Många människor tänker att verklig konversation är förenad med att göra så att du själv låter intressant för andra, när det faktiskt handlar om att vara INTRESSERAD AV ANDRA OCH ATT LYSSNA. I dagens galna värld av teknologi, höghastighetsjobb och överstimulering är vi kulturellt tvingade in i en synbarligen gränslös störtflod av ytligt pladder. Medan småprat är harmlöst och ofta otroligt effektivt för att upprätthålla en vänlig miljö i jobbet vid kaffeautomaten, så är konstant ytlig konversation förgörande för varje intim relation …

July 4, 2018 § 26 Comments

What-Makes-Love-Last_1

John Gottman skriver på s 97 om “kollektiv monolog,” ett begrepp Jean Piaget myntade om förskolebarn, men som Gottman tycker karaktäriserar många vuxenkommunikationer också. (i vår kultur idag handlar det väldigt mycket om att sälja sig själv och framhålla sig själv och således att göra sig själv intressant. Vi har slutat vara intresserade av andra och att lyssna på andra).

“Ytligt småprat är motsatsen till ‘intonad konversation’ /…/ … att frekvent prata förbi varandra är vanligt också i långtidsrelationer – och mellan ett par så skadar det. Sånt tala-i-kors-prat hindrar partners från att åstadkomma den sorts närhet som konsoliderar ett band/anknytning. 

Många människor tänker att verklig konversation är förenad med att göra så att du själv låter intressant för andra, när det faktiskt handlar om att vara INTRESSERAD AV ANDRA OCH ATT LYSSNA. 

I de kommande kapitlen kommer jag att visa er hur man kan använda skickligheten att ställa in sig för att undvika kontraproduktiv ‘kollektiv monolog’ under argumentering. Men vänta inte till en konflikt dyker upp innan du förverkligar detta angreppssätt. Intonad konversation i vardagslivet är nödvändig för att hålla vilken relation som helst vid liv.”

Han skriver om att …

“… att anförtro sig åt sin partner.”

Kräver tillit, men kan också befrämja större och större tillit. Kan skapa en god, uppåtgående spiral.

“Nyckeln är det jag kallar ‘konsten att ha en intim konversation’ [och då handlar det inte om sex nödvändigtvis, utan om alla slags känslor, och det senare är nog till och med svårare än det förra!], vilken verkligen är nybörjarens angreppssätt till ‘intonad konversation.’ 

Intim konversation kräver inte att ni diskuterar konflikter eller känsliga ämnen. Det handlar bara om ATT TALA.  

Du kan applicera dessa konversationsförmågor utan att din partner vet det dock, naturligtvis, men ju mer ni arbetar tillsammans på processen, desto bättre. 

Denna metod avmystifierar intoningsprocessen genom att bryta ner den i fyra steg. Du behöver inte vara en ‘social person’ [‘people person] för att bemästra den. Jag lärde Glenn den, en medelålders ingenjör, som var en självutnämnd surkart. Han berömde sig av att inte ha några behov. Han sa till mig ‘Människor som behöver människor är alltid besvikna och mår miserabelt.’ 

Att småprata fanns på hans ‘att-undvika-lista.’ Han såg ner på, struntade i arbetsrelaterade banketter och retreater därför att de krävde social interaktion. Och ändå så gick han med på att lära sig mitt angreppssätt, därför att hans känslomässiga distans var frustrerande för hans fru sen tjugo år. Hon kände sig så ensam i äktenskapet att hon funderade på att lämna honom. 

Hans två tonårsdöttrar kände sig också fjärmade. De sa att att leva med honom var som att ha en vresig främling under förutsättningarna att han inte skulle bry sig om om de sprang snyftande från rummet. 

I terapin medgav Glenn till mig att han inte visste hur han skulle kunna komma närmare dem. Att förvärva dessa förmågor räddade hans relation med familjen. 

Det fanns parallella förtjänster också. Under en session rapporterade Glenn med förtjusning, att på en tillställning nyligen i arbetet satt han bredvid en medarbetare som han alltid försökte undvika därför att hon ‘pratade för mycket.’ I slutet av måltiden, under vilken han använde sig av de fyra förmågorna, utbrast kvinnan med förvåning att han var en så trevlig person. Med ett skrockande beklagade han sig för mig att att lära sig att ‘tona in’ höll på att förstöra hans rykte. 

Här är förmågorna som jag lärt Glenn och oräkneligt antal andra. Se dem som en biljett till din partners inre värld. För att integrera dem i dagligt liv, rekommenderar jag par att schemalägga regelbundna ‘Hur var din dag”‘-prat genom att använda denna metod för att kolla av och återknyta.” 

