“Frihet”…

February 5, 2017 § Leave a comment

Han kritiserar hur hon uttrycker sig, men är själv oerhört känslig för minsta antydan till kritik.

“Frihet”, vadå?

Att leva ihop kräver anpassning och viss smidighet? Han lever med en som har spelandet som yrke. Han spelar också.

Om man blir störd av den andres spelande så kanske man borde flytta på sig, om man kan!? Om man har en dator som man lätt kan bära med sig, ta den och flytta på sig, om man vill syssla med den t.ex. Ett stort, tungt instrument kan vara omöjligt att flytta! 😦 Om hon kunde skulle hon det och gärna ta det till en annan byggnad, om det hade varit möjligt!

Hon är så trött av allt detta, så ögonen vill bara fall ihop titt som tätt! Av att anpassa sig och ta emot irritation, kritik osv.

Man kan flytta sig till ett rum på andra våningen i huset och stänga dörrar emellan t.ex.

Hon har aldrig klagat på hans spelande, vilket kanske beror på att hon förstår behovet av att öva!

Han återkommer också till att han “…behöver veta vad som är ‘going on’!”

Hon blir helt blank! Vadå ‘going on’? Hon vet inte vad som är ‘going on’! Har ingen aning vad som är ‘going on’! För hon har inte tänkt ut något och har heller ingen hemlig plan för vad de ska göra, ofta inte heller vad hon ska eller vill göra när hon är ledig och slipper ett schema att följa. Det är himla skönt att ta dagen som den kommer när man kan. Hennes jobbliv är annars så inrutat.

Hon har ingen hemlig agenda eller plan, som hon tänker tvinga honom att följa. Hon har försökt fråga vad han för planer, men vet han vad han vill göra? Har han egentligen knappt nånsin några planer? Saknar i stora stycken initiativförmåga!? “Hur kunde han vara egen företagare?” kan hon inte låta bli att undra.

Hon frågade om han funderat på investeringar de pratat om tidigare i huset, samt om han funderat (och räknat på sina pengar) om de skulle kunna hjälpa till rejält med resa för hans son med familj från “over there”! De har också anmält sig att dra in fiber i huset, något som också kommer att kosta en hel del.

DÅ säger han att gårdspumpen betett sig märkligt. Som om den inte “tar” ibland. Kan den behöva repareras i bästa fall bara?

“Tala om om du märker något konstigt!”

sa han till henne.

Ja, det får han väl säga, om han inte kräver omedelbar rapport av henne!

Han “får” tala om för henne, men hon får inte tala om för honom. Han får be/uppmana henne, men hon får inte göra detsamma med honom. Han har så mycket om sig och gör så mycket, men HON har inget för sig och knappt nånting för sig!? 😦

Och så blev han irriterad på att hon inte fortsatte något hon börjat säga för att hon blev distraherad av något och inte fortsatte.

“Tänk på att inte göra det!”

sa han!!!

Samma dag gjorde han exakt samma som hon och hon stod där och väntade på att han skulle avsluta det han börjat säga! Hon fick god lust att säga något, men avhöll sig. 😦

När de är ute och reser eller är ett längre tag i museum, på Kungliga slottet, på hotellrum på nöjesresa med hennes bröder osv så är han irriterad. Hon har inte förstått, utan blivit både ledsen och arg att han ständigt förstör allt som var tänkt skulle bli trevligt och roligt.

Nu undrar hon om det handlar om behovet att få sig ett bloss? Ett ständigt planerande när han ska få nästa “shot”? Hans koncentration är på rökandet? Och detta överskuggar ALLT annat? Han har ännu inte lärt sig hennes rutiner efter att de levt ihop i nästan 5 år. Hennes gamla mamma har bättre koll!

Och det här med spelande och övande: hur funkar det för två som har det som yrke och som lever ihop? och som vill och behöver öva? De får leva med att “störa” och bli “störda”!? Och de kan i majoriteten av fallen göra detta? Är vana att sitta i övningsrum som sällan stänger ut alla ljud från angränsande rum? Och de vet och respekterar den andras behov av att spela?

