I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet, medan de som var i dåliga relationer pekade finger och var kritiska…

November 27, 2017 § 3 Comments

Why-Marriages-Succeed_1.jpg

John Gottman i video om “Making relationships work” i “Emotionellt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap eller ‘hans konstanta klagande…”:

“[ca 9 minuter in i videon, alltså i slutet av den] I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet, medan de som var i dåliga relationer pekade finger och var kritiska. Och deras attityd var att de på något sätt diagnosticerade sin partners personlighetsdefekter och ville bli uppskattade för det av sin partner.”

(skratt i publiken!)

“Och de hoppades att deras partner skulle svara med att säga: ‘Tack för att du pekar ut alla de sätt som jag misslyckas som mänsklig varelse!”

(skratt i publiken igen!)

“‘Kan vi äta lunch nästa tisdag så vi kan prata om detta lite mer!? Du är en så klok människa vet du, John! Tack så mycket!'”

I nästa video:

“Olyckligtvis, kritik där man förklarar problemet som en defekt hos partnern leder till den andra förutsägelsen vi har [för om relationen ska hålla eller inte].”

Och så pratar han om försvarsinställning, ett sätt att ta avstånd, men till skillnad från “katastrofrelationerna” så slår de lyckosamma inte ifrån sig, utan lyssnar istället och frågar…

Om boken ovan:

“Vad kan du göra med attityder och ageranden som gör äktenskap dödsdömda? Massor, säger John Gottman.”

Det är just det han gör: pekar på hennes defekter.

Men innan han börjar tala om för henne hur hon är och anklaga henne och tala om vad hon borde göra, säga osv och framförallt tala om hur hon är borde han rannsaka sig själv på de punkter han kritiserar henne för. “Sopa rent framför egen dörr” och leva efter devisen “Den som är utan synd kaste första stenen.”

“God morgon!”

brukar hon hälsa på morgonen. Det har hänt att han svarat:

“Är det???”

Hon blir så ställd så hon kommer sig inte för med att fråga vad han menar. Han kommer inte med någon förklaring och hon får tolka det hur hon vill. Är detta snällt? Fientligt? Småelakt? Varför säger han så?

Och han sa att hon är “abusive.” Är inte det en projektion av hur han själv är? Lägger det på henne. Det är hennes fel.

Hans negativa omdömen om henne balanseras inte av några positiva eller av nån slags uppskattning. Om de åtminstone gjorde det… Att någon så till den grad saknar positiva egenskaper och som inte sitter i fängelse, är kriminell eller psykiskt sjuk, är det troligt? Eller är hon kanske som han säger?

Försöker han knäcka henne? Gör han det “för hennes bästa?”

Vad behöver han tänka på? Ingenting? Han behöver inte vara rädd om?

“Vad tjänar jag på att förstöra?”

eller något liknande frågade han henne. Ja, det kan man undra!? Hon sa inte vad hon tror, att det finns något destruktivt och självdestruktivt hos honom, en drift att förstöra för sig själv. En “dominerande negativ grundinställning.”

För det känns på något perverst sätt tryggare?

John Gottman säger:

“I de lyckade relationerna tog kontrahenterna ansvar även för en liten del av problemet”… 

… men det finns inte en tillstymmelse till detta hos honom!? Istället säger han:

“Jag har inte gjort något!”

Något som han understrukit nu och då när hon reagerat. Hur menar han? Hennes reaktion kom helt ur det blå, utifrån ingenting? Menar han att han är perfekt och fullkomlig?

Finns det nån som är perfekt eller fullkomlig? Finns det ett perfekt liv eller perfekta människor eller relationer? Och hur är de i så fall? Finns det kriterier som alla kan ställa upp på här? Eller skiftar de mer eller mindre från person till person?

Och man bör sträva efter perfektion? Inget annat duger? Ty endast det går att älska, uppskatta och vara nöjd och tillfredsställd med? Tala om att garanterat aldrig bli nöjd eller lycklig. För det perfekta existerar inte. Men vad är det egentligen man behöver? Som inte bara man själv behöver och har rätt till, men som även ens partner behöver och har rätt till?

När han säger något om henne till henne så är det inget positivt eller uppskattande, utan negativt och nedvärderande, föraktande. 😦

Det negativa balanseras ALDRIG upp! Han har inget gott eller snällt eller uppskattande att säga om henne alls! Finns det människor som det inte finns något bra drag hos? Och hon tillhör en av dem där det inte finns något gott alls att säga? Är han oförmögen att uttrycka uppskattning eller säga saker uppriktigt vänligt?

Och vad detta kan göra i henne det funderar han inte en sekund på? För han måste ju stå upp för sig själv! Suck och pust och stön! Underförstått: något han måste göra, mot henne! För hon är så dominant och dålig på alla sätt och vis!

Den där självhävdelsen är en urusel metod. Och den enda metod han har. Innehåller ingen respekt för den andra parten för fem öre. Han bara ångvältar fram och mejar ner allt i sin väg utan hänsyn!

Och, ja just ja, INGEN av hans tidigare kvinnor har varit så bedrövlig som hon!!!!! Det ska hon bara veta! Det är som det Gottman säger ovan!

Och att inte vara rädd om sin hälsa och fortsätta röka när man har begynnande emfysem är ju inte att lösa problem, utan att addera till dem.

 

Advertisements

Det som aldrig fick ske – mer om sårat och destruktivt berättigande …

October 28, 2017 § 3 Comments

13077321_o_3.jpeg

Jag har börjat läsa boken ovan “Det som aldrig fick ske – skolattentaten i Trollhättan.”

