Den häpnadsväckande kraften i frågor …

May 2, 2018 § 2 Comments


Gottmans tipsade om artikeln “The Surprising Power of Questions” eller “Den häpnadsväckande kraften i frågor”:

“Mycket av en företagsledares arbetsdag tillbringas med att be om information – begära statusuppdateringar från teamledare, till exempel, eller att förhöra en motpart i en spänd förhandling. Dock, till skillnad från professionella, som tvistande parter, journalister och doktorer, som lärts hur de ska ställa frågor som en viktig del av sin träning, tänker få företagsledare på frågande som en förmåga som kan finslipas – eller funderar på hur deras egna svar på frågor kan göra konversationer mer produktiva. 

Det är en förlorad möjlighet. Frågande är ett unikt kraftfullt redskap för att öppna upp värderingar i organisationer: det stimulerar lärande och utbyte av idéer, det driver på nyskapande och prestationsförbättringar, det bygger goda förhållanden och tillit mellan teammedlemmar. Och det kan lindra företagsrisk genom att blotta oförutsedda fallgropar och risker. 

För en del är frågande lätt. Deras naturliga nyfikenhet, känslomässiga intelligens och förmåga att läsa människor lägger den ideala frågan på tungan. Men de flesta av oss frågar inte tillräckligt med frågor, inte heller lägger vi fram våra frågor på ett optimalt sätt. 

De goda nyheterna är att genom att fråga frågor, förbättrar vi naturligt vår känslomässiga intelligens, vilken in sin tur gör oss till bättre frågare – en virtuos cykel. I den här artikeln visar vi på insikter från beteendevetenskaplig forskning för att undersöka hur sättet vi lägger fram frågor och väljer att svara våra motparter kan påverka resultatet av konversationer. 

Vi erbjuder vägledning för att välja den bästa sortens, tonen, ordningsföljd och utformning av frågor och för att bestämma vad och hur mycket information vi ska dela för att skörda nyttan från våra interaktioner, inte bara för oss själva utan för våra organisationer. 

Fråga inte, få inte.

‘Var en god lyssnare,’ rådde Dale Carnegie i sin klassiker från 1936 ‘Hur du vinner vänner och påverkar människor. 

Ska fortsätta översätta senare. Detta var intressant.

“Ask questions the other person will enjoy answering.” More than 80 years later, most people still fail to heed Carnegie’s sage advice. When one of us (Alison) began studying conversations at Harvard Business School several years ago, she quickly arrived at a foundational insight: People don’t ask enough questions. In fact, among the most common complaints people make after having a conversation, such as an interview, a first date, or a work meeting, is “I wish [s/he] had asked me more questions” and “I can’t believe [s/he] didn’t ask me any questions.”

Why do so many of us hold back? There are many reasons. People may be egocentric—eager to impress others with their own thoughts, stories, and ideas (and not even think to ask questions). Perhaps they are apathetic—they don’t care enough to ask, or they anticipate being bored by the answers they’d hear. They may be overconfident in their own knowledge and think they already know the answers (which sometimes they do, but usually not). Or perhaps they worry that they’ll ask the wrong question and be viewed as rude or incompetent. But the biggest inhibitor, in our opinion, is that most people just don’t understand how beneficial good questioning can be. If they did, they would end far fewer sentences with a period—and more with a question mark.

Dating back to the 1970s, research suggests that people have conversations to accomplish some combination of two major goals: information exchange (learning) and impression management (liking). Recent research shows that asking questions achieves both. Alison and Harvard colleagues Karen Huang, Michael Yeomans, Julia Minson, and Francesca Gino scrutinized thousands of natural conversations among participants who were getting to know each other, either in online chats or on in-person speed dates. The researchers told some people to ask many questions (at least nine in 15 minutes) and others to ask very few (no more than four in 15 minutes). In the online chats, the people who were randomly assigned to ask many questions were better liked by their conversation partners and learned more about their partners’ interests. For example, when quizzed about their partners’ preferences for activities such as reading, cooking, and exercising, high question askers were more likely to be able to guess correctly. Among the speed daters, people were more willing to go on a second date with partners who asked more questions. In fact, asking just one more question on each date meant that participants persuaded one additional person (over the course of 20 dates) to go out with them again.

Asking a lot of questions unlocks learning and improves interpersonal bonding.

Questions are such powerful tools that they can be beneficial—perhaps particularly so—in circumstances when question asking goes against social norms. For instance, prevailing norms tell us that job candidates are expected to answer questions during interviews. But research by Dan Cable, at the London Business School, and Virginia Kay, at the University of North Carolina, suggests that most people excessively self-promote during job interviews. And when interviewees focus on selling themselves, they are likely to forget to ask questions—about the interviewer, the organization, the work—that would make the interviewer feel more engaged and more apt to view the candidate favorably and could help the candidate predict whether the job would provide satisfying work. For job candidates, asking questions such as “What am I not asking you that I should?” can signal competence, build rapport, and unlock key pieces of information about the position.

Most people don’t grasp that asking a lot of questions unlocks learning and improves interpersonal bonding. In Alison’s studies, for example, though people could accurately recall how many questions had been asked in their conversations, they didn’t intuit the link between questions and liking. Across four studies, in which participants were engaged in conversations themselves or read transcripts of others’ conversations, people tended not to realize that question asking would influence—or had influenced—the level of amity between the conversationalists.

The New Socratic Method
The first step in becoming a better questioner is simply to ask more questions. Of course, the sheer number of questions is not the only factor that influences the quality of a conversation: The type, tone, sequence, and framing also matter.

In our teaching at Harvard Business School, we run an exercise in which we instruct pairs of students to have a conversation. Some students are told to ask as few questions as possible, and some are instructed to ask as many as possible. Among the low-low pairs (both students ask a minimum of questions), participants generally report that the experience is a bit like children engaging in parallel play: They exchange statements but struggle to initiate an interactive, enjoyable, or productive dialogue. The high-high pairs find that too many questions can also create a stilted dynamic. However, the high-low pairs’ experiences are mixed. Sometimes the question asker learns a lot about her partner, the answerer feels heard, and both come away feeling profoundly closer. Other times, one of the participants may feel uncomfortable in his role or unsure about how much to share, and the conversation can feel like an interrogation.”



Att sätta ord på dina känslor och fråga förutsättningslösa frågor. Om du frågar frågor som bara kräver ett ja- eller nej-svar så förstör du konversationer innan de har en chans att börja …

April 26, 2018 § 1 Comment


“Putting Your Feelings Into Words and Asking Open-Ended Questions”:

“As we all know, emotions are devious creatures. They elude our understanding for a vast number of reasons, among which are the inescapable facts of daily life. Unfortunately, with so much focus being invested in the small crises and stressors that arise in our jobs and daily activities, it is difficult to find a moment to truly connect with what we are feeling.

As a result, our emotional lives often spiral out of our control, and internal pressures build up. At a certain point we explode, and this affects our relationships with those we are closest to – potentially harming our bonds with those we care about the most.

If we cannot identify our own emotions, how are we supposed to understand them or process them? If we cannot understand and process them, how can we communicate about them with others? How can we expect our partners to be a source of comfort and support?

These are problems we all struggle with! If you feel frustrated in your inability to have intimate conversations about your deepest feelings with your partner, you are not alone. Right now you’re probably thinking that “misery loves company” isn’t particularly helpful. But that’s not our message. Our message is that we can help.

As exhausting and frustrating as all of this is, Dr. Gottman encourages us not to feel too overwhelmed. He and his wife, Dr. Julie Schwartz Gottman, have designed an incredible approach to help us achieve focus and explore our feelings, ultimately gaining the skills we need to discuss them with our partners.

In What Makes Love Last, Dr. Gottman describes some incredibly effective and largely unknown techniques for identifying our emotions. Identified by renowned scientists, including a number of research psychologists, there are certain physiological signs that can help us to understand what we are feeling. This week, we are excited to offer you a few tips that you can use in your own home to build intimacy with your loved ones. We wouldn’t want to reveal all of Dr. Gottman’s secrets, but here’s a teaser!

Ask open-ended questions

If you ask questions that require only a yes or no answer, you are destroying conversations before they even have a chance to begin. You are accidentally slamming the door that you are trying to open. This door is unfortunately labeled “Intimacy.” Instead of “Did you watch that movie?” ask, “What was your favorite part?” Instead of “Are you upset?” ask, “You seem upset – what’s going on?”

Stop and breathe

If you are bothered by your inability to label your emotions, stop and meditate for a moment. Clear your mind. Search for a word. When a word comes to mind and your body relaxes, you have hit the spot. Here are a few examples you can use in this activity. Remember, these are just a starting point!

Positive Emotions

  • Amused
  • Appreciated
  • Lucky
  • Satisfied
  • Silly
  • Turned On
  • Joyful
  • Safe
  • Proud
  • Powerful
  • Playful
  • Fascinated

Negative Emotions

  • Alienated
  • Tense
  • Misunderstood
  • Powerless
  • Ignored
  • Inferior
  • Criticized
  • Ashamed
  • Betrayed
  • Numb
  • Unsafe

We share a few more skills for building intimacy with you in our following blog post, What Makes Love Last: Expressing Compassion and Empathy. This post will show you the fundamentals of deepening connection in your conversations and expressing compassion and sympathy.”

Tala sanning om bullshit. Var hövlig – Jag kan inte heller komma på en enda gång under det gångna året när jag frågade någon om en sak och personen svarade ‘Jag vet faktiskt inte särskilt mycket om vad som händer där, berätta.’ Vi bryr oss inte ens om att vara nyfikna längre därför att nånstans så har nån på ‘vår sida’ en åsikt. I en passa-in-kultur – hemma, på jobbet eller i det större samhället – ses nyfikenhet som en svaghet. Och att fråga frågor likställs med motsättning snarare än att värdesättas som lärande …

April 2, 2018 § 4 Comments


Kapitel 5 “Speak Truth to Bullshit. Be civil” eller “Tala sanning om bullshit. Var hövlig” ur boken “Braving the Wilderness – the Quest for True Belonging” eller “Att trotsa vildmarken – sökandet efter verklig samhörighet” av Brené Brown s 89-92:

“‘Den som ljuger och den som talar sanning spelar på motsatta planhalvor, så att säga, i samma spel. Var och en svarar på fakta som han/hon förstår dem, fastän svaret från den ena leds av auktoriteten hos sanningen, medan svaret från den andra trotsar denna auktoritet och vägrar att möta dess krav.

Bullshittraren nonchalerar dessa krav helt och hållet. Han förkastar inte auktoriteten hos sanningen, som den som ljuger gör, och motsätter sig den. Han tar ingen hänsyn till den alls. I kraft av detta är bullshit en större fiende till sanningen än lögner är.’ – Harry G. Frankfurt

[‘On Bullshit,’ här finns hela den lilla boken, tror jag, i pdf-form]


Jag älskar idén att tala sanning om bullshit och tror på hövlighet – jag tror bara att det är verkligt svårt att kombinera de två. I detta kapitel kommer vi att kasta oss över vad som driver bullshit, vilken form det ofta tar och hur vi kan förbli civiliserade när vi står upp till knäna i det.



