Vad är en “riktig pojke/man”? Nyare forskning visar att depression hos pojkar inte är så ovanlig som vi vill tro, den tar sig dock andra uttryck och därför negligerar vi den…

April 3, 2017 § 2 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

I del 3 “Hamlets förbannelse: depression och självmord hos pojkar” i boken ovan, citerar Pollack Mark som är 15 år, s 303 i min snabböversättning:

“Det finns en mall som du ska passa in i om du är kille. Du förväntas vara den starka, aggressiva, ha social styrka och stark vilja och vara kroppsligt stark. Du kan inte brytas som en gren för vinden.”

Då är du ingen riktig pojke/man. och vilka rollmodeller har både pojkar och flickor från fäder, far- och morfäder, mödrar osv. ovanpå samhälleliga normer, som vi växt upp i och de normer som fanns i skolan, i diverse grupper utanför familj och skola, som sammantaget socialiserat oss.

Pollack berättar om Duncan, en 16-åring, lång, smal, atletliknande, med stora, bruna ögon, snitsiga, moderiktiga glasögon…

“…-skulle troligen inte passa in i den stereotypa bilden av en deprimerad ung varelse.”

Hans välutbildade och socialt lyckade föräldrar tog kontakt med Pollack därför att deras son hade börjat få problem i skolan, hade en massa huvudvärk osv.

“Duncan agerar bara ut, eller hur?”

frågade hans mamma, sen Pollack träffat sonen ett par gånger.

“Jag tror faktiskt att Duncan är deprimerad. Jag rekommenderar att han och jag fortsätter att prata och också att vi konsulterar en psykiater för att se om han inte också skulle ha nytta av en kortvarig behandling med lämplig antidepressiv medicin.”

svarade Pollack.

“Du SKOJAR med mig,”

svarade den välutbildade och lyckade mamman misstroget.

“Det du säger åt mig är att Duncan har en klinisk depression, är det inte?”

“Jo, jag tror att han har det,”

svarade Pollack.

Duncan led av dyslexi visade det sig, något som diagnosticerats  cirka fyra år tidigare, men var något hans föräldrar inte gärna pratade om. Det passade inte in i deras världsbild riktigt?

Hans äldre bror hade nyligen flyttat hemifrån för att studera på college och Duncan berättade för Pollack (inte föräldrarna) att brodern hjälpt Duncan med hemuppgifter, men nu fick han ingen sån hjälp längre och han kunde inte be om hjälp av nån annan, för en “riktig pojke” ber inte om hjälp.

“Det här är inte ett vanligt problem bland pojkar i hans ålder, är det?”

undrade mamman.

“Det är inte så ovanligt bland pojkar i hans ålder som man kan tro,”

svarade Pollack.

“Det är faktiskt så att nyare forskning säger oss att det kan finnas minst lika många pojkar som är deprimerade som det finns flickor. Och det betyder att det kan finnas miljontals med deprimerade pojkar därute i samhället [USA], många som inte ser deprimerade ut på utsidan [enligt våra något stereotypa bilder].”

“Det låter som en dold epidemi,”

föreslog Duncans mamma (något motvilligt).

“Jag tror att du har rätt,”

svarade Pollack.

s 305 i kapitlet “Stora pojkar gråter inte”:

“Bland alla de kulturella förbud som begränsar våra pojkar, har jag funnit att en av de strängaste är tabut mot att uttrycka sorgsenhet.

Det är så vanligt att det har blivit en kliché: ‘Stora pojkar gråter inte’ talar man om för pojkar [inte alltid utsagt i ord, kanske bara genom hur pojkars ledsenhet bemöts, med blickar, genom att inte låtsas om].

‘Kom över det’ eller ‘Ryck upp dig!’ [bemöts de med]

Fast pojkar [faktiskt] känner sig ledsna då och då, lär de sig tidigt att inte gråta eller tala om ledsenhet och inte att vända sig till andra för att få hjälp.

De oskrivna pojkreglerna förstärker dessa restriktioner.”

Nej, man ber inte andra om hjälp om man är en “riktig pojke/man”, varken med saker, och framförallt inte med känslomässiga problem och knappt heller om man har någon kroppslig åkomma. Är skämmigt! Vilket får en massa konsekvenser både för pojkar/män själva, som deras omgivning! Känslor måste ju ut nånstans! Antingen i action eller genom depression eller både/och.