Tänker på den amerikanske sociologen Michael Kimmel och hans bok “Arga, vita män – amrikansk maskulinitet vid slutet av en era” och de här arga, vita männen och deras känsla av någon annan (i USA en svart kvinna) har stulit deras jobb, som Kimmel uttrycker det. Och de drar sig så till extremhögern, som egentligen bara förvärrar deras problem, med att inte minst föra en politik som ökar klyftorna mellan människor ännu lite mer, istället för tvärtom.

Kimmel pratar om “sårat berättigande.” En amerikansk psykolog, Ronald Levant skrev redan för drygt 20 år sen om “destruktivt berättigande.” Ett begrepp myntat av psykiatrikern Ivan Boszormenyi-Nagy. I länkad artikel står det om, i min översättning:

“Problemet är ett misslyckande i relationer till stor del beroende på missuppfattningar rörande rättigheter.”

Kimmel menar att de här arga, vita männen snarare borde gå ihop med andra, svagare grupper och driva på för samhälleliga förändringar som gynnar dem, snarare än förvärrar för dem.

Familjeterapeuten John Gottman nämner också de ökade klyftorna i dagens samhälle som ett problem inte bara i familjelivet, utan i samhället. Allt detta hör ihop. Istället ger de sig på andra underprivilegierade.

De har svårt att anpassa sig till en ny mansroll. En mansroll som snarare skulle betyda enorma vinster för dem, inte minst i relationer med andra, fru, barn, på arbetsplatser, i samhället, världen.

På s 115 skriver Åsa Erlandsson om Anton Lundin Pettersson:

“… han slog sönder drömmen om öppenhet – några månader efter attentatet beslutades att skolan skulle byggas om. Istället för att låta skola och samhälle mötas i samma lokaler, sattes en skiljevägg med kodlås upp.”

Vill gärningsmannen mer eller mindre medvetet åstadkomma detta: att andra hamnar i samma fängelse som han befinner sig i?

Jag funderar vidare vad bostads- och skolsegregationen har för effekter. Vad privatskolesystemet och bostadsrättssystemet och egna hus som kostar massor har för effekter. Vad de ökade klyftorna har för effekter?

Före privatskolesystemet gick barn från alla samhällsklasser tillsammans, man bodde ofta också grannar, vilket innebar att man lättare förstod varandra. Det var lättare att acceptera olikheter, för man levde med dem. Eller så slipades de i olika grad av.

Ja, vad är verklig integration? Är verkligen status och det yttre så viktigt? Hur har de familjer det som har enorma hus- och billån? orkar de med sig själva ELLER sina barn?

För att inte vara rädda för varandra behöver man mötas tidigt i skola och samhälle, närområde! Gagnar de mer välbeställdas barn också! Jag själv tillhörde en av de senare. Vad har vi för glädje av stora, fina hus och bilar m.m. om vi är rädda eller stressade?

När min gamla mamma växte upp i by i norra Sverige bodde arbetarbarn granne med doktorns, prästens, jägmästarens. Och man lekte med varandra. Fast det fanns annat då som man nog inte vill tillbaka till idag.

Både Kimmel och Levant pratar om den traditionella mansrollen och alla de problem den för med sig för män som socialiserats in i den. Problem för dem själva, för sina partners, för barn, för samhället och världen.

En annan amerikansk psykolog William Pollack har intervjuat pojkar och skriver om deras behov av närhet och av att uttrycka känslor som de normalt aldrig ger uttryck för, fenomen som med tiden går under jorden därför att de tystas ner. Man pratar inte så med pojkar. Pollack verkar ha en förmåga att få unga pojkar att öppna upp och hans intervjuer kan ha haft avgörande effekt för de pojkar som intervjuats. De har fått uppleva att det FINNS de som är intresserade av deras känsloliv och som inte tycker detta är konstigt.

Ronald Levant pratar om manlig alexitymi, dvs avsaknad av känslospråk och vad detta för med sig.

I Antons fall låter det som om han kan ha haft någon form av autism, odiagnosticerad. Till det kom osäkerhet över sexuell läggning och i den mansvärld han rörde sig i på nätet, med de mansnormerna, så blev detta ett problem. HBTQ-personer är ju paria bland dessa machomän. 😦

Och så växer behovet av att hitta lämpliga hatobjekt. 😦 Istället för att ta itu. Men Anton hade svårt för detta. Sökte på nätet istället för att vända sig till en levande människa för att berätta om sina känslor och sin oro. Var detta inte okej för en pojke i hans omgivning? Han verkar bara ha haft bröder dessutom, om detta kan ha haft betydelse?

Vad växte han upp med hur en riktigt pojke/man är? Vilka signaler fick han från omgivningen, inte bara i familj och släkt, utan också i den minimala kamratkretsen?

Erlandsson skriver på s 167 om hur platsannonser utformas:

“Du är självgående, händig och har social kompetens.”

“Är du en effektiv lagspelare som trivs med att jobba i ett högt tempo?”

“Som person är du social, noggrann och alltid redo att satsa 100 procent. Du är en teamplayer med ett eget driv.”

Vad finns det för plats för “de andra”? De som inte är “på,” som är lite blyga osv. Tänker på ett sommarjobb jag hade som sekreterare på Hemsjukvården ett par somrar för över 35 år sen. Ordinarie innehavare av denna tjänst hade en man som misshandlade henne. Denne man var jurist. Om det hade varit idag med de enorma effektivitetskraven: hade hon kunnat eller orka jobba? Fast å andra sidan kanske hon hade fått stöttning att skilja sig?

