Att ha kvinnor som måltavla – ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!

August 12, 2017 § Leave a comment

angry-white-men

Michael Kimmel skriver på s 173 i kapitlet “Att ha kvinnor som måltavla – vardags-Sodinis”:

“Varenda dag är det liknande minihärjningståg i Amerika, som individuella George Sodinis och George Huguelys illa slagna och tilltygade kvinnor.

Det är paradoxalt att män kan mörda kvinnor de säger sig älska.”

s 174:

“Den amerikanske chefen för hälsovården har deklarerat att attacker från manliga partners är orsak nummer ett rörande skada av kvinnor mellan femton och fyrtiofyra års ålder.

Enligt standardläroböcker för sjukvård söker mer än en miljon kvinnor sjukvården varje år för skador relaterade till misshandel, detta utgör ungefär 100 000 dagars sjukhusvistelse och 30 000 visiter till akutmottagningar.”

Vilka kostnader blir detta – och vilket lidande?

Forts. s 174:

“En tredjedel av alla kvinnor som mördats har mördats av en intim partner (jämfört med ungefär 3 procent av de manliga mordoffren). Mer än tre fjärdedelar av dessa offer stalkades av sin partner först. 

Mord rankas nummer två (efter olyckor) som ledande orsak till död bland kvinnor – och det är DEN ledande orsaken till död bland gravida kvinnor./…/

Hoten mot kvinnor utvidgas bortom faktiska mord eller övervåld – för att helt enkelt framkalla rädsla i kvinnors liv.”

Varför har män såna drivkrafter? Varifrån kommer allt detta hat och våld ifrån?

Forts. s 175:

“Exfruar dödar sällan sin exmän, de är glada att ha kommit undan och är ivriga att fortsätta sina liv. Expojkvänner och exmän verkar ha svårt att släppa taget./…/

Motivet för kvinnor att döda är ofta för att skydda sig själva, antingen i omedelbart försvar i en våldsam konfrontation eller planerat av en kvinna som inte ser någon annan väg ut.

Män eller pojkvänner dödar sällan sina partners i självförsvar: ofta eskalerar våldet i hemmet bortom vad som tidigare skett eller så planerar mannen mordet på henne ganska överlagt.”

Ja, som Ronald Levant har skrivit: kvinnor måste provoceras för att agera aggressivt, till skillnad från män, som agerar aggressivt utan att ha blivit provocerade.

Och Kimmel menar att män inte kan skylla på testosteronet: de KAN kontrollera sin aggression och man kan visa att de också gör detta. Se också Allan Wade angående detta.

Vidare s 175:

Sociologerna R. Emerson och Russell Dobash och deras kolleger räknar upp några av dessa skillnader [för länk till studien: se också här]. 

‘Män dödar ofta sina fruar efter långa perioder av ihållande fysiskt våld ackompanjerat av andra former av misshandel och tvång; rollerna i såna här fall är sällan, om nånsin, de omvända. Män utför familjemassakrer, dödar maka och barn tillsammans; kvinnor gör inte detta. Män jagar och dödar vanligen kvinnor som har lämnat dem; kvinnor beter sig sällan på liknande sätt. Män dödar fruar som del av planerat självmord; jämförbara ageranden av kvinnor har man nästan inte hört talas om. Män dödar som svar på avslöjanden av otrohet; kvinnor svarar nästan aldrig på motsvarande sätt; även fast deras makar oftare är otrogna.”

Om R. Emerson och Russel Dobach.

s 176:

“Enkelt uttryckt, kvinnor dödar sina partners när de känner att deras liv, eller deras barns liv, är i fara; män dödar sina partners när de känner att deras känsla av berättigande och makt är gäckat. Det är skillnad/ganska annorlunda.

Det som är intressant är att intimt våld av partner i hemmet har minskat över de senaste trettio åren, denna minskning handlar nästan enbart om antalet MANLIGA offer. Enligt amerikanska justitiedepartementet så mördades 1 597 kvinnor och 1 348 män av sina makar eller partners 1976; 2006 hade antalet minskat till 1 159 kvinnor och 385 män. 

(Anledningen är troligtvis ökningen av skyddade platser för slagna kvinnor tillsammans med ökat stöd för offer och större allmän medvetenhet vilken har gett kvinnor en större känsla av att de har valmöjligheter andra än mord och många lämnar sina misshandlande partners. Så, ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!)

Det enorma antalet fysiska skador är bara del av historien när våld i hemmet också krossar själen och förintar självkänslan hos ett oräkneligt antal kvinnor i USA. ‘Ungefär hälften av de slagna kvinnorna säger att det psykologiska våldet är mer ödeläggande än det fysiska våldet,’ säger Lundy Bancroft, expert på våld och författare av ‘Why Does He Do That?’ (2003). 

Dessa vardags-Sodinis uttrycker samma vrede och gör samma anspråk på samma sårade berättigande som de som slår, våldtar och mördar de kvinnor som de påstår sig älska.”

Detta är knappast kärlek. Hur är det med mäns förmåga att verkligen älska? Vad går de här männen miste om? Varför ifrågasätter de inte den snäva roll de uppfostrats och socialiserats in i, samt riktar vreden där den borde riktas?

Jo, han anser sig vara sårat berättigad att bli irriterad, klaga, anklaga, vara missnöjd och otillfredsställd på henne och sitt liv, men har hon färre anledningar att reagera (fast hon inte uttrycker eller agerar ut det) eller rättigheter?

Levant skulle kalla detta destruktivt berättigande: att man anser sig ha rätt att misshandla, psykiskt/känslomässigt, fysiskt och/eller sexuellt, samt i extremfallet mörda…

Makt, dominans och kärlek, kan de samexistera? Vidare lite om närhet, homofobi, social förmåga, känslighet för andra, större känslointelligens…

June 25, 2017 § 23 Comments

FB_IMG_1498180120614

Claes Schmidt skriver på s 218 i boken “Från man till människa”:

“Där det finns makt och dominans, finns ingen kärlek. Varför har så många män svårt att se det?”

