jag säger, den person jag är …

Skulle jag bete mig på liknande sätt skulle han bli rosenrasande!

Gyllene regeln, vadå? 😦

Hans reaktioner är legitima!? Att han avbryter är legitimt!?

Jag har inga, eller få, rättigheter och inga (legitima) anledningar att reagera! Inga rättigheter att kräva, men det har han!?

Han har inget ansvar eller några skyldigheter? Jag har alla? Eller har vi lika stora? Borde ha lika stora? Eller inte? Och varför inte?

Man måste inte säga varje kritisk tanke man har och när man tar upp sina behov och bekymmer hittar man sätt att ta upp dem respektfullt och utan att kritisera eller klandra sin partner …”

Det står ingenstans att självhävdelse och att stå upp för sig själv är att tala om för den andra hur den är!?”

Maktfrågor tas ofta upp bland par, men de är, visar studier, oftast konstruerade INTE I TERMER AV HUR MÄN BEHÖVER FÖRÄNDRAS, UTAN SNARARE HUR KVINNOR GÖR – DU VET, HON MÅSTE BLI MER SJÄLVHÄVDANDE – YTTERLIGARE EN TRÖTT VERSION AV ‘HON SKULLE HA HAFT PÅ SIG EN LÄNGRE KLÄNNING …”

Jag vill påstå att han inte anser att han har del eller ansvar i problem! Och jag vill också påstå att jag inte gnäller eller klagar fast jag reagerar.

Hans kritik är alltid berättigad, liksom aggressiviteten med vilken denna uttrycks! Så om jag reagerar är det icke berättigat, för det är just SÅ dålig och fel som jag är som han uttrycker kritiken inklusive hur länge han understryker mina fel och brister, och jag borde sen be om ursäkt för att jag reagerade! 😦

“[ca 9 minuter in i videon, alltså i slutet av den] I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet, medan de som var i dåliga relationer pekade finger och var kritiska. Och deras attityd var att de på något sätt diagnosticerade sin partners personlighetsdefekter och ville bli uppskattade för det av sin partner.”

(skratt i publiken!)

“Och de hoppades att deras partner skulle svara med att säga: ‘Tack för att du pekar ut alla de sätt som jag misslyckas som mänsklig varelse!”

(skratt i publiken igen!)

“‘Kan vi äta lunch nästa tisdag så vi kan prata om detta lite mer!? Du är en så klok människa vet du, John! Tack så mycket!’”

I nästa video:

“Olyckligtvis, kritik där man förklarar problemet som en defekt hos partnern leder till den andra förutsägelsen vi har [för om relationen ska hålla eller inte].”

Konstant irritation, missnöje och otillfredsställelse…

July 12, 2017 § 2 Comments

den som kaste första stenen2.jpg

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.

Levant skriver i kapitlet “Att få bukt med känslomässig domning”:

“Det finns ett ord för oförmågan att identifiera och artikulera ens egna känslor. Det ordet är alexitymi (bokstavligen ‘utan ord för känslor’) – ett fint namn för ett tillstånd som är så vanligt bland män att de inte ens tänker på det som ett tillstånd. De tänker på det som det sätt på vilket män är.”

Levant menar dock att anledningen till att män har denna störning i olika grad beror på socialisering och träning in i mansrollen.

“Män tror inte att deras oförmåga att uttrycka känslor är ett problem. De ser kvinnorna i sina liv som problemet. Om bara kvinnor slutade pusha män att vara mer känslomässigt uttrycksfulla [och slutade med en massa andra saker] – med andra ord, om de vore mer lika dem själva – skulle allt vara bara fint.

Men, det är faktiskt så att mäns oförmåga att känna och namnge sina känslor är ett problem – i vissa fall ett väldigt allvarligt sånt. 

Män inser det inte, men att leva sina liv inkapabla att känna och uttrycka känslor är att leva ett liv i isolering – alienerad inte bara från dem man älskar, utan också från sig själva.”

Psykiatrikern Henry Krystal…

“…skrev 1979 att alexitymi är en störning… [i vilken] känslor inte hålls isär och är dåligt verbaliserade… När patienter med alexitymi verkligen nämner att de har en känsla och frågas om denna, kan de vanligtvis inte beskriva vad de upplever… I bästa fall blir de [om de tillfrågas] medvetna om fysiska sensationer…”

Irritation och vrede är tillåtna känslor för män. Nästan uppmuntrade. Visar för många män att de är “riktiga män” och inga mähän. 😦 Om de dessutom uppmuntras att hävda sig själva av terapeut kan det bli “problematiskt.” 😦

“Depression och kön”:

“Forskarna har sett skillnad mellan kvinnors och mäns tolkning av den egna depressionen – kvinnor tar ofta skulden själva medan män lägger skulden utanför sig själva.

“Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ‘en bra karl reder sig själv’. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.”

“Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen.”

“Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.”

En man som mår dåligt tenderar alltså att överdriva den beteenden som kopplas till “manlighet”. Tyvärr så löser det ju inget, utan skapar bara ännu fler problem och orsakar lätt konflikter.

“När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.”

Ja, han har haft värk i kroppen och varit hos doktorn för det. Ingen har dock ännu kopplat detta med depression och följaktligen föreslagit behandling mot denna. Kanske skulle som sagt denna diagnos kunna ställas och behandling sättas in och dylik är kanske nödvändig för att han ska inse vikten av att sluta röka och vilja värna om sin hälsa inte bara så, utan också på andra sätt.

“Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k. manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation [stämmer!]

  • Våldsamt beteende [blir jättearg och hackar och blir irriterad på andra, inte minst B, det är fel på ‘allt och alla,’ deras sociala liv tenderar att bli alltmer begränsat p.g.a detta. Hon går balansgång och detta är knappast något som gör henne avslappnad eller social och hon är redan en aning ‘blyg’ och ingen som har ett stort social nät, så alla de sociala kontakter de har är värda att vårda]
  • Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken [stämmer inte riktigt…]
  • Missbruk av alkohol och andra droger [stämmer! I hans fall verkar rökandet vara helt omöjligt att sluta med, trots att de visat sig ha skadat hans lungor redan! 😦 ]
  • Att man begraver sig i arbete och karriär [stämmer inte här]
  • Kraftigt ökad sexdrift [stämmer kanske?]

Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.”

Han är irriterad jämt och skapar konstant stress hos den som lever med honom. Sårar och gör henne ledsen dagligdags i olika grad. Och inte minst med ett konstant påslag av stresshormoner. Vilket gör henne trött, påverkar sömnen… När hon säger att hon är jättetrött förstår han ingenting. Detta gör henne ÄNNU tröttare. Han har svårt att leva sig in i andra? Och det har troligen sin förklaring: upplevelser tidigt hemma, i skola, samhälle, bland kompisar, men är ingen ursäkt att leva ut detta. Det går ju att ta itu med.

Han föreläser gärna för henne, men lyssnar egentligen inte på henne. VILL inte?

Inget är egentligen bra för honom. Han är ytterst sällan (om ens nånsin?) glad och nöjd.

Han kan inte njuta, slappna av eller bara vara tillsammans med henne (eller andra).

I de nya relationer han haft har det varit bra till en början, men när nyhetens behag är över har missnöje, otillfredsställelse och irritation kommit. För han har, kanske helt omedvetet, trott att hon ska komma med lösningen? Lösa upp “allt”? Och plötsligt ska livet bara börja “glida på”? Och, som står i citaten ovan; män tenderar att lägga skulden utanför sig själva (kvinnor tenderar att rannsaka sig själva) och alltså ligger lösningen utanför dem själva (traditionellt uppfostrade kvinnor skulle tjäna på att i högre grad ifrågasätta om skuld och ansvar för mannens irritation, dåliga humör och t.o.m. för fysisk och psykisk misshandel, ligger hos dem).

Det är “inte kul” för den som lever med en sån man. Och troligen inte kul för mannen heller, men han hittar inte vägen ut, för lösningen ligger utanför honom istället för i honom i hans upplevelsevärld. Bara HON ändrar sig och blir mindre irriterande osv osv osv så skulle allt vara frid och fröjd. Men sanningen är att vad hon än gör så kommer han att vara fortsatt irriterad och reagera ut sin irritation. Hon däremot håller tand för tunga. Det ska rätt mycket till innan hon snäser.

Män behöver inte provoceras (dvs det krävs ingen anledning) för att agera aggressivt, kvinnor kan agera aggressivt, men behöver provoceras (dvs de reagerar därför att det finns en anledning!). Så är kvinnor och män uppfostrade enligt tradition.

Att demonstrativt tränga sig ut ur köket…

June 10, 2017 § 11 Comments

…när hon kommer in på morgonen för att äta frukost, hur antas hon tolka det?

Ett uttryck för aggressivitet, är det inte? Hur skulle han reagera om hon gjorde likadant? Apropå den gyllene regeln!

