Våld: döda eller bli dödad, bokstavligt eller bildligt…

March 31, 2017 § 10 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Pollack skriver i kapitel 13 “Våld: döda eller bli dödad” s 338-339 i boken “Real Boys – Rescuing Our Sons from the Myths of Boyhood”:

Det börjar med avskiljande: rötterna till manligt våld

Idag begås det mesta våldet i vårt samhälle av unga män mot andra unga män. Våld är det synligaste och mest oroande resultatet i processen som börjar när en pojke pushas in i vuxenvärlden alltför tidigt och utan tillräcklig kärlek eller tillräckligt stöd.

Han blir allvarligt avskild, drar sig tillbaka bakom masken och uttrycker den enda ‘accepterade’ manliga känslan – vrede. 

När en pojkes vrede blir för stor kan den resultera i ett våldsutbrott: våld mot honom själv, våld mot andra, våld mot samhället.

Våld är således den slutliga länken i en kedja som börjar med avskiljande. 

Våld handlar också om skam och heder. För många pojkar så innebär att inte ‘veta hur man slåss’ – eller att vägra att slåss när man blir utmanad att göra detta – ses som vanhedrande, ett tecken på tvivelaktig maskulinitet. 

Genom att lära sig hur man slåss /…/ försöker vår unge aggressor att respektera gamla pojkkodregler som uppfordrar till att göra allt som är möjligt för att skydda sin heder och förhindra skam. 

Vi har redan pratat om en pojkes känslighet för skam och att göra sig tuff för att skydda sig mot denna skam. Våld är, förstås, en pojkes försök att gå ett steg längre – att omintetgöra skam och vanheder genom att gå till offensiv, genom att skada en annan mänsklig varelse. 

Ironiskt nog så representerar våld hos pojkar också ibland ett fåfängt försök från deras sida att återknyta med andra, att skapa och behålla vänner. /…/ Våld kan ge en del pojkar en falsk känsla att de på något vis kommer närmare varandra, knyter an /…/ genom ett individuellt och kollektivt agerande av aggression och elakhet.”

Men istället för att återanknyta så isolerar man sig ännu mer? Stöter bort istället för tvärtom? Och så blir man ännu argare och vreden och frustrationen byggs på alltmer?

De som fortfarande kan skämmas över sitt beteende kan ändras, men de som inte känner skam, bara kallt rättfärdigande, kan aldrig kureras?

“En värld av våld.

De flesta av oss tror att våld handlar om andra människors barn. Vi tror att våld är en undre värld bebodd av gatukriminella, gängmedlemmar, seriemördare, illasinnade våldtäktsmän – samhällets drägg, inte våra barn eller barn till människor vi känner.”

Men våld tar sig inte bara uttryck i fysisk aggressivitet. 

“… prata med nästan vemsomhelst och så småningom kommer du att avtäcka någon förekomst av våld, som har berört någon i eller nära hans eller hennes [eller din egen] familj.”

Ja återigen, våld kan ta sig olika uttryck och är något som är angeläget för oss alla.

“Farbrodern som var advokat som begått självmord. Sonen vid det prestigefyllda universitetet som blev mystiskt mördad. Marknadsmanagern som blev allvarligt skadad i en bilkrasch sent på natten. Familjevännen som anklagades att ha misshandlat sin fru fysiskt. Den nioårige sonen som dödades i en cykelolycka. De fyra intet ont anande studenterna och deras lärare som blev kallblodigt mördade i skolan en tisdagsmorgon, enligt vad som påstås, av två pojkar från Arkansas [se Columbinemassakern i Colorado].”

Så oerhört sorgligt och oerhört onödigt! Det skulle inte behöva vara så ett enda dugg! Varför pratas det inte i betydligt högre grad och allmänt om det Pollack skriver? Det borde skapas en medvetenhet om vad vi socialiserar in inte bara våra flickor, utan också våra pojkar i.

“Faktumet är att vi alla lever i en värld av våld och att våra pojkar är särskilt sårbara för dess många manifestationer. Bara en liten procent av pojkarna begår eller deltar i den värsta sortens våld – våldsdåd – eller är offer för dylikt. Men alla är vittnen till extremt våld i en eller annan form: i skolan, på gatan, i nyheterna, i TV-program, i filmer, på datorn, i böcker och tidningar och, sorgesamt alltför ofta, hemma. 

De flesta föräldrar till pojkar måste handskas med ämnet våld väldigt tidigt i sina söners liv, precis som varje pojke måste handskas med det själv. Utmaningen för föräldrar är att förstå skillnaden mellan action, vilket pojkar älskar, och våld, vilket de flesta pojkar inte gillar – och att lära sig hur man hjälper pojkar den sida av linjen, som skiljer de två. 

När blir bråk alltför grovt? När blir att retas mobbning? När korsar oförskräckthet gränsen för onödigt risktagande? 

Som föräldrar vill vi uppmuntra våra pojkar i deras strävan efter action men hålla dem från att bli del av den nationella statistiken som kan hänföras till våld i vårt samhälle. 

Vi kan göra detta genom kraften i anknytningen, som vi har diskuterat genom hela denna bok – genom att förbli nära involverade i våra söner, lära dem hur man handskas med en vrede som kan bli till våldsamt raseri och ge så mycket information som vi kan för att hjälpa dem att undvika att bli offer för andras skadliga agerande.”

