“Du kommer inte att få gåvan av mitt hat.” Vrede är katalysator. Att hålla fast vid den kommer dock att göra dig utmattad och sjuk. Att internalisera vrede kommer att ta ifrån dig glädje och livsenergi; att tillskriva den yttre orsaker, kommer att göra oss mindre effektiva i våra försök att skapa förändring och kämpa för anknytning. Det är en känsla som vi behöver omvandla till nånting livsgivande: mod, kärlek, förändring, medkänsla, rättvisa. Eller ibland kan vrede maskera en långt svårare känsla, som sorg, ånger eller skam, och vi behöver använda den för att gräva i vad vi verkligen känner.  Hursomhelst, vrede är en kraftfull katalysator, men en följeslagare som suger ut allt liv …

April 3, 2018 § 18 Comments

Nobelprisvinnaren Kailash Satyarthi (fredspris 2014). 

Kailash Satyarthi säger i sitt TED talk s 69 i Browns bok:

“Vrede finns i oss alla, och jag vill dela en hemlighet om några sekunder: att om vi är fängslade i de trånga egoskalen, och själviskhetens cirkel, då kommer vrede att visa sig vara hat, våld, hämnd, förstörelse. Men om vi är förmögna att bryta denna cirkel, då kommer samma vrede att visa sig som stor kraft. Vi kan bryta denna cirkel genom att använda vår inneboende medkänsla och knyta an med världen genom medkänsla för att göra denna värld bättre. Samma vrede skulle kunna omvandlas till det.”

s 70:

“Vi betalar för vrede med våra liv och det är ett för stort pris att betala.”

Brené Brown s 65-70 i kapitel 4 “Människor är svåra att hata ansikte mot ansikte. Flytta närmare” ur boken “Braving the Wilderness – the Quest for True Belonging” eller “Att trotsa vildmarken – sökandet efter verklig samhörighet”:

“Ibland föreställer jag mig hur det vore om jag kunde sätta in hela världen i ett Word-dokument och göra en ‘finn-och-ersätt’ med orden och handlingarna från hat kontra smärta. 

Om jag kunde ersätta Sandy Hook-förnekarnas hat med smärta, och mitt eget hat mot dem med min egen smärta över den sorts värld vi lever i där människor gör saker som dessa. Hur skulle den konversationen vara? Skulle den fungera? Skulle det fungera att fråga de personer, som tror på nödvändigheten av en grupps överhöghet, om smärtan som driver deras hat och i sin tur skapar så mycket smärta och rädsla i andra?

Jag erkänner att ibland så ger jag blanka fan i det. Det fanns perioder under denna forskningsprocess när jag kände för att skrika: Behåll din djävla ‘sanna samhörighet’! Jag behåller mitt hat!

Min dotter fick en bok om att ‘börja i college’ och de första tre kapitlen var i huvudsak lektioner om hur man inte blir sexuellt attackerad. Bryr jag mig verkligen om smärtan hos den som kör full, våldsamma skitstövlar som gör collegecampusar så farliga att kvinnliga studenter behöver en bok om hur de undviker dessa människor? Nej. De och deras smärta, som orsakar smärta, kan dra åt helvete. Jag kommer att hålla fast vid mitt söta raseri

Men för vilket ändamål? Att inte bry sig om vår egen smärta och andras smärta funkar inte. Hur mycket längre är vi villiga att fortsätta dra upp människor som håller på att drunkna i floden, en och en, hellre än att promenera till källorna för floden och finna orsaken till smärtan? Vad krävs det för oss att släppa den välförtjänta självrättfärdigheten och tillsammans ta oss till smärtans vagga, vilken kastar oss alla  i floden i såna antal att vi rimligtvis inte kan rädda alla?

Smärta är skoningslös. Den kommer att se till att få vår uppmärksamhet [på ena eller andra sättet till vi kan ta i den]. Trots våra försök att dränka den i missbruk, att fysiskt slå den ur andra människor: att kväva den med succéer och äktenskapliga snaror eller att strypa den med vårt hat, kommer smärta att hitta sin väg för att kännas.

Smärta kommer att sjunka undan bara när vi erkänner den och bryr oss om den. Att tilltala den med kärlek och medkänsla skulle ta bara en liten procent av den energi som krävs för att strida mot den, men att möta den rakt på är skräckinjagande. 

