Det som aldrig fick ske – mer om sårat och destruktivt berättigande …

October 28, 2017 § 3 Comments

13077321_o_3.jpeg

Jag har börjat läsa boken ovan “Det som aldrig fick ske – skolattentaten i Trollhättan.”

Tänker på den amerikanske sociologen Michael Kimmel och hans bok “Arga, vita män – amrikansk maskulinitet vid slutet av en era” och de här arga, vita männen och deras känsla av någon annan (i USA en svart kvinna) har stulit deras jobb, som Kimmel uttrycker det. Och de drar sig så till extremhögern, som egentligen bara förvärrar deras problem, med att inte minst föra en politik som ökar klyftorna mellan människor ännu lite mer, istället för tvärtom.

Kimmel pratar om “sårat berättigande.” En amerikansk psykolog, Ronald Levant skrev redan för drygt 20 år sen om “destruktivt berättigande.” Ett begrepp myntat av psykiatrikern Ivan Boszormenyi-Nagy. I länkad artikel står det om, i min översättning:

“Problemet är ett misslyckande i relationer till stor del beroende på missuppfattningar rörande rättigheter.”

Kimmel menar att de här arga, vita männen snarare borde gå ihop med andra, svagare grupper och driva på för samhälleliga förändringar som gynnar dem, snarare än förvärrar för dem.

Familjeterapeuten John Gottman nämner också de ökade klyftorna i dagens samhälle som ett problem inte bara i familjelivet, utan i samhället. Allt detta hör ihop. Istället ger de sig på andra underprivilegierade.

De har svårt att anpassa sig till en ny mansroll. En mansroll som snarare skulle betyda enorma vinster för dem, inte minst i relationer med andra, fru, barn, på arbetsplatser, i samhället, världen.

På s 115 skriver Åsa Erlandsson om Anton Lundin Pettersson:

“… han slog sönder drömmen om öppenhet – några månader efter attentatet beslutades att skolan skulle byggas om. Istället för att låta skola och samhälle mötas i samma lokaler, sattes en skiljevägg med kodlås upp.”

Vill gärningsmannen mer eller mindre medvetet åstadkomma detta: att andra hamnar i samma fängelse som han befinner sig i?

Jag funderar vidare vad bostads- och skolsegregationen har för effekter. Vad privatskolesystemet och bostadsrättssystemet och egna hus som kostar massor har för effekter. Vad de ökade klyftorna har för effekter?

Före privatskolesystemet gick barn från alla samhällsklasser tillsammans, man bodde ofta också grannar, vilket innebar att man lättare förstod varandra. Det var lättare att acceptera olikheter, för man levde med dem. Eller så slipades de i olika grad av.

Ja, vad är verklig integration? Är verkligen status och det yttre så viktigt? Hur har de familjer det som har enorma hus- och billån? orkar de med sig själva ELLER sina barn?

För att inte vara rädda för varandra behöver man mötas tidigt i skola och samhälle, närområde! Gagnar de mer välbeställdas barn också! Jag själv tillhörde en av de senare. Vad har vi för glädje av stora, fina hus och bilar m.m. om vi är rädda eller stressade?

När min gamla mamma växte upp i by i norra Sverige bodde arbetarbarn granne med doktorns, prästens, jägmästarens. Och man lekte med varandra. Fast det fanns annat då som man nog inte vill tillbaka till idag.

Både Kimmel och Levant pratar om den traditionella mansrollen och alla de problem den för med sig för män som socialiserats in i den. Problem för dem själva, för sina partners, för barn, för samhället och världen.

En annan amerikansk psykolog William Pollack har intervjuat pojkar och skriver om deras behov av närhet och av att uttrycka känslor som de normalt aldrig ger uttryck för, fenomen som med tiden går under jorden därför att de tystas ner. Man pratar inte så med pojkar. Pollack verkar ha en förmåga att få unga pojkar att öppna upp och hans intervjuer kan ha haft avgörande effekt för de pojkar som intervjuats. De har fått uppleva att det FINNS de som är intresserade av deras känsloliv och som inte tycker detta är konstigt.

Ronald Levant pratar om manlig alexitymi, dvs avsaknad av känslospråk och vad detta för med sig.