Ja, det är väldigt skamligt att inte vara “on top of everything”? Skamligt att inte kunna eller veta, utan måsta fråga? 😦

Att reagera med vrede när minsta sårbarhet (inte minst beroende) exponeras, om så bara undermedvetet för en själv (den kvinnliga partnern kanske inte är medveten om det för fem öre ens)? Minsta lilla av detta triggar ett ilskeutbrott som MÅSTE uttryckas OCH rättfärdigas? Och ofta är det föremålet för vreden som rättfärdigar vredesutbrottet. 😦

Men det här måste männen själva ta itu med!

s 340:

“Unga män och pojkar lider också en hel del av våld som hör till kategorin risktagarbeteende som gått fel.

Michael Kennedy, Robert Kennedys sjätte barn, dog i slutet av 1997 när han spelade fotboll på skidor. Fastän han var trettionio år, knappast en pojke, när han smällde in i trädet, höll han på med den sorts ‘pojkar-är-alltid-pojkar’-beteende som vårt samhälle inte bara tolererar utan har kommit att respektera, uppmuntra och till och med vörda.

Statistik visar att Michael Kennedy inte är ensam – fastän 60 procent av alla skidåkare är män [resten är kvinnor och barn?], så är 85 procent av de skidåkare som dödas män. Och fastän det inte rörde sig om något brott, inga vapen var inblandade, det inte handlade om ont uppsåt, så var Michael Kennedy faktiskt offer för våld

Och en av de mest tragiska manifestationerna av manligt våld är förstås självstympning [inkluderande rökning, bruk av alkohol och droger] och självmord. Som vi diskuterat tidigare har självmordsfrekvensen bland män mellan femton och tjugofyra år tredubblats mellan 1950 och 1990 och självmord är nu den tredje ledande orsaken till död i denna åldersgrupp. 

Bland amerikaner i alla åldrar är självmordsfrekvensen bland män fem gånger så stor som bland kvinnor. 

Våra pojkar och unga män är i sanning i riskzonen för alla sorters våld – från slagsmål och olyckor, till våldsbrott, mord och självmord.

‘Den främsta orsaken till dödlighet och sjuklighet bland tonåringar har skiftat från infektionssjukdomar till beteendeorsaker,’ skriver doktor C. Wayne Sells, en specialist i barnmedicin i Kalifornien.”  

Riskbeteendet har ökat?

Det tråkiga är att kvinnor verkar ha börjat ta efter de sämre dragen hos män. 😦

Och de här männen bidrar till relationer som tänjs. 😦 Se Emma Bergstens krönika “Par som reser tillsammans verkar ha tråkigast”:

“Det spelar ingen roll om vi sitter i en bar eller ligger vid poolen, det är så mycket sura miner bland paren. På vårt förra hotell bevittnade vi till och med gråt och förtvivlan hos ett par som hade det riktigt kämpigt. “

Jag känner igen det där. 😦

“Alla problem man har hemma följer också med på semestern, och jag är så tacksam över att det är mamma som jag reser med och vi har roligt hela tiden och trivs så bra tillsammans.

Det förvånar mig inte att det finns studier på att par ofta gör slut efter semestern.” 

😦 Sorgligt!

Stjäl denna text:

“Hjälp mig, jag vet inte hur jag ska hantera detta!

Jag är läkare [kvinna]. Min pojkvän (systemarkitekt) och två av mina manliga vänner (ingenjör och HR-administratör) har för vana att mansplaina kroppens olika mekanismer, sjukdomar etc för mig.

Att säga att de har fel (när de har det) eller syrligt påpeka att jag förmodligen vet mer om ämnet än de hjälper inte. Kan jag på något sätt få dem att sluta med detta frustrerande beteende eller får jag helt enkelt lära mig att leva med det?”

Advertisements

“Frihet”…

February 5, 2017 § Leave a comment

Han kritiserar hur hon uttrycker sig, men är själv oerhört känslig för minsta antydan till kritik.

“Frihet”, vadå?

Att leva ihop kräver anpassning och viss smidighet? Han lever med en som har spelandet som yrke. Han spelar också.

Om man blir störd av den andres spelande så kanske man borde flytta på sig, om man kan!? Om man har en dator som man lätt kan bära med sig, ta den och flytta på sig, om man vill syssla med den t.ex. Ett stort, tungt instrument kan vara omöjligt att flytta! 😦 Om hon kunde skulle hon det och gärna ta det till en annan byggnad, om det hade varit möjligt!

Hon är så trött av allt detta, så ögonen vill bara fall ihop titt som tätt! Av att anpassa sig och ta emot irritation, kritik osv.

Man kan flytta sig till ett rum på andra våningen i huset och stänga dörrar emellan t.ex.

Hon har aldrig klagat på hans spelande, vilket kanske beror på att hon förstår behovet av att öva!

Han återkommer också till att han “…behöver veta vad som är ‘going on’!”