Pollack vill dock ändra på bilden av vad en “riktig” pojke/man är! En som är mer hälsosam och som gör att pojkar och män får ett bättre liv, bättre, närmare relationer osv.

Har man få eller inga ord för känslor blir det ännu svårare att hantera saker. Man kan ha svårt att nyanserat uttrycka sig och också svårt att för sig själv förstå och reda ut saker, men nånstans måste det ju få utlopp.

Och då går det främst ut över dem som är närmast. 😦 I irritation och ilskeutbrott! Och man tenderar att lägga skulden utanför sig själv? Och ofta på egentligen oskyldiga.

Istället för att visa svaghet eller sårbarhet, ens kännas vid såna känslor, så blir mannen/pojken arg! Arg på allt och alla! Riktar vreden utåt, onyanserat!

Och bilderna av hjältar de matats med är manligt coola, uttrycker på sin höjd irritation och vrede (gränssätter), det är de känslouttryck de har till största del. Tuffa, hårda. Manlighet inkluderar inte ett brett spektrum av känslor. Och återigen, det ger problem: utan känslouttryck har man svårt att nyanserat uttrycka sig, man går alltför sent till doktorn och vägrar söka prathjälp.

Och allt detta går också i andra hand ut över dem som står närmast.

Om det är problem i familjen av olika grad som pojken måste handskas med, bråk och skrik eller att föräldrarna rentav skiljer sig, så kan det bli riktigt tufft därför att hans repertoar av uttryck för känslor är begränsad. Han får svårt att identifiera känslor i sig själv. Svårt att sätta ord på det han känner och svårt att prata om sin oro osv. Har lärt sig att en “riktig” pojke inte pratar om vissa saker.

Något Pollack ägnar ett helt kapitel åt i sin bok i kapitel 14 “Skilsmässa” och de särskilda problem pojkar har i familjer med mycket gräl och kanske till och med skilsmässa.

Således kan familjeproblem vara svårare för en pojke att hantera än en flicka. Flickor har generellt en större repertoar av ord för känslor och har lättare att uttrycka dem, samt i deras roll ingår att få visa svaghet (vilket kan vara ett problem i sig, men av annat slag).

Och då kan de här förhållandena ta sig diverse olika uttryck, ibland våldsamma, som de två tonåringar (äldre pojkar) som sköt ihjäl en massa elever och lärare i en skola i Colorado och slutligen begick självmord. Och det drabbar väldigt många.

Jag tror denna händelse var upprinnelsen till att Pollack började intressera sig för vad som låg bakom det som skedde i Colorado och började intervjua unga pojkar, som öppnade upp för honom. Och dessa intervjuer resulterade i boken som citerats ur ovan.

Pollack skriver också att väldigt många barn inte vill gå till skolan på grund av mobbning som pågår där, även om de själva inte är drabbade. Att vara vittne till kränkning och övergrepp är kränkning också för vittnen menar t.ex. Pia Mellody och Pollack menar också detta.

Är det en kärleksrelation…

March 20, 2017 § 3 Comments

a

…eller ett krig???

Vad ÄR “kärlek”?

Innan jag säger hur den andre är försöker jag fråga mig hur är jag själv? Jag vill inte kasta sten i glashus? En strategi jag har sen jag gick i många år av terapi, tror jag.

“Måste du klura ut honom?”

undrade A. Dvs hitta ursäkter för hur han beter sig, förstå honom!?  Men sker detta i motsatt riktning? För henne behövs inga ursäkter och ingen förståelse för hennes situation eller att hon är som hon är? Behövs inte det? Det är inga fel på honom, men hon är en djävul?

Han kan inte rå för hur han är, men det kan hon, eller? Han kräver uttryckligen förståelse och inlevelse, men hur är det med den i andra riktningen, ömsesidigt? Vänta nu, hur var det nu med den gyllene regeln?

Och vadå ömsesidig hänsyn? Både hon och han borde få plats med allt vad det innebär, där ingen måste ta mer ansvar eller hänsyn?

Vi borde kräva och förvänta oss minst lika mycket hyfs av män som av kvinnor, av pojkar som av flickor!

Jag fick höra om nya rön att pojkar och flickor faktiskt är olika. Kunde inte låta bli att undra (men det kom inte omedelbart) om det var en ursäkt för att män är “jerks”? Vilket också ger dem rätten av vara “jerks”?

