VAD är det som får äktenskap att fungera? Makarna har bland annat en orubblig aktning för varandra och uttrycker denna tillgivenhet inte bara i stora ordalag, utan i små gester dag in och dag ut …

October 1, 2017 § 12 Comments

7P-Book_1

Gottman skriver att i lyckliga äktenskap har man samma problem som i olyckliga. Vad är då skillnaden?

I de senare kan ena eller båda ha en negativ inställning. Där den ena startar från en negativ utgångspunkt. Startar från negativa förväntningar på den andra, är missnöjd och otillfredsställd med det som bjuds, klagar, men gör inget för att förbättra det hen är missnöjd med t.ex.

Gottman menar att det inte räcker bara med att kommunicera. Aktivt lyssnande är inte heller tillräckligt. Att tro att det är ALLT som krävs är en missuppfattning.

s. 21:

“Det tog studier av hundratals par för att blotta hemligheterna hos dessa känslomässigt intelligenta äktenskap

Två äktenskap är inte lika, men ju närmare mitt forskarteam och jag tittade på lyckliga äktenskap, desto mer uppenbart blev det att de lika varandra på sju avslöjande sätt. /…/

Vänskap kontra strid.

/…/ …lyckliga äktenskap grundas i djup vänskap. Med detta menar jag ömsesidig respekt för och glädje av varandras sällskap.”

Att man har kul ihop och är positiv till varandra och bryr sig om varandra och inte har en genomgående negativ inställning till “allt.” Att det är kul att göra saker och att den ena parten inte är konstant irriterad och missnöjd och säger att den andra alltid vill bestämma allt. Där vars och ens behov inte är motsatser, utan kan finnas sida vid sida och där båda är lika viktiga och blir fyllda.

“Dessa par tenderar att intimt känna varandra – de är väl förtrogna med varandras tycka-om, inte-tycka-om, personlighetsbesynnerligheter, förhoppningar och drömmar.”

Utan att det negativa tar över eller där det inte finns några drömmar eller framtidsplaner/önskningar. De är intresserade av varandra.

“De har en orubblig aktning för varandra och uttrycker denna tillgivenhet inte bara i stora ordalag, utan genom små gester dag in och dag ut.”

Dvs att man visar uppskattning och snarare lyfter fram det man tycker om och uppskattar än att lägga betoningen på det irriterande. Att när man uttrycker något om den andra så är det snarare det bra och positiva än det dåliga och negativa. Alltså visar kärlek helt enkelt.

s 22:

“På små men viktiga sätt upprätthåller Olivia och Nathaniel vänskapen som är grunden för deras kärlek./…/

Vänskap ger näring till flammor av romantik därför att det erbjuder det bästa skyddet mot att känna sig fientlig mot ens maka. Tack vare att Olivia och Nathaniel har hållit sin vänskap stark, trots de oundvikliga meningsskiljaktigheter och irritationsmoment som hör till äktenskaplig liv, upplever de det, som tekniskt är känt som, ‘en dominerande positiv grundinställning,’ /…/, ett koncept som först föreslogs av psykologen Robert Weiss vid Oregonuniversitetet.

Det betyder att deras positiva tankar om varandra och deras äktenskap så präglar allt, att det tenderar att tränga undan de negativa känslorna.

Det krävs en mycket mer betydande konflikt för att de ska förlora jämvikten som par, än det annars skulle ha gjort. Deras positivitet får dem att känna sig optimistiska om deras liv tillsammans och gör att de hellre friar än fäller varandra.”

Påstådd “erfarenhet” av att leva i en vuxen parrelation behöver inte betyda att man är mer väl lämpad att leva i en parrelation än den som aldrig levt i en sån! Ens grundläggande negativitet (från tidigt i olika avseenden) kan ha blivit ytterligare manifest och hindra etablerandet av en bra relation i kommande relationer!