I Antons fall låter det som om han kan ha haft någon form av autism, odiagnosticerad. Till det kom osäkerhet över sexuell läggning och i den mansvärld han rörde sig i på nätet, med de mansnormerna, så blev detta ett problem. HBTQ-personer är ju paria bland dessa machomän. 😦

Och så växer behovet av att hitta lämpliga hatobjekt. 😦 Istället för att ta itu. Men Anton hade svårt för detta. Sökte på nätet istället för att vända sig till en levande människa för att berätta om sina känslor och sin oro. Var detta inte okej för en pojke i hans omgivning? Han verkar bara ha haft bröder dessutom, om detta kan ha haft betydelse?

Vad växte han upp med hur en riktigt pojke/man är? Vilka signaler fick han från omgivningen, inte bara i familj och släkt, utan också i den minimala kamratkretsen?

Erlandsson skriver på s 167 om hur platsannonser utformas:

“Du är självgående, händig och har social kompetens.”

“Är du en effektiv lagspelare som trivs med att jobba i ett högt tempo?”

“Som person är du social, noggrann och alltid redo att satsa 100 procent. Du är en teamplayer med ett eget driv.”

Vad finns det för plats för “de andra”? De som inte är “på,” som är lite blyga osv. Tänker på ett sommarjobb jag hade som sekreterare på Hemsjukvården ett par somrar för över 35 år sen. Ordinarie innehavare av denna tjänst hade en man som misshandlade henne. Denne man var jurist. Om det hade varit idag med de enorma effektivitetskraven: hade hon kunnat eller orka jobba? Fast å andra sidan kanske hon hade fått stöttning att skilja sig?

“Valfrihet” och “frihet” låter som hån, men det låter fint. 😦 Vad är det för “frihet och valfrihet” om man måste gå omkring och vara rädd i skola, på gator och torg osv? Det är väl ingen frihet?

s 178-179:

“Anton Lundin Pettersson tog ut sin frustration i skämt och omgivningen skrattade med. Till exempel: ‘Vet du hur man räddar en neger från att drunkna?’ Nej? ‘Bra’ Kvinnor i slöjor var påskkärringar, mörkhyade män var gambiaskallar med mjäll!

På ytan oskyldigt, och dessutom ska man väl kunna skämta om allt? I själva verket är det en värdemätare. Rasistiska skämt var normaliserat och inget konstigt, utan så man pratade, tänkte och tyckte.

I en sådan världsbild ställs människor med självklarhet mot varandra och om någon inte får ett jobb måste det vara någon annans fel. Om pensionärerna får det sämre, betyder det att invandrarna har fått det för bra.

När ingen säger emot är det en indikation på att man lever i en miljö där den här världsbilden, ‘invandrarna tar våra jobb’ och ‘man borde göra något åt det’, är okej. Man märker inte hur man själv låter, förändringen går i små steg ungefär som när man går upp i vikt./…/

‘Det handlar om samtalsklimat, vilka tankar, idéer och stämningar som sprids vid köksborden. Det är en viktig pusselbit.'”

säger Gellert Tamas.

På slutet hade Anton Lundin Pettersson hopp om en vändning i och med att få fast jobb, men…

“För en arbetsgivare är det dock stor skillnad i både kostnad och ansvar att ta emot en av samhället avlönad praktikant, och att erbjuda en tillsvidareanställning. 

Det var [alltså] ingen invandrare som tog Anton Lundin Petterssons plats på industriföretaget Mape Sweden AB, men i hans tankevärld blev det så. Det var självklart.”

På s 181 skriver Erlandsson om “missriktad aggressivitet,” dvs en aggressivitet som riktades mot fel mål. En där en hel befolkningsgrupp gjordes kollektivt ansvarig.

Det finns ingen uppenbar förklaring till det som skedde. S 182:

“Istället är det en successiv och smygande utveckling hos en ung man som drog sig undan omvärlden och som riktade sin frustration mot invandrarna.”

Något som de arga, vita männen i USA också gör: mot invandrare, flyktingar, homosexuella, kvinnor osv, istället för mot de som verkligen har ansvar för hur det är i samhället. Och istället för att stötta politik som är bra för alla samhällets medlemmar.