De flesta av oss är inte lärda hur vi ska kunna känna igen smärta, sätta namn på den, och vara i den.  Våra familjer och kultur trodde att den sårbarhet som krävs för att erkänna smärta var svaghet, så vi lärdes vrede, raseri och förnekande istället. 

Men det vi känner till nu är att när vi förnekar vår känsla så äger den oss. När vi äger vår känsla, kan vi återuppbygga och finna vår väg genom smärtan. 

Ibland kan det att äga vår smärta och vittna om kämpande betyda att vi blir arga. När vi förnekar oss rätten att bli arga så förnekar vi vår smärta. Det finns en massa oskrivna skambudskap i retoriken ‘Varför är du så fientlig inställd?’ ‘Bli inte hysterisk,’ ‘ Jag känner så mycket vrede här! och ‘Ta det inte personligt!’ Alla dessa responser är normalt kod för ‘Din känsla eller åsikt får mig att känna mig obekväm’ eller ‘Suck it up och håll tyst.’

En respons till detta är ‘Bli arg och förbli arg!’ Jag har inte sett det rådet besannas i forskning. Det jag har funnit är att, ja, vi har alla rätten och behovet att känna och äga vår vrede. Det är en viktig mänsklig upplevelse. OCH det är av kritisk vikt att [också] medge att underhållandet av någon nivå av raseri, vrede eller förakt (favoritbrygden bestående av en liten dos vrede och lite avsmak) över en längre tidsperiod inte är hållbart.

Vrede är katalysator. Att hålla fast vid den kommer att göra dig utmattad och sjuk. Att internalisera vrede kommer att ta ifrån dig glädje och livsenergi; att ge den yttre form/tillskriva den yttre orsaker, kommer att göra oss mindre effektiva i våra försök att skapa förändring och kämpa för anknytning.

Det är en känsla som vi behöver omvandla till nånting livsgivande: mod, kärlek, förändring, medkänsla, rättvisa. Eller ibland kan vrede maskera en långt svårare känsla som sorg, ånger eller skam, och vi behöver använda den för att gräva i vad vi verkligen känner. 

Hursomhelst, vrede är en kraftfull katalysator, men en följeslagare som suger ut allt liv.

Jag kan inte tänka mig ett mer kraftfullt exempel än meningen ‘Du kommer inte att få gåvan av mitt hat.’ I november 2015 blev Antoine Leiris fru dödad av terrorister i Bataclanteatern i Paris tillsammans med åttioåtta andra människor. Två dagar efter attacken skriver Leiris i ett öppet brev till sin frus mördare, postat på Facebook.”

Se “När den större världen ägnar sig åt något som känns som en total kollaps i moralisk omdömesförmåga och produktiv kommunikation, så var de män och kvinnor jag intervjuade som hade den starkaste känslan av verklig samhörighet INZOOMADE. De ignorerade inte det som hände i världen, inte heller slutade de vara förkämpar för sina trossystem.  ‘Jag föreställer mig att en av anledningarna att människor klamrar sig fast vid sitt hat så envist är för att de känner att så snart hat har försvunnit, kommer de att tvingas handskas med smärta’ – James A. Baldwin”

Advertisements

“Anger Iceberg”: Vrede beskriv ofta som en ‘sekundär känsla’ därför att människor tenderar att använda den för att skydda sina egna obearbetade, sårbara, överväldigande, primära känslor, som ligger under känslan av vrede. Att lära sig känna igen vrede som en skyddare för våra obearbetade känslor kan vara otroligt kraftfullt. Det kan leda till helande konversationer som tillåter par såväl som barn och föräldrar att förstå varandra bättre …

March 27, 2018 § 16 Comments

Anger-Iceberg-1.png

“The Anger Iceberg”:

“Har du nånsin undrat varför vi blir arga? Enligt psykologen Daniel Goleman, ‘känslor är, i själva verket, impulser att agera, de omedelbara planerna för att hantera livet som evolutionen har gett oss.’