Jag fångades av tre poänger som Frankfurt gör i sin bok och hur dessa poänger precis reflekterar det jag funnit hos forskningsdeltagare, när jag talade med dem om hur de brottas med att behålla sin äkthet och integritet när de är engagerade i debatter och diskussioner drivna av känslor, snarare än delad förståelse av fakta.

Den första insikten är skillnaden mellan att ljuga och att prata bullshit, som är förklarad i citatet som öppnade detta kapitel: det är till hjälp att tänka på ljugande som ett trots mot sanningen och att snacka bullshit som en massavvisning av sanningen.

För det andra, det är nyttigt att medge hur ofta vi förlitar oss på skitsnackande, när vi känner oss tvingade att prata om sånt som vi inte förstår. Frankfurt förklarar hur den vitt spridda övertygelsen, som många av oss delar, angående att kommentera eller ställa upp i diskussion runt varje enskild sak runt globen, leder till ökade nivåer av bullshit

För mig är det vansinnigt att så många av oss känner att vi måste ha faktabaserade åsikter om allt, från det som händer i Sudan och Vietnam till effekterna av klimatförändringarna i Nederländerna och immigrationspolitiken i Kalifornien.”

Och tyvärr ställer vi samma krav på till exempel politiker; att de ska kunna och vara engagerade i allt. Och det som är kanske ännu värre att de ofta tror att de måste ha åsikter om allt (som de flesta av oss andra tror)?

“Jag är skyldig till detta också. Jag kan inte komma på en enda gång förr året när någon frågade mig om en sak och jag inte ställde upp med en åsikt. Även om jag inte visste tillräckligt för att vara insiktsfull eller ens konversationsförmögen [i frågan]; så hyste jag benägenhet att ge mig in i ideologiska debatter baserat på vad jag gissade att de mina tänkte om det hela.

Jag kan inte heller komma på en enda gång under det gångna året när jag frågade någon om en sak och personen svarade ‘Jag vet faktiskt inte särskilt mycket om vad som händer där, berätta.’

Vi bryr oss inte ens om att vara nyfikna längre därför att nånstans så har nån på ‘vår sida’ en åsikt. I en passa-in-kultur – hemma, på jobbet eller i det större samhället – ses nyfikenhet som en svaghet. Och att fråga frågor likställs med motsättning snarare än att värdesättas som lärande

Till sist argumenterar Frankfurt att det nutida spridandet av bullshit också har en djupare källa: för oss att vara skeptiska och att förneka att vi aldrig kan veta sanningen om hur saker verkligen är.

Han argumenterar att vi kan ge upp tron att det finns faktiska sanningar, som kan kännas till, och delat observerbart kunnande, vi ger upp föreställningen om objektiv undersökning. Det är som om vi kollektivt rycker på axlarna och säger ‘Vad än. Det är för svårt att hitta sanningen, så om jag säger att det är sant, så är det tillräckligt bra, räcker det.’

Frankfurts skarpsinniga observation av var detta leder känns profetiskt 2017 [hans bok kom 2005]. Han argumenterar att så snart vi beslutar att det inte tjänar något till att försöka vara sanna mot fakta, så tar vi helt enkelt vår tillflykt till att vara sanna mot oss själva. Detta är för mig födelseplatsen för en av de stora bullshitproblemen i vår tid: ‘du-är-antingen-med-oss-eller-emot-oss’-argumentet.”

Och det här med bullshit är också ett problem på nätet. Där är det än lättare att  massavvisa”  fakta. Samtidigt också lättare att länka till fakta. Och framför allt är det lättare att vara otroligt ohövlig och ociviliserad. 😦 Det där med “tala sanning om skitsnack och vara hövlig” kan vara svårt.

Brown tar upp detta senare i boken, tror jag: jo, “Människor är svår att hata ansikte mot ansikte. Flytta in” i kapitel fyra, som jag hoppat över än så länge.

Se “Donald Trump Is BS, Says Expert in BS” eller “Donald Trump är bullshit [-snackare], säger expert på bullshit” i vilken Harry Frankfurt skriver för knappt två år sen, innan Trump blev vald till president:

“Donald Trump provides a robust example of someone who is, with respect to matters particularly relevant to the exercise of high political authority, neither well-informed nor especially intelligent. Moreover, even apart from these rather egregious cognitive deficiencies, much of what Trump has said during his presidential campaign has been—to put it mildly—quite unconvincing. This goes not only for his sometimes boorishly insulting characterizations of the personalities, behaviors and even the physical features of others, but also for his bizarrely self-congratulatory claims concerning his own capacities, plans and intentions. 

It is generally easy to identify which of Trump’s assertions are, in one way or another, unworthy of belief. What is somewhat more difficult to establish is whether his unmistakably dubious statements are deliberate lies or whether they are just bullshit.

The distinction between lying and bullshitting is fairly clear. The liar asserts something which he himself believes to be false. He deliberately misrepresents what he takes to be the truth. The bullshitter, on the other hand, is not constrained by any consideration of what may or may not be true. In making his assertion, he is indifferent to whether what he is says is true or false. His goal is not to report facts. It is, rather, to shape the beliefs and attitudes of his listeners in a certain way.

When Trump said that he observed thousands of people in Jersey City celebrating the destruction of the twin towers by dancing in the streets, it is clear enough that he was lying. After all, there was a great deal of reliable testimony that no such thing had happened. Also, records of Trump’s earlier statements make it abundantly clear that he lied when he recently said that he knew nothing about David Duke or about the Ku Klux Klan. Further, in discussing U.S. medical costs since Barack Obama became president, Trump said that “we have lousy health-care, where it’s going up 35, 45, 55 percent.”The truth is that, as readily available public records show, medical premiums rose by an average of 5.8% a year since Obama took office, compared to 13.2% in the nine years prior.

However, it is often uncertain whether Trump actually cares about the truth of what he says. This makes it unclear whether his assertion is a lie or merely bullshit. Since a person does not lie unless he makes an assertion that he himself takes to be false, we cannot properly say that he is lying if he actually believes what he says.

For example, on May 5, 2016, Trump tweeted: “The best taco bowls are made in Trump Tower Grill. I love Hispanics!” This could hardly be anything other than bullshit. Does he have any real evidence about where the best tacos are, or was he just making it up? Does he really love Hispanic people? Both assertions come across—at least to me—as little more than hot air.

Consider, also, his pronouncement that millions of illegal immigrants will be deportedwhen he becomes president. This is probably also an instance of bullshit: surely, given the uncertainty of whether he would have both the authority and the means to do so, it’s likely (a) that Trump doesn’t actually have any settled intention to deport those millions and (b) that he doesn’t really care whether or not what he says is true. He most likely made that pronouncement merely in order to create certain expectations and impressions in the minds of his listeners. He wanted people to think of him as a person who would settle upon and carry out intentions like the one he declared to be his.

On the one hand, Trump makes false assertions, which he surely knows, or knows he could easily ascertain, to be false. On the other hand, he makes statements of whose truth he is uncertain—and he is indifferent to the fact that he doesn’t actually regard them as true. In the first case, he is telling a lie. In the second case, it’s bullshit.

Trump freely offers extravagant claims about his own talents and accomplishments. He maintains, for example, that he has the greatest memory in the world. This is farcically unalloyed bullshit. He has also made deceptive claims concerning his business experience. Some of these probably include ingredients both of bullshit and of lies. But his characterization of himself as an extraordinarily successful busi­nessman is, in any event, open to question. Thus, his biographer, Michael d’Antonio, makes the following comment: ‘He tried to run an airline and failed at that. He tried to run casinos and failed four times. That’s not evidence of brilliance when it comes to operating a complex business.’

It is disturbing to find an important political figure who indulges freely both in lies and in bullshit. What is perhaps even more deeply disturbing is to discover an important segment of our population responding to so incorrigibly dishonest a person with such pervasively enthusiastic acceptance.”

Att diskutera triggers öppet tillåter er att skydda varandra från att bli triggade och det skapar en djupare känslomässig förståelse mellan er båda. Ni kanske inte kan undvika triggers helt, men om ni är medvetna om dem, då kan ni kan göra ert bästa för att undvika triggande situationer …

March 15, 2018 § 2 Comments


“Var medveten om vad som triggar dig.

Genom våra liv har vi upplevelser som kan göra oss känsliga för vissa platser, händelser, människor, ljud, ord eller, verkligen, vilken sorts fysisk eller psykisk stimuli som ‘triggar’ oss.

Och när vi blir triggade kan vi bli arga eller upprörda, men ibland kan vi också uppleva ångestattacker eller fight-eller-flight-svar beroende på hur intensiv triggern är.

Triggers kan komma från barndomen, traumatiska upplevelser eller tidigare relationer. Men vi har alla dem, så det är viktigt att förstå och vara känslig för dina och din partners triggers.

Att diskutera triggers öppet tillåter er att skydda varandra från att bli triggade och det skapar en djupare känslomässig förståelse mellan er båda. Ni kanske inte kan undvika triggers helt, men om ni är medvetna om dem, då kan ni kan göra ert bästa för att undvika triggande situationer. 

Ytterligare läsning:

Engelska ursprungstexten:

“Be mindful of emotional triggers

Throughout our lives, we have experiences that can make us sensitive to certain places, events, people, sounds, words, or, really, any sort of physical or psychological stimuli that ‘triggers’ us.

And when we get triggered, we might get angry or upset, but sometimes we can even experience anxiety attacks or the fight-or-flight response depending on how intense the trigger is.

Triggers can come from childhood, traumatic experiences, or previous relationships. But we all have them, so it’s important to understand and be mindful of your triggers and of your partner’s.

Discussing emotional triggers openly allows you to protect one another from being triggered, and it forms a deeper emotional understanding between you both. You might not be able to avoid triggers completely, but if you are aware of them, then you can do your best to avoid triggering situations.

Könslikhetshypotesen – vi är mer lika än olika …

January 25, 2018 § Leave a comment

Vad är det som förenar oss mer än skiljer? Vi är mer lika än olika, psykologiskt sett. Vi borde leva mer jämställt. detta skulle ALLA vinna på, män, kvinnor, barn, samhället, världen!