Antons äldre bror tror att Anton hade någon form av autism eller lätt Aspberger. Och angående ett personlighetstest som Anton gjorde så noterade han motstridiga svar och tror att brodern inte förstod alla frågor och menar att han hade svårt att leva sig in i andras känslor.

Enligt brodern så pratade man heller inte känslor, något han i efterhand ångrar att han inte försökte med brodern. Det var “mesigt,” inget som killar gör, för de fungerar på ett annat sätt. Brodern visade inte sina känslor och sa inte vad han tänkte. Om han hade kunnat göra det hade han kanske inte måst göra som han gjorde och begå självmord “by cop.”

Brodern tror att han ville dö ädelmodigt, inte visa sig svag, Han ville dö som i tevespel och ta på sig rollen som en krigare. vara speciell, kanske odödlig.

En av poliserna i Trollhättan tror att om attentatsmannen varit en islamistisk extremist som till exempel gått in i en skola i ett medelklassområde i Trollhättan, inte som nu i en invandrarstadsdel och gjort samma sak som Anton Lundin Pettersson, så hade man i många stycken hanterat det annorlunda, samt skrivit annorlunda om det.

s 223-226:

“Sven Granath är kriminolog och har bland annat varit medförfattare till rapporterna ‘Grövre våld i skolan’ och ‘Det dödliga våldet i Sverige 1990-2014‘. Enligt honom skiljer den här typen av gärningsmän från andra grova brottslingar.

‘Utmärkande för hatbrott är att gärningsmännen inte kommer från socialt utsatta områden. utan snarare är medelklasspersoner, som Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson.

De kan i viss mån stå utanför samhället, men har ändå tillgång till dess medel som att till exempel ha råd att skaffa sig en bra dator’, säger Sven Granath.

Gärningsmännen begår inte brott för att få pengar och statusprylar. De har inget traditionellt utanförskap att skylla sina misslyckanden på, eller någon underdogidentitet att gå in i.

Gärningsmän som Anton Lundin Pettersson är vita, västerländska män som borde vara privilegierade. När de inte lyckas leva upp till det, försöker de återupprätta sin maskulinitet med våld./…/

En annan sak som utmärker personer som begår hatbrott eller andra grova våldsbrott är bristen på sysselsättning. Både Anders Behring Breivik, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson gick arbetslösa i långa perioder.

Arbetslöshet går som en röd tråd genom allt dödligt våld, oavsett sort, från hatbrott till gangstermord. Faktum är att avsaknaden sysselsättning är den mest robusta och genomgående faktorn för den grova brottsligheten.

Sven Granath kallar det här för ett välfärdsfenomen, att det trots arbetslöshet ändå går att sitta framför sin dator i åratal och spela dataspel och planera ett attentat, som till exempel Breivik gjorde.

‘Det gör dessa brott ännu mer osmakliga. Gärningsmännen avskyr samhället, men lever på det.’

Sven Granath menar att de mycket ensamma och isolerade massmördarna Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson är ett extremt resultat av samhällsutvecklingen – de har allt materiellt som de behöver för att leva, men inte människorna. Ingen gemenskap./…/

Det som skiljer hatbrott från andra brott är alltså att det inte bara är det direkta brottsoffret som drabbas, utan en hel grupp. Hatbrottsforskaren David Brax kallar det budskapsbrott*). 

‘Alla som tillhör den gruppen blir påminda och skräcken sprider sig, vilket är i paritet med det som vi brukar kalla terrorism.”

Dvs alla tillhörande den grupp där en eller flera individer mördats blir drabbade, rädda.

Ja, hur uppfostras män från tidigt i livet? Hur har de uppfostrats? Är det en hälsosam maskulinitet de uppfostrats in i? Kan man göra något åt denna? Ja, det tror jag. Och män borde vara intresserade av detta, för sina nära och kära, för sig själva, för samhället och dess utveckling osv.

Framförallt skulle de må mycket bättre själva och förmodligen få mer ut av livet och få bättre relationer, med partners, barn m.fl.

*) Se här och här på ämnet hat- och budskapsbrott.