Hon blir helt blank! Vadå ‘going on’? Hon vet inte vad som är ‘going on’! Har ingen aning vad som är ‘going on’! För hon har inte tänkt ut något och har heller ingen hemlig plan för vad de ska göra, ofta inte heller vad hon ska eller vill göra när hon är ledig och slipper ett schema att följa. Det är himla skönt att ta dagen som den kommer när man kan. Hennes jobbliv är annars så inrutat.

Hon har ingen hemlig agenda eller plan, som hon tänker tvinga honom att följa. Hon har försökt fråga vad han för planer, men vet han vad han vill göra? Har han egentligen knappt nånsin några planer? Saknar i stora stycken initiativförmåga!? “Hur kunde han vara egen företagare?” kan hon inte låta bli att undra.

Hon frågade om han funderat på investeringar de pratat om tidigare i huset, samt om han funderat (och räknat på sina pengar) om de skulle kunna hjälpa till rejält med resa för hans son med familj från “over there”! De har också anmält sig att dra in fiber i huset, något som också kommer att kosta en hel del.

DÅ säger han att gårdspumpen betett sig märkligt. Som om den inte “tar” ibland. Kan den behöva repareras i bästa fall bara?

“Tala om om du märker något konstigt!”

sa han till henne.

Ja, det får han väl säga, om han inte kräver omedelbar rapport av henne!

Han “får” tala om för henne, men hon får inte tala om för honom. Han får be/uppmana henne, men hon får inte göra detsamma med honom. Han har så mycket om sig och gör så mycket, men HON har inget för sig och knappt nånting för sig!? 😦

Och så blev han irriterad på att hon inte fortsatte något hon börjat säga för att hon blev distraherad av något och inte fortsatte.

“Tänk på att inte göra det!”

sa han!!!

Samma dag gjorde han exakt samma som hon och hon stod där och väntade på att han skulle avsluta det han börjat säga! Hon fick god lust att säga något, men avhöll sig. 😦

När de är ute och reser eller är ett längre tag i museum, på Kungliga slottet, på hotellrum på nöjesresa med hennes bröder osv så är han irriterad. Hon har inte förstått, utan blivit både ledsen och arg att han ständigt förstör allt som var tänkt skulle bli trevligt och roligt.

Nu undrar hon om det handlar om behovet att få sig ett bloss? Ett ständigt planerande när han ska få nästa “shot”? Hans koncentration är på rökandet? Och detta överskuggar ALLT annat? Han har ännu inte lärt sig hennes rutiner efter att de levt ihop i nästan 5 år. Hennes gamla mamma har bättre koll!

Och det här med spelande och övande: hur funkar det för två som har det som yrke och som lever ihop? och som vill och behöver öva? De får leva med att “störa” och bli “störda”!? Och de kan i majoriteten av fallen göra detta? Är vana att sitta i övningsrum som sällan stänger ut alla ljud från angränsande rum? Och de vet och respekterar den andras behov av att spela?

Letting the ones you live with down…

December 28, 2016 § Leave a comment

felitti-ace-dvd-3-min-preview-screenshot

om Vincent Felitti och drogmissbruk.

“Kan du inte säga: ‘När du säger så där blir jag ledsen!'”

Kan han alls sätta sig in i att den andra parten blir ledsen? Skiter han i det? Eller tycker han att hon gett honom anledning? Tror han att han själv är fullkomlig (“den som kaste första stenen”)? Ja, skulle han vilja höra samma saker om sig själv? Hur skulle han reagera? Gäller inte den gyllene regeln här?

Den där gyllene regeln blir “stelbent.” För att han inte vill bli störd (något hon bara ska förstå ordlöst och genom tankeläsning), så tror han att hon inte vill bli störd och så går båda och väntar på båda och så går en hel dag av väntan på varandra! Tar hon initiativ till något så “ska hon bestämma”! Saker blir så komplicerade! 😦

Till slut tror hon att hon förstår varför de inte kunnat dela resväska: när de varit utomlands har de måst släpa all packning från bilen till hotellrummet varenda dag, för han vill inte dela resväska med henne med det nödvändigaste (toalettsaker och nödvändiga ombyten).

Precis som missbrukaren av alkohol smyger med flaskorna, så smyger han med cigaretterna: han har flera cigarettpaket i sin resväska, men detta vill han inte visa henne!

Att han äventyrar hälsan, är det bara hans angelägenhet? Sviker han inte deras förhållande/relation? Vem ska ta hand om honom när han blir sjuk? För jo, cigaretterna ÄR redan på väg att förstöra hans lungor! Det konstaterades att han har begynnande emfysem för snart 2 år sen.

Hans f.d. andra fru var också missbrukare, av alkohol – men också av cigaretter. Alkoholen har hon övergivit, men tydligen inte cigaretterna. Han märkte inte att hans fru drack.

Vincent Felitti skriver om ursprunget till missbruk:

“My intent is to challenge the usual concept of addiction with new evidence from a population-based clinical study of over 17,000 adult, middle-class Americans. The usual concept of addiction essentially states that the compulsive use of ‘addictive’ substances is in some way caused by properties intrinsic to their molecular structure.