Ja, det är himla sorgligt.

Psykologen Johan Ydrén har skrivit att självhävdelse bör innehålla respekt för den andra parten. Dvs det är inte fråga om dominans. Bör inte vara det. Då blir den självhävdelsen bara en fråga om att ta makt och dominera och inte bry sig om den andra parten. Jo, det är vad som sker i denna relation?

Det är ju inte bättre att han dominerar än att hon gör det! Det är inte bra om nån dominerar! Dominerar hela tiden. Det kanske kan vara både samverkan/samarbete, lugnt resonerande samt att endera dominerar vid vissa tillfällen, men att det är en balans där båda är bekväma.

Det inte ett antingen/eller, utan ett både/och. Borde vara det.

Johan Ydrén:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter.

Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.”

Och vidare:

“Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han [hon] försvarar dem inte heller mot angrepp från andra.”

Och det är denna roll han mer eller mindre omedvetet vill att hon ska anta? Traditionellt är det också så som kvinnor har socialiserats: in i den undergivna rollen och att (ensamt) ta ansvar för stämningen.

Vilket också gjort (och fortfarande gör) kvinnor rädda för att vara dominanta och vilja bestämma. Och troligen för rädda att uttrycka idéer, synpunkter och behov, tror jag. Detta komplicerar att hitta den där balansen och jämlikheten och att undvika onödig friktion? En “riktig kvinna” är inte dominant och försöker inte bestämma! Det är okvinnligt! 😦

Något alla par får kämpa med i olika grad om de strävar efter jämlikhet? Allt på grund av de roller vi socialiserats in i.

Vad är en kärleksrelation? Borde den vara en fråga om maktkamp? Och vad är det i så fall för kärleksrelation?

“Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.”

Och det är så många män genom historien betett sig! Och förväntat sig inga mothugg, utan bara skrämd undergivenhet?

Det är knappast kärlek och ingen jordmån för kärlek, ömsesidigt givande och tagande där båda parter är fria och får växa fritt.

Att vara sur, irriterad, snäsig, aggressiv, attackerande är inte särskilt kärleksfullt eller uttryck för omtanke om den man borde känna omtänksamhet mot. Ungefär som om han måste ta till storsläggan mot henne!

Om den andra parten inte slutligen reagerar så vore det konstigt? Den grundattityden (som han faktiskt visar) påverkar den andra parten förr eller senare?

Claes Schmidt refererar till professor Kerstin Uvnäs Moberg att i synnerhet män skulle…:

“… vinna på att visa mer närhet.”

Kunna visa mer närhet skulle jag vilja tillägga. Män har uppfostrats och socialiserats så att de helt enkelt har svårt att visa sån? Uvnäs Moberg säger:

“Vi skulle haft mindre homofobi.”

Jo, han är rädd för att bli misstänkt som “gay”! Schmidt skriver vidare:

“Hon hävdar att bristen på närhet och homofobi hänger ihop. Närhet producerar antistresshormonet oxytocin.

Får män en extra dos av hormonet dämpar det ångest, ökar den sociala förmågan, ger mer känslighet för hur andra mår och skapar högre känslointelligens.

Oxytocinet stärker banden mellan människor och fungerar som ett kitt i både par- och vänskapsrelationer.

Oh no, don’t come close! Bryskt skuffar han undan henne i sängen så hon vaknar om hon har somnat! 😦 Hur ska hon reagera? Inte alls? Om hon blir ledsen, vadå?

Och det är ju så här män uppfostrats: hårda och icke-behövande, men samtidigt beter de sig som “det största barnet.” Levant eller Pollack skriver om detta i sina böcker om manspsykologi.

“Hormonet håller helt enkelt tillbaka testosteronet, det som gör killar till vilddjur…”

skriver Claes Schmidt, en man.

Och den här aggressiviteten föder inte den också, om inte förr så senare, aggressivt svar hos den andra parten, även hos kvinnor?

För sjuttioelfte gången: män behöver inte provoceras för att bli aggressiva, medan kvinnor behöver provoceras! Även den mest tålmodiga kvinna reagerar om inte förr så senare? Kanske bara med gråt? 😦

Vadå ömsinthet och kärleksfullt överseende och tolerans? Nej, icke sa Nicke!

“Rör mig inte!!! Kom inte hit!”

I affären reagerar han över folk som tränger sig. Hon kan inte riktigt förstå det: hon upplever inte att folk tränger sig. Fast, jo, hon kan förstå att han har behov av större avstånd än de flesta, förmodligen har han goda skäl till det, men…

Och

“Det är inte synd om dig ett enda dugg!!! (bara om mig)”

Och detta trots all omsorg från henne och all vänlighet från hela hennes familj, släkt och vänner. Det är ju oerhört sorgligt, men oerhört tungt för den som lever med honom. Gör henne konstant ledsen och arg – och också nedstämd.

Han borde verkligen göra något åt allt detta. Nu behandlar han detta med cigaretter, som funkar som ångestdämpare, dock bara för stunden, och dessa håller på att förstöra lungorna (han har konstaterat emfysem för snart 2,5 år sen, då i startstadium av något slag).

Han har förstört både relationer, sitt liv OCH sin hälsa på att inte ta itu med sitt. Att göra det nu, i 60-årsåldern, kan vara oerhört smärtsamt kan hon föreställa sig. Kanske alltför smärtsamt? 😦

Otroligt sorgligt!


Se webbsidan “Män för jämställdhet”.

