Våld: döda eller bli dödad, bokstavligt eller bildligt…

March 31, 2017 § 10 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Pollack skriver i kapitel 13 “Våld: döda eller bli dödad” s 338-339 i boken “Real Boys – Rescuing Our Sons from the Myths of Boyhood”:

Det börjar med avskiljande: rötterna till manligt våld

Idag begås det mesta våldet i vårt samhälle av unga män mot andra unga män. Våld är det synligaste och mest oroande resultatet i processen som börjar när en pojke pushas in i vuxenvärlden alltför tidigt och utan tillräcklig kärlek eller tillräckligt stöd.

Han blir allvarligt avskild, drar sig tillbaka bakom masken och uttrycker den enda ‘accepterade’ manliga känslan – vrede. 

När en pojkes vrede blir för stor kan den resultera i ett våldsutbrott: våld mot honom själv, våld mot andra, våld mot samhället.

Våld är således den slutliga länken i en kedja som börjar med avskiljande. 

Våld handlar också om skam och heder. För många pojkar så innebär att inte ‘veta hur man slåss’ – eller att vägra att slåss när man blir utmanad att göra detta – ses som vanhedrande, ett tecken på tvivelaktig maskulinitet. 

Genom att lära sig hur man slåss /…/ försöker vår unge aggressor att respektera gamla pojkkodregler som uppfordrar till att göra allt som är möjligt för att skydda sin heder och förhindra skam. 

Vi har redan pratat om en pojkes känslighet för skam och att göra sig tuff för att skydda sig mot denna skam. Våld är, förstås, en pojkes försök att gå ett steg längre – att omintetgöra skam och vanheder genom att gå till offensiv, genom att skada en annan mänsklig varelse. 

Ironiskt nog så representerar våld hos pojkar också ibland ett fåfängt försök från deras sida att återknyta med andra, att skapa och behålla vänner. /…/ Våld kan ge en del pojkar en falsk känsla att de på något vis kommer närmare varandra, knyter an /…/ genom ett individuellt och kollektivt agerande av aggression och elakhet.”

Men istället för att återanknyta så isolerar man sig ännu mer? Stöter bort istället för tvärtom? Och så blir man ännu argare och vreden och frustrationen byggs på alltmer?

De som fortfarande kan skämmas över sitt beteende kan ändras, men de som inte känner skam, bara kallt rättfärdigande, kan aldrig kureras?

“En värld av våld.

De flesta av oss tror att våld handlar om andra människors barn. Vi tror att våld är en undre värld bebodd av gatukriminella, gängmedlemmar, seriemördare, illasinnade våldtäktsmän – samhällets drägg, inte våra barn eller barn till människor vi känner.”

Men våld tar sig inte bara uttryck i fysisk aggressivitet. 

“… prata med nästan vemsomhelst och så småningom kommer du att avtäcka någon förekomst av våld, som har berört någon i eller nära hans eller hennes [eller din egen] familj.”

Ja återigen, våld kan ta sig olika uttryck och är något som är angeläget för oss alla.

“Farbrodern som var advokat som begått självmord. Sonen vid det prestigefyllda universitetet som blev mystiskt mördad. Marknadsmanagern som blev allvarligt skadad i en bilkrasch sent på natten. Familjevännen som anklagades att ha misshandlat sin fru fysiskt. Den nioårige sonen som dödades i en cykelolycka. De fyra intet ont anande studenterna och deras lärare som blev kallblodigt mördade i skolan en tisdagsmorgon, enligt vad som påstås, av två pojkar från Arkansas [se Columbinemassakern i Colorado].”

Så oerhört sorgligt och oerhört onödigt! Det skulle inte behöva vara så ett enda dugg! Varför pratas det inte i betydligt högre grad och allmänt om det Pollack skriver? Det borde skapas en medvetenhet om vad vi socialiserar in inte bara våra flickor, utan också våra pojkar i.

“Faktumet är att vi alla lever i en värld av våld och att våra pojkar är särskilt sårbara för dess många manifestationer. Bara en liten procent av pojkarna begår eller deltar i den värsta sortens våld – våldsdåd – eller är offer för dylikt. Men alla är vittnen till extremt våld i en eller annan form: i skolan, på gatan, i nyheterna, i TV-program, i filmer, på datorn, i böcker och tidningar och, sorgesamt alltför ofta, hemma. 