Och samtidigt skulle man, om denna idé nu verkligen stämde, kunna kräva mer av den förment mer “erfarne”!!!??? Och försöka undvika att lägga “skulden” på oerfarenhet! (Nästans lite som barn mötts: “Lyssna på mig och lär! Jag har levt längre än du och har mer erfarenhet!”) 😉

Advertisements

Könsroller i förändring – I denna tid av skiftande könsrelationer måste även den mest engagerade av makar arbeta så hårt denne kan för att hindra sitt äktenskap från att sluta som en siffra i skilsmässostatistiken, här har män inte längre råd att lämna huvuddelen av arbetet med relationsvårdandet till kvinnor….

September 1, 2017 § 6 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

[Rebloggning från 4 augusti 2016]

I kapitlet “Män som makar” s 273 kan man läsa apropå skilsmässostatistiken (och det är alltså en man som skriver detta! Obs!):

“… kvinnors ökande ekonomiska självständighet från män har gjort det lättare att lämna ett äktenskap i vilket de är olyckliga. Och medan äktenskap har blivit skörare så har mäns psykologiska hälsa försämrats. 

Män lider när de blir berövade det omhändertagande, den tillgivenhet och känslomässiga näring de får från en engagerad relation med en kvinna [och allt fler kvinnor lämnar förr eller senare en relation där de är de som ger mest av omhändertagande, tillgivenhet och känslomässig näring om de inte får så värst mycket tillbaka. De behöver och vill ha sånt tillbaka i ett ömsesidigt givande och tagande]

Den enkla sanningen är att män behöver kvinnor.

Och kvinnor män.

Men [kvinnorna] behöver inte män så som de brukade göra. De behöver män som sina partners – en verklig partner i alla dess aspekter av äktenskaps- och familjeliv. 

De behöver inte män som offrar sig i arbetet för att vara goda försörjare.De vill ha män som kastat av sig den traditionella könsrollsträningen och som förenas med dem i  bildandet av en relation som tillåter båda parter att utveckla hela vidden av sin hela potential och där båda får uppleva hela vidden av livets tillfredsställelser.

Nyckel för att få den sortens relation är, förstås, bra kommunikationDet skulle vara mycket lättare för par att lösa de missförstånd och konflikter som oundvikligen uppstår i ett äktenskap ,om båda könen får samma träning tidigt i livet gällande kommunikationsskicklighet – och om män och kvinnor talade samma språk. Men det gör de inte.

Från födelse och fortsatt tränas kvinnor i de förmågor och karaktärsdrag som krävs för att vårda relationer och intimitet, medan männen drillas i de förmågor och karaktärsdrag som krävs för att skydda och sörja för sina familjer. 

Dessa könsskillnader i beteende reflekterar en djupare klyfta rörande olika referensramar – dvs sätten män och kvinnor tränas att tänka, prioritera, tolka händelser och erfarenheter, bestämma mening och värde och i fantasin se sin plats och syfte i världen.”

Men idag behöver män sällan försörja sin familj själv. Kvinnan bidrar oftast också till detta. Och hjälp går att få (eller borde finnas). Kanske manlig terapeut för man och kvinnlig för kvinna?

Kvinnorna vill ha en jämlike, som de kan prata med om känslor m.m. Och de finner sig inte om de inte får detta (att kunna kommunicera) i tillräcklig grad.

Så återigen, den manlige familjerådgivaren borde, om han månade om mannen i paret han hade framför sig, att hjälpa honom att komma i bättre kontakt med sina känslor och inre behov, för att både få bättre relation med kvinnan och också själv må mycket bättre – samt bli mer självständig och stå på stadigare grund som självständig individ.

Så varken man eller kvinna blev hjälpta i denna rådgivning.

s 274:

“Den kvinnliga referensramen tenderar att vara mer uttrycksfull/expressiv.

Kvinnor tenderar att tänka i termer av relationer snarare än autonomi och tenderar att gripa sig an livssituationer från synvinkeln ‘Hur kan den här personen och jag förenas på ett äkta sätt? Hur kan vi avslöja nånting meningsfullt om oss själva till varandra så att vi båda känner oss mer synliggjorda, förstådda och uppskattade?’”