Advertisements

Man använder vrede, otidigheter, verbal, psykologisk och känslomässig misshandel för att kontrollera sin kvinnliga partner och för att försäkra sig om att hon fortsätter tillfredsställa hans omedvetna behov – och kallar detta (rättfärdig) självhävdelse …

September 24, 2017 § 6 Comments

Ronald Levant i kapitlet “Den annalkande stormen – lösningar” s 92-96:

“För mig verkade det som om det fanns en sten i Erics sko, en kompakt, hård sten av sårbara känslor, som han promenerat omkring med i åratal – omedvetet reagerande på utan att medvetet känna smärtan. 

Bilden av paret mitt emot mig blev allt klarare i fokus och jag började skönja ett inte ovanligt äktenskapligt mönster:

  • alexityma män är oförmögna att identifiera, uppleva eller uttrycka sårbara känslor [i olika grad].
  • [en] man slår sig ihop med kvinnlig partner, ålägger henne ansvar för att lindra hans sårbarhetskänslor och stärka hans självkänsla.
  • [en] man använder vrede/otidigheter/verbal, psykologisk och känslomässig misshandel för att kontrollera sin kvinnliga partner och för att försäkra sig om att hon fortsätter tillfredsställa hans omedvetna behov. *)
  • Mönster eskalerar och relationen försämras/förfaller såvida mannen inte är förmögen att identifiera, kännas vid och erkänna sina sårbara känslor.

/…/ 

Vi var något på spåren. Båda Erics exempel lät som de sorts normala, vardagliga beteenden som skulle plåga enbart den som har ett behov av kontroll – någon som skulle försöka kompensera en känsla av avsaknad av kontroll i livet genom att utöva kontroll över de små saker han kände att han kunde kontrollera [som att terrorisera sin sambo och eventuella hemmavarande barn!?]. 

När Laura bringade oordning i deras hus, hotande hans känsla av kontroll över sina hemförhållanden och över henne, blev han arg – och uttryckte denna vrede på sätt som omedvetet var avsedda att injaga fruktan (‘Hon är extremt rörig’, ‘Det gör mig galen’) och få henne att nudda gränsen.

Karaktäristiskt, så snart detta mönster hade etablerats mellan dem hade Erics medel att kontrollera Laura eskalerat genom hela deras äktenskap.”

Gottmans råd för att få en bra relation tycker jag väldigt mycket om.

*) Och han fick höra av familje-/parterapeut för kanske snart 30 år sen att han skulle tjäna på att lära sig självhävdelse. 😦 Detta tror jag tyvärr har förstärkt de tendenser Levant skriver om ovan och rättfärdigat hans beteende och fortfarande rättfärdigar hans beteende. När han själv inte minst och dem han lever med (och levt med) egentligen hade varit betjänt/a av något helt annat. 😦

Jag tror att detta med självhävdelse har modifierats på dessa 30 år.

Varför äktenskap har framgång eller misslyckas: man kan inte intellektuellt resonera sig fram till problemlösning – känslor är oumbärliga för tänkandet …

August 27, 2017 § 3 Comments


Gottman i video:

“…positiv respekt och dialog.”

Dialog där saker bollas fram och tillbaka, där man verkligen pratar lugnt och försöker att inte låta irriterad…

“Innan man kan ha drömmar måste man känna sig trygg.”

säger han vidare. Och menar att kvinnor har förmågan att fortfarande ha drömmar även om de inte känner sig trygga, männen däremot har (generellt) inte denna förmåga.

Vidare cirka 61.40 minuter in i videon:

“Hos männen finns det en känsla av berättigande som gör dem ovilliga att dela makt.”

Men han lägger till att:

“Ingen vill ha så mycket makt att hen krossar en annans drömmar, såvida det inte finns ett patologiskt drag hos personen ifråga.”

Han refererar också till kollega Ross Park (???) som lyckas få publik efter föreläsning att känna att det är de som är smarta, istället för att prisa föreläsarens smarthet. Gottman menar att parterapeuter borde jobba för att åstadkomma detta: dvs att paret känner att de är så kompetenta att de kan fixa det, som en “duo”, inte som en “trio” och de alltså inte lyfter upp terapeuten som en guru:

“Y sa [ditten] och Y sa [datten].”