Kommer att översätta vidare, men här är de fyra förmågorna:

  1. Sätt ord på dina känslor [se också här]
  2. Fråga förutsättningslösa frågor
  3. Följ upp med redogörelser som fördjupar anknytning
  4. Uttryck medkänsla och empati

 

Advertisements

Vad får kärlek att hålla?: Hur man bygger tillit och undviker svek. Kapitel 7. Att göra bringandet i samklang lätt: konsten att ha intima konversationer …

June 7, 2018 § 1 Comment

1a.JPG

1b.JPG

2.JPG

3.JPG

4.JPG

5.JPG

6.JPG

7.JPG

8.JPG

9.JPG

Ur John Gottmans bok “What Makes Love Last? – how to build trust and avoid betrayal” eller “Vad får kärlek att hålla? – hur man bygger tillit och undviker svek.”

Jag kanske försöker översätta delar ur detta kapitel.

Guy talk eller killmiddag …

March 16, 2018 § 2 Comments

Om killmiddag se här.

VAD är det som får äktenskap att fungera? Makarna har bland annat en orubblig aktning för varandra och uttrycker denna tillgivenhet inte bara i stora ordalag, utan i små gester dag in och dag ut …

October 1, 2017 § 12 Comments

7P-Book_1

Gottman skriver att i lyckliga äktenskap har man samma problem som i olyckliga. Vad är då skillnaden?

I de senare kan ena eller båda ha en negativ inställning. Där den ena startar från en negativ utgångspunkt. Startar från negativa förväntningar på den andra, är missnöjd och otillfredsställd med det som bjuds, klagar, men gör inget för att förbättra det hen är missnöjd med t.ex.

Gottman menar att det inte räcker bara med att kommunicera. Aktivt lyssnande är inte heller tillräckligt. Att tro att det är ALLT som krävs är en missuppfattning.

s. 21:

“Det tog studier av hundratals par för att blotta hemligheterna hos dessa känslomässigt intelligenta äktenskap

Två äktenskap är inte lika, men ju närmare mitt forskarteam och jag tittade på lyckliga äktenskap, desto mer uppenbart blev det att de lika varandra på sju avslöjande sätt. /…/

Vänskap kontra strid.

/…/ …lyckliga äktenskap grundas i djup vänskap. Med detta menar jag ömsesidig respekt för och glädje av varandras sällskap.”

Att man har kul ihop och är positiv till varandra och bryr sig om varandra och inte har en genomgående negativ inställning till “allt.” Att det är kul att göra saker och att den ena parten inte är konstant irriterad och missnöjd och säger att den andra alltid vill bestämma allt. Där vars och ens behov inte är motsatser, utan kan finnas sida vid sida och där båda är lika viktiga och blir fyllda.

“Dessa par tenderar att intimt känna varandra – de är väl förtrogna med varandras tycka-om, inte-tycka-om, personlighetsbesynnerligheter, förhoppningar och drömmar.”

Utan att det negativa tar över eller där det inte finns några drömmar eller framtidsplaner/önskningar. De är intresserade av varandra.

“De har en orubblig aktning för varandra och uttrycker denna tillgivenhet inte bara i stora ordalag, utan genom små gester dag in och dag ut.”

Dvs att man visar uppskattning och snarare lyfter fram det man tycker om och uppskattar än att lägga betoningen på det irriterande. Att när man uttrycker något om den andra så är det snarare det bra och positiva än det dåliga och negativa. Alltså visar kärlek helt enkelt.

s 22:

“På små men viktiga sätt upprätthåller Olivia och Nathaniel vänskapen som är grunden för deras kärlek./…/

Vänskap ger näring till flammor av romantik därför att det erbjuder det bästa skyddet mot att känna sig fientlig mot ens maka. Tack vare att Olivia och Nathaniel har hållit sin vänskap stark, trots de oundvikliga meningsskiljaktigheter och irritationsmoment som hör till äktenskaplig liv, upplever de det, som tekniskt är känt som, ‘en dominerande positiv grundinställning,’ /…/, ett koncept som först föreslogs av psykologen Robert Weiss vid Oregonuniversitetet.

Det betyder att deras positiva tankar om varandra och deras äktenskap så präglar allt, att det tenderar att tränga undan de negativa känslorna.

Det krävs en mycket mer betydande konflikt för att de ska förlora jämvikten som par, än det annars skulle ha gjort. Deras positivitet får dem att känna sig optimistiska om deras liv tillsammans och gör att de hellre friar än fäller varandra.”