Från denna se “STOPPA MÄNS VÅLD – VI JOBBAR MED ATT FÖREBYGGA OCH UTMANA DESTRUKTIVA MASKULINITETSNORMER”:

“Om mäns våld

Män, manlighet och våld

Våld är mer än sparkar och slag. Det är handlingar, riktade mot någon annan, som smärtar, skadar, skrämmer eller kränker, eller får personen att göra eller avstå från att göra någonting mot sin vilja.

Något killar lär sig

Under uppväxten lär sig killar en förväntad mansroll. Den testas tillsammans med andra killar. Att inte leva upp till den rollen kan kosta på. Killar blir retade, slagna och ibland till och med misshandlade om de inte följer förväntningarna om att vara hårda, coola och tuffa.”

Och för en hel del killar är dessa krav inte kul alls, men de har svårt att värja sig mot dem.

“Våldet är en del av barns och ungas vardag

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhälles rapport ‘Unga och våld’ visar att många unga möter våld i sin vardag. Rapporten visar också att det finns kopplingar mellan våld och ungas värderingar kring jämställdhet och maskulinitet.

Maskulinitet och våld

Mer än 90 procent av allt anmält våld utövas av män. Risken för att ha utövat en våldsam eller kränkande handling ökar med mer än tre gånger gånger för killar som instämmer både i påståenden om stereotypa könsroller och i stereotypa påståenden om maskulinitet och femininitet jämfört med killar som inte instämmer i något sådant påstående.
 
Förebygga våld

Våld går att stoppa och förebygga. För att kunna göra det är det viktigt att vi förstår våld som något inlärt. Det betyder att det går att lära sig att inte vara våldsam. Att majoriteten av våldet begås av killar och män betyder inte att män, av naturen, är mer våldsamma än flickor, kvinnor och transpersoner. Våld och manlighet är intimt förknippat med varandra.

Det jobbar vi på MÄN med att förändra!”

Se vidare:

“Bryt normer

Vi på MÄN arbetar med att förändra manlighetsnormer. Vi vill förändra de normer som begränsar män, och stärka killar och män att agera jämställt. Destruktiva manlighetsnormer leder till våld och övergrepp. Därför genomsyras allt vi gör av normkreativa perspektiv och genusmedvetenhet.

Vi vill omforma och bredda ramarna för hur en kille eller man förväntas vara. Det ska vara positivt att visa omsorg och krama sina kompisar istället för att knuffas eller dra taskiga skämt. Vi vill att män ska göra demokratiska, jämställda och icke-våldsamma val, och att det som anses kvinnligt värderas högre.”

Samt slutligen se “Stötta killar.”

Istället för att bekämpa feminismen och kvinnor borde män jobba på att förbättra förhållandena för sig själva, inte minst, samt därmed även för dem de lever med, sina barn, för samhälle och värld!

Ta itu med sig själva (terapi t.ex.) och med mans- och maskulinitetsnormer!

Claes Schmidt skriver på s 220:

“Idag är det fortfarande tabubelagt för män att vara intresserade av jämställdhetsfrågor. Men alla män har mycket att vinna på jämställdhet. Vi får en bättre relation till kvinnor och barn och till andra män. Alla tjänar på ett mer jämställt samhälle.”

Nej, de skulle inte behöva kriga för minsta lilla småsak, hemma, när de gör saker, när de är ute och reser. De borde kunna samverka om vad som ska göras, lugnt och med positiva förväntningar att den andra vill komma till en lösning som inte bara hon, utan också han, är nöjd med! Inte minst att han begriper att hennes ambition inte är att dominera eller diktera eller bestämma! För hon vet att det knappast gynnar relationen, det de gör eller vill åstadkomma. Detta betyder inte att hon inte får uttrycka idéer eller ha åsikter, t.o.m. ibland starka såna, precis som han får (och tillåter sig)!

“Feminazis” – eller såna som Donald Trump utnyttjar arga, vita mäns våldsamma raseri, vilket ger dem samhälleligt bifall att göra som de behagar …

June 23, 2017 § 5 Comments

Först vill jag klargöra att jag är kvinna och för feminism, samt röstar socialistiskt.

Göran Greider i “Dalarna behöver mer feminism!”:

“Feminism handlar heller inte i första hand om könet kvinna, utan är ett stort försök av den mänskliga tanken att förstå och förändra det mest komplicerade som existerar i ett samhälle: Könskontraktet, genusordningen, det vill säga de finstilta och oftast outsagda och nedärvda relationer som formar och regisserar könets teater.

Feminismen i vid mening är projektet att befria både män och kvinnor ur traditionens makt./…/

Feminism innebär ofta kritik av det som brukar kallas ekonomism: att den enda måttstocken på allt det vi gör är den företagsekonomiska lönsamheten.

Borgerliga debattörer verkar oftare vara mer intresserade av att ‘företaget’ landstinget ska gå med vinst, än att landstinget levererar likvärdig sjukvård och fixar bra villkor för sina anställda.

Ofta, men inte alltid, sammanfaller ståndpunkterna på den vänstra halvan av politiken med de feministiska ståndpunkterna. Och det har inte alltid med man eller kvinna att göra./…/

Ändå är det knappast de borgerliga, kvinnliga partiledarna som går i bräschen för jämställdheten.”

Läser “Från Man till Människa” och får funderingar över samhällsklimatet och framväxten av främlingshat. Osorterade tankar följer:

Könsroller var tydligare förr. Diverse andra roller var tydligare förr också? Det gav troligen trygghet och en återgång till detta känns förmodligen som en återgång till något tryggt. Allra mest för en viss kategori av människor, med en viss tidigare historia?

De här rollerna var dock begränsande på en massa olika sätt, något man inte tänkt på eller förnekar.

