Mer om den annalkande stormen: män tenderar att agera aggressivt utan provokation, medan kvinnor vanligtvis måste provoceras för att blir arga och agera aggressivt…
February 19, 2017 § 6 Comments
Levant skriver i kapitlet “Den annalkande stormen” s 82 att det är mer sannolikt att män blir arga UTAN att de blivit provocerade, än att kvinnor blir det. Se tidigare bloggning om detta.
Kvinnor måste vanligtvis provoceras. De blir inte arga utan anledning, vanligtvis.
Levant refererar till forskning av Frodi, Macauley och Thome vilka fann att när kvinnor blev provocerade så kunde de bli både verbalt och fysiskt aggressiva. Dvs aggressiva beteenden kan även kvinnor visa, men de kommer inte ur det blå. Det krävs att de blir provocerade och kanske rejält provocerade och provocerade under lång tid? 😦
Levant s 83 (min översättning från engelskan):
“Tydligen är det inte bortom kvinnors makt att bete sig aggressivt – som det borde vara om aggressivitet var rent biologiskt betingat. Så varför blir de inte aggressiva?
Frodis, Maccauleys och Thomes teori: kvinnor kan mycket väl ha samma aggressiva impulser som män har, men – utom när de blir provocerade – så hämmar deras skuldkänslor och ängslan att agera aggressivt, samt deras empati med föremålet, dem från att ge utlopp för ilskan från [de] aggressiva impulser [som de också kan ha]./…/
Anledningen att kvinnor är mindre aggressiva är med andra ord därför att de lär sig att ta hänsyn till konsekvenserna som skulle drabba dem själva och andra om de agerade på sina aggressiva impulser.
Och vad lär sig män? Att inte känna empati med en motståndare eller fiende [samt kan tendera att se andra, inte minst den som står närmast, som motståndare eller fiende?], ‘that’s for sure’, och sannerligen inte att känna sig skyldiga, ängsliga, eller känna så många andra känslor.”
Skyldiga? Icke sa Nicke, de har rätt att bli arga! Men ger de andra samma rätt? Inte minst kvinnor den rätten?
Dessa tendenser skiftar också i män. Vissa har mer, andra mindre. Att kvinnor tar efter detta är inte ofrånkomligt och inte bra tycker jag! Både män och kvinnor, hela samhället, hela världen, enskilda familjer, skulle tjäna på att både män och kvinnor är i så stor kontakt med sitt känsloliv som möjligt. Inte mindre!
“Män lär sig att bli tuffa, okänsliga, självhävdande, aggressiva. Från barndom och fortsatt så lär de sig att det är genom att slåss, vinna, dominera och trakassera/terrorisera som de får respekt och bifall från andra män.”
Och det drabbar dem själva också! De blir okänsliga för sina egna behov och känslor. Sånt som behövs i mellanmänskliga kontakter, samt inte minst för att skydda sig själva på adekvata sätt och mot det som förtjänar att skyddas mot. Med resultat att de blir handikappade i många sociala relationer, inte minst med kvinnor och egna barn. Männen förlorar alltså på detta. Kanske enormt mycket i många fall?
En ytterligare följd av allt detta är att män tenderar att i högre grad ägna sig åt självdestruktivt beteende, som att röka och missbruka alkohol och droger. För att döva sig? Och på konstgjord väg förhöja livskänslan?
Den annalkande stormen…
November 18, 2017 § 2 Comments
Se tidigare bloggningar om “Den annalkande stormen”:
“Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression…”
Män som är så här kan ju inte må bra! Och de sprider en massa olust, otrivsel, ledsnad, ilska osv omkring sig, vilket knappast kan göra att männen mår bättre! Det blir en ond cirkel. 😦
Varför kvinnor (och andra svaga grupper) som måltavlor?
August 13, 2017 § 3 Comments
Michael Kimmel s 186-187 i “Arga, vita män” kapitlet “Varför kvinnor?”:
“… män initierar våld när de känner förlust av makt.”
Något kvinnor inte gör.
s 181:
“Han har rätt, han är rättfärdigad.
[anser de misshandlande männen skriver Kimmel. Men är den andra parten rättfärdigad till sina känslor och reaktioner? Denna verkar inte existera i sinnevärlden! Och ovanpå allt annat har han rätt att uttrycka dem i våld och misshandel: om så ‘bara’ psykiskt/känslomässigt?].”
Ja, män agerar aggressivt utan provokation – och de anser sig vara berättigade att reagera. Kvinnor måste provoceras innan de reagerar aggressivt. Både män och kvinnor har aggressiva impulser, men de förra kontrollerar dem, de senare i lägre grad, för män har “rätt” att reagera (både i deras ögon samt i många kvinnors ögon). Och det är offrets fel att de reagerar. Det är bara det att de riktar aggressionen mot dem som är svagare, vilket vi ska se nedan.
s 186:
“Lyssna till exempel till en kille, Emile, som beskriver vad som var anledningen till att han misshandlade sin fru – och hamnade i en terapigrupp med en av mina kolleger, Lundy Bancroft, vilken arbetade vid ‘the Batterers Intervention Project‘ i Boston.
‘En dag blev Tanya eld och lågor [över något som hon också uttryckte, dvs hon uttryckte starka åsikter?] och jag blev så skitförbannad så jag grabbade tag i hennes hals och tryckte upp henne mot en vägg,’ berättar han för Bancroft.
Samtidigt som hans röst fylldes av indignation, fortsatte han, ‘Då försökte hon knäa mig i ballarna! Vad skulle du tycka om en kvinna gjorde så mot dig? Naturligtvis for jag ut. Och när jag svingade min hand gjorde mina naglar en lång rispa tvärs över hennes ansikte. Vad i helvete väntade hon sig?’
Emiles känsla av rättfärdigande får honom att vända upp och ner på orsak och verkan: hon försöker försvara sig själv från hans våld, vilket han tolkar som INITIERANDE av våld och därför något som HAN då måste försvara sig mot.
