Aggressivitet…

June 8, 2017 § 1 Comment

12

Ja, han reagerar med aggressivitet ständigt! Som om det är krig ständigt! Som om man måste kriga ständigt.

Och varför tar han bara ut detta på den han lever med?

Citat nedan från tidigare postning “Aggressivitet och emotionell misshandel…”

“När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget.”

Detta inträffade precis! Hennes reaktion bevisade bara för honom att han har rätt, så han kunde helt lugnt gå in och närmast rycka på axlarna nästan!

“Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Detta hände alltså alldeles precis nyss. Och händer nu och då.

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.”

Och vidare:

Skylla ifrån sig.

Den passiv-aggressive skyller oftast ifrån sig. Ingenting är någonsin hans fel. Han kan inte se sin egen del i konflikter, missförstånd, separationer eller tråkiga händelser.

När någon i ett parförhållande ständigt skyller på partnern kommer den som alltid få skulden må sämre och sämre, kanske utveckla depression och kroppsliga symtom, medan den som skyller ifrån sig är ‘skyddad’ från att se på sig själv.”

s 49 i “Från man till människa” av Vesna Maldaner och Claes Schmidt/Sara Lund:

“Det räcker inte med att du säger: ‘Jag menade inget illa med det’.

Vad du menade räknas överhuvudtaget inte.

Det enda som räknas är var det landar.

Bara den som är utsatt kan avgöra om henne har blivit kränkt eller inte.”

Och om det verkligen är så att han inte vill göra henne olycklig så skulle han bete sig annorlunda när hon reagerar. Och inte bara när hon reagerar, utan överhuvudtaget! . Det räcker ju inte bara med att han SÄGER att han inte vill göra henne olycklig och undrar vad han skulle vinna på att hon var olycklig, utan på vad han GÖR och hur han beter sig!

“Vad skulle jag tjäna på att göra dig olycklig?”

Nej, det kan man ju undra!? Men likväl kanske det gör honom tillfredsställd på något “perverterat” sätt? 😦 Det är inte han som är deprimerad och galen, utan hon! På något vis överför han sitt på henne? Hon ska vara ledsen, förvirrad, upprörd och kanske allra helst knäckt, så framstår hans känslor som mindre “knäppa”?

Men det som räknas är inte vad han säger, utan vad han gör! Och det är ju inte upp till honom att definiera vad som inte borde göra henne olycklig.

Att han säger så är ju bara prat!!!

Det här med att han måste “assert himself” skulle snarare kunna rubriceras som “destructive entitlement”?

Han frågade:

“Försöker du få mig till ‘the bad guy’?”

Vad svarar man på det???

“Det är så du får mig att känna mig nästan dagligdags!”

svarade hon då.

“Hur kan du tro att jag skulle vilja få dig att inte vara lycklig? Vad vinner jag på det?”

undrade han. Hon blev först alldeles matt och svarslös, men fann sig lite för ovanlighetens skull och svarade:

“Det undrar jag också!”

Citat från tidigare postning:

“Han behöver därmed inte ta ansvar för det som händer och det som han gör, och han behöver därmed heller inte förändra sig själv och sitt beteende. Han kan fortsätta vara ‘ofelbar’ i sina egna ögon.”

Hindra. Den passivt-aggressive kommer att se till att det partnern helst av allt vill ha från honom kommer hon inte att få./…/

Partnern lämnas förvirrad och frustrerad. Hon kommer att känna det som om hon kanske begär för mycket av mannen, och det är exakt det han vill att hon ska känna.”

Det är ju också vad han har sagt genom dessa fem år; att han gör “all the paddling”! 😦 Och han är också noga med att tala om det han gör! Och hon framhåller också det till andra. Jo, hon unnar honom verkligen att vara stolt! Men – unnar han henne detsamma? Säger han nånsin att hon gjort något bra?

Häromdagen stod hon och strök den linneskjorta som hon handsytt till honom, med hålsöm, broderier, fina veck osv.

“Offerrollen. Den passivt-aggressive spelar gärna offer. Han kommer att vara det oskyldiga offret i allt som händer, även när det är han som beter sig illa.

Ett exempel är mannen som slår sin sambo, bara för att säga att han aldrig skulle slagit henne om det inte var för att hon provocerade honom.

Eller mannen som säger elaka saker till sin hustru, och samtidigt säger att han aldrig skulle behövt säga allt detta om hon…”

Ur kommentar till Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…“:

“Michael Kimmel om arga, vita män:

‘What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

[Kimmel:] I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked.

What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression. It is a really malleable hormone. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples.

The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right?

Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is ‘legitimate’.”

Nej, varför ger han sig på henne? Det är mot henne han måste träna “assertiveness”? Dvs det är henne han måste kriga mot? För denna “assertiveness” är inte självhävdande med respekt för den andra parten (för hon behöver ingen respekt och förtjänar den heller inte???):

Psykologen Johan Ydrén om självhävdelse eller assertiveness:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter. Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.

Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han försvarar dem inte heller mot angrepp från andra.

Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.