Advertisements

Rökning och hur den påverkar hjärnans funktion…

January 3, 2017 § 4 Comments

hjarnstark-hur-motion-och-traning-starker-din-hjarna.jpg

“Kan du inte följa med ut på en promenad? Jag skulle vilja visa dig mina promenadvägar här!”

Nej, det vill han inte! Absolut inte! Han vill varken gå ut och gå eller cykla med henne längre. Ingen ska tala om för honom vad han ska gör! Nix! Minsta lilla tendens i den riktningen ska stävjas! 😦

Fundering efter att ha läst boken Hjärnstark och googlande om rökning och minne (demens) efter denna läsning (hon har googlat på detta förr):

“Inaktivitet och rökning påverkar hjärnans funktion. Blodgenomströmningen försämras av båda dessa saker. Vilket gör att hjärnan inte fungerar som den skulle kunna.”

Vilken effekt får dessa två saker sammantaget? Risk att man blir mindre glad (nedstämd, “jag är deprimerad” brukar han säga), mer stressad, lättare orolig, mindre kreativ och koncentrerad, för att hjärnan fungerar sämre. OCH hela kroppen fungerar sämre. Och det i sig gör att man blir nedstämd, stressad, orolig.

Om man inte funkar som man vill så blir man lättare stressad, ja, och den här stressen tar sig uttryck i ilskeutbrott och ett behov av att avreagera sig. Och det späder på stressen, för att den som råkar ut för dessa utbrott reagerar och blir ledsen och arg. Och stressen ökar ytterligare av detta!

En rejält ond cirkel! 😦

Man blir sämre på problemlösning (ens logiska tänkande fungerar sämre, man kan ha svårt att förstå och stressad av det, vilket i sig gör det svårare att förstå), det blir svårare att se klart och se lösningar på problem (vilket i sig stressar), kreativiteten blir sämre (problemlösningsförmågan och detta stressar också! För kopplingarna i hjärnan fungerar sämre av bristen på fysisk aktivitet) och eftersom man får svårare att koncentrera sig, så blir man lättare störd. Det sistnämnda blir jobbigt för den som blir störd samt för den som “stör” (och som försöker leva ett normalt liv och har behov själv av att göra saker, som kan vara svåra att göra helt ljudlösa).

Allt sammantaget gör att det blir problem i ens nära relationer och man kan bli ganska svår att leva med. 😦

Att då gå ut och röka löser inte några problem alls, snarare håller dem vid liv, späder på och troligen förvärrar dem, om inte omedelbart så på sikt.

Och man äventyrar hälsan på andra sätt: lungorna utvecklar emfysem, KOL eller i värsta fall lungcancer eller allt detta, andra organ påverkas också, direkt och som följdsjukdomar till lungproblemen.

I artikeln “Midlife vascular risk factor exposure accelerates structural brain aging and cognitive decline” kan man läsa:

“Midlife diabetes and smoking were associated with a more rapid increase in temporal horn volume, a surrogate marker of accelerated hippocampal atrophy (p = 0.017 and p = 0.008, respectively).

Midlife smoking also predicted a more marked decrease in total brain volume (p = 0.025) and increased risk of extensive change in WMHV (odds ratio = 1.58 [95%confidence interval 1.07–2.33], p = 0.021)./…/

Midlife hypertension, diabetes, smoking, and obesity were associated with an increased rate of progression of vascular brain injury, global and hippocampal atrophy, and decline in executive function a decade later.”

Ja, det finns kopplingar mellan rökning och demens. 😦 Se här och här.

Om man slutar röka och börjar röra på sig, med promenader och cykelturer kanske man kan motverka den rökning man ägnat sig åt!?

Och för att få bäst effekt av fysisk aktivitet så bör man få upp pulsen, till ca 150 slag/minut, men promenader duger bra. Särskilt om man får upp värmen, dvs inte bara strosar runt. Strosa kan man göra vid andra tillfällen.

Mer om medberoende…

July 27, 2016 § 2 Comments

9789152634646_200x_flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss_pocket

Hon får absolut inte reagera på eller kritisera hans beroende (läs missbruk) av cigaretter det minsta. Då blir han rosenrasande! Minsta lilla tecken eller ljud som kan tänkas ha med missbruket att göra så blir han rosenrasande.