This view confuses mechanism with cause. Because any accepted explanation of addiction has social, medical, therapeutic, and legal implications, the way one understands addiction is important. Confusing mechanism with basic cause quickly leads one down a path that is misleading. Here, new data is presented to stimulate rethinking the basis of addiction./…/

Smoking: Smoking tobacco has come under heavy opposition in the United States, particularly in southern California where the ACE Study was carried out. Whereas at one time most men and many women smoked, only a minority does so now; it is illegal to smoke in office buildings, public transportation, restaurants, bars, and in most areas of hotels. When we studied current smokers, we found that smoking had a strong, graded relationship to adverse childhood experiences./…/

 When we match the prevalence of adult chronic bronchitis and emphysema against ACEs, we again see a strong dose-response relationship. We thereby proceed from the relationship of adverse childhood experiences to a health-risk behavior to their relationship with an organic disease. In other words, Figure 2 illustrates the conversion of emotional stressors into an organic disease, through the intermediary mechanism of an emotionally beneficial (although medically unsafe) behavior./…/

 Alcoholism: One’s own alcoholism is not easily or comfortably acknowledged; therefore, when we asked our Study cohort if they had ever considered themselves to be alcoholic, we felt that Yes answers probably understated the truth, making the effect even stronger than is shown. The relationship of self-acknowledged alcoholism to adverse childhood experiences is depicted in Figure 3. Here we see that more than a 500% increase in adult alcoholism is related in a strong, graded manner to adverse childhood experiences.1./…/

Discussion: Although awareness of the hazards of smoking is now near universal, and has caused a significant reduction in smoking, in recent years the prevalence of smoking has remained largely unchanged. In fact, the association between ACE Score and smoking is stronger in age cohorts born after the Surgeon General’s Report on Smoking. Do current smokers now represent a core of individuals who have a more profound need for the psychoactive benefits of nicotine than those who have given up smoking? Our clinical experience12 and data from the ACE Study suggest this as a likely possibility. Certainly, there is good evidence of the psychoactive benefits of nicotine for moderating anger, anxiety, and hunger.9″

Han kan gott ha skuldkänslor för varje cigarett han tar. Han sviker den han lever med, som inte har ett enda dugg med den misshandel han fick utstå som barn att göra.

Vadå, ta ansvar för sig och sitt? Han har inte gjort nånting för att ta itu med sig eller sitt, så vitt hon vet! Han kan ha goda skäl till det? 😦

Apropå “kultur”…

January 17, 2016 § 3 Comments

base-instincts

Fick en rejäl utläggning här på morgonen om sexism och rasism, uppfostrande och “upplysande,” och började fundera. För det handlar inte om kön eller ras menar den som helt oprovocerat startade sin utläggning, istället handlar det om kultur, olika kulturer. Det fick mig att börja fundera över detta med “kultur”! Kan olika kulturer råda även inom en och samma s.k. “kultur”? Goda och mindre goda kulturer i ett och samma land (påstått samma kultur)? Fast alla är infödda sen flera hundra år tillbaka! Kan det finnas olika kulturer i familjer, grupper osv i denna större kultur?

Den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus, som undersökte cirka 20 av de värsta seriemördarna i USA, skriver på sidan 191-192 i sin bok ”Base Instincts – What Makes Killers Kill” i kapitlet ”Hitler and Hatred” i min översättning från engelskan (bör tilläggas att den ursprungliga anledning till att han gjorde denna undersökning, vilken resulterade i boken, var för att försöka hitta faktorer som kunde förvandla ett dödsstraff till ett livstidslångt. Då upptäckte han att de här männen varit utsatta för horribla övergrepp från första början i deras liv, sexuella, fysiska och känslomässiga i en obegriplig omfattning och grymhet, utan undantag):

”Är det inte möjligt att det [också] finns en koppling mellan våld i hemmet och terrorism [som hos seriemördarna]?”

undrar Pincus.

“I ett samhälle som tillåter eller uppmuntrar stigmatiseringen av en grupp människor, är inte mental sjukdom eller hjärnskador nödvändiga för att producera mordiskt våld. De våldsamma impulserna som skapats av misshandel kan få utlopp hos medicinskt normala, [tidigt] misshandlade individer i ett sjukt samhälle [där ‘samhälle’ kan förstås som just samhälle, land, grupp osv].

Det ohämmade gillandet av våld i vissa politiska partier  och gäng kan göra dessa grupper attraktiva för de misshandlade

Fastän vi har väldigt lite information om familjedynamiken hos medlemmar av terroristorganisationer, tror jag att historien med fysisk och sexuell misshandel och även mental sjukdom, paranoia och hjärnskada är allmänt förekommande bland dem.”

Och vidare:

”Om ett samhälle [definierat som ett land, politiskt parti eller en grupp], tog bort kravet att dess medlemmar beter sig på ett fredligt sätt mot dess fiender, skulle hjärnskada och mental sjukdom inte vara nödvändig för att släppa lös den impuls till våld som skapats av tidig misshandel.”

Och var kommer hjärnskada och mental sjukdom ifrån?

“Om samhället säger ‘Du är nu fri att våldta, tortera och döda våra fiender,’ skulle den misshandlade svara med entusiasm.”

Och det tror jag vi har sett redan! Ett av de mest kända exemplen är väl koncentrationslägren. Pincus betonar:

“Varje amerikansk soldat i Vietnam begick inte ohyggligheter, inte heller varje tysk i andra världskriget eller varje varje arab i PLO.