De flesta föräldrar till pojkar måste handskas med ämnet våld väldigt tidigt i sina söners liv, precis som varje pojke måste handskas med det själv. Utmaningen för föräldrar är att förstå skillnaden mellan action, vilket pojkar älskar, och våld, vilket de flesta pojkar inte gillar – och att lära sig hur man hjälper pojkar den sida av linjen, som skiljer de två. 

När blir bråk alltför grovt? När blir att retas mobbning? När korsar oförskräckthet gränsen för onödigt risktagande? 

Som föräldrar vill vi uppmuntra våra pojkar i deras strävan efter action men hålla dem från att bli del av den nationella statistiken som kan hänföras till våld i vårt samhälle. 

Vi kan göra detta genom kraften i anknytningen, som vi har diskuterat genom hela denna bok – genom att förbli nära involverade i våra söner, lära dem hur man handskas med en vrede som kan bli till våldsamt raseri och ge så mycket information som vi kan för att hjälpa dem att undvika att bli offer för andras skadliga agerande.”

Ja, det är väldigt skamligt att inte vara “on top of everything”? Skamligt att inte kunna eller veta, utan måsta fråga? 😦

Att reagera med vrede när minsta sårbarhet (inte minst beroende) exponeras, om så bara undermedvetet för en själv (den kvinnliga partnern kanske inte är medveten om det för fem öre ens)? Minsta lilla av detta triggar ett ilskeutbrott som MÅSTE uttryckas OCH rättfärdigas? Och ofta är det föremålet för vreden som rättfärdigar vredesutbrottet. 😦

Men det här måste männen själva ta itu med!

s 340:

“Unga män och pojkar lider också en hel del av våld som hör till kategorin risktagarbeteende som gått fel.

Michael Kennedy, Robert Kennedys sjätte barn, dog i slutet av 1997 när han spelade fotboll på skidor. Fastän han var trettionio år, knappast en pojke, när han smällde in i trädet, höll han på med den sorts ‘pojkar-är-alltid-pojkar’-beteende som vårt samhälle inte bara tolererar utan har kommit att respektera, uppmuntra och till och med vörda.

Statistik visar att Michael Kennedy inte är ensam – fastän 60 procent av alla skidåkare är män [resten är kvinnor och barn?], så är 85 procent av de skidåkare som dödas män. Och fastän det inte rörde sig om något brott, inga vapen var inblandade, det inte handlade om ont uppsåt, så var Michael Kennedy faktiskt offer för våld

Och en av de mest tragiska manifestationerna av manligt våld är förstås självstympning [inkluderande rökning, bruk av alkohol och droger] och självmord. Som vi diskuterat tidigare har självmordsfrekvensen bland män mellan femton och tjugofyra år tredubblats mellan 1950 och 1990 och självmord är nu den tredje ledande orsaken till död i denna åldersgrupp. 

Bland amerikaner i alla åldrar är självmordsfrekvensen bland män fem gånger så stor som bland kvinnor. 

Våra pojkar och unga män är i sanning i riskzonen för alla sorters våld – från slagsmål och olyckor, till våldsbrott, mord och självmord.

‘Den främsta orsaken till dödlighet och sjuklighet bland tonåringar har skiftat från infektionssjukdomar till beteendeorsaker,’ skriver doktor C. Wayne Sells, en specialist i barnmedicin i Kalifornien.”  

Riskbeteendet har ökat?

Det tråkiga är att kvinnor verkar ha börjat ta efter de sämre dragen hos män. 😦

Och de här männen bidrar till relationer som tänjs. 😦 Se Emma Bergstens krönika “Par som reser tillsammans verkar ha tråkigast”:

“Det spelar ingen roll om vi sitter i en bar eller ligger vid poolen, det är så mycket sura miner bland paren. På vårt förra hotell bevittnade vi till och med gråt och förtvivlan hos ett par som hade det riktigt kämpigt. “

Jag känner igen det där. 😦

“Alla problem man har hemma följer också med på semestern, och jag är så tacksam över att det är mamma som jag reser med och vi har roligt hela tiden och trivs så bra tillsammans.

Det förvånar mig inte att det finns studier på att par ofta gör slut efter semestern.” 

😦 Sorgligt!

Stjäl denna text:

“Hjälp mig, jag vet inte hur jag ska hantera detta!

Jag är läkare [kvinna]. Min pojkvän (systemarkitekt) och två av mina manliga vänner (ingenjör och HR-administratör) har för vana att mansplaina kroppens olika mekanismer, sjukdomar etc för mig.