Hur man förhåller sig till andra människor kan alltså delas in på en skala från passivt beteende till aggressivt. Längst åt det passiva håller är krasst uttryckt när man låter andra trampa på en och längst åt det aggressiva när man trampar på andra.

Båda delarna är beteenden som i längden är destruktiva både för en själv och för ens relationer men det finns bra alternativ.

Hon är inte helt passiv mottagare, utan reagerar, men det har hittills bara lett till försvar från hans sida! Han har INTE gjort något fel. Och dessutom har hon fått hon höra hur hon är de fem år de bott ihop.

Nu börjar hon undra om detta är något slags berättigande från hans sida för hans beteenden!?

Tänk om hon skulle börja bete sig som han beter sig mot henne, oprovocerat, och skylla på hur han är.

Ronald Levant hänvisar till forskning som visar att män beter sig aggressivt utan provokation, men för att kvinnor ska bete sig aggressivt (vilket de också kan), måste de bli provocerade.

Michael Kimmel menar också att faktumet att män inte misshandlar t.ex. sina chefer, men den han lever med, visar att de här impulserna KAN kontrolleras!

Citat vidare från artikel som länkats i början av denna postning:

Det går inte att ha en sund kärleksrelation med en passivt-aggressiv person eftersom den personen är rädd för intimitet. Den passivt-aggressive är rädd för allt som kan upplevas som beroende av en annan person och vill därför hellre kontrollera sin partner i syfte att hålla distansen.”

Nej, detta är nog sant!

Mer om aggressivitet och emotionell misshandel…

June 6, 2017 § 9 Comments


Hon ska aldrig få känna sig glad och ivrig en hel dag!

“Passiv-aggressiv”:

“Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill./…/

När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Hans beteende kommer av att hon är som hon är! Det är därför han reagerar och är alltså ursäkt och förklaring till hans reaktioner!* Den amerikanske psykologen Ronald Levant har myntat begreppet “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande” för detta fenomen.

*Men håller hon på och reagerar på hur han är (dvs på egenskaper)? Hackar ner på, klagar och anklagar i stort sett varje dag? Dvs går detta inte att kontrollera**? Borde båda ha anledning att “assert themselves,” om det nu är så att hon också har saker hon reagerar över? Ironiskt!

**Men man håller ju inte på så här med vem som helst, vilket betyder att man KAN kontrollera gnällande och klagande på den andra! Och man borde kanske anstränga sig att inte reagera med aggressivitet. VILL man verkligen ändra något är det inte rätta metoden att använda aggressivitet. Använder man trots allt detta i hetta, så bör man coola ner och försöka hitta en annan, effektivare metod.

Följaktligen kräver han att HON ska be om ursäkt för att hon reagerar på honom! För att hon är som är! Han behöver inte be om ursäkt för att han är som han är!? Hon får inte vara som hon är (för det är en massa fel på henne, hon har massor hon borde jobba på). Han får vara som han är (han har ingenting som han behöver jobba på till skillnad från henne. Tala om att sitta på höga hästar, föga ödmjukt).

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.

Vad kan ett passivt-aggressivt beteende innehålla?

Otydlighet. Den man som är passiv-aggressiv är inte tydlig med vad han känner och tänker.”

Nej, han säger aldrig vad han vill (vet han vad han vill egentligen?)

Glömska.

Att ständigt ‘glömma bort’ överenskommelser, tider, planer och möten är ett passivt-aggressivt beteende om det inte finns någon medicinsk orsak till att man har svårt att komma ihåg.”

Efter att ha levt ihop dagligen i fem år borde han veta hennes jobbrutiner, samt ha lärt sig hennes schema, men hennes gamla mamma har bättre koll än han har!

Med detta signalerar han att varken hon eller det hon gör är viktigt! Om hon presterar bra i jobbet är också totalt oviktigt för honom!? Om hon är ledsen och ur balans när hon åker till jobbet rör honom inte i ryggen eller om det påverkar hennes jobbprestationer!

“Att glömma bort gemensamma saker som är viktiga för partnern är ett mycket effektivt sätt att få henne förvirrad, arg, orolig, stressad och ur balans på olika sätt.”

Och det signalerar också att hon är oviktig och det hon värdesätter och tycker är viktigt är oviktigt!

“Hon kommer att känna det som om hon inte har kontroll över sitt eget liv och glömskan kan mycket väl sabotera för henne i hennes eget liv, i hennes karriär och sociala liv.”

Sant! Och det är vad han vill åstadkomma mer eller mindre medvetet? Få henne ur balans?

“Att ‘glömma’ sin partners födelsedag eller en årsdag kan även vara ett effektfullt sätt att såra sin partner och göra henne illa.”

Nej, han kommer knappt ihåg hennes födelsedag! På sin höjd kommer han ihåg att säga grattis! Hon får inga presenter eller blommor! Inte ens god mat! Den får hon laga själv! Eller inhandla själv, som varsin bit smörgåstårta e.d. Så oviktig är hon för honom! Om det gör henne ledsen, so what?

“Det är svårt att ‘komma åt’ ett beteende som glömska, eftersom det verkar så oskyldigt. Alla glömmer vi ju ibland.”