Jo, just det: är det ett rättfärdigande (ursäkt) för hur män är? Ett sätt att fint skyffla ansvaret på kvinnan? Kvinnans ansvar att förstå och tänka på stämningen? Så om det är grus i maskineriet så är det enbart hennes fel och ansvar, inte hans? För han är som han är och hon valde honom som han är!

När hon försöker säga att hon inte tror hon kan ändra sin personlighet så börjar han säga emot henne. 😦 Men vänta nu, du har sagt att hon valde honom, med allt vad det innebär, men hon ska ändra sig!?

Är det ett krig? En krigszon? Är det en kärleksrelation eller ett krig? Man måste ständigt vara på sin vakt? ALDRIG slappna av? När man kommer in i köket känna av om det är krig eller fred!?

Hmmm, hur var det nu med det där “Jag är inte din fiende!”? Vem ser vem som fiende och motpart i ett krig? Och som en som måste bekämpas från stort till smått?

Är han så hjärntvättad med detta från tidigast i livet med sin mamma (och pappa)? Att relationen mellan familjemedlemmarna var som den mellan krigförande? Där mamman hade all makt? Och nu tar han det med in i sina äktenskap och relationer med kvinnor? Där kvinnan måste bekämpas ner till…?

Han talar om hur hon borde lägga fram saker, säga. Tänk om hon skulle göra detsamma, hur vore det? Hur vore det om vi båda höll på och talade om för den andra? Blir det nån tid över till något annat? Och borde det vara annat vi riktar vår energi på? Sånt som rör vårt liv? Rikta energin mot det?

Är det ett krig, där det är livsfarligt att lägga ner vapnen? 😦

När jag reagerar så är det JAG som är dum…

March 19, 2017 § 4 Comments

a

“‘Sluta skicka sms!’

sa han.

‘No problems! Let’s have a deal: you stop telling me how I am, and I stop sending you text-messages!?’

skulle jag med rätta kunna svara!? Han ‘får’ tala om hur jag är, men jag får inte reagera på detta? Värt att påpeka är att jag inte talar om hur han är! Försöker aktivt undvika det! För jag tror inte det leder till något konstruktivt. 😦  

Han har ‘rätt’ att kräva, men jag borde också ha rätt att ställa krav: sluta prata om hur jag är (dessutom: hur ‘är’ du själv???)!

Ganska ‘fair’, är det inte???

Han:

‘Jag tänker inte läsa ditt fucking message!’

Men jag ska lyssna på hans ‘rants’ om hur jag är, hur jag låter, det jag säger och gör, i all oändlighet??? Helst sätta mig och lyssna! Definitivt inte göra minsta ansats till att gå, för att jag blir så ledsen och arg och inte får en syl i vädret! 

Och det balanseras aldrig av att jag gjort något positivt och bra eller är en bra och älskansvärd människa! 😦 

Jo, om jag fått lära mig tidigt att jag inte är värd vad som helst, så hade jag kunnat stå upp bättre mot alla anklagelser, allt missnöje och allt klagande!? 😦 Nu fick jag nog inte det riktigt, men det kunde ha varit ÄNNU värre och då kanske mitt liv hade varit betydligt annorlunda? Jag fick tillräckligt med modererande upplevelser för att inte ha ännu värre problem än jag har – och för att fungera socialt, så att jag har goda relationer med en massa människor och funkar hyfsat i sociala sammanhang!? Lite blyg kanske? 😦 

Jag är bra, men inte perfekt, men förtjänar inte detta!

Jag må inte vara perfekt, men jag försöker göra det mysigt omkring oss, trivsamt, bekvämt, fint, laga god mat, hitta på trevliga, mysiga saker…

Men jag reagerar!

Se tidigare postning ‘Undertryckandet och kanaliserandet av manlig känslosamhet hos pojkar – av mödrar, fäder och kamratgrupper har fyra större konsekvenser…

Sex – den enda åtkomsten till intimitet som män tillåts…

February 26, 2017 § 6 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

… heter kapitlet på s 238 i Levants bok.

“De känslor som är mest förbjudna för män kan sorteras in i en av två kategorier. 

Den första är sårbarhetskänslor som ångest, rädsla, sorgsenhet och förödmjukelse, vilka unga män lär sig förvandla till aggression och vrede

Den andra är vårdande känslor som värme och tillgivenhet, för vilka unga män inte tillåts något utlopp alls. Det vill säga, inte av några andra män. Mödrar tenderar att vara relativt accepterande rörande sina söners uttryck för omvårdande känslor [men inte helt och hållet, för de lever/levde under samma eller liknande socialt tryck som män?]