I “Män och relationer” s 279-280:

“[Män] finner sig nu nödgade att vårda den närhet och anknytning på sätt som de aldrig lärt sig och aldrig krävdes av tidigare. 

I denna tid av skiftande könsrelationer måste även den mest engagerade av makar arbeta så hårt de kan för att hindra sitt äktenskap från att sluta som en siffra i skilsmässostatistiken, här har män inte längre råd att lämna huvuddelen av arbetet med relationsvårdandet till kvinnor.

De måste bidra och göra mer av sin del. /…/

Det är vad män måste göra mer än nånting annat i denna tid av ändrande könsroller och ändrade könsrelationer. 

För sin egen skull och för deras skull som de älskar så behöver de blir mer känslomässigt intelligenta män.”

Så bra sagt!

Och på detta tjänar alla parter: män och kvinnor, samt samhälle och värld och arbetsplatser m.m.

Mer om kommunikation…

March 16, 2017 § 14 Comments

Istället för att tala om hur den andra är, kritisera och klaga på den andra, dvs istället för att använda du-budskap, skulle det vara betydligt mer konstruktivt att diskutera idéer hur de kan lösa saker. Komma med förslag hur de kan utveckla saker. Konkret och konstruktivt!

Istället för att hacka på den andra, aggressivt, och trigga en försvarsposition!

Som om hon (och båda) är vuxna personer man kan tala med utan att behöva tala om hur den andra är. Istället för hur hon är diskutera konkreta saker. Som om inte hon skulle kunna ha en massa anledning att tala om hur han är? Uttrycka irritation och tålamod som är på bristningsgränsen?

“Du berättar inte!”

sa han. Hon blev helt matt! Säger hon något så blir han arg och sätter igång en evighetslång utläggning och hon får inte en syl i vädret! Är hon tyst anklagas hon för det! Och när hon försöker skriva så säger han att han inte kommer att läsa hennes “fucking message”!

“Återkoppling”:

“För att återkopplingen ska kunna tas emot på ett bra sätt behöver du använda jag -budskap.”

Annars försätter man den andra i försvarsställning och den andra personen lyssnar sämre eller inte alls.

“VAD ÄR JAG-BUDSKAP?

Med Jag-budskap avses oftast Konfronterande Jag-budskap. Det är ett kraftfullt redskap för att framföra kritik till någon. Ett Jag-budskap medför ofta att den andre lyssnar, till skillnad från så kallade Du-budskap, vilka tenderar att försätta den andre i försvarsställning.

NÄR ANVÄNDER MAN JAG-BUDSKAP?

Ett Konfronterande Jag-budskap används när någon beter sig på ett sätt som orsakar mig problem.

HUR GÅR DET TILL?

Ett Konfronterande Jag-budskap har tre komponenter:

  • En icke-skuldbeläggande beskrivning av den andres Beteende. Det ska vara faktamässigt, utan värderingar, tex “När du inte ringde igår…” istället för “När du struntade i att ringa igår…”
  • Den konkreta, påtagliga Effekten som beteendet har på mig. Detta är svaret på frågan “Varför är detta ett problem för mig?” Kan jag inte svara på den frågan blir det svårt att övertyga den andre om att ändra sig.
  • Mina Känslor kring dessa effekter (arg, ledsen, frustrerad osv). Denna komponent är mycket viktig, men kan samtidigt kännas ovan för många, jämfört med de två övriga.

VARFÖR ÄR DET VIKTIGT ATT UTTRYCKA SINA KÄNSLOR I ETT JAG-BUDSKAP?

  • Utan känslorna blir jag-budskapet endast kall logik.
  • När du uttrycker dina känslor så visar du vad det betyder för dig.
  • När du verbalt uttrycker de känslor du känner, så är du konsekvent med vad du signalerar icke-verbalt. “Jag är inte arg”, går tex inte så bra ihop med en uppenbart arg uppsyn.
  • På samma sätt ska känslorna heller inte förstärkas på ett konstlat sätt. Det går inte ihop med de icke-verbala signalerna, utan riskerar istället att uppfattas manipulativt, ungefär “Den som är argast vinner”.
  • Var försiktig med “falska” känslor, tex “Jag känner att du inte bryr dig om mig”, betyder egentligen “Jag tror att du inte bryr dig om mig”. En ledstjärna är att om man kan säga “att” efter “känner”, så uttrycker man inte en riktig känsla.