Sålunda omtolkas denna upptrappning som självförsvar [HAN måste försvara sig mot HENNE], ett försvar mot kastrering. Rättfärdigande förvränger vårt varseblivande, kastar om orsakssammanhang och leder till en förmögenhet att rättfärdiga en ‘rätt’ som varken kan fås i natur- eller civilrätt.
(Detta var, säger Bancroft, det ögonblick Emile konfronterades med sitt våld och började acceptera ansvar för sina egna handlingar).”
Han mår ju i grund och botten inte bra (men tar inte itu med det) och får andra, svagare och mindre och äldre, att må dåligt. Förmodligen gör inte DETTA honom gladare heller.
Han pratar och pratar och pratar, så hon inte får en syl i vädret! För att hon INTE ska få en syl i vädret? Som ett förvrängt sätt att hävda sin rätt och makt (måste han hävda denna mot henne? Trött så in i baljan)? Tålmodigt ska hon bara sitta där och lyssna! Får helst inte stå och lyssna. Om hon då säger något blir han rosenrasande. Att hon avbryter är ett tecken på brist på respekt, en nedvärdering av honom. Men vänta nu, hur beter han sig? Visar han respekt mot henne? Lyssnar han respektfullt? Låter han henne tala?
Sen klagar HAN att HON är långrandig och inte kommer till poängen! 😉 Och detta ger honom rätten att avbryta! Han vet ju vad hon ska säga. Att HON vet vad HAN ska säga innebär inte någon rätt för henne att säga något. Hon ska bara lyssna. Det behöver inte han, anser han?
Enligt den äldre, manliga familjeterapeuten så var/är hennes oerfarenhet anledning till deras problem?
Så om man drar ut detta med brist på erfarenhet till sin spets: den rättfärdigar våld mot den oerfarna? Oerfarna barn har man också rätt att bruka våld mot? Eller NÄR går gränsen för när man får bruka våld?
Dessutom ansåg en annan (kvinnlig?) familjeterapeut för nästan 30 år sen att han skulle vara betjänt av att träna självhävdelse (mot svagare? Mot partnern? Eller?).
Kimmel s 179-180:
“Varför är kvinnor måltavlor? Trots allt så förödmjukar våra (manliga) chefer och kolleger oss mycket oftare än kvinnor gör. Men vi slår inte dessa eller sticker dem inte med nån slags kontorsprodukt. Vi skjuter inte på dem med häftpistol eller spikpistol. (naturligtvis finns det många fall av sånt arbetsplatsvåld).”
Kimmel frågar hur man kan förklara de primära måltavlor män har för misshandel och våld, som t.ex. mot kvinnor eller i allmänhet, om det enbart handlar om testosteron som rusar genom genom deras system?
s 181:
“Testosteron är inte det som orsakar aggression; det förstorar den aggression som redan finns där.”
Ja, och varför är män så arga?
Kimmel skriver på s 185 om…
“…upplevelsen av rätten till makt.”
Han ifrågasätter att de anser att de BORDE ha makt. Att de ensidigt anser det. Tillerkänner inte kvinnan samma makt, varken mer eller mindre. Och ifrågasätter var de riktar denna vrede, för en förmodligen riktig, verklig känsla av brist på makt. Jo, den finns nog där!
Vidare på s 185:
“De [han har räknat upp en massa grupper som mansrättsgrupper i tepartyrörelsen till vita suprematister osv] har alla olika monster; en skurk som är annorlunda än de är och som grundligt gjort det omöjligt för dem – liberala demokrater, feminister och deras advokatlakejer, den internationella judiska bankkonspirationen.”
De riktar inte vreden mot dem de verkligen borde rikta den mot. Hittar en massa andra syndabockar, istället för att ta itu med det som är fel och avreagerar sig mot de förra och anser det rätt och berättigat. Går ihop med andra om det, t.ex. med kvinnor osv.
“Har inte jag det bra, så ska inte du ha det heller!”
Destruktivt. Vadå, bry sig om? Vara omtänksam, snäll? Genuint. Om inte, försöka jobba på det, vid behov med “proffs”!
Att ha kvinnor som måltavla – ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!
August 12, 2017 § 1 Comment
Michael Kimmel skriver på s 173 i kapitlet “Att ha kvinnor som måltavla – vardags-Sodinis”:
“Varenda dag är det liknande minihärjningståg i Amerika, som individuella George Sodinis och George Huguelys illa slagna och tilltygade kvinnor.
Det är paradoxalt att män kan mörda kvinnor de säger sig älska.”
s 174:
“Den amerikanske chefen för hälsovården har deklarerat att attacker från manliga partners är orsak nummer ett rörande skada av kvinnor mellan femton och fyrtiofyra års ålder.
Enligt standardläroböcker för sjukvård söker mer än en miljon kvinnor sjukvården varje år för skador relaterade till misshandel, detta utgör ungefär 100 000 dagars sjukhusvistelse och 30 000 visiter till akutmottagningar.”
Vilka kostnader blir detta – och vilket lidande?
Forts. s 174:
“En tredjedel av alla kvinnor som mördats har mördats av en intim partner (jämfört med ungefär 3 procent av de manliga mordoffren). Mer än tre fjärdedelar av dessa offer stalkades av sin partner först.
Mord rankas nummer två (efter olyckor) som ledande orsak till död bland kvinnor – och det är DEN ledande orsaken till död bland gravida kvinnor./…/
Hoten mot kvinnor utvidgas bortom faktiska mord eller övervåld – för att helt enkelt framkalla rädsla i kvinnors liv.”
Varför har män såna drivkrafter? Varifrån kommer allt detta hat och våld ifrån?
Forts. s 175:
“Exfruar dödar sällan sin exmän, de är glada att ha kommit undan och är ivriga att fortsätta sina liv. Expojkvänner och exmän verkar ha svårt att släppa taget./…/
Motivet för kvinnor att döda är ofta för att skydda sig själva, antingen i omedelbart försvar i en våldsam konfrontation eller planerat av en kvinna som inte ser någon annan väg ut.