“Valfrihet” och “frihet” låter som hån, men det låter fint. 😦 Vad är det för “frihet och valfrihet” om man måste gå omkring och vara rädd i skola, på gator och torg osv? Det är väl ingen frihet?

s 178-179:

“Anton Lundin Pettersson tog ut sin frustration i skämt och omgivningen skrattade med. Till exempel: ‘Vet du hur man räddar en neger från att drunkna?’ Nej? ‘Bra’ Kvinnor i slöjor var påskkärringar, mörkhyade män var gambiaskallar med mjäll!

På ytan oskyldigt, och dessutom ska man väl kunna skämta om allt? I själva verket är det en värdemätare. Rasistiska skämt var normaliserat och inget konstigt, utan så man pratade, tänkte och tyckte.

I en sådan världsbild ställs människor med självklarhet mot varandra och om någon inte får ett jobb måste det vara någon annans fel. Om pensionärerna får det sämre, betyder det att invandrarna har fått det för bra.

När ingen säger emot är det en indikation på att man lever i en miljö där den här världsbilden, ‘invandrarna tar våra jobb’ och ‘man borde göra något åt det’, är okej. Man märker inte hur man själv låter, förändringen går i små steg ungefär som när man går upp i vikt./…/

‘Det handlar om samtalsklimat, vilka tankar, idéer och stämningar som sprids vid köksborden. Det är en viktig pusselbit.'”

säger Gellert Tamas.

På slutet hade Anton Lundin Pettersson hopp om en vändning i och med att få fast jobb, men…

“För en arbetsgivare är det dock stor skillnad i både kostnad och ansvar att ta emot en av samhället avlönad praktikant, och att erbjuda en tillsvidareanställning. 

Det var [alltså] ingen invandrare som tog Anton Lundin Petterssons plats på industriföretaget Mape Sweden AB, men i hans tankevärld blev det så. Det var självklart.”

På s 181 skriver Erlandsson om “missriktad aggressivitet,” dvs en aggressivitet som riktades mot fel mål. En där en hel befolkningsgrupp gjordes kollektivt ansvarig.

Det finns ingen uppenbar förklaring till det som skedde. S 182:

“Istället är det en successiv och smygande utveckling hos en ung man som drog sig undan omvärlden och som riktade sin frustration mot invandrarna.”

Något som de arga, vita männen i USA också gör: mot invandrare, flyktingar, homosexuella, kvinnor osv, istället för mot de som verkligen har ansvar för hur det är i samhället. Och istället för att stötta politik som är bra för alla samhällets medlemmar.

Antons äldre bror tror att Anton hade någon form av autism eller lätt Aspberger. Och angående ett personlighetstest som Anton gjorde så noterade han motstridiga svar och tror att brodern inte förstod alla frågor och menar att han hade svårt att leva sig in i andras känslor.

Enligt brodern så pratade man heller inte känslor, något han i efterhand ångrar att han inte försökte med brodern. Det var “mesigt,” inget som killar gör, för de fungerar på ett annat sätt. Brodern visade inte sina känslor och sa inte vad han tänkte. Om han hade kunnat göra det hade han kanske inte måst göra som han gjorde och begå självmord “by cop.”

Brodern tror att han ville dö ädelmodigt, inte visa sig svag, Han ville dö som i tevespel och ta på sig rollen som en krigare. vara speciell, kanske odödlig.

En av poliserna i Trollhättan tror att om attentatsmannen varit en islamistisk extremist som till exempel gått in i en skola i ett medelklassområde i Trollhättan, inte som nu i en invandrarstadsdel och gjort samma sak som Anton Lundin Pettersson, så hade man i många stycken hanterat det annorlunda, samt skrivit annorlunda om det.

s 223-226:

“Sven Granath är kriminolog och har bland annat varit medförfattare till rapporterna ‘Grövre våld i skolan’ och ‘Det dödliga våldet i Sverige 1990-2014‘. Enligt honom skiljer den här typen av gärningsmän från andra grova brottslingar.

‘Utmärkande för hatbrott är att gärningsmännen inte kommer från socialt utsatta områden. utan snarare är medelklasspersoner, som Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson.

De kan i viss mån stå utanför samhället, men har ändå tillgång till dess medel som att till exempel ha råd att skaffa sig en bra dator’, säger Sven Granath.

Gärningsmännen begår inte brott för att få pengar och statusprylar. De har inget traditionellt utanförskap att skylla sina misslyckanden på, eller någon underdogidentitet att gå in i.

Gärningsmän som Anton Lundin Pettersson är vita, västerländska män som borde vara privilegierade. När de inte lyckas leva upp till det, försöker de återupprätta sin maskulinitet med våld./…/

En annan sak som utmärker personer som begår hatbrott eller andra grova våldsbrott är bristen på sysselsättning. Både Anders Behring Breivik, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson gick arbetslösa i långa perioder.

Arbetslöshet går som en röd tråd genom allt dödligt våld, oavsett sort, från hatbrott till gangstermord. Faktum är att avsaknaden sysselsättning är den mest robusta och genomgående faktorn för den grova brottsligheten.

Sven Granath kallar det här för ett välfärdsfenomen, att det trots arbetslöshet ändå går att sitta framför sin dator i åratal och spela dataspel och planera ett attentat, som till exempel Breivik gjorde.

‘Det gör dessa brott ännu mer osmakliga. Gärningsmännen avskyr samhället, men lever på det.’

Sven Granath menar att de mycket ensamma och isolerade massmördarna Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson är ett extremt resultat av samhällsutvecklingen – de har allt materiellt som de behöver för att leva, men inte människorna. Ingen gemenskap./…/

Det som skiljer hatbrott från andra brott är alltså att det inte bara är det direkta brottsoffret som drabbas, utan en hel grupp. Hatbrottsforskaren David Brax kallar det budskapsbrott*). 