Då skulle göra på ett visst sätt, leva på ett visst sätt. Män bland annat har fått undertrycka mänskliga sidor, med allt vad det innebär för dem själva och deras livskvalitet, men också vad det inneburit för dem de levt med inte minst, fruar och barn.

För dem som dessa roller inte stämde särskilt väl med deras personligheter eller som fostrats väldigt auktoritärt in i dessa roller kunde livet bli väldigt svårt och få stora konsekvenser.

Man fick inte utvecklas utifrån en viss ram. Kvinnor har erövrat nya områden, men män har inte riktigt hängt med och arga vita män har skapats.

Välbeställda kvinnor led av depressioner, personer som Claes Schmidt/Sara Lund fick leva i garderoben, skrivande människor sågs på med misstro, ägna sig åt musik eller teater var inget riktigt att syssla med osv. Det är tveksamt om det är något att längta tillbaka till! Men vi måste finna oss tillrätta i denna nya värld, där alla borde få existera. Så länge man inte skadar nån.

Och den här övergången är inte enkel i olika grad för ganska många människor. Går kanske inte helt smärtfritt för nån, men är ändå nödvändig?

Se “Why I Have No Sympathy for Angry White Men” eller “Varför jag inte har någon medkänsla med arga, vita män”:

“The media promotes their victim narrative 24-7. Donald Trump exploits their violent rage. Which gives white men a free pass to do as they will.”

Dvs han får och bör “assert himself” bland annat!

“Even Madder Men – ‘Angry White Men,’ by Michael Kimmel”:

“The characters populating Michael Kimmel’s new book, ‘Angry White Men,’ are familiar types: Rush Limbaugh’s ditto­heads [nickedocka, ja-sägare], neo-Nazis, wife beaters, rampaging shooters and the divorced rageaholics [de som lider av aggressionsmissbruk, ungefär?] of the men’s rights movement.

Crowded together under one banner, they make for a scary and unpleasant lot: full of fury and blaming everyone but themselves for their problems.

Mostly, they blame women: ex-wives, would-be girlfriends, the phantom black women who stole their jobs.

The editor of a men’s rights website proclaims, ‘The real question here is not whether these women deserve the business end of a right hook, they obviously do, and some of them deserve one hard enough to leave them in an unconscious, innocuous pile on the ground.’ [‘lämnas i en medvetslös, ofarlig hög på marken,’ förtjänar alltså kvinnor proklamerar chefredaktören för en mansrättswebbsida].

Kimmel, a sociologist at Stony Brook University in New York, is unusually adventurous for an academic. As he did in his last book, ‘Guyland: The Perilous World Where Boys Become Men,’ here, he ventures into unfamiliar territory and finds himself engaged in the kinds of conversations he is unlikely to have at department meetings./…/

A longtime feminist, Kimmel maintains a delicate balance when handling his sources. He wants to be sympathetic to the people he interviews and yet loyal to his academic principles.

After a series of humbling recessions and other economic shifts, men like Rick feel emasculated and humiliated, he writes, ‘betrayed by the country they love, discarded like trash on the side of the information superhighway.’

Their sin, according to Kimmel, is a failure to adjust. These guys refuse to admit they’ve been handed privilege all these years by a world that puts white men on top. White men, he writes, ‘have been running with the wind at our backs all these years,’ and ‘what we think of as ‘fairness’ to us has been built on the backs of others.’

Failing to concede this, men get stuck in a permanent dysfunction Kimmel calls ‘aggrieved entitlement,’ [sårat berättigande, terapeuten Ronald Levant skriver om ‘destruktivt berättigande’ rörande män] in which they ‘refuse to even be dragged kicking and screaming into that inevitable future’ of greater gender and racial equality.”

Jämlikhet gagnar alla, män som kvinnor, hög som låg.

“Instead they rage, not at the corporate overlords who have actually shipped their jobs overseas but at the amorphous feminists, or more likely ‘feminazis,’ who have stolen American manhood.

[Ungefär: Istället för att vara rasande på företagspamparna som faktiskt har skeppat deras jobb över haven, så riktar de raseriet mot formlösa feminister eller mer sannolikt ‘faminazis’ [Rush Limbaugh myntade begreppet ‘feminazis,’ ett nedsättande uttryck för liberala feminister…] som [de påstår] har stulit amerikansk manlighet]./…/

Kimmel’s hope is that more men will give up their sense of entitlement and accept a gentler, fairer notion of what it means to be a man. That’s the right ideal, and pop culture has been helping him along, providing ever more TV shows portraying working-class men as loving fathers.

Kimmel’s own book, too, offers evidence that men are making adjustments, choosing to be active parents or attending batterer support groups in an effort to change.

But in the short term, class inequalities loom larger than gender or race. You won’t easily convince Rick or the other men in the book that, due to the long arc of male privilege over the course of world history, he owes something to the likes of Barack Obama or Sheryl Sandberg, or to a sociology professor who lives in New York.”

Troligen sant! Men dessa arga, vita män envisas att rösta på politik som snarare förvärrar de problem de har! 😦

Eller kan vi få se något som detta:

Aggressivitet…

June 8, 2017 § 1 Comment

12

Ja, han reagerar med aggressivitet ständigt! Som om det är krig ständigt! Som om man måste kriga ständigt.

Och varför tar han bara ut detta på den han lever med?

Citat nedan från tidigare postning “Aggressivitet och emotionell misshandel…”

“När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget.”

Detta inträffade precis! Hennes reaktion bevisade bara för honom att han har rätt, så han kunde helt lugnt gå in och närmast rycka på axlarna nästan!

“Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Detta hände alltså alldeles precis nyss. Och händer nu och då.

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.”

Och vidare:

Skylla ifrån sig.

Den passiv-aggressive skyller oftast ifrån sig. Ingenting är någonsin hans fel. Han kan inte se sin egen del i konflikter, missförstånd, separationer eller tråkiga händelser.