Vad är skillnaden mellan våldsamma och icke våldsamma medlemmar av såna samhällen? Jag gör anspråk på att påstå att tidig misshandel i barndomen skiljer förövare från icke förövare.

I en sociologisk studie av medlemmar i rasistiska organisationer i USA, vilken genomfördes under inte så liten personlig risk, pekade Raphael Ezekiel* ut ett antal drag i bakgrunden hos medlemmar av hatgrupper, vilka leder tankarna till livet hos de väldigt våldsamma brottslingar jag har bedömt [Pincus ser samma saker i båda dessa gruppers bakgrunder].”

*utdrag ur den bok Ezekiel skrev.

”De flesta av Ezekiels subjekt hade förlorat en förälder vid 7 års ålder, vanligtvis fadern. Styvfäder och moderns pojkvänner beskrivs typiskt som kalla, grova och misshandlande.”

Naturligtvis blir långt ifrån alla barn som mister föräldrar tidigt förövare, men i detta fall var det vanligt i kombination med andra faktorer, som alltså fysiskt, sexuellt och känslomässigt våld från vuxna i barnets omgivning (bland annat från styvfäder och mödrarnas pojkvänner, men också av närstående kvinnor; mammor och fastrar, mostrar. Att inte ingripa eller skydda ett barn verkar kunna upplevas mer smärtsamt än själva misshandeln).

”Anknytningen med familj utanför kärnfamiljen var skör och det fanns lite föräldraskap på djupet i familjehistorien.”

Inga skyddsnät eller några som ryckte in eller såg tidiga signaler. Förmodligen också för att de levde i såna områden där ingen riktigt orkar bry sig om någon annan eller orkar reagera, men seriemördare hittar vi också i medelklassen.

“Ezekiel skrev ‘Ett fåtal medlemmar berättade spontant om alkoholism hos fadern och våld/…/ Jag tror att en massa hölls tillbaka från mig. [En del] medlemmar rapporterade alkoholism /…/, familjevåld [och] att ha tillbringat tid på ungdomsvårdsskola, i häkten eller fängelser.”

Pincus noterade att de män han undersökte inte anklagade sin föräldrar, trots de hemska övergrepp de utsatts för och den upplevelsen hade också Ezekiel, som synes. 😦 De skyddade och försvarade dem snarare. Förnekandet var totalt:

“Jag är ganska säker /…/ att det fanns en hel del mer strafftid än denna [hos förälder, främst fadern]. En del hade [också] lämnats bort till fosterhem under barndomen.’

Alkoholism, våld, mental sjukdom, paranoia, skolmisslyckanden och medicinska/neurologiska problem genomsyrade Ezekiels hela redogörelse, förande tankarna till de faktorer som jag har träffat på hos våldsamma brottslingar. 

Konceptet att våldsamma impulser framkallas av upplevelser av misshandel och [senare] tillåtna uttryck hos dessa misshandlade individer, vilka också har endogena neurologiska och psykiatriska sårbarheter, ger väldigt viktiga signaler för att reducera eller förebygga våld. 

Ansträngningar som riktas mot att minska någon av de medverkande faktorerna som orsakar våld skulle sannolikt ha en betydelsefull inverkan.

Den mest effektiva och sannolikt den lättaste att åstadkomma skulle dock vara att förebygga barnmisshandel genom sociala och utbildningsmässiga program. 

Ett betydelsefullt steg gällande primärt förebyggande av våldsamma brott kan troligen åstadkommas genom nationella ansträngningar att reducera eller eliminera all barnaga från föräldrar och lärare.”

Bara för att vi har kulturer här med horribla åsikter som kan göra alla mörkrädda, så innebär det inte att alla är såna. Dvs om det skulle visa sig att ett gäng pojkar/män från en annan kultur begår övergrepp så behöver det inte känneteckna hela kulturen (land och/eller främmande religion) de kommer från.

Precis som det hävdas att “alla män är inte såna,” så kanske detta kan appliceras på andra kategorier av “grupper”? Stora (representerat av vårt land och av västerlandet) och små (representerat av grupper inom vårt land och i världen).

Oavsett “kultur” stor eller liten, så borde mänskliga rättigheter tveklöst, samt respekt för varandra och oss själva, gälla. Inom gruppen och mellan grupper.

Precis som det här finns “kulturer,” “etablerade” och “icke etablerade,” vilket inte innebär att alla i kulturen i stort (vår svenska kultur, Sverige) är såna, så gäller detta kanske andra större kulturer utanför denna större kultur (andra länder t.ex.).

Kan vara en fördel med att resa i världen!?

Det finns de som verkligen jobbar för mänskliga rättigheter ute i världen, men de som har aversioner mot andra kulturer här är knappast aktiva vad gäller hur det är i andra länder.

Och de som kritiserar kvinnosynen i andra kulturer; vilka prov på kvinnosyn visar de själva? Hur uttrycker de sig? Hur beter de sig?

Känslomässigt våld anser den amerikanske barnrättsadvokaten Andrew Vachss kanske vara det värsta och längst räckande och detta, tillsammans med fysiskt och sexuellt våld, är roten till det onda vi ser i samhället och världen… Ja, känslomässigt våld är också skadligt och kan vara fördödande, om inte för andra, så för en själv.