I sin bok ‘Emotional Intelligence’ [‘Känslomässig intelligens’], berättar Goleman för oss att vrede gör att blod flyter till våra händer och gör det enklare för oss att slå en fiende eller hålla ett vapen. Vår hjärtrytm ökar och en storm av hormoner – inklusive adrenalin – skapar en ström av energi stark nog för att ‘kraftfullt handla.’ På det sättet har vrede djupt förankrats i vår hjärna för att skydda oss.”

Men det är för att skydda oss mot verkliga hot och faror som vi känner vrede och har en massa andra känslor, som ska hjälpa oss att navigera i tillvaron, utan att skada varken oss själva eller andra.

FB_IMG_1520405205260

” Syftet med vrede

Tänk på vrede som ett isberg, en stort isblock som man hittar flytande i öppet hav. Det mesta av isberget är dolt under vattenytan. På liknande sätt, när vi är arga finns det vanligtvis andra känslor under ytan. Det är lätt att se en människas vrede, men det kan vara svårt att se de underliggande känslorna som vreden skyddar

Till exempel så tror Dave att han har ett problem med vrede./…/ Han gillar inte sina reaktioner, men han kände att han inte kunde hjälpa dem. När han arbetade med mindfulness och började notera avståndet mellan sin vrede och sina handlingar, öppnade han dörren för en djup insikt.

Han hade egentligen inte ett problem med vrede./…/ Genom att försöka förstå och acceptera sin vrede, snarare än att fixa eller trycka ner den, började han förbättra sitt äktenskap genom att se sin vrede som en signal att han behövde sätta HÄLSOSAMMA gränser för det han ville eller inte ville göra.”

Med respekt både för sig själv och den andra parten. Och kanske också börja uttrycka vad han behöver och vill? Komma underfund om vad han egentligen behöver och vill. Och uttrycka detta. Inte lätt, nej. Och ju mer man kan hävda sig med mer och mer kontakt med de underliggande känslorna, desto effektivare kan man hävda sig – och förmodligen allt bättre respektera den andra parten – och överhuvudtaget få bättre relationer, lättare att knyta an, känner att man hör till mer och mer osv.

emotional-agility

“Daves historia pekar på ett viktigt koncept. Som Susan David, Ph.D., författare till ‘Emotional Agility’ [‘Känslomässig rörlighet’] säger: ‘Våra obearbetade känslor kan vara budbäraren som vi behöver för att lära oss saker om oss själva och kan föranleda insikter till viktiga livsriktningar,’ Hennes poäng är att det finns något under ytan av vrede.  

Vrede som ett skydd mot obearbetade känslor

Vrede beskriv ofta som en ‘underordnad/sekundär känsla’ därför att människor tenderar att använda den för att skydda sina egna obearbetade, sårbara, överväldigande känslor. Under Daves vrede fanns ren utmattning och en känsla att han inte var god nog för sin fru. Så hans vrede skyddade honom från djupt smärtsam skam.

Att lära sig känna igen vrede som en skyddare för våra obearbetade känslor kan vara otroligt kraftfullt. Det kan leda till helande konversationer som tillåter par såväl som barn och föräldrar att förstå varandra bättre.

[I början av denna bloggpostning] finns [bild på] det vi kallar Anger Iceberg [‘vredeisberget’] därför att det visar de ‘primära känslorna’ dolda under ytan. Ibland består det av förlägenhet, ensamhet, utmattning eller rädsla [eller allt detta, under ytan, och kanske annat som man inte vill kännas vid]

3 tips för att lyssna på vrede

En av de svåraste saker med att lyssna på ett barn eller en kärestas vrede, särskilt när den riktas mot oss, är att vi blir försvarsinställda. Vi vill slå tillbaka, därför att vår egen vrede kokar till ytan. Om det händer så hamnar vi i upphettade verbala drabbningar som lämnar båda parter med en känsla av att vara missförstådd och sårad. Här är tre kraftfulla tips för att lyssna på vrede.

  1. Ta det inte personligt

Din partners eller ditt barns vrede handlar vanligtvis inte om dig. Den handlar om deras underliggande primära känslor. Att inte ta detta personligt kräver en hög nivå av känslomässig intelligens.

Ett av sätten jag använder är att vara nyfiken på varför det finns vrede. Det är mycket lättare för mig att bli försvarsinställd, men jag har funnit att att tänka, ‘Wow, den här personen är arg, varför?’ vilket leder mig på en resa att se de obearbetade känslor de skyddar och faktiskt för oss närmare varandra. 

