Mer om alexitymi eller att vara “utan ord”…

July 23, 2017 § 18 Comments

150444.jpg

.”Vad ska vi prata om?”

De sitter eller ligger där tysta. Det blir liksom ingen kontakt eller riktigt utbyte.

Mannen som saknar ord för känslor kan tycka att kvinnors sätt att prata om vardagliga ting är “onödigt”.

“Vad är det att prata om!?”

Kan ha svårt att förstå? Svårt att ta in.

Kvinnor har generellt tillgång till fler känslor och fler ord för känslor. De har lättare att chit-chatta och därmed också lättare att få kontakt. Blir mindre ensamma och isolerade än vad män kan tendera att bli. Förmodligen inte så konstigt.

I avsaknad av ord (framförallt känslouttryck) tar män lättare till våld, fysiskt och verbalt. I traditionell manlig uppfostran ingår inte att prata om känslor!? Något som blir handikappande i många avseenden och leder till en mängd problem av olika grad och sort.

Om alexitymi:

“Det finns en positiv korrelation mellan alexitymi och depression och ångest. 

Alexitymi kan förekomma vid bland annat Aspergers syndrom, vid långvarig smärta, posttraumatiskt stressyndrom, och drogmissbruk.”

Inte konstigt att manligt kusinbarn diagnostiserats med Aspbergers? Pappan är oerhört pratsam, men tenderar att tycka att vissa saker är onödiga att prata om?

Vad är en “riktig pojke/man”? Nyare forskning visar att depression hos pojkar inte är så ovanlig som vi vill tro, den tar sig dock andra uttryck och därför negligerar vi den…

April 3, 2017 § 2 Comments

51QanZF3VqL._SX331_BO1,204,203,200_

I del 3 “Hamlets förbannelse: depression och självmord hos pojkar” i boken ovan, citerar Pollack Mark som är 15 år, s 303 i min snabböversättning:

“Det finns en mall som du ska passa in i om du är kille. Du förväntas vara den starka, aggressiva, ha social styrka och stark vilja och vara kroppsligt stark. Du kan inte brytas som en gren för vinden.”

Då är du ingen riktig pojke/man. och vilka rollmodeller har både pojkar och flickor från fäder, far- och morfäder, mödrar osv. ovanpå samhälleliga normer, som vi växt upp i och de normer som fanns i skolan, i diverse grupper utanför familj och skola, som sammantaget socialiserat oss.

Pollack berättar om Duncan, en 16-åring, lång, smal, atletliknande, med stora, bruna ögon, snitsiga, moderiktiga glasögon…

“…-skulle troligen inte passa in i den stereotypa bilden av en deprimerad ung varelse.”

Hans välutbildade och socialt lyckade föräldrar tog kontakt med Pollack därför att deras son hade börjat få problem i skolan, hade en massa huvudvärk osv.

“Duncan agerar bara ut, eller hur?”

frågade hans mamma, sen Pollack träffat sonen ett par gånger.

“Jag tror faktiskt att Duncan är deprimerad. Jag rekommenderar att han och jag fortsätter att prata och också att vi konsulterar en psykiater för att se om han inte också skulle ha nytta av en kortvarig behandling med lämplig antidepressiv medicin.”

svarade Pollack.

“Du SKOJAR med mig,”

svarade den välutbildade och lyckade mamman misstroget.

“Det du säger åt mig är att Duncan har en klinisk depression, är det inte?”

“Jo, jag tror att han har det,”

svarade Pollack.

Duncan led av dyslexi visade det sig, något som diagnosticerats  cirka fyra år tidigare, men var något hans föräldrar inte gärna pratade om. Det passade inte in i deras världsbild riktigt?

Hans äldre bror hade nyligen flyttat hemifrån för att studera på college och Duncan berättade för Pollack (inte föräldrarna) att brodern hjälpt Duncan med hemuppgifter, men nu fick han ingen sån hjälp längre och han kunde inte be om hjälp av nån annan, för en “riktig pojke” ber inte om hjälp.

“Det här är inte ett vanligt problem bland pojkar i hans ålder, är det?”

undrade mamman.

“Det är inte så ovanligt bland pojkar i hans ålder som man kan tro,”

svarade Pollack.