En pojke lär sig ganska snart att det att vara fysiskt tillgiven eller engagerad i traditionellt feminint låstasvårdande lekar med en teddybjörn eller en docka rynkas på näsan åt av hans pappa.

Och Gud förbjude om en pojke skulle låta sina manliga vänner ertappa honom i ett omvårdande eller tillgivet beteende, för det får han betala med ett helvete. 

Då får han antingen höra ‘Vad är du för en konstig varelse?’ eller ‘Åh, titta på mammas pojke!’ eller ‘Om han är så kärvänlig mot en flicka…’ eller ‘Är du käääääääääär?’ 

Det behövs inte mer än ett par såna upplevelser för att en pojke ska lära sig reglerna: att krama, kyssa, röra vid, hålla hand, utbyta förtroenden, dela känslor, visa medkänsla, uttrycka tillgivenhet – är flickors sätt eller ‘konstigt’.*

Genom hela barndomen och i synnerhet när de passerar puberteten och blir upptagna av att bevisa sin manlighet, så håller pojkar sig själva och varandra till normen att inte bry sig om eller behöva nån enda, att stå och agera ensamma [vara tuffa och allt annat än ‘flickaktiga’!].

Berövade utlopp att uttrycka omvårdande känslor så driver unga män dessa förbjudna känslor under jorden. Där ligger de slumrande, tillsammans med ofyllda beroendebehov, till han når tjugofemårsåldern, då han mognat tillräckligt för att uppleva sitt första engagerade förhållande och när han känner sig mindre obekväm med dessa känslor och behov.

Lite mindre. Han är fortfarande inte medveten om, eller självaccepterande nog, för att känna sig riktigt bekväm med dessa behov och känslor. Inte heller är han tillräckligt verbalt otvungen för att fritt uttrycka dem i ord, på sätt som kvinnor lättare gör./…/

han försöker att tillfredsställa denna längtan genom den enda väg som är tillgänglig för honom, vilken är sex.”

Något som blir ett problem i olika grad för honom, samt för de kvinnor med vilka han har ett förhållande. Och då blir sex så centralt och viktigt! Det ska fylla alla de andra undanträngda behov som mannen har. Han måste leva upp till något som är mer eller mindre omöjligt att leva upp till. 😦 Och mår mer eller mindre bra. För sex enbart kan inte fylla de andra, omedvetna behoven. Kvinnor har lättare att uttrycka dessa andra behov.

*På scoututflykt i bil och kanoter, med tältande (i första hälften av 60-talet?), fick Y höra hela tiden (flera dagar) av de andra pojkarna:

“Polack! Polack!”

Inga vuxna ingrep, utan lät det ske! “Manlighetsfostran”? 😦 Grrrrrrr!!!

Rekonstruktion av maskuliniteten…

August 15, 2016 § 2 Comments

RLevantLg2

Ronald Levant om rekonstruktion av maskuliniteten, s 233-234 i “A New Psychology of Men”:

“Vi behöver uttrycka vår uppskattning över de karaktärsdrag [som män behöver behålla] så att män kan återfå något av den förlorade självkänsla och stolthet som är förknippad med att vara man.

Sen är det de andra dragen, de delar av den traditionella manliga koden som är föråldrade och dysfunktionella: en relativ oförmåga att uppleva känslomässig empati, svårigheter att kunna identifiera och uttrycka sina egna känslomässiga tillstånd, en tendens att vända vrede till raseri, något som resulterar i våld, en tendens att uppleva sexualitet som separerad från relationer, svårigheter med känslomässig närhet och svårigheter att bli fulla partners med sina fruar, när det handlar om att upprätthålla ett hem och uppfostra barn.

Dessa drag är också resultat av den manliga könsrollssocialisationsprocessen. Att korrigera dem kräver nya förmågor och att göra ett känsloarbete.”

Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning …

August 11, 2016 § 3 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!'”

Trakassera …

February 7, 2016 § 1 Comment

Att trakassera

Intressant!

I wikipedia kan man läsa om trakasserier här. Och här från Göteborgs rättighetscenter mot diskriminering om trakasserier.

Where Am I?

You are currently browsing the bullying category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....