Emotionellt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap eller “hans konstanta klagande…

August 17, 2017 § 11 Comments

var en omogen copingstil. Den förenade honom inte med andra människor och den avhöll andra från att förena sig med honom; de såg inte hans underliggande lidande och blev bara arga över hans uppenbara manipulationer.”

säger George Vaillant i videon ovan angående en av männen i den så kallade Grantstudien. Mannen Vaillant pratade om blev helt ensam och isolerad, men han lyckades vända denna attityd under sin levnadsbana radikalt.

Ja, den som får uppleva detta år efter år [klagande, anklagande och missnöje], i en samborelation till exempel, blir inte bara arg, utan ledsen, sårad – och oändligt trött. Är det verkligen det man vill att den man förmodat älskar ska känna sig?

Trött så ini norden därför att hon måste trycka ner de känslor hon har på detta klagande och gnällande och all otillfredsställelse och kritik inte minst av henne och hennes person och personlighet. Och blir också nedtryckt av negativismen. Inte minst därför att den klagande inte försöker ett dugg att aktivt göra något åt det som han klagar över.

Vadå, snällhet och generositet? 😦 Och vadå, tillgiven respekt?

De män som hade en mamma som brydde sig mindre om sin son hade en tendens att utveckla demens senare i livet.

Om “the Love Lab”: se “Emotionally Intelligent Husbands are Key to a Lasting Marriage” eller “Emotionellt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap”: 

“In a long-term study of 130 newlywed couples, Dr. John Gottman discovered that men who allow their wives to influence them have happier marriages and are less likely to divorce.”

Eller:

“I en långsiktig studie av 130 nygifta par, upptäckte John Gottman att män som tillåter sina fruar att påverka dem har lyckligare äktenskap och det är mindre sannolikt att de skiljer sig.”

Dvs mannen och hans attityd har stor betydelse.

This critical skill is not limited to heterosexual couples. It’s essential in same-sex relationships as well, but the research shows that gay and lesbian couples are notably better at it than straight couples. See The 12 Year Study for more on this.”

Om John Gottman. Värt att notera: Gottman var gift två gånger innan han gifte sig för en tredje gång med en kvinna som han sen fortsatt leva med över trettio år.

Det finns ingen katharsis-/renandeeffekt för vrede och förbittring [att uttrycka vrede och förbittring mot varandra, övningar som användes i början av Gottmans karriär eller innan den].

De som var mästare på relationer var snälla/milda mot varandra.”

Efter en sån övning (att uttrycka sin förbittring mot varandra) var kontrahenterna mer förbittrade mot varandra än innan istället för att förbittringen löstes upp, säger Gottmann.

I katastrofrelationerna skannade man för partnerns misstag, som förklaring till varför man var så irriterad på sin partner/…/… de tittade på sin partner för att se vad som hen gjorde fel, [ironiskt: och] för att kunna ‘hjälpa’ sin partner att bli en bättre människa och därmed bli lyckligare.”

Förment hjälpsamt. Och samtidigt förväntade de kritiska sig, eller rentav krävde, av partnern att den skulle vara tacksam för kritiska påpekanden (se videon!) ovanpå allt annat. Knappast en lyckosam metod!

“Men i mästarrelationerna tittade man efter det som gick rätt och man uppskattade det och byggde en kultur i relationen av uppskattning och respekt och ömhet/tillgivenhet. /…/

Och att ändra denna tankevana, från att söka efter det som kan gå fel [go wrong], inte bara i parrelationer, utan också som i föräldrabarnrelationer, där föräldern försöker peka på det barnet gör rätt, istället för det det gör fel, är den kritiska punkten [för lyckosam relation].”

Och här handlar det mycket om allt som kan “go wrong,” en attityd hon inte riktigt kan förstå. 😦 En attityd som gör henne så enormt trött.


Få den andra att växa istället för att bli mindre och mindre och kanske bli helt osynlig.

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’…

August 11, 2017 § 5 Comments

angry-white-men.jpg

s 133 i boken “Angry White Men” eller “Arga vita män”, kapitlet “Why Men’s Rights Is Wrong (For the Right Reason)” eller ungefär “Varför mansrätt är fel (av de riktiga anledningarna)” skriver Kimmel:

“… jag tror att det är viktigt att erkänna smärtan och kvalen, som driver deras missriktade empiriska analyser, som äkta [apropå kapitlet innan om mansrättstudier]. Den är verklig och viktig.”

Ja, det tror jag med.

“Många män mår inte bra i/med sina liv. De söker efter någon att klandra, en förklaring till sina kval, sin förvirring, sitt missmod/missnöje.” 

Men de söker den på fel ställe och försöker lösa den på fel sätt.

“På ett sätt tror jag att en del av den ursprungliga mansbefrielseideologin slår huvudet på spiken närmare.

Traditionell maskulinitet kan vara onödig, en ansträngning att leva upp till normer som andra satt, vilka lämnar dig med känslor av tomhet, utan vänner, en Willy Loman omgiven av [en massa] Mitt Romneys – ytliga, lyckliga seriefigurer [inte riktiga människor, med riktiga behov och känslor, som är både lyckliga och olyckliga, och det som är ett riktigt liv?].

De känner sig som de ‘ihåliga männen’ i T. S. Eliots poem** [Eliot doig 1965!] De är rädda att deras liv ska vara värda lite [kanske intet och det är en hemsk känsla].

Missmodet är verkligt och viktigt – och möjligt att manipuleras politiskt, samt mobiliseras.”

Och det är detta som Donald Trump och såna som SD spelar på och i förstnämnda fallet kommit till makten på. 😦 Trump kom där som en Frälsare, som ska göra “America Great Again.”

“Underlåtenheten att höra smärtan betyder att rationella uppskattningar av dessa mäns nöd aldrig kommer att höras.”

Detta borde politiker vara medvetna om. Vissa är det mer eller mindre och spelar, som sagt, på det, destruktivt för oss alla och inte minst för dessa män. De kommer aldrig att bli lyckligare eller mer tillfreds, varken i samhället, på arbetsplatsen, i socialt liv, i familjeliv med en Donald Trump som president eller SD och liknande partier, vid makten.