VAD VINNER MAN PÅ ATT ANVÄNDA JAG-BUDSKAP?

När jag har ett problem med en annan vill jag lösa det. Då vill jag att den andre lyssnar på mig. Där är jag-budskapet ett överlägset redskap. Det är förvisso inget trollspö, och även ett skickligt formulerat jag-budskap kan ge defensiva responser, men sannolikheten för framgång är mycket större än om man exempelvis använder sig av du-budskap.

INSPIRATION

Könsroller i förändring …

August 4, 2016 § Leave a comment

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

I kapitlet “Män som makar” s 273 kan man läsa apropå skilsmässostatistiken (och det är alltså en man som skriver detta! Obs!):

“… kvinnors ökande ekonomiska självständighet från män har gjort det lättare att lämna ett äktenskap i vilket de är olyckliga. Och medan äktenskap har blivit skörare så har mäns psykologiska hälsa försämrats. 

Män lider när de blir berövade det omhändertagande, den tillgivenhet och känslomässiga näring de får från en engagerad relation med en kvinna [och allt fler kvinnor lämnar förr eller senare en relation där de är de som ger mest av omhändertagande, tillgivenhet och känslomässig näring om de inte får så värst mycket tillbaka. De behöver och vill ha sånt tillbaka i ett ömsesidigt givande och tagande]

Den enkla sanningen är att män behöver kvinnor.

Och kvinnor män.

Men [kvinnorna] behöver inte män så som de brukade göra. De behöver män som sina partners – en verklig partner i alla dess aspekter av äktenskaps- och familjeliv. 

De behöver inte män som offrar sig i arbetet för att vara goda försörjare. De vill ha män som kastat av sig den traditionella könsrollsträningen och som förenas med dem i  bildandet av en relation som tillåter båda parter att utveckla hela vidden av sin hela potential och där båda får uppleva hela vidden av livets tillfredsställelser.

Nyckel för att få den sortens relation är, förstås, bra kommunikation. Det skulle vara mycket lättare för par att lösa de missförstånd och konflikter som oundvikligen uppstår i ett äktenskap ,om båda könen får samma träning tidigt i livet gällande kommunikationsskicklighet – och om män och kvinnor talade samma språk. Men det gör de inte.

Från födelse och fortsatt tränas kvinnor i de förmågor och karaktärsdrag som krävs för att vårda relationer och intimitet, medan männen drillas i de förmågor och karaktärsdrag som krävs för att skydda och sörja för sina familjer. 

Dessa könsskillnader i beteende reflekterar en djupare klyfta rörande olika referensramar – dvs sätten män och kvinnor tränas att tänka, prioritera, tolka händelser och erfarenheter, bestämma mening och värde och i fantasin se sin plats och syfte i världen.”

Men idag behöver män sällan försörja sin familj själv. Kvinnan bidrar oftast också till detta. Och hjälp går att få (eller borde finnas). Kanske manlig terapeut för man och kvinnlig för kvinna?

Kvinnorna vill ha en jämlike, som de kan prata med om känslor m.m. Och de finner sig inte om de inte får detta (att kunna kommunicera) i tillräcklig grad.

Så återigen, den manlige familjerådgivaren borde, om han månade om mannen i paret han hade framför sig, att hjälpa honom att komma i bättre kontakt med sina känslor och inre behov, för att både få bättre relation med kvinnan och också själv må mycket bättre – samt bli mer självständig och stå på stadigare grund som självständig individ.

Så varken man eller kvinna blev hjälpta i denna rådgivning.

s 274:

“Den kvinnliga referensramen tenderar att vara mer uttrycksfull/expressiv.