Vad beror hans glömska på? Att hon verkligen är så oviktig för honom? På stress? Depression? Eller för tidig demens?

Skylla ifrån sig.

Den passiv-aggressive skyller oftast ifrån sig. Ingenting är någonsin hans fel. Han kan inte se sin egen del i konflikter, missförstånd, separationer eller tråkiga händelser.

När någon i ett parförhållande ständigt skyller på partnern kommer den som alltid få skulden må sämre och sämre, kanske utveckla depression och kroppsliga symtom, medan den som skyller ifrån sig är ‘skyddad’ från att se på sig själv.”

Nej, allt landar alltid i hur hon är! Och detta rättfärdigar hur han beter sig!

“Han behöver därmed inte ta ansvar för det som händer och det som han gör, och han behöver därmed heller inte förändra sig själv och sitt beteende. Han kan fortsätta vara ‘ofelbar’ i sina egna ögon.”

Hans beteende är rättfärdigat med hur hon är? Och han kan hålla långa, långa utläggningar om hur hon är! Så de kommer aldrig ens i närheten av att diskutera det som utlöste det hela. Och alltså borde vara det som de borde diskutera och tillsammans lösa eller komma överens om.

Han har också bestämt att hon är omöjlig att komma överens med. Kommer hon med ett förslag så har han bestämt att det är ett diktat där han inte har något “say so”! På det viset har de alltså kört in i en vägg, för hur förklarar man för en som har bestämt att det är lönlöst att det inte är lönlöst? 😦

Dvs saker GÖRS olösliga!!! Och hon görs till diktator! Och han blir ett offer som bara har att traska efter henne och göra det hon dikterat! Det är stört omöjligt för honom erkänna att hon INTE vill diktera! Med detta lägger han ju över ansvaret på henne! Och frånsäger sig allt ansvar själv! Hon kan gärna ha det om allt går åt pipan! Då kan han skadeglatt le eller få ett ilskeutbrott över något som “went wrong”!

Hindra. Den passivt-aggressive kommer att se till att det partnern helst av allt vill ha från honom kommer hon inte att få./…/

Partnern lämnas förvirrad och frustrerad. Hon kommer att känna det som om hon kanske begär för mycket av mannen, och det är exakt det han vill att hon ska känna.”

Hon får ingen ärlig input från honom eller ett vuxet diskuterande om de resor som de gjort! För det är ju ingen idé att han säger något! Och hon ska verkligen veta att att han följer med är en enorm uppoffring! Och hon ska också veta att han måste följa med som ett helt viljelöst offer! Han stackarn, har ingen “say so” rörande nånting!

Så han har all anledning att svära mellan tänderna, men fullt hörbart:

“FUCK!!!!”

när de råkade stöta ihop när de skulle korsa en väg i en fantastisk nationalpark på väg för att handla kvällsmat första kvällen. Efter en faslig massa dividerande om vad som skulle göras, vad som skulle handlas osv. Hon minns inte exakt nu!
Det måste bråkas om ALLT??? För att göra hela resan så otrivsam som möjligt! Vadå, lugnt komma överens i en anda att dra sitt strå till stacken för att göra resan till en så fin upplevelse som möjligt (de var ju ute på en av de resor de gjort som egentligen var rätt fantastiska och som borde ha varit minnen för livet på alla sätt och verkligen berikat deras liv och varit något att verkligen se tillbaka på med glädje)?

Nej visstja, hon vill ju diktera allt! Och hon har tänkt ut allt? Planerat allt från start till mål? Helt i sitt eget huvud? Utan att fråga honom! Naturligtvis! För sån är ju hon!!! Är hon??? Stackars han!!! Och allt detta måste han stå ut med i hela fjorton dar!

Hon ska verkligen inte sväva i tvivelsmål om vad han tycker om detta!!!! Inte glömma det en enda dag! Inte en halv dag ens! Ha kul ihop är uteslutet! Hon är ju världens uslaste resekamrat! Stackars, stackars han! Har har verkligen anledning att svära och vara irriterad!!!

“FUCK!!!!!”

Offerrollen. Den passivt-aggressive spelar gärna offer. Han kommer att vara det oskyldiga offret i allt som händer, även när det är han som beter sig illa.

Ett exempel är mannen som slår sin sambo, bara för att säga att han aldrig skulle slagit henne om det inte var för att hon provocerade honom.

Eller mannen som säger elaka saker till sin hustru, och samtidigt säger att han aldrig skulle behövt säga allt detta om hon…”

… inte var som hon var! Och hon bör alltså ofta upplysas om hur hon är! För att rättfärdiga hans irritation, svärande, arga frågande vad hon menar osv!

Nej, hon är ju verkligen bedrövlig!!!! Han har all anledning att reagera samt inte minst “assert himself”! Helt tveklöst! Dagligen! Han får absolut inte släppa efter på detta! Så som hon är! Man kan absolut inte lugnt diskutera med henne!

“Man kan rusta sig bättre genom att stärka sin egen självkänsla, inte ge folk en andra chans samt fokusera på att man inte kan förändra eller ‘rädda’ någon annan.”

Nej, det borde hon inse!