De kommer bara tillfälligtvis få avlösning och utlopp för sin frustration och sina aggressioner. Frustration och aggression kommer att finnas kvar och poppa upp och på nytt kräva avlösning och förmodligen utlösning på syndabockar som är tillgängliga och det sorgliga är att de kommer aldrig att få den anknytning som de troligen längtar efter nånstans långt, långt inne.

Detta borde både politiker, samt även terapeuter m.fl. vara medvetna om (om de inte redan är det) och inte t.ex. ge råd om självhävdelse till en man, utan hjälpa honom att hitta andra lösningar, ifrågasätta roller osv.

the revolution2.jpg

Kimmel skriver vidare s 134:

“När landet [USA] grundades såg Thomas Jefferson för sig en mix av rättigheter och skyldigheter – rätten vilken vi givits av vår skapare – sätts alltid mot skyldigheterna mot samhällsgruppen/samhället, mot de andras möjlighet att följa samma rättigheter med samma friheter. 

Fokus bara på skyldigheter enbart upplöser helt enkelt individen till en drönare, ett arbetsbi, del av massan, omöjlig att särskilja från resten [osynliggjord].

Men ett fokus enbart på rättigheter, som i mansrättsretoriken, upphöjs till narcissistisk solipsism*, en tävlingslysten jag-förstism som bara kan TA utan att ge något tillbaka.

1884, nästan ett århundrade efter nationen tog emot Jeffersons vision, insåg amerikanska kvinnor att de, ‘sort of’, lämnats utanför ‘livet i frihet och utövandet av lycka’-ekvationen’.

De hade få rättigheter och dem de hade uteslöt dem fortfarande från att ha en offentlig röst eller närvaro. 

Mottot för den kvinnliga suffragettrörelsen, proklamerad av Susan B. Anthony, i en slogan som utgjorde rubriken på rörelsens tidning, the Revolution, var enkel:

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’

Fortfarande lämpligt att ramas in.”

Dvs de här suffragetterna såg inte bara till sitt!

Överhuvudtaget borde det vara balans mellan rättigheter och skyldigheter mellan alla människor i samhället och världen. Och denna balans kan bli ÄNNU bättre, till gagn för alla! Män skulle förmodligen må mycket bättre om det fortsatt var mer jämlikt. De skulle slippa en massa stress och press osv.

*)”…det enda som existerar är den egna upplevelsen, utan några bakomliggande orsaker.”

“1. Philosophy. the theory that only the self exists, or can be proved to exist.

2. Extreme preoccupation with and indulgence of one’s feelings, desires, etc.; egoistic self-absorption.”
**)

“Mistah Kurtz—he dead.

A penny for the Old Guy

I
We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

II
Eyes I dare not meet in dreams
In death’s dream kingdom
These do not appear:
There, the eyes are
Sunlight on a broken column
There, is a tree swinging
And voices are
In the wind’s singing
More distant and more solemn
Than a fading star.

Let me be no nearer
In death’s dream kingdom
Let me also wear
Such deliberate disguises
Rat’s coat, crowskin, crossed staves
In a field
Behaving as the wind behaves
No nearer—

Not that final meeting
In the twilight kingdom

III
This is the dead land
This is cactus land
Here the stone images
Are raised, here they receive
The supplication of a dead man’s hand
Under the twinkle of a fading star.

Is it like this
In death’s other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone.

IV
The eyes are not here
There are no eyes here
In this valley of dying stars
In this hollow valley
This broken jaw of our lost kingdoms

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

Sightless, unless
The eyes reappear
As the perpetual star
Multifoliate rose
Of death’s twilight kingdom
The hope only
Of empty men.

V
Here we go round the prickly pear
Prickly pear prickly pear
Here we go round the prickly pear
At five o’clock in the morning.

Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

Between the conception
And the creation
Between the emotion
And the response
Falls the Shadow
Life is very long

Between the desire
And the spasm
Between the potency
And the existence
Between the essence
And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

For Thine is
Life is
For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.”

Konstant irritation, missnöje och otillfredsställelse…

July 12, 2017 § 2 Comments

den som kaste första stenen2.jpg

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.

Levant skriver i kapitlet “Att få bukt med känslomässig domning”:

“Det finns ett ord för oförmågan att identifiera och artikulera ens egna känslor. Det ordet är alexitymi (bokstavligen ‘utan ord för känslor’) – ett fint namn för ett tillstånd som är så vanligt bland män att de inte ens tänker på det som ett tillstånd. De tänker på det som det sätt på vilket män är.”

Levant menar dock att anledningen till att män har denna störning i olika grad beror på socialisering och träning in i mansrollen.

“Män tror inte att deras oförmåga att uttrycka känslor är ett problem. De ser kvinnorna i sina liv som problemet. Om bara kvinnor slutade pusha män att vara mer känslomässigt uttrycksfulla [och slutade med en massa andra saker] – med andra ord, om de vore mer lika dem själva – skulle allt vara bara fint.

Men, det är faktiskt så att mäns oförmåga att känna och namnge sina känslor är ett problem – i vissa fall ett väldigt allvarligt sånt. 

Män inser det inte, men att leva sina liv inkapabla att känna och uttrycka känslor är att leva ett liv i isolering – alienerad inte bara från dem man älskar, utan också från sig själva.”

Psykiatrikern Henry Krystal…

“…skrev 1979 att alexitymi är en störning… [i vilken] känslor inte hålls isär och är dåligt verbaliserade… När patienter med alexitymi verkligen nämner att de har en känsla och frågas om denna, kan de vanligtvis inte beskriva vad de upplever… I bästa fall blir de [om de tillfrågas] medvetna om fysiska sensationer…”

Irritation och vrede är tillåtna känslor för män. Nästan uppmuntrade. Visar för många män att de är “riktiga män” och inga mähän. 😦 Om de dessutom uppmuntras att hävda sig själva av terapeut kan det bli “problematiskt.” 😦

“Depression och kön”:

“Forskarna har sett skillnad mellan kvinnors och mäns tolkning av den egna depressionen – kvinnor tar ofta skulden själva medan män lägger skulden utanför sig själva.

“Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ‘en bra karl reder sig själv’. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.”

“Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen.”

“Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.”

En man som mår dåligt tenderar alltså att överdriva den beteenden som kopplas till “manlighet”. Tyvärr så löser det ju inget, utan skapar bara ännu fler problem och orsakar lätt konflikter.