Kvinnor tenderar att tänka i termer av relationer snarare än autonomi och tenderar att gripa sig an livssituationer från synvinkeln ‘Hur kan den här personen och jag förenas på ett äkta sätt? Hur kan vi avslöja nånting meningsfullt om oss själva till varandra så att vi båda känner oss mer synliggjorda, förstådda och uppskattade?'”

I “Män och relationer” s 279-280:

“[Män] finner sig nu nödgade att vårda den närhet och anknytning på sätt som de aldrig lärt sig och aldrig krävdes av tidigare. 

I denna tid av skiftande könsrelationer måste även den mest engagerade av makar arbeta så hårt de kan för att hindra sitt äktenskap från att sluta som en siffra i skilsmässostatistiken, här har män inte längre råd att lämna huvuddelen av arbetet med relationsvårdandet till kvinnor.

De måste bidra och göra mer av sin del. /…/

Det är vad män måste göra mer än nånting annat i denna tid av ändrande könsroller och ändrade könsrelationer. 

För sin egen skull och för deras skull som de älskar så behöver de blir mer känslomässigt intelligenta män.”

Så bra sagt!

Och på detta tjänar alla parter: män och kvinnor, samt samhälle och värld och arbetsplatser m.m.

Vad är respekt och jämlikhet?

February 11, 2016 § Leave a comment

Gender TimerI

Jo, han talar i särklass mest? Håller långa utläggningar, predikande, klagar och gnäller över en massa… Avskyr dock att bli avbruten! Hon tvingas att lyssna. Får inte en syl i vädret, försöker hon så ser han rött!

(Håller detta på att påverka henne: mala ner hennes självförtroende? Hennes spontanitet?)

Hon ska helst stå närmast i givakt och lyssna kan det kännas. Det känns inte som om hon är en fri individ!

“Jag vill inte hålla på och jaga dig (när jag pratar)!”

Han brukar säga åt henne, om hon reagerar, är ledsen e.d. över honom:

“Det där är ditt problem!”

Det har absolut inget med honom att göra! Spelar det egentligen någon roll om det har det eller inte? det borde vara pratbart! Eller är hon omöjlig och opratbar? (kan en människa bli “omöjlig” och “opratbar” om denne behandlas så?)

Hur skulle han reagera om hon bemötte honom likadant? Hur skulle han känna då? Och kunde det finnas skäl för henne att ta vissa saker så:

“Det där handlar inte om mig!”

Hon har flera gånger undrat hur hans relationer med tidigare fruar och mamma varit… Om han ser dem i henne? Om HAN en gång i tiden inte fick en syl i vädret? Om f.d. fru blev rosenrasande arg över saker som hon idag inte blir arg över, inte skulle bli arg över, men som han verkar vänta sig att hon ska bli arg över?

Har hon mindre behov? Färre rättigheter? Så hon bör bara ta detta?

Och får hon vara den hon är? Arg när hon är det? Ledsen när hon är det? Och om det “besvärar” den andra parten måste man kunna prata om det som man kanske inte gillar i den andras känslostämning. Höra vad det handlar om, kanske försöka förstå den andra parten? Kanske skulle göra denna betydligt positivare och gladare, istället för allt argare och ledsnare?

Hur vore det om hon använde GenderTimer? Hur vore det för honom? Skulle det hämma honom? Men bekymrar det honom om det han tillskriver henne hämmar henne? 😦

Låta båda få sina behov fyllda…

January 8, 2016 § 4 Comments

Han startade med kvällsmaten, tacos, och hon kom ut för att “hjälpa till” att skära grönsaker. Då började han med att när han flyttade hit så hade han gått ner rejält i vikt, för han undvek potatis, men den dieten fick han ge upp när han kom hit. Kolestorolet var något högt.

Det handlar inte om att försöka lösa det så BÅDA blir nöjda, utan det är som om det är antingen/eller.

Om hon säger vad hon vill så blir det som hon säger och vill, han räknas inte!

Såna här problem anser sig hon inte ha i sina andra relationer: att hon dikterar villkoren! Är HON så blind?

Som ung och en bra bit upp var hon ganska försiktig, tyst, tillbakadragen. Med åren har detta ändrats! Hon har blivit betydligt tuffare och det noterar andra närstående.