Män eller pojkvänner dödar sällan sina partners i självförsvar: ofta eskalerar våldet i hemmet bortom vad som tidigare skett eller så planerar mannen mordet på henne ganska överlagt.”
Ja, som Ronald Levant har skrivit: kvinnor måste provoceras för att agera aggressivt, till skillnad från män, som agerar aggressivt utan att ha blivit provocerade.
Och Kimmel menar att män inte kan skylla på testosteronet: de KAN kontrollera sin aggression och man kan visa att de också gör detta. Se också Allan Wade angående detta.
Vidare s 175:
“Sociologerna R. Emerson och Russell Dobash och deras kolleger räknar upp några av dessa skillnader [för länk till studien: se också här].
‘Män dödar ofta sina fruar efter långa perioder av ihållande fysiskt våld ackompanjerat av andra former av misshandel och tvång; rollerna i såna här fall är sällan, om nånsin, de omvända. Män utför familjemassakrer, dödar maka och barn tillsammans; kvinnor gör inte detta. Män jagar och dödar vanligen kvinnor som har lämnat dem; kvinnor beter sig sällan på liknande sätt. Män dödar fruar som del av planerat självmord; jämförbara ageranden av kvinnor har man nästan inte hört talas om. Män dödar som svar på avslöjanden av otrohet; kvinnor svarar nästan aldrig på motsvarande sätt; även fast deras makar oftare är otrogna.”
Om R. Emerson och Russel Dobach.
s 176:
“Enkelt uttryckt, kvinnor dödar sina partners när de känner att deras liv, eller deras barns liv, är i fara; män dödar sina partners när de känner att deras känsla av berättigande och makt är gäckat. Det är skillnad/ganska annorlunda.
Det som är intressant är att intimt våld av partner i hemmet har minskat över de senaste trettio åren, denna minskning handlar nästan enbart om antalet MANLIGA offer. Enligt amerikanska justitiedepartementet så mördades 1 597 kvinnor och 1 348 män av sina makar eller partners 1976; 2006 hade antalet minskat till 1 159 kvinnor och 385 män.
(Anledningen är troligtvis ökningen av skyddade platser för slagna kvinnor tillsammans med ökat stöd för offer och större allmän medvetenhet vilken har gett kvinnor en större känsla av att de har valmöjligheter andra än mord och många lämnar sina misshandlande partners. Så, ironiskt nog, skydd för kvinnor kan betyda att mäns liv räddas!)
Det enorma antalet fysiska skador är bara del av historien när våld i hemmet också krossar själen och förintar självkänslan hos ett oräkneligt antal kvinnor i USA. ‘Ungefär hälften av de slagna kvinnorna säger att det psykologiska våldet är mer ödeläggande än det fysiska våldet,’ säger Lundy Bancroft, expert på våld och författare av ‘Why Does He Do That?’ (2003).
Dessa vardags-Sodinis uttrycker samma vrede och gör samma anspråk på samma sårade berättigande som de som slår, våldtar och mördar de kvinnor som de påstår sig älska.”
Detta är knappast kärlek. Hur är det med mäns förmåga att verkligen älska? Vad går de här männen miste om? Varför ifrågasätter de inte den snäva roll de uppfostrats och socialiserats in i, samt riktar vreden där den borde riktas?
Jo, han anser sig vara sårat berättigad att bli irriterad, klaga, anklaga, vara missnöjd och otillfredsställd på henne och sitt liv, men har hon färre anledningar att reagera (fast hon inte uttrycker eller agerar ut det) eller rättigheter?
Levant skulle kalla detta destruktivt berättigande: att man anser sig ha rätt att misshandla, psykiskt/känslomässigt, fysiskt och/eller sexuellt, samt i extremfallet mörda…
Konstant irritation, missnöje och otillfredsställelse…
July 12, 2017 § 3 Comments
På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:
“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/
Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”
Kvinnor blir arga, men (s 81)…
“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.
Levant skriver i kapitlet “Att få bukt med känslomässig domning”:
“Det finns ett ord för oförmågan att identifiera och artikulera ens egna känslor. Det ordet är alexitymi (bokstavligen ‘utan ord för känslor’) – ett fint namn för ett tillstånd som är så vanligt bland män att de inte ens tänker på det som ett tillstånd. De tänker på det som det sätt på vilket män är.”
Levant menar dock att anledningen till att män har denna störning i olika grad beror på socialisering och träning in i mansrollen.
“Män tror inte att deras oförmåga att uttrycka känslor är ett problem. De ser kvinnorna i sina liv som problemet. Om bara kvinnor slutade pusha män att vara mer känslomässigt uttrycksfulla [och slutade med en massa andra saker] – med andra ord, om de vore mer lika dem själva – skulle allt vara bara fint.
Men, det är faktiskt så att mäns oförmåga att känna och namnge sina känslor är ett problem – i vissa fall ett väldigt allvarligt sånt.
Män inser det inte, men att leva sina liv inkapabla att känna och uttrycka känslor är att leva ett liv i isolering – alienerad inte bara från dem man älskar, utan också från sig själva.”
Psykiatrikern Henry Krystal…
“…skrev 1979 att alexitymi är en störning… [i vilken] känslor inte hålls isär och är dåligt verbaliserade… När patienter med alexitymi verkligen nämner att de har en känsla och frågas om denna, kan de vanligtvis inte beskriva vad de upplever… I bästa fall blir de [om de tillfrågas] medvetna om fysiska sensationer…”
Irritation och vrede är tillåtna känslor för män. Nästan uppmuntrade. Visar för många män att de är “riktiga män” och inga mähän. 😦 Om de dessutom uppmuntras att hävda sig själva av terapeut kan det bli “problematiskt.” 😦
“Forskarna har sett skillnad mellan kvinnors och mäns tolkning av den egna depressionen – kvinnor tar ofta skulden själva medan män lägger skulden utanför sig själva.
“Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ‘en bra karl reder sig själv’. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.”
“Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen.”
“Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.”
En man som mår dåligt tenderar alltså att överdriva den beteenden som kopplas till “manlighet”. Tyvärr så löser det ju inget, utan skapar bara ännu fler problem och orsakar lätt konflikter.
“När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.”
Ja, han har haft värk i kroppen och varit hos doktorn för det. Ingen har dock ännu kopplat detta med depression och följaktligen föreslagit behandling mot denna. Kanske skulle som sagt denna diagnos kunna ställas och behandling sättas in och dylik är kanske nödvändig för att han ska inse vikten av att sluta röka och vilja värna om sin hälsa inte bara så, utan också på andra sätt.
“Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k. manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation [stämmer!]
- Våldsamt beteende [blir jättearg och hackar och blir irriterad på andra, inte minst B, det är fel på ‘allt och alla,’ deras sociala liv tenderar att bli alltmer begränsat p.g.a detta. Hon går balansgång och detta är knappast något som gör henne avslappnad eller social och hon är redan en aning ‘blyg’ och ingen som har ett stort social nät, så alla de sociala kontakter de har är värda att vårda]
- Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken [stämmer inte riktigt…]
- Missbruk av alkohol och andra droger [stämmer! I hans fall verkar rökandet vara helt omöjligt att sluta med, trots att de visat sig ha skadat hans lungor redan! 😦 ]
- Att man begraver sig i arbete och karriär [stämmer inte här]
- Kraftigt ökad sexdrift [stämmer kanske?]
Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.”
Han är irriterad jämt och skapar konstant stress hos den som lever med honom. Sårar och gör henne ledsen dagligdags i olika grad. Och inte minst med ett konstant påslag av stresshormoner. Vilket gör henne trött, påverkar sömnen… När hon säger att hon är jättetrött förstår han ingenting. Detta gör henne ÄNNU tröttare. Han har svårt att leva sig in i andra? Och det har troligen sin förklaring: upplevelser tidigt hemma, i skola, samhälle, bland kompisar, men är ingen ursäkt att leva ut detta. Det går ju att ta itu med.
Han föreläser gärna för henne, men lyssnar egentligen inte på henne. VILL inte?
Inget är egentligen bra för honom. Han är ytterst sällan (om ens nånsin?) glad och nöjd.
Han kan inte njuta, slappna av eller bara vara tillsammans med henne (eller andra).
I de nya relationer han haft har det varit bra till en början, men när nyhetens behag är över har missnöje, otillfredsställelse och irritation kommit. För han har, kanske helt omedvetet, trott att hon ska komma med lösningen? Lösa upp “allt”? Och plötsligt ska livet bara börja “glida på”? Och, som står i citaten ovan; män tenderar att lägga skulden utanför sig själva (kvinnor tenderar att rannsaka sig själva) och alltså ligger lösningen utanför dem själva (traditionellt uppfostrade kvinnor skulle tjäna på att i högre grad ifrågasätta om skuld och ansvar för mannens irritation, dåliga humör och t.o.m. för fysisk och psykisk misshandel, ligger hos dem).
Det är “inte kul” för den som lever med en sån man. Och troligen inte kul för mannen heller, men han hittar inte vägen ut, för lösningen ligger utanför honom istället för i honom i hans upplevelsevärld. Bara HON ändrar sig och blir mindre irriterande osv osv osv så skulle allt vara frid och fröjd. Men sanningen är att vad hon än gör så kommer han att vara fortsatt irriterad och reagera ut sin irritation. Hon däremot håller tand för tunga. Det ska rätt mycket till innan hon snäser.
Män behöver inte provoceras (dvs det krävs ingen anledning) för att agera aggressivt, kvinnor kan agera aggressivt, men behöver provoceras (dvs de reagerar därför att det finns en anledning!). Så är kvinnor och män uppfostrade enligt tradition.
Makt, dominans och kärlek, kan de samexistera? Vidare lite om närhet, homofobi, social förmåga, känslighet för andra, större känslointelligens…
June 25, 2017 § 23 Comments
Claes Schmidt skriver på s 218 i boken “Från man till människa”:
“Där det finns makt och dominans, finns ingen kärlek. Varför har så många män svårt att se det?”
Ja, det är himla sorgligt.
Psykologen Johan Ydrén har skrivit att självhävdelse bör innehålla respekt för den andra parten. Dvs det är inte fråga om dominans. Bör inte vara det. Då blir den självhävdelsen bara en fråga om att ta makt och dominera och inte bry sig om den andra parten. Jo, det är vad som sker i denna relation?
Det är ju inte bättre att han dominerar än att hon gör det! Det är inte bra om nån dominerar! Dominerar hela tiden. Det kanske kan vara både samverkan/samarbete, lugnt resonerande samt att endera dominerar vid vissa tillfällen, men att det är en balans där båda är bekväma.
Det inte ett antingen/eller, utan ett både/och. Borde vara det.
“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter.
Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.”
Och vidare:
“Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han [hon] försvarar dem inte heller mot angrepp från andra.”
Och det är denna roll han mer eller mindre omedvetet vill att hon ska anta? Traditionellt är det också så som kvinnor har socialiserats: in i den undergivna rollen och att (ensamt) ta ansvar för stämningen.
Vilket också gjort (och fortfarande gör) kvinnor rädda för att vara dominanta och vilja bestämma. Och troligen för rädda att uttrycka idéer, synpunkter och behov, tror jag. Detta komplicerar att hitta den där balansen och jämlikheten och att undvika onödig friktion? En “riktig kvinna” är inte dominant och försöker inte bestämma! Det är okvinnligt! 😦
Något alla par får kämpa med i olika grad om de strävar efter jämlikhet? Allt på grund av de roller vi socialiserats in i.
Vad är en kärleksrelation? Borde den vara en fråga om maktkamp? Och vad är det i så fall för kärleksrelation?
“Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.”