“När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.”

Ja, han har haft värk i kroppen och varit hos doktorn för det. Ingen har dock ännu kopplat detta med depression och följaktligen föreslagit behandling mot denna. Kanske skulle som sagt denna diagnos kunna ställas och behandling sättas in och dylik är kanske nödvändig för att han ska inse vikten av att sluta röka och vilja värna om sin hälsa inte bara så, utan också på andra sätt.

“Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k. manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation [stämmer!]

  • Våldsamt beteende [blir jättearg och hackar och blir irriterad på andra, inte minst B, det är fel på ‘allt och alla,’ deras sociala liv tenderar att bli alltmer begränsat p.g.a detta. Hon går balansgång och detta är knappast något som gör henne avslappnad eller social och hon är redan en aning ‘blyg’ och ingen som har ett stort social nät, så alla de sociala kontakter de har är värda att vårda]
  • Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken [stämmer inte riktigt…]
  • Missbruk av alkohol och andra droger [stämmer! I hans fall verkar rökandet vara helt omöjligt att sluta med, trots att de visat sig ha skadat hans lungor redan! 😦 ]
  • Att man begraver sig i arbete och karriär [stämmer inte här]
  • Kraftigt ökad sexdrift [stämmer kanske?]

Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.”

Han är irriterad jämt och skapar konstant stress hos den som lever med honom. Sårar och gör henne ledsen dagligdags i olika grad. Och inte minst med ett konstant påslag av stresshormoner. Vilket gör henne trött, påverkar sömnen… När hon säger att hon är jättetrött förstår han ingenting. Detta gör henne ÄNNU tröttare. Han har svårt att leva sig in i andra? Och det har troligen sin förklaring: upplevelser tidigt hemma, i skola, samhälle, bland kompisar, men är ingen ursäkt att leva ut detta. Det går ju att ta itu med.

Han föreläser gärna för henne, men lyssnar egentligen inte på henne. VILL inte?

Inget är egentligen bra för honom. Han är ytterst sällan (om ens nånsin?) glad och nöjd.

Han kan inte njuta, slappna av eller bara vara tillsammans med henne (eller andra).

I de nya relationer han haft har det varit bra till en början, men när nyhetens behag är över har missnöje, otillfredsställelse och irritation kommit. För han har, kanske helt omedvetet, trott att hon ska komma med lösningen? Lösa upp “allt”? Och plötsligt ska livet bara börja “glida på”? Och, som står i citaten ovan; män tenderar att lägga skulden utanför sig själva (kvinnor tenderar att rannsaka sig själva) och alltså ligger lösningen utanför dem själva (traditionellt uppfostrade kvinnor skulle tjäna på att i högre grad ifrågasätta om skuld och ansvar för mannens irritation, dåliga humör och t.o.m. för fysisk och psykisk misshandel, ligger hos dem).

Det är “inte kul” för den som lever med en sån man. Och troligen inte kul för mannen heller, men han hittar inte vägen ut, för lösningen ligger utanför honom istället för i honom i hans upplevelsevärld. Bara HON ändrar sig och blir mindre irriterande osv osv osv så skulle allt vara frid och fröjd. Men sanningen är att vad hon än gör så kommer han att vara fortsatt irriterad och reagera ut sin irritation. Hon däremot håller tand för tunga. Det ska rätt mycket till innan hon snäser.

Män behöver inte provoceras (dvs det krävs ingen anledning) för att agera aggressivt, kvinnor kan agera aggressivt, men behöver provoceras (dvs de reagerar därför att det finns en anledning!). Så är kvinnor och män uppfostrade enligt tradition.

När jag reagerar så är det JAG som är dum…

March 19, 2017 § 4 Comments

a

“‘Sluta skicka sms!’

sa han.

‘No problems! Let’s have a deal: you stop telling me how I am, and I stop sending you text-messages!?’

skulle jag med rätta kunna svara!? Han ‘får’ tala om hur jag är, men jag får inte reagera på detta? Värt att påpeka är att jag inte talar om hur han är! Försöker aktivt undvika det! För jag tror inte det leder till något konstruktivt. 😦  

Han har ‘rätt’ att kräva, men jag borde också ha rätt att ställa krav: sluta prata om hur jag är (dessutom: hur ‘är’ du själv???)!

Ganska ‘fair’, är det inte???

Han:

‘Jag tänker inte läsa ditt fucking message!’

Men jag ska lyssna på hans ‘rants’ om hur jag är, hur jag låter, det jag säger och gör, i all oändlighet??? Helst sätta mig och lyssna! Definitivt inte göra minsta ansats till att gå, för att jag blir så ledsen och arg och inte får en syl i vädret! 

Och det balanseras aldrig av att jag gjort något positivt och bra eller är en bra och älskansvärd människa! 😦 

Jo, om jag fått lära mig tidigt att jag inte är värd vad som helst, så hade jag kunnat stå upp bättre mot alla anklagelser, allt missnöje och allt klagande!? 😦 Nu fick jag nog inte det riktigt, men det kunde ha varit ÄNNU värre och då kanske mitt liv hade varit betydligt annorlunda? Jag fick tillräckligt med modererande upplevelser för att inte ha ännu värre problem än jag har – och för att fungera socialt, så att jag har goda relationer med en massa människor och funkar hyfsat i sociala sammanhang!? Lite blyg kanske? 😦 

Jag är bra, men inte perfekt, men förtjänar inte detta!

Jag må inte vara perfekt, men jag försöker göra det mysigt omkring oss, trivsamt, bekvämt, fint, laga god mat, hitta på trevliga, mysiga saker…

Men jag reagerar!

Se tidigare postning ‘Undertryckandet och kanaliserandet av manlig känslosamhet hos pojkar – av mödrar, fäder och kamratgrupper har fyra större konsekvenser…

Män och avsaknad av ord för känslor…

January 5, 2017 § 2 Comments

100161_13037288_o_1

Han försöker hitta något så han får avreagera sig och så att han får “bevis” på att hon är omöjlig. För helst ska hon inte reagera! Reagerar hon med min eller tonfall så är det hon som startat bråket!