Kvinnor ska vara tysta?

Hon målas in i ett hörn: blir svårt att säga vad hon vill och tycker, för för honom blir det som ett diktat.

Så vad återstår? Ska hon hålla tyst? Och då blir det ju som han tycker, om han nu inte som en martyr – eller gentil gentleman – faller till föga!? Vill hon ha det ena eller det andra? Det ena utesluter det andra i hans värld?

Kanske skulle de då äta olika saker: han undvika potatis, hon inte koka bort alla vitaminer ur grönsakerna och äta mer fisk och lättare kvällsmåltider?

HON har fått göra avkall på det med kvällsmat. Har inte gjort någon stor affär av det! Hon kunde förstås ha kunnat sagt något! DET är ju HENNES ansvar!

Hon skulle vilja ha lunch som huvudmål, äta bra frukost och sen bara något lättare på kvällen, men nu blir det två rejäla mål per dag ovanpå frukosten.

Nu är det brinnande frågan: hur löser man detta? Borde inte två vuxna människor kunna göra det? Kan undras!

HAN måste underordna sig och äta “crappy food,” som t.ex. salt sill (sa han idag där i köket) när de är hos hennes mamma. Ja, så kanske det är även för henne (och för alla nu och då): hon får äta sånt hon inte älskar hos dem hon är gäst hos ibland!

Dessutom: HAN har egen tid hemma. HON har det aldrig nuförtiden, för hon jobbar, men det gör inte han. Och lägenheten är liten, så det är inte mycket tid att gå undan. Detta klagar han också på, men vad har han gjort för att ändra detta? Förstår han inte att det är tröttande att höra? Gör henne ledsen? Och också arg: man kan väl inte bara gnälla utan att röra ett finger för att förändra det? Att gnälla över något som man inte ändrar, eller inte kan ändra, drar bara ner, gör en trött och ledsen!

Hon känner sig som nån jäkla automat, som bara ska finnas till hands.

Hur var den första kvinnan i hans liv? Är det därifrån han fått detta: att kvinnan är den som sätter reglerna och det är bara att finna sig? Men nu har han en kvinna som han KAN reagera emot!? Och faktiskt kan manövrera, fast han påstår annat.

Alla hennes argument slår han undan:

“Jag visste att du skulle komma med det!”

😦 Vad svara man på det?

“Jaså?”

eller

“Ja, jag är en riktig skitstövel!”

Vadå, lyssna? Vadå, resonera och komma fram till något som BÅDA är nöjda med? Man kan inte komma efteråt och vara irriterad om man inte hade motargument eller förslag innan, som när de var i USA sist och irritationen pyste ut för att hon drog iväg med honom mot hans vilja? Han förstörde mycket av glädjen och nöjet! Och det var inte första gången! Varje gång har hon tänkt:

“Nu gick jag på detta igen! Varför lär jag mig aldrig? Jag borde aldrig föreslå detta eller dra oss iväg på sånt här! Hur jäkla dum får man vara?” 😦 

Och han har en tendens att inte tro gott om henne? Att det är baktankar med saker!?

“Varför skickade du (länk på) recept i Skype?”

undrade han, med ett tonfall som om hon nästan gjort något kriminellt eller krävt något ganska hemskt av honom.

Vad ska hon svara på det?

“Jag bara ramlade på det! Jag menade inte att vi skulle göra det på stubben (funderade om det kunde vara något att laga bara)!”

Det är inte första gången han undrat över saker med detta tonfall. Lite jobbigt att liksom bli ställd till svars för något oerhört oskyldigt! Något man gjort eller sagt utan någon baktanke, utan någon djup tanke alls. Bara helt spontant!

Alla dessa småkollisioner och småskojande bidrar till att späda på tröttheten. Trötthet ackumuleras! Har ackumulerats!

När hon försöker förklara så förstår han inte hur hon kan vara trött, att närståendes dåligmående påverkar henne! Hur funkar HAN? Rinner sånt av honom som en gås?