Se “Co-Dependency”:

“Dysfunctional families do not acknowledge that problems exist. They don’t talk about them or confront them. As a result, family members learn to repress emotions and disregard their own needs. They become ‘survivors.’

They develop behaviors that help them deny, ignore, or avoid difficult emotions. They detach themselves. They don’t talk. They don’t touch. They don’t confront. They don’t feel. They don’t trust. The identity and emotional development of the members of a dysfunctional family are often inhibited”

Alla parter förlorar! Ingen utvecklas som människa! 😦 Så sorgligt! Varken den missbrukande eller den som den missbrukande lever med!

“Attention and energy focus on the family member who is ill or addicted. The co-dependent person typically sacrifices his or her needs to take care of a person who is sick. When co-dependents place other people’s health, welfare and safety before their own, they can lose contact with their own needs, desires, and sense of self./…/

The co-dependent must identify and embrace his or her feelings and needs. This may include learning to say ‘no,’ to be loving yet tough, and learning to be self-reliant.

People find freedom, love, and serenity [=frid] in their recovery.

Hope lies in learning more. The more you understand co-dependency the better you can cope with its effects.

Reaching out for information and assistance can help someone live a healthier, more fulfilling life.”

A märkte inte att hans andra fru hade grava alkoholproblem. Man kan undra hur det kommer sig? Och det låter som om han som levande med en missbrukare också borde ha gått i terapi! Vilket han aldrig gjorde.

Fast både han och hans andra fru var missbrukare? Hon av alkohol och han faktiskt av cigaretter?

Se vidare “Are You in a Codependent Relationship?”:

“Do find yourself making lots of sacrifices for your partner’s happiness, but not getting much in return? If that kind of one-sided pattern sounds like yours, you don’t have to feel trapped. There are lots of ways to change a codependent relationship and get your life back on an even keel [=få tillbaka på rätt köl].”

Och “Symptoms of Codependency”:

“Codependency is characterized by a person belonging to a dysfunctional, one-sided relationship where one person relies on the other for meeting nearly all of their emotional and self-esteem needs. It also describes a relationship that enables another person to maintain their irresponsible, addictive, or underachieving behavior.

Do you expend all of your energy in meeting your partner’s needs? Do you feel trapped in your relationship? Are you the one that is constantly making sacrifices in your relationship? Then you may be in a codependent relationship

The term codependency has been around for decades. Although it originally applied to spouses of alcoholics (first called co-alcoholics), researchers revealed that the characteristics of codependents were much more prevalent in the general population than had previously imagined. In fact, they found that if you were raised in a dysfunctional family or had an ill parent, you could also be codependent.

Researchers also found that codependent symptoms got worse if left untreated. The good news is that they’re reversible.”

A och hans andra fru var gifta närmare 20 år och hon lyckades inte bättre, trots sin betydligt längre erfarenhet av att leva i en äktenskapsrelation!

B:s välmående beror det på att A är nöjd och tillfredsställd? Handen på hjärtat! Anser sig B ha ett värde även om A inte är nöjd och glad och tillfredsställd, utan djupt missnöjd, klagande, hackande och otillfredsställd?

När B rensade bland papper hittade hon i kollegieblock en anteckning om att A:s första fru skrev i kommentar på socialt forum till A för knappt ett år sen:

“Ditt missnöje och din otillfredsställelse gjorde att jag lämnade dig!”

Dvs detta missnöje och denna otillfredsställelse med allt fanns redan då för nästan 40 år sen! Är inget nytt?

Se vidare “Så hanterar du ditt medberoende”:

“Hur mycket kan en medberoende hjälpa en beroende?

Eva Sintring: Vissa tror att det räcker med kärlek, men så är det ju inte. Det handlar om att ställa tydliga krav och kanske flytta ifrån den beroende eller begära skilsmässa, det brukar vara bäst för båda.

Daniel Kraft: Det är ofta svårt att hjälpa, men det är bra att komma med tydliga enkla budskap.