Självhävdelse är inte aggressivitet utan respekt eller utan att vara beredd att lyssna.

Hur är föremålet “supposed to react”?

Och om det handlar om att reagera på den andras egenskaper, så är det inte så att inte hon reagerar på honom, men irritation och aggression går att kontrollera. Det gör den.

Är hennes egenskaper mer irriterande än hans? Så att det skulle vara förklaringen att han irriterar sig och uttrycker detta, men inte hon? Dvs deras reaktioner speglar verkligheten?

Vadå, om hon blir ledsen?

“Jag måste hävda mig själv!”

hävdar han.

“Det har inte slagit dig att den andra parten också måste hävda sig?”

har hon försökt fråga.

Det har det uppenbarligen inte! Om man attackerar en annan är risken att man får en reaktion tillbaka? (Om andra parten inte ligger i den passiva änden av skalan passiv-aggressiv? Eller har överseende, men hur länge?)

Hur vore det om hon började uttrycka irritation, missnöje och otillfredsställelse på samma sätt som han? Hut trivsamt skulle det bli för båda? Om båda uttryckte sånt och ingen försökte göra något åt förhållanden som man inte trivs med, är irriterad på? Men hur förändrar man förhållanden man inte trivs med?

Hon skulle behöva lära sig att säga ifrån? Klart och tydligt! Men det ger inte andra rätten att hoppa på henne!

“Är det mitt fel (att det känns olidligt nu och då på deras mysiga lantställe)?”

undrade han.

“Men det verkar ju vara mitt fel att du är irriterad jämt!”

kontrade hon.

Är det kvinnan som har ensamt ansvar för stämningen?

Ja, X har rätt: hans beteende är passivt-aggressivt!? Att demonstrativt gå ut ur köket när hon kommer in är ett uttryck för passiv-aggressivitet. Ska hon strunta i att äta frukost? Eller vänta till han säger att hon får gå in i köket? HON ska bara finna sig i detta och inte reagera, men han har rätt att reagera. Reagera bara över hur hon är!

“En gnällspik!”

sa Y.

Skulle hon säga att hon blir ledsen skulle han bli arg! Och börjar troligen en lång utgjutelse över hur hon är. Och detta rättfärdigar hans beteende? Och hon måste lyssna på denna långa “rant” tyst som en mus. Hon får inte en chans att bemöta något. Allt landar i hur HON är! men om man talar om hur en annan är är risken att man får öra hur man själv är? Och det vill han inte höra! Men hon ska lyssna med öppna öron på hur HON är!

Han måste tydligen ta till storsläggan när det gäller att hävda sig mot henne?

Ja, det är synd om männen! Dvs inte synd om kvinnorna!

Inte konstigt att förra frun slängde saker efter honom! 😦 Men han drar inga slutsatser av detta; att det kan vara något i hans beteende som orsakar att första frun får ett utbrott “rakt i det blå”, andra frun slänger saker efter en och tredje kvinnan spottar? Han har haft oturen bara att råka ut för galna kvinnor!? 😦

HAN har rätt att reagera, men det har inte hon?

Hon håller inte på och hackar och gnäller på honom, vilket INTE betyder att hon inte reagerar! Men hon håller tillbaka, för hon vill inte göra ledsen eller sänka självförtroendet genom att gnälla och klaga.

Han däremot har gnällt och klagat från första början trots att hon ansträngt sig av omsorg och bry-sig-om för att han ska ha det bra, få uppleva spännande saker, ha ett gott liv. Eller är det därför han är så arg? Till råga på allt vill han få det till att hon reagerar psykotiskt…

“Jaha, ett av dina psykotiska utbrott!”

…eller ger honom “silent treatment”! För allt är bara relaterat till henne och ingen av hennes reaktioner har provocerats fram! Hennes reaktioner har bara med hennes sjuka hjärna att göra?

Irritation och aggressivitet GÅR att kontrollera. Både män och kvinnor reagerar så, men medan män reagerar aggressivt utan provokation, så behöver kvinnor provoceras för att reagera aggressivt. Och de senare håller tillbaka av empati med föremålet.

Hur “do one get along with other people”? Genom att hävda sig som en ångvält och inte lyssna på den andra parten? Genom att tala om hur den andra är och inte försöka lösa det man tycker är ett problem?

Med detta påstår jag inte att detta är lätt! Men BÅDA måste lyssna. Vara beredda att lyssna. Så om han talar om hur hon “är” bör han vara beredd att höra hur han “är”! Eller så slutar man att tala om hur den andra är! Anstränger sig att lösa saker på annat sätt! (och behöver det vara en stor ansträngning normalt heller?)

