Konstant irritation, missnöje och otillfredsställelse…

July 12, 2017 § 2 Comments

den som kaste första stenen2.jpg

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.

Levant skriver i kapitlet “Att få bukt med känslomässig domning”:

“Det finns ett ord för oförmågan att identifiera och artikulera ens egna känslor. Det ordet är alexitymi (bokstavligen ‘utan ord för känslor’) – ett fint namn för ett tillstånd som är så vanligt bland män att de inte ens tänker på det som ett tillstånd. De tänker på det som det sätt på vilket män är.”

Levant menar dock att anledningen till att män har denna störning i olika grad beror på socialisering och träning in i mansrollen.

“Män tror inte att deras oförmåga att uttrycka känslor är ett problem. De ser kvinnorna i sina liv som problemet. Om bara kvinnor slutade pusha män att vara mer känslomässigt uttrycksfulla [och slutade med en massa andra saker] – med andra ord, om de vore mer lika dem själva – skulle allt vara bara fint.

Men, det är faktiskt så att mäns oförmåga att känna och namnge sina känslor är ett problem – i vissa fall ett väldigt allvarligt sånt. 

Män inser det inte, men att leva sina liv inkapabla att känna och uttrycka känslor är att leva ett liv i isolering – alienerad inte bara från dem man älskar, utan också från sig själva.”

Psykiatrikern Henry Krystal…

“…skrev 1979 att alexitymi är en störning… [i vilken] känslor inte hålls isär och är dåligt verbaliserade… När patienter med alexitymi verkligen nämner att de har en känsla och frågas om denna, kan de vanligtvis inte beskriva vad de upplever… I bästa fall blir de [om de tillfrågas] medvetna om fysiska sensationer…”

Irritation och vrede är tillåtna känslor för män. Nästan uppmuntrade. Visar för många män att de är “riktiga män” och inga mähän. 😦 Om de dessutom uppmuntras att hävda sig själva av terapeut kan det bli “problematiskt.” 😦

“Depression och kön”:

“Forskarna har sett skillnad mellan kvinnors och mäns tolkning av den egna depressionen – kvinnor tar ofta skulden själva medan män lägger skulden utanför sig själva.

“Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ‘en bra karl reder sig själv’. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.”

“Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen.”

“Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.”

En man som mår dåligt tenderar alltså att överdriva den beteenden som kopplas till “manlighet”. Tyvärr så löser det ju inget, utan skapar bara ännu fler problem och orsakar lätt konflikter.

“När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.”

Ja, han har haft värk i kroppen och varit hos doktorn för det. Ingen har dock ännu kopplat detta med depression och följaktligen föreslagit behandling mot denna. Kanske skulle som sagt denna diagnos kunna ställas och behandling sättas in och dylik är kanske nödvändig för att han ska inse vikten av att sluta röka och vilja värna om sin hälsa inte bara så, utan också på andra sätt.

“Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k. manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation [stämmer!]

  • Våldsamt beteende [blir jättearg och hackar och blir irriterad på andra, inte minst B, det är fel på ‘allt och alla,’ deras sociala liv tenderar att bli alltmer begränsat p.g.a detta. Hon går balansgång och detta är knappast något som gör henne avslappnad eller social och hon är redan en aning ‘blyg’ och ingen som har ett stort social nät, så alla de sociala kontakter de har är värda att vårda]
  • Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken [stämmer inte riktigt…]
  • Missbruk av alkohol och andra droger [stämmer! I hans fall verkar rökandet vara helt omöjligt att sluta med, trots att de visat sig ha skadat hans lungor redan! 😦 ]
  • Att man begraver sig i arbete och karriär [stämmer inte här]
  • Kraftigt ökad sexdrift [stämmer kanske?]

Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.”

Han är irriterad jämt och skapar konstant stress hos den som lever med honom. Sårar och gör henne ledsen dagligdags i olika grad. Och inte minst med ett konstant påslag av stresshormoner. Vilket gör henne trött, påverkar sömnen… När hon säger att hon är jättetrött förstår han ingenting. Detta gör henne ÄNNU tröttare. Han har svårt att leva sig in i andra? Och det har troligen sin förklaring: upplevelser tidigt hemma, i skola, samhälle, bland kompisar, men är ingen ursäkt att leva ut detta. Det går ju att ta itu med.

Han föreläser gärna för henne, men lyssnar egentligen inte på henne. VILL inte?