Hur gör man som medberoende för att koppla av?

Eva Sintring: Det går nog inte riktigt, så länge man lever tillsammans. Tankarna snurrar ofta kring den beroende. Det kan vara bra att engagera sig i något som kräver mycket tankekraft, så man får avkoppling, en hobby till exempel. 

Daniel Kraft: Det kan vara svårt, men det handlar om att ta sina egna behov på allvar.

Vilka tips finns det för att må bättre som medberoende?

Eva Sintring: Försök att komma bort då och då och slappna av, särskilt viktigt är det för barn.

Daniel Kraft: Det är viktigt att ha ett bra liv i övrigt, med vänner, bra kost, motion och sömn.”

Nej, A verkar inte se B som en människa med egna behov eller känslor? Verkar inte alls kunna sätta sig in i eller förstå B:s reaktioner, som för honom är totalt obegripliga och kommande ur det blå?

Psykolog Daniel Kraft om “medberoende”. Se hans bloggpostning “Fem punkter för att tillfriskna från medberoende” 

Ja, är B i en medberoenderelation?

Om “Flodhästen i vardagsrummet”:

“Man brukar säga att en familj som lider av alkoholism – eller en motsvarande företeelse – lever i ett hus med en flodhäst i vardagsrummet.

Tommy Hellsten , terapeut, teolog, uppskattad föreläsare och författare, belyser vad som händer med barn som växer upp i skuggan av en “flodhäst” – alkoholism, arbetsnarkomani, trångsynt religiositet, våld eller andra former av utsatthet. Ofta insjuknar de i ett “medberoende” – en sjukdom eller ett sjukdomsliknande tillstånd, som uppkommer då en människa lever nära en mycket stark företeelse och inte förmår bearbeta denna företeelse så att hon kan integrera den i sin personlighet, utan anpassar sig till den.”

 

Mer om medberoenderelationen…

June 11, 2016 § 7 Comments

“Vad ska jag göra idag?”

frågade han.

“Vet inte,”

tror jag hon svarade.

“Jag känner mig fångad! Som i ett fängelse!”

sa han vidare. Jo, de bor rejält kompakt och han har inget jobb! Hon har heltidsjobb.

“Vem ska göra något åt det?”

undrade hon. Hennes räddare-i-nöden och hjälpare triggas igång? Hon har länge hållit på att digna under oket på axlarna!? Ja, hur menar han: ska HON göra något åt det eller kanske han skulle göra något själv åt det?

Hon har varit den drivande i kollande på nytt boende (det är hennes lägenhet de bor i). Gärna ett boende med trädgård och plats för verkstad känner hon. Inte minst för hans skull! Fast det är ju också för hennes: om han blir lite mer sysselsatt mår han bättre och hon skulle dessutom kunna utveckla saker i sitt yrke lättare.

Hon skulle vilja tillägga:

“Om jag föreslår något så blir det som ett diktat: ‘Detta är vad vi SKA göra!'”

Ja, om hon föreslår något så är inte det bra. Så det är som en moment-22-situation. De kommer liksom ingen vart och han är inte nöjd…

Han känner sig som i ett fängelse. Så hon föreslår saker att göra utanför lägenhetens fyra väggar. Då anklagas hon för att diktera saker. Men han har inte själv några idéer om vad de skulle kunna göra utanför lägenheten. Knappt nånsin. Ändå är han missnöjd med sin tillvaro. Har också genom de fyra år de bott ihop klagat på diverse saker i lägenheten. Då har hon åkt iväg och köpt saker för att fixa detta.

Och, jo, hon har sagt att de kanske borde separera!

När hon hälsade på i USA så fixade hon själv saker hon tyckte behövde fixas; köpte hushållsgrejer för några tior, dammsög dammet som låg i drivor i hörnen, köpte julblommor, kryddväxter att plantera i rabatt osv.

Nu känner hon sig också fångad och instängd! För vad hon än gör, hur hon än gör, så blir det fel, gör hon det på fel sätt, blir han arg.