“Det är naturligt att fråga varför man tycker att grovmald svartpeppar smakar bättre!”

påstod han, när hon sa att hon tycker grovmald smakar bättre!

Hon blev helt blank i huvudet!

“Ja, det smakar bättre (helt enkelt och jag kan inte förklara varför eller hur! Som om det spelade nån roll varför eller som om det fanns något icke uttalat i hennes påstående!? Grov- eller finmald svartpeppar skit samma!! Det är inte ens ett lyxproblem! De är inte jätteunga och med stigande ålder skulle de kunna råka ut för allvarlig sjukdom t.ex.! Hålla på och tjafsa om varför fin- eller grovmald peppar smakar bättre!)!”

Vadå, vara rädd om dem och det man har, samt glad åt det? Tänk om de rätt som det är skulle stå där, med en sjuk partner!

Hur vore det om hon satte ner foten:

“Nu är det slut på daltandet jag sysslat med! Nu får du ta hand om saker och dig själv! Jag är inte din mamma, har aldrig varit och kommer aldrig att bli!”

Hon skulle ha lust att lägga till en osande svärramsa:

“Nu djävlar i helvete!!!!”

och dra på med ännu fler och mer osande svärord.

När hon säger vad hon tycker då ska hon bestämma! Jamen, hur blir det då? Blir det inte han som bestämmer istället? Eller bestämmer nån annan?

Vadå, att båda skulle kunna bestämma ihop? Uteslutet? För det har han inte vant sig vid? Inte upplevt nånsin? Och han har levt med två kvinnor och haft enstaka annat förhållande över en viss tid.

Ska hon INTE säga något?

HAN får en massa, men han tillåter inte henne motsvarande saker!

Och har han inget bättre att komma med än t.ex.:

“Nu satte du upp en spegel framför dig igen!”

Som om det skulle lösa något! 😦 Vadå diskutera sakfrågan istället för hur den andra ser ut, låter osv? Ja, han kunde säga hur han känner! Vilket brukar kallas jag-budskap!?

“Jag blir ledsen/valfri känsla, när…”

Men haken är att han saknar de orden?  De existerar inte i hans vokabulär eller ens sinnevärld? Inte i hans känslovärld heller? Och dessutom är man väl ingen “sissy” (=feminin typ; vekling, morsgris, mes)? Nej, att förknippas med något som är kvinnligt är … ja, helt otänkbart! Och män som dras till andra män är äckliga!?

Han har rätt att reagera.

Se Mäns känsla av destruktivt berättigande… och Mer om mäns känsla av destruktivt berättigande…

dsc_0002

dsc_0003

Mannen är beroende av kvinnan, men har svårt att tåla henne! Men är han beroende så beror det troligen mer på honom än henne! Troligen vill hon ha en relation som mellan två jämlikar, i alla fall när hon börjar komma upp i åren och på allvar värdesätta “annat i livet”!?

Ronald Levant skriver på s 248, fritt översatt och tolkat:

“… män skulle framförallt behöva lära sig känslomässig empati, känslomässig självmedvetenhet [vore väldigt bra för de flesta män] och känslomässig uttrycksfullhet.”

Med dessa förmågor skulle de få mycket bättre relationer, med kvinnor, andra män, sina barn m.fl. Och få mycket rikare liv och må bättre på alla sätt.

“Att utveckla dessa förmågor skulle hjälpa till att balansera mäns känslomässiga liv, så att sårbarhetskänslor, utpysta genom kanalen vrede, eller vårdande känslor, uttryckta i kanalen sex, blir reducerade.”

“Hjälpta av dessa känslor/[nya] förmågor behöver män [också] göra det viktiga känslomässiga arbete, som kommer att göra dem förmögna att komma tillrätta med [den alltför tidiga] förlusten av mamma, den frånvarande pappan och rädslan att skämmas för att inte vara tillräckligt manliga.”

Det finns ord för det du känner. Lär dem – och använd dem…” I kapitlet “Det finns ord för det du känner. Lär dem – och använd dem” kan man läsa på s 78-79

“Det är svårt att veta vad du känner om du inte kan namnge [dvs i ord uttrycka] det du känner – om du inte kan hitta eller uttala de ord som fångar och uttrycker den känsla som ger sig till känna som en psykologisk signal [i kroppen, dvs en kroppsförnimmelse, mer eller mindre stark; kan yttra sig i rygg- eller huvudont bl.a.].

Att namnge en känsla hjälper till att klargöra denna. Ju fler ord för känslor desto bättre kommer du att vara på att identifiera och verbalisera dina känslor – att ge uttryck för dem istället för att stänga dem inne [i depression eller agera ut dem i utbrott eller t.o.m. våld]

Här är några ord med vilka du kan börja skapa ditt egna ordförråd:

övergiven

road

arg

irriterad

ängslig

orolig

skamsen

generad/blyg

bitter

lycklig

deppig/melankolisk

uttråkad

tyngd

lugn

kapabel/kunnig

lurad

glad

barnslig

stridslysten

förvirrad

föraktfull/hånfull

tävlingslysten

ångerfull

förkrossad

omintetgjord

förtjust

åtråvärd

förtvivlad/desperat

förminskad

missnöjd

utom sig

störd/upprörd

ivrig

extatisk

retlig/otålig

tom

förhäxad/förtrollad

avundsjuk

förbittrad/förargad

upphetsad/uppjagad

utmattad

sprudlande/översvallande

rädd

utled

förvirrad/nervös

dum/löjlig

övergiven

förskräckt

frustrerad

rasande

glad

dyster

bedrövad

skyldig

lycklig

hjälplös

lidande av hemlängtan

hoppfull

sårad

okunnig/ovetande

tyngd

imponerad

likgiltig

förblindad

ursinnig

osäker

inspirerad

bortkommen/osäker

isolerad

avundsjuk

skakis

glad/glättig

skärrad

utelämnad

ensam

låg

vansinnig

melankolisk

eländig

illamående

nervös

stött/förnärmad/förolämpad

grinig/sur

våldsam/ursinnig

överväldigad

pinad/plågad

panikslagen

förföljd/trakasserad

vettskrämd/förstenad/lamslagen av skräck

tillfredsställd

pressad

stolt

förkastad

befriad

motvillig/obenägen/ovillig

ångerfull

rastlös

ledsen

skrämd

skärrad/på helspänn

dum

sorgsen/bedrövad

ondskefull/illvillig/elak

öm

spänd

omintetgjord

fångad

upprörd/orolig/bekymrad

olustig/illa till mods

instabil

uppbragt/upprörd/bringad ur fattningen

sårbar

varsam/försiktig/vaksam

uttröttad/missmodig/kraftlös/tam

längtansfull/längtande/trånande

orolig/ängslig/bekymrad”