“The differences model, which argues that males and females
are vastly different psychologically, dominates the
popular media. Here, the author advances a very different
view, the gender similarities hypothesis, which holds that
males and females are similar on most, but not all, psychological
variables. Results from a review of 46 metaanalyses
support the gender similarities hypothesis. Gender
differences can vary substantially in magnitude at
different ages and depend on the context in which measurement
occurs. Overinflated claims of gender differences
carry substantial costs in areas such as the workplace and

The mass media and the general public are captivated
by findings of gender differences. John Gray’s
(1992) Men Are From Mars, Women Are From
Venus, which argued for enormous psychological differences
between women and men, has sold over 30 million
copies and been translated into 40 languages (Gray, 2005).
Deborah Tannen’s (1991) You Just Don’t Understand:
Women and Men in Conversation argued for the different
cultures hypothesis: that men’s and women’s patterns of
speaking are so fundamentally different that men and
women essentially belong to different linguistic communities
or cultures. That book was on the New York Times
bestseller list for nearly four years and has been translated
into 24 languages (AnnOnline, 2005). Both of these works,
and dozens of others like them, have argued for the differences
hypothesis: that males and females are, psychologically,
vastly different. Here, I advance a very different
view—the gender similarities hypothesis (for related statements,
see Epstein, 1988; Hyde, 1985; Hyde & Plant, 1995;
Kimball, 1995).
The Hypothesis
The gender similarities hypothesis holds that males
and females are similar on most, but not all, psychological
variables. That is, men and women, as well as boys and
girls, are more alike than they are different. In terms of
effect sizes, the gender similarities hypothesis states that
most psychological gender differences are in the close-tozero
(d 0.10) or small (0.11 d 0.35) range, a few are
in the moderate range (0.36 d 0.65), and very few are
large (d 0.66 –1.00) or very large (d 1.00).
Although the fascination with psychological gender
differences has been present from the dawn of formalized
psychology around 1879 (Shields, 1975), a few early researchers
highlighted gender similarities. Thorndike
(1914), for example, believed that psychological gender
differences were too small, compared with within-gender
variation, to be important. Leta Stetter Hollingworth (1918)
reviewed available research on gender differences in mental
traits and found little evidence of gender differences.
Another important reviewer of gender research in the early
1900s, Helen Thompson Woolley (1914), lamented the gap
between the data and scientists’ views on the question:
The general discussions of the psychology of sex, whether by
psychologists or by sociologists show such a wide diversity of
points of view that one feels that the truest thing to be said at
present is that scientific evidence plays very little part in producing
convictions. (p. 372)
The Role of Meta-Analysis in
Assessing Psychological
Gender Differences
Reviews of research on psychological gender differences
began with Woolley’s (1914) and Hollingworth’s (1918)
and extended through Maccoby and Jacklin’s (1974) watershed
book The Psychology of Sex Differences, in which
they reviewed more than 2,000 studies of gender differences
in a wide variety of domains, including abilities,
personality, social behavior, and memory. Maccoby and
Jacklin dismissed as unfounded many popular beliefs in
psychological gender differences, including beliefs that
girls are more “social” than boys; that girls are more
suggestible; that girls have lower self-esteem; that girls are
better at rote learning and simple tasks, whereas boys are
better at higher level cognitive processing; and that girls
lack achievement motivation. Maccoby and Jacklin concluded
that gender differences were well established in
only four areas: verbal ability, visual-spatial ability, mathematical
ability, and aggression. Overall, then, they found
much evidence for gender similarities. Secondary reports
of their findings in textbooks and other sources, however,
focused almost exclusively on their conclusions about gender
differences (e.g., Gleitman, 1981; Lefranc¸ois, 1990).

Shortly after this important work appeared, the statistical
method of meta-analysis was developed (e.g., Glass, McGaw,
& Smith, 1981; Hedges & Olkin, 1985; Rosenthal, 1991).
This method revolutionized the study of psychological gender
differences. Meta-analyses quickly appeared on issues such as
gender differences in influenceability (Eagly & Carli, 1981),
abilities (Hyde, 1981; Hyde & Linn, 1988; Linn & Petersen,
1985), and aggression (Eagly & Steffen, 1986; Hyde, 1984,
Meta-analysis is a statistical method for aggregating
research findings across many studies of the same question
(Hedges & Becker, 1986). It is ideal for synthesizing research
on gender differences, an area in which often dozens
or even hundreds of studies of a particular question have
been conducted.
Crucial to meta-analysis is the concept of effect size,
which measures the magnitude of an effect—in this case,
the magnitude of gender difference. In gender meta-analyses,
the measure of effect size typically is d (Cohen,
where MM is the mean score for males, MF is the mean
score for females, and sw is the average within-sex standard
deviation. That is, d measures how far apart the male and
female means are in standardized units. In gender metaanalysis,
the effect sizes computed from all individual
studies are averaged to obtain an overall effect size reflecting
the magnitude of gender differences across all studies.
In the present article, I follow the convention that negative
values of d mean that females scored higher on a dimension,
and positive values of d indicate that males scored
Gender meta-analyses generally proceed in four steps:
(a) The researcher locates all studies on the topic being
reviewed, typically using databases such as PsycINFO and
carefully chosen search terms. (b) Statistics are extracted
from each report, and an effect size is computed for each
study. (c) A weighted average of the effect sizes is computed
(weighting by sample size) to obtain an overall
assessment of the direction and magnitude of the gender
difference when all studies are combined. (d) Homogeneity
analyses are conducted to determine whether the group of
effect sizes is relatively homogeneous. If it is not, then the
studies can be partitioned into theoretically meaningful
groups to determine whether the effect size is larger for
some types of studies and smaller for other types. The
researcher could ask, for example, whether gender differences
are larger for measures of physical aggression compared
with measures of verbal aggression.
The Evidence
To evaluate the gender similarities hypothesis, I collected
the major meta-analyses that have been conducted on psychological
gender differences. They are listed in Table 1,
grouped roughly into six categories: those that assessed
cognitive variables, such as abilities; those that assessed
verbal or nonverbal communication; those that assessed
social or personality variables, such as aggression or leadership;
those that assessed measures of psychological wellbeing,
such as self-esteem; those that assessed motor behaviors,
such as throwing distance; and those that assessed
miscellaneous constructs, such as moral reasoning. I began
with meta-analyses reviewed previously by Hyde and Plant
(1995), Hyde and Frost (1993), and Ashmore (1990). I
updated these lists with more recent meta-analyses and,
where possible, replaced older meta-analyses with more
up-to-date meta-analyses that used larger samples and better
statistical methods.
Hedges and Nowell (1995; see also Feingold, 1988)
have argued that the canonical method of meta-analysis—
which often aggregates data from many small convenience
samples—should be augmented or replaced by data from
large probability samples, at least when that is possible
(e.g., in areas such as ability testing). Test-norming data as
well as data from major national surveys such as the
National Longitudinal Study of Youth provide important
information. Findings from samples such as these are included
in the summary shown in Table 1, where the number
of reports is marked with an asterisk.
Inspection of the effect sizes shown in the rightmost
column of Table 1 reveals strong evidence for the gender
similarities hypothesis. These effect sizes are summarized
in Table 2. Of the 128 effect sizes shown in Table 1, 4 were
unclassifiable because the meta-analysis provided such a
wide range for the estimate. The remaining 124 effect sizes
were classified into the categories noted earlier: close-tozero
(d 0.10), small (0.11 d 0.35), moderate
(0.36 d 0.65), large (d 0.66 –1.00), or very large
(1.00). The striking result is that 30% of the effect sizes
are in the close-to-zero range, and an additional 48% are in
the small range. That is, 78% of gender differences are
 small or close to zero. This result is similar to that of Hyde
and Plant (1995), who found that 60% of effect sizes for
gender differences were in the small or close-to-zero range.
The small magnitude of these effects is even more
striking given that most of the meta-analyses addressed the
classic gender differences questions—that is, areas in
which gender differences were reputed to be reliable, such
as mathematics performance, verbal ability, and aggressive
behavior. For example, despite Tannen’s (1991) assertions,
gender differences in most aspects of communication are
small. Gilligan (1982) has argued that males and females
speak in a different moral “voice,” yet meta-analyses show
that gender differences in moral reasoning and moral orientation
are small (Jaffee & Hyde, 2000).
The Exceptions
As noted earlier, the gender similarities hypothesis does not
assert that males and females are similar in absolutely
every domain. The exceptions—areas in which gender differences
are moderate or large in magnitude—should be
The largest gender differences in Table 1 are in the
domain of motor performance, particularly for measures
such as throwing velocity (d 2.18) and throwing distance
(d 1.98) (Thomas & French, 1985). These differences
are particularly large after puberty, when the gender gap in
muscle mass and bone size widens.
A second area in which large gender differences are
found is some— but not all—measures of sexuality (Oliver
& Hyde, 1993). Gender differences are strikingly large for
incidences of masturbation and for attitudes about sex in a
casual, uncommitted relationship. In contrast, the gender
difference in reported sexual satisfaction is close to zero.
Across several meta-analyses, aggression has repeatedly
shown gender differences that are moderate in magnitude
(Archer, 2004; Eagly & Steffen, 1986; Hyde, 1984,
1986). The gender difference in physical aggression is
particularly reliable and is larger than the gender difference
in verbal aggression. Much publicity has been given to
gender differences in relational aggression, with girls scoring
higher (e.g., Crick & Grotpeter, 1995). According to
the Archer (2004) meta-analysis, indirect or relational aggression
showed an effect size for gender differences of
0.45 when measured by direct observation, but it was
only 0.19 for peer ratings, 0.02 for self-reports, and
0.13 for teacher reports. Therefore, the evidence is ambiguous
regarding the magnitude of the gender difference
in relational aggression.
The Interpretation of Effect Sizes
The interpretation of effect sizes is contested. On one side
of the argument, the classic source is the statistician Cohen
(1969, 1988), who recommended that 0.20 be considered a
small effect, 0.50 be considered medium, and 0.80 be
considered large. It is important to note that he set these
guidelines before the advent of meta-analysis, and they
have been the standards used in statistical power analysis
for decades.
In support of these guidelines are indicators of overlap
between two distributions. For example, Kling, Hyde,
Showers, and Buswell (1999) graphed two distributions
differing on average by an effect size of 0.21, the effect size
they found for gender differences in self-esteem. This
graph is shown in Figure 1. Clearly, this small effect size