Påstådd “erfarenhet” av att leva i en vuxen parrelation behöver inte betyda att man är mer väl lämpad att leva i en parrelation än den som aldrig levt i en sån! Ens grundläggande negativitet (från tidigt i olika avseenden) kan ha blivit ytterligare manifest och hindra etablerandet av en bra relation i kommande relationer!

Och samtidigt skulle man, om denna idé nu verkligen stämde, kunna kräva mer av den förment mer “erfarne”!!!??? Och försöka undvika att lägga “skulden” på oerfarenhet! (Nästans lite som barn mötts: “Lyssna på mig och lär! Jag har levt längre än du och har mer erfarenhet!”) 😉

Könsroller i förändring – I denna tid av skiftande könsrelationer måste även den mest engagerade av makar arbeta så hårt denne kan för att hindra sitt äktenskap från att sluta som en siffra i skilsmässostatistiken, här har män inte längre råd att lämna huvuddelen av arbetet med relationsvårdandet till kvinnor….

September 1, 2017 § 7 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

[Rebloggning från 4 augusti 2016]

I kapitlet “Män som makar” s 273 kan man läsa apropå skilsmässostatistiken (och det är alltså en man som skriver detta! Obs!):

“… kvinnors ökande ekonomiska självständighet från män har gjort det lättare att lämna ett äktenskap i vilket de är olyckliga. Och medan äktenskap har blivit skörare så har mäns psykologiska hälsa försämrats. 

Män lider när de blir berövade det omhändertagande, den tillgivenhet och känslomässiga näring de får från en engagerad relation med en kvinna [och allt fler kvinnor lämnar förr eller senare en relation där de är de som ger mest av omhändertagande, tillgivenhet och känslomässig näring om de inte får så värst mycket tillbaka. De behöver och vill ha sånt tillbaka i ett ömsesidigt givande och tagande]

Den enkla sanningen är att män behöver kvinnor.

Och kvinnor män.

Men [kvinnorna] behöver inte män så som de brukade göra. De behöver män som sina partners – en verklig partner i alla dess aspekter av äktenskaps- och familjeliv. 

De behöver inte män som offrar sig i arbetet för att vara goda försörjare.De vill ha män som kastat av sig den traditionella könsrollsträningen och som förenas med dem i  bildandet av en relation som tillåter båda parter att utveckla hela vidden av sin hela potential och där båda får uppleva hela vidden av livets tillfredsställelser.

Nyckel för att få den sortens relation är, förstås, bra kommunikationDet skulle vara mycket lättare för par att lösa de missförstånd och konflikter som oundvikligen uppstår i ett äktenskap ,om båda könen får samma träning tidigt i livet gällande kommunikationsskicklighet – och om män och kvinnor talade samma språk. Men det gör de inte.

Från födelse och fortsatt tränas kvinnor i de förmågor och karaktärsdrag som krävs för att vårda relationer och intimitet, medan männen drillas i de förmågor och karaktärsdrag som krävs för att skydda och sörja för sina familjer. 

Dessa könsskillnader i beteende reflekterar en djupare klyfta rörande olika referensramar – dvs sätten män och kvinnor tränas att tänka, prioritera, tolka händelser och erfarenheter, bestämma mening och värde och i fantasin se sin plats och syfte i världen.”

Men idag behöver män sällan försörja sin familj själv. Kvinnan bidrar oftast också till detta. Och hjälp går att få (eller borde finnas). Kanske manlig terapeut för man och kvinnlig för kvinna?

Kvinnorna vill ha en jämlike, som de kan prata med om känslor m.m. Och de finner sig inte om de inte får detta (att kunna kommunicera) i tillräcklig grad.

Så återigen, den manlige familjerådgivaren borde, om han månade om mannen i paret han hade framför sig, att hjälpa honom att komma i bättre kontakt med sina känslor och inre behov, för att både få bättre relation med kvinnan och också själv må mycket bättre – samt bli mer självständig och stå på stadigare grund som självständig individ.

Så varken man eller kvinna blev hjälpta i denna rådgivning.

s 274:

“Den kvinnliga referensramen tenderar att vara mer uttrycksfull/expressiv.

Kvinnor tenderar att tänka i termer av relationer snarare än autonomi och tenderar att gripa sig an livssituationer från synvinkeln ‘Hur kan den här personen och jag förenas på ett äkta sätt? Hur kan vi avslöja nånting meningsfullt om oss själva till varandra så att vi båda känner oss mer synliggjorda, förstådda och uppskattade?’”

I “Män och relationer” s 279-280:

“[Män] finner sig nu nödgade att vårda den närhet och anknytning på sätt som de aldrig lärt sig och aldrig krävdes av tidigare. 