Och det är så många män genom historien betett sig! Och förväntat sig inga mothugg, utan bara skrämd undergivenhet?
Det är knappast kärlek och ingen jordmån för kärlek, ömsesidigt givande och tagande där båda parter är fria och får växa fritt.
Att vara sur, irriterad, snäsig, aggressiv, attackerande är inte särskilt kärleksfullt eller uttryck för omtanke om den man borde känna omtänksamhet mot. Ungefär som om han måste ta till storsläggan mot henne!
Om den andra parten inte slutligen reagerar så vore det konstigt? Den grundattityden (som han faktiskt visar) påverkar den andra parten förr eller senare?
Claes Schmidt refererar till professor Kerstin Uvnäs Moberg att i synnerhet män skulle…:
“… vinna på att visa mer närhet.”
Kunna visa mer närhet skulle jag vilja tillägga. Män har uppfostrats och socialiserats så att de helt enkelt har svårt att visa sån? Uvnäs Moberg säger:
“Vi skulle haft mindre homofobi.”
Jo, han är rädd för att bli misstänkt som “gay”! Schmidt skriver vidare:
“Hon hävdar att bristen på närhet och homofobi hänger ihop. Närhet producerar antistresshormonet oxytocin.
Får män en extra dos av hormonet dämpar det ångest, ökar den sociala förmågan, ger mer känslighet för hur andra mår och skapar högre känslointelligens.
Oxytocinet stärker banden mellan människor och fungerar som ett kitt i både par- och vänskapsrelationer.“
Oh no, don’t come close! Bryskt skuffar han undan henne i sängen så hon vaknar om hon har somnat! 😦 Hur ska hon reagera? Inte alls? Om hon blir ledsen, vadå?
Och det är ju så här män uppfostrats: hårda och icke-behövande, men samtidigt beter de sig som “det största barnet.” Levant eller Pollack skriver om detta i sina böcker om manspsykologi.
“Hormonet håller helt enkelt tillbaka testosteronet, det som gör killar till vilddjur…”
skriver Claes Schmidt, en man.
Och den här aggressiviteten föder inte den också, om inte förr så senare, aggressivt svar hos den andra parten, även hos kvinnor?
För sjuttioelfte gången: män behöver inte provoceras för att bli aggressiva, medan kvinnor behöver provoceras! Även den mest tålmodiga kvinna reagerar om inte förr så senare? Kanske bara med gråt? 😦
Vadå ömsinthet och kärleksfullt överseende och tolerans? Nej, icke sa Nicke!
“Rör mig inte!!! Kom inte hit!”
I affären reagerar han över folk som tränger sig. Hon kan inte riktigt förstå det: hon upplever inte att folk tränger sig. Fast, jo, hon kan förstå att han har behov av större avstånd än de flesta, förmodligen har han goda skäl till det, men…
Och
“Det är inte synd om dig ett enda dugg!!! (bara om mig)”
Och detta trots all omsorg från henne och all vänlighet från hela hennes familj, släkt och vänner. Det är ju oerhört sorgligt, men oerhört tungt för den som lever med honom. Gör henne konstant ledsen och arg – och också nedstämd.
Han borde verkligen göra något åt allt detta. Nu behandlar han detta med cigaretter, som funkar som ångestdämpare, dock bara för stunden, och dessa håller på att förstöra lungorna (han har konstaterat emfysem för snart 2,5 år sen, då i startstadium av något slag).
Han har förstört både relationer, sitt liv OCH sin hälsa på att inte ta itu med sitt. Att göra det nu, i 60-årsåldern, kan vara oerhört smärtsamt kan hon föreställa sig. Kanske alltför smärtsamt? 😦
Otroligt sorgligt!
Se webbsidan “Män för jämställdhet”.
Från denna se “STOPPA MÄNS VÅLD – VI JOBBAR MED ATT FÖREBYGGA OCH UTMANA DESTRUKTIVA MASKULINITETSNORMER”:
“Om mäns våld
Män, manlighet och våld
Våld är mer än sparkar och slag. Det är handlingar, riktade mot någon annan, som smärtar, skadar, skrämmer eller kränker, eller får personen att göra eller avstå från att göra någonting mot sin vilja.
Något killar lär sig
Under uppväxten lär sig killar en förväntad mansroll. Den testas tillsammans med andra killar. Att inte leva upp till den rollen kan kosta på. Killar blir retade, slagna och ibland till och med misshandlade om de inte följer förväntningarna om att vara hårda, coola och tuffa.”
Och för en hel del killar är dessa krav inte kul alls, men de har svårt att värja sig mot dem.
“Våldet är en del av barns och ungas vardag
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhälles rapport ‘Unga och våld’ visar att många unga möter våld i sin vardag. Rapporten visar också att det finns kopplingar mellan våld och ungas värderingar kring jämställdhet och maskulinitet.
Maskulinitet och våld
Mer än 90 procent av allt anmält våld utövas av män. Risken för att ha utövat en våldsam eller kränkande handling ökar med mer än tre gånger gånger för killar som instämmer både i påståenden om stereotypa könsroller och i stereotypa påståenden om maskulinitet och femininitet jämfört med killar som inte instämmer i något sådant påstående.Förebygga våldVåld går att stoppa och förebygga. För att kunna göra det är det viktigt att vi förstår våld som något inlärt. Det betyder att det går att lära sig att inte vara våldsam. Att majoriteten av våldet begås av killar och män betyder inte att män, av naturen, är mer våldsamma än flickor, kvinnor och transpersoner. Våld och manlighet är intimt förknippat med varandra.
Det jobbar vi på MÄN med att förändra!”
Se vidare:
Vi på MÄN arbetar med att förändra manlighetsnormer. Vi vill förändra de normer som begränsar män, och stärka killar och män att agera jämställt. Destruktiva manlighetsnormer leder till våld och övergrepp. Därför genomsyras allt vi gör av normkreativa perspektiv och genusmedvetenhet.