“Det är faktiskt så att nyare forskning säger oss att det kan finnas minst lika många pojkar som är deprimerade som det finns flickor. Och det betyder att det kan finnas miljontals med deprimerade pojkar därute i samhället [USA], många som inte ser deprimerade ut på utsidan [enligt våra något stereotypa bilder].”

“Det låter som en dold epidemi,”

föreslog Duncans mamma (något motvilligt).

“Jag tror att du har rätt,”

svarade Pollack.

s 305 i kapitlet “Stora pojkar gråter inte”:

“Bland alla de kulturella förbud som begränsar våra pojkar, har jag funnit att en av de strängaste är tabut mot att uttrycka sorgsenhet.

Det är så vanligt att det har blivit en kliché: ‘Stora pojkar gråter inte’ talar man om för pojkar [inte alltid utsagt i ord, kanske bara genom hur pojkars ledsenhet bemöts, med blickar, genom att inte låtsas om].

‘Kom över det’ eller ‘Ryck upp dig!’ [bemöts de med]

Fast pojkar [faktiskt] känner sig ledsna då och då, lär de sig tidigt att inte gråta eller tala om ledsenhet och inte att vända sig till andra för att få hjälp.

De oskrivna pojkreglerna förstärker dessa restriktioner.”

Nej, man ber inte andra om hjälp om man är en “riktig pojke/man”, varken med saker, och framförallt inte med känslomässiga problem och knappt heller om man har någon kroppslig åkomma. Är skämmigt! Vilket får en massa konsekvenser både för pojkar/män själva, som deras omgivning! Känslor måste ju ut nånstans! Antingen i action eller genom depression eller både/och.

Pollack vill dock ändra på bilden av vad en “riktig” pojke/man är! En som är mer hälsosam och som gör att pojkar och män får ett bättre liv, bättre, närmare relationer osv.

Har man få eller inga ord för känslor blir det ännu svårare att hantera saker. Man kan ha svårt att nyanserat uttrycka sig och också svårt att för sig själv förstå och reda ut saker, men nånstans måste det ju få utlopp.

Och då går det främst ut över dem som är närmast. 😦 I irritation och ilskeutbrott! Och man tenderar att lägga skulden utanför sig själv? Och ofta på egentligen oskyldiga.

Istället för att visa svaghet eller sårbarhet, ens kännas vid såna känslor, så blir mannen/pojken arg! Arg på allt och alla! Riktar vreden utåt, onyanserat!

Och bilderna av hjältar de matats med är manligt coola, uttrycker på sin höjd irritation och vrede (gränssätter), det är de känslouttryck de har till största del. Tuffa, hårda. Manlighet inkluderar inte ett brett spektrum av känslor. Och återigen, det ger problem: utan känslouttryck har man svårt att nyanserat uttrycka sig, man går alltför sent till doktorn och vägrar söka prathjälp.

Och allt detta går också i andra hand ut över dem som står närmast.

Om det är problem i familjen av olika grad som pojken måste handskas med, bråk och skrik eller att föräldrarna rentav skiljer sig, så kan det bli riktigt tufft därför att hans repertoar av uttryck för känslor är begränsad. Han får svårt att identifiera känslor i sig själv. Svårt att sätta ord på det han känner och svårt att prata om sin oro osv. Har lärt sig att en “riktig” pojke inte pratar om vissa saker.

Något Pollack ägnar ett helt kapitel åt i sin bok i kapitel 14 “Skilsmässa” och de särskilda problem pojkar har i familjer med mycket gräl och kanske till och med skilsmässa.

Således kan familjeproblem vara svårare för en pojke att hantera än en flicka. Flickor har generellt en större repertoar av ord för känslor och har lättare att uttrycka dem, samt i deras roll ingår att få visa svaghet (vilket kan vara ett problem i sig, men av annat slag).

Och då kan de här förhållandena ta sig diverse olika uttryck, ibland våldsamma, som de två tonåringar (äldre pojkar) som sköt ihjäl en massa elever och lärare i en skola i Colorado och slutligen begick självmord. Och det drabbar väldigt många.

Jag tror denna händelse var upprinnelsen till att Pollack började intressera sig för vad som låg bakom det som skedde i Colorado och började intervjua unga pojkar, som öppnade upp för honom. Och dessa intervjuer resulterade i boken som citerats ur ovan.