‘Alla som tillhör den gruppen blir påminda och skräcken sprider sig, vilket är i paritet med det som vi brukar kalla terrorism.”

Dvs alla tillhörande den grupp där en eller flera individer mördats blir drabbade, rädda.

Ja, hur uppfostras män från tidigt i livet? Hur har de uppfostrats? Är det en hälsosam maskulinitet de uppfostrats in i? Kan man göra något åt denna? Ja, det tror jag. Och män borde vara intresserade av detta, för sina nära och kära, för sig själva, för samhället och dess utveckling osv.

Framförallt skulle de må mycket bättre själva och förmodligen få mer ut av livet och få bättre relationer, med partners, barn m.fl.

*) Se här och här på ämnet hat- och budskapsbrott.

Man använder vrede, otidigheter, verbal, psykologisk och känslomässig misshandel för att kontrollera sin kvinnliga partner och för att försäkra sig om att hon fortsätter tillfredsställa hans omedvetna behov – och kallar detta (rättfärdig) självhävdelse …

September 24, 2017 § 6 Comments

Ronald Levant i kapitlet “Den annalkande stormen – lösningar” s 92-96:

“För mig verkade det som om det fanns en sten i Erics sko, en kompakt, hård sten av sårbara känslor, som han promenerat omkring med i åratal – omedvetet reagerande på utan att medvetet känna smärtan. 

Bilden av paret mitt emot mig blev allt klarare i fokus och jag började skönja ett inte ovanligt äktenskapligt mönster:

  • alexityma män är oförmögna att identifiera, uppleva eller uttrycka sårbara känslor [i olika grad].
  • [en] man slår sig ihop med kvinnlig partner, ålägger henne ansvar för att lindra hans sårbarhetskänslor och stärka hans självkänsla.
  • [en] man använder vrede/otidigheter/verbal, psykologisk och känslomässig misshandel för att kontrollera sin kvinnliga partner och för att försäkra sig om att hon fortsätter tillfredsställa hans omedvetna behov. *)
  • Mönster eskalerar och relationen försämras/förfaller såvida mannen inte är förmögen att identifiera, kännas vid och erkänna sina sårbara känslor.

/…/ 

Vi var något på spåren. Båda Erics exempel lät som de sorts normala, vardagliga beteenden som skulle plåga enbart den som har ett behov av kontroll – någon som skulle försöka kompensera en känsla av avsaknad av kontroll i livet genom att utöva kontroll över de små saker han kände att han kunde kontrollera [som att terrorisera sin sambo och eventuella hemmavarande barn!?]. 

När Laura bringade oordning i deras hus, hotande hans känsla av kontroll över sina hemförhållanden och över henne, blev han arg – och uttryckte denna vrede på sätt som omedvetet var avsedda att injaga fruktan (‘Hon är extremt rörig’, ‘Det gör mig galen’) och få henne att nudda gränsen.

Karaktäristiskt, så snart detta mönster hade etablerats mellan dem hade Erics medel att kontrollera Laura eskalerat genom hela deras äktenskap.”

Gottmans råd för att få en bra relation tycker jag väldigt mycket om.

*) Och han fick höra av familje-/parterapeut för kanske snart 30 år sen att han skulle tjäna på att lära sig självhävdelse. 😦 Detta tror jag tyvärr har förstärkt de tendenser Levant skriver om ovan och rättfärdigat hans beteende och fortfarande rättfärdigar hans beteende. När han själv inte minst och dem han lever med (och levt med) egentligen hade varit betjänt/a av något helt annat. 😦

Jag tror att detta med självhävdelse har modifierats på dessa 30 år.

Makt och kontroll eller kärleksrelation? ‘Ungefär hälften av de slagna kvinnorna säger att det psykologiska våldet är mer ödeläggande än det fysiska våldet,’ säger Lundy Bancroft…

September 9, 2017 § 11 Comments

Michael Kimmel skriver i boken “Arga vita män”:

“… historien när våld i hemmet också krossar själen och förintar självkänslan hos ett oräkneligt antal kvinnor i USA. ‘Ungefär hälften av de slagna kvinnorna säger att det psykologiska våldet är mer ödeläggande än det fysiska våldet,’ säger Lundy Bancroft, expert på våld och författare av ‘Why Does He Do That?’ (2003).

Dessa vardags-Sodinis uttrycker samma vrede och gör samma anspråk på samma sårade berättigande som de som slår, våldtar och mördar de kvinnor som de påstår sig älska.”

I videon pratar Julie Gottmann om “The Four Horsemen,” det som förutser en relations upphörande [demise] eller inte. Min fria översättning av vad hon säger:

  • “Kritik – prata omkull, klandra, att lägga ett problem på personlighetsdefekter.
  • Förakt – är värre; är kritik, men från en plats ovanifrån, från en överlägsen position, genom att till exempel säga ‘Du är en sån bitch!’ [ungefär som om man är bättre själv? Självhävdelse där man bara hävdar sina egna behov och rättigheter och inte respekterar den andras behov och rättigheter, de räknas överhuvudtaget inte].
  • Försvarsställning – svar på attack.
  • Hålla sig på defensiven (avvaktande) [stonewalling översätts också som att ‘låta motparten ha initiativet’] – att t.ex. inte nicka bekräftande eller humma [men detta kan också vara fel här: att hon avbryter, ena gången är det ena bra, andra det andra]”

John Gottmann tar över:

“(ca 7:00 i videon) Vörda din hustrus drömmar. 