Att säga att de har fel (när de har det) eller syrligt påpeka att jag förmodligen vet mer om ämnet än de hjälper inte. Kan jag på något sätt få dem att sluta med detta frustrerande beteende eller får jag helt enkelt lära mig att leva med det?”

Mer om den gyllene regeln eller är det TVUNGET att säga vad man tycker om allt?

February 7, 2017 § 14 Comments

fb_img_1486663363597Tänk om hon skulle ta upp saker på samma sätt som han, som detta med hur de ska lösa logistiken den här veckan, genom att starta med något i stil med:

“Jag är rädd att ta upp detta, för jag tror att det kommer att bli en massa tjafs runt det…”

Och vidare:

“För att jag riskerar att få en tjugo minuters föreläsning!”

😦 Han kritiserar henne och talar om för henne vad hon ska tycka eller inte tycka, hur hon ska säga saker osv. Märker han själv hur han håller på? Själv är han väldigt rädd för det minsta som kan andas kritik mot honom själv. 😦

Hur är det egentligen med den gyllene regeln?

Let the Sunshine…

February 2, 2017 § Leave a comment


Hur skulle han reagera om hon sa:

“Jag skulle vilja prata om detta, men jag tror att du kommer att reagera känslomässigt… (så jag bryr mig inte om att prata om det).”

Ganska sårande mot henne och den hon är och det hon gjort! Hon förtjänar det inte? Hur skulle han känna och reagera om han blev behandlad så, ja? Skulle han inte bli ledsen, sårad och t.o.m. arg?

Sannolikheten att man därmed gör den andra parten öppen för prat minskar. Och är det det som han vill åstadkomma? En omöjlig partner, är det det han vill ha, så han kan klaga på henne? Eller förstör han det som är bra och fint? Något självdestruktivt?

Vad tjänar man på att trycka ner sin partner? Att göra den man lever med konstant ledsen, vad vinner man på det? Att konstant kritisera och irritera sig på…

Ja, man borde vara rädd om varandra! Och försöka uttrycka sig på ett sånt sätt som inte missgynnar kommunikation.

Och vem är det som reagerar känslomässigt? T.ex. blir arg!

“Oppressorn” säger:

“Se mig inte som en fiende!”

Vem behandlar vem som fiende? Men det är inte medvetet, eller?

När hon ringer så låter han som om:

“Varför ringer du?”

Som om det är för att kontrollera honom, inte av omsorg och för att hon bryr sig…

Han kan också fråga:

“Varför säger du detta?”

Hon blir helt stum.

“Ingen aning. Bara för att småprata!”

Hon blir ledsen och arg.

Men säger hon inget så blir han arg över det. 😦

“Ditt missnöje och din otillfredsställelse gjorde att jag lämnade dig,”

Skrev hans första fru i kommentar, arg? De skilde sig för kanske 40 år sen. Redan då var det så här!?

“Jag tror att han är rädd för att bli avvisad (och därför kontaktar han inte sin son)!”

trodde hans äldsta syster. Ja, är det så? Han stöter bort folk innan han själv blir bortstött, inklusive dem som borde stå honom närmast? Och de som bryr sig kan bli ganska förvirrade:

“Bryr han sig inte om mig?”

Sorgligt – och tragiskt? 😦

Att “framställa” sig som så god…

January 24, 2017 § 3 Comments

“Du försöker framställa dig som så god!”

sa han. Vad skulle han svara om nån sa något liknande till honom? Vad skulle hon svara på det? Och hur ska hon då “framställa” sig? Som en riktig skit, eller vad?

Vadå om hon blir ledsen eller om det är sårande att han säger så? Men det är vad hon är värd att få höra om sig själv?

Är inte detta att vara dum, nästan lite elak? Kunde det räknas in under känslomässig misshandel? Kan det vara ett tecken på att det tenderar finnas känslomässig misshandel i den här relationen?

“Hur tror du att det känns att få höra något sånt? Är det vad du anser att jag är värd? Hur ska jag ‘framställa’ mig som istället? Hur skulle du reagera om du fick höra något liknande om dig? Vad gör detta för min självkänsla? Behöver den få sig en knäck?”

Var det så här han uppfostrades att kommunicera*? Med viss möda kan hon ifrågasätta detta. Vad säger det?

*Kan man skylla sitt dåliga beteende mot oskyldiga på andra? “You Would Do The Same Thing If An Old Witch Had Your Father’s Soul Trapped In A Lantern” Would you? Should you? Arg

Mer om mäns känsla av destruktivt berättigande…

November 6, 2016 § 17 Comments

book-dailywsidom-why-216x300

Om boken ovan se här!