Inget är egentligen bra för honom. Han är ytterst sällan (om ens nånsin?) glad och nöjd.

Han kan inte njuta, slappna av eller bara vara tillsammans med henne (eller andra).

I de nya relationer han haft har det varit bra till en början, men när nyhetens behag är över har missnöje, otillfredsställelse och irritation kommit. För han har, kanske helt omedvetet, trott att hon ska komma med lösningen? Lösa upp “allt”? Och plötsligt ska livet bara börja “glida på”? Och, som står i citaten ovan; män tenderar att lägga skulden utanför sig själva (kvinnor tenderar att rannsaka sig själva) och alltså ligger lösningen utanför dem själva (traditionellt uppfostrade kvinnor skulle tjäna på att i högre grad ifrågasätta om skuld och ansvar för mannens irritation, dåliga humör och t.o.m. för fysisk och psykisk misshandel, ligger hos dem).

Det är “inte kul” för den som lever med en sån man. Och troligen inte kul för mannen heller, men han hittar inte vägen ut, för lösningen ligger utanför honom istället för i honom i hans upplevelsevärld. Bara HON ändrar sig och blir mindre irriterande osv osv osv så skulle allt vara frid och fröjd. Men sanningen är att vad hon än gör så kommer han att vara fortsatt irriterad och reagera ut sin irritation. Hon däremot håller tand för tunga. Det ska rätt mycket till innan hon snäser.

Män behöver inte provoceras (dvs det krävs ingen anledning) för att agera aggressivt, kvinnor kan agera aggressivt, men behöver provoceras (dvs de reagerar därför att det finns en anledning!). Så är kvinnor och män uppfostrade enligt tradition.

Våld: döda eller bli dödad, bokstavligt eller bildligt…

March 31, 2017 § 10 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Pollack skriver i kapitel 13 “Våld: döda eller bli dödad” s 338-339 i boken “Real Boys – Rescuing Our Sons from the Myths of Boyhood”:

Det börjar med avskiljande: rötterna till manligt våld

Idag begås det mesta våldet i vårt samhälle av unga män mot andra unga män. Våld är det synligaste och mest oroande resultatet i processen som börjar när en pojke pushas in i vuxenvärlden alltför tidigt och utan tillräcklig kärlek eller tillräckligt stöd.

Han blir allvarligt avskild, drar sig tillbaka bakom masken och uttrycker den enda ‘accepterade’ manliga känslan – vrede. 

När en pojkes vrede blir för stor kan den resultera i ett våldsutbrott: våld mot honom själv, våld mot andra, våld mot samhället.

Våld är således den slutliga länken i en kedja som börjar med avskiljande. 

Våld handlar också om skam och heder. För många pojkar så innebär att inte ‘veta hur man slåss’ – eller att vägra att slåss när man blir utmanad att göra detta – ses som vanhedrande, ett tecken på tvivelaktig maskulinitet. 

Genom att lära sig hur man slåss /…/ försöker vår unge aggressor att respektera gamla pojkkodregler som uppfordrar till att göra allt som är möjligt för att skydda sin heder och förhindra skam. 

Vi har redan pratat om en pojkes känslighet för skam och att göra sig tuff för att skydda sig mot denna skam. Våld är, förstås, en pojkes försök att gå ett steg längre – att omintetgöra skam och vanheder genom att gå till offensiv, genom att skada en annan mänsklig varelse. 

Ironiskt nog så representerar våld hos pojkar också ibland ett fåfängt försök från deras sida att återknyta med andra, att skapa och behålla vänner. /…/ Våld kan ge en del pojkar en falsk känsla att de på något vis kommer närmare varandra, knyter an /…/ genom ett individuellt och kollektivt agerande av aggression och elakhet.”

Men istället för att återanknyta så isolerar man sig ännu mer? Stöter bort istället för tvärtom? Och så blir man ännu argare och vreden och frustrationen byggs på alltmer?

De som fortfarande kan skämmas över sitt beteende kan ändras, men de som inte känner skam, bara kallt rättfärdigande, kan aldrig kureras?

“En värld av våld.

De flesta av oss tror att våld handlar om andra människors barn. Vi tror att våld är en undre värld bebodd av gatukriminella, gängmedlemmar, seriemördare, illasinnade våldtäktsmän – samhällets drägg, inte våra barn eller barn till människor vi känner.”