Vi vill omforma och bredda ramarna för hur en kille eller man förväntas vara. Det ska vara positivt att visa omsorg och krama sina kompisar istället för att knuffas eller dra taskiga skämt. Vi vill att män ska göra demokratiska, jämställda och icke-våldsamma val, och att det som anses kvinnligt värderas högre.”
Samt slutligen se “Stötta killar.”
Istället för att bekämpa feminismen och kvinnor borde män jobba på att förbättra förhållandena för sig själva, inte minst, samt därmed även för dem de lever med, sina barn, för samhälle och värld!
Ta itu med sig själva (terapi t.ex.) och med mans- och maskulinitetsnormer!
Claes Schmidt skriver på s 220:
“Idag är det fortfarande tabubelagt för män att vara intresserade av jämställdhetsfrågor. Men alla män har mycket att vinna på jämställdhet. Vi får en bättre relation till kvinnor och barn och till andra män. Alla tjänar på ett mer jämställt samhälle.”
Nej, de skulle inte behöva kriga för minsta lilla småsak, hemma, när de gör saker, när de är ute och reser. De borde kunna samverka om vad som ska göras, lugnt och med positiva förväntningar att den andra vill komma till en lösning som inte bara hon, utan också han, är nöjd med! Inte minst att han begriper att hennes ambition inte är att dominera eller diktera eller bestämma! För hon vet att det knappast gynnar relationen, det de gör eller vill åstadkomma. Detta betyder inte att hon inte får uttrycka idéer eller ha åsikter, t.o.m. ibland starka såna, precis som han får (och tillåter sig)!
Vad är samarbete?
June 19, 2017 § 15 Comments
Det är ingen bra utgångspunkt för samarbete om man säger att man är rädd för att starta World War III när man vill diskutera enkla hushållssaker, som t.ex. vad som ska ätas och följaktligen handlas.
Dvs hon får alltså inte reagera att han är sårande och inte förväntar sig samarbete (om han ville samarbeta skulle detta gå lättare om han har positiva förväntningar*), ska bara le och svara snällt och vänligt på all hans irritation och aggressivitet, annars ger hon ju honom rätt: World War III startades och han har absolut inget med detta att göra! Han bara visste att det skulle ske!
Han gör allt så olustigt och besvärligt som han nånsin kan! 😦 Och hon ska le.
Tänker på tidigare postning om Passiv-aggressiv”:
“Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill.”
Ja, hans beteende är manipulativt: få henne att vara snäll och vänlig hur irriterad han än är! 😦
“När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.
Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”
Hör han inte hur han låter? Att han provocerar en arg reaktion tillbaka? Försöker han medvetet provocera fram en sån för att visa hur omöjlig hon är och/eller hur synd det är om honom?
Är det något slags perverterad beteende där han avvisar innan han själv blir avvisad?
Att det blir supertungt för den som lever med honom bryr han sig inte om? Fattar han inte?
Och det där med män och testosteron: kvinnor kan också bli aggressiva, dock behöver de provoceras först och de kontrollerar ilskan av empati med den andra parten, om de inte blir provocerade över en viss gräns. Dessutom så visar faktumet att män inte slår sin chef t.ex., däremot kan slå sin fru, medan de troligen har anledning att hysa mer agg mot den förra än den senare! Så de här impulserna (påstått drivna av testosteronet) går att kontrollera!
Män skulle också må mycket bättre, få ut mycket mer av livet och relationer om de tog itu med den maskulinitet de fostrats in i!
Hon är så vråltrött efter förra sommarens kris och sen allt logistiskt runt deras nya lantställe (var köpet av detta ungefär som att skaffa barn: något som skulle lösa samlevnadsproblemen?).
Hon tänkte nu också att hon borde ha frågat (efterklok 😦 ) den där manliga familjeterapeuten i pensionsålder vad ha menade med att hon “inte har levt med en man förut”! Vad menade han egentligen? Att hon gnällde i onödan? Sånt som hon fått genomgå är sånt som erfarna hustrur genomgått och haft överseende med? Eller vad?
Visste han dessutom vad han i så fall tyckte hon skulle ha överseende med? Och hans uppgift som terapeut var väl att få dem att kommunicera bättre och effektivare istället för att den ena parten bara skulle anpassa sig (eller båda bara anpassa sig)?
Eller är det så att hon har nått så långt att hon ifrågasätter sånt som hon bara skulle ha funnit sig i för kanske 30 år sen, med allt vad det kunnat innebära?
Ja…
“Vad menar du med det???”
skulle hon ha frågat och då hade den där terapeuten måst förklara. Tyvärr har hon inte fått lära sig att ställa såna frågor. 😦 Dvs vara allt annat än aggressivt ifrågasättande! Hon SKULLE kunna vara lite mer “aggressiv”???
Bottnande i ett självförtroende och en självklar “insikt” att hon har ett mänskligt värde där hon ska behandlas med respekt och bör förväntas vara resonabel och samarbetsvillig!
Man behöver inte vara perfekt eller felfri för att ha rätt att bli respektfullt bemött! För INGEN människa är perfekt eller felfri.
Och självhävdelse bör innehålla respekt för den andra, precis som psykologen Johan Ydrén skriver!
*Nu har han negativa såna på henne och uttrycker dem också. Hur är det tänkt att hon ska reagera? Säga ja och amen (för han vill bestämma?) eller reagera (och då blir det synd om honom som lever med en kvinna som sätter igång krig om allt hela tiden).
Med detta angreppssätt från honom så är sannolikheten att samarbetet gnisslar nästan garanterad, såvida hon nu inte är världens mest tålmodiga ängel och oerhört snäll och storsint och bara låter allt rinna av sig som en gås! Och är att hon är ganska behovslös. Ja, rentav helt behovslös?
Han skapar problem åt sig, men är det det han vill ha? För det är farligt om saker flyter på smidigt och man är glad och lycklig och nöjd? Det säkraste är att vara pessimistisk och negativ och att förvänta sig att något ska gå fel, så behöver man aldrig bli besviken? Men man lever ju då istället ett väldigt begränsat liv. Och förstör för den man lever med också! Båda ska dras ner?