HON tar kontakt med folk och håller inte på och räknar på vem som hörda av sig sist eller hur länge sen det var, men han gör det… Så hans sociala kontakter är kan man säga obefintliga. Hennes är väl inte jättestora heller, men i alla fall existerande.

Hon får allt mindre lust att träffa hans mamma: den jävla ragatan! Denna växte upp i en familj med minst 7 barn med föräldrar vars familjer emigrerade från olika ställen i Italien till USA i början av 1900-talet. Och man undrar ju vad hon blivit utsatt för? Behov av att demonstrera sin makt? Och hon HADE en massa makt! Hennes man: vad gjorde han? Så upptagen med sitt? Såg mellan fingrarna? Hon hade hållhakar på honom? Och detta var inte en arbetarklassfamilj! Nej, sånt här existerar i familjer på alla nivåer i samhället!

“Jävla kärringjävel! Jävla alla kärringjävlar som gör så med sina söner – och döttrar!”

Mer om kommunikation – och sund självhävdelse …

August 16, 2015 § 8 Comments

24_IS_000013525017_Grafissimo_2x1

Stand firm when you need to.

Fortsättning på föregående bloggpostning om empati och kommunikationsklimat i olika sammanhang, från det minsta till kanske det största, från relationen mellan två, via det på en arbetsplats till hela samhället och världen.

Började fundera över detta med “assertiveness” eller “självhävdande” och sökte på detta. Gjorde en snabb översättning från artikel på wikipedia (och denna översättning inkluderar kanske min egen tolkning; det var inte helt lätt att översätta korrekt. Jag var osäker på hur jag skulle översätta vissa begrepp. Så med den brasklappen…):

Självhävdelse är den egenskap där man är säker i sig själv och har tillit till sig själv utan att vara aggressiv. I psykologin och psykiatrin är det en förmåga som man kan lära sig och ett sätt att kommunicera. /…/

en form av beteende som karaktäriseras av tillitsfullt/säkert deklarerande eller bestämt påstående utan att behöva komma med bevis; fastställande personens rätt eller sätt att se utan att vare sig aggressivt hota den andres rättigheter (genom att anta en position av dominans) eller undergivet tillåta en annan att ignorera eller förneka ens rättigheter eller sätt att se.”

Men om man inte har den självsäkerheten: behöver nån alls ta hänsyn till detta?

Vidare:

Under andra hälften av 1900-talet pekades självhävdelse av många experter på personlighetsutveckling, av beteendeterapeuter och kognitiva beteendeterapeuter ut som en förmåga som kan läras ut .

Självhävdelse kopplas ofta till självförtroende.”

Finns det miljöer som är bättre eller sämre vad gäller att få människor att blomma ut och verkligen respektera varandra och kommunicera och där olikheter verkligen tillåts? Där självförtroende kan växa? Äkta självförtroende växa?

Hur samarbetar man? Där alla ses, där alla informeras (där informationen är god och öppen), där rimliga normer blir bekräftade? Där dialog inte kvävs (där man lyssnar på varandra och inte bara klipper av och säger att ”Vad? Detta problem har inte jag!” Betyder detta att det inte finns och inte bör beaktas?), där ingen luras att tro att man MÅSTE välja mellan två inte särskilt bra saker osv?

Har precis läst Astrid Lindgrens dagböcker från andra världskriget. De visar på “bristande” kommunikation (och vad barnslig “självhävdelse”) kan leda till?

Alice Miller skrev om Hitler och den troliga orsaken till att han blev den han blev och hur det var möjligt att han lyckades förleda en hel nation (det tyska folket och också individer i andra länder, vilket Lindgrens krigsdagböcker också ger vid handen). Se Miller i essän “Adolf Hitler: How Could a Monster Succeed in Blinding a Nation?”

När jag letade vidare hittade jag detta om “Assertiveness Traing” på American Management Associations web (finns tydligen behov av detta med självhävdelse både här och där, även i ett land där man tror att alla är tuffa och går runt och hävdar sig själva hela tiden 😉 ):

När nyheter om dålig ekonomi skapar kaos och osäkerhet på arbetsplatser är det viktigare än nånsin att veta hur man ska hävda sig effektivt.