Han pratar också om “reason [förnuft, förstånd] and emotion” och menar att synen …

“…emotion opposed to reason [känsla i motsats till förnuft]…”

… inte funkar, utan menar att…

“… emotion is essential for thought [känsla är oumbärligt för tänkande].”

Man behöver intuition för att göra bra val. Om känsla och intellekt blir motsatser är det inte bra. Dvs självhävdelse där man bara hävdar sina rättigheter och behov utan att respektera den andra partens rättigheter inte blir bra.*

Cirka 68:40 in i videon “Why Marriages Succeed or Fail” säger han:

“När man är upprörd behöver man lära sig om känsla.”

Nej, man kan inte rationellt resonera sig till lösningar. Om mannen börjar en lång, rationell utläggning och kanske också använder en massa metaforer, som ett sätt att försöka lösa problem, så kommer kvinnan, som normalt har en större känslorepertoar, förr eller senare att bli “galen”.

Man kan inte med hjärna eller logik resonera sig fram till en lösning, det krävs känslor för att göra det: att förstå både sig själv och andra, kunna leva sig in osv.

Man behöver använda hjärtat också. Gottman säger något i stil med:

“Rationalitet kan vara för att slippa bearbeta känslomässiga upplevelser.”

Och män lider ofta av olika grader av avsaknad av känslospråk, något som kallas alexitymi. Vissa har en mild sån och sen finns nog hela spektrumet till grav.

Det är ju just detta Ronald Levant skrivit om! Män har socialiserats in i detta, där känslor inte har varit tillåtna, där man skämts om man varit “flickaktig” osv.

Det går dock att komma tillrätta med detta i tillräcklig grad för att få bättre relationer och själv må mycket bättre. Något Levant visat för över tjugo år sen och sen fler och fler påpekat, se bloggningen “Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska…”:

Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska.Runt omkring i landet finns mer än hundra program för våldsamma män – i varje stat i nationen.

Sanningen är att män också har val och även arga vita män kan röra sig bortom dessa känslor av impotent raseri och sårat berättigande. Om dessa män kan välja en annan riktning, då är det möjligt att en del andra arga män kan hitta sätt att också handskas med sin vrede.”

Vrede är en av de tillåtna känslorna för en man påpekar dessa män.

*) Destruktivt berättigande: “Jag har rätt oavsett utkomsten! Jag är beredd att offra allt för min rätt [offra både mitt och ditt välbefinnande och hälsa].”

Sårat berättigande: “Jag har rätt!” och inget mer.

Mer om alexitymi eller att vara “utan ord”…

July 23, 2017 § 18 Comments

150444.jpg

.”Vad ska vi prata om?”

De sitter eller ligger där tysta. Det blir liksom ingen kontakt eller riktigt utbyte.

Mannen som saknar ord för känslor kan tycka att kvinnors sätt att prata om vardagliga ting är “onödigt”.

“Vad är det att prata om!?”

Kan ha svårt att förstå? Svårt att ta in.

Kvinnor har generellt tillgång till fler känslor och fler ord för känslor. De har lättare att chit-chatta och därmed också lättare att få kontakt. Blir mindre ensamma och isolerade än vad män kan tendera att bli. Förmodligen inte så konstigt.

I avsaknad av ord (framförallt känslouttryck) tar män lättare till våld, fysiskt och verbalt. I traditionell manlig uppfostran ingår inte att prata om känslor!? Något som blir handikappande i många avseenden och leder till en mängd problem av olika grad och sort.

Om alexitymi:

“Det finns en positiv korrelation mellan alexitymi och depression och ångest. 

Alexitymi kan förekomma vid bland annat Aspergers syndrom, vid långvarig smärta, posttraumatiskt stressyndrom, och drogmissbruk.”

Inte konstigt att manligt kusinbarn diagnostiserats med Aspbergers? Pappan är oerhört pratsam, men tenderar att tycka att vissa saker är onödiga att prata om?

