Prata om VAD, inte VEM! Vara arg är inte farligt, det är bara en känsla, men den stora konsten är hur man uttrycker den…

August 31, 2017 § 3 Comments

I videon pratar Julie Gottmann om “The Four Horsemen,” det som förutser en relations upphörande [demise] eller inte. Min fria översättning av vad hon säger:

  • “Kritik – prata omkull, klandra, att lägga ett problem på personlighetsdefekter.
  • Förakt – är värre; är kritik, men från en plats ovanifrån, från en överlägsen position, genom att till exempel säga ‘Du är en sån bitch!’ [ungefär som om man är bättre själv? Självhävdelse där man bara hävdar sina egna behov och rättigheter och inte respekterar den andras behov och rättigheter, de räknas överhuvudtaget inte].
  • Försvarsställning – svar på attack.
  • Hålla sig på defensiven (avvaktande) [stonewalling översätts också som att ‘låta motparten ha initiativet’] – att t.ex. inte nicka bekräftande eller humma [men detta kan också vara fel här: att hon avbryter, ena gången är det ena bra, andra det andra]”

John Gottmann tar över:

“(ca 7:00 i videon) Vörda din hustrus drömmar. 

(8:03) Försvarsinställning, att omedelbart {reflexmässigt] avfärda: ‘Bullshit! Det där är ditt problem!’ [vilket det ju inte är om man lever i en relation!?] Istället: lyssna!

(10:10) Apropå aktivt lyssnande: ansvaret ligger inte bara hos lyssnaren (att visa aktivt lyssnande) [ansvaret ligger också hos avsändaren, konsten att ta upp saker].”

John Gottmann pratar om “soften startup”, lite fritt:

“Dvs att man inte reflexmässigt attackerar, utan tänker igenom saken innan man tar upp den.

Den som tar upp något försöker lugna partnern [vid behov?]: ‘Det här är ingen big deal!’ Man pekar på sig själv, inte på den andra! ‘Detta är hur jag känner och detta är receptet för att lyckas med mig!’

Istället för att peka finger på sin partner och säga ‘Du är så …'”

Julie Gottman tog över:

“(11:10) Det finns några missuppfattningar: ‘Bli inte arg!’ Det är naturligt att bli arg! Men hur denna uttrycks är nyckeln. Den kan uttryckas i kritik och förakt [och det är självfallet inte bra, är troligen ett sätt att misslyckas att nå fram och lösa ett problem}. 

Istället bör man prata om VAD, inte VEM!”

Inte lätt! Gottmanns menar att de fortfarande tränar på detta efter 30 års äktenskap.

Mer kommer i kommentarer.

Advertisements

Mer om vrede…

April 6, 2017 § Leave a comment

Jo, jag är nog lite arg och tålamodet och överseendet med andra allt mindre och mindre med åren? Inte minst med vuxna människor!!!?

Nånting hos vissa som gör mig negativ eller defensiv? Vad handlar det om? Personkemi som inte stämmer? Något min radar tycker sig fånga upp om en annan, något subtilt som gör att jag reagerar!?

Kommentarer och sätt, väldigt subtilt, som jag reagerar på?

Vad handlar det om undrar jag? Ligger det något i mina känslor och reaktioner?

“Jag har fått svaret att det vore roligare att spara ihop till en utlandsresa längre fram – hade också varit på XX och var inte jätteentusiastisk.”

Dumt svarat kändes det från den person som skrev detta! Hon hade inte behövt skriva så, kändes det! Ogint av nån anledning. Dessutom hade det med utlandsresa ju redan diskuterats och dess höga kostnader, vilket skulle kräva en massa engagemang från en grupp som dittills inte visat mycket engagemang för att fixa och dra in pengar. Hade hon missat denna diskussion??? Väldigt segt allt!

Och jag tycker nog att ungdomarna är jävligt bortskämda.

Dessutom tror jag andra med stor behållning varit i XX och jag tror fortfarande att det kunde ha varit trevligt att åka dit!

Att jag nu “får en helg att ägna åt trädgården” betyder inte att jag tänker ägna den åt trädgården eller att trädgården behöver ägnas åt!

Okollegialt! Men jag funderar också vad som ligger bakom: är det en utmattning som denna person lidit av och tydligen fortfarande har problem med om det blir stressigt? Är det nån slags avtrubbning i hjärnan, där hon inte återhämtat sig? Att hjärnan inte riktigt funkar som den ska? Kognitivt? Samt att känslolivet också är på något vis avtrubbat?

Och det är ju förstås en förmildrande och förklarande faktor!

Allt argare med åldern? En hälsosam ilska? Jag tror det! Hoppas det!