Men våld tar sig inte bara uttryck i fysisk aggressivitet. 

“… prata med nästan vemsomhelst och så småningom kommer du att avtäcka någon förekomst av våld, som har berört någon i eller nära hans eller hennes [eller din egen] familj.”

Ja återigen, våld kan ta sig olika uttryck och är något som är angeläget för oss alla.

“Farbrodern som var advokat som begått självmord. Sonen vid det prestigefyllda universitetet som blev mystiskt mördad. Marknadsmanagern som blev allvarligt skadad i en bilkrasch sent på natten. Familjevännen som anklagades att ha misshandlat sin fru fysiskt. Den nioårige sonen som dödades i en cykelolycka. De fyra intet ont anande studenterna och deras lärare som blev kallblodigt mördade i skolan en tisdagsmorgon, enligt vad som påstås, av två pojkar från Arkansas [se Columbinemassakern i Colorado].”

Så oerhört sorgligt och oerhört onödigt! Det skulle inte behöva vara så ett enda dugg! Varför pratas det inte i betydligt högre grad och allmänt om det Pollack skriver? Det borde skapas en medvetenhet om vad vi socialiserar in inte bara våra flickor, utan också våra pojkar i.

“Faktumet är att vi alla lever i en värld av våld och att våra pojkar är särskilt sårbara för dess många manifestationer. Bara en liten procent av pojkarna begår eller deltar i den värsta sortens våld – våldsdåd – eller är offer för dylikt. Men alla är vittnen till extremt våld i en eller annan form: i skolan, på gatan, i nyheterna, i TV-program, i filmer, på datorn, i böcker och tidningar och, sorgesamt alltför ofta, hemma. 

De flesta föräldrar till pojkar måste handskas med ämnet våld väldigt tidigt i sina söners liv, precis som varje pojke måste handskas med det själv. Utmaningen för föräldrar är att förstå skillnaden mellan action, vilket pojkar älskar, och våld, vilket de flesta pojkar inte gillar – och att lära sig hur man hjälper pojkar den sida av linjen, som skiljer de två. 

När blir bråk alltför grovt? När blir att retas mobbning? När korsar oförskräckthet gränsen för onödigt risktagande? 

Som föräldrar vill vi uppmuntra våra pojkar i deras strävan efter action men hålla dem från att bli del av den nationella statistiken som kan hänföras till våld i vårt samhälle. 

Vi kan göra detta genom kraften i anknytningen, som vi har diskuterat genom hela denna bok – genom att förbli nära involverade i våra söner, lära dem hur man handskas med en vrede som kan bli till våldsamt raseri och ge så mycket information som vi kan för att hjälpa dem att undvika att bli offer för andras skadliga agerande.”

Ja, det är väldigt skamligt att inte vara “on top of everything”? Skamligt att inte kunna eller veta, utan måsta fråga? 😦

Att reagera med vrede när minsta sårbarhet (inte minst beroende) exponeras, om så bara undermedvetet för en själv (den kvinnliga partnern kanske inte är medveten om det för fem öre ens)? Minsta lilla av detta triggar ett ilskeutbrott som MÅSTE uttryckas OCH rättfärdigas? Och ofta är det föremålet för vreden som rättfärdigar vredesutbrottet. 😦

Men det här måste männen själva ta itu med!

s 340:

“Unga män och pojkar lider också en hel del av våld som hör till kategorin risktagarbeteende som gått fel.

Michael Kennedy, Robert Kennedys sjätte barn, dog i slutet av 1997 när han spelade fotboll på skidor. Fastän han var trettionio år, knappast en pojke, när han smällde in i trädet, höll han på med den sorts ‘pojkar-är-alltid-pojkar’-beteende som vårt samhälle inte bara tolererar utan har kommit att respektera, uppmuntra och till och med vörda.

Statistik visar att Michael Kennedy inte är ensam – fastän 60 procent av alla skidåkare är män [resten är kvinnor och barn?], så är 85 procent av de skidåkare som dödas män. Och fastän det inte rörde sig om något brott, inga vapen var inblandade, det inte handlade om ont uppsåt, så var Michael Kennedy faktiskt offer för våld

Och en av de mest tragiska manifestationerna av manligt våld är förstås självstympning [inkluderande rökning, bruk av alkohol och droger] och självmord. Som vi diskuterat tidigare har självmordsfrekvensen bland män mellan femton och tjugofyra år tredubblats mellan 1950 och 1990 och självmord är nu den tredje ledande orsaken till död i denna åldersgrupp. 