2. Säg ALDRIG åt din partner att ‘lugna ner sig.’ 

När jag arbetar med par och en av parterna blir arg, har jag bevittnat den andra parten säga ‘Lugna ner dig’ eller ‘Du överreagerar.’ Detta talar om för mottagaren att hans/hennes känslor inte är betyder något och att de inte är acceptabla

Målet här är inte att ändra eller fixa din partners känslor, utan snarare att sitta på dennes isberg tillsammans med honom/henne. Kommunicera att du förstår och accepterar hans/hennes känslor. 

När du lyckas med detta, kommer din partners vrede att sjunka undan och den primära känslan kommer att stiga mot ytan. För att inte tala om kommer han/hon att känna sig hörd av dig, vilket skapar tillit över tid

Kanske växte du upp i en familj där vrede inte var tillåten, så när din partner uttrycker den, känns det förlamande och du fryser till is. Eller kanske försöker du lösa hans/hennes vrede åt honom/henne, därför att hans/hennes vrede skrämmer dig. Öppna dig själv för upplevelsen av dina och din partners fulla spektrum av känslor.

3. Identifiera hindret

Vrede orsakas ofta av hinder som blockerar målet. Till exempel, om din partners mål är att känna sig speciell på sin födelsedag och hans/hennes familjemedlem missar denna speciella dag gör hen arga, att identifiera hindret kommer att ge dig insikt i varför han/hon är arg. 

Summan av kardemumman är att människor känner sig arga av en anledning. Det är ditt jobb att förstå och sitta med dem i det. Genom att göra det, så kommer du inte bara att förstå deras vrede, utan du kommer också att komma närmare honom/henne i processen.”

Inte lätt, men …

Här kan man få en förhandsvisning av Susan Davids bok Emotional Agility: Get Unstuck, Embrace Change, and Thrive in Work and Life.”

Se också “Is Male Emotional Intelligence More Responsible for Successful Relationships?”:

“Emotional Intelligence (EI) can easily be defined as the ability to use your emotions, moods, and feelings and that of others to make better choices in navigating through life. The greater pressure is being brought on women to overcome the gap in the relationships and ensure their success.

A research was published in the journal called Emotion in which it was found that the happiest marriages are those in which the wives are able to quickly calm themselves during any conflict. But the responsibility lies on the men too as discovered by Dr. John Gottman who says that men who allowed themselves to be influenced by their wives have a happier marriedlife.

Things Men Can Learn from Women

The difference between men and women is that the latter tend to form an association with someone else’s feelings. For men, the situation is entirely different as their brains tend to sense the feelings for a very short period of time and then get distracted.

Women hold feelings more important than other things whereas only a limited number of men can be termed as truly sensitive. Gottman’s research discovered that only 35 percent of the men were emotionally intelligent, which means that they cannot easily empathize with emotions and feelings of others.

Men and women have equal capacity to develop EI. However, women tend to develop their social skills and empathy in adulthood whereas it is hard for the men to shift their focus from themselves. If only they pay little attention to enhance their EI, they will be able to achieve a blissful marital life which will be a lot more than just wearing the engagement rings on their fingers.

Understanding Relationships

You enter a relationship because it serves your emotional nutrients and you and your partner assist each other in meeting each other’s needs. If men have high self-awareness, it becomes easier for them to understand what is required from them in a relationship.

With only 15 percent of the people truly practicing self-awareness, it is hard to expect from men to understand relationships as they are not even able to understand themselves properly. With 30 to 50 percent of our marital happiness lying on EI, it is hard to escape that its importance is inevitable in successful relationships.

Dealing with Negative Emotions

A higher EI means that your ability to deal with negative emotions is increased thus, men can benefit a lot by improving their emotional understanding. People who experience negative or destructive emotions regularly have a 19 percent more chance of developing heart disease and are at a 70 percent risk of cancer.

Only wearing a cremation ring for men and providing financially for the family is not enough for men to ensure a content life. They need to invest themselves emotionally in a relationship and must exhibit higher EI to ensure its success.

A relationship gets into trouble when negativity meets negativity and Gottman says that 65 percent of men are responsible for increasing the negativity in an argument. He further says that there are 81 percent chances of a marriage self-imploding if the husband is unwilling to share his power. Thus, a higher EI in a man is a guarantee of a happy married life and satisfying relationships.”