Vidare skriver journalisten Joakim Palmkvist skriver om begreppet “ekokammare” i sin bok om seriemördaren Peter Mangs. I språktidningen skriver de så här om detta begrepp som veckans nyord:

“Det nya medielandskapet innebär ett enormt utbud av nyheter och åsikter. Men mångfalden är ibland bara teoretisk. På nätet är det lätt att stänga in sig i en ekokammare och aldrig behöva ta del av ståndpunkter som utmanar den egna världsbilden.”

Joakim Palmkvist menar att med dagens digitala teknik så får du fler och fler träffar på nätet om du ganska ensidigt söker på vissa ord och begrepp. Så till slut får du mest träffar på just detta. Vilket blir “bekräftelse” på att du har “rätt” och kan snäva in ens världsbild ganska rejält, ger “samhälleligt” bifall (där “samhälle” kan ses som grupp med en speciell kultur). På gott och ont hittar man likasinnade på nätet, på ett annat sätt än man kanske nånsin gjort förr.

“Inom amerikansk samhällsdebatt har echo chamber länge varit ett begrepp. Med politiskt färgad nyhetsrapportering [men nyhetsrapportering skulle ju vara objektiv, till skillnad från t.ex. ledarsidorna] är det möjligt att välja nyhetsförmedlare efter åsikt och därmed få den egna uppfattningen bekräftad. I Expressen skriver Anna Dahlberg om skillnaderna mellan tv-kanaler som Fox News och MSNBC:

Problemet med dessa ekokammare är att de spär på den politiska polariseringen i USA. Väljarna matas bara med den egna sidans argument [vadå, ‘åsiktskorridor'”]och behöver aldrig en ta del av motståndarens syn på saken.

Följden har blivit ett alltmer lamslaget Washington; den politiska mitten har imploderat. Sverige är långt ifrån något USA. Tvärtom utmärks vårt medielandskap av public services starka ställning och ett utbrett tidningsläsande. Men det är trenden som är det intressanta här.

Anna Dahlberg ser liknande tendenser i Sverige. Allt fler mediekonsumenter tar del av nyheter som präglas av förmedlarens politiska färg. I Svenska Dagbladet skriver Erica Treijs om sina upplevelser av en ekokammare på nätet:

Det var en ren impulshandling. En artikel om efterbörden av Jens Spendrups medverkan i Ekots lördagsintervju, den där han bland annat påstod att anledningen till att det är så få kvinnor i styrelser var att det saknas kompetenta kvinnor. Jag kunde inte motstå att engagera mig i kommentarsfältet där diskriminerande åsikter flödade fritt. Ställde en ilsken fråga, med en naiv förhoppning om eftertänksamhet. Men som man ropar får man svar. Speciellt i en ekokammare för män mot jämställdhet.

I Sydsvenskan berättar Lennart Pehrson om den mediala situationen i USA. Där ser han ekokammaren som en plats där egna åsikter förstärks likt ett eko genom att upprepas från olika aktörer med samma ideologiska hemvist:

Samtidigt har nyhetsmedierna förändrats och fragmentariserats i en illusorisk valfrihet. Istället för att mötas på ett åsiktstorg där olika uppfattningar bryts mot varandra, får både politiker och väljare nu invanda föreställningar förstärkta i en medial ekokammare.

Det ger åtminstone en del av förklaringen till teapartyrörelsens övertygelse om att den från sin snäva minoritetsposition för folkets talan med kravet att president Obamas sjukvårdsreform ska monteras ned om USA:s lånetak ska höjas.

Ekokammare är i denna betydelse belagt i svenskan sedan 2010. Ordet har innan dess förekommit framför allt i recensioner av litteratur och musik. Kerstin Vinterhed använde ordet i Dagens Nyheter redan 2002:

‘Tankens pilgrimer’ inleds med ett citat av en trettonhundratalsmunk som begrundar bibliotekets väsen: böcker som talar om böcker. Citatet är falskt. Det är hämtat ur ‘Rosens namn’ av Umberto Eco, ett eko av ekon i mänsklighetens stora ekokammare.

Kanske kan ekokammare sägas vara besläktat med åsiktskorridor, ett annat nyord som förekommer flitigt i den politiska debatten. Åsiktskorridoren symboliserar den begränsade flora av åsikter som kan uttryckas utan att mötas av en storm av upprörda protester på nätet. Om åsiktskorridoren skulle smalna av ytterligare skulle den i slutändan kunna bli förvillande lik en ekokammare.”

Är villkoren verkligen lika?

January 16, 2016 § Leave a comment

1a

1b

Han får uttrycka missnöje, men det är tveksamt om hon får. Om hon uttrycker sånt börjar han en lång harang, lyssnar inte på det hon har att säga… Han säger att hon inte lyssnar… Han får vara arg, men det får inte hon… Han får reagera, men det får inte hon…

Som vuxen är man själv ansvarig för sina behov!? Andra är inte där för att fylla en annan vuxens behov! Annorlunda är det med barn.

Förväxlar vi behov med beteende:

”Jag har behov av att du beter dig si eller så! Inte si eller så!”