I denna tid av skiftande könsrelationer måste även den mest engagerade av makar arbeta så hårt de kan för att hindra sitt äktenskap från att sluta som en siffra i skilsmässostatistiken, här har män inte längre råd att lämna huvuddelen av arbetet med relationsvårdandet till kvinnor.

De måste bidra och göra mer av sin del. /…/

Det är vad män måste göra mer än nånting annat i denna tid av ändrande könsroller och ändrade könsrelationer. 

För sin egen skull och för deras skull som de älskar så behöver de blir mer känslomässigt intelligenta män.”

Så bra sagt!

Och på detta tjänar alla parter: män och kvinnor, samt samhälle och värld och arbetsplatser m.m.

Mer om kommunikation…

March 16, 2017 § 14 Comments

Istället för att tala om hur den andra är, kritisera och klaga på den andra, dvs istället för att använda du-budskap, skulle det vara betydligt mer konstruktivt att diskutera idéer hur de kan lösa saker. Komma med förslag hur de kan utveckla saker. Konkret och konstruktivt!

Istället för att hacka på den andra, aggressivt, och trigga en försvarsposition!

Som om hon (och båda) är vuxna personer man kan tala med utan att behöva tala om hur den andra är. Istället för hur hon är diskutera konkreta saker. Som om inte hon skulle kunna ha en massa anledning att tala om hur han är? Uttrycka irritation och tålamod som är på bristningsgränsen?

“Du berättar inte!”

sa han. Hon blev helt matt! Säger hon något så blir han arg och sätter igång en evighetslång utläggning och hon får inte en syl i vädret! Är hon tyst anklagas hon för det! Och när hon försöker skriva så säger han att han inte kommer att läsa hennes “fucking message”!

“Återkoppling”:

“För att återkopplingen ska kunna tas emot på ett bra sätt behöver du använda jag -budskap.”

Annars försätter man den andra i försvarsställning och den andra personen lyssnar sämre eller inte alls.

“VAD ÄR JAG-BUDSKAP?

Med Jag-budskap avses oftast Konfronterande Jag-budskap. Det är ett kraftfullt redskap för att framföra kritik till någon. Ett Jag-budskap medför ofta att den andre lyssnar, till skillnad från så kallade Du-budskap, vilka tenderar att försätta den andre i försvarsställning.

NÄR ANVÄNDER MAN JAG-BUDSKAP?

Ett Konfronterande Jag-budskap används när någon beter sig på ett sätt som orsakar mig problem.

HUR GÅR DET TILL?

Ett Konfronterande Jag-budskap har tre komponenter:

  • En icke-skuldbeläggande beskrivning av den andres Beteende. Det ska vara faktamässigt, utan värderingar, tex “När du inte ringde igår…” istället för “När du struntade i att ringa igår…”
  • Den konkreta, påtagliga Effekten som beteendet har på mig. Detta är svaret på frågan “Varför är detta ett problem för mig?” Kan jag inte svara på den frågan blir det svårt att övertyga den andre om att ändra sig.
  • Mina Känslor kring dessa effekter (arg, ledsen, frustrerad osv). Denna komponent är mycket viktig, men kan samtidigt kännas ovan för många, jämfört med de två övriga.

VARFÖR ÄR DET VIKTIGT ATT UTTRYCKA SINA KÄNSLOR I ETT JAG-BUDSKAP?

  • Utan känslorna blir jag-budskapet endast kall logik.
  • När du uttrycker dina känslor så visar du vad det betyder för dig.
  • När du verbalt uttrycker de känslor du känner, så är du konsekvent med vad du signalerar icke-verbalt. “Jag är inte arg”, går tex inte så bra ihop med en uppenbart arg uppsyn.
  • På samma sätt ska känslorna heller inte förstärkas på ett konstlat sätt. Det går inte ihop med de icke-verbala signalerna, utan riskerar istället att uppfattas manipulativt, ungefär “Den som är argast vinner”.
  • Var försiktig med “falska” känslor, tex “Jag känner att du inte bryr dig om mig”, betyder egentligen “Jag tror att du inte bryr dig om mig”. En ledstjärna är att om man kan säga “att” efter “känner”, så uttrycker man inte en riktig känsla.

VAD VINNER MAN PÅ ATT ANVÄNDA JAG-BUDSKAP?

När jag har ett problem med en annan vill jag lösa det. Då vill jag att den andre lyssnar på mig. Där är jag-budskapet ett överlägset redskap. Det är förvisso inget trollspö, och även ett skickligt formulerat jag-budskap kan ge defensiva responser, men sannolikheten för framgång är mycket större än om man exempelvis använder sig av du-budskap.