Bland amerikaner i alla åldrar är självmordsfrekvensen bland män fem gånger så stor som bland kvinnor. 

Våra pojkar och unga män är i sanning i riskzonen för alla sorters våld – från slagsmål och olyckor, till våldsbrott, mord och självmord.

‘Den främsta orsaken till dödlighet och sjuklighet bland tonåringar har skiftat från infektionssjukdomar till beteendeorsaker,’ skriver doktor C. Wayne Sells, en specialist i barnmedicin i Kalifornien.”  

Riskbeteendet har ökat?

Det tråkiga är att kvinnor verkar ha börjat ta efter de sämre dragen hos män. 😦

Och de här männen bidrar till relationer som tänjs. 😦 Se Emma Bergstens krönika “Par som reser tillsammans verkar ha tråkigast”:

“Det spelar ingen roll om vi sitter i en bar eller ligger vid poolen, det är så mycket sura miner bland paren. På vårt förra hotell bevittnade vi till och med gråt och förtvivlan hos ett par som hade det riktigt kämpigt. “

Jag känner igen det där. 😦

“Alla problem man har hemma följer också med på semestern, och jag är så tacksam över att det är mamma som jag reser med och vi har roligt hela tiden och trivs så bra tillsammans.

Det förvånar mig inte att det finns studier på att par ofta gör slut efter semestern.” 

😦 Sorgligt!

Stjäl denna text:

“Hjälp mig, jag vet inte hur jag ska hantera detta!

Jag är läkare [kvinna]. Min pojkvän (systemarkitekt) och två av mina manliga vänner (ingenjör och HR-administratör) har för vana att mansplaina kroppens olika mekanismer, sjukdomar etc för mig.

Att säga att de har fel (när de har det) eller syrligt påpeka att jag förmodligen vet mer om ämnet än de hjälper inte. Kan jag på något sätt få dem att sluta med detta frustrerande beteende eller får jag helt enkelt lära mig att leva med det?”

Mer om den gyllene regeln eller är det TVUNGET att säga vad man tycker om allt?

February 7, 2017 § 14 Comments

fb_img_1486663363597Tänk om hon skulle ta upp saker på samma sätt som han, som detta med hur de ska lösa logistiken den här veckan, genom att starta med något i stil med:

“Jag är rädd att ta upp detta, för jag tror att det kommer att bli en massa tjafs runt det…”

Och vidare:

“För att jag riskerar att få en tjugo minuters föreläsning!”

😦 Han kritiserar henne och talar om för henne vad hon ska tycka eller inte tycka, hur hon ska säga saker osv. Märker han själv hur han håller på? Själv är han väldigt rädd för det minsta som kan andas kritik mot honom själv. 😦

Hur är det egentligen med den gyllene regeln?

Let the Sunshine…

February 2, 2017 § Leave a comment


Hur skulle han reagera om hon sa:

“Jag skulle vilja prata om detta, men jag tror att du kommer att reagera känslomässigt… (så jag bryr mig inte om att prata om det).”

Ganska sårande mot henne och den hon är och det hon gjort! Hon förtjänar det inte? Hur skulle han känna och reagera om han blev behandlad så, ja? Skulle han inte bli ledsen, sårad och t.o.m. arg?

Sannolikheten att man därmed gör den andra parten öppen för prat minskar. Och är det det som han vill åstadkomma? En omöjlig partner, är det det han vill ha, så han kan klaga på henne? Eller förstör han det som är bra och fint? Något självdestruktivt?

Vad tjänar man på att trycka ner sin partner? Att göra den man lever med konstant ledsen, vad vinner man på det? Att konstant kritisera och irritera sig på…

Ja, man borde vara rädd om varandra! Och försöka uttrycka sig på ett sånt sätt som inte missgynnar kommunikation.

Och vem är det som reagerar känslomässigt? T.ex. blir arg!

“Oppressorn” säger:

“Se mig inte som en fiende!”

Vem behandlar vem som fiende? Men det är inte medvetet, eller?

När hon ringer så låter han som om:

“Varför ringer du?”

Som om det är för att kontrollera honom, inte av omsorg och för att hon bryr sig…

Han kan också fråga:

“Varför säger du detta?”

Hon blir helt stum.