När någon i ett parförhållande ständigt skyller på partnern kommer den som alltid få skulden må sämre och sämre, kanske utveckla depression och kroppsliga symtom, medan den som skyller ifrån sig är ‘skyddad’ från att se på sig själv.”

s 49 i “Från man till människa” av Vesna Maldaner och Claes Schmidt/Sara Lund:

“Det räcker inte med att du säger: ‘Jag menade inget illa med det’.

Vad du menade räknas överhuvudtaget inte.

Det enda som räknas är var det landar.

Bara den som är utsatt kan avgöra om henne har blivit kränkt eller inte.”

Och om det verkligen är så att han inte vill göra henne olycklig så skulle han bete sig annorlunda när hon reagerar. Och inte bara när hon reagerar, utan överhuvudtaget! . Det räcker ju inte bara med att han SÄGER att han inte vill göra henne olycklig och undrar vad han skulle vinna på att hon var olycklig, utan på vad han GÖR och hur han beter sig!

“Vad skulle jag tjäna på att göra dig olycklig?”

Nej, det kan man ju undra!? Men likväl kanske det gör honom tillfredsställd på något “perverterat” sätt? 😦 Det är inte han som är deprimerad och galen, utan hon! På något vis överför han sitt på henne? Hon ska vara ledsen, förvirrad, upprörd och kanske allra helst knäckt, så framstår hans känslor som mindre “knäppa”?

Men det som räknas är inte vad han säger, utan vad han gör! Och det är ju inte upp till honom att definiera vad som inte borde göra henne olycklig.

Att han säger så är ju bara prat!!!

Det här med att han måste “assert himself” skulle snarare kunna rubriceras som “destructive entitlement”?

Han frågade:

“Försöker du få mig till ‘the bad guy’?”

Vad svarar man på det???

“Det är så du får mig att känna mig nästan dagligdags!”

svarade hon då.

“Hur kan du tro att jag skulle vilja få dig att inte vara lycklig? Vad vinner jag på det?”

undrade han. Hon blev först alldeles matt och svarslös, men fann sig lite för ovanlighetens skull och svarade:

“Det undrar jag också!”

Citat från tidigare postning:

“Han behöver därmed inte ta ansvar för det som händer och det som han gör, och han behöver därmed heller inte förändra sig själv och sitt beteende. Han kan fortsätta vara ‘ofelbar’ i sina egna ögon.”

Hindra. Den passivt-aggressive kommer att se till att det partnern helst av allt vill ha från honom kommer hon inte att få./…/

Partnern lämnas förvirrad och frustrerad. Hon kommer att känna det som om hon kanske begär för mycket av mannen, och det är exakt det han vill att hon ska känna.”

Det är ju också vad han har sagt genom dessa fem år; att han gör “all the paddling”! 😦 Och han är också noga med att tala om det han gör! Och hon framhåller också det till andra. Jo, hon unnar honom verkligen att vara stolt! Men – unnar han henne detsamma? Säger han nånsin att hon gjort något bra?

Häromdagen stod hon och strök den linneskjorta som hon handsytt till honom, med hålsöm, broderier, fina veck osv.

“Offerrollen. Den passivt-aggressive spelar gärna offer. Han kommer att vara det oskyldiga offret i allt som händer, även när det är han som beter sig illa.

Ett exempel är mannen som slår sin sambo, bara för att säga att han aldrig skulle slagit henne om det inte var för att hon provocerade honom.

Eller mannen som säger elaka saker till sin hustru, och samtidigt säger att han aldrig skulle behövt säga allt detta om hon…”

Ur kommentar till Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…“:

“Michael Kimmel om arga, vita män:

‘What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

[Kimmel:] I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked.

What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression. It is a really malleable hormone. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples.

The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right?

Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is ‘legitimate’.”

Nej, varför ger han sig på henne? Det är mot henne han måste träna “assertiveness”? Dvs det är henne han måste kriga mot? För denna “assertiveness” är inte självhävdande med respekt för den andra parten (för hon behöver ingen respekt och förtjänar den heller inte???):

Psykologen Johan Ydrén om självhävdelse eller assertiveness:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter. Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.

Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han försvarar dem inte heller mot angrepp från andra.

Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.

Hur man förhåller sig till andra människor kan alltså delas in på en skala från passivt beteende till aggressivt. Längst åt det passiva håller är krasst uttryckt när man låter andra trampa på en och längst åt det aggressiva när man trampar på andra.

Båda delarna är beteenden som i längden är destruktiva både för en själv och för ens relationer men det finns bra alternativ.

Hon är inte helt passiv mottagare, utan reagerar, men det har hittills bara lett till försvar från hans sida! Han har INTE gjort något fel. Och dessutom har hon fått hon höra hur hon är de fem år de bott ihop.

Nu börjar hon undra om detta är något slags berättigande från hans sida för hans beteenden!?

Tänk om hon skulle börja bete sig som han beter sig mot henne, oprovocerat, och skylla på hur han är.

Ronald Levant hänvisar till forskning som visar att män beter sig aggressivt utan provokation, men för att kvinnor ska bete sig aggressivt (vilket de också kan), måste de bli provocerade.

Michael Kimmel menar också att faktumet att män inte misshandlar t.ex. sina chefer, men den han lever med, visar att de här impulserna KAN kontrolleras!

Citat vidare från artikel som länkats i början av denna postning:

Det går inte att ha en sund kärleksrelation med en passivt-aggressiv person eftersom den personen är rädd för intimitet. Den passivt-aggressive är rädd för allt som kan upplevas som beroende av en annan person och vill därför hellre kontrollera sin partner i syfte att hålla distansen.”

Nej, detta är nog sant!