reflects distributions that overlap greatly—that is, that
show more similarity than difference. Cohen (1988) developed
a U statistic that quantifies the percentage of nonoverlap
of distributions. For d 0.20, U 15%; that is, 85%
of the areas of the distributions overlap. According to
another Cohen measure of overlap, for d 0.20, 54% of
individuals in Group A exceed the 50th percentile for
Group B.
For another way to consider the interpretation of effect
sizes, d can also be expressed as an equivalent value of the
Pearson correlation, r (Cohen, 1988). For the small effect
size of 0.20, r .10, certainly a small correlation. A d of
0.50 is equivalent to an r of .24, and for d 0.80, r .37.
Rosenthal (1991; Rosenthal & Rubin, 1982) has argued
the other side of the case—namely, that seemingly
small effect sizes can be important and make for impressive
applied effects. As an example, he took a two-group experimental
design in which one group is treated for cancer
and the other group receives a placebo. He used the method
of binomial effect size display (BESD) to illustrate the
consequences. Using this method, for example, an r of .32
between treatment and outcome, accounting for only 10%
of the variance, translates into a survival rate of 34% in the
placebo group and 66% in the treated group. Certainly, the
effect is impressive.
How does this apply to the study of gender differences?
First, in terms of costs of errors in scientific decision
making, psychological gender differences are quite a different
matter from curing cancer. So, interpretation of the
magnitude of effects must be heavily conditioned by the
costs of making Type I and Type II errors for the particular
question under consideration. I look forward to statisticians
developing indicators that take these factors into account.
Second, Rosenthal used the r metric, and when this is
translated into d, the effects look much less impressive. For
example, a d of 0.20 is equivalent to an r of 0.10, and
Rosenthal’s BESD indicates that that effect is equivalent to
cancer survival increasing from 45% to 55%— once again,
a small effect. A close-to-zero effect size of 0.10 is equivalent
to an r of .05, which translates to cancer survival rates
increasing only from 47.5% to 52.5% in the treatment
group compared with the control group. In short, I believe
that Cohen’s guidelines provide a reasonable standard for
the interpretation of gender differences effect sizes.
One caveat should be noted, however. The foregoing
discussion is implicitly based on the assumption that the
variabilities in the male and female distributions are equal.
Yet the greater male variability hypothesis was originally
proposed more than a century ago, and it survives today
(Feingold, 1992; Hedges & Friedman, 1993). In the 1800s,
this hypothesis was proposed to explain why there were
more male than female geniuses and, at the same time,
more males among the mentally retarded. Statistically, the
combination of a small average difference favoring males
and a larger standard deviation for males, for some trait
such as mathematics performance, could lead to a lopsided
gender ratio favoring males in the upper tail of the distribution
reflecting exceptional talent. The statistic used to
investigate this question is the variance ratio (VR), the ratio
of the male variance to the female variance. Empirical
investigations of the VR have found values of 1.00 –1.08
for vocabulary (Hedges & Nowell, 1995), 1.05–1.25 for
mathematics performance (Hedges & Nowell), and 0.87–
1.04 for self-esteem (Kling et al., 1999). Therefore, it
appears that whether males or females are more variable
depends on the domain under consideration. Moreover,
most VR estimates are close to 1.00, indicating similar
variances for males and females. Nonetheless, this issue of
possible gender differences in variability merits continued
Developmental Trends
Not all meta-analyses have examined developmental trends
and, given the preponderance of psychological research on
college students, developmental analysis is not always possible.
However, meta-analysis can be powerful for identifying
age trends in the magnitude of gender differences.
Here, I consider a few key examples of meta-analyses that
have taken this developmental approach (see Table 3).
At the time of the meta-analysis by Hyde, Fennema,
and Lamon (1990), it was believed that gender differences
in mathematics performance were small or nonexistent in
childhood and that the male advantage appeared beginning
around the time of puberty (Maccoby & Jacklin, 1974). It
was also believed that males were better at high-level
mathematical problems that required complex processing,
whereas females were better at low-level mathematics that
required only simple computation. Hyde and colleagues
addressed both hypotheses in their meta-analysis. They
found a small gender difference favoring girls in computation
in elementary school and middle school and no
gender difference in computation in the high school years.
There was no gender difference in complex problem solving
in elementary school or middle school, but a small
gender difference favoring males emerged in the high
school years (d 0.29). Age differences in the magnitude
of the gender effect were significant for both computation
and problem solving.
Kling et al. (1999) used a developmental approach in
their meta-analysis of studies of gender differences in selfesteem,
on the basis of the assertion of prominent authors
such as Mary Pipher (1994) that girls’ self-esteem takes a
nosedive at the beginning of adolescence. They found that
the magnitude of the gender difference did grow larger
from childhood to adolescence: In childhood (ages 7–10),
d 0.16; for early adolescence (ages 11–14), d 0.23;
and for the high school years (ages 15–18), d 0.33.
However, the gender difference did not suddenly become
large in early adolescence, and even in high school, the
difference was still not large. Moreover, the gender difference
was smaller in older samples; for example, for ages
23–59, d 0.10.
Whitley’s (1997) analysis of age trends in computer
self-efficacy are revealing. In grammar school samples,
d 0.09, whereas in high school samples, d 0.66. This
dramatic trend leads to questions about what forces are at
work transforming girls from feeling as effective with
computers as boys do to showing a large difference in
self-efficacy by high school.
These examples illustrate the extent to which the
magnitude of gender differences can fluctuate with age.
Gender differences grow larger or smaller at different times
in the life span, and meta-analysis is a powerful tool for
detecting these trends. Moreover, the fluctuating magnitude
of gender differences at different ages argues against the
differences model and notions that gender differences are
large and stable.
The Importance of Context
Gender researchers have emphasized the importance of
context in creating, erasing, or even reversing psychological
gender differences (Bussey & Bandura, 1999; Deaux &
Major, 1987; Eagly & Wood, 1999). Context may exert
influence at numerous levels, including the written instructions
given for an exam, dyadic interactions between participants
or between a participant and an experimenter, or
the sociocultural level.
In an important experiment, Lightdale and Prentice
(1994) demonstrated the importance of gender roles and
social context in creating or erasing the purportedly robust
gender difference in aggression. Lightdale and Prentice
used the technique of deindividuation to produce a situation
that removed the influence of gender roles. Deindividuation
refers to a state in which the person has lost his or her
individual identity; that is, the person has become anonymous.
Under such conditions, people should feel no obligation to conform to social norms such as gender roles.
Half of the participants, who were college students, were
assigned to an individuated condition by having them sit
close to the experimenter, identify themselves by name,
wear large name tags, and answer personal questions. Participants
in the deindividuation condition sat far from the
experimenter, wore no name tags, and were simply told to
wait. All participants were also told that the experiment
required information from only half of the participants,
whose behavior would be monitored, and that the other half
would remain anonymous. Participants then played an interactive
video game in which they first defended and then
attacked by dropping bombs. The number of bombs
dropped was the measure of aggressive behavior.
The results indicated that in the individuated condition,
men dropped significantly more bombs (M 31.1)
than women did (M 26.8). In the deindividuated condition,
however, there were no significant gender differences
and, in fact, women dropped somewhat more bombs (M
41.1) than men (M 36.8). In short, the significant gender
difference in aggression disappeared when gender norms
were removed.
Steele’s (1997; Steele & Aronson, 1995) work on
stereotype threat has produced similar evidence in the
cognitive domain. Although the original experiments concerned
African Americans and the stereotype that they are
intellectually inferior, the theory was quickly applied to
gender and stereotypes that girls and women are bad at
math (Brown & Josephs, 1999; Quinn & Spencer, 2001;
Spencer, Steele, & Quinn, 1999; Walsh, Hickey, & Duffy,
1999). In one experiment, male and female college students
with equivalent math backgrounds were tested (Spencer et
al., 1999). In one condition, participants were told that the
math test had shown gender difference in the past, and in
the other condition, they were told that the test had been
shown to be gender fair—that men and women had performed
equally on it. In the condition in which participants
had been told that the math test was gender fair, there were
no gender differences in performance on the test. In the
condition in which participants expected gender differences,
women underperformed compared with men. This
simple manipulation of context was capable of creating or
erasing gender differences in math performance.
Meta-analysts have addressed the importance of context
for gender differences. In one of the earliest demonstrations
of context effects, Eagly and Crowley (1986)
meta-analyzed studies of gender differences in helping
behavior, basing the analysis in social-role theory. They
argued that certain kinds of helping are part of the male
role: helping that is heroic or chivalrous. Other kinds of
helping are part of the female role: helping that is nurturant
and caring, such as caring for children. Heroic helping
involves danger to the self, and both heroic and chivalrous
helping are facilitated when onlookers are present. Women’s
nurturant helping more often occurs in private, with no
onlookers. Averaged over all studies, men helped more
(d 0.34). However, when studies were separated into
those in which onlookers were present and participants
were aware of it, d 0.74. When no onlookers were
present, d 0.02. Moreover, the magnitude of the gender
difference was highly correlated with the degree of danger
in the helping situation; gender differences were largest
favoring males in situations with the most danger. In short,
the gender difference in helping behavior can be large,
favoring males, or close to zero, depending on the social
context in which the behavior is measured. Moreover, the
pattern of gender differences is consistent with social-role
Anderson and Leaper (1998) obtained similar context
effects in their meta-analysis of gender differences in conversational
interruption. At the time of their meta-analysis,
it was widely believed that men interrupted women considerably
more than the reverse. Averaged over all studies,
however, Anderson and Leaper found a d of 0.15, a small
effect. The effect size for intrusive interruptions (excluding
back-channel interruptions) was larger: 0.33. It is important
to note that the magnitude of the gender difference varied
greatly depending on the social context in which interruptions
were studied. When dyads were observed, d 0.06,
but with larger groups of three or more, d 0.26. When
participants were strangers, d 0.17, but when they were
friends, d 0.14. Here, again, it is clear that gender
differences can be created, erased, or reversed, depending
on the context.
In their meta-analysis, LaFrance, Hecht, and Paluck
(2003) found a moderate gender difference in smiling (d
0.41), with girls and women smiling more. Again, the
magnitude of the gender difference was highly dependent
on the context. If participants had a clear awareness that
they were being observed, the gender difference was larger
(d 0.46) than it was if they were not aware of being
observed (d 0.19). The magnitude of the gender difference
also depended on culture and age.
Dindia and Allen (1992) and Bettencourt and Miller
(1996) also found marked context effects in their gender
meta-analyses. The conclusion is clear: The magnitude and
even the direction of gender differences depends on the
context. These findings provide strong evidence against the
differences model and its notions that psychological gender
differences are large and stable.
Costs of Inflated Claims of Gender
The question of the magnitude of psychological gender
differences is more than just an academic concern. There
are serious costs of overinflated claims of gender differences
(for an extended discussion of this point, see Barnett
& Rivers, 2004; see also White & Kowalski, 1994). These
costs occur in many areas, including work, parenting, and
Gilligan’s (1982) argument that women speak in a
different moral “voice” than men is a well-known example
of the differences model. Women, according to Gilligan,
speak in a moral voice of caring, whereas men speak in a
voice of justice. Despite the fact that meta-analyses disconfirm
her arguments for large gender differences (Jaffee &
Hyde, 2000; Thoma, 1986; Walker, 1984), Gilligan’s ideas
have permeated American culture. One consequence of this
overinflated claim of gender differences is that it reifies the
stereotype of women as caring and nurturant and men as
lacking in nurturance. One cost to men is that they may
believe that they cannot be nurturant, even in their role as
father. For women, the cost in the workplace can be enormous.
Women who violate the stereotype of being nurturant
and nice can be penalized in hiring and evaluations.
Rudman and Glick (1999), for example, found that female
job applicants who displayed agentic qualities received
considerably lower hireability ratings than agentic male
applicants (d 0.92) for a managerial job that had been
“feminized” to require not only technical skills and the
ability to work under pressure but also the ability to be
helpful and sensitive to the needs of others. The researchers
concluded that women must present themselves as competent
and agentic to be hired, but they may then be viewed
as interpersonally deficient and uncaring and receive biased
work evaluations because of their violation of the female
nurturance stereotype.
A second example of the costs of unwarranted validation
of the stereotype of women as caring nurturers
comes from Eagly, Makhijani, and Klonsky’s (1992) metaanalysis
of studies of gender and the evaluation of leaders.
Overall, women leaders were evaluated as positively as
men leaders (d 0.05). However, women leaders portrayed
as uncaring autocrats were at a more substantial
disadvantage than were men leaders portrayed similarly
(d 0.30). Women who violated the caring stereotype paid
for it in their evaluations. The persistence of the stereotype
of women as nurturers leads to serious costs for women
who violate this stereotype in the workplace.
The costs of overinflated claims of gender differences
hit children as well. According to stereotypes, boys are
better at math than girls are (Hyde, Fennema, Ryan, Frost,
& Hopp, 1990). This stereotype is proclaimed in mass
media headlines (Barnett & Rivers, 2004). Meta-analyses,
however, indicate a pattern of gender similarities for math
performance. Hedges and Nowell (1995) found a d of 0.16
for large national samples of adolescents, and Hyde, Fennema,
and Lamon (1990) found a d of 0.05 for samples
of the general population (see also Leahey & Guo, 2000).
One cost to children is that mathematically talented girls
may be overlooked by parents and teachers because these
adults do not expect to find mathematical talent among
girls. Parents have lower expectations for their daughters’
math success than for their sons’ (Lummis & Stevenson,
1990), despite the fact that girls earn better grades in math
than boys do (Kimball, 1989). Research has shown repeatedly
that parents’ expectations for their children’s mathematics
success relate strongly to outcomes such as the
child’s mathematics self-confidence and performance, with
support for a model in which parents’ expectations influence
children (e.g., Frome & Eccles, 1998). In short, girls
may find their confidence in their ability to succeed in
challenging math courses or in a mathematically oriented
career undermined by parents’ and teachers’ beliefs that
girls are weak in math ability.
In the realm of intimate heterosexual relationships,
women and men are told that they are as different as if they
came from different planets and that they communicate in
dramatically different ways (Gray, 1992; Tannen, 1991).
When relationship conflicts occur, good communication is
essential to resolving the conflict (Gottman, 1994). If,
however, women and men believe what they have been
told—that it is almost impossible for them to communicate
with each other—they may simply give up on trying to
resolve the conflict through better communication. Therapists
will need to dispel erroneous beliefs in massive,
unbridgeable gender differences.
Inflated claims about psychological gender differences
can hurt boys as well. A large gender gap in selfesteem
beginning in adolescence has been touted in popular
sources (American Association of University Women,
1991; Orenstein, 1994; Pipher, 1994). Girls’ self-esteem is
purported to take a nosedive at the beginning of adolescence,
with the implication that boys’ self-esteem does not.
Yet meta-analytic estimates of the magnitude of the gender
difference have all been small or close to zero: d 0.21
(Kling et al., 1999, Analysis I), d 0.04 – 0.16 (Kling et
al., 1999, Analysis II), and d 0.14 (Major, Barr, Zubek,
& Babey, 1999). In short, self-esteem is roughly as much a
problem for adolescent boys as it is for adolescent girls.
The popular media’s focus on girls as the ones with selfesteem
problems may carry a huge cost in leading parents,
teachers, and other professionals to overlook boys’ selfesteem
problems, so that boys do not receive the interventions
they need.
As several of these examples indicate, the gender
similarities hypothesis carries strong implications for practitioners.
The scientific evidence does not support the belief
that men and women have inherent difficulties in communicating
across gender. Neither does the evidence support
the belief that adolescent girls are the only ones with
self-esteem problems. Therapists who base their practice in
the differences model should reconsider their approach on
the basis of the best scientific evidence.
The gender similarities hypothesis stands in stark contrast
to the differences model, which holds that men and women,
and boys and girls, are vastly different psychologically.
The gender similarities hypothesis states, instead, that
males and females are alike on most— but not all—psychological
variables. Extensive evidence from meta-analyses
of research on gender differences supports the gender
similarities hypothesis. A few notable exceptions are some
motor behaviors (e.g., throwing distance) and some aspects
of sexuality, which show large gender differences. Aggression
shows a gender difference that is moderate in
It is time to consider the costs of overinflated claims of
gender differences. Arguably, they cause harm in numerous
realms, including women’s opportunities in the workplace,
couple conflict and communication, and analyses of selfesteem
problems among adolescents. Most important, these
claims are not consistent with the scientific data.”