“Ingen aning. Bara för att småprata!”

Hon blir ledsen och arg.

Men säger hon inget så blir han arg över det. 😦

“Ditt missnöje och din otillfredsställelse gjorde att jag lämnade dig,”

Skrev hans första fru i kommentar, arg? De skilde sig för kanske 40 år sen. Redan då var det så här!?

“Jag tror att han är rädd för att bli avvisad (och därför kontaktar han inte sin son)!”

trodde hans äldsta syster. Ja, är det så? Han stöter bort folk innan han själv blir bortstött, inklusive dem som borde stå honom närmast? Och de som bryr sig kan bli ganska förvirrade:

“Bryr han sig inte om mig?”

Sorgligt – och tragiskt? 😦

Att “framställa” sig som så god…

January 24, 2017 § 3 Comments

“Du försöker framställa dig som så god!”

sa han. Vad skulle han svara om nån sa något liknande till honom? Vad skulle hon svara på det? Och hur ska hon då “framställa” sig? Som en riktig skit, eller vad?

Vadå om hon blir ledsen eller om det är sårande att han säger så? Men det är vad hon är värd att få höra om sig själv?

Är inte detta att vara dum, nästan lite elak? Kunde det räknas in under känslomässig misshandel? Kan det vara ett tecken på att det tenderar finnas känslomässig misshandel i den här relationen?

“Hur tror du att det känns att få höra något sånt? Är det vad du anser att jag är värd? Hur ska jag ‘framställa’ mig som istället? Hur skulle du reagera om du fick höra något liknande om dig? Vad gör detta för min självkänsla? Behöver den få sig en knäck?”

Var det så här han uppfostrades att kommunicera*? Med viss möda kan hon ifrågasätta detta. Vad säger det?

*Kan man skylla sitt dåliga beteende mot oskyldiga på andra? “You Would Do The Same Thing If An Old Witch Had Your Father’s Soul Trapped In A Lantern” Would you? Should you? Arg

Mer om mäns känsla av destruktivt berättigande…

November 6, 2016 § 17 Comments

book-dailywsidom-why-216x300

Om boken ovan se här!

Att starta en konversation med att man vet den negativa utkomsten redan på förhand från motparten är ju inte något riktigt bra sätt att skapa öppenhet eller positivitet till att prata! I all synnerhet om detta sker ofta. Det är inte att öppna upp för prat, snarare får det negativ effekt ju fler gånger det sker med samma person. Ungefär som att starta med att det nog egentligen inte är någon idé att prata, men den som vill prata försöker ändå.

Och är inte detta manipulativt?

Om man startar upp med en positiv attityd får man mer troligt en positiv respons.

Söker han argumentation? Vill han provocera fram diskussion om om man är öppen eller inte för prat eller vad? Istället för att gå på ämnet och det man vill prata om.

Vill han provocera fram argument och försvar, så att han “får” bli arg? Att man skulle kunna ha en diskussion utan att nån blir arg eller irriterad är uteslutet?

Är det för att berättigat få bli arg, för att rättfärdiga att han blir arg? För att rättfärdiga att han tycker att motparten är omöjlig och – svår att diskutera och komma överens med?

Kanske för att rättfärdiga att han trycker ner? För att bevisa för sig själv och andra vilken omöjlig han lever med och hur synd det är om honom? Hon ska tas ner på jorden och tas ifrån minsta tendens till änglavingar eller godhet och främst av allt att hon kanske är det minsta älskansvärd? För inte minst det sista ska hon inte förledas tro att hon är!

“Om hundra personer var vittne till detta ordutbyte, så skulle de hålla med mig!”

Överväldigande “bevis”! Vad ska hon svara? Hålla med? Eller inte hålla med? Inget säga? Eller le vänligt? Eller vad?

Att han inte fattar i sociala sammanhang är hennes fel! Hon borde vara tankeläsare? Hon borde förstå? I alla sammanhang och helt oavsett hur koncentrerad eller inte hon är!?

Ja, det känns som om han söker konfrontation, så att han “får” bli arg och pysa ut vrede och irritation i rika mått!

Är det att nu, som vuxen, har han den makt som han inte hade då, som barn? Nu kan han få tvåla till en annan på samma sätt som han blev tilltvålad? Denna (helt oskyldiga till det som skedde då) ska få känna på med råge hur det var då?