Förteckningen är anpassad av Levant från Men and Feelings – Understanding the Male Experience” eller “Män och känslor- att förstå mannens upplevelse” av David J Kundtz

Se vidare Pojkar fick inte lära sig vissa känslomässiga förmågor; förmågan att vara empatiskt anpassad efter andras känslotillstånd, förmågan att komma i kontakt med och bli medveten om sina egna känslor, förmågan att uppleva sina egna känslor intensivt och förmågan att uttrycka sina känslor verbalt eller genom ansiktsuttryck och på andra ickeverbala sätt…

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

!!! Det var på tiden!? ;(

Risken med att göra sig hård: att bli bedövad för smärta …

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”

 

Letting the ones you live with down…

December 28, 2016 § Leave a comment

felitti-ace-dvd-3-min-preview-screenshot

om Vincent Felitti och drogmissbruk.

“Kan du inte säga: ‘När du säger så där blir jag ledsen!'”

Kan han alls sätta sig in i att den andra parten blir ledsen? Skiter han i det? Eller tycker han att hon gett honom anledning? Tror han att han själv är fullkomlig (“den som kaste första stenen”)? Ja, skulle han vilja höra samma saker om sig själv? Hur skulle han reagera? Gäller inte den gyllene regeln här?

Den där gyllene regeln blir “stelbent.” För att han inte vill bli störd (något hon bara ska förstå ordlöst och genom tankeläsning), så tror han att hon inte vill bli störd och så går båda och väntar på båda och så går en hel dag av väntan på varandra! Tar hon initiativ till något så “ska hon bestämma”! Saker blir så komplicerade! 😦

Till slut tror hon att hon förstår varför de inte kunnat dela resväska: när de varit utomlands har de måst släpa all packning från bilen till hotellrummet varenda dag, för han vill inte dela resväska med henne med det nödvändigaste (toalettsaker och nödvändiga ombyten).

Precis som missbrukaren av alkohol smyger med flaskorna, så smyger han med cigaretterna: han har flera cigarettpaket i sin resväska, men detta vill han inte visa henne!

Att han äventyrar hälsan, är det bara hans angelägenhet? Sviker han inte deras förhållande/relation? Vem ska ta hand om honom när han blir sjuk? För jo, cigaretterna ÄR redan på väg att förstöra hans lungor! Det konstaterades att han har begynnande emfysem för snart 2 år sen.

Hans f.d. andra fru var också missbrukare, av alkohol – men också av cigaretter. Alkoholen har hon övergivit, men tydligen inte cigaretterna. Han märkte inte att hans fru drack.

Vincent Felitti skriver om ursprunget till missbruk:

“My intent is to challenge the usual concept of addiction with new evidence from a population-based clinical study of over 17,000 adult, middle-class Americans. The usual concept of addiction essentially states that the compulsive use of ‘addictive’ substances is in some way caused by properties intrinsic to their molecular structure.

This view confuses mechanism with cause. Because any accepted explanation of addiction has social, medical, therapeutic, and legal implications, the way one understands addiction is important. Confusing mechanism with basic cause quickly leads one down a path that is misleading. Here, new data is presented to stimulate rethinking the basis of addiction./…/

Smoking: Smoking tobacco has come under heavy opposition in the United States, particularly in southern California where the ACE Study was carried out. Whereas at one time most men and many women smoked, only a minority does so now; it is illegal to smoke in office buildings, public transportation, restaurants, bars, and in most areas of hotels. When we studied current smokers, we found that smoking had a strong, graded relationship to adverse childhood experiences./…/

 When we match the prevalence of adult chronic bronchitis and emphysema against ACEs, we again see a strong dose-response relationship. We thereby proceed from the relationship of adverse childhood experiences to a health-risk behavior to their relationship with an organic disease. In other words, Figure 2 illustrates the conversion of emotional stressors into an organic disease, through the intermediary mechanism of an emotionally beneficial (although medically unsafe) behavior./…/

 Alcoholism: One’s own alcoholism is not easily or comfortably acknowledged; therefore, when we asked our Study cohort if they had ever considered themselves to be alcoholic, we felt that Yes answers probably understated the truth, making the effect even stronger than is shown. The relationship of self-acknowledged alcoholism to adverse childhood experiences is depicted in Figure 3. Here we see that more than a 500% increase in adult alcoholism is related in a strong, graded manner to adverse childhood experiences.1./…/

Discussion: Although awareness of the hazards of smoking is now near universal, and has caused a significant reduction in smoking, in recent years the prevalence of smoking has remained largely unchanged. In fact, the association between ACE Score and smoking is stronger in age cohorts born after the Surgeon General’s Report on Smoking. Do current smokers now represent a core of individuals who have a more profound need for the psychoactive benefits of nicotine than those who have given up smoking? Our clinical experience12 and data from the ACE Study suggest this as a likely possibility. Certainly, there is good evidence of the psychoactive benefits of nicotine for moderating anger, anxiety, and hunger.9″

Han kan gott ha skuldkänslor för varje cigarett han tar. Han sviker den han lever med, som inte har ett enda dugg med den misshandel han fick utstå som barn att göra.

Vadå, ta ansvar för sig och sitt? Han har inte gjort nånting för att ta itu med sig eller sitt, så vitt hon vet! Han kan ha goda skäl till det? 😦

Det finns ord för det du känner. Lär dem – och använd dem…

August 11, 2016 § 7 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

I kapitlet “Det finns ord för det du känner. Lär dem – och använd dem” kan man läsa på s 78-79

“Det är svårt att veta vad du känner om du inte kan namnge [dvs i ord uttrycka] det du känner – om du inte kan hitta eller uttala de ord som fångar och uttrycker den känsla som ger sig till känna som en psykologisk signal [i kroppen, dvs en kroppsförnimmelse, mer eller mindre stark; kan yttra sig i rygg- eller huvudont bl.a.].