Din misshandlande partner har inte problem med SIN vrede; han har problem med DIN vrede. En av de grundläggande mänskliga rättigheterna som han tar ifrån dig är rätten att vara arg på honom. Det spelar ingen roll hur dåligt han behandlar dig, han tror att din röst inte borde höjas och ditt blod inte koka. Privilegiet att vara rasande är reserverat för honom ensamt …

February 4, 2018 § 3 Comments

why-does-he-do-that

s 59-60 i kapitlet “Misshandelsmentaliteten”:

“Misshandlarens sätt att se på kvinnans vrede.

Den misshandlande mannens problem med vrede är nästan motsatt mot vad man allmänt tror.

Verkligheten är:

Din misshandlande partner har inte problem med SIN vrede; han har problem med DIN vrede.

En av de grundläggande mänskliga rättigheterna som han tar ifrån dig är rätten att vara arg på honom. Det spelar ingen roll hur dåligt han behandlar dig, han tror att din röst inte borde höjas och ditt blod inte börja koka. Privilegiet att vara rasande är reserverat för honom ensamt. 

När din vrede verkligen kokar – vilket kommer att hända varje misshandlad kvinna från tid till annan – kommer han sannolikt försöka att pressa tillbaka den så snabbt som han kan. Då använder han din vrede mot dig för att visa vilken irrationell person du är. 

Misshandel kan få dig att känna som nån satt på dig en tvångströja . Du kan utveckla fysiska eller känslomässiga reaktioner av att svälja din vrede, såna som depression, mardrömmar, känslomässig domning/avtrubbning eller ät- och sömnproblem, vilka din partner kan använda som en ursäkt att förminska dig ytterligare eller få dig att känna dig galen. 

Varför reagerar din partner så starkt på din vrede?

En orsak kan vara att han anser sig själv stå över allt klander, så som jag diskuterade ovan.

Den andra anledningen är att på nån nivå känner han – fast kanske inte nödvändigtvis medvetet – att det finns KRAFT I DIN VREDE. Om du har utrymme att känna och uttrycka din vrede, kommer du att bli mer förmögen att hålla fast din identitet och stå emot hans kvävning av dig. 

Han försöker ta bort din vrede för att kväva din kapacitet att stå emot hans vilja. 

Slutligen, han uppfattar din vrede som en UTMANING mot hans auktoritet, mot vilken han svarar med att övermanna dig med vrede som är större än din egen. På detta sätt försäkrar han sig om att han behåller den exklusiva rätten att vara den som visar vrede.”

s 60-61:

Misshandlarens egen vrede.

Så snart du fattar naturen hos berättigandet, blir följande koncept om den misshandlande mannen klart:

Han misshandlar inte därför att han är arg; han är arg därför att han misshandlar. 

Misshandlarens orättvisa och orealistiska förväntningar säkerställer att hans partner aldrig kan följa alla hans regler eller möta alla hans krav. Resultatet är att han ofta är arg eller rasande.

Denna dynamik illustrerades i en talkshow nyligen, av en ung man som diskuterade sin misshandel av sin nuvarande fru. Han sa att hans definition av en god relation var: ‘Att aldrig resonera och att säga att ni älskar varandra varje dag.’ Han berättade för publiken att hans fru ‘förtjänade’ hans dåliga behandling därför att hon inte levde upp till denna orealistiska bild.

Det skulle inte göra något gott att skicka denna unga man, eller någon annan misshandlare, till ett behandlingsprogram för vrede, därför att han känsla av berättigande bara skulle producera mer vrede. Hans attityder är de som måste ändras.”