Vad är en “riktig pojke/man”? Nyare forskning visar att depression hos pojkar inte är så ovanlig som vi vill tro, den tar sig dock andra uttryck och därför negligerar vi den…

April 3, 2017 § 2 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

I del 3 “Hamlets förbannelse: depression och självmord hos pojkar” i boken ovan, citerar Pollack Mark som är 15 år, s 303 i min snabböversättning:

“Det finns en mall som du ska passa in i om du är kille. Du förväntas vara den starka, aggressiva, ha social styrka och stark vilja och vara kroppsligt stark. Du kan inte brytas som en gren för vinden.”

Då är du ingen riktig pojke/man. och vilka rollmodeller har både pojkar och flickor från fäder, far- och morfäder, mödrar osv. ovanpå samhälleliga normer, som vi växt upp i och de normer som fanns i skolan, i diverse grupper utanför familj och skola, som sammantaget socialiserat oss.

Pollack berättar om Duncan, en 16-åring, lång, smal, atletliknande, med stora, bruna ögon, snitsiga, moderiktiga glasögon…

“…-skulle troligen inte passa in i den stereotypa bilden av en deprimerad ung varelse.”

Hans välutbildade och socialt lyckade föräldrar tog kontakt med Pollack därför att deras son hade börjat få problem i skolan, hade en massa huvudvärk osv.

“Duncan agerar bara ut, eller hur?”

frågade hans mamma, sen Pollack träffat sonen ett par gånger.

“Jag tror faktiskt att Duncan är deprimerad. Jag rekommenderar att han och jag fortsätter att prata och också att vi konsulterar en psykiater för att se om han inte också skulle ha nytta av en kortvarig behandling med lämplig antidepressiv medicin.”

svarade Pollack.

“Du SKOJAR med mig,”

svarade den välutbildade och lyckade mamman misstroget.

“Det du säger åt mig är att Duncan har en klinisk depression, är det inte?”

“Jo, jag tror att han har det,”

svarade Pollack.

Duncan led av dyslexi visade det sig, något som diagnosticerats  cirka fyra år tidigare, men var något hans föräldrar inte gärna pratade om. Det passade inte in i deras världsbild riktigt?

Hans äldre bror hade nyligen flyttat hemifrån för att studera på college och Duncan berättade för Pollack (inte föräldrarna) att brodern hjälpt Duncan med hemuppgifter, men nu fick han ingen sån hjälp längre och han kunde inte be om hjälp av nån annan, för en “riktig pojke” ber inte om hjälp.

“Det här är inte ett vanligt problem bland pojkar i hans ålder, är det?”

undrade mamman.

“Det är inte så ovanligt bland pojkar i hans ålder som man kan tro,”

svarade Pollack.

“Det är faktiskt så att nyare forskning säger oss att det kan finnas minst lika många pojkar som är deprimerade som det finns flickor. Och det betyder att det kan finnas miljontals med deprimerade pojkar därute i samhället [USA], många som inte ser deprimerade ut på utsidan [enligt våra något stereotypa bilder].”

“Det låter som en dold epidemi,”

föreslog Duncans mamma (något motvilligt).

“Jag tror att du har rätt,”

svarade Pollack.

s 305 i kapitlet “Stora pojkar gråter inte”:

“Bland alla de kulturella förbud som begränsar våra pojkar, har jag funnit att en av de strängaste är tabut mot att uttrycka sorgsenhet.

Det är så vanligt att det har blivit en kliché: ‘Stora pojkar gråter inte’ talar man om för pojkar [inte alltid utsagt i ord, kanske bara genom hur pojkars ledsenhet bemöts, med blickar, genom att inte låtsas om].

‘Kom över det’ eller ‘Ryck upp dig!’ [bemöts de med]

Fast pojkar [faktiskt] känner sig ledsna då och då, lär de sig tidigt att inte gråta eller tala om ledsenhet och inte att vända sig till andra för att få hjälp.

De oskrivna pojkreglerna förstärker dessa restriktioner.”

Nej, man ber inte andra om hjälp om man är en “riktig pojke/man”, varken med saker, och framförallt inte med känslomässiga problem och knappt heller om man har någon kroppslig åkomma. Är skämmigt! Vilket får en massa konsekvenser både för pojkar/män själva, som deras omgivning! Känslor måste ju ut nånstans! Antingen i action eller genom depression eller både/och.

Pollack vill dock ändra på bilden av vad en “riktig” pojke/man är! En som är mer hälsosam och som gör att pojkar och män får ett bättre liv, bättre, närmare relationer osv.