Är det hennes uppgift att tillfredsställa honom? Göra honom nöjd? Han är ju vuxen, så han har ju ett eget ansvar för sitt eget liv och sin egen tillfredsställelse och välbefinnande! Och också ansvar för deras gemensamma – i lika hög grad som hon. Varken mer eller  mindre.

Nu är hon redan innan orolig för den (dyra) utlandsresa de snart ska göra. Orolig för det tjafs som uppstått tidigare, då hon verkligen hade önskat att hon befunnit sig någon helt annan stans.

Hon försökte säga klart och tydligt:

“Jag bävar för vår resa! Jag vill inte ha det så här då eller som det varit! Nu får du säga vad vi ska göra och när. Jag vill bara go-along!”

Han förstod ingenting. Men när vi ska åka från hotell är väl givet? menade han. Hon suckar inombords: Nej, inte ens det är riktigt givet!

Allt blir så krångligt! Han säger inte vad han vill och tycker och när hon säger vad hon vill och tycker så är inte det heller  bra! Anklagar han henne för att diktera! De ska nog helst inte göra nånting! Bara sitta i sin lilla lägenhet!

“Jag har aldrig upplevt några såna problem med dig! Dvs att det inte skulle gå att resonera med dig eller samarbeta eller diskutera lösningar på saker vi gjort ihop!”

säger närstående.

“Har inte sett dem när du gjort saker med andra heller!”

Nej…

Medberoende och falskt hopp…

June 8, 2016 § 1 Comment

BBB

Är det så att den medberoende lever på falskt hopp?

Om hon lyckas göra den andre tillfredsställd, glad och nöjd så är hennes tillvaro i denna värld berättigad? Han slutar med sitt missbruk, av omsorg om dem som tycker om honom? Hon har rätt att finnas? Kan också älskas och uppskattas precis som hon är? Utan att hon eller den andra parten måste vara perfekt.

Sanningen är nog att alla såna ansträngningar kommer att misslyckas? För hon anstränger sig med personer (troligen både i privatlivet och på jobbet) där hon minst av allt kan få sån respons?

Han kommer inte att sluta med sitt missbruk, av omsorg om nån, allra minst sig själv! Vadå, oskyldiga små barnbarn, som kanske inte får uppleva sin farfar riktigt? Vill han inte se dem växa upp? Är livet och hans avkomma så litet värd?

Ja, det verkar så!

I “Rediscovering Your True Self” kan man läsa på s 74 (i min översättning):

“Föreställ dig Teresa, en medelålders kvinna som har ägnat sitt liv åt sin man och sina barn och deras hem. Hon ser sig själv som en typisk hemmafru. Fastän det är hennes eget val att vara hemmafru så känner hon sig ofta missnöjd med sitt liv. Hon försöker tillfredsställa sin familj genom att sätta deras önskningar framför sina egna (FH [=falskt hopp]).

Men hur hårt hon än anstränger sig för att göra sin man och sina barn nöjda, så känner hon sig sällan uppskattad för det hon gör. 

Under denna avsaknad av uppskattning så är hennes självbild ganska negativ [PD [Primary Defense]).

Hon ser sig själv som en ointressant, tråkig person som inte har något riktigt värde i denna värld eller för någon.

Hon gråter ofta över sitt liv och känner sig hopplös och värdelös.

Ändå fortsätter hon att tillfredsställa sin familj (FH) i ett försök att få deras kärlek och när de inte verkar uppskattande så känner hon sig värdelös (PD) istället för att möta sanningen om det förflutna som denna symboliska situation för upp: barnet som hon var, blev inte uppskattat av sina vårdgivare.

Så återigen sätter hon sin familjs önskningar framför sina egna, i hopp om att hitta uppskattning, medan hon allt oftare lider av panikattacker.”

Att riva ner försvar tror jag man ska vara försiktig med, men om hon kan ta in tillräckligt mycket av sanningen, så skulle hon kunna göra sig fri och sluta sätta alla andra före sig själv och inbilla sig att hon kan få uppskattning och kärlek där hon kanske allra minst kan få det. Istället bli förmögen att hitta andra relationer, som är mindre dysfunktionella och mer vuxna? Och känna mer glädje och tillfredsställelse i livet. Få bättre relationer. Känna sig värdefull och bra nog.