INSPIRATION

Könsroller i förändring …

August 4, 2016 § Leave a comment

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

I kapitlet “Män som makar” s 273 kan man läsa apropå skilsmässostatistiken (och det är alltså en man som skriver detta! Obs!):

“… kvinnors ökande ekonomiska självständighet från män har gjort det lättare att lämna ett äktenskap i vilket de är olyckliga. Och medan äktenskap har blivit skörare så har mäns psykologiska hälsa försämrats. 

Män lider när de blir berövade det omhändertagande, den tillgivenhet och känslomässiga näring de får från en engagerad relation med en kvinna [och allt fler kvinnor lämnar förr eller senare en relation där de är de som ger mest av omhändertagande, tillgivenhet och känslomässig näring om de inte får så värst mycket tillbaka. De behöver och vill ha sånt tillbaka i ett ömsesidigt givande och tagande]

Den enkla sanningen är att män behöver kvinnor.

Och kvinnor män.

Men [kvinnorna] behöver inte män så som de brukade göra. De behöver män som sina partners – en verklig partner i alla dess aspekter av äktenskaps- och familjeliv. 

De behöver inte män som offrar sig i arbetet för att vara goda försörjare. De vill ha män som kastat av sig den traditionella könsrollsträningen och som förenas med dem i  bildandet av en relation som tillåter båda parter att utveckla hela vidden av sin hela potential och där båda får uppleva hela vidden av livets tillfredsställelser.

Nyckel för att få den sortens relation är, förstås, bra kommunikation. Det skulle vara mycket lättare för par att lösa de missförstånd och konflikter som oundvikligen uppstår i ett äktenskap ,om båda könen får samma träning tidigt i livet gällande kommunikationsskicklighet – och om män och kvinnor talade samma språk. Men det gör de inte.

Från födelse och fortsatt tränas kvinnor i de förmågor och karaktärsdrag som krävs för att vårda relationer och intimitet, medan männen drillas i de förmågor och karaktärsdrag som krävs för att skydda och sörja för sina familjer. 

Dessa könsskillnader i beteende reflekterar en djupare klyfta rörande olika referensramar – dvs sätten män och kvinnor tränas att tänka, prioritera, tolka händelser och erfarenheter, bestämma mening och värde och i fantasin se sin plats och syfte i världen.”

Men idag behöver män sällan försörja sin familj själv. Kvinnan bidrar oftast också till detta. Och hjälp går att få (eller borde finnas). Kanske manlig terapeut för man och kvinnlig för kvinna?

Kvinnorna vill ha en jämlike, som de kan prata med om känslor m.m. Och de finner sig inte om de inte får detta (att kunna kommunicera) i tillräcklig grad.

Så återigen, den manlige familjerådgivaren borde, om han månade om mannen i paret han hade framför sig, att hjälpa honom att komma i bättre kontakt med sina känslor och inre behov, för att både få bättre relation med kvinnan och också själv må mycket bättre – samt bli mer självständig och stå på stadigare grund som självständig individ.

Så varken man eller kvinna blev hjälpta i denna rådgivning.

s 274:

“Den kvinnliga referensramen tenderar att vara mer uttrycksfull/expressiv.

Kvinnor tenderar att tänka i termer av relationer snarare än autonomi och tenderar att gripa sig an livssituationer från synvinkeln ‘Hur kan den här personen och jag förenas på ett äkta sätt? Hur kan vi avslöja nånting meningsfullt om oss själva till varandra så att vi båda känner oss mer synliggjorda, förstådda och uppskattade?'”

I “Män och relationer” s 279-280:

“[Män] finner sig nu nödgade att vårda den närhet och anknytning på sätt som de aldrig lärt sig och aldrig krävdes av tidigare. 

I denna tid av skiftande könsrelationer måste även den mest engagerade av makar arbeta så hårt de kan för att hindra sitt äktenskap från att sluta som en siffra i skilsmässostatistiken, här har män inte längre råd att lämna huvuddelen av arbetet med relationsvårdandet till kvinnor.

De måste bidra och göra mer av sin del. /…/

Det är vad män måste göra mer än nånting annat i denna tid av ändrande könsroller och ändrade könsrelationer. 

För sin egen skull och för deras skull som de älskar så behöver de blir mer känslomässigt intelligenta män.”

Så bra sagt!

Och på detta tjänar alla parter: män och kvinnor, samt samhälle och värld och arbetsplatser m.m.

Where Am I?

You are currently browsing the communication category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....