Har man få eller inga ord för känslor blir det ännu svårare att hantera saker. Man kan ha svårt att nyanserat uttrycka sig och också svårt att för sig själv förstå och reda ut saker, men nånstans måste det ju få utlopp.

Och då går det främst ut över dem som är närmast. 😦 I irritation och ilskeutbrott! Och man tenderar att lägga skulden utanför sig själv? Och ofta på egentligen oskyldiga.

Istället för att visa svaghet eller sårbarhet, ens kännas vid såna känslor, så blir mannen/pojken arg! Arg på allt och alla! Riktar vreden utåt, onyanserat!

Och bilderna av hjältar de matats med är manligt coola, uttrycker på sin höjd irritation och vrede (gränssätter), det är de känslouttryck de har till största del. Tuffa, hårda. Manlighet inkluderar inte ett brett spektrum av känslor. Och återigen, det ger problem: utan känslouttryck har man svårt att nyanserat uttrycka sig, man går alltför sent till doktorn och vägrar söka prathjälp.

Och allt detta går också i andra hand ut över dem som står närmast.

Om det är problem i familjen av olika grad som pojken måste handskas med, bråk och skrik eller att föräldrarna rentav skiljer sig, så kan det bli riktigt tufft därför att hans repertoar av uttryck för känslor är begränsad. Han får svårt att identifiera känslor i sig själv. Svårt att sätta ord på det han känner och svårt att prata om sin oro osv. Har lärt sig att en “riktig” pojke inte pratar om vissa saker.

Något Pollack ägnar ett helt kapitel åt i sin bok i kapitel 14 “Skilsmässa” och de särskilda problem pojkar har i familjer med mycket gräl och kanske till och med skilsmässa.

Således kan familjeproblem vara svårare för en pojke att hantera än en flicka. Flickor har generellt en större repertoar av ord för känslor och har lättare att uttrycka dem, samt i deras roll ingår att få visa svaghet (vilket kan vara ett problem i sig, men av annat slag).

Och då kan de här förhållandena ta sig diverse olika uttryck, ibland våldsamma, som de två tonåringar (äldre pojkar) som sköt ihjäl en massa elever och lärare i en skola i Colorado och slutligen begick självmord. Och det drabbar väldigt många.

Jag tror denna händelse var upprinnelsen till att Pollack började intressera sig för vad som låg bakom det som skedde i Colorado och började intervjua unga pojkar, som öppnade upp för honom. Och dessa intervjuer resulterade i boken som citerats ur ovan.

Pollack skriver också att väldigt många barn inte vill gå till skolan på grund av mobbning som pågår där, även om de själva inte är drabbade. Att vara vittne till kränkning och övergrepp är kränkning också för vittnen menar t.ex. Pia Mellody och Pollack menar också detta.

Finns det en massa andra sätt att reagera på än med irritation och vrede?

March 5, 2017 § 12 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

Sätt som vore mer konstruktiva? 😦 Som skulle leda till bättre utkomster? Där båda parter växer?

Se till exempel den tidigare bloggpostningen “Känslor finns där för att vi ska kunna orientera oss i tillvaron – eller om vrede, ansvarstagande och omsorg…” 

Hur är den tänkt ska reagera som ständigt blir utsatt för irritation och vrede?

Jo, man kanske reagerar så – till att börja med, men sen kanske den som reagerar måste stanna till och fundera hur han/hon fortsätter en diskussion som leder till en förändring? Att BARA anklaga leder knappast till något positivt! Den som bara blir anklagad triggas snarare att sätta alla taggar ut!

Se tidigare postningar:

Pojkar fick inte lära sig vissa känslomässiga förmågor; förmågan att vara empatiskt anpassad efter andras känslotillstånd, förmågan att komma i kontakt med och bli medveten om sina egna känslor, förmågan att uppleva sina egna känslor intensivt och förmågan att uttrycka sina känslor verbalt eller genom ansiktsuttryck och på andra ickeverbala sätt…

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

!!! Det var på tiden!? ;(

Risken med att göra sig hård: att bli bedövad för smärta …

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

Kvinnor blir arga…

March 3, 2017 § 6 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

…när de blir provocerade. Och de måste i många fall bli ganska ordentligt provocerade och provocerade under lång tid innan de uttrycker vrede och visar aggression? Dvs deras reaktioner kommer INTE ur det blå. Undantag bekräftar regeln. Och att kvinnor tar efter mäns dåliga sidor är ju förkastligt! 😦

Levant skriver på s 80-82 i kapitlet “Dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på temat män, vrede och aggression börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt som män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka andra känslor./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig i förmågan att uttrycka andra känslor, så leder män med stor marginal när det handlar om att uttrycka vrede.