“Det går inte att ha en sund kärleksrelation med en passivt-aggressiv person, eftersom den personen är rädd för intimitet. Den passivt-aggressive är rädd för allt som kan upplevas som beroende av en annan person och vill därför hellre kontrollera sin partner i syfte att hålla distansen.”

Detta kan nog stämma! Han är rädd för närhet? Och beroende?

En “riktig man” hävdar sig själv!

“Misshandlaren”:

“Misshandlaren drivs av ett stort behov att ha makt och kontroll. Han kan kontrollera gräl, diskussioner och beslutsfattande, han kan välja att kontrollera kvinnans personliga frihet eller han kan kontrollera det gemensamma föräldraskapet om paret har barn.”

Ja, han vill kontrollera “allt” och rättfärdigar det med hur hon är! Han håller långa utläggningar om hur hon är!

Slår henne: är inte detta manipulativt? För att kontrollera henne, nästan allt i deras liv, hindra henne från att göra saker “som hon vill”?

“Allt” görs till maktstrider! Viktigt som oviktigt! Men hon har lika mycket som han också rätt att uttrycka starka åsikter om och när hon har såna! Utan att det ska behöva hota honom eller hans lika stora rättigheter!

“Det finns två typer av makt: personlig makt (att bestämma över sig själv och rätten att leva sitt liv som man vill) respektive makt över någon annan. Misshandlaren vill ha makt över någon annan, dvs den han säger sig älska.

I misshandlarens verklighet har man antingen makt, eller inte. Ett gräl är för misshandlaren ett krig. Antingen vinner man, eller så förlorar man, och han vill vinna.”

Detta stämmer verkligen! Men vad är det för relation som nästan ständigt är ett krig och ett hävdande av sig själv???

“Han kan göra vad som helst för att vinna, att vara den som har makten. Det är därför han kan börja ta till fysiskt våld om han upplever att kvinnan inte ger med sig.

Misshandlaren lever inte i en verklighet där var och en har sin egen personliga makt, utan i en verklighet där den ena alltid har makt över den andra, där den ena är överlägsen och den andra underlägsen

Det här synsättet kan ta sig uttryck /…/ i hans personliga humor (i form av ‘skämt’ som egentligen är kränkningar eller innehåller en nedlåtande attityd), i hans sätt att se på världen /…/

Misshandlarens beteende drivs av attityder och värderingar, inte av känslor. Han anser sig ha rättigheter och privilegier som inte partnern har. Han drivs av attityden: ‘Du är skyldig mig’.”

Ja, han anser att han har rättigheter som han inte tillerkänner henne!!! HAN får reagera och har anledning att reagera, det har hon ALDRIG! Och han anser att hon är skyldig honom att be om ursäkt! När hon reagerat över något han sagt eller hur han uttryckt sig eller reagerat! Han har rätt, men inte hon! Och hon ska alltså be om ursäkt för att hon reagerar, blir arg eller ledsen!

Ja, han är en misshandlare!

Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…

June 6, 2017 § 8 Comments

12

Han blir aggressiv utan provokation! Nejmen visstja, hans aggressivitet beror ju på hur HON är! På grund av hennes egenskaper är det som han blir arg och aggressiv!

För själv saknar han alla egenskaper som nån (hon) kan irritera sig på och som hon skulle kunna uttrycka irritation över!?

Faktum att hon har hållit och håller tillbaka från att uttrycka denna irritation av omsorg. HAN bryr sig inte om om hon blir ledsen, arg eller sårad!?

Men hur vore det om hon började som han? Hur skulle han reagera? Och hur var det nu med den gyllene regeln?


Det kan bara var synd om en i taget? Eller kan det vara synd om båda samtidigt? Och göra inte bara hennes utan också hans liv plågsamt?

Han gör ju inte sitt eget liv bättre heller! Men det struntar han i, självdestruktivt? Och samtidigt gör han andras liv ganska mycket mindre kul! Destruktivt! Hämnas, men på rätt person eller en totalt oskyldig, som har visat enormt mycket omtanke och omsorg och fortfarande visar sån, men känner en aning mindre lust att anstränga sig… 😦

Det finns ett uttryck för detta: “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande.”

Hon har kallat hans reaktioner “irritation”, men det vore riktigare att kalla dem “aggressiva”!

När hon berättade att de blivit erbjudna en vattentank, om de nu accepterar den, och föreslog att de skulle ställa den “därbakom” och pekade i riktning mot uthusen frågade han aggressivt vad hon menade.

“Måste du låta så arg?”

frågade hon, en fråga hon inte har brukat ställa tidigare.

Och då satte en “rant” igång om att han inte förstår, hur hon är osv.

Hon läste nyligen om män och testosteron, sagt av en man, aggressivitet går att kontrollera! Hur förklarar man annars att den misshandlande mannen inte misshandlar chefen? Chefen är mer sannolikt en person man är arg på än kvinnan därhemma!

Han reagerar aggressivt för minsta lilla sak. Vilket svar får man mest troligt på detta? Dessa reaktioner kontrollerar mannen i högre grad mot andra och i mindre grad mot den/dem därhemma, vilket också visar att dessa impulser går att kontrollera!