Att namnge en känsla hjälper till att klargöra denna. Ju fler ord för känslor desto bättre kommer du att vara på att identifiera och verbalisera dina känslor – att ge uttryck för dem istället för att stänga dem inne [i depression eller agera ut dem i utbrott eller t.o.m. våld]

Här är några ord med vilka du kan börja skapa ditt egna ordförråd:

övergiven

road

arg

irriterad

ängslig

orolig

skamsen

generad/blyg

bitter

lycklig

deppig/melankolisk

uttråkad

tyngd

lugn

kapabel/kunnig

lurad

glad

barnslig

stridslysten

förvirrad

föraktfull/hånfull

tävlingslysten

ångerfull

förkrossad

omintetgjord

förtjust

åtråvärd

förtvivlad/desperat

förminskad

missnöjd

utom sig

störd/upprörd

ivrig

extatisk

retlig/otålig

tom

förhäxad/förtrollad

avundsjuk

förbittrad/förargad

upphetsad/uppjagad

utmattad

sprudlande/översvallande

rädd

utled

förvirrad/nervös

dum/löjlig

övergiven

förskräckt

frustrerad

rasande

glad

dyster

bedrövad

skyldig

lycklig

hjälplös

lidande av hemlängtan

hoppfull

sårad

okunnig/ovetande

tyngd

imponerad

likgiltig

förblindad

ursinnig

osäker

inspirerad

bortkommen/osäker

isolerad

avundsjuk

skakis

glad/glättig

skärrad

utelämnad

ensam

låg

vansinnig

melankolisk

eländig

illamående

nervös

stött/förnärmad/förolämpad

grinig/sur

våldsam/ursinnig

överväldigad

pinad/plågad

panikslagen

förföljd/trakasserad

vettskrämd/förstenad/lamslagen av skräck

tillfredsställd

pressad

stolt

förkastad

befriad

motvillig/obenägen/ovillig

ångerfull

rastlös

ledsen

skrämd

skärrad/på helspänn

dum

sorgsen/bedrövad

ondskefull/illvillig/elak

öm

spänd

omintetgjord

fångad

upprörd/orolig/bekymrad

olustig/illa till mods

instabil

uppbragt/upprörd/bringad ur fattningen

sårbar

varsam/försiktig/vaksam

uttröttad/missmodig/kraftlös/tam

längtansfull/längtande/trånande

orolig/ängslig/bekymrad”

Förteckningen är anpassad av Levant från Men and Feelings – Understanding the Male Experience” eller “Män och känslor- att förstå mannens upplevelse” av David J Kundtz

11 aug 2016

Se vidare “How to Crack the Code of Men’s Feelings – Research explores the ‘double bind’ that leads to repression” eller “Hur man kan knäcka koden gällande mäns känslor – forskning utforskar den ‘dubbelbindning’ som leder till bortträngning”, artikel skriven 2014. Intressant!

Video tagen härifrån.

Män och depression – förakt för svaghet…

July 3, 2016 § 11 Comments

Arja Lehti

Om forskning av Arja Lehti angående depressionens uttryck i män och kvinnor, “Depression och kön”:

“Forskarna har sett skillnad mellan kvinnors och mäns tolkning av den egna depressionen – kvinnor tar ofta skulden själva medan män lägger skulden utanför sig själva.

Arja Lehti, forskare i folkhälsa, Umeå universitet, menar att jakten på det perfekta livet och kravet på perfektionism kan leda till fler depressioner, kanske speciellt bland kvinnor. Ju bättre vi får det, desto mer depressioner får vi, konstaterar Arja Lehti.”

Här (på iTunes) kan man förhoppningsvis hitta föreläsning av Lehti om just detta.

En aktuell ögonblicksbild:

Hon (B) föreslog att de skulle promenera från motellet till matställe för kvällsmat när de var på semester i USA nu nyligen. Han (A) blev jättearg och påstod att hon ska bestämma och kontrollera allt. Till saken hör att hon vid detta tillfälle brutit benet 6 veckor innan, men trots detta var i stånd att föreslå en promenad! Dvs en sån promenad var knappast väldigt ansträngande.

En ganska onödig och “orimlig” reaktion!? Om man grävde lite så kanske det var en rimlig reaktion, men detta “grävande” har inte skett hittills. Och skapade bara ledsnad och gjorde det svårare att ha det kul och njuta av att vara på semester.

Fundering: han bara påstår att hon bestämmer allt utan att initiera att de sätter sig ner (helst innan resa, om de är möjligt) och pratar om hur de ska ha det med både det ena och det andra, lugnt och sansat och som vuxna. Hon skulle kunna initiera detta, visst, men har hittills inte lyckosamt kunna göra något sånt utan att han blir arg och börjar försvara sig.

Han behandlar henne inte som en vuxen som det går att prata med. Beter hon sig inte som en som det går att prata med?

Under vistelsen i USA hann hon fundera och började undra på allvar om han har en depression och om det är denna han självmedicinerat med sitt rökande?

Hon började googla på detta och fann följande: “Mäns depressioner”, “Vården missar deprimerade män”, “Kön och depressioner” samt “The Gotland Male Depression Scale: a validity study in patients with alcohol use disorder.”

Johan Ydrén skriver i “Mäns depressioner” (länk ovan):

“Jag är inte så förtjust i att etikettera något med manligt och kvinnligt. De flesta av oss är på en skala manliga i vissa sammanhang och kvinnliga i andra.

Det betyder att det som beskrivs som en manlig depression kan förekomma hos kvinnor också utan att det är förvånande och många män blir deprimerade med traditionella symptom.”

Jo, låter som om hans mamma var det undantag som bekräftar regeln: han har berättat att han (och hans syskon) fixade frukost själva innan de gick till skolan, medan deras mamma fortfarande låg. Detta har gjort att B redan tidigare funderat om hans mamma hade en depression.

Hon verkar ha uppvisat de “manliga” symtomen på depression: aggression och utbrott och anklagelser och väldigt lite av självreflektion.

“Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ‘en bra karl reder sig själv’. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.”