Pollack skriver också att väldigt många barn inte vill gå till skolan på grund av mobbning som pågår där, även om de själva inte är drabbade. Att vara vittne till kränkning och övergrepp är kränkning också för vittnen menar t.ex. Pia Mellody och Pollack menar också detta.

Kvinnor blir arga…

March 3, 2017 § 6 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

…när de blir provocerade. Och de måste i många fall bli ganska ordentligt provocerade och provocerade under lång tid innan de uttrycker vrede och visar aggression? Dvs deras reaktioner kommer INTE ur det blå. Undantag bekräftar regeln. Och att kvinnor tar efter mäns dåliga sidor är ju förkastligt! 😦

Levant skriver på s 80-82 i kapitlet “Dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på temat män, vrede och aggression börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt som män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka andra känslor./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig i förmågan att uttrycka andra känslor, så leder män med stor marginal när det handlar om att uttrycka vrede.

Det är inte klart om män upplever vrede mer intensivt eller oftare än kvinnor gör. Det man vet är dock att när de känner vrede så är det mer sannolikt att kvinnor reagerar med att gråta eller att försöka undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker den genom en aggressionshandling.” 

Dvs det är inte klart om kvinnor UPPLEVER vrede i lika hög grad som män. Däremot är det klart konstaterat att män i mycket högre grad UTTRYCKER den i aggressionshandlingar. Kvinnor reagerar på andra sätt när de blir arga.

“Och, som uttryckts ovan, så uttrycker män också en rad andra känslor som vrede och aggression.

På denna punkt är forskningen klar.”

Levant refererar till forskning angående könsskillnader. Maccoby och Jacklin…:

“…fann tillförlitliga bevis på bara en handfull könsskillnader, av vilka en är aggression- för vilken bevis som stöder större aggressivitet hos män var betydande.

Sen dess har andra forskare bekräftat att när det handlar om att bete sig aggressivt så leder män över kvinnor totalt sett – både som barn och som vuxna.”

Se recension av bok av Maccoby och Jacklin här. Om deras bok The Psychology of Sex Differences se här.

s 82:

“…det var mycket mer sannolikt att män blir aggressiva utan provokation och det var mer sannolikt jämfört med kvinnor för män att tillgripa verbal och fysisk aggressivitet när de blev provocerade./…/

Psykologerna Alice H. Eagly* och Valerie J. Steffen vid Purdue-universitetet fann att män var aggressivare än kvinnor i allmänhet och också att det var mer sannolikt för dem att tillgripa fysisk aggression.

det verkar väl belagt att män är mer aggressiva och uttrycker vrede aggressivare än kvinnor. 

Frågan är varför./…/

Om manlig aggressivitet är så medfödd borde Rohner till exempel ha funnit att män – i synnerhet testosteronstinna vuxna män – var konstant aggressivare än kvinnor i alla de samhällen som studerats.

Men det gjorde han inte./…/

Thome fann att när kvinnor provocerades kunde de bli verbalt och fysiskt aggressiva. Uppenbarligen så är det inte bortom kvinnors makt att bete sig aggressivt – som det skulle vara om aggressivitet var rent biologiskt betingat.

Så varför beter de sig inte så?

Frodis, Maccaulys och Thomes teori: kvinnor kan mycket väl ha samma aggressiva impulser som män, men – utom när de blir provocerade – så hämmar deras skuldkänslor och ängslan att agera aggressivt, och deras empati med målet för ilskan, dem från att agera på sina aggressiva impulser.”

*artiklar av Eagly här.

Se tidigare bloggningar om aggressivitet här, här och här. Se också tidigare bloggningar under kategorin Ronald Levant.

Hjärnan funkar bättre…

January 9, 2017 § Leave a comment

hjarnstark-hur-motion-och-traning-starker-din-hjarna

…av fysisk aktivitet. Ens problemlösningsförmåga blir bättre, dvs man blir mindre stressad av saker och följaktligen mindre arg. Man får lättare att koncentrera sig, blir alltså mindre lätt störd. Och eftersom man är mindre stressad så förstår man bättre.

Hela hjärnan funkar bättre. Och om man inte rört på sig särskilt mycket hittills på ett långt tag, så är målet att så småningom få upp pulsen till ca 150 slag/minut. Kondition är nämligen ett strå vassare än styrka när det gäller att få hjärnan att funka bra.