Sen rättfärdigar han sina reaktioner med hur hon är. Frågan är vem som han anser är “the bad guy” här? Och när hon reagerar på hans aggressivitet så undrar han om hon nu ska få honom till att vara “the bad guy”!

Hon svarade att om de ska diskutera vem som är “the bad guy”, så får de nog diskutera detta i all evighet (och är en sån diskussion särdeles konstruktiv?). De kommer inte att lösa något med detta. Ursprungssaker som detta var de ska ställa en ful, men praktisk vattentank, OM de nu accepterar den (vilket hon INTE tagit för givet!).

Har det, som sagt, slagit honom att hon inte reagerar på honom för hur HAN är, vilket inte betyder att det inte skulle finnas saker att reagera på! Eller?

Nej, han ska INTE ha roligt, nånsin! Om han följer med så ska hon klart och tydligt veta att det är en stor, stor uppoffring från hans sida!

Har det alltid varit så? Från tidigt? Han skulle inte spela med i spelet “den lyckliga familjen, som har en trevlig söndagsmiddag, där barnen artigt svarar på tilltal”? Och så har han fastnat i detta? Vad har detta betytt för hans liv och hans senare relationer? För dem han levt med? Är det konstigt att tidigare fruar reagerat?

Alla har lidit och varit förlorare! Inte minst han själv! Det struntar han blankt i? Om han då förpestar livet för en annan, helt oskyldig, som inte hade med detta tidiga att göra ett endaste dugg, det skiter han i?

Det är bara andras fel. Det där med “annanismen” som en kvinnlig psykiater skrev om, som kommentar…

Utmattning och mer om destruktivt berättigande …

May 1, 2017 § 6 Comments

Intill döden trött på allt gnällande och all irritation över allting! Smidigheten är noll!

“Jag hatar den här rishögen!!!”

sa han.

När det ska lagas mat är det alltid något krångel, när det ska handlas likaså. Ska de förflytta sig från ett ställe till ett annat är det så gott som alltid något.

Inget får gå fel!

Vad för hemskt händer om något “går fel”?

Jag tror inte han märker hur han låter! Missnöjd och otillfredsställd är grundstämningen.

Vad för farligt skulle hända om han var nöjd och glad och belåten? Och kanske också lite tacksam för att saker är som de är?

Efter att ha hört om allt dumt och alla dumma och allt missnöje och otillfredsställelse i snart fem år är hon intill döden trött! Ständigt påslag av stress! Som håller på att nöta ner henne totalt! Envist nöta ner henne!

Är det det han vill åstadkomma? Hon ska aldrig känna sig glad och nöjd och lite säker?

Var har han fått detta ifrån? Tror han att man ska bete sig så som man, eller vad handlar det om? Hur har han blivit sån här?

Han klagar och anmärker och håller långa, oerhört tröttande utläggningar om hur han vill ha det! Som inte tål motsägelse! Projicerar han detta på andra? HUR är hans glasögon färgade?

Är det hennes uppgift att klura ut honom? Försöker han förstå henne? NEJ, skulle jag med eftertryck påstå! Gyllene regeln gäller tydligen inte här? 😉

Han förstör ju för sig själv! 😦 Skapar olust och gör dem närmast ledsna och arga och aviga! Om man är så negativ så riskerar man att göra den mest positiva avig!

Mänskliga rättigheter…

April 27, 2017 § 4 Comments

Det är verkligen mycket att göra i världen! 😦

Jag tänker också på det som händer i Syrien och flyktingar därifrån i stor skala, samt alla båtflyktingar på Medelhavet etc. Hur är det med engagemanget i det?

Det borde tas krafttag mot ALLT detta. Och varifrån kommer övergrepp av alla slag mot grupper, kön osv? Vad bottnar det i?

George Lakoff skriver redan 26 juli 2016 i “Understanding Trump- Who supports Trump and why”:

“The answer requires a bit of background.

In the 1900’s, as part of my research in the cognitive and brain sciences, I undertook to answer a question in my field: How do the various policy positions of conservatives and progressives hang together?

Take conservatism: What does being against abortion have to do with being for owning guns? What does owning guns have to do with denying the reality of global warming? How does being anti-government fit with wanting a stronger military? How can you be pro-life and for the death penalty?

Progressives have the opposite views. How do their views hang together?

The answer came from a realization that we tend to understand the nation metaphorically in family terms: We have founding fathers. We send our sons and daughters to war. We have homeland security.

The conservative and progressive worldviews dividing our country can most readily be understood in terms of moral worldviews that are encapsulated in two very different common forms of family life: The Nurturant Parent family (progressive) and the Strict Father family (conservative).

What do social issues and the politics have to do with the family? We are first governed in our families, and so we grow up understanding governing institutions in terms of the governing systems of families.”

Har vi växt upp med auktoritär uppfostran? I vilken grad? Men både söner och döttrar har också gjort upp med sån uppfostran!

In the strict father family, father knows best. He knows right from wrong and has the ultimate authority to make sure his children and his spouse do what he says, which is taken to be what is right.