Det är inte klart om män upplever vrede mer intensivt eller oftare än kvinnor gör. Det man vet är dock att när de känner vrede så är det mer sannolikt att kvinnor reagerar med att gråta eller att försöka undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker den genom en aggressionshandling.” 

Dvs det är inte klart om kvinnor UPPLEVER vrede i lika hög grad som män. Däremot är det klart konstaterat att män i mycket högre grad UTTRYCKER den i aggressionshandlingar. Kvinnor reagerar på andra sätt när de blir arga.

“Och, som uttryckts ovan, så uttrycker män också en rad andra känslor som vrede och aggression.

På denna punkt är forskningen klar.”

Levant refererar till forskning angående könsskillnader. Maccoby och Jacklin…:

“…fann tillförlitliga bevis på bara en handfull könsskillnader, av vilka en är aggression- för vilken bevis som stöder större aggressivitet hos män var betydande.

Sen dess har andra forskare bekräftat att när det handlar om att bete sig aggressivt så leder män över kvinnor totalt sett – både som barn och som vuxna.”

Se recension av bok av Maccoby och Jacklin här. Om deras bok The Psychology of Sex Differences se här.

s 82:

“…det var mycket mer sannolikt att män blir aggressiva utan provokation och det var mer sannolikt jämfört med kvinnor för män att tillgripa verbal och fysisk aggressivitet när de blev provocerade./…/

Psykologerna Alice H. Eagly* och Valerie J. Steffen vid Purdue-universitetet fann att män var aggressivare än kvinnor i allmänhet och också att det var mer sannolikt för dem att tillgripa fysisk aggression.

det verkar väl belagt att män är mer aggressiva och uttrycker vrede aggressivare än kvinnor. 

Frågan är varför./…/

Om manlig aggressivitet är så medfödd borde Rohner till exempel ha funnit att män – i synnerhet testosteronstinna vuxna män – var konstant aggressivare än kvinnor i alla de samhällen som studerats.

Men det gjorde han inte./…/

Thome fann att när kvinnor provocerades kunde de bli verbalt och fysiskt aggressiva. Uppenbarligen så är det inte bortom kvinnors makt att bete sig aggressivt – som det skulle vara om aggressivitet var rent biologiskt betingat.

Så varför beter de sig inte så?

Frodis, Maccaulys och Thomes teori: kvinnor kan mycket väl ha samma aggressiva impulser som män, men – utom när de blir provocerade – så hämmar deras skuldkänslor och ängslan att agera aggressivt, och deras empati med målet för ilskan, dem från att agera på sina aggressiva impulser.”

*artiklar av Eagly här.

Se tidigare bloggningar om aggressivitet här, här och här. Se också tidigare bloggningar under kategorin Ronald Levant.

Han blir arg…

March 1, 2017 § 11 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

… på henne för det han själv borde ta ansvar för! Och borde ha tid att göra själv. Det kunde hon säga åt honom äntligen? Men hon är rädd för att såra* – samt rädd för att få ett ilskeutbrott som svar.

Hon jobbar heltid och han går hemma. Han borde kunna ta itu med saker kontinuerligt, t.ex. lugnt frågat och antecknat när det gäller utgifter, kvitton osv. Något han inte gör, utan blir arg på HENNE och anklagar henne för det hon enligt hans mening försummat och som han själv borde kunna ta ansvar för att ta reda på och anteckna, när hon ger honom information och uppgifter. Samla informationen nånstans, så han hittar den när han behöver den (t.ex. när de ska betala gemensamma räkningar).

Han kan inte lägga allt ansvar på henne för allt och avsäga sig allt ansvar själv! Och ovanpå allt anklaga henne för att inte hon gör saker till hans belåtenhet! Hon håller inte på så med honom, vilket INTE betyder att hon inte reagerar på saker han gör, hur han gör saker och saker han inte gör.

Levant skriver:

“Frodis, Maccauleys och Thomes teori: *kvinnor kan mycket väl ha samma aggressiva impulser som män har, men – utom när de blir provocerade – så hämmar deras skuldkänslor och ängslan att agera aggressivt, samt deras empati med föremålet, dem från att ge utlopp för ilskan från [de] aggressiva impulser [som de också kan ha].”

Ja, det stämmer? Men till vilket pris håller hon tillbaka och håller tillbaka?

“Anledningen att kvinnor är mindre aggressiva är med andra ord därför att de lär sig att ta hänsyn till konsekvenserna som skulle drabba dem själva och andra om de agerade på sina aggressiva impulser.