Levant vill lära män skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor. Vår framgång som älskare, makar och fäder hänger nu på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors (och våra egna) känslor. …

November 12, 2017 § 20 Comments


I omslaget till Levants bok ovan (som kom i tryck första gången i mars 1995) står det, i min översättning:

“I dagens Amerika, med omfattande förändringar både i hemmen och på arbetsplatserna, har en ny fråga tagit plats bredvid Freuds berömda ‘Vad vill en kvinna?’. 

Detta nya bryderi är: Vad ska en man vara?

De föreslagna svaren i den nuvarande häxkitteln av motstridiga synsätt kan ordnas brett: från att överge traditionella maskulina drag till förmån för mer feminina modeller, till att återgå till primitiva manliga rötter genom att åter hetta upp ‘elden i magen’ hos en Järn-Hans. ./…/

I denna tankeväckande bok har Ronald Levant kommit med ett ovärderligt bidrag för att lösa de problem män möter när gammal visshet bleknar och nya utmaningar tar dess plats.”

Han vill…

“… hjälpa män att göra de förändringar som de vill ha och behöver för att bli bättre älskare, makar, fäder och vänner samtidigt som de behåller de delar av den manliga normen som är meningsfulla.

Han visar också hur män kan använda sina traditionella dygder att överföra idéer till handling för att arbeta sig ur livsstilar och tänkesätt som skadar deras relationer.

I denna bok kommer män att hitta en spegel i vilken de kan se krafter som gjorde dem till dem de är.

De kommer att lära sig skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor.

Medan amerikanska män ändrar reglerna för manlighet, kan det att vara man, hur svårt det än kan vara, bli bekvämare, mer meningsfullt, tillfredsställande och berättigat än det nånsin varit förr.”

Reflektion över “gamla tiders” uppfostran efter att återigen ha börjat bläddra i Levants bok:

En pappa som jobbade hela tiden och kanske var väldigt frånvarande och en mamma som var hemma och fått sin första son, vilken hon inte kunde ge den anknytning han hade behövt? Utan tvärtom uppfostrade ganska hårt. Ställde stora krav på och inte fanns där för riktigt, kanske knappt alls (hade hon en depression: alla barnen, vilka då blivit fler, fick senare fixa frukost själva innan de gick till skolan, därför att mamman inte stigit upp, något sonen dock tyckte var jätteskönt! 😦 )

Det fanns inte tillräckligt med utrymme för att fylla barnens behov. Allra minst för de äldsta, men allra äldsta barnet, en dotter, fick dock behålla tillräckligt med känslor för att hyfsat klara sig genom familjeliv? Ju fler barn desto “slappare” blev uppfostran till gagn för dem?

Men idag, 22 år sen denna bok först kom ut, kan vi i en stor grupp människor se en backlash: de vill tillbaka till de här gamla rollerna och det här gamla samhället. De har glömt eller inte upplevt hur detta i själva verket var för både män och kvinnor?

Männen hade minimal kontakt med sina barn, försörjningsbördan låg enbart på dem. Kvinnor gick hemma, men de var inte alltid så lyckliga med det som kan framställas. De mådde inte bra och var inte sällan deprimerade?

Inget att längta tillbaka till! Snarare skulle alla vinna på att män och kvinnor blev mer partners än de nånsin varit. Män, kvinnor, barn, samhället och världen skulle vinna på detta!

Senare har män som Michael Kimmel, John Gottman, Lundy Bancroft och en mängd andra påtalat detta ytterligare, var och en på sitt sätt. Alla på ytterst värdefulla sätt.

s 2:

“Tränade att vara lugna, handlingsorienterade beskyddare och problemlösare, får vi män nu höra att dessa maskulina sätt att demonstrera kärlek inte riktigt funkar längre och att vår framgång som älskare, makar och fäder nu hänger på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors känslor.

Lärda tidigt att en mans främsta roll är att vara familjeförsörjare och att hans främsta hängivenhet måste röra hans arbete, hittar vi nu oss själva i en sits att vi måste dela denna roll med våra kvinnliga partners och att, i utbyte, ta på oss en del [bara en del och inte hälften?] av hushålls- och barnskötselförpliktelserna som traditionellt har setts som kvinnors arbete

Det har varit en verklig chock.

En del män återhämtade sig och anpassade sig ganska snabbt, och kände att det kunde finnas något att vinna på att bli mer flexibla i sina idéer om vad det att vara ‘manlig’ är.  

Andra upplevde nån slags befrielse – en känsla av att inte måsta omgestalta sig för att passa en tidsanda som [nu] förändrades för att passa dem [den passade dem bättre? 🙂 ]. 

Majoriteten av män ville dock inte veta av några av dessa förändringar. Deras initiala svar var att stå emot – ibland argt, för att dölja sin rädsla och förvirring och för att slå tillbaka förändringskrafterna.”

Levant skriver om “Traditionell maskulin roll.” Han upplevde då, 1995, att män är, s 3-4:

“… beredda att tänka om om sina idéer om en mans rätta roll, rättigheter och ansvar – att ta en nära titt på de olika komponenterna i det traditionella manliga trossystemet för att bestämma vilka som har överlevt sin användbarhet och vilka som kan bevaras. 

De är redo att börja arbetet på att utveckla och bemästra de förmågor som inte vidarebefordrades till dem under deras träning tidigt i livet, men som krävs av män nu. 

Och, desto viktigare, är de redo att lägga undan tron att det finns eller borde finnas något ‘rätt sätt’ att vara man, därför att de nu ser hur begränsad/inskränkt och förödande/förlamande denna tro är./…/

Men det dröjde inte länge för män att inse att att försöka göra om sig till nån slags kombination av Alan Alda och herr mamma ersatte de en form av inspärrning mot en annan.

Den enda kurs som var kvar var att kämpa fram en ny medelväg mellan traditionell maskulinitet och den känsliga-mannen-idealet – en som tillåter varje man att bestämma för sig själv vilken kombination av gamla och nya drag han vill inkorporera i sin omkonstruerade maskulina norm.”

s 7-8 i underkapitlet “Att slå på trummor i skogen är inte svaret” (apropå Robert Bly och Järn-Hans) skriver Levant att Bly menar att han uttrycker sig metaforiskt:

“Lika mycket som vi beskärmar oss över sjukligheterna i vårt postmoderna samhälle, och njuter av att fly in i fantasin över det vi föreställer oss att ha varit ett noblare sätt att leva i dessa förmoderna kulturer, så är sanningen att, om vi har att välja mellan att leva i deras värld eller leva i vår, skulle de flesta av oss välja komforten och bekvämligheten i modernt liv – även med alla dess problem.