I detta seminarium kommer du att få kraftfulla verktyg för att förbättra dina förmågor att hävda dig själv, vilka kan hjälpa dig att handskas med konflikter på alla nivåer i organisationen [man behöver också utveckla förmågan att inse när det är konstruktivt att hävda sig och ifrågasätta eller peka på saker som man reagerar emot och när det snarare vore destruktivt].

Du får upptäcka nya tekniker hur du kan bli en självhävdande kommunikatör, få sätt att handskas med att ta emot och ge feedback och lyfta upp arbetsplatsens oskrivna lagar när professionalism och självhävdelse krävs [hur man bemöter varandra och de ‘avnämare’ man har t.ex.].

Du kommer att få fastställa/identifiera de områden där du har dina styrkor och där du har vuxit när det gäller denna viktiga förmåga och förstå hur sociala stilar påverkar självhävdande beteenden och du kommer att få glädje av att lära dig hur man löser konflikter.

Totalt sett kommer du [förhoppningsvis] att förbättra dina förmågor att hävda dig [vid behov och också reagera om nån annan blir avklippt när den tar upp ett problem eller uttrycker en åsikt], så att du kan utnyttja dessa förmågor direkt i jobbet [om det har utsikt att leda till något konstruktivt, annars bör man nog lägga ner hela projektet. Medvetenhet om att det finns problem tror jag trots allt kan vara viktig, om inte annat så för ens egna känslor av mer eller mindre diffust obehag].”

Hittade också detta “Assertiveness – Working WITH People, Not Against Them”:

“Is the boss who places a pile of work on an employee’s desk the afternoon before that employee goes on vacation being assertive? Or, is the employee who is about to go on vacation being assertive when she tells the boss that the work will be done upon her return?

It’s not always easy to identify truly assertive behavior. This is because there is a fine line between assertiveness and aggression. Some definitions are helpful when trying to separate the two:

Assertiveness is based on balance. It requires being forthright about your wants and needs while still considering the rights, needs, and wants of others. When you are assertive, you ask for what you want but you don’t necessarily get it.

Aggressive behavior is based on winning. It requires that you do what is in your own best interest without regard for the rights, needs, feelings or desires of others. When you are aggressive, you take what you want regardless, and you don’t usually ask.

So, that boss was being aggressive. Yes, he had work that needed to be done. However, by dumping it on his employee at such an inappropriate time, he showed a total lack of regard for the needs and feeling of his employee.

The employee on the other hand, demonstrated assertive behavior when she informed her boss that the work would be done, but it would be done after she returned from vacation. She asserted her rights while recognizing her boss’ need to get the job done.

Being assertive is not necessarily easy, but it is a skill that can be learned. Developing your assertiveness starts with a good understanding of who you are and a belief in the value you bring. When you have that, you have the basis of self-confidence.

Assertiveness helps to build on that self-confidence and provides many other benefits for improving your relationships at work and in other areas of your life as well./…/

When you act assertively you act fairly and with empathy. The power you use comes from your self-assurance and not from intimidation or bullying. When you treat others with such fairness and respect, you get that same treatment in return. You are well liked and people see you as a leader and someone they want to work with.”

Behöver man vara omtyckt alltid eller av alla, heller?

Miljön kanske också måste vara sån att man lyssnar på varandra och inte bara klipper av:

“Det problemet har jag aldrig mött!”

“Det problemet har inte jag!”

“Det var dumt tänkt/sagt! [det behöver vi inte befatta oss med]”

Få den som tar upp något att känna sig dum kanske. Är miljön sån kanske folk undviker att ta upp saker…

one-banner-make-2-v32

Jag tycker det är ganska tröttsamt med självhävdelse omkring mig; som handlar om att framhålla sig själv och de sina, där man inte är särskilt intresserad av andra och inte riktigt ser andra. Eller kanske bara vissa!

Where Am I?

You are currently browsing the communication category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....