Att vi beter oss juste mot varandra är högst rimligt!

I ljuset av det som hänt i Köln och tydligen på andra ställen tidigare: mänskliga rättigheter och allas lika värde är synnerligen aktuellt! HAR alla samma rättigheter? Är alla lika mycket värda? Hur ser det ut i världen?

Vilka rättigheter och vilka skyldigheter har jag? Vilka har andra? Är vi alla jämlika eller är vi inte? Om inte varför är det så? Är det rimligt och varför i så fall? Som psykologen Johan Ydrén skriver om “Självhävdande, assertiveness”:

”Begreppet självhävdande är inte självklart på svenska. Det engelska ordet för självhävdande är assertiveness. Det är ett begrepp som används inom terapier och kommunikationsutbildningar. Precis som på svenska finns även där en konflikt med ordets ursprungliga betydelse som fokuserar på hävdandet och inte på respekten för andras rättigheter.”

Jo, något är snett i denna värld. Britterna Wilkinson och Pickett har rätt: om vi hade denna genuina respekt för oss själva och andra, så skulle vi visa den mot hela planeten! Djur, natur inkluderad!

Stefan Sundström skriver i en krönika nyligen:

”Det pågår en långsam jordbävning i media, gränser flyttas, det tjatas om allt det där som INTE FÅR SÄJAS I DET HÄR JÄVLA LANDET, det verkar nu vara det enda som får säjas.”

Allt är så jävla PK! Vad är så PK och vilka är PK egentligen? Är inte de som anklagar människor som har annan åsikt väldigt PK själva? Tillåter de oliktänkande inom ”sin” grupp?

”Att man vet ju hur män från mellanöstern är, och allt det där andra som plötsligt uttalas helt utan skam.

Och helt utan att bry sej om den där elefanten i rummet som heter historia.

Dom som tycker så, som säjer dom här sakerna har väl suttit och mumlat under nån sten sen andra världskriget, nu är dom tillbaks.

Killarna som för nåt år sen filmade sej själva med järnrör och repliker som ‘Skit i den där lilla horan’ framställer sej plötsligt som feminister och i en långsam lavin glider den svenska borgerligheten ner i den soppa dom glidit ner i förut, den där som handlar om att, ‘Jo, nog är Adolf lite för mycket, men vi kan nog hantera honom, så vi tar in honom här i finrummet och bjuder på cigarr’.”

Jag har precis läst Mattias Gardells bok “Raskrigaren” om seriemördaren Peter Mangs och sen också Joakim Palmkvists “Äventyr i Svenssonland” också om Peter Mangs och det har påverkat min syn. Den första boken skriven av en forskare och den andra av en journalist. De kompletterar varandra och de har väldigt liknande uppfattning om Mangs; att han var fullkomligt kall mot sina offer och deras anhöriga.

De här nationalisterna förnekar att de är rasister! Man talar inte om raser utan om kulturer och religioner och det är dessa som man ser som oförenliga med det svenska samhället och västerländska värderingar.

Gardell skriver (s 298):

“Det är också utmärkande för sverigedemokrater att angripa de andras brottslighet samtidigt som man bortser från den egna brottsligheten, vilket förklarar varför SD:s kriminalpolitiska talesman kan kräva hårdare tag mot brottsligheten och själv beväpna sig med ett järnrör och attackera en ‘babbe’ ute på stan.”

Och detta är sant också för Peter Mangs. 😦

Och de pojkar (och senare män) som inte är så här…? Vilka ideal har pojkar att leva upp till? Trivs alla med dessa? Hur formar detta deras liv? Vadå, nära relationer? Verkligt nära?

Se tidigare inlägg om den amerikanske neurologen Jonathan H Pincus om de värsta seriemördarna i USA och deras tidiga bakgrund.

Ja, och detta är helt bedrövligt:
4.jpg
Som Jonas Gardell skrev:

Till Kommunals medlemmar: inte är det ni som ska försvinna från Kommunal. Det är ledningen.

Posted by Jonas Gardell on Saturday, January 16, 2016

Missbruk och misshandel av barn tidigt i livet …

January 7, 2016 § 2 Comments

ace_pyramid_home

Apropå KOL. Person jag känner till dog troligen igår i sviterna efter KOL? Sista bloggpostningen i början av december 2015:

“Att leva med KOL är en intressant upplevelse. När kroppen tar över och du kan inte styra förloppet.”

I mars 2014 började det bli riktigt allvarligt. Så då rökte hen fortfarande, trots att hon länge vetat att hon var sjuk:

“Jag har själv sett det på röntgen och datortomografi i förra veckan. Så nu vet jag. Jag har visserligen fattat det för länge sedan, men man försöker alltid förtränga saker in i det längsta. Jag har rökt i 46 år så vad kan man begära?”

nikotinmissbrukareI

Mina båda morbröder och min morfar slutade tvärt med rökningen. Morfar sen han fått en hjärnblödning strax efter sen han fyllt 70 år, min äldsta morbror sen han opererat fem kranskärl akut. Den senare har precis fyllt 90 år och morfar blev 87 år. Yngsta morbror är 80 år.