Vad är en “riktig pojke/man”? Nyare forskning visar att depression hos pojkar inte är så ovanlig som vi vill tro, den tar sig dock andra uttryck och därför negligerar vi den…

April 3, 2017 § 2 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

I del 3 “Hamlets förbannelse: depression och självmord hos pojkar” i boken ovan, citerar Pollack Mark som är 15 år, s 303 i min snabböversättning:

“Det finns en mall som du ska passa in i om du är kille. Du förväntas vara den starka, aggressiva, ha social styrka och stark vilja och vara kroppsligt stark. Du kan inte brytas som en gren för vinden.”

Då är du ingen riktig pojke/man. och vilka rollmodeller har både pojkar och flickor från fäder, far- och morfäder, mödrar osv. ovanpå samhälleliga normer, som vi växt upp i och de normer som fanns i skolan, i diverse grupper utanför familj och skola, som sammantaget socialiserat oss.

Pollack berättar om Duncan, en 16-åring, lång, smal, atletliknande, med stora, bruna ögon, snitsiga, moderiktiga glasögon…

“…-skulle troligen inte passa in i den stereotypa bilden av en deprimerad ung varelse.”

Hans välutbildade och socialt lyckade föräldrar tog kontakt med Pollack därför att deras son hade börjat få problem i skolan, hade en massa huvudvärk osv.

“Duncan agerar bara ut, eller hur?”

frågade hans mamma, sen Pollack träffat sonen ett par gånger.

“Jag tror faktiskt att Duncan är deprimerad. Jag rekommenderar att han och jag fortsätter att prata och också att vi konsulterar en psykiater för att se om han inte också skulle ha nytta av en kortvarig behandling med lämplig antidepressiv medicin.”

svarade Pollack.

“Du SKOJAR med mig,”

svarade den välutbildade och lyckade mamman misstroget.

“Det du säger åt mig är att Duncan har en klinisk depression, är det inte?”

“Jo, jag tror att han har det,”

svarade Pollack.

Duncan led av dyslexi visade det sig, något som diagnosticerats  cirka fyra år tidigare, men var något hans föräldrar inte gärna pratade om. Det passade inte in i deras världsbild riktigt?

Hans äldre bror hade nyligen flyttat hemifrån för att studera på college och Duncan berättade för Pollack (inte föräldrarna) att brodern hjälpt Duncan med hemuppgifter, men nu fick han ingen sån hjälp längre och han kunde inte be om hjälp av nån annan, för en “riktig pojke” ber inte om hjälp.

“Det här är inte ett vanligt problem bland pojkar i hans ålder, är det?”

undrade mamman.

“Det är inte så ovanligt bland pojkar i hans ålder som man kan tro,”

svarade Pollack.

“Det är faktiskt så att nyare forskning säger oss att det kan finnas minst lika många pojkar som är deprimerade som det finns flickor. Och det betyder att det kan finnas miljontals med deprimerade pojkar därute i samhället [USA], många som inte ser deprimerade ut på utsidan [enligt våra något stereotypa bilder].”

“Det låter som en dold epidemi,”

föreslog Duncans mamma (något motvilligt).

“Jag tror att du har rätt,”

svarade Pollack.

s 305 i kapitlet “Stora pojkar gråter inte”:

“Bland alla de kulturella förbud som begränsar våra pojkar, har jag funnit att en av de strängaste är tabut mot att uttrycka sorgsenhet.

Det är så vanligt att det har blivit en kliché: ‘Stora pojkar gråter inte’ talar man om för pojkar [inte alltid utsagt i ord, kanske bara genom hur pojkars ledsenhet bemöts, med blickar, genom att inte låtsas om].

‘Kom över det’ eller ‘Ryck upp dig!’ [bemöts de med]

Fast pojkar [faktiskt] känner sig ledsna då och då, lär de sig tidigt att inte gråta eller tala om ledsenhet och inte att vända sig till andra för att få hjälp.

De oskrivna pojkreglerna förstärker dessa restriktioner.”

Nej, man ber inte andra om hjälp om man är en “riktig pojke/man”, varken med saker, och framförallt inte med känslomässiga problem och knappt heller om man har någon kroppslig åkomma. Är skämmigt! Vilket får en massa konsekvenser både för pojkar/män själva, som deras omgivning! Känslor måste ju ut nånstans! Antingen i action eller genom depression eller både/och.