(8:03) Försvarsinställning, att omedelbart {reflexmässigt] avfärda: ‘Bullshit! Det där är ditt problem!’ [vilket det ju inte är om man lever i en relation!?] Istället: lyssna!

(10:10) Apropå aktivt lyssnande: ansvaret ligger inte bara hos lyssnaren (att visa aktivt lyssnande) [ansvaret ligger också hos avsändaren, konsten att ta upp saker].”

John Gottmann pratar om “soften startup”, lite fritt:

“Dvs att man inte reflexmässigt attackerar, utan tänker igenom saken innan man tar upp den.

Den som tar upp något försöker lugna partnern [vid behov?]: ‘Det här är ingen big deal!’ Man pekar på sig själv, inte på den andra! ‘Detta är hur jag känner och detta är receptet för att lyckas med mig!’

Istället för att peka finger på sin partner och säga ‘Du är så …’”

Julie Gottman tog över:

“(11:10) Det finns några missuppfattningar: ‘Bli inte arg!’ Det är naturligt att bli arg! Men hur denna uttrycks är nyckeln. Den kan uttryckas i kritik och förakt [och det är självfallet inte bra, är troligen ett sätt att misslyckas att nå fram och lösa ett problem}. 

Istället bör man prata om VAD, inte VEM!”

08673eaf1eebfeffee4c170bbf1e94ac (1)

“Många par kommer med de felaktiga idéerna om att om de löser sina problem och konflikter så kommer de att bli lyckliga, men utan konflikter kommer det att bli ett tomrum, för det är runt konflikterna… [missade detta. Kanske lyssnar igen och fyller i här senare].”

Men inga relationer är utan konflikter. Skillnaden mellan bra och dåliga relationer är hur man löser de här konflikterna. Vilken attityd man har och vilket angreppssätt man har.

“Problem- och reparationsarbetet kommer inte att funka om man inte först skapar en grund av tillgivenhet och beundran [och så räknar John Gottmann upp saker som i finns i ‘The Sound Relationship House’].”

Dvs att man är intresserad av den andras värld i tillräcklig grad, delar tillgivenhet/ömhet och uppskattning, vänder sig mot istället för bort, har ett positivt perspektiv (på den andra och problemlösning osv?) osv, se nedan. Att man faktiskt tror gott om den man lever med i en förmodad kärleksrelation.

Och om man inte har anledning att tro gott om den andra parten, så är ju frågan om man ska fortsätta leva i denna relation.

Att man har ett positivt, inte negativt perspektiv och har tillit till varandra. Dessa två hör ihop enligt min mening. När man förmodar att nån tycker om en så förutsätter man att den vill en väl, har man tillit till varandra och vars och ens “commitment” dvs enligt ordboken “åtagandeförpliktelsepliktförbindelseutfästelseengagemang.”

Har man inte det bör man ta sig en rejäl funderare.

Vill man verkligen, allvarligt lösa ett problem startar man inte med ett negativt antagande:

“Jag tror inte du vill lyssna/håller med mig…”

eller liknande. Riskerar att inte göra den andra parten öppen att lyssna.

Och har man omsorg om den andra håller man inte på och klagar i det oändliga. Framförallt inte utan att försöka ta itu med det man är missnöjd med och ta itu med det från en positiv utgångspunkt. Inte belastar partnern med sitt missnöje mer än nödvändigt. Vilket inte har med “positivt tänkande” att göra.

Varför äktenskap har framgång eller misslyckas: man kan inte intellektuellt resonera sig fram till problemlösning – känslor är oumbärliga för tänkandet …

August 27, 2017 § 3 Comments


Gottman i video:

“…positiv respekt och dialog.”

Dialog där saker bollas fram och tillbaka, där man verkligen pratar lugnt och försöker att inte låta irriterad…

“Innan man kan ha drömmar måste man känna sig trygg.”

säger han vidare. Och menar att kvinnor har förmågan att fortfarande ha drömmar även om de inte känner sig trygga, männen däremot har (generellt) inte denna förmåga.

Vidare cirka 61.40 minuter in i videon:

“Hos männen finns det en känsla av berättigande som gör dem ovilliga att dela makt.”

Men han lägger till att:

“Ingen vill ha så mycket makt att hen krossar en annans drömmar, såvida det inte finns ett patologiskt drag hos personen ifråga.”

Han refererar också till kollega Ross Park (???) som lyckas få publik efter föreläsning att känna att det är de som är smarta, istället för att prisa föreläsarens smarthet. Gottman menar att parterapeuter borde jobba för att åstadkomma detta: dvs att paret känner att de är så kompetenta att de kan fixa det, som en “duo”, inte som en “trio” och de alltså inte lyfter upp terapeuten som en guru:

“Y sa [ditten] och Y sa [datten].”

Han pratar också om “reason [förnuft, förstånd] and emotion” och menar att synen …

“…emotion opposed to reason [känsla i motsats till förnuft]…”

… inte funkar, utan menar att…

“… emotion is essential for thought [känsla är oumbärligt för tänkande].”

Man behöver intuition för att göra bra val. Om känsla och intellekt blir motsatser är det inte bra. Dvs självhävdelse där man bara hävdar sina rättigheter och behov utan att respektera den andra partens rättigheter inte blir bra.*

Cirka 68:40 in i videon “Why Marriages Succeed or Fail” säger han:

“När man är upprörd behöver man lära sig om känsla.”

Nej, man kan inte rationellt resonera sig till lösningar. Om mannen börjar en lång, rationell utläggning och kanske också använder en massa metaforer, som ett sätt att försöka lösa problem, så kommer kvinnan, som normalt har en större känslorepertoar, förr eller senare att bli “galen”.