Den nuvarande manliga krisen är en av dessa problem – ett samtida problem som kräver nutida lösningar, som inte kommer att hittas genom att anta djurnamn och dansa nakna i skogen. 

Inte heller kan de hittas genom att följa Blys tolkning av de metaforiska instruktionerna för att uppnå manlighet som Järn-Hans-sagan innehåller – dvs genom att separera sig från kvinnor för att kasta av sig deras feminiserande inflytande och hitta manliga mödrar som leder oss, något som våra manliga fäder misslyckades med att göra, på vår resa till att bli ‘initierade‘ män. 

Bly skulle argumentera för att han inte försöker övertala män att bokstavligt separera från kvinnor – att hans budskap, som sagors, är metaforiskt. men problemet med metaforiska budskap är att människor kan tolka dem precis som de vill – inklusive bokstavligt. 

Och vad ett olyckligt antal män vill höra är att de har rätt att klandra kvinnor – dvs den feministiska rörelsen – för att den har skapat oredan de är i och att de är berättigade att vidmakthålla eller öka sin känslomässiga distans från sina kvinnliga partners.”

Tvärtemot vad parterapeuterna John och Julie Gottman säger. De menar att partners bör vända sig MOT varandra och INTE BORT.

“Detta tänkande kunde inte vara mer befängt.

Faktiskt, precis som män behöver lösa sina känslor mot sina, behöver de också arbeta igenom de djupt motstridiga känslorna om intimitet ingjutet i spädbarnsålder av deras mödrar, vilka hindrar dem att komma närmare sina partners.”

Levant tar upp detta med sex och att män i olika grad frikopplar detta från intimitet och närhet med en annan människa. En förklaring till alla de sexuella övergrepp vi i dagarna hört om genom #metoo!? De män som begår såna (inklusive allt annat våld utfört av både män och kvinnor) beror på svårigheter i olika grad att se en annan människa som just en levande människa.

“Vad män med andra ord behöver göra är att riva ner murarna de har rest mellan sig själva och sina partners – inte bygga upp dem igen.”

Vilket Levant menar att Blys och andra liknande metoder riskerar att göra. Precis vad Gottmans säger – och Michael Kimmel.

“Detsamma gäller för vikten Bly lägger vid att få kontakt med hårdheten hos vilden inom en.

Återigen skulle Bly hävda att hans budskap är metaforiskt – att han inte pratar om att ge fria tyglar åt (släppa lös) vrede, aggression, raseri och våld, utan om att återvinna maskulin styrka, mod, kraft och beslutsamhet.

Under en samling med män, som jag besökte, gjordes dock denna distinktion inte särskilt klar. Pratet handlade helt enkelt om att utveckla vildhet. Och jag blev störd över hur hungrigt många av männen drack detta.”

Det känns mer och mer som att ge en man rådet att bli bättre på att hävda sig själv inte är något riktigt bra råd. Mannen ifråga behöver inte mer av detta, utan skulle behöva något annat. Hjälp till anknytning snarare, både för att få bättre relationer med alla och för att inte ta till missbruk som ersättning för bristen på anknytning.

Här debattartikel om att “Pojkarna offras av feministerna.” Debattören, Elise Claeson, skriver om Annica Dahlström-bok:

“I dag kan hjärn- och evolutionsforskarna berätta varför pojkar slåss. Det beror inte på patriarkatet.

‘Lusten att slåss och testa sina krafter är inte pådyvlad av samhället. Det är i stället (–) en biologiskt grundad lust, som är medfödd,’ skriver professor Annica Dahlström i sin bok ‘Könet sitter i hjärnan’.

Det manliga könshormonet testosteron är ett aggressionshormon, som dramatiskt ökar i pojkars kroppar under puberteten och gör dem till tidsinställda våldsbomber.

Testosteronstinna ynglingar har alltid varit överrepresenterade i brotts- och våldsstatistiken. Därför är det sant att pojkvåldet inte har ökat. Det har alltid funnits där, eftersom det är inbyggt i pojkars kroppar och hjärnor.

Forskarna kan 
också berätta att pojkars hjärnor är inriktade på att finna en plats i en manlig hierarki. Det är därför pojkar ofta är bättre på lagsporter och oftare vill bli chefer. De vill tävla om ledarplatsen och maktordningen i gruppen. Här kommer våldet in. Under evolutionen avgjordes oftast hackordningen med råstyrka. Den starkaste hanen blev klanledare och fick befrukta de bästa honorna.

I det familjesvaga Sverige överger vi pojkarna redan i ett-årsåldern och lämnar dem i stora dagisgrupper. De har ingen chans att hävda sig i hackordningen. Kanske börjar pojkarnas statusrevanschlust där? Kanske är det också där, när de känner sig övergivna av sina föräldrar, som de förlorar sin förmåga till empati?

‘Det handlar absolut om status’ säger en tonårsflicka om dödsmisshandeln på Kungsholmen (DN 9/10).

Att sätta en utmanare på plats, är att berätta att man finns. Då kanske man blir sedd av tjejerna. Våld, inte empati, skapar respekt.”

Dem jag läst, Levant, Kimmel, Gottman etc skulle tillskriva killars och mäns problem något annat. Kimmel och Gottman kritiserar den ökande ojämlikheten, något som tidigare jämställdhetskvinnan Elise Claeson inte tror på längre. 😦

Sociologen Michael Kimmel i intervjun “‘Angry white men’: the sociologist who studied Trump’s base before Trump”:

“What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked. What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression.

It is a really malleable [=smidbart, formbarthormon. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples. The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right? Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is “legitimate”.

Donald Trump’s victory is a disaster for modern masculinity

There is a famous experiment by a primatologist at Stanford. He takes five monkeys and measures their testosterone. Then he puts the five monkeys in a cage. The monkeys immediately establish a hierarchy of violence – number one beats number two, number two beats number three, number three beats number four, number four beats number five. Of course, number one has the highest testosterone, and so on.

So the experiment is: he takes monkey three out of the cage and he shoots him up with testosterone, off the scale, and puts him back in. What do you think happens? When I tell this story my students always guess that he immediately becomes number-one monkey. But that’s not true. What happens is that when he goes back in the cage he still avoids monkeys number one and two – but he beats the shit out of numbers four and five.

So what any reasonable biological researcher would conclude is that testosterone does not cause aggression, it enables it. The target of the violence must already be seen as legitimate. You have a biological argument and a sociological argument. So the answer to your question is that it is never either/or. It is always both. Always.”


Det som aldrig fick ske – mer om sårat och destruktivt berättigande …

October 28, 2017 § 3 Comments


Jag har börjat läsa boken ovan “Det som aldrig fick ske – skolattentaten i Trollhättan.”

Tänker på den amerikanske sociologen Michael Kimmel och hans bok “Arga, vita män – amrikansk maskulinitet vid slutet av en era” och de här arga, vita männen och deras känsla av någon annan (i USA en svart kvinna) har stulit deras jobb, som Kimmel uttrycker det. Och de drar sig så till extremhögern, som egentligen bara förvärrar deras problem, med att inte minst föra en politik som ökar klyftorna mellan människor ännu lite mer, istället för tvärtom.

Kimmel pratar om “sårat berättigande.” En amerikansk psykolog, Ronald Levant skrev redan för drygt 20 år sen om “destruktivt berättigande.” Ett begrepp myntat av psykiatrikern Ivan Boszormenyi-Nagy. I länkad artikel står det om, i min översättning:

“Problemet är ett misslyckande i relationer till stor del beroende på missuppfattningar rörande rättigheter.”

Kimmel menar att de här arga, vita männen snarare borde gå ihop med andra, svagare grupper och driva på för samhälleliga förändringar som gynnar dem, snarare än förvärrar för dem.

Familjeterapeuten John Gottman nämner också de ökade klyftorna i dagens samhälle som ett problem inte bara i familjelivet, utan i samhället. Allt detta hör ihop. Istället ger de sig på andra underprivilegierade.

De har svårt att anpassa sig till en ny mansroll. En mansroll som snarare skulle betyda enorma vinster för dem, inte minst i relationer med andra, fru, barn, på arbetsplatser, i samhället, världen.

På s 115 skriver Åsa Erlandsson om Anton Lundin Pettersson:

“… han slog sönder drömmen om öppenhet – några månader efter attentatet beslutades att skolan skulle byggas om. Istället för att låta skola och samhälle mötas i samma lokaler, sattes en skiljevägg med kodlås upp.”

Vill gärningsmannen mer eller mindre medvetet åstadkomma detta: att andra hamnar i samma fängelse som han befinner sig i?

Jag funderar vidare vad bostads- och skolsegregationen har för effekter. Vad privatskolesystemet och bostadsrättssystemet och egna hus som kostar massor har för effekter. Vad de ökade klyftorna har för effekter?

Före privatskolesystemet gick barn från alla samhällsklasser tillsammans, man bodde ofta också grannar, vilket innebar att man lättare förstod varandra. Det var lättare att acceptera olikheter, för man levde med dem. Eller så slipades de i olika grad av.

Ja, vad är verklig integration? Är verkligen status och det yttre så viktigt? Hur har de familjer det som har enorma hus- och billån? orkar de med sig själva ELLER sina barn?

För att inte vara rädda för varandra behöver man mötas tidigt i skola och samhälle, närområde! Gagnar de mer välbeställdas barn också! Jag själv tillhörde en av de senare. Vad har vi för glädje av stora, fina hus och bilar m.m. om vi är rädda eller stressade?

När min gamla mamma växte upp i by i norra Sverige bodde arbetarbarn granne med doktorns, prästens, jägmästarens. Och man lekte med varandra. Fast det fanns annat då som man nog inte vill tillbaka till idag.

Både Kimmel och Levant pratar om den traditionella mansrollen och alla de problem den för med sig för män som socialiserats in i den. Problem för dem själva, för sina partners, för barn, för samhället och världen.

En annan amerikansk psykolog William Pollack har intervjuat pojkar och skriver om deras behov av närhet och av att uttrycka känslor som de normalt aldrig ger uttryck för, fenomen som med tiden går under jorden därför att de tystas ner. Man pratar inte så med pojkar. Pollack verkar ha en förmåga att få unga pojkar att öppna upp och hans intervjuer kan ha haft avgörande effekt för de pojkar som intervjuats. De har fått uppleva att det FINNS de som är intresserade av deras känsloliv och som inte tycker detta är konstigt.

Ronald Levant pratar om manlig alexitymi, dvs avsaknad av känslospråk och vad detta för med sig.

I Antons fall låter det som om han kan ha haft någon form av autism, odiagnosticerad. Till det kom osäkerhet över sexuell läggning och i den mansvärld han rörde sig i på nätet, med de mansnormerna, så blev detta ett problem. HBTQ-personer är ju paria bland dessa machomän. 😦

Och så växer behovet av att hitta lämpliga hatobjekt. 😦 Istället för att ta itu. Men Anton hade svårt för detta. Sökte på nätet istället för att vända sig till en levande människa för att berätta om sina känslor och sin oro. Var detta inte okej för en pojke i hans omgivning? Han verkar bara ha haft bröder dessutom, om detta kan ha haft betydelse?