Har man dessutom ord för känslor så mår man själv-  och omgivningen bättre. Man blir mer inkännande, medkännande och empatisk. Och mindre frustrerad, för man kan uttrycka sig bättre.

Det stämmer nog att har man inte fått känna med sig själv, utan måst stänga av känslor, så har man svårare att känna med andra. Troligen bidrar detta också till stress och vredesutbrott, ilska och irritation och ett ojämnt humör, vilket påverkar omgivningen och därmed också en själv. Och den lätt arga utsätts för än mer stress därför att omgivningen reagerar (med rätta!). Det blir en ond cirkel.

Jo, göra upp med socialisering som inverkar negativt på ens liv och på dem man lever med (vilket gäller både män och kvinnor, dock tenderar kvinnor att i högre grad söka hjälp) finns det all anledning till. Underlättar troligen också ett på alla sätt sundare liv och gör troligen ens liv mycket bättre.

Fysisk inaktivitet och rökning är troligen ingen hälsokur för hjärnan och dess funktion eller för psykiskt välbefinnande i det långa loppet. 😦

Män och avsaknad av ord för känslor…

January 5, 2017 § 2 Comments

100161_13037288_o_1

Han försöker hitta något så han får avreagera sig och så att han får “bevis” på att hon är omöjlig. För helst ska hon inte reagera! Reagerar hon med min eller tonfall så är det hon som startat bråket!

“Det är naturligt att fråga varför man tycker att grovmald svartpeppar smakar bättre!”

påstod han, när hon sa att hon tycker grovmald smakar bättre!

Hon blev helt blank i huvudet!

“Ja, det smakar bättre (helt enkelt och jag kan inte förklara varför eller hur! Som om det spelade nån roll varför eller som om det fanns något icke uttalat i hennes påstående!? Grov- eller finmald svartpeppar skit samma!! Det är inte ens ett lyxproblem! De är inte jätteunga och med stigande ålder skulle de kunna råka ut för allvarlig sjukdom t.ex.! Hålla på och tjafsa om varför fin- eller grovmald peppar smakar bättre!)!”

Vadå, vara rädd om dem och det man har, samt glad åt det? Tänk om de rätt som det är skulle stå där, med en sjuk partner!

Hur vore det om hon satte ner foten:

“Nu är det slut på daltandet jag sysslat med! Nu får du ta hand om saker och dig själv! Jag är inte din mamma, har aldrig varit och kommer aldrig att bli!”

Hon skulle ha lust att lägga till en osande svärramsa:

“Nu djävlar i helvete!!!!”

och dra på med ännu fler och mer osande svärord.

När hon säger vad hon tycker då ska hon bestämma! Jamen, hur blir det då? Blir det inte han som bestämmer istället? Eller bestämmer nån annan?

Vadå, att båda skulle kunna bestämma ihop? Uteslutet? För det har han inte vant sig vid? Inte upplevt nånsin? Och han har levt med två kvinnor och haft enstaka annat förhållande över en viss tid.

Ska hon INTE säga något?

HAN får en massa, men han tillåter inte henne motsvarande saker!

Och har han inget bättre att komma med än t.ex.:

“Nu satte du upp en spegel framför dig igen!”

Som om det skulle lösa något! 😦 Vadå diskutera sakfrågan istället för hur den andra ser ut, låter osv? Ja, han kunde säga hur han känner! Vilket brukar kallas jag-budskap!?

“Jag blir ledsen/valfri känsla, när…”

Men haken är att han saknar de orden?  De existerar inte i hans vokabulär eller ens sinnevärld? Inte i hans känslovärld heller? Och dessutom är man väl ingen “sissy” (=feminin typ; vekling, morsgris, mes)? Nej, att förknippas med något som är kvinnligt är … ja, helt otänkbart! Och män som dras till andra män är äckliga!?

Han har rätt att reagera.

Se Mäns känsla av destruktivt berättigande… och Mer om mäns känsla av destruktivt berättigande…

dsc_0002

dsc_0003

Mannen är beroende av kvinnan, men har svårt att tåla henne! Men är han beroende så beror det troligen mer på honom än henne! Troligen vill hon ha en relation som mellan två jämlikar, i alla fall när hon börjar komma upp i åren och på allvar värdesätta “annat i livet”!?