Many conservative spouses accept this worldview, uphold the father’s authority, and are strict in those realms of family life that they are in charge of. When his children disobey, it is his moral duty to punish them painfully enough so that, to avoid punishment, they will obey him (do what is right) and not just do what feels good.

Through physical discipline they are supposed to become disciplined, internally strong, and able to prosper in the external world.

What if they don’t prosper? That means they are not disciplined, and therefore cannot be moral, and so deserve their poverty. This reasoning shows up in conservative politics in which the poor are seen as lazy and undeserving, and the rich as deserving their wealth.

Responsibility is thus taken to be personal responsibility not social responsibility. What you become is only up to you; society has nothing to do with it. You are responsible for yourself, not for others — who are responsible for themselves.

Winning and Insulting

As the legendary Green Bay Packers coach, Vince Lombardi, said,

‘Winning isn’t everything. It’s the only thing.’ In a world governed by personal responsibility and discipline, those who win deserve to win.

Why does Donald Trump publicly insult other candidates and political leaders mercilessly? Quite simply, because he knows he can win an onstage TV insult game.

In strict conservative eyes, that makes him a formidable winning candidate who deserves to be a winning candidate. Electoral competition is seen as a battle. Insults that stick are seen as victories — deserved victories.”

Män som är oerhört upprörda över fallet med den arabiska kvinnan, men vadå kvinnor i allmänhet och kvinnan man lever med i synnerhet? Hur beter sig mannen ifråga där? 😦 Inte som den auktoritäre, eller?

Vilken kvinnosyn har han?

Han och yngre man är på krigsstigen mot feminismen… Vad för kvinnosyn har de? Vad för manssyn? Vad för samhällssyn? Vad för människosyn?

Är de mer vidsynta än alla dem de har omkring sig? Är de mer tillåtande, än dem de har omkring sig, rörande annan syn än de själva har? Är de de har omkring sig mindre tillåtande mot andra och deras syn på världen än de själva är?

Hur tolerant är han? Hur toleranta är de? Hur behandlar de kvinnor/na omkring sig? Respekt- och hänsynsfullt? Lyssnande? Utan att avbryta? 😉

Det finns verkligen anledning att ifrågasätta mansrollen!!!??? Genom historien så är det ju MÄN som satt igång de flesta krig, som begått och fortfarande begår majoriteten av alla brott som begås osv! Och, ja, fler män begår självmord!

ÄR män och kvinnor verkligen så olika av naturen?

Se tidigare postningar angående “Levant and the socialization of men” samt “William S Pollack on depression in men and therapy for men.”

Om han/de verkligen var måna om kvinnor så skulle de bete sig ganska mycket annorlunda i verkliga livet!? 😦 Inte minst mot dem de har närmast! Tveklöst! Så vadå, vara kvinnors försvarare?

Han var så upprörd angående Dina Ali Lasloom och trodde att hon redan nu är mördad. 😦 Men jag kan inte låta bli att för mig själv tänka, ganska rejält ironiskt: hur är det egentligen med hans inställning till “det svaga könet”? Och undra var engagemanget är för de tusentals, ja, miljontals andra som lever i diktaturer runt om i världen? I “diktaturer” inom familjens ram också!? Och hur god representant är han själv rörande hur han behandlar kvinnor, inte minst den han lever med?

Så jag kan inte engagera mig ett enda dugg, tyvärr, angående denna Dina! Har lust att säga, ganska argt, att “Jag hoppas hon är död!!!” 😦 Nej, naturligtvis är det bedrövligt att det är som det är och hur kvinnor har det i Saudiarabien troligen. Men jag tror även där finns andra röster: som påstår, med emfas, att kvinnans situation inte alls är så dålig som påstås! Att det finns saker i den kulturen som snarare gynnar kvinnor! 😦

Allt är relativt och flytande??? 😦 Det finns inga sanningar? Allt är lika riktigt och lika fel? Det finns inga grundläggande sanningar eller en grundläggande moral och etik, som går över alla nations- och könsgränser!!!???

Som att visa respekt och hänsyn, liksom ett litet barns grundläggande behov är lika över hela jordklotet, tror jag! Och små barn har samma grundläggande behov, vare sig de är födda som flickor eller pojkar! Det är för att dessa inte blir fyllda i olika grad eller kanske knappt alls som vi får alla de problem vi har!

Och återigen; jag är väl påläst (kolla hela väggen med böcker i min lägenhet!!!), samt jag har gått i terapi i dryga tio år hos flera olika terapeuter! Att jag inte skulle ha lärt mig något eller ha några insikter är ju bara – skitsnack! Kom inte och tala om vad jag borde se för att bredda min “world view”! Jag skulle kunna kontra med detsamma! Ju! Och ge en lång lista med tips på böcker, artiklar, personer osv osv osv.

Man kan ju bara kolla in mina bloggar… Med det sagt så är det ju en massa jag inte känner till eller vet!

Deras bristande respekt är rättfärdigad i deras ögon!!! För kvinnor är som de är! Men de kanske inte är så mycket bättre själva än dem som misshandlat denna Dina? Dina hade ju trots allt kraften att ta sig till Indonesien! Var kom denna kraft ifrån i en kultur som trycker ner kvinnor?