Och detta stämmer. Han kan dock själv erkänna att han inte är “typisk amerikan,” dvs tuff eller “outgoing”. Han är snarare väldigt osäker och har överraskat B med att undvika att fråga om hjälp med att hitta saker i affärer här i det nya landet, som om han tror att han måste kunna och veta även sånt som det inte enlgit henne finns någon anledning att skämmas för att man inte kan eller vet. Det är ju trots allt ett annat land! Hon är inte rädd för att fråga eller inte kunna. Har blivit säkrare med åren!

“Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen.”

Ja, är det detta hon blir utsatt för?

“Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.”

Mycket av detta stämmer också in, men i hans fall så handlar missbruket om rökning! Hans sätt att självmedicinera och trots att doktor sagt att hans rökande är på väg att orsaka KOL, med allt vad det innebär, så röker han fortfarande och blir jättearg och desperat om han inte får sin cigg när de, som nu, suttit på ett plan i 8 timmar och mer!

Och KOL i sig kan innebära depression! Dvs depressionen späds på – liksom kanske självanklagelserna? Och vad måste B DÅ stå ut med i framtiden? 😦

“När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.”

Ja, han har haft värk i kroppen och varit hos doktorn för det. Ingen har dock ännu kopplat detta med depression och följaktligen föreslagit behandling mot denna. Kanske skulle som sagt denna diagnos kunna ställas och behandling sättas in och dylik är kanske nödvändig för att han ska inse vikten av att sluta röka och vilja värna om sin hälsa inte bara så, utan också på andra sätt.

“Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k. manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation [stämmer!]

  • Våldsamt beteende [blir jättearg och hackar och blir irriterad på andra, inte minst B, det är fel på ‘allt och alla,’ deras sociala liv tenderar att bli alltmer begränsat p.g.a detta. Hon går balansgång och detta är knappast något som gör henne avslappnad eller social och hon är redan en aning ‘blyg’ och ingen som har ett stort social nät, så alla de sociala kontakter de har är värda att vårda]
  • Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken [stämmer inte riktigt…]
  • Missbruk av alkohol och andra droger [stämmer! I hans fall verkar rökandet vara helt omöjligt att sluta med, trots att de visat sig ha skadat hans lungor redan! 😦 ]
  • Att man begraver sig i arbete och karriär [stämmer inte här]
  • Kraftigt ökad sexdrift [stämmer kanske?]

Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.”

Ja, de har orsakat mycken ledsnad och en massa konflikter, som hade kunnat vara onödiga? Och också skadat för honom själv, därför att de i olika grad förstört och förstör relationer. Relationer som skulle kunnat motverka depressionen! Dvs en ond cirkel har uppstått! På flera sätt: han fortsätter röka och riskerar utveckla sjukdom som i sig kan orsaka depression.

Om man inte kan hävda sig sunt så reagerar man antingen med kvinnlig depression (riktar det inåt) eller aggression (riktar det utåt: det är andra det är fel på, saker och förhållanden det är fel på. Vilket stämmer här: belysning är dåli, en liten lägenhet känns som ett fängelse osv osv osv. Allt utan att A försöker åtgärda det hela!)

Hon funderar nu på att söka hjälp, så hon kan hantera det hela och så hon inte går under!

Inconsistency…

April 8, 2012 § 8 Comments

How is it with those quite moralizing saying that you should support yourself and not live – on the state? How many of those are really, and genuinely, supporting themselves? How many of those have been and still are living on for instance a spouse I started to wonder on a walk in the woods today?

Physical exercise makes you start to ponder over things, be creative and solve problems – also.

How is it actually? Are people supporting themselves their whole lives? Can they? Are they capable? Despite all kinds of conditions, circumstances and life events?

And how many are actually wanting to live on somebody else? It’s okay if it’s a spouse even a whole life, but not if it should be “on the state” or on welfare? Not even if it was for a short time? Not even if that person didn’t have anyone that could support her or him, doesn’t even have a spouse to live on?

And this talk about “freedom”? Do those “swearing allegiance” to freedom really allow other the people the freedom they are talking so loudly about and praising? Are they really allowing other people (for instance those standing closest) the freedom to think for themselves and believe what they believe in?

Are the people that are talking far and wide about freedom really as broad-minded or “liberal” as they directly or indirectly are asking other people to be?

What would actual freedom be?

And what about respect? True, genuine? To listen and be listened to?

Only certain people are worth it? Preferably those with a position in the society? And only certain women?

More envy to the people says the Swedish blogger Unni Drugge….

October 22, 2011 § 1 Comment

Unni Drugge writes (search for “Unni Drugge: Mer avund åt folket” if you want to go to the source for my amateur translation below):

“I wanted to write about enviousness, a notion that has often and readily been used as an argument against criticism.

‘They are just jealous’

the criticized and his/her promoter use to exclaim.

The alleged envy is usually about looks, wealth, status, exposure and power. When the criticism is dismissed as low envy it becomes dethroned and you can’t question the one that has been allotted unreasonable favors anymore.

The envy is seldom put together with the notion justice. Shouldn’t every folksy revolt embrace some form of envy: why shall this special social class or group be rolling in abundance? Have they really deserved it?

It is when the ground for certain individuals and groups advancement and privileges feel wrong that envy is in fact a badly needed fuel for change. When looks, inherited titles, threats, cheating and ass-kissing is lying behind success the envy grows from a moral conviction, from a deeply hidden sense of justice.

Still, it’s amazingly few that give words to this need for justice. People may be jealous at the neighbor’s home, car, wages account etc, but on the whole people seem to be satisfied with this [is it really so???].

Enough people are subserviently and generously gaping at the Royal Family and willingly contributing to the enormous media industry around the same.

The easily amused crowd (what that consists of?) is sitting in front of poor entertainment programs on TV and kindly smiling at silly jokes. They admire new-rich celebrities showing their tasteless homes, which they have been able to get exactly because of the crowd’s admiration.

Yes, people are rather tolerant than envious towards certain groups’ unique positions [but not at others as you will see below in comments made on this blogposting]. In this something beautiful of course lies – tolerance and generosity is of course nice human qualities – but there’s also a depressing aspect with the compliant crowd. It isn’t enough jealous [or rebellious]!