Ronald Levant skriver på s 248, fritt översatt och tolkat:

“… män skulle framförallt behöva lära sig känslomässig empati, känslomässig självmedvetenhet [vore väldigt bra för de flesta män] och känslomässig uttrycksfullhet.”

Med dessa förmågor skulle de få mycket bättre relationer, med kvinnor, andra män, sina barn m.fl. Och få mycket rikare liv och må bättre på alla sätt.

“Att utveckla dessa förmågor skulle hjälpa till att balansera mäns känslomässiga liv, så att sårbarhetskänslor, utpysta genom kanalen vrede, eller vårdande känslor, uttryckta i kanalen sex, blir reducerade.”

“Hjälpta av dessa känslor/[nya] förmågor behöver män [också] göra det viktiga känslomässiga arbete, som kommer att göra dem förmögna att komma tillrätta med [den alltför tidiga] förlusten av mamma, den frånvarande pappan och rädslan att skämmas för att inte vara tillräckligt manliga.”

Det finns ord för det du känner. Lär dem – och använd dem…” I kapitlet “Det finns ord för det du känner. Lär dem – och använd dem” kan man läsa på s 78-79

“Det är svårt att veta vad du känner om du inte kan namnge [dvs i ord uttrycka] det du känner – om du inte kan hitta eller uttala de ord som fångar och uttrycker den känsla som ger sig till känna som en psykologisk signal [i kroppen, dvs en kroppsförnimmelse, mer eller mindre stark; kan yttra sig i rygg- eller huvudont bl.a.].

Att namnge en känsla hjälper till att klargöra denna. Ju fler ord för känslor desto bättre kommer du att vara på att identifiera och verbalisera dina känslor – att ge uttryck för dem istället för att stänga dem inne [i depression eller agera ut dem i utbrott eller t.o.m. våld]

Här är några ord med vilka du kan börja skapa ditt egna ordförråd:

övergiven

road

arg

irriterad

ängslig

orolig

skamsen

generad/blyg

bitter

lycklig

deppig/melankolisk

uttråkad

tyngd

lugn

kapabel/kunnig

lurad

glad

barnslig

stridslysten

förvirrad

föraktfull/hånfull

tävlingslysten

ångerfull

förkrossad

omintetgjord

förtjust

åtråvärd

förtvivlad/desperat

förminskad

missnöjd

utom sig

störd/upprörd

ivrig

extatisk

retlig/otålig

tom

förhäxad/förtrollad

avundsjuk

förbittrad/förargad

upphetsad/uppjagad

utmattad

sprudlande/översvallande

rädd

utled

förvirrad/nervös

dum/löjlig

övergiven

förskräckt

frustrerad

rasande

glad

dyster

bedrövad

skyldig

lycklig

hjälplös

lidande av hemlängtan

hoppfull

sårad

okunnig/ovetande

tyngd

imponerad

likgiltig

förblindad

ursinnig

osäker

inspirerad

bortkommen/osäker

isolerad

avundsjuk

skakis

glad/glättig

skärrad

utelämnad

ensam

låg

vansinnig

melankolisk

eländig

illamående

nervös

stött/förnärmad/förolämpad

grinig/sur

våldsam/ursinnig

överväldigad

pinad/plågad

panikslagen

förföljd/trakasserad

vettskrämd/förstenad/lamslagen av skräck

tillfredsställd

pressad

stolt

förkastad

befriad

motvillig/obenägen/ovillig

ångerfull

rastlös

ledsen

skrämd

skärrad/på helspänn

dum

sorgsen/bedrövad

ondskefull/illvillig/elak

öm

spänd

omintetgjord

fångad

upprörd/orolig/bekymrad

olustig/illa till mods

instabil

uppbragt/upprörd/bringad ur fattningen

sårbar

varsam/försiktig/vaksam

uttröttad/missmodig/kraftlös/tam

längtansfull/längtande/trånande

orolig/ängslig/bekymrad”

Förteckningen är anpassad av Levant från Men and Feelings – Understanding the Male Experience” eller “Män och känslor- att förstå mannens upplevelse” av David J Kundtz