Att demonstrativt tränga sig ut ur köket…
June 10, 2017 § 11 Comments
…när hon kommer in på morgonen för att äta frukost, hur antas hon tolka det?
Ett uttryck för aggressivitet, är det inte? Hur skulle han reagera om hon gjorde likadant? Apropå den gyllene regeln!
Självhävdelse är inte aggressivitet utan respekt eller utan att vara beredd att lyssna.
Hur är föremålet “supposed to react”?
Och om det handlar om att reagera på den andras egenskaper, så är det inte så att inte hon reagerar på honom, men irritation och aggression går att kontrollera. Det gör den.
Är hennes egenskaper mer irriterande än hans? Så att det skulle vara förklaringen att han irriterar sig och uttrycker detta, men inte hon? Dvs deras reaktioner speglar verkligheten?
Vadå, om hon blir ledsen?
“Jag måste hävda mig själv!”
hävdar han.
“Det har inte slagit dig att den andra parten också måste hävda sig?”
har hon försökt fråga.
Det har det uppenbarligen inte! Om man attackerar en annan är risken att man får en reaktion tillbaka? (Om andra parten inte ligger i den passiva änden av skalan passiv-aggressiv? Eller har överseende, men hur länge?)
Hur vore det om hon började uttrycka irritation, missnöje och otillfredsställelse på samma sätt som han? Hut trivsamt skulle det bli för båda? Om båda uttryckte sånt och ingen försökte göra något åt förhållanden som man inte trivs med, är irriterad på? Men hur förändrar man förhållanden man inte trivs med?
Hon skulle behöva lära sig att säga ifrån? Klart och tydligt! Men det ger inte andra rätten att hoppa på henne!
“Är det mitt fel (att det känns olidligt nu och då på deras mysiga lantställe)?”
undrade han.
“Men det verkar ju vara mitt fel att du är irriterad jämt!”
kontrade hon.
Är det kvinnan som har ensamt ansvar för stämningen?
Ja, X har rätt: hans beteende är passivt-aggressivt!? Att demonstrativt gå ut ur köket när hon kommer in är ett uttryck för passiv-aggressivitet. Ska hon strunta i att äta frukost? Eller vänta till han säger att hon får gå in i köket? HON ska bara finna sig i detta och inte reagera, men han har rätt att reagera. Reagera bara över hur hon är!
“En gnällspik!”
sa Y.
Skulle hon säga att hon blir ledsen skulle han bli arg! Och börjar troligen en lång utgjutelse över hur hon är. Och detta rättfärdigar hans beteende? Och hon måste lyssna på denna långa “rant” tyst som en mus. Hon får inte en chans att bemöta något. Allt landar i hur HON är! men om man talar om hur en annan är är risken att man får öra hur man själv är? Och det vill han inte höra! Men hon ska lyssna med öppna öron på hur HON är!
Han måste tydligen ta till storsläggan när det gäller att hävda sig mot henne?
Ja, det är synd om männen! Dvs inte synd om kvinnorna!
Inte konstigt att förra frun slängde saker efter honom! 😦 Men han drar inga slutsatser av detta; att det kan vara något i hans beteende som orsakar att första frun får ett utbrott “rakt i det blå”, andra frun slänger saker efter en och tredje kvinnan spottar? Han har haft oturen bara att råka ut för galna kvinnor!? 😦
HAN har rätt att reagera, men det har inte hon?
Hon håller inte på och hackar och gnäller på honom, vilket INTE betyder att hon inte reagerar! Men hon håller tillbaka, för hon vill inte göra ledsen eller sänka självförtroendet genom att gnälla och klaga.
Han däremot har gnällt och klagat från första början trots att hon ansträngt sig av omsorg och bry-sig-om för att han ska ha det bra, få uppleva spännande saker, ha ett gott liv. Eller är det därför han är så arg? Till råga på allt vill han få det till att hon reagerar psykotiskt…
“Jaha, ett av dina psykotiska utbrott!”
…eller ger honom “silent treatment”! För allt är bara relaterat till henne och ingen av hennes reaktioner har provocerats fram! Hennes reaktioner har bara med hennes sjuka hjärna att göra?
Irritation och aggressivitet GÅR att kontrollera. Både män och kvinnor reagerar så, men medan män reagerar aggressivt utan provokation, så behöver kvinnor provoceras för att reagera aggressivt. Och de senare håller tillbaka av empati med föremålet.
Hur “do one get along with other people”? Genom att hävda sig som en ångvält och inte lyssna på den andra parten? Genom att tala om hur den andra är och inte försöka lösa det man tycker är ett problem?
Med detta påstår jag inte att detta är lätt! Men BÅDA måste lyssna. Vara beredda att lyssna. Så om han talar om hur hon “är” bör han vara beredd att höra hur han “är”! Eller så slutar man att tala om hur den andra är! Anstränger sig att lösa saker på annat sätt! (och behöver det vara en stor ansträngning normalt heller?)
Om han inte vill höra, så borde han misstänka att hon kanske inte tycker det är kul att höra. Om han nu verkligen lever efter den gyllene regeln och inte bara lever efter den ibland!
VAD är problemet? Nej, det kanske man inte alltid vet klart och tydligt?
Nu erbjöd han sig att sätta igång att börja städa lägenheten i stan! Skönt! Det är mer att tänka på nu, med två ställen att bo på och heltidsjobb för henne… Så det var ju faktiskt väldigt skönt! Det finns ljuspunkter…
Aggressivitet…
April 20, 2017 § 2 Comments
Han har en tendens att säga saker aggressivt och efter ett antal såna upplevelser är risken att detta sätt “turn people off”! 😦 Han “får” låta anklagande och uttrycka irritation, men det får inte hon!? Han har anledning, men det har aldrig hon?