Missbruk och medberoende…

June 8, 2016 § 3 Comments

AAA

Om “Djävulsdansen” här*) och här om serien i SVT samt slutligen här

Det tar hus i helvete när hon reagerar över hans hostande. 😦 (Missbruket får inte nämnas vid namn för det hotar husfriden?)

Det slog henne: hur var det med förra (andra) frun och hennes drickande? Han märkte det överhuvudtaget inte förrän hon hamnade på sjukhus. Doktorn kom och sa något i stil med att

“… hon är asberusad.”

Hur var det nu med det missbruket? Han lämnade henne helt resolut. Och så vitt jag vet missbrukar hon inte längre.

Om de fortsatt leva ihop; hade han tolererat att hon tog sig ett glas om dagen? Ett i veckan? Ett i månaden? Tveksamt!

Doktorn sa till honom (både före och efter lungröntgen):

“Du har lungförändringar! Emfysem. Och du har antingen förstadium eller stadium 1. Om det är stadium 1 kan totalt rökstopp stoppa processen mot KOL helt och skadorna som finns kan till och med gå tillbaka, men har du stadium 1 så är processen igång! Bara rökstopp kan stoppa upp den. Göra den långsammare!”

Det har nu gått nästan ett och ett halvt år sen dess och han röker fortfarande. 😦 Dock bara tre cigaretter om dagen påpekar han och tycker hon borde ge honom kredit för det. Hon har svårt med det! 😦

Vad för likheter finns det mellan dessa missbruk? Finns det skillnader? Är det ena allvarligare än det andra? Orsakar det ena mer lidande än det andra både för den drabbade och dennes omgivning?

Ja, kan hon sägas vara medberoende?

I samband med resor, då han inte kunnat röka “när andan fallit på” har han varit lättirriterad? Mer än annars? Stress i kombination med brist på nikotin? Jo, rökningen är ett, destruktivt, medel mot stress!?

Kostar pengar! Nej, hon kan inte se något enda gott med rökning!

Vän till henne på facebook skrev att bloggkompis avlidit. Hon var i 60-års åldern. Det visade sig att hon lidit av KOL. Hon kommenterade detta i hopp om att han skulle se detta. Facebookkompisen svarade då att dottern sagt att det inte berodde på KOL! Något senare så visar det sig att den här facebookkompisen själv är rökare – och har diverse hälsoproblem. Usch, förnekandet är kompakt!

En av hennes jämnåriga kusiner var rökare innan hon blev gravid för andra gången och fick ett mycket för tidigt fött barn. Innan rökstoppet höll denna kvinnliga kusin en lång utläggning om hur diskriminerade rökare är i alla sammanhang, ett riktigt brandtal för rökares “rättigheter”! Så att hon blev helt stum och inte hade något att säga emot.

Ganska exakt liknande brandtal har hon fått höra sen.

Hon vill bara gråta! Själv har hon brutit ena benet när hon föll väldigt olyckligt. För mindre än tre år sen bröt hon handleden när hon tog emot sig med ena handen när hon kolliderade med annan cyklist. Häpnadsväckande snabbt har hon rehabiliterat sig från båda dessa saker, men till vad nytta känns det! 😦 Varför ska hon anstränga sig när han inte gör det? Tänk om hon också skulle börja ägna sig åt något självdestruktivt som han! 😦

“Att du reagerar över mitt rökande får snarare motsatt effekt!”

Dvs han fortsätter röka och röker snarare mer än han annars skulle göra. Ansvaret läggs på henne! Skulle man kunna säga att han skyfflar det över på henne? Men han är ju en vuxen person. Kan han göra det för att hon tenderar att ta på sig sånt ansvar???

Han är vuxen precis som hon ju också är; om hon uttrycker en åsikt eller har en idé så betyder inte det att det är lag, ungefär som ett litet barn skulle reagera! Hon ska vara osynlig, behovs- och idélös? Något hon verkligen inte är till sin natur! Hon är snarare ganska idérik och väldigt handlingskraftig.