Och vadå, om detta gör vuxenrelationen sämre (än den skulle kunna vara)? En god, kärleksfull relation är inte värd ett ruttet lingon? Den är utan tvekan värd att äventyra? Livet ska inte vara “för bra”!?

Hur skulle han tycka om han blev bemött som han bemöter henne, av nära familjemedlem, av co-worker, av ledaren för musikgruppen han är med i, av kassörskan på ICA?

Jag undrar om han skulle vägra gå till den affären och välja en annan för att inte ens behöva se den personen mer? För där KAN man undvika! I den här relationen kan man inte bara lättvindigt undvika eller välja bort! Så i denna senare relation handlar det om en maktdemonstration? Och behövs verkligen en maktkamp? Är hon sån? Och vad är det för en relation där man måste kämpa en maktkamp?

Ja, han menar uttryckligen att han gör detta för hennes eget bästa; för hur är hennes relationer egentligen?

Ja, vadå stötta och hjälpa och bry sig om?

9780449908785_p0_v1_s192x300

om denna bok se här.

Män och relationer…

August 10, 2016 § 2 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

I kapitlet “Män och relationer” kan man läsa på s 264-265:

“Man kan tro att män borde ha bekväm tillgång till sina nutida känslor mot sina mödrar. Ibland har de det. Men ofta har de det inte, därför att deras nutida känslor väldigt ofta kan relateras till känslor från tidigaste barndom.

Inte heller är de särskilt bra på att se hur mycket dessa inte erkända känslor inkräktar på deras relationer med sina partners. 😦

Jag tänker till exempel på en man som hade en vana när han kom tillbaka från en visit hos sin mamma, som var änka, att explodera mot sin fru – en vana han inte medgav förrän hans fru påpekade denna under familjerådgivning.

Så småningom kom han att se att det inte var hans fru som gjorde honom rasande. Det var hans mamma, en fysiskt robust, kompetent, självcentrerad kvinna, som hade blivit omättlig i sina krav på hans tid och uppmärksamhet ända sen hon blev änka sex år tidigare.”

Tycker jag känner igen detta.

“En annan man hade som vana att tysta ner sin fru med ett irriterat ‘Inte så högt!’ så snart hon började prata om nånting med minsta antydan till entusiasm eller upphetsning. 😦

Efter hand så kom han i familjerådgivningen att se att det inte var högljuddhet från hans fru som triggade denna respons

Det var snarare så att hans fru sällan höjde rösten. Den verkliga triggern var hans omedvetna rädsla att om han inte klippte av henne så kunde hon kasta sig iväg och ohejdat börja skrika – precis som hans nu åldriga moder bokstavligen gjort varje dag i hans liv medan han växte upp och fortfarande gjorde alltför ofta.

Det krävs känslomässig intelligens hos en man för att hejda sig från att reagera olämpligt mot sin partner och erkänna att dessa reaktioner kan ha mer med hans mamma att göra än med hans maka.

Så snart som han utvecklar denna intelligens kan han bättre identifiera och kategorisera sina känslor mot modern, för att hindra dem från att spilla över på och skada hans relation med sin partner.”

Men mamman är långt ifrån den enda som påverkar en pojke att bli han den senare blir som man! Pappan är nästa påverkansfaktor! Inte alls oviktig! Inte minst som normgivare och rollmodell! En normgivare och rollmodell som kan ha avgörande betydelse för om sonen senare kan leva ett rikt liv med tillgång till en rik palett av känslor. Så sonen helt enkelt mår bra känslomässigt senare i livet!

51YQSVCV39L._SX304_BO1,204,203,200_

Jag har börjat läsa “Real Boys’ Voices” som handlar om allt detta, men mer från pojkarnas synvinkel. Jag är inte alls förvånad att män har en rad problem, mår dåligt, i extremfallen begår hemska våldsbrott (såna som vi sett först i USA, men nu också här i Europa och t.o.m. Norden), har relationsproblem och är extremt beroende av sina partners osv osv osv.

Pollack menar t.o.m. att dessa ohörda pojkar kan bete sig på sätt som sen ger dem diagnosen ADHD.

Och jag tror också att vi här har förklaringen till de troll (inom alla samhällsklasser och med alla slags utbildningar) som härjar på nätet i skydd av anonymitet oftast. 😦

Och båda de böcker jag refererar till ovan har skrivits av MÄN!

Where Am I?

You are currently browsing the emotional abuse category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....