Och vad lär sig män? Att inte känna empati med en motståndare eller fiende, ‘that’s for sure’”

Han har sagt flera gånger:

“Jag är inte din fiende!”

Men är det inte så han reagerar mot henne; som om hon är en fiende?

Levant skriver vidare:

“…och sannerligen inte att känna sig skyldiga, ängsliga, eller känna så många andra känslor.”

Nej, det verkar sannerligen vara sant: han verkar varken ha medkänsla eller empati med henne och hennes situation (vadå, att hon jobbar och jobbar heltid?) ELLER känna sig det minsta skyldig eller så många andra känslor (hon är skyldig att göra, men anser han att han är skyldig till något), utom vrede (han har rätt och anledning att bli arg. Har det slagit honom att hon kanske också har anledning att bli arg och kanske också lika stor “rätt” att bli arg?)!

Hon har varit den som tänkt ut lösningar på ditten och datten och han blir arg på henne när hon inte gör “allt”! Hon ska tänka ut all “logistik”! Han verkar ha svårt att tänka logiskt?

Om det är nån som borde tappa tålamodet så är det HON?

Ett av många exempel på det som hon måste handskas med ligger bredvid datorn där hon nu sitter och skriver, nämligen kallelse till bilbesiktning. Jo, bilen är hennes, men båda nyttjar den. Detta är bara ett av en mängd exempel. Myndighetskontakter bland en mängd andra saker ligger t.ex. på hennes bord.

För att det ska funka smidigt och inte bli en massa tjafs så är det enklare att hon gör en massa saker också känner hon, men är det så hälsosamt i längden för henne? Riskerar hon inte att bli allvarligt utmattad?

Flera verkar anse att de har anledning och rätt att tillrättavisa henne, inklusive han. Han kan få vatten på sin kvarn, har också fått det: Hon är en bedrövlig och stor skit!? 😦 Själva är de väldigt bra och gör allt rätt och bryr sig, till skillnad mot henne. “Den som kaste första stenen…”

Känslor finns där för att vi ska kunna orientera oss i tillvaron – eller om vrede, ansvarstagande och omsorg…

February 26, 2017 § 3 Comments

fb_img_1486663363597

Trött att tänka ut en massa lösningar och “logistik” i alla sammanhang; på jobbet och privat slår henne. Kan vara en förklaring till varför hon blir så trött över tjafs runt att planera mat, skriva shoppinglista och gå till matvaruaffären.

Nu fick hon också höra att hon borde visa mer omsorg av Y2. Ja, det är klart; hon är bara en vanlig människa. Om det hade varit ett karaktärsdrag att inte vara omtänksam, då kanske…

Jag tror att hon snarare skulle vara betjänt av att vara mer egoistisk och skita i saker och människor mer! I all synnerhet när det handlar om vuxna människor! Helt enkelt inte bry sig! Framförallt inte när andra säger dumma och kanske inte helt rättvisa saker!

Och andra har också ett ansvar; t.ex. för hur de uttrycker sig! Varken mer eller mindre än hon har!

En av skillnaderna mellan män och kvinnor vad gäller ilska.

I “Gender and Aggressive Behavior: A Meta-Analytic Review of the Social Psychological Literature” kan man läsa:

“Our interpretation of these results emphasizes that aggression sex differences are a function of perceived consequences of aggression that are learned as aspects of gender roles and other social roles.”

Dvs detta beteende är inlärt genom hur flickor och pojkar socialiseras. Ilska accepteras mer hos pojkar än hos flickor fortfarande rent generellt, tror jag. Flickor lärs att ta ansvar för sina känslor och reaktioner mer än pojkar. Pojkar får och kanske till och med förväntas vara arga då och då och reagera med aggressivitet? Flickor inte.

Dock tror jag inte rätt metod är att låta flickor anta de roller pojkar tillåtits! Pojkar borde tillåtas att visa känslor och uttrycka dem. Inte måste vara tuffa och okänsliga! Och flickor tillåtas det breda spektrum av känslor som alla levande människor är födda med, men som i olika grad socialiseras bort.

Levant skriver om den skam över svaghetstecken som pojkar upplever. Där “svaghet” är att vara osäker, bli ledsen osv. Kvinnor är tillåtna detta, men inte män. Till men för män och deras relationer och liv, samt för kvinnor som lever med dessa män.

Både män och kvinnor mår bäst om de har större tillgång till sina känslor och känsloliv. Känslor finns där för att vi ska kunna orientera oss i tillvaron.

Se Levant om socialisering av män. Och vidare Pollack om riktiga pojkar.

Where Am I?

You are currently browsing the anger category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....