Innan ni börjar slå er för bröstet kan ni ju granska er själva!!!

Och det är HON som ska hålla kontakt och ringa honom! Att han själv skulle kunna höra av sig är helt otänkbart, dvs hålla kontakten med henne och ringa? Den tanken har inte slagit honom?

Ologiskt, inkonsekvent! 😦 Var är logiken?

“Jag är så trött i armen av att hålla upp telefonen!”

sa han för att han inte ville höra vad hon hade att säga vidare! Själv blir han rasande om hon inte sätter sig ner och sitter still och lyssnar på honom! Ser han inte detta? Märker han det inte själv? Vad???

“In the strict father family, father knows best. He knows right from wrong and has the ultimate authority to make sure his children and his spouse do what he says, which is taken to be what is right.”

Man får inte säga emot honom eller ifrågasätta nånting det minsta!

Men att mannen beter sig så här betyder inte nödvändigtvis att hans egen far varit så här??? Han kan ha haft en oförutsägbar och dominant mamma som format detta beteende hos sonen? Och, ja, han fastnar för kvinnor som han vågar behandla auktoritärt?

Så tror jag att det är i detta fall!

Det stämmer verkligen att Könsroller som skadar hälften av samhällets medlemmar skadar den andra hälften också… och skadar barn i familjer med föräldrar som formats av dessa könsroller.

“Nu studerar allt fler psykologer så kallad ‘toxic masculinity’, alltså ‘giftig manlighet’. Inte för att demonisera män, utan för att förstå hur beteenden som uppmuntras hos män är skadliga för alla inblandade.”

🙂

“Men det finns förbättringspotential. Bilden av vad som är manligt har förändrats genom historien. Alltså kan dagens män också ändra sig.

– Bara för att du alltid har betett dig på ett visst sätt behöver det inte betyda att du inte har något val, säger Y. Joel Wong vid Indiana University, en av den nya studiens författare, till Popular Science.”

🙂

Se “APA Handbook of Men and Masculinities”:

“The handbook is divided into four sections.

  • The first section addresses historical, conceptual, and methodological issues. Readers will be exposed to a wide range of theoretical perspectives on men and masculinities (e.g., biological, evolutionary, social norms, gender role conflict, social constructionist, and feminist) as well as methodological (quantitative and qualitative) approaches to studying men and masculinities.
  • The second section examines specific populations of men with a strong focus on developmental, cultural, and sexual orientation diversity.
  • The third section focuses on specific topics relevant to men’s lives, such as careers, education, sexism, violence, and emotions.
  • The fourth and final section addresses several application domains, including men’s helping seeking patterns, physical health, mental health, and experience of psychotherapy.

Each chapter investigates future directions, along with unresolved issues or emerging concerns.”

Vad är att konstruktivt stå upp för sig själv? Handlar det om destruktivt berättigande? Att man anser sig ha rätt att bruka våld, känslomässigt och verbalt?

April 4, 2017 § 16 Comments

vågskål

Vad är att stå upp för sig själv? Att trycka ner andra? Bara hävda sitt och inte lyssna? Kanske inte vilja höra?

Felet ligger helt utanför en själv?

“Denna tendens hos pojkar att lägga skulden för skador på yttre faktorer har också bekräftats av en intressant studie som nyligen genomförts av Gilette, i vilken man undersökte rakvanor hos manliga och kvinnliga vuxna. 

När en man skär sig när han rakar sig, fann studien att han vanligtvis klandrar rakapparaten. När en kvinna råkar ut för blodvite när hon rakar sig tenderar hon att klandra sig själv.”

Är han helt omedveten om hur sårande och kränkande en massa påståenden om hur hon är är? 😦 Oerhört sårande? Väldigt “hurtful”!

Vad förväntar han sig vinna på att såra henne stup i kvarten? På att vara irriterad dagligen på än det ena än det andra?

Skålen med fel och brister är i botten gällande henne? Goda sidor, omtanke, bry sig om, de bra sidorna är lätta som fjun och förmår inte väga upp allt det negativa ett enda dugg? Den senare skålen flyger upp i luften, ja, lättar till och med!?

Man skulle lätt kunna bli totalt knäckt över alla påpekanden under årens lopp av alla de negativa, dåliga, baksluga egenskaper hon har och hon skulle helt kunna förlora tron på sig själv. Som om hon är världens mest självsäkra redan och behöver tas ner på jorden! 😦

Hade hon varit 30-40 år yngre hade hon kanske verkligen varit helt knäckt? 😦

Så här håller hon INTE på med honom! Och hon håller inga långa “rants”! Om hon skulle försöka skulle det inte lyckas, men han får gå på och minsta försök att bryta in är som att hälla mer bensin på elden. 😦

Hon tvingas, med verbalt och känslomässigt våld, att stå (men helst ska hon sitta) och lyssna och oavvänt titta honom i ögonen!

Han har sagt att hon använder honom som “punchbag”… Men det är ju HAN som använder henne för att avreagera sig över allt!