 

Prata om VAD, inte VEM! Vara arg är inte farligt, det är bara en känsla, men den stora konsten är hur man uttrycker den…

August 31, 2017 § 4 Comments

I videon pratar Julie Gottmann om “The Four Horsemen,” det som förutser en relations upphörande [demise] eller inte. Min fria översättning av vad hon säger:

  • “Kritik – prata omkull, klandra, att lägga ett problem på personlighetsdefekter.
  • Förakt – är värre; är kritik, men från en plats ovanifrån, från en överlägsen position, genom att till exempel säga ‘Du är en sån bitch!’ [ungefär som om man är bättre själv? Självhävdelse där man bara hävdar sina egna behov och rättigheter och inte respekterar den andras behov och rättigheter, de räknas överhuvudtaget inte].
  • Försvarsställning – svar på attack.
  • Hålla sig på defensiven (avvaktande) [stonewalling översätts också som att ‘låta motparten ha initiativet’] – att t.ex. inte nicka bekräftande eller humma [men detta kan också vara fel här: att hon avbryter, ena gången är det ena bra, andra det andra]”

John Gottmann tar över:

“(ca 7:00 i videon) Vörda din hustrus drömmar. 

(8:03) Försvarsinställning, att omedelbart {reflexmässigt] avfärda: ‘Bullshit! Det där är ditt problem!’ [vilket det ju inte är om man lever i en relation!?] Istället: lyssna!

(10:10) Apropå aktivt lyssnande: ansvaret ligger inte bara hos lyssnaren (att visa aktivt lyssnande) [ansvaret ligger också hos avsändaren, konsten att ta upp saker].”

John Gottmann pratar om “soften startup”, lite fritt:

“Dvs att man inte reflexmässigt attackerar, utan tänker igenom saken innan man tar upp den.

Den som tar upp något försöker lugna partnern [vid behov?]: ‘Det här är ingen big deal!’ Man pekar på sig själv, inte på den andra! ‘Detta är hur jag känner och detta är receptet för att lyckas med mig!’

Istället för att peka finger på sin partner och säga ‘Du är så …'”

Julie Gottman tog över:

“(11:10) Det finns några missuppfattningar: ‘Bli inte arg!’ Det är naturligt att bli arg! Men hur denna uttrycks är nyckeln. Den kan uttryckas i kritik och förakt [och det är självfallet inte bra, är troligen ett sätt att misslyckas att nå fram och lösa ett problem}. 

Istället bör man prata om VAD, inte VEM!”

Inte lätt! Gottmanns menar att de fortfarande tränar på detta efter 30 års äktenskap.

Mer kommer i kommentarer.

Mer om vrede…

April 6, 2017 § Leave a comment

Jo, jag är nog lite arg och tålamodet och överseendet med andra allt mindre och mindre med åren? Inte minst med vuxna människor!!!?

Nånting hos vissa som gör mig negativ eller defensiv? Vad handlar det om? Personkemi som inte stämmer? Något min radar tycker sig fånga upp om en annan, något subtilt som gör att jag reagerar!?

Kommentarer och sätt, väldigt subtilt, som jag reagerar på?

Vad handlar det om undrar jag? Ligger det något i mina känslor och reaktioner?

“Jag har fått svaret att det vore roligare att spara ihop till en utlandsresa längre fram – hade också varit på XX och var inte jätteentusiastisk.”

Dumt svarat kändes det från den person som skrev detta! Hon hade inte behövt skriva så, kändes det! Ogint av nån anledning. Dessutom hade det med utlandsresa ju redan diskuterats och dess höga kostnader, vilket skulle kräva en massa engagemang från en grupp som dittills inte visat mycket engagemang för att fixa och dra in pengar. Hade hon missat denna diskussion??? Väldigt segt allt!

Och jag tycker nog att ungdomarna är jävligt bortskämda.

Dessutom tror jag andra med stor behållning varit i XX och jag tror fortfarande att det kunde ha varit trevligt att åka dit!

Att jag nu “får en helg att ägna åt trädgården” betyder inte att jag tänker ägna den åt trädgården eller att trädgården behöver ägnas åt!

Okollegialt! Men jag funderar också vad som ligger bakom: är det en utmattning som denna person lidit av och tydligen fortfarande har problem med om det blir stressigt? Är det nån slags avtrubbning i hjärnan, där hon inte återhämtat sig? Att hjärnan inte riktigt funkar som den ska? Kognitivt? Samt att känslolivet också är på något vis avtrubbat?

Och det är ju förstås en förmildrande och förklarande faktor!

Allt argare med åldern? En hälsosam ilska? Jag tror det! Hoppas det!