Om han inte vill höra, så borde han misstänka att hon kanske inte tycker det är kul att höra. Om han nu verkligen lever efter den gyllene regeln och inte bara lever efter den ibland!

VAD är problemet? Nej, det kanske man inte alltid vet klart och tydligt?


Nu erbjöd han sig att sätta igång att börja städa lägenheten i stan! Skönt! Det är mer att tänka på nu, med två ställen att bo på och heltidsjobb för henne… Så det var ju faktiskt väldigt skönt! Det finns ljuspunkter…

Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…

June 6, 2017 § 8 Comments

12

Han blir aggressiv utan provokation! Nejmen visstja, hans aggressivitet beror ju på hur HON är! På grund av hennes egenskaper är det som han blir arg och aggressiv!

För själv saknar han alla egenskaper som nån (hon) kan irritera sig på och som hon skulle kunna uttrycka irritation över!?

Faktum att hon har hållit och håller tillbaka från att uttrycka denna irritation av omsorg. HAN bryr sig inte om om hon blir ledsen, arg eller sårad!?

Men hur vore det om hon började som han? Hur skulle han reagera? Och hur var det nu med den gyllene regeln?


Det kan bara var synd om en i taget? Eller kan det vara synd om båda samtidigt? Och göra inte bara hennes utan också hans liv plågsamt?

Han gör ju inte sitt eget liv bättre heller! Men det struntar han i, självdestruktivt? Och samtidigt gör han andras liv ganska mycket mindre kul! Destruktivt! Hämnas, men på rätt person eller en totalt oskyldig, som har visat enormt mycket omtanke och omsorg och fortfarande visar sån, men känner en aning mindre lust att anstränga sig… 😦

Det finns ett uttryck för detta: “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande.”

Hon har kallat hans reaktioner “irritation”, men det vore riktigare att kalla dem “aggressiva”!

När hon berättade att de blivit erbjudna en vattentank, om de nu accepterar den, och föreslog att de skulle ställa den “därbakom” och pekade i riktning mot uthusen frågade han aggressivt vad hon menade.

“Måste du låta så arg?”

frågade hon, en fråga hon inte har brukat ställa tidigare.

Och då satte en “rant” igång om att han inte förstår, hur hon är osv.

Hon läste nyligen om män och testosteron, sagt av en man, aggressivitet går att kontrollera! Hur förklarar man annars att den misshandlande mannen inte misshandlar chefen? Chefen är mer sannolikt en person man är arg på än kvinnan därhemma!

Han reagerar aggressivt för minsta lilla sak. Vilket svar får man mest troligt på detta? Dessa reaktioner kontrollerar mannen i högre grad mot andra och i mindre grad mot den/dem därhemma, vilket också visar att dessa impulser går att kontrollera!

Sen rättfärdigar han sina reaktioner med hur hon är. Frågan är vem som han anser är “the bad guy” här? Och när hon reagerar på hans aggressivitet så undrar han om hon nu ska få honom till att vara “the bad guy”!

Hon svarade att om de ska diskutera vem som är “the bad guy”, så får de nog diskutera detta i all evighet (och är en sån diskussion särdeles konstruktiv?). De kommer inte att lösa något med detta. Ursprungssaker som detta var de ska ställa en ful, men praktisk vattentank, OM de nu accepterar den (vilket hon INTE tagit för givet!).

Har det, som sagt, slagit honom att hon inte reagerar på honom för hur HAN är, vilket inte betyder att det inte skulle finnas saker att reagera på! Eller?

Nej, han ska INTE ha roligt, nånsin! Om han följer med så ska hon klart och tydligt veta att det är en stor, stor uppoffring från hans sida!

Har det alltid varit så? Från tidigt? Han skulle inte spela med i spelet “den lyckliga familjen, som har en trevlig söndagsmiddag, där barnen artigt svarar på tilltal”? Och så har han fastnat i detta? Vad har detta betytt för hans liv och hans senare relationer? För dem han levt med? Är det konstigt att tidigare fruar reagerat?

Alla har lidit och varit förlorare! Inte minst han själv! Det struntar han blankt i? Om han då förpestar livet för en annan, helt oskyldig, som inte hade med detta tidiga att göra ett endaste dugg, det skiter han i?

Det är bara andras fel. Det där med “annanismen” som en kvinnlig psykiater skrev om, som kommentar…

Where Am I?

You are currently browsing the golden rule category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....