Mer om aggressivitet och emotionell misshandel…

June 6, 2017 § 9 Comments


Hon ska aldrig få känna sig glad och ivrig en hel dag!

“Passiv-aggressiv”:

“Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill./…/

När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Hans beteende kommer av att hon är som hon är! Det är därför han reagerar och är alltså ursäkt och förklaring till hans reaktioner!* Den amerikanske psykologen Ronald Levant har myntat begreppet “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande” för detta fenomen.

*Men håller hon på och reagerar på hur han är (dvs på egenskaper)? Hackar ner på, klagar och anklagar i stort sett varje dag? Dvs går detta inte att kontrollera**? Borde båda ha anledning att “assert themselves,” om det nu är så att hon också har saker hon reagerar över? Ironiskt!

**Men man håller ju inte på så här med vem som helst, vilket betyder att man KAN kontrollera gnällande och klagande på den andra! Och man borde kanske anstränga sig att inte reagera med aggressivitet. VILL man verkligen ändra något är det inte rätta metoden att använda aggressivitet. Använder man trots allt detta i hetta, så bör man coola ner och försöka hitta en annan, effektivare metod.

Följaktligen kräver han att HON ska be om ursäkt för att hon reagerar på honom! För att hon är som är! Han behöver inte be om ursäkt för att han är som han är!? Hon får inte vara som hon är (för det är en massa fel på henne, hon har massor hon borde jobba på). Han får vara som han är (han har ingenting som han behöver jobba på till skillnad från henne. Tala om att sitta på höga hästar, föga ödmjukt).

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.

Vad kan ett passivt-aggressivt beteende innehålla?

Otydlighet. Den man som är passiv-aggressiv är inte tydlig med vad han känner och tänker.”

Nej, han säger aldrig vad han vill (vet han vad han vill egentligen?)

Glömska.

Att ständigt ‘glömma bort’ överenskommelser, tider, planer och möten är ett passivt-aggressivt beteende om det inte finns någon medicinsk orsak till att man har svårt att komma ihåg.”

Efter att ha levt ihop dagligen i fem år borde han veta hennes jobbrutiner, samt ha lärt sig hennes schema, men hennes gamla mamma har bättre koll än han har!

Med detta signalerar han att varken hon eller det hon gör är viktigt! Om hon presterar bra i jobbet är också totalt oviktigt för honom!? Om hon är ledsen och ur balans när hon åker till jobbet rör honom inte i ryggen eller om det påverkar hennes jobbprestationer!

“Att glömma bort gemensamma saker som är viktiga för partnern är ett mycket effektivt sätt att få henne förvirrad, arg, orolig, stressad och ur balans på olika sätt.”

Och det signalerar också att hon är oviktig och det hon värdesätter och tycker är viktigt är oviktigt!

“Hon kommer att känna det som om hon inte har kontroll över sitt eget liv och glömskan kan mycket väl sabotera för henne i hennes eget liv, i hennes karriär och sociala liv.”

Sant! Och det är vad han vill åstadkomma mer eller mindre medvetet? Få henne ur balans?

“Att ‘glömma’ sin partners födelsedag eller en årsdag kan även vara ett effektfullt sätt att såra sin partner och göra henne illa.”

Nej, han kommer knappt ihåg hennes födelsedag! På sin höjd kommer han ihåg att säga grattis! Hon får inga presenter eller blommor! Inte ens god mat! Den får hon laga själv! Eller inhandla själv, som varsin bit smörgåstårta e.d. Så oviktig är hon för honom! Om det gör henne ledsen, so what?

“Det är svårt att ‘komma åt’ ett beteende som glömska, eftersom det verkar så oskyldigt. Alla glömmer vi ju ibland.”

Vad beror hans glömska på? Att hon verkligen är så oviktig för honom? På stress? Depression? Eller för tidig demens?

Skylla ifrån sig.

Den passiv-aggressive skyller oftast ifrån sig. Ingenting är någonsin hans fel. Han kan inte se sin egen del i konflikter, missförstånd, separationer eller tråkiga händelser.

När någon i ett parförhållande ständigt skyller på partnern kommer den som alltid få skulden må sämre och sämre, kanske utveckla depression och kroppsliga symtom, medan den som skyller ifrån sig är ‘skyddad’ från att se på sig själv.”

Nej, allt landar alltid i hur hon är! Och detta rättfärdigar hur han beter sig!

“Han behöver därmed inte ta ansvar för det som händer och det som han gör, och han behöver därmed heller inte förändra sig själv och sitt beteende. Han kan fortsätta vara ‘ofelbar’ i sina egna ögon.”

Hans beteende är rättfärdigat med hur hon är? Och han kan hålla långa, långa utläggningar om hur hon är! Så de kommer aldrig ens i närheten av att diskutera det som utlöste det hela. Och alltså borde vara det som de borde diskutera och tillsammans lösa eller komma överens om.

Han har också bestämt att hon är omöjlig att komma överens med. Kommer hon med ett förslag så har han bestämt att det är ett diktat där han inte har något “say so”! På det viset har de alltså kört in i en vägg, för hur förklarar man för en som har bestämt att det är lönlöst att det inte är lönlöst? 😦

Dvs saker GÖRS olösliga!!! Och hon görs till diktator! Och han blir ett offer som bara har att traska efter henne och göra det hon dikterat! Det är stört omöjligt för honom erkänna att hon INTE vill diktera! Med detta lägger han ju över ansvaret på henne! Och frånsäger sig allt ansvar själv! Hon kan gärna ha det om allt går åt pipan! Då kan han skadeglatt le eller få ett ilskeutbrott över något som “went wrong”!

Hindra. Den passivt-aggressive kommer att se till att det partnern helst av allt vill ha från honom kommer hon inte att få./…/

Partnern lämnas förvirrad och frustrerad. Hon kommer att känna det som om hon kanske begär för mycket av mannen, och det är exakt det han vill att hon ska känna.”