Pollack vill dock ändra på bilden av vad en “riktig” pojke/man är! En som är mer hälsosam och som gör att pojkar och män får ett bättre liv, bättre, närmare relationer osv.

Har man få eller inga ord för känslor blir det ännu svårare att hantera saker. Man kan ha svårt att nyanserat uttrycka sig och också svårt att för sig själv förstå och reda ut saker, men nånstans måste det ju få utlopp.

Och då går det främst ut över dem som är närmast. 😦 I irritation och ilskeutbrott! Och man tenderar att lägga skulden utanför sig själv? Och ofta på egentligen oskyldiga.

Istället för att visa svaghet eller sårbarhet, ens kännas vid såna känslor, så blir mannen/pojken arg! Arg på allt och alla! Riktar vreden utåt, onyanserat!

Och bilderna av hjältar de matats med är manligt coola, uttrycker på sin höjd irritation och vrede (gränssätter), det är de känslouttryck de har till största del. Tuffa, hårda. Manlighet inkluderar inte ett brett spektrum av känslor. Och återigen, det ger problem: utan känslouttryck har man svårt att nyanserat uttrycka sig, man går alltför sent till doktorn och vägrar söka prathjälp.

Och allt detta går också i andra hand ut över dem som står närmast.

Om det är problem i familjen av olika grad som pojken måste handskas med, bråk och skrik eller att föräldrarna rentav skiljer sig, så kan det bli riktigt tufft därför att hans repertoar av uttryck för känslor är begränsad. Han får svårt att identifiera känslor i sig själv. Svårt att sätta ord på det han känner och svårt att prata om sin oro osv. Har lärt sig att en “riktig” pojke inte pratar om vissa saker.

Något Pollack ägnar ett helt kapitel åt i sin bok i kapitel 14 “Skilsmässa” och de särskilda problem pojkar har i familjer med mycket gräl och kanske till och med skilsmässa.

Således kan familjeproblem vara svårare för en pojke att hantera än en flicka. Flickor har generellt en större repertoar av ord för känslor och har lättare att uttrycka dem, samt i deras roll ingår att få visa svaghet (vilket kan vara ett problem i sig, men av annat slag).

Och då kan de här förhållandena ta sig diverse olika uttryck, ibland våldsamma, som de två tonåringar (äldre pojkar) som sköt ihjäl en massa elever och lärare i en skola i Colorado och slutligen begick självmord. Och det drabbar väldigt många.

Jag tror denna händelse var upprinnelsen till att Pollack började intressera sig för vad som låg bakom det som skedde i Colorado och började intervjua unga pojkar, som öppnade upp för honom. Och dessa intervjuer resulterade i boken som citerats ur ovan.

Pollack skriver också att väldigt många barn inte vill gå till skolan på grund av mobbning som pågår där, även om de själva inte är drabbade. Att vara vittne till kränkning och övergrepp är kränkning också för vittnen menar t.ex. Pia Mellody och Pollack menar också detta.

Kvinnor blir arga…

March 3, 2017 § 6 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

…när de blir provocerade. Och de måste i många fall bli ganska ordentligt provocerade och provocerade under lång tid innan de uttrycker vrede och visar aggression? Dvs deras reaktioner kommer INTE ur det blå. Undantag bekräftar regeln. Och att kvinnor tar efter mäns dåliga sidor är ju förkastligt! 😦

Levant skriver på s 80-82 i kapitlet “Dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på temat män, vrede och aggression börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt som män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka andra känslor./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig i förmågan att uttrycka andra känslor, så leder män med stor marginal när det handlar om att uttrycka vrede.

Det är inte klart om män upplever vrede mer intensivt eller oftare än kvinnor gör. Det man vet är dock att när de känner vrede så är det mer sannolikt att kvinnor reagerar med att gråta eller att försöka undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker den genom en aggressionshandling.” 

Dvs det är inte klart om kvinnor UPPLEVER vrede i lika hög grad som män. Däremot är det klart konstaterat att män i mycket högre grad UTTRYCKER den i aggressionshandlingar. Kvinnor reagerar på andra sätt när de blir arga.