Man kan inte med hjärna eller logik resonera sig fram till en lösning, det krävs känslor för att göra det: att förstå både sig själv och andra, kunna leva sig in osv.

Man behöver använda hjärtat också. Gottman säger något i stil med:

“Rationalitet kan vara för att slippa bearbeta känslomässiga upplevelser.”

Och män lider ofta av olika grader av avsaknad av känslospråk, något som kallas alexitymi. Vissa har en mild sån och sen finns nog hela spektrumet till grav.

Det är ju just detta Ronald Levant skrivit om! Män har socialiserats in i detta, där känslor inte har varit tillåtna, där man skämts om man varit “flickaktig” osv.

Det går dock att komma tillrätta med detta i tillräcklig grad för att få bättre relationer och själv må mycket bättre. Något Levant visat för över tjugo år sen och sen fler och fler påpekat, se bloggningen “Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska…”:

Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska.Runt omkring i landet finns mer än hundra program för våldsamma män – i varje stat i nationen.

Sanningen är att män också har val och även arga vita män kan röra sig bortom dessa känslor av impotent raseri och sårat berättigande. Om dessa män kan välja en annan riktning, då är det möjligt att en del andra arga män kan hitta sätt att också handskas med sin vrede.”

Vrede är en av de tillåtna känslorna för en man påpekar dessa män.

*) Destruktivt berättigande: “Jag har rätt oavsett utkomsten! Jag är beredd att offra allt för min rätt [offra både mitt och ditt välbefinnande och hälsa].”

Sårat berättigande: “Jag har rätt!” och inget mer.

Att ha kvinnor som måltavla – ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!

August 12, 2017 § Leave a comment

angry-white-men

Michael Kimmel skriver på s 173 i kapitlet “Att ha kvinnor som måltavla – vardags-Sodinis”:

“Varenda dag är det liknande minihärjningståg i Amerika, som individuella George Sodinis och George Huguelys illa slagna och tilltygade kvinnor.

Det är paradoxalt att män kan mörda kvinnor de säger sig älska.”

s 174:

“Den amerikanske chefen för hälsovården har deklarerat att attacker från manliga partners är orsak nummer ett rörande skada av kvinnor mellan femton och fyrtiofyra års ålder.

Enligt standardläroböcker för sjukvård söker mer än en miljon kvinnor sjukvården varje år för skador relaterade till misshandel, detta utgör ungefär 100 000 dagars sjukhusvistelse och 30 000 visiter till akutmottagningar.”

Vilka kostnader blir detta – och vilket lidande?

Forts. s 174:

“En tredjedel av alla kvinnor som mördats har mördats av en intim partner (jämfört med ungefär 3 procent av de manliga mordoffren). Mer än tre fjärdedelar av dessa offer stalkades av sin partner först. 

Mord rankas nummer två (efter olyckor) som ledande orsak till död bland kvinnor – och det är DEN ledande orsaken till död bland gravida kvinnor./…/

Hoten mot kvinnor utvidgas bortom faktiska mord eller övervåld – för att helt enkelt framkalla rädsla i kvinnors liv.”

Varför har män såna drivkrafter? Varifrån kommer allt detta hat och våld ifrån?

Forts. s 175:

“Exfruar dödar sällan sin exmän, de är glada att ha kommit undan och är ivriga att fortsätta sina liv. Expojkvänner och exmän verkar ha svårt att släppa taget./…/

Motivet för kvinnor att döda är ofta för att skydda sig själva, antingen i omedelbart försvar i en våldsam konfrontation eller planerat av en kvinna som inte ser någon annan väg ut.

Män eller pojkvänner dödar sällan sina partners i självförsvar: ofta eskalerar våldet i hemmet bortom vad som tidigare skett eller så planerar mannen mordet på henne ganska överlagt.”

Ja, som Ronald Levant har skrivit: kvinnor måste provoceras för att agera aggressivt, till skillnad från män, som agerar aggressivt utan att ha blivit provocerade.

Och Kimmel menar att män inte kan skylla på testosteronet: de KAN kontrollera sin aggression och man kan visa att de också gör detta. Se också Allan Wade angående detta.

Vidare s 175:

Sociologerna R. Emerson och Russell Dobash och deras kolleger räknar upp några av dessa skillnader [för länk till studien: se också här]. 

‘Män dödar ofta sina fruar efter långa perioder av ihållande fysiskt våld ackompanjerat av andra former av misshandel och tvång; rollerna i såna här fall är sällan, om nånsin, de omvända. Män utför familjemassakrer, dödar maka och barn tillsammans; kvinnor gör inte detta. Män jagar och dödar vanligen kvinnor som har lämnat dem; kvinnor beter sig sällan på liknande sätt. Män dödar fruar som del av planerat självmord; jämförbara ageranden av kvinnor har man nästan inte hört talas om. Män dödar som svar på avslöjanden av otrohet; kvinnor svarar nästan aldrig på motsvarande sätt; även fast deras makar oftare är otrogna.”

Om R. Emerson och Russel Dobach.

s 176:

“Enkelt uttryckt, kvinnor dödar sina partners när de känner att deras liv, eller deras barns liv, är i fara; män dödar sina partners när de känner att deras känsla av berättigande och makt är gäckat. Det är skillnad/ganska annorlunda.

Det som är intressant är att intimt våld av partner i hemmet har minskat över de senaste trettio åren, denna minskning handlar nästan enbart om antalet MANLIGA offer. Enligt amerikanska justitiedepartementet så mördades 1 597 kvinnor och 1 348 män av sina makar eller partners 1976; 2006 hade antalet minskat till 1 159 kvinnor och 385 män. 