Hon får ingen ärlig input från honom eller ett vuxet diskuterande om de resor som de gjort! För det är ju ingen idé att han säger något! Och hon ska verkligen veta att att han följer med är en enorm uppoffring! Och hon ska också veta att han måste följa med som ett helt viljelöst offer! Han stackarn, har ingen “say so” rörande nånting!

Så han har all anledning att svära mellan tänderna, men fullt hörbart:

“FUCK!!!!”

när de råkade stöta ihop när de skulle korsa en väg i en fantastisk nationalpark på väg för att handla kvällsmat första kvällen. Efter en faslig massa dividerande om vad som skulle göras, vad som skulle handlas osv. Hon minns inte exakt nu!
Det måste bråkas om ALLT??? För att göra hela resan så otrivsam som möjligt! Vadå, lugnt komma överens i en anda att dra sitt strå till stacken för att göra resan till en så fin upplevelse som möjligt (de var ju ute på en av de resor de gjort som egentligen var rätt fantastiska och som borde ha varit minnen för livet på alla sätt och verkligen berikat deras liv och varit något att verkligen se tillbaka på med glädje)?

Nej visstja, hon vill ju diktera allt! Och hon har tänkt ut allt? Planerat allt från start till mål? Helt i sitt eget huvud? Utan att fråga honom! Naturligtvis! För sån är ju hon!!! Är hon??? Stackars han!!! Och allt detta måste han stå ut med i hela fjorton dar!

Hon ska verkligen inte sväva i tvivelsmål om vad han tycker om detta!!!! Inte glömma det en enda dag! Inte en halv dag ens! Ha kul ihop är uteslutet! Hon är ju världens uslaste resekamrat! Stackars, stackars han! Har har verkligen anledning att svära och vara irriterad!!!

“FUCK!!!!!”

Offerrollen. Den passivt-aggressive spelar gärna offer. Han kommer att vara det oskyldiga offret i allt som händer, även när det är han som beter sig illa.

Ett exempel är mannen som slår sin sambo, bara för att säga att han aldrig skulle slagit henne om det inte var för att hon provocerade honom.

Eller mannen som säger elaka saker till sin hustru, och samtidigt säger att han aldrig skulle behövt säga allt detta om hon…”

… inte var som hon var! Och hon bör alltså ofta upplysas om hur hon är! För att rättfärdiga hans irritation, svärande, arga frågande vad hon menar osv!

Nej, hon är ju verkligen bedrövlig!!!! Han har all anledning att reagera samt inte minst “assert himself”! Helt tveklöst! Dagligen! Han får absolut inte släppa efter på detta! Så som hon är! Man kan absolut inte lugnt diskutera med henne!

“Man kan rusta sig bättre genom att stärka sin egen självkänsla, inte ge folk en andra chans samt fokusera på att man inte kan förändra eller ‘rädda’ någon annan.”

Nej, det borde hon inse!

“Det går inte att ha en sund kärleksrelation med en passivt-aggressiv person, eftersom den personen är rädd för intimitet. Den passivt-aggressive är rädd för allt som kan upplevas som beroende av en annan person och vill därför hellre kontrollera sin partner i syfte att hålla distansen.”

Detta kan nog stämma! Han är rädd för närhet? Och beroende?

En “riktig man” hävdar sig själv!

“Misshandlaren”:

“Misshandlaren drivs av ett stort behov att ha makt och kontroll. Han kan kontrollera gräl, diskussioner och beslutsfattande, han kan välja att kontrollera kvinnans personliga frihet eller han kan kontrollera det gemensamma föräldraskapet om paret har barn.”

Ja, han vill kontrollera “allt” och rättfärdigar det med hur hon är! Han håller långa utläggningar om hur hon är!

Slår henne: är inte detta manipulativt? För att kontrollera henne, nästan allt i deras liv, hindra henne från att göra saker “som hon vill”?

“Allt” görs till maktstrider! Viktigt som oviktigt! Men hon har lika mycket som han också rätt att uttrycka starka åsikter om och när hon har såna! Utan att det ska behöva hota honom eller hans lika stora rättigheter!

“Det finns två typer av makt: personlig makt (att bestämma över sig själv och rätten att leva sitt liv som man vill) respektive makt över någon annan. Misshandlaren vill ha makt över någon annan, dvs den han säger sig älska.

I misshandlarens verklighet har man antingen makt, eller inte. Ett gräl är för misshandlaren ett krig. Antingen vinner man, eller så förlorar man, och han vill vinna.”

Detta stämmer verkligen! Men vad är det för relation som nästan ständigt är ett krig och ett hävdande av sig själv???

“Han kan göra vad som helst för att vinna, att vara den som har makten. Det är därför han kan börja ta till fysiskt våld om han upplever att kvinnan inte ger med sig.

Misshandlaren lever inte i en verklighet där var och en har sin egen personliga makt, utan i en verklighet där den ena alltid har makt över den andra, där den ena är överlägsen och den andra underlägsen

Det här synsättet kan ta sig uttryck /…/ i hans personliga humor (i form av ‘skämt’ som egentligen är kränkningar eller innehåller en nedlåtande attityd), i hans sätt att se på världen /…/

Misshandlarens beteende drivs av attityder och värderingar, inte av känslor. Han anser sig ha rättigheter och privilegier som inte partnern har. Han drivs av attityden: ‘Du är skyldig mig’.”

Ja, han anser att han har rättigheter som han inte tillerkänner henne!!! HAN får reagera och har anledning att reagera, det har hon ALDRIG! Och han anser att hon är skyldig honom att be om ursäkt! När hon reagerat över något han sagt eller hur han uttryckt sig eller reagerat! Han har rätt, men inte hon! Och hon ska alltså be om ursäkt för att hon reagerar, blir arg eller ledsen!