Se vidare Pojkar fick inte lära sig vissa känslomässiga förmågor; förmågan att vara empatiskt anpassad efter andras känslotillstånd, förmågan att komma i kontakt med och bli medveten om sina egna känslor, förmågan att uppleva sina egna känslor intensivt och förmågan att uttrycka sina känslor verbalt eller genom ansiktsuttryck och på andra ickeverbala sätt…

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

!!! Det var på tiden!? ;(

Risken med att göra sig hård: att bli bedövad för smärta …

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

 

Normgivande manlig alexitymi…

December 1, 2016 § 18 Comments

31ua3-m92GL._SX313_BO1,204,203,200_

Ronald Levant skriver i kapitlet “Att desperat söka språk: att förstå, bestämma och behandla normgivande manlig alexitymi” s 35:

“Alexitymi betyder bokstavligen oförmågan att sätta ord på känslor. Termen har grekiska rötter: A (utan) – lexus (ord) – thymos (känslor) eller utan ord för känslor.”

s. 36-37:

“… alexitymi finns också i milda till måttliga former. Dessa former är väldigt vanliga och vitt spridda bland män och jag kallar detta tillstånd ‘normgivande manlig alexitymi’.”

Män och människor i deras omgivning kan hävda att:

“Jamen, han kan VISST uttrycka hur han känner!”

Men dessa män kan fortfarande ha problem att prata om hur de verkligen känner, inte minst när det handlar om mer sårbara saker. Något kvinnor i allmänhet har mycket lättare för och följaktligen kan hantera saker generellt bättre än män.

Men Levant & Co hävdar att detta beror på hur pojkar och flickor socialiseras tidigt i livet och senare i kamratgäng och samhället. Och att dessa skillnader inte har med medfödda könsskillnader att göra, utan är inlärda till allra största delen. Och detta bekräftas av det Pollack mött hos unga pojkar (se hans bok “Real Boy’s Voices” eller “Riktiga pojkars röster”).

Levant skriver vidare:

“Som en följd av den manliga rollsocialiseringenprövningen så växer pojkar upp till män som är genuint omedvetna om sina känslor och ibland också för sina kroppsliga sinnesförnimmelser./…/

När man ber män att redogöra för sina känslor och när de är oförmögna att identifiera dem omedelbart, så tenderar de att förlita sig på sina kognitiva förmågor för att logiskt dra slutsatsen om vad de borde känna från förhållandena. /…/ …de kan inte /…/ helt enkelt rikta sina känslor inåt, känna känslan och låta den verbala beskrivningen komma upp i medvetandet.”

Jag känner igen detta: han svarar med en intellektuell utläggning och väldigt ofta med en metafor och hon tänker i känslomässiga termer, reagerar känslomässigt. Jo, han reagerar, men framförallt (kanske nästan enbart?) med ilska.

Och då blir jag-budskap svåra att förmedla slår mig? För jag-budskap involverar hur jag känner och reagerar!? Och därför har många män svårt att prata i såna termer? De tenderar att ge du-budskap: Du gör! Du är! Och med såna så riskerar man att inte komma nån vart eller att inte göra den andra parten öppen och lyssnarvillig!?

Ungefär som Levant beskriver det när han fortsätter som följer:

“Jag frågade en gång en pappa ‘Vad kände du, Don, när din son inte kom till avtalat möte för att titta på hockeymatch?’ Dons svar: ‘Han skulle inte ha gjort det!’ ‘Nej Don,’ sa jag, ‘Jag frågade inte vad du tyckte att han skulle ha gjort! Jag frågade vad du kände!’ Dons svar: ‘Åh, låt mig tänka… Jag tror jag kände, jag måste ha känt mig … upprörd.’

Till skillnad, fråga en kvinna vad hon kände när hennes dotter inte dök upp till en eftermiddag med shopping tillsammans i shoppingcentret och lyssna på när hon skalar av lager efter lager av sina känslor: ‘Först blev jag arg. Sen orolig, därför att jag inte visste vad som hänt henne. Sen blev jag verkligen besviken, för jag såg verkligen fram emot att tillbringa denna tid med henne innan hon börjar på college.’

Denna vitt spridda oförmåga bland män att identifiera känslor och sätta ord på dem har enorma konsekvenser. Det blockerar män som lider av detta från att använda de mest effektiva sätten att handskas med livets stress och trauman – nämligen att identifiera , tänka på. och diskutera ens känslomässiga reaktioner på stressfaktorer eller trauman med en vän, med familj eller en terapeut.