Vad växte han upp med hur en riktigt pojke/man är? Vilka signaler fick han från omgivningen, inte bara i familj och släkt, utan också i den minimala kamratkretsen?

Erlandsson skriver på s 167 om hur platsannonser utformas:

“Du är självgående, händig och har social kompetens.”

“Är du en effektiv lagspelare som trivs med att jobba i ett högt tempo?”

“Som person är du social, noggrann och alltid redo att satsa 100 procent. Du är en teamplayer med ett eget driv.”

Vad finns det för plats för “de andra”? De som inte är “på,” som är lite blyga osv. Tänker på ett sommarjobb jag hade som sekreterare på Hemsjukvården ett par somrar för över 35 år sen. Ordinarie innehavare av denna tjänst hade en man som misshandlade henne. Denne man var jurist. Om det hade varit idag med de enorma effektivitetskraven: hade hon kunnat eller orka jobba? Fast å andra sidan kanske hon hade fått stöttning att skilja sig?

“Valfrihet” och “frihet” låter som hån, men det låter fint. 😦 Vad är det för “frihet och valfrihet” om man måste gå omkring och vara rädd i skola, på gator och torg osv? Det är väl ingen frihet?

s 178-179:

“Anton Lundin Pettersson tog ut sin frustration i skämt och omgivningen skrattade med. Till exempel: ‘Vet du hur man räddar en neger från att drunkna?’ Nej? ‘Bra’ Kvinnor i slöjor var påskkärringar, mörkhyade män var gambiaskallar med mjäll!

På ytan oskyldigt, och dessutom ska man väl kunna skämta om allt? I själva verket är det en värdemätare. Rasistiska skämt var normaliserat och inget konstigt, utan så man pratade, tänkte och tyckte.

I en sådan världsbild ställs människor med självklarhet mot varandra och om någon inte får ett jobb måste det vara någon annans fel. Om pensionärerna får det sämre, betyder det att invandrarna har fått det för bra.

När ingen säger emot är det en indikation på att man lever i en miljö där den här världsbilden, ‘invandrarna tar våra jobb’ och ‘man borde göra något åt det’, är okej. Man märker inte hur man själv låter, förändringen går i små steg ungefär som när man går upp i vikt./…/

‘Det handlar om samtalsklimat, vilka tankar, idéer och stämningar som sprids vid köksborden. Det är en viktig pusselbit.'”

säger Gellert Tamas.

På slutet hade Anton Lundin Pettersson hopp om en vändning i och med att få fast jobb, men…

“För en arbetsgivare är det dock stor skillnad i både kostnad och ansvar att ta emot en av samhället avlönad praktikant, och att erbjuda en tillsvidareanställning. 

Det var [alltså] ingen invandrare som tog Anton Lundin Petterssons plats på industriföretaget Mape Sweden AB, men i hans tankevärld blev det så. Det var självklart.”

På s 181 skriver Erlandsson om “missriktad aggressivitet,” dvs en aggressivitet som riktades mot fel mål. En där en hel befolkningsgrupp gjordes kollektivt ansvarig.

Det finns ingen uppenbar förklaring till det som skedde. S 182:

“Istället är det en successiv och smygande utveckling hos en ung man som drog sig undan omvärlden och som riktade sin frustration mot invandrarna.”

Något som de arga, vita männen i USA också gör: mot invandrare, flyktingar, homosexuella, kvinnor osv, istället för mot de som verkligen har ansvar för hur det är i samhället. Och istället för att stötta politik som är bra för alla samhällets medlemmar.

Antons äldre bror tror att Anton hade någon form av autism eller lätt Aspberger. Och angående ett personlighetstest som Anton gjorde så noterade han motstridiga svar och tror att brodern inte förstod alla frågor och menar att han hade svårt att leva sig in i andras känslor.

Enligt brodern så pratade man heller inte känslor, något han i efterhand ångrar att han inte försökte med brodern. Det var “mesigt,” inget som killar gör, för de fungerar på ett annat sätt. Brodern visade inte sina känslor och sa inte vad han tänkte. Om han hade kunnat göra det hade han kanske inte måst göra som han gjorde och begå självmord “by cop.”

Brodern tror att han ville dö ädelmodigt, inte visa sig svag, Han ville dö som i tevespel och ta på sig rollen som en krigare. vara speciell, kanske odödlig.

En av poliserna i Trollhättan tror att om attentatsmannen varit en islamistisk extremist som till exempel gått in i en skola i ett medelklassområde i Trollhättan, inte som nu i en invandrarstadsdel och gjort samma sak som Anton Lundin Pettersson, så hade man i många stycken hanterat det annorlunda, samt skrivit annorlunda om det.

s 223-226:

“Sven Granath är kriminolog och har bland annat varit medförfattare till rapporterna ‘Grövre våld i skolan’ och ‘Det dödliga våldet i Sverige 1990-2014‘. Enligt honom skiljer den här typen av gärningsmän från andra grova brottslingar.

‘Utmärkande för hatbrott är att gärningsmännen inte kommer från socialt utsatta områden. utan snarare är medelklasspersoner, som Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson.

De kan i viss mån stå utanför samhället, men har ändå tillgång till dess medel som att till exempel ha råd att skaffa sig en bra dator’, säger Sven Granath.

Gärningsmännen begår inte brott för att få pengar och statusprylar. De har inget traditionellt utanförskap att skylla sina misslyckanden på, eller någon underdogidentitet att gå in i.

Gärningsmän som Anton Lundin Pettersson är vita, västerländska män som borde vara privilegierade. När de inte lyckas leva upp till det, försöker de återupprätta sin maskulinitet med våld./…/

En annan sak som utmärker personer som begår hatbrott eller andra grova våldsbrott är bristen på sysselsättning. Både Anders Behring Breivik, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson gick arbetslösa i långa perioder.

Arbetslöshet går som en röd tråd genom allt dödligt våld, oavsett sort, från hatbrott till gangstermord. Faktum är att avsaknaden sysselsättning är den mest robusta och genomgående faktorn för den grova brottsligheten.

Sven Granath kallar det här för ett välfärdsfenomen, att det trots arbetslöshet ändå går att sitta framför sin dator i åratal och spela dataspel och planera ett attentat, som till exempel Breivik gjorde.

‘Det gör dessa brott ännu mer osmakliga. Gärningsmännen avskyr samhället, men lever på det.’

Sven Granath menar att de mycket ensamma och isolerade massmördarna Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson är ett extremt resultat av samhällsutvecklingen – de har allt materiellt som de behöver för att leva, men inte människorna. Ingen gemenskap./…/

Det som skiljer hatbrott från andra brott är alltså att det inte bara är det direkta brottsoffret som drabbas, utan en hel grupp. Hatbrottsforskaren David Brax kallar det budskapsbrott*). 

‘Alla som tillhör den gruppen blir påminda och skräcken sprider sig, vilket är i paritet med det som vi brukar kalla terrorism.”

Dvs alla tillhörande den grupp där en eller flera individer mördats blir drabbade, rädda.

Ja, hur uppfostras män från tidigt i livet? Hur har de uppfostrats? Är det en hälsosam maskulinitet de uppfostrats in i? Kan man göra något åt denna? Ja, det tror jag. Och män borde vara intresserade av detta, för sina nära och kära, för sig själva, för samhället och dess utveckling osv.

Framförallt skulle de må mycket bättre själva och förmodligen få mer ut av livet och få bättre relationer, med partners, barn m.fl.

*) Se här och här på ämnet hat- och budskapsbrott.

Hur äktenskapskonflikter påverkar barn – konflikter är en naturlig (och hälsosam) del av intima relationer, men det är hur man handskas med dem som är avgörande…

September 11, 2017 § 1 Comment

“Weekend Homework Assignment: How Marital Conflict Affects Children” eller “Helgläxa: hur äktenskapskonflikter påverkar barn”:

“Som vi lovade i onsdagens bloggpostning, kommer vi idag att koppla ihop saker i ditt eget liv och ge dig sätt att omsätta forskning vi delat med dig den här veckan. Låt oss först rekapitulera de grundläggande forskningsresultaten från Gottmans och Katzs studie från 1993 över hur äktenskapliga konflikter påverkar barn:

  • Det är inte barnets temperament som förutsäger äktenskapskonflikter, utan snarare är det typen på äktenskapskonflikterna som förutsäger ett barns temperament. Beroende på omfattningen som par är fientligt inställda mot varandra när de löser sina äktenskapliga dispyter, tenderar deras barn att 3 år senare ses av sina lärare som visande milda former av antisocialt beteende. Föräldrar vars konflikter karaktäriseras av ömsesidig fientlighet producerar ofta barn som är oförmögna att vänta på sin tur, tenderar att vara olydiga och bryta regler eller förvänta sig att andra ska anpassa sig till deras önskningar. Par vars konfliktstil innehöll ett mönster av fientlighet från frun [???] mött av vrede och undandragande eller blockering från maken tenderar att producera barn som är blyga, deprimerade eller ängsliga.   

Konflikter är en naturlig (och hälsosam) del av intima relationer. Gottmans forskning på detta ämne kan komma som en välkommen lättnad. Han har upptäckt att när barn växer upp, så stärks deras förmåga att handskas med känslor inte av undvikande av konflikt mellan föräldrarna, utan snarare av det exempel föräldrarna utgör i sitt hälsosamma erkännande av negativa emotioner. 

De ansträngningar som du gör för att arbeta igenom de ofrånkomliga olikheterna med din partner, på ett kärleksfullt och accepterande sätt, kommer att stärka din relation med ditt barn. Att i de mest formativa åren av dina barns liv utsätta dem för emotionellt intelligenta konfliktlösningsstilar har vetenskapligt bevistats göra underverk för deras framtida lyckanden. När dessa en gång formats visar forskning att de vanor dina barn plockar upp från dig verkligen fastnar. 

Gottmans forskning på effekterna av hälsosamt föräldraskap har visat att en medvetenhet av dina egna känslor och dina barns också dramatiskt stärker er anknytning som par! Känslor av kamratskap, ömhet, tillgivenhet, beundran/uppskattning och en generell lycklighet angående äktenskapet visade sig öka för par som också visade mindre tendens att behandla varandra med stridslystnad, förakt, blockering och andra beteenden som medför kaos. Som de av er som har barn vet, kaos bör alltid undvikas! Det finns alltid tillräckligt med kaos.

Om du och din partner blir känslomässiga coacher, Gottmans uttryck för par som engagerar sig i hälsosamma metoder för problemlösning, är det till nytta både i din egen relation och i relationen med dina/era barn. Att se sina föräldrar behandla varandra med respekt och förståelse lär barnen oumbärliga livsfärdigheter. Från sandlådan till klassrummet, har de lärt sig avgörande förmågor att handskas med sina egna och andras känslor på ett hälsosamt sätt. 