“Och, som uttryckts ovan, så uttrycker män också en rad andra känslor som vrede och aggression.

På denna punkt är forskningen klar.”

Levant refererar till forskning angående könsskillnader. Maccoby och Jacklin…:

“…fann tillförlitliga bevis på bara en handfull könsskillnader, av vilka en är aggression- för vilken bevis som stöder större aggressivitet hos män var betydande.

Sen dess har andra forskare bekräftat att när det handlar om att bete sig aggressivt så leder män över kvinnor totalt sett – både som barn och som vuxna.”

Se recension av bok av Maccoby och Jacklin här. Om deras bok The Psychology of Sex Differences se här.

s 82:

“…det var mycket mer sannolikt att män blir aggressiva utan provokation och det var mer sannolikt jämfört med kvinnor för män att tillgripa verbal och fysisk aggressivitet när de blev provocerade./…/

Psykologerna Alice H. Eagly* och Valerie J. Steffen vid Purdue-universitetet fann att män var aggressivare än kvinnor i allmänhet och också att det var mer sannolikt för dem att tillgripa fysisk aggression.

det verkar väl belagt att män är mer aggressiva och uttrycker vrede aggressivare än kvinnor. 

Frågan är varför./…/

Om manlig aggressivitet är så medfödd borde Rohner till exempel ha funnit att män – i synnerhet testosteronstinna vuxna män – var konstant aggressivare än kvinnor i alla de samhällen som studerats.

Men det gjorde han inte./…/

Thome fann att när kvinnor provocerades kunde de bli verbalt och fysiskt aggressiva. Uppenbarligen så är det inte bortom kvinnors makt att bete sig aggressivt – som det skulle vara om aggressivitet var rent biologiskt betingat.

Så varför beter de sig inte så?

Frodis, Maccaulys och Thomes teori: kvinnor kan mycket väl ha samma aggressiva impulser som män, men – utom när de blir provocerade – så hämmar deras skuldkänslor och ängslan att agera aggressivt, och deras empati med målet för ilskan, dem från att agera på sina aggressiva impulser.”

*artiklar av Eagly här.

Se tidigare bloggningar om aggressivitet här, här och här. Se också tidigare bloggningar under kategorin Ronald Levant.

Hjärnan funkar bättre…

January 9, 2017 § Leave a comment

hjarnstark-hur-motion-och-traning-starker-din-hjarna

…av fysisk aktivitet. Ens problemlösningsförmåga blir bättre, dvs man blir mindre stressad av saker och följaktligen mindre arg. Man får lättare att koncentrera sig, blir alltså mindre lätt störd. Och eftersom man är mindre stressad så förstår man bättre.

Hela hjärnan funkar bättre. Och om man inte rört på sig särskilt mycket hittills på ett långt tag, så är målet att så småningom få upp pulsen till ca 150 slag/minut. Kondition är nämligen ett strå vassare än styrka när det gäller att få hjärnan att funka bra.

Har man dessutom ord för känslor så mår man själv-  och omgivningen bättre. Man blir mer inkännande, medkännande och empatisk. Och mindre frustrerad, för man kan uttrycka sig bättre.

Det stämmer nog att har man inte fått känna med sig själv, utan måst stänga av känslor, så har man svårare att känna med andra. Troligen bidrar detta också till stress och vredesutbrott, ilska och irritation och ett ojämnt humör, vilket påverkar omgivningen och därmed också en själv. Och den lätt arga utsätts för än mer stress därför att omgivningen reagerar (med rätta!). Det blir en ond cirkel.

Jo, göra upp med socialisering som inverkar negativt på ens liv och på dem man lever med (vilket gäller både män och kvinnor, dock tenderar kvinnor att i högre grad söka hjälp) finns det all anledning till. Underlättar troligen också ett på alla sätt sundare liv och gör troligen ens liv mycket bättre.

Fysisk inaktivitet och rökning är troligen ingen hälsokur för hjärnan och dess funktion eller för psykiskt välbefinnande i det långa loppet. 😦

Where Am I?

You are currently browsing the alexithymia category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....