Han klagar på henne i stort sett är det nånting, större eller mindre, varje dag? Det går inte en enda dag utan att det är något som är fel och inte bra, främst med henne! Och han anklagar henne för att vilja göra illa. Vem är det som gör illa vem?

Vad fick de tidigare kvinnorna höra? De hade också en massa irriterande egenskaper?

Varifrån kommer allt detta missnöje och all denna otillfredsställdhet från? Finns det NÅN som skulle kunna tillfredsställa den och bli så perfekt att det inte finns något att bli irriterad på? 😦

Är denna något HAN egentligen borde ta itu med?

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

Precis, det är så det är här också! Men han tvingar henne (med verbalt och känslomässigt våld) att stå kvar och lyssna och höra hur dum och fel hon är!

Dvs det ÄR mindre sannolik att en kvinna går till aggressionshandlingar! OM hon gör det är för att hon så till den grad blivit provocerad? 😦

VILL han framställa kvinnor som riktigt djävliga, så framstår hans mamma inte fullt så djävlig? 😦 Och omedvetet försöker han trigga kvinnorna han har och har haft allra närmast att visa alla dåliga drag han kan? Förr eller senare har detta skett? I början har det varit lugnare, men så småningom har irritation och vrede växt?

Omedvetet triggar han igång detta allt han kan? Och han har ju uppenbarligen lyckats med det: Hans första fru fick ett vredesutbrott ur det blå när de campade i New Mexico. Hans andra fru slängde saker efter honom och tillbringade en halv dag på andra våningen i huset etc …

Hon har träffat båda dessa kvinnor, så… Gillar den senare.

Är det en otillfredsställelse inom honom det handlar om? Behov som aldrig fyllts? Behov som inte går att fylla längre? Däremot finns det vuxna behov som han mycket väl skulle kunna fylla och därmed få ett rikt och kanske rentav fantastiskt liv? Dessa möjligheter dödar han självdestruktivt? Risken är att han kommer att dö vrålarg? 😦

Är det en kärleksrelation…

March 20, 2017 § 3 Comments

a

…eller ett krig???

Vad ÄR “kärlek”?

Innan jag säger hur den andre är försöker jag fråga mig hur är jag själv? Jag vill inte kasta sten i glashus? En strategi jag har sen jag gick i många år av terapi, tror jag.

“Måste du klura ut honom?”

undrade A. Dvs hitta ursäkter för hur han beter sig, förstå honom!?  Men sker detta i motsatt riktning? För henne behövs inga ursäkter och ingen förståelse för hennes situation eller att hon är som hon är? Behövs inte det? Det är inga fel på honom, men hon är en djävul?

Han kan inte rå för hur han är, men det kan hon, eller? Han kräver uttryckligen förståelse och inlevelse, men hur är det med den i andra riktningen, ömsesidigt? Vänta nu, hur var det nu med den gyllene regeln?

Och vadå ömsesidig hänsyn? Både hon och han borde få plats med allt vad det innebär, där ingen måste ta mer ansvar eller hänsyn?

Vi borde kräva och förvänta oss minst lika mycket hyfs av män som av kvinnor, av pojkar som av flickor!

Jag fick höra om nya rön att pojkar och flickor faktiskt är olika. Kunde inte låta bli att undra (men det kom inte omedelbart) om det var en ursäkt för att män är “jerks”? Vilket också ger dem rätten av vara “jerks”?

Jo, just det: är det ett rättfärdigande (ursäkt) för hur män är? Ett sätt att fint skyffla ansvaret på kvinnan? Kvinnans ansvar att förstå och tänka på stämningen? Så om det är grus i maskineriet så är det enbart hennes fel och ansvar, inte hans? För han är som han är och hon valde honom som han är!

När hon försöker säga att hon inte tror hon kan ändra sin personlighet så börjar han säga emot henne. 😦 Men vänta nu, du har sagt att hon valde honom, med allt vad det innebär, men hon ska ändra sig!?

Är det ett krig? En krigszon? Är det en kärleksrelation eller ett krig? Man måste ständigt vara på sin vakt? ALDRIG slappna av? När man kommer in i köket känna av om det är krig eller fred!?

Hmmm, hur var det nu med det där “Jag är inte din fiende!”? Vem ser vem som fiende och motpart i ett krig? Och som en som måste bekämpas från stort till smått?

Är han så hjärntvättad med detta från tidigast i livet med sin mamma (och pappa)? Att relationen mellan familjemedlemmarna var som den mellan krigförande? Där mamman hade all makt? Och nu tar han det med in i sina äktenskap och relationer med kvinnor? Där kvinnan måste bekämpas ner till…?

Han talar om hur hon borde lägga fram saker, säga. Tänk om hon skulle göra detsamma, hur vore det? Hur vore det om vi båda höll på och talade om för den andra? Blir det nån tid över till något annat? Och borde det vara annat vi riktar vår energi på? Sånt som rör vårt liv? Rikta energin mot det?

Är det ett krig, där det är livsfarligt att lägga ner vapnen? 😦

Where Am I?

You are currently browsing the destructive entitlement category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....