Följaktligen så gör det män mottagliga för att handskas med stress på sätt som gör vissa former av patologi mer sannolik, såna som missbruk, våldsamt beteende, tvångsmässig sexualitet, stressrelaterad sjuklighet och för tidig död. 

Det gör det också mindre sannolikt att såna män får någon behållning av psykoterapi så som den traditionellt praktiseras.”

😦

s. 37:

“Jag hoppas att jag kan engagera läsaren i att fundera över idén att denna aspekt av maskulinitet inte tjänar män i dagens värld.”

Vi borde försöka uppfostra pojkar annorlunda, inte minst för deras egen skull! Och detta har bland annat William Pollack intresserat sig för och pratat med pojkar, som fortfarande är så oskadade att de har ett känslospråk och för villiga öron kan tala om hur de känner, vilka behov de har. Och de visar sig vara väldigt lika flickor!

“Normgivande manlig alexitymi, liksom de allvarligare formerna, kommer av trauma – i detta fall den manliga rollsocialiseringsprocessen, ett trauma som är så normgivande att vi inte alls tänker på det som ett trauma.”

Men det tjänar varken männen själva eller deras relationer – eller världen- väl. 😦 Männen mår inte gott själva och deras omgivning mår inte heller gott.

Kan man sätta ord på känslor så mår man mycket bättre. Och det gäller alla människor.

En “riktig” man…

November 19, 2016 § 5 Comments

marlboro-man

…gnäller inte över småsaker. Detta innebär t.ex.att en man inte kontaktar sjukvården för att inte riskera skammen att komma dragande med småsaker. Så när ska han då gå?

Undra på om mäns medellivsläng är kortare!?

Om the Marlboro Man:

“For the longest time, the Marlboro Man was synonymous with America’s image of itself — tough [tuff], self-sufficient {självständig, självtillräcklig], hard-working.”

I “gyllene-regeln-anda” rädd för att besvära och störa och fråga om hon har lust eller tid att följa med och hämta ved, kolla var lampor ska vara, göra ett ärende på stan, så kommer de ingen vart. Föreslår hon att de ska åka, så sker det aldrig på lämplig tid, för han har har påbörjat ett skrivprojekt eller något och klarar inte att tråden bryts. Så då blir han arg och slänger hela utkastet och hon tappar helt lusten att göra något.

Nu gick han på och gnällde i nästan en timme om att svågern har tagit över hela hans projekt med eldragning i uthus. För det första; är det inte hennes projekt också? Och de bestämmer väl hur de vill ha det och borde kunna kommunicera det till svågern!? (Parentetiskt tror jag att svågern vill det: att dem han hjälper blir nöjda med jobbet som utförts, inte att han får det på sitt sätt. Får man hoppas! Och OM så inte var fallet, då får de som behöver jobbet utfört skita i om svågern inte blir nöjd? Dock svågern är elektriker, så han vet vad som gäller här och har erfarenhet var uttag m.m. bör sitta. De borde kunna diskutera detta som vuxna människor! Hon sa: “Vi får tänka ut hur vi vill ha det och tala om det!”)

Och det där med självständighet och självtillräcklighet: det verkar som om många män, kanske de flesta, är beroende av sina fruar ur känslomässig synpunkt. SUCK! Och faktiskt klarar sig sämre utan partner än vad kvinnor gör! För trots kvinnlig vekhet och beroende, så är kvinnor mer oberoende och självförsörjande: de kan prata känslor och göra det med andra kvinnor och de söker hjälp (är inte för svaga för det) både av sjukvård och terapeut vid behov. Dvs. de tar itu med saker, sina problem.

Män är falskt tuffa och starka och självständiga? Svaghet är otroligt skämmigt!

Och tänk om hon skulle bli irriterad när han påbörjar en mening men inte avslutar den, utan tänker på hur han ska fortsätta den!

Och om nu den gyllene regeln verkligen gällde: skulle han avbryta henne då? Visa henne respekt och lyssna på henne och svara respektfullt och utan irritation? Är det inte ganska mycket han inte skulle göra och ganska mycket han skulle göra som han inte gör nu? Så mycket för the fucking gyllene regeln! Grrrrrrrrrrr!

Where Am I?

You are currently browsing the alexithymia category at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....