Ja, han är en misshandlare!

Ännu mer om den gyllene regeln – och “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande”…

June 6, 2017 § 8 Comments

12

Han blir aggressiv utan provokation! Nejmen visstja, hans aggressivitet beror ju på hur HON är! På grund av hennes egenskaper är det som han blir arg och aggressiv!

För själv saknar han alla egenskaper som nån (hon) kan irritera sig på och som hon skulle kunna uttrycka irritation över!?

Faktum att hon har hållit och håller tillbaka från att uttrycka denna irritation av omsorg. HAN bryr sig inte om om hon blir ledsen, arg eller sårad!?

Men hur vore det om hon började som han? Hur skulle han reagera? Och hur var det nu med den gyllene regeln?


Det kan bara var synd om en i taget? Eller kan det vara synd om båda samtidigt? Och göra inte bara hennes utan också hans liv plågsamt?

Han gör ju inte sitt eget liv bättre heller! Men det struntar han i, självdestruktivt? Och samtidigt gör han andras liv ganska mycket mindre kul! Destruktivt! Hämnas, men på rätt person eller en totalt oskyldig, som har visat enormt mycket omtanke och omsorg och fortfarande visar sån, men känner en aning mindre lust att anstränga sig… 😦

Det finns ett uttryck för detta: “destructive entitlement” eller “destruktivt berättigande.”

Hon har kallat hans reaktioner “irritation”, men det vore riktigare att kalla dem “aggressiva”!

När hon berättade att de blivit erbjudna en vattentank, om de nu accepterar den, och föreslog att de skulle ställa den “därbakom” och pekade i riktning mot uthusen frågade han aggressivt vad hon menade.

“Måste du låta så arg?”

frågade hon, en fråga hon inte har brukat ställa tidigare.

Och då satte en “rant” igång om att han inte förstår, hur hon är osv.

Hon läste nyligen om män och testosteron, sagt av en man, aggressivitet går att kontrollera! Hur förklarar man annars att den misshandlande mannen inte misshandlar chefen? Chefen är mer sannolikt en person man är arg på än kvinnan därhemma!

Han reagerar aggressivt för minsta lilla sak. Vilket svar får man mest troligt på detta? Dessa reaktioner kontrollerar mannen i högre grad mot andra och i mindre grad mot den/dem därhemma, vilket också visar att dessa impulser går att kontrollera!

Sen rättfärdigar han sina reaktioner med hur hon är. Frågan är vem som han anser är “the bad guy” här? Och när hon reagerar på hans aggressivitet så undrar han om hon nu ska få honom till att vara “the bad guy”!

Hon svarade att om de ska diskutera vem som är “the bad guy”, så får de nog diskutera detta i all evighet (och är en sån diskussion särdeles konstruktiv?). De kommer inte att lösa något med detta. Ursprungssaker som detta var de ska ställa en ful, men praktisk vattentank, OM de nu accepterar den (vilket hon INTE tagit för givet!).

Har det, som sagt, slagit honom att hon inte reagerar på honom för hur HAN är, vilket inte betyder att det inte skulle finnas saker att reagera på! Eller?

Nej, han ska INTE ha roligt, nånsin! Om han följer med så ska hon klart och tydligt veta att det är en stor, stor uppoffring från hans sida!

Har det alltid varit så? Från tidigt? Han skulle inte spela med i spelet “den lyckliga familjen, som har en trevlig söndagsmiddag, där barnen artigt svarar på tilltal”? Och så har han fastnat i detta? Vad har detta betytt för hans liv och hans senare relationer? För dem han levt med? Är det konstigt att tidigare fruar reagerat?

Alla har lidit och varit förlorare! Inte minst han själv! Det struntar han blankt i? Om han då förpestar livet för en annan, helt oskyldig, som inte hade med detta tidiga att göra ett endaste dugg, det skiter han i?

Det är bara andras fel. Det där med “annanismen” som en kvinnlig psykiater skrev om, som kommentar…

Utmattning och mer om destruktivt berättigande …

May 1, 2017 § 6 Comments

Intill döden trött på allt gnällande och all irritation över allting! Smidigheten är noll!

“Jag hatar den här rishögen!!!”

sa han.

När det ska lagas mat är det alltid något krångel, när det ska handlas likaså. Ska de förflytta sig från ett ställe till ett annat är det så gott som alltid något.

Inget får gå fel!

Vad för hemskt händer om något “går fel”?

Jag tror inte han märker hur han låter! Missnöjd och otillfredsställd är grundstämningen.

Vad för farligt skulle hända om han var nöjd och glad och belåten? Och kanske också lite tacksam för att saker är som de är?

Efter att ha hört om allt dumt och alla dumma och allt missnöje och otillfredsställelse i snart fem år är hon intill döden trött! Ständigt påslag av stress! Som håller på att nöta ner henne totalt! Envist nöta ner henne!

Är det det han vill åstadkomma? Hon ska aldrig känna sig glad och nöjd och lite säker?

Var har han fått detta ifrån? Tror han att man ska bete sig så som man, eller vad handlar det om? Hur har han blivit sån här?

Han klagar och anmärker och håller långa, oerhört tröttande utläggningar om hur han vill ha det! Som inte tål motsägelse! Projicerar han detta på andra? HUR är hans glasögon färgade?

Är det hennes uppgift att klura ut honom? Försöker han förstå henne? NEJ, skulle jag med eftertryck påstå! Gyllene regeln gäller tydligen inte här? 😉

Han förstör ju för sig själv! 😦 Skapar olust och gör dem närmast ledsna och arga och aviga! Om man är så negativ så riskerar man att göra den mest positiva avig!

Where Am I?

You are currently browsing the destructive entitlement category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....