Att starta en konversation med att man vet den negativa utkomsten redan på förhand från motparten är ju inte något riktigt bra sätt att skapa öppenhet eller positivitet till att prata! I all synnerhet om detta sker ofta. Det är inte att öppna upp för prat, snarare får det negativ effekt ju fler gånger det sker med samma person. Ungefär som att starta med att det nog egentligen inte är någon idé att prata, men den som vill prata försöker ändå.

Och är inte detta manipulativt?

Om man startar upp med en positiv attityd får man mer troligt en positiv respons.

Söker han argumentation? Vill han provocera fram diskussion om om man är öppen eller inte för prat eller vad? Istället för att gå på ämnet och det man vill prata om.

Vill han provocera fram argument och försvar, så att han “får” bli arg? Att man skulle kunna ha en diskussion utan att nån blir arg eller irriterad är uteslutet?

Är det för att berättigat få bli arg, för att rättfärdiga att han blir arg? För att rättfärdiga att han tycker att motparten är omöjlig och – svår att diskutera och komma överens med?

Kanske för att rättfärdiga att han trycker ner? För att bevisa för sig själv och andra vilken omöjlig han lever med och hur synd det är om honom? Hon ska tas ner på jorden och tas ifrån minsta tendens till änglavingar eller godhet och främst av allt att hon kanske är det minsta älskansvärd? För inte minst det sista ska hon inte förledas tro att hon är!

“Om hundra personer var vittne till detta ordutbyte, så skulle de hålla med mig!”

Överväldigande “bevis”! Vad ska hon svara? Hålla med? Eller inte hålla med? Inget säga? Eller le vänligt? Eller vad?

Att han inte fattar i sociala sammanhang är hennes fel! Hon borde vara tankeläsare? Hon borde förstå? I alla sammanhang och helt oavsett hur koncentrerad eller inte hon är!?

Ja, det känns som om han söker konfrontation, så att han “får” bli arg och pysa ut vrede och irritation i rika mått!

Är det att nu, som vuxen, har han den makt som han inte hade då, som barn? Nu kan han få tvåla till en annan på samma sätt som han blev tilltvålad? Denna (helt oskyldiga till det som skedde då) ska få känna på med råge hur det var då?

Och vadå, om detta gör vuxenrelationen sämre (än den skulle kunna vara)? En god, kärleksfull relation är inte värd ett ruttet lingon? Den är utan tvekan värd att äventyra? Livet ska inte vara “för bra”!?

Hur skulle han tycka om han blev bemött som han bemöter henne, av nära familjemedlem, av co-worker, av ledaren för musikgruppen han är med i, av kassörskan på ICA?

Jag undrar om han skulle vägra gå till den affären och välja en annan för att inte ens behöva se den personen mer? För där KAN man undvika! I den här relationen kan man inte bara lättvindigt undvika eller välja bort! Så i denna senare relation handlar det om en maktdemonstration? Och behövs verkligen en maktkamp? Är hon sån? Och vad är det för en relation där man måste kämpa en maktkamp?

Ja, han menar uttryckligen att han gör detta för hennes eget bästa; för hur är hennes relationer egentligen?

Ja, vadå stötta och hjälpa och bry sig om?

9780449908785_p0_v1_s192x300

om denna bok se här.

Män och relationer…

August 10, 2016 § 2 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

I kapitlet “Män och relationer” kan man läsa på s 264-265:

“Man kan tro att män borde ha bekväm tillgång till sina nutida känslor mot sina mödrar. Ibland har de det. Men ofta har de det inte, därför att deras nutida känslor väldigt ofta kan relateras till känslor från tidigaste barndom.

Inte heller är de särskilt bra på att se hur mycket dessa inte erkända känslor inkräktar på deras relationer med sina partners. 😦

Jag tänker till exempel på en man som hade en vana när han kom tillbaka från en visit hos sin mamma, som var änka, att explodera mot sin fru – en vana han inte medgav förrän hans fru påpekade denna under familjerådgivning.

Så småningom kom han att se att det inte var hans fru som gjorde honom rasande. Det var hans mamma, en fysiskt robust, kompetent, självcentrerad kvinna, som hade blivit omättlig i sina krav på hans tid och uppmärksamhet ända sen hon blev änka sex år tidigare.”

Tycker jag känner igen detta.