Levant menar att män tenderar att agera aggressivt utan provokation, medan kvinnor behöver provoceras (och kanske provoceras rejält och under längre tid) innan de agerar aggressivt! För kvinnorna har lärt sig att ta hänsyn till konsekvenserna som skulle drabba dem själva. Skuldkänslor och empati med offret hindrar dem också från att uttrycka aggression (något han menar att de män som agerar aggressivt utan provokation i olika grad saknar, men kan lära sig igen!?).
Han är väldigt känslig själv för anklagande ton och irritation, men det verkar inte existera i hans sinnevärld att andra kan reagera på honom och hur han uttrycker sig (tonfall och sätt)?
Han tycker att hon borde förstå honom bättre, men finns denna förståelse i motsatt riktning?
När han handskas med människor gör han det som om de ska vara krångliga och motvalls och inflexibla och hållande hårt på sin rätt och att de absolut måste slutföra något som de eventuellt startat! Han verkar inte förvänta sig att folk faktiskt kan avsluta eller göra en paus i det de gör för att göra något annat!
Därför att han själv är så otroligt inflexibel och seg och trög!??? 😦 Själv signalerar han inte samarbetsvilja eller öppenhet för resonemang! Möjligen med dem han inte känner så väl…
Otroligt tungrott blir allt!
Och om de glömt något på ena boendestället eller missat att köpa något eller har köpt matvara de redan har så är det som om en stor katastrof inträffat eller väntar! Att man inte får missa något tror jag snarare gör att man missar, men detta är kanske vad han vill åstadkomma: så han får utlopp för aggression och också få andra att stå med hundhuvudet, om det lyckas!? 😦
Vadå, tro gott om andra och ha positiv förväntan eller lite överseende attityd? Helst ska de vara perfekta!? Men är han det själv? Kanske därför han gör allt för att andra (särskilt den han lever med) ska framstå som mindre perfekta och besvärliga; kanske så han får framstå som ett offer eller martyr?
När de satt i bilen in till stan tänkte hon på detta att ha stenkoll på matvaror, toapapper o.d., så de framförallt inte köper extra och naturligtvis är det inte kul om de saknar toapapper.
Men hon hade på tungan att säga att det egentligen är värre att de har matvaror (som t.ex. tomater) som ligger i kylskåpet och förstörs därför att de glömmer eller inte tänker på att använda dem, än att de glömmer att köpa en matvara.
Vanligtvis kan man alltid sno ihop mat av sånt som redan finns, så det handlar ju inte om en katastrof vanligtvis, men i hans värld verkar det göra det??? Varifrån kommer detta?
Kvinnor blir arga…
March 3, 2017 § 6 Comments
…när de blir provocerade. Och de måste i många fall bli ganska ordentligt provocerade och provocerade under lång tid innan de uttrycker vrede och visar aggression? Dvs deras reaktioner kommer INTE ur det blå. Undantag bekräftar regeln. Och att kvinnor tar efter mäns dåliga sidor är ju förkastligt! 😦
Levant skriver på s 80-82 i kapitlet “Dynamiken i vrede och aggression”:
“När jag håller föredrag på temat män, vrede och aggression börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt som män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka andra känslor./…/
Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig i förmågan att uttrycka andra känslor, så leder män med stor marginal när det handlar om att uttrycka vrede.
Det är inte klart om män upplever vrede mer intensivt eller oftare än kvinnor gör. Det man vet är dock att när de känner vrede så är det mer sannolikt att kvinnor reagerar med att gråta eller att försöka undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker den genom en aggressionshandling.”
Dvs det är inte klart om kvinnor UPPLEVER vrede i lika hög grad som män. Däremot är det klart konstaterat att män i mycket högre grad UTTRYCKER den i aggressionshandlingar. Kvinnor reagerar på andra sätt när de blir arga.
“Och, som uttryckts ovan, så uttrycker män också en rad andra känslor som vrede och aggression.
På denna punkt är forskningen klar.”
Levant refererar till forskning angående könsskillnader. Maccoby och Jacklin…:
“…fann tillförlitliga bevis på bara en handfull könsskillnader, av vilka en är aggression- för vilken bevis som stöder större aggressivitet hos män var betydande.
Sen dess har andra forskare bekräftat att när det handlar om att bete sig aggressivt så leder män över kvinnor totalt sett – både som barn och som vuxna.”
Se recension av bok av Maccoby och Jacklin här. Om deras bok “The Psychology of Sex Differences“ se här.
s 82:
“…det var mycket mer sannolikt att män blir aggressiva utan provokation och det var mer sannolikt jämfört med kvinnor för män att tillgripa verbal och fysisk aggressivitet när de blev provocerade./…/
Psykologerna Alice H. Eagly* och Valerie J. Steffen vid Purdue-universitetet fann att män var aggressivare än kvinnor i allmänhet och också att det var mer sannolikt för dem att tillgripa fysisk aggression.
Så det verkar väl belagt att män är mer aggressiva och uttrycker vrede aggressivare än kvinnor.
Frågan är varför./…/
Om manlig aggressivitet är så medfödd borde Rohner till exempel ha funnit att män – i synnerhet testosteronstinna vuxna män – var konstant aggressivare än kvinnor i alla de samhällen som studerats.
Men det gjorde han inte./…/
Thome fann att när kvinnor provocerades kunde de bli verbalt och fysiskt aggressiva. Uppenbarligen så är det inte bortom kvinnors makt att bete sig aggressivt – som det skulle vara om aggressivitet var rent biologiskt betingat.
Så varför beter de sig inte så?
Frodis, Maccaulys och Thomes teori: kvinnor kan mycket väl ha samma aggressiva impulser som män, men – utom när de blir provocerade – så hämmar deras skuldkänslor och ängslan att agera aggressivt, och deras empati med målet för ilskan, dem från att agera på sina aggressiva impulser.”
*artiklar av Eagly här.
Se tidigare bloggningar om aggressivitet här, här och här. Se också tidigare bloggningar under kategorin Ronald Levant.
reflektioner och speglingar - Alice Miller II... 