Jag har personer nära mig som verkar vara nikotinmissbrukare och trots förändringar i lungorna som tyder på begynnande KOL fortsätter att röka. 😦 Vet att barnmisshandel skett här. 😦

ACE-studien i Kalifornien listar hälsoriskbeteenden som följd av svåra upplevelser tidigt i livet.

“Adverse childhood experiences and smoking during adolescence and adulthood”:

“RESULTS: 

At least 1 of 8 categories of adverse childhood experiences was reported by 63% of respondents. After adjusting for age, sex, race, and education, each category showed an increased risk for each smoking behavior, and these risks were comparable for each category of adverse childhood experiences.

Compared with those reporting no adverse childhood experiences, persons reporting 5 or more categories had substantially higher risks of early smoking initiation (odds ratio [OR], 5.4; 95% confidence interval [CI], 4.1-7.1), ever smoking (OR, 3.1; 95% CI, 2.6-3.8), current smoking (OR, 2.1; 95% CI, 1.6-2.7), and heavy smoking (OR, 2.8; 95% CI, 1.9-4.2).

Each relationship between smoking behavior and the number of adverse childhood experiences was strong and graded (P<.001). For any given number of adverse childhood experiences, recent problems with depressed affect were more common among smokers than among nonsmokers.

CONCLUSIONS:

Smoking was strongly associated with adverse childhood experiences. Primary prevention of adverse childhood experiences and improved treatment of exposed children could reduce smoking among both adolescents and adults.

Skyddande faktorer mot dålig behandling av barn:

“Protective Factors for Child Maltreatment

Protective factors buffer children from being abused or neglected. These factors exist at various levels. Protective factors have not been studied as extensively or rigorously as risk factors. However, identifying and understanding protective factors are equally as important as researching risk factors.

There is scientific evidence to support the following protective factor:

Family Protective Factors

  • Supportive family environment and social networks

Several other potential protective factors have been identified. Research is ongoing to determine whether the following factors do indeed buffer children from maltreatment.

Family Protective Factors

  • Nurturing parenting skills
  • Stable family relationships
  • Household rules and child monitoring
  • Parental employment
  • Adequate housing
  • Access to health care and social services
  • Caring adults outside the family who can serve as role models or mentors

Community Protective Factors

  • Communities that support parents and take responsibility for preventing abuse”

“Child Maltreatment: Risk and Protective Factors

A combination of individual, relational, community, and societal factors contribute to the risk of child maltreatment.

Although children are not responsible for the harm inflicted upon them, certain characteristics have been found to increase their risk of being maltreated.

Risk factors are those characteristics associated with child maltreatment—they may or may not be direct causes.

Risk Factors for Victimization

Individual Risk Factors

  • Children younger than 4 years of age
  • Special needs that may increase caregiver burden (e.g., disabilities, mental retardation, mental health issues, and chronic physical illnesses)

Risk Factors for Perpetration

Individual Risk Factors

  • Parents’ lack of understanding of children’s needs, child development and parenting skills
  • Parents’ history of child maltreatment in family of origin
  • Substance abuse and/or mental health issues including depression in the family
  • Parental characteristics such as young age, low education, single parenthood, large number of dependent children, and low income
  • Nonbiological, transient caregivers in the home (e.g., mother’s male partner)
  • Parental thoughts and emotions that tend to support or justify maltreatment behaviors

Family Risk Factors

  • Social isolation
  • Family disorganization, dissolution, and violence, including intimate partner violence
  • Parenting stress, poor parent-child relationships, and negative interactions

Community Risk Factors

  • Community violence
  • Concentrated neighborhood disadvantage (e.g., high poverty and residential instability, high unemployment rates, and high density of alcohol outlets), and poor social connections.”

Dvs människor utanför familjen inklusive samhället kan skydda!

Dysfunctional family…

June 9, 2014 § 5 Comments

 

Being forced to keep quiet not to challenge a relation, what kind of relation is that? Keeping quiet and being forced is (or can be) to lie to oneself my sambo suggested quite wisely I thought.

If my sister’s daughter expressed strong opinions (about politics and the society) that wouldn’t challenge my relation to my sister!”

my sambo said.

”It’s not your responsibility to keep quiet to save your parents relation with a sibling!”

If it should challenge it you can start to wonder if that’s a sign of dysfunctions in this family.

Silencing and telling your child what it is allowed to say and not say what is that is violation of your child’s integrity, and right to think or feel what it feels and thinks. And the child maybe also have the right to express it if necessary or if she or he feels it’s necesssary or important.

This is to be allowed to be true to yourself. And you as a parent should allow your child to be true to her/himself.

You should be allowed this as long as you don’t hurt the other person.

Yes, has it been and is it still tip-toeing in this extended family of origin (with grandparents, sisters and brothers with their families)? A tip-toeing where you weren’t really allowed to be yourself? And what did this result in in the individual as well as in relations between family members? What did it do in the kids? In their view on themselves and their role in the family and latter in the society? How did this affect the self-esteem for instance? 

To raise your voice demands a lot of courage, moral courage. Threatened that something awful would happen. You challenged your wellbeing? Would be frozen out? At the same time you shouldn’t lie, and you shouldn’t hide your light under a bushel!

This wasn’t easy to handle?

 

 

Where Am I?

You are currently browsing the child abuse category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....