Vad är en “riktig pojke/man”? Nyare forskning visar att depression hos pojkar inte är så ovanlig som vi vill tro, den tar sig dock andra uttryck och därför negligerar vi den…

April 3, 2017 § 2 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

I del 3 “Hamlets förbannelse: depression och självmord hos pojkar” i boken ovan, citerar Pollack Mark som är 15 år, s 303 i min snabböversättning:

“Det finns en mall som du ska passa in i om du är kille. Du förväntas vara den starka, aggressiva, ha social styrka och stark vilja och vara kroppsligt stark. Du kan inte brytas som en gren för vinden.”

Då är du ingen riktig pojke/man. och vilka rollmodeller har både pojkar och flickor från fäder, far- och morfäder, mödrar osv. ovanpå samhälleliga normer, som vi växt upp i och de normer som fanns i skolan, i diverse grupper utanför familj och skola, som sammantaget socialiserat oss.

Pollack berättar om Duncan, en 16-åring, lång, smal, atletliknande, med stora, bruna ögon, snitsiga, moderiktiga glasögon…

“…-skulle troligen inte passa in i den stereotypa bilden av en deprimerad ung varelse.”

Hans välutbildade och socialt lyckade föräldrar tog kontakt med Pollack därför att deras son hade börjat få problem i skolan, hade en massa huvudvärk osv.

“Duncan agerar bara ut, eller hur?”

frågade hans mamma, sen Pollack träffat sonen ett par gånger.

“Jag tror faktiskt att Duncan är deprimerad. Jag rekommenderar att han och jag fortsätter att prata och också att vi konsulterar en psykiater för att se om han inte också skulle ha nytta av en kortvarig behandling med lämplig antidepressiv medicin.”

svarade Pollack.

“Du SKOJAR med mig,”

svarade den välutbildade och lyckade mamman misstroget.

“Det du säger åt mig är att Duncan har en klinisk depression, är det inte?”

“Jo, jag tror att han har det,”

svarade Pollack.

Duncan led av dyslexi visade det sig, något som diagnosticerats  cirka fyra år tidigare, men var något hans föräldrar inte gärna pratade om. Det passade inte in i deras världsbild riktigt?

Hans äldre bror hade nyligen flyttat hemifrån för att studera på college och Duncan berättade för Pollack (inte föräldrarna) att brodern hjälpt Duncan med hemuppgifter, men nu fick han ingen sån hjälp längre och han kunde inte be om hjälp av nån annan, för en “riktig pojke” ber inte om hjälp.

“Det här är inte ett vanligt problem bland pojkar i hans ålder, är det?”

undrade mamman.

“Det är inte så ovanligt bland pojkar i hans ålder som man kan tro,”

svarade Pollack.

“Det är faktiskt så att nyare forskning säger oss att det kan finnas minst lika många pojkar som är deprimerade som det finns flickor. Och det betyder att det kan finnas miljontals med deprimerade pojkar därute i samhället [USA], många som inte ser deprimerade ut på utsidan [enligt våra något stereotypa bilder].”

“Det låter som en dold epidemi,”

föreslog Duncans mamma (något motvilligt).

“Jag tror att du har rätt,”

svarade Pollack.

s 305 i kapitlet “Stora pojkar gråter inte”:

“Bland alla de kulturella förbud som begränsar våra pojkar, har jag funnit att en av de strängaste är tabut mot att uttrycka sorgsenhet.

Det är så vanligt att det har blivit en kliché: ‘Stora pojkar gråter inte’ talar man om för pojkar [inte alltid utsagt i ord, kanske bara genom hur pojkars ledsenhet bemöts, med blickar, genom att inte låtsas om].

‘Kom över det’ eller ‘Ryck upp dig!’ [bemöts de med]

Fast pojkar [faktiskt] känner sig ledsna då och då, lär de sig tidigt att inte gråta eller tala om ledsenhet och inte att vända sig till andra för att få hjälp.

De oskrivna pojkreglerna förstärker dessa restriktioner.”

Nej, man ber inte andra om hjälp om man är en “riktig pojke/man”, varken med saker, och framförallt inte med känslomässiga problem och knappt heller om man har någon kroppslig åkomma. Är skämmigt! Vilket får en massa konsekvenser både för pojkar/män själva, som deras omgivning! Känslor måste ju ut nånstans! Antingen i action eller genom depression eller både/och.