(Anledningen är troligtvis ökningen av skyddade platser för slagna kvinnor tillsammans med ökat stöd för offer och större allmän medvetenhet vilken har gett kvinnor en större känsla av att de har valmöjligheter andra än mord och många lämnar sina misshandlande partners. Så, ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!)

Det enorma antalet fysiska skador är bara del av historien när våld i hemmet också krossar själen och förintar självkänslan hos ett oräkneligt antal kvinnor i USA. ‘Ungefär hälften av de slagna kvinnorna säger att det psykologiska våldet är mer ödeläggande än det fysiska våldet,’ säger Lundy Bancroft, expert på våld och författare av ‘Why Does He Do That?’ (2003). 

Dessa vardags-Sodinis uttrycker samma vrede och gör samma anspråk på samma sårade berättigande som de som slår, våldtar och mördar de kvinnor som de påstår sig älska.”

Detta är knappast kärlek. Hur är det med mäns förmåga att verkligen älska? Vad går de här männen miste om? Varför ifrågasätter de inte den snäva roll de uppfostrats och socialiserats in i, samt riktar vreden där den borde riktas?

Jo, han anser sig vara sårat berättigad att bli irriterad, klaga, anklaga, vara missnöjd och otillfredsställd på henne och sitt liv, men har hon färre anledningar att reagera (fast hon inte uttrycker eller agerar ut det) eller rättigheter?

Levant skulle kalla detta destruktivt berättigande: att man anser sig ha rätt att misshandla, psykiskt/känslomässigt, fysiskt och/eller sexuellt, samt i extremfallet mörda…

Makt, dominans och kärlek, kan de samexistera? Vidare lite om närhet, homofobi, social förmåga, känslighet för andra, större känslointelligens…

June 25, 2017 § 23 Comments

FB_IMG_1498180120614

Claes Schmidt skriver på s 218 i boken “Från man till människa”:

“Där det finns makt och dominans, finns ingen kärlek. Varför har så många män svårt att se det?”

Ja, det är himla sorgligt.

Psykologen Johan Ydrén har skrivit att självhävdelse bör innehålla respekt för den andra parten. Dvs det är inte fråga om dominans. Bör inte vara det. Då blir den självhävdelsen bara en fråga om att ta makt och dominera och inte bry sig om den andra parten. Jo, det är vad som sker i denna relation?

Det är ju inte bättre att han dominerar än att hon gör det! Det är inte bra om nån dominerar! Dominerar hela tiden. Det kanske kan vara både samverkan/samarbete, lugnt resonerande samt att endera dominerar vid vissa tillfällen, men att det är en balans där båda är bekväma.

Det inte ett antingen/eller, utan ett både/och. Borde vara det.

Johan Ydrén:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter.

Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.”

Och vidare:

“Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han [hon] försvarar dem inte heller mot angrepp från andra.”

Och det är denna roll han mer eller mindre omedvetet vill att hon ska anta? Traditionellt är det också så som kvinnor har socialiserats: in i den undergivna rollen och att (ensamt) ta ansvar för stämningen.

Vilket också gjort (och fortfarande gör) kvinnor rädda för att vara dominanta och vilja bestämma. Och troligen för rädda att uttrycka idéer, synpunkter och behov, tror jag. Detta komplicerar att hitta den där balansen och jämlikheten och att undvika onödig friktion? En “riktig kvinna” är inte dominant och försöker inte bestämma! Det är okvinnligt! 😦

Något alla par får kämpa med i olika grad om de strävar efter jämlikhet? Allt på grund av de roller vi socialiserats in i.

Vad är en kärleksrelation? Borde den vara en fråga om maktkamp? Och vad är det i så fall för kärleksrelation?

“Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.”

Och det är så många män genom historien betett sig! Och förväntat sig inga mothugg, utan bara skrämd undergivenhet?

Det är knappast kärlek och ingen jordmån för kärlek, ömsesidigt givande och tagande där båda parter är fria och får växa fritt.

Att vara sur, irriterad, snäsig, aggressiv, attackerande är inte särskilt kärleksfullt eller uttryck för omtanke om den man borde känna omtänksamhet mot. Ungefär som om han måste ta till storsläggan mot henne!

Om den andra parten inte slutligen reagerar så vore det konstigt? Den grundattityden (som han faktiskt visar) påverkar den andra parten förr eller senare?

Claes Schmidt refererar till professor Kerstin Uvnäs Moberg att i synnerhet män skulle…:

“… vinna på att visa mer närhet.”

Kunna visa mer närhet skulle jag vilja tillägga. Män har uppfostrats och socialiserats så att de helt enkelt har svårt att visa sån? Uvnäs Moberg säger:

“Vi skulle haft mindre homofobi.”

Jo, han är rädd för att bli misstänkt som “gay”! Schmidt skriver vidare:

“Hon hävdar att bristen på närhet och homofobi hänger ihop. Närhet producerar antistresshormonet oxytocin.

Får män en extra dos av hormonet dämpar det ångest, ökar den sociala förmågan, ger mer känslighet för hur andra mår och skapar högre känslointelligens.

Oxytocinet stärker banden mellan människor och fungerar som ett kitt i både par- och vänskapsrelationer.

Oh no, don’t come close! Bryskt skuffar han undan henne i sängen så hon vaknar om hon har somnat! 😦 Hur ska hon reagera? Inte alls? Om hon blir ledsen, vadå?

Och det är ju så här män uppfostrats: hårda och icke-behövande, men samtidigt beter de sig som “det största barnet.” Levant eller Pollack skriver om detta i sina böcker om manspsykologi.

“Hormonet håller helt enkelt tillbaka testosteronet, det som gör killar till vilddjur…”

skriver Claes Schmidt, en man.