“En annan man hade som vana att tysta ner sin fru med ett irriterat ‘Inte så högt!’ så snart hon började prata om nånting med minsta antydan till entusiasm eller upphetsning. 😦

Efter hand så kom han i familjerådgivningen att se att det inte var högljuddhet från hans fru som triggade denna respons

Det var snarare så att hans fru sällan höjde rösten. Den verkliga triggern var hans omedvetna rädsla att om han inte klippte av henne så kunde hon kasta sig iväg och ohejdat börja skrika – precis som hans nu åldriga moder bokstavligen gjort varje dag i hans liv medan han växte upp och fortfarande gjorde alltför ofta.

Det krävs känslomässig intelligens hos en man för att hejda sig från att reagera olämpligt mot sin partner och erkänna att dessa reaktioner kan ha mer med hans mamma att göra än med hans maka.

Så snart som han utvecklar denna intelligens kan han bättre identifiera och kategorisera sina känslor mot modern, för att hindra dem från att spilla över på och skada hans relation med sin partner.”

Men mamman är långt ifrån den enda som påverkar en pojke att bli han den senare blir som man! Pappan är nästa påverkansfaktor! Inte alls oviktig! Inte minst som normgivare och rollmodell! En normgivare och rollmodell som kan ha avgörande betydelse för om sonen senare kan leva ett rikt liv med tillgång till en rik palett av känslor. Så sonen helt enkelt mår bra känslomässigt senare i livet!

51YQSVCV39L._SX304_BO1,204,203,200_

Jag har börjat läsa “Real Boys’ Voices” som handlar om allt detta, men mer från pojkarnas synvinkel. Jag är inte alls förvånad att män har en rad problem, mår dåligt, i extremfallen begår hemska våldsbrott (såna som vi sett först i USA, men nu också här i Europa och t.o.m. Norden), har relationsproblem och är extremt beroende av sina partners osv osv osv.

Pollack menar t.o.m. att dessa ohörda pojkar kan bete sig på sätt som sen ger dem diagnosen ADHD.

Och jag tror också att vi här har förklaringen till de troll (inom alla samhällsklasser och med alla slags utbildningar) som härjar på nätet i skydd av anonymitet oftast. 😦

Och båda de böcker jag refererar till ovan har skrivits av MÄN!

A need for power and control…

September 24, 2011 § Leave a comment

In a review in a local newspaper this morning, over the autobiography “Gustavs grabb” by the Swedish criminologist Leif GW Persson, you could read:

“The childhood years were marked by the mother’s emotional absence and – more or less – imagined illnesses.

‘If you grow up all the time convinced that your mother is going to die, that’s no good start of life. She used her illnesses as a kind of control mechanism. It was a way for her to get her will through. And, yes, it worked.'”

No wonder, threatening the child that if you aren’t obedient maybe I will die and disappear. This man came from a working class family, thus relatively poor conditions, and worked himself up. He has had problems with drinking too much during periods.

When he was around 60 he got a stroke and has to medicate with “a lot of pills” as he says.

Another reflection from my side: If you don’t have power as a woman in the society, and/or just feel that you have no power, because of your early history; where can you take this out? And those who don’t have anybody to fill this need through, how are they coping? This is no excuse, only an explanation.

And men feeling they have no power, what do they do?

But I think Alice Miller is right: you will not succeed with trying to settle accounts with your parent(s) unless they are willing to confront their own history to a certain degree. Such disputes will get very small results.

It’s a waste of energy and time to try doing this I think. Instead you should try to do this work somewhere else, preferably with the help of somebody that isn’t in denial, and who has no (or very, very small) needs to protect her/his own parents.And who is prepared to question her/himself.

We would all benefit if more people did this work, were capable of doing it.

At last I think therapists like Ingeborg Bosch and Jean Jenson for instance are right: the powerlessness you feel now as an adult can well be false even if the feeling is very real. And nobody is helped by other people moralizing over your inabilities dealing with your problems or pulling yourself together. People moralizing probably suffer from empathy deficit rooted in THEIR childhood experiences, which THEY should deal with and by this they would be more capable of really helping other people who are in need of help.

I react very strongly at people asserting (more or less overtly) that…

“I’ve made it [and you ought to too]!”

If they had really dealt with their own stuff they would understand the difficulties and not blow their own trumpet. Are they making it because the conditions in which they live (and maye have been living) actually allow them to “make it”, despite their history? I can’t help but wonder ironically.

See: Playfulparenting.com and The Aware Parenting Institute. But still I think adults should start with questioning themselves first…

Where Am I?

You are currently browsing the emotional abuse category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....