Jag misstänker att hennes brutna handled och brutna ben signalerar något… 😦

*)

“Beroendesjukdomarna är oerhört utbredda i vårt land och har visat sig vara ett dolt, gigantiskt, stigmatiserande och tabubelagt folkhälsoproblem.

Svenskens mörka hemlighet.**)

Man räknar med att över 1 000 000 svenskar är drabbade och att det finns minst 4-5 anhöriga som tvingas förhålla sig till problematiken”

**) Nej, hon har inte berättat för vänner om hans lungproblem och rökningen. Om problem de har i relationen. Förmodligen ser det ut att vara frid och fröjd, men folk har nog kunnat se hur ledsen hon varit flera, flera gånger.

Skamfyllt att berätta om!?

Brist på logik…

April 16, 2016 § 7 Comments

41-5w4xh0IL._SX328_BO1,204,203,200_

Hon kom ut i köket på morgonen strax efter honom. Hans kroppsspråk sa:

“Kom inte hit!”

Och det var inte första gången. Har hänt då och då under åren (snart fyra) som de levt ihop.

Köket är litet, men nog finns det plats för två. Och det är dessutom HENNES lägenhet, som han flyttat in i. Hon har inte upplevt att det varit några problem att samsas i köket eller nån annanstans med någon annan. Eller har hon det, i annans kök eller bostad, när hon varit på besök hos nån annan, så har hon backat.

De bestämde sig för att gå ut och röra på sig. Hon sa att hon ville det. I veckorna jobbar hon ju, heltid. Jobbar ibland på helgerna också. Skönt att i lugn och ro få komma ut och röra på sig. Han var inte färdig på stört (han har inget jobb, går hemma hela dagarna, men vadå, flexibilitet?).

Hon satte sig på balkongen i väntan på att han skulle vara beredd att gå.

“Jag är färdig!”

ropade han så och gick ut genom dörren – för att hinna röka innan hon kom ut, förstås. 😦 Hon kände hur lusten att gå ut rann av henne. Det har varit åtskilliga liknande tillfällen under de (snart fyra) år som de levt ihop. Att gå ut innebär ett tillfälle att röka. Och hans doktor sa för drygt ett år sen att han antingen har förstadium eller stadium 1 av KOL. Om han slutade röka DÅ skulle processen helt stanna upp eller t.o.m. gå tillbaka om det var förstadium. Och sakta av om det var stadium 1.

Han har inte slutat röka – än! 😦

Undrar om vi har en relation här av medberoende? En dysfunktionell relation?

Hon gick inte direkt ut efter honom. Tappade lusten att gå ut. Att gå ut börjar bli förknippat med ett destruktivt beteende hos honom, som tar njutning och nöje ifrån henne.

Han kom in igen. Då befann hon sig i hallen, men hade inte börjat ta på skor eller ytterkläder. Han tolkade det som om hon var på väg ut, så han började gå ut igen. Kändes som om han ville gå ut innan hon kom ut – för att ta sig ytterligare ett bloss?

Då rann allt tålamod av henne:

“Jag har ingen lust att gå ut längre!”

sa hon, ville bara gråta. Han hejdade sig förvånat och kom in.

Hon kände uppgivenhet och sorg och ilska och besvikelse och kände att hon inte kunde säga det hon skulle vilja:

“Att gå ut i friska luften är för dig ett tillfälle att röka och det håller på att förstöra nöjet att gå ut för mig! Du har börjat hosta på natten och morgonen, inte mycket, men dock…”

Hon skulle vilja säga:

“Och ditt rökande är knappast att visa omsorg eller kärlek (jag bryr mig om dig, är mån om dig och du behandlar dig själv så… Äventyrar din hälsa, vilket också är bevisat: de har i lungröntgen konstaterat emfysem)!”

Skulle han svara:

“Du behöver inte bekymra dig!

När jag inte kan ta hand om mig själv så försvinner jag (läs: begår självmord)!

Du ska inte behöva belastas med att måsta ta hand om mig!”

Destruktiv bindning? Som tänjer på relationen!