Harboring enviousness namely means that you consider YOURSELF worth the advantages the object for the enviousness enjoy. Thus lack of enviousness doesn’t only mean that you are generous. It can also be about feelings of inferiority. And what joy or usefulness do we have from such feelings? What the privileged class/layer is gaining from this is of course clear, but how does the democratic development benefit from this?”

Yes, people are kept from rebelling? Are being controlled in fact? Not allowed the freedom to think, react, feel, question (as if they were reasonable, intelligent persons)? See below about positive thinking. And what is genuine, rightful, voluntary generosity? Not directed by anybody, neither by other individuals (on whatever power position) nor the society?

The commentator mulan says:

“We are about to get a divided class-society again where we shall find ourselves in realizations that we have done the wrong choices in life (not that we were born into the wrong class, as earlier).

For example, some stupid idiots were stupid enough to get educations [or no educations!?] that don’t give them dough/money or status. They just have to sit there in their ‘looser-class’ and silently accept how the ones that ‘made the right choices’ are succeeding! This is how today’s mentality feels and is briskly mirrored in media.

Envy is that you have failed in the ‘freedom-to-choose-fucking-society’ [so you have only yourself to blame!].

However, working in artistic occupations is more complicated than that.

The average Swede and the powers-that-be can be jealous at how ‘fun’ we have and how ‘free’ we are, but we have to accept that we are nothing worth seen to being paid (we are often seen as consumers/waste [not nourishing, compared to certain other groups that are really doing something really worthy for the world, who should be very well paid!? If you speak up about this people are looking at you horrified]).

We artists are not allowed to feel envy over other people’s wages or safety because we have after all made our own wonderful free choices [blame yourself].

I’m not jealous, but I demand a waking-up and a revaluation for the art [handicraft etc] in the society, i.e. for JUSTICE.”

And Anja continues with:

”I’ve always got upset over the weak argumentation from the ‘burghers’ [dismissing criticism and people questioning states of affairs]: ‘They are just jealous!’ ‘The Swedish jantelaw’ etc when people are questioning their privileges. It’s an enormous fucking projection!

[parenthetically: but the jantelaw isn’t even ‘Swedish’ really!? It was actually the Dane Aksel Sandemose who coined it less than hundred years ago, and it’s not only applicable to the Scandinavian countries, see the Tall poppy syndrome and the Crab mentality].

Are there more jealous people than the burghers?

They are so sickly constituted that they are jealous at people who have it WORSE than they have.

That people get a social allowance they can live on – without not even having to get up in the morning [horrible! Yes, who is jealous at who?]!

Just GETTING from the society. That thought drives them crazy.

That people who are ill should get time, money and space to try getting healthy. That the sick person should get a breathing-space by the society, just getting – with giving nothing in return. That awakes enviousness!

I have even heard burghers talking enviously about people who are in psychiatric wards: ‘What a luxury laying there and not being forced to do anything, getting the food served and being looked for.’

From this you can draw two conclusions:

Burghers are seriously disturbed people or the burgher-life is much harder than we could have imagined.

I know what I believe!”

When you don’t have better arguments or facts to defend differences in conditions and treatments for certain individuals or groups (criticism probably on good grounds as there are no better arguments) you have to resort to using “attributions” like “envy!”?

How were we raised early in life when it came to envy I start to wonder? Envy between silblings for instance (where the child felt envy on maybe quite rightful grounds. How did the unfair treatment feel in the small child we once were, and what happened with those feelings)?

And how were feelings like anger, sadness, fury etc handled on the whole? How does all this affect our adult life? We are either asking nothing or too much? The (rare) individuals who were treated fairly as kids don’t ask too much OR too little?

Also came to think about the Master Suppression Techniques the Norwegian woman Berit Ås coined? Used for silencing the one (usually) under in power.

Is this freedom; not being allowed to question or feel, to think, react etc?

We are entitled to our feelings, all feelings. But we aren’t allowed to act upon them to harm another person.

Not allowing is about trying to control the other person? And can be about emotional abuse.

Are we also respecting the struggles of the privileged more than those of the under privileged?

The American therapist Jean Jenson has said interesting things about this.

Dictatorship can have different guises? Some more obvious than others? And some feelings are more easily played on? Rightful criticism and questioning be dismissed? And in such circumstances noone feels well?

Addition October 23: Came to think about Barbara Ehrenreich’s book “Bright-Sided: How Positive Thinking Is Undermining America”, another “decree” of how to think or not to think. And now I also start to wonder about what kind of freedom that is?

Societal rules, yet not always loudly outspoken, that you shall be positive and shall not be envious, what’s that about? Can’t this be some kind of dictatorship and the opposite of freedom? And “toe the poeple to the line”?

Yes, it’s a fine trait to be generous (and maybe even positive), but…

PS. The group in the video, The Deportees, talks in an interview about that…

“It’s like we are all living on [isolated] islands nowadays. There is no space for community. The individualism is like a deadlock/blind alley. There is a lack of [common – AND individual?] dreams, big dreams, to believe in dreams.”

One of the members felt very bad for a long time, and what he experienced influenced their last CD.

I can’t help but reflect as follows: isn’t it strange that people in the richest countries in the world are consuming antidepressants to horrifying high degrees. Shouldn’t you start to wonder about this? If people are really given the freedom shouldn’t they feel better? Or do they really have the freedom? Are they told, more or less outspoken, what to think and feel and how to react, and how not to feel think or react? If people really were respected wouldn’t they feel better? So how about the so called “freedom”? Has “somebody” defined it for everybody in a similar manner as we, the people, are told (“implicitly”) to be positive and not envious?

Here is the group’s homesite.

And we are jealous at our peers, but not at those with much more resources than we have!? What kind of psychological phenomenon is that?

Weren’t we also taught early to share? The Dutch therapist Ingeborg Bosch points out that this demand early in life probably makes us less willing to share as adults, or how she puts it (and this demand also implies that the child isn’t willing to share; you have to teach it!? And the adult teaching the child this, is she or he willing to share with her/his peers in turn? Doesn’t the child notice this, if not consciously so unconsciously?).

Isn’t it something contradictory here? Generousity is a fine trait, but what about “sharing”? Or rather contributing to the “common good”? And of course you can discuss what the common good is too?

What Drugge wrote really awoke lots of thoughts.

Search Results

You are currently viewing the search results for Bly.