Och den här aggressiviteten föder inte den också, om inte förr så senare, aggressivt svar hos den andra parten, även hos kvinnor?

För sjuttioelfte gången: män behöver inte provoceras för att bli aggressiva, medan kvinnor behöver provoceras! Även den mest tålmodiga kvinna reagerar om inte förr så senare? Kanske bara med gråt? 😦

Vadå ömsinthet och kärleksfullt överseende och tolerans? Nej, icke sa Nicke!

“Rör mig inte!!! Kom inte hit!”

I affären reagerar han över folk som tränger sig. Hon kan inte riktigt förstå det: hon upplever inte att folk tränger sig. Fast, jo, hon kan förstå att han har behov av större avstånd än de flesta, förmodligen har han goda skäl till det, men…

Och

“Det är inte synd om dig ett enda dugg!!! (bara om mig)”

Och detta trots all omsorg från henne och all vänlighet från hela hennes familj, släkt och vänner. Det är ju oerhört sorgligt, men oerhört tungt för den som lever med honom. Gör henne konstant ledsen och arg – och också nedstämd.

Han borde verkligen göra något åt allt detta. Nu behandlar han detta med cigaretter, som funkar som ångestdämpare, dock bara för stunden, och dessa håller på att förstöra lungorna (han har konstaterat emfysem för snart 2,5 år sen, då i startstadium av något slag).

Han har förstört både relationer, sitt liv OCH sin hälsa på att inte ta itu med sitt. Att göra det nu, i 60-årsåldern, kan vara oerhört smärtsamt kan hon föreställa sig. Kanske alltför smärtsamt? 😦

Otroligt sorgligt!


Se webbsidan “Män för jämställdhet”.

Från denna se “STOPPA MÄNS VÅLD – VI JOBBAR MED ATT FÖREBYGGA OCH UTMANA DESTRUKTIVA MASKULINITETSNORMER”:

“Om mäns våld

Män, manlighet och våld

Våld är mer än sparkar och slag. Det är handlingar, riktade mot någon annan, som smärtar, skadar, skrämmer eller kränker, eller får personen att göra eller avstå från att göra någonting mot sin vilja.

Något killar lär sig

Under uppväxten lär sig killar en förväntad mansroll. Den testas tillsammans med andra killar. Att inte leva upp till den rollen kan kosta på. Killar blir retade, slagna och ibland till och med misshandlade om de inte följer förväntningarna om att vara hårda, coola och tuffa.”

Och för en hel del killar är dessa krav inte kul alls, men de har svårt att värja sig mot dem.

“Våldet är en del av barns och ungas vardag

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhälles rapport ‘Unga och våld’ visar att många unga möter våld i sin vardag. Rapporten visar också att det finns kopplingar mellan våld och ungas värderingar kring jämställdhet och maskulinitet.

Maskulinitet och våld

Mer än 90 procent av allt anmält våld utövas av män. Risken för att ha utövat en våldsam eller kränkande handling ökar med mer än tre gånger gånger för killar som instämmer både i påståenden om stereotypa könsroller och i stereotypa påståenden om maskulinitet och femininitet jämfört med killar som inte instämmer i något sådant påstående.
 
Förebygga våld

Våld går att stoppa och förebygga. För att kunna göra det är det viktigt att vi förstår våld som något inlärt. Det betyder att det går att lära sig att inte vara våldsam. Att majoriteten av våldet begås av killar och män betyder inte att män, av naturen, är mer våldsamma än flickor, kvinnor och transpersoner. Våld och manlighet är intimt förknippat med varandra.

Det jobbar vi på MÄN med att förändra!”

Se vidare:

“Bryt normer

Vi på MÄN arbetar med att förändra manlighetsnormer. Vi vill förändra de normer som begränsar män, och stärka killar och män att agera jämställt. Destruktiva manlighetsnormer leder till våld och övergrepp. Därför genomsyras allt vi gör av normkreativa perspektiv och genusmedvetenhet.

Vi vill omforma och bredda ramarna för hur en kille eller man förväntas vara. Det ska vara positivt att visa omsorg och krama sina kompisar istället för att knuffas eller dra taskiga skämt. Vi vill att män ska göra demokratiska, jämställda och icke-våldsamma val, och att det som anses kvinnligt värderas högre.”

Samt slutligen se “Stötta killar.”

Istället för att bekämpa feminismen och kvinnor borde män jobba på att förbättra förhållandena för sig själva, inte minst, samt därmed även för dem de lever med, sina barn, för samhälle och värld!

Ta itu med sig själva (terapi t.ex.) och med mans- och maskulinitetsnormer!

Claes Schmidt skriver på s 220:

“Idag är det fortfarande tabubelagt för män att vara intresserade av jämställdhetsfrågor. Men alla män har mycket att vinna på jämställdhet. Vi får en bättre relation till kvinnor och barn och till andra män. Alla tjänar på ett mer jämställt samhälle.”

Nej, de skulle inte behöva kriga för minsta lilla småsak, hemma, när de gör saker, när de är ute och reser. De borde kunna samverka om vad som ska göras, lugnt och med positiva förväntningar att den andra vill komma till en lösning som inte bara hon, utan också han, är nöjd med! Inte minst att han begriper att hennes ambition inte är att dominera eller diktera eller bestämma! För hon vet att det knappast gynnar relationen, det de gör eller vill åstadkomma. Detta betyder inte att hon inte får uttrycka idéer eller ha åsikter, t.o.m. ibland starka såna, precis som han får (och tillåter sig)!

Where Am I?

You are currently browsing the destructive entitlement category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....