Ansvaret läggs på henne i båda fallen. Blir han handikappad så kommer hon att bli vårdare, får ta hand om allt, kan inte vänta sig ett handtag, inte minst i livets slutskede. Och hon måste lida igenom de plågor han måste genomlida! Som om det inte räcker med de risker till plågsamt slut som kan finnas, utan att man utmanar dessa risker!

Och skulle han ta livet av sig så läggs också den bördan på hennes axlar!

Och så får hon leva under det hotet och den pressen:

“Håll dig på mattan! Ställ inga krav! Bli inte arg eller ledsen! För då går jag ut och tröstar mig med en cigarett/röker (med allt vad det innebär av risker för hälsan)!”

Och hon får ta hand om följderna, vilka de än blir! Inklusive bli lämnad ensam när man kanske mest skulle behöva någon närstående.

Han förklarar att hon inte sett det hon sett: nej, han tyckte inte hon kom och tog plats och störde när hon kom in i köket på morgonen för att får frukost! Talade han verkligen sanning här?

De kan inte samsas där samtidigt!? Ha en fredlig, skön stund där tillsammans! Kärleksfullt nudda vid varandra?

Handlar det om det som kallas gaslighting? Han kanske inte gör det riktigt medvetet, men hans beteende skulle kunna få den effekten:

“Nej, du läste mitt kroppsspråk fel!”

Var han sanningsenlig där? Jodå, skulle han försäkra? Om inte klart säga, så antyda:

“Du är överkänslig! Överreagerar (läs: paranoid)?”

I länkningen till bloggpostningen om gaslighting i chef/underordnadposition, men som också skulle kunna överföras på en parrrelation, kan man läsa:

“Instead of addressing the issue, he tells you that you are way too sensitive and way too stressed….. well, maybe you are sensitive and stressed, but, that doesn’t answer the question of why you are being passed over…”

eller

“Istället för att ta itu med problemet, talar han om för dig att du är alldeles för känslig och alltför stressad ….. nåja, du kanske är känslig och stressad, men, det besvarar inte frågan [nej, reder inte ut det som nog borde redas ut eller diskuteras och helst lösas till bådas belåtenhet] varför du förbigås…”

Jag kunde inte ha uttryckt det bättre: nej, istället för att ta itu med problemet och verkligen lyssna och förstå, empatiskt, och försöka lösa det, så handlar det plötsligt enbart om hur den andra parten är (för en sån vinkling riskerar inte komma ett enda dugg längre eller lösa något alls!

Nej, att hamna i en sån pajkastning kommer ALDRIG att lösa något! Det gör det förstås inte nu heller!

Vad svarar man på:

“Du är xxx!”

svarar man

“Nej, det är jag inte!”

eller

“Ja, det är jag!”

Och OM man nu skulle säga det sistnämnda; vad är då nästa steg? Jo, att den erkännande parten ändrar sig, ensidigt, och den andra parten behöver inte göra något? Kanske att den erkännande parten rentav blir en annan? Eller?

Han SKULLE kanske kunna säga:

“Nejmen oj, jag menade inte så! Gulliga, älskade du!

Självklart har du rätt att komma ut i köket, utan att känna att du inte är välkommen dit!

Särskilt när det faktiskt är DITT kök (i DIN lägenhet) och jag har flyttat in här och bara betalar för den mat jag äter, faktiskt, till råga på allt!

Rätt ska verkligen vara rätt!”

Han anser att man inte ska leva på staten! Han hyllar “frihet”, MEN… Leva på en närstående är okej? Och “friheten” är bemängd med en massa restriktioner – för andra!? Märkligt! Hon kan inte låta bli att konstatera detta ganska ironiskt! För sig själv. Så mycket för “frihet” och att klara sig själv!

Jo, ÄVEN om man är i en under- och/eller beroendeposition så har man mänskliga rättigheter! Han har rätt att kräva att bli behandlad som en jämlike – men det har HON också! Båda har rätt att bli bra behandlade av varandra oberoende av vem som betalar större delen av hushållets utgifter, vem som bor hos vem.

Where Am I?

You are currently browsing the codependency category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....