När ditt barn denna helg uttrycker negativa känslor om nånting eller uppför sig illa på något sätt, försök fundera ut den underliggande orsaken till hennes/hans känslor. Upptäck förtjänsterna med dessa strategier, som bevisats [vara goda]: 

  • Visa ditt barn respekt och förståelse vid tillfällen när hon/han känner sig missförstådd, upprörd eller frustrerad. Tala genom hennes/hans känslor med henne/honom och försök förstå deras ursprung. 
  • Var medveten om ditt barns respons på ditt sätt att arbeta igenom saken med henne/honom.
  • I svåra interaktioner, få ditt barn att känna din empati, genom att tålmodigt bekräfta hennes/hans känslor och komma till botten med deras uttryck. 
  • Istället för att fokusera på din föräldraagenda i dessa situationer, visa ditt barn att du respekterar hennes/hans försök att lösa problem och led dem med tillit och tillgivenhet. Arbeta igenom dessa erfarenheter tillsammans.

För att läsa mer om John Gottmans forskning på känslocoachning, kolla denna kritikerrosade bok; ‘Att fostra ett emotionellt intelligent barn.'”

Se vidare här.

Emotionellt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap eller “hans konstanta klagande…

August 17, 2017 § 16 Comments

var en omogen copingstil. Den förenade honom inte med andra människor och den avhöll andra från att förena sig med honom; de såg inte hans underliggande lidande och blev bara arga över hans uppenbara manipulationer.”

säger George Vaillant i videon ovan angående en av männen i den så kallade Grantstudien. Mannen Vaillant pratade om blev helt ensam och isolerad, men han lyckades vända denna attityd under sin levnadsbana radikalt.

Ja, den som får uppleva detta år efter år [klagande, anklagande och missnöje], i en samborelation till exempel, blir inte bara arg, utan ledsen, sårad – och oändligt trött. Är det verkligen det man vill att den man förmodat älskar ska känna?

Trött så ini norden därför att hon måste trycka ner de känslor hon har på detta klagande och gnällande och all otillfredsställelse och kritik inte minst av henne och hennes person och personlighet. Och blir också nedtryckt av negativismen. Inte minst därför att den klagande inte försöker ett dugg att aktivt göra något åt det som han klagar över.

Vadå, snällhet och generositet? 😦 Och vadå, tillgiven respekt?

De män som hade en mamma som brydde sig mindre om sin son hade en tendens att utveckla demens senare i livet.

Om “the Love Lab”: se “Emotionally Intelligent Husbands are Key to a Lasting Marriage” eller “Emotionellt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap”: 

“In a long-term study of 130 newlywed couples, Dr. John Gottman discovered that men who allow their wives to influence them have happier marriages and are less likely to divorce.”


“I en långsiktig studie av 130 nygifta par, upptäckte John Gottman att män som tillåter sina fruar att påverka dem har lyckligare äktenskap och det är mindre sannolikt att de skiljer sig.”

Dvs mannen och hans attityd har stor betydelse.

This critical skill is not limited to heterosexual couples. It’s essential in same-sex relationships as well, but the research shows that gay and lesbian couples are notably better at it than straight couples. See The 12 Year Study for more on this.”

Om John Gottman. Värt att notera: Gottman var gift två gånger innan han gifte sig för en tredje gång med en kvinna som han sen fortsatt leva med över trettio år.

Det finns ingen katharsis-/renandeeffekt för vrede och förbittring [att uttrycka vrede och förbittring mot varandra, övningar som användes i början av Gottmans karriär eller innan den].

De som var mästare på relationer var snälla/milda mot varandra.”

Efter en sån övning (att uttrycka sin förbittring mot varandra) var kontrahenterna mer förbittrade mot varandra än innan istället för att förbittringen löstes upp, säger Gottmann.

I katastrofrelationerna skannade man för partnerns misstag, som förklaring till varför man var så irriterad på sin partner/…/… de tittade på sin partner för att se vad som hen gjorde fel, [ironiskt: och] för att kunna ‘hjälpa’ sin partner att bli en bättre människa och därmed bli lyckligare.”

Förment hjälpsamt. Och samtidigt förväntade de kritiska sig, eller rentav krävde, av partnern att den skulle vara tacksam för kritiska påpekanden (se videon!) ovanpå allt annat. Knappast en lyckosam metod!

“Men i mästarrelationerna tittade man efter det som gick rätt och man uppskattade det och byggde en kultur i relationen av uppskattning och respekt och ömhet/tillgivenhet. /…/

Och att ändra denna tankevana, från att söka efter det som kan gå fel [go wrong], inte bara i parrelationer, utan också som i föräldrabarnrelationer, där föräldern försöker peka på det barnet gör rätt, istället för det det gör fel, är den kritiska punkten [för lyckosam relation].”

Och här handlar det mycket om allt som kan “go wrong,” en attityd hon inte riktigt kan förstå. 😦 En attityd som gör henne så enormt trött.

Få den andra att växa istället för att bli mindre och mindre och kanske bli helt osynlig.

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’…

August 11, 2017 § 5 Comments


s 133 i boken “Angry White Men” eller “Arga vita män”, kapitlet “Why Men’s Rights Is Wrong (For the Right Reason)” eller ungefär “Varför mansrätt är fel (av de riktiga anledningarna)” skriver Kimmel:

“… jag tror att det är viktigt att erkänna smärtan och kvalen, som driver deras missriktade empiriska analyser, som äkta [apropå kapitlet innan om mansrättstudier]. Den är verklig och viktig.”

Ja, det tror jag med.

“Många män mår inte bra i/med sina liv. De söker efter någon att klandra, en förklaring till sina kval, sin förvirring, sitt missmod/missnöje.” 

Men de söker den på fel ställe och försöker lösa den på fel sätt.

“På ett sätt tror jag att en del av den ursprungliga mansbefrielseideologin slår huvudet på spiken närmare.

Traditionell maskulinitet kan vara onödig, en ansträngning att leva upp till normer som andra satt, vilka lämnar dig med känslor av tomhet, utan vänner, en Willy Loman omgiven av [en massa] Mitt Romneys – ytliga, lyckliga seriefigurer [inte riktiga människor, med riktiga behov och känslor, som är både lyckliga och olyckliga, och det som är ett riktigt liv?].

De känner sig som de ‘ihåliga männen’ i T. S. Eliots poem** [Eliot doig 1965!] De är rädda att deras liv ska vara värda lite [kanske intet och det är en hemsk känsla].

Missmodet är verkligt och viktigt – och möjligt att manipuleras politiskt, samt mobiliseras.”

Och det är detta som Donald Trump och såna som SD spelar på och i förstnämnda fallet kommit till makten på. 😦 Trump kom där som en Frälsare, som ska göra “America Great Again.”

“Underlåtenheten att höra smärtan betyder att rationella uppskattningar av dessa mäns nöd aldrig kommer att höras.”

Detta borde politiker vara medvetna om. Vissa är det mer eller mindre och spelar, som sagt, på det, destruktivt för oss alla och inte minst för dessa män. De kommer aldrig att bli lyckligare eller mer tillfreds, varken i samhället, på arbetsplatsen, i socialt liv, i familjeliv med en Donald Trump som president eller SD och liknande partier, vid makten.

De kommer bara tillfälligtvis få avlösning och utlopp för sin frustration och sina aggressioner. Frustration och aggression kommer att finnas kvar och poppa upp och på nytt kräva avlösning och förmodligen utlösning på syndabockar som är tillgängliga och det sorgliga är att de kommer aldrig att få den anknytning som de troligen längtar efter nånstans långt, långt inne.

Detta borde både politiker, samt även terapeuter m.fl. vara medvetna om (om de inte redan är det) och inte t.ex. ge råd om självhävdelse till en man, utan hjälpa honom att hitta andra lösningar, ifrågasätta roller osv.

the revolution2.jpg

Kimmel skriver vidare s 134:

“När landet [USA] grundades såg Thomas Jefferson för sig en mix av rättigheter och skyldigheter – rätten vilken vi givits av vår skapare – sätts alltid mot skyldigheterna mot samhällsgruppen/samhället, mot de andras möjlighet att följa samma rättigheter med samma friheter. 

Fokus bara på skyldigheter enbart upplöser helt enkelt individen till en drönare, ett arbetsbi, del av massan, omöjlig att särskilja från resten [osynliggjord].

Men ett fokus enbart på rättigheter, som i mansrättsretoriken, upphöjs till narcissistisk solipsism*, en tävlingslysten jag-förstism som bara kan TA utan att ge något tillbaka.

1884, nästan ett århundrade efter nationen tog emot Jeffersons vision, insåg amerikanska kvinnor att de, ‘sort of’, lämnats utanför ‘livet i frihet och utövandet av lycka’-ekvationen’.

De hade få rättigheter och dem de hade uteslöt dem fortfarande från att ha en offentlig röst eller närvaro. 

Mottot för den kvinnliga suffragettrörelsen, proklamerad av Susan B. Anthony, i en slogan som utgjorde rubriken på rörelsens tidning, the Revolution, var enkel:

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’

Fortfarande lämpligt att ramas in.”

Dvs de här suffragetterna såg inte bara till sitt!

Överhuvudtaget borde det vara balans mellan rättigheter och skyldigheter mellan alla människor i samhället och världen. Och denna balans kan bli ÄNNU bättre, till gagn för alla! Män skulle förmodligen må mycket bättre om det fortsatt var mer jämlikt. De skulle slippa en massa stress och press osv.

*)”…det enda som existerar är den egna upplevelsen, utan några bakomliggande orsaker.”

“1. Philosophy. the theory that only the self exists, or can be proved to exist.

2. Extreme preoccupation with and indulgence of one’s feelings, desires, etc.; egoistic self-absorption.”

“Mistah Kurtz—he dead.

A penny for the Old Guy

We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

Eyes I dare not meet in dreams
In death’s dream kingdom
These do not appear:
There, the eyes are
Sunlight on a broken column
There, is a tree swinging
And voices are
In the wind’s singing
More distant and more solemn
Than a fading star.

Let me be no nearer
In death’s dream kingdom
Let me also wear
Such deliberate disguises
Rat’s coat, crowskin, crossed staves
In a field
Behaving as the wind behaves
No nearer—

Not that final meeting
In the twilight kingdom

This is the dead land
This is cactus land
Here the stone images
Are raised, here they receive
The supplication of a dead man’s hand
Under the twinkle of a fading star.

Is it like this
In death’s other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone.

The eyes are not here
There are no eyes here
In this valley of dying stars
In this hollow valley
This broken jaw of our lost kingdoms

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

Sightless, unless
The eyes reappear
As the perpetual star
Multifoliate rose
Of death’s twilight kingdom
The hope only
Of empty men.

Here we go round the prickly pear
Prickly pear prickly pear
Here we go round the prickly pear
At five o’clock in the morning.

Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

Between the conception
And the creation
Between the emotion
And the response
Falls the Shadow
Life is very long

Between the desire
And the spasm
Between the potency
And the existence
Between the essence
And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

For Thine is
Life is
For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.”

Search Results

You are currently viewing the search results for Bly.