Pollack vill dock ändra på bilden av vad en “riktig” pojke/man är! En som är mer hälsosam och som gör att pojkar och män får ett bättre liv, bättre, närmare relationer osv.

Har man få eller inga ord för känslor blir det ännu svårare att hantera saker. Man kan ha svårt att nyanserat uttrycka sig och också svårt att för sig själv förstå och reda ut saker, men nånstans måste det ju få utlopp.

Och då går det främst ut över dem som är närmast. 😦 I irritation och ilskeutbrott! Och man tenderar att lägga skulden utanför sig själv? Och ofta på egentligen oskyldiga.

Istället för att visa svaghet eller sårbarhet, ens kännas vid såna känslor, så blir mannen/pojken arg! Arg på allt och alla! Riktar vreden utåt, onyanserat!

Och bilderna av hjältar de matats med är manligt coola, uttrycker på sin höjd irritation och vrede (gränssätter), det är de känslouttryck de har till största del. Tuffa, hårda. Manlighet inkluderar inte ett brett spektrum av känslor. Och återigen, det ger problem: utan känslouttryck har man svårt att nyanserat uttrycka sig, man går alltför sent till doktorn och vägrar söka prathjälp.

Och allt detta går också i andra hand ut över dem som står närmast.

Om det är problem i familjen av olika grad som pojken måste handskas med, bråk och skrik eller att föräldrarna rentav skiljer sig, så kan det bli riktigt tufft därför att hans repertoar av uttryck för känslor är begränsad. Han får svårt att identifiera känslor i sig själv. Svårt att sätta ord på det han känner och svårt att prata om sin oro osv. Har lärt sig att en “riktig” pojke inte pratar om vissa saker.

Något Pollack ägnar ett helt kapitel åt i sin bok i kapitel 14 “Skilsmässa” och de särskilda problem pojkar har i familjer med mycket gräl och kanske till och med skilsmässa.

Således kan familjeproblem vara svårare för en pojke att hantera än en flicka. Flickor har generellt en större repertoar av ord för känslor och har lättare att uttrycka dem, samt i deras roll ingår att få visa svaghet (vilket kan vara ett problem i sig, men av annat slag).

Och då kan de här förhållandena ta sig diverse olika uttryck, ibland våldsamma, som de två tonåringar (äldre pojkar) som sköt ihjäl en massa elever och lärare i en skola i Colorado och slutligen begick självmord. Och det drabbar väldigt många.

Jag tror denna händelse var upprinnelsen till att Pollack började intressera sig för vad som låg bakom det som skedde i Colorado och började intervjua unga pojkar, som öppnade upp för honom. Och dessa intervjuer resulterade i boken som citerats ur ovan.

Pollack skriver också att väldigt många barn inte vill gå till skolan på grund av mobbning som pågår där, även om de själva inte är drabbade. Att vara vittne till kränkning och övergrepp är kränkning också för vittnen menar t.ex. Pia Mellody och Pollack menar också detta.

Finns det en massa andra sätt att reagera på än med irritation och vrede?

March 5, 2017 § 12 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

Sätt som vore mer konstruktiva? 😦 Som skulle leda till bättre utkomster? Där båda parter växer?

Se till exempel den tidigare bloggpostningen “Känslor finns där för att vi ska kunna orientera oss i tillvaron – eller om vrede, ansvarstagande och omsorg…” 

Hur är den tänkt ska reagera som ständigt blir utsatt för irritation och vrede?

Jo, man kanske reagerar så – till att börja med, men sen kanske den som reagerar måste stanna till och fundera hur han/hon fortsätter en diskussion som leder till en förändring? Att BARA anklaga leder knappast till något positivt! Den som bara blir anklagad triggas snarare att sätta alla taggar ut!

Se tidigare postningar:

Pojkar fick inte lära sig vissa känslomässiga förmågor; förmågan att vara empatiskt anpassad efter andras känslotillstånd, förmågan att komma i kontakt med och bli medveten om sina egna känslor, förmågan att uppleva sina egna känslor intensivt och förmågan att uttrycka sina känslor verbalt eller genom ansiktsuttryck och på andra ickeverbala sätt…

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

!!! Det var på tiden!? ;(

Risken med att göra sig hård: att bli bedövad för smärta …

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

Where Am I?

You are currently browsing the anger category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....