Att diskutera triggers öppet tillåter er att skydda varandra från att bli triggade och det skapar en djupare känslomässig förståelse mellan er båda. Ni kanske inte kan undvika triggers helt, men om ni är medvetna om dem, då kan ni kan göra ert bästa för att undvika triggande situationer …

March 15, 2018 § 2 Comments


“Var medveten om vad som triggar dig.

Genom våra liv har vi upplevelser som kan göra oss känsliga för vissa platser, händelser, människor, ljud, ord eller, verkligen, vilken sorts fysisk eller psykisk stimuli som ‘triggar’ oss.

Och när vi blir triggade kan vi bli arga eller upprörda, men ibland kan vi också uppleva ångestattacker eller fight-eller-flight-svar beroende på hur intensiv triggern är.

Triggers kan komma från barndomen, traumatiska upplevelser eller tidigare relationer. Men vi har alla dem, så det är viktigt att förstå och vara känslig för dina och din partners triggers.

Att diskutera triggers öppet tillåter er att skydda varandra från att bli triggade och det skapar en djupare känslomässig förståelse mellan er båda. Ni kanske inte kan undvika triggers helt, men om ni är medvetna om dem, då kan ni kan göra ert bästa för att undvika triggande situationer. 

Ytterligare läsning:

Engelska ursprungstexten:

“Be mindful of emotional triggers

Throughout our lives, we have experiences that can make us sensitive to certain places, events, people, sounds, words, or, really, any sort of physical or psychological stimuli that ‘triggers’ us.

And when we get triggered, we might get angry or upset, but sometimes we can even experience anxiety attacks or the fight-or-flight response depending on how intense the trigger is.

Triggers can come from childhood, traumatic experiences, or previous relationships. But we all have them, so it’s important to understand and be mindful of your triggers and of your partner’s.

Discussing emotional triggers openly allows you to protect one another from being triggered, and it forms a deeper emotional understanding between you both. You might not be able to avoid triggers completely, but if you are aware of them, then you can do your best to avoid triggering situations.


Könslikhetshypotesen – vi är mer lika än olika …

January 25, 2018 § Leave a comment

Vad är det som förenar oss mer än skiljer? Vi är mer lika än olika, psykologiskt sett. Vi borde leva mer jämställt. detta skulle ALLA vinna på, män, kvinnor, barn, samhället, världen!


“The differences model, which argues that males and females
are vastly different psychologically, dominates the
popular media. Here, the author advances a very different
view, the gender similarities hypothesis, which holds that
males and females are similar on most, but not all, psychological
variables. Results from a review of 46 metaanalyses
support the gender similarities hypothesis. Gender
differences can vary substantially in magnitude at
different ages and depend on the context in which measurement
occurs. Overinflated claims of gender differences
carry substantial costs in areas such as the workplace and

The mass media and the general public are captivated
by findings of gender differences. John Gray’s
(1992) Men Are From Mars, Women Are From
Venus, which argued for enormous psychological differences
between women and men, has sold over 30 million
copies and been translated into 40 languages (Gray, 2005).
Deborah Tannen’s (1991) You Just Don’t Understand:
Women and Men in Conversation argued for the different
cultures hypothesis: that men’s and women’s patterns of
speaking are so fundamentally different that men and
women essentially belong to different linguistic communities
or cultures. That book was on the New York Times
bestseller list for nearly four years and has been translated
into 24 languages (AnnOnline, 2005). Both of these works,
and dozens of others like them, have argued for the differences
hypothesis: that males and females are, psychologically,
vastly different. Here, I advance a very different
view—the gender similarities hypothesis (for related statements,
see Epstein, 1988; Hyde, 1985; Hyde & Plant, 1995;
Kimball, 1995).
The Hypothesis
The gender similarities hypothesis holds that males
and females are similar on most, but not all, psychological
variables. That is, men and women, as well as boys and
girls, are more alike than they are different. In terms of
effect sizes, the gender similarities hypothesis states that
most psychological gender differences are in the close-tozero
(d 0.10) or small (0.11 d 0.35) range, a few are
in the moderate range (0.36 d 0.65), and very few are
large (d 0.66 –1.00) or very large (d 1.00).
Although the fascination with psychological gender
differences has been present from the dawn of formalized
psychology around 1879 (Shields, 1975), a few early researchers
highlighted gender similarities. Thorndike
(1914), for example, believed that psychological gender
differences were too small, compared with within-gender
variation, to be important. Leta Stetter Hollingworth (1918)
reviewed available research on gender differences in mental
traits and found little evidence of gender differences.
Another important reviewer of gender research in the early
1900s, Helen Thompson Woolley (1914), lamented the gap
between the data and scientists’ views on the question:
The general discussions of the psychology of sex, whether by
psychologists or by sociologists show such a wide diversity of
points of view that one feels that the truest thing to be said at
present is that scientific evidence plays very little part in producing
convictions. (p. 372)
The Role of Meta-Analysis in
Assessing Psychological
Gender Differences
Reviews of research on psychological gender differences
began with Woolley’s (1914) and Hollingworth’s (1918)
and extended through Maccoby and Jacklin’s (1974) watershed
book The Psychology of Sex Differences, in which
they reviewed more than 2,000 studies of gender differences
in a wide variety of domains, including abilities,
personality, social behavior, and memory. Maccoby and
Jacklin dismissed as unfounded many popular beliefs in
psychological gender differences, including beliefs that
girls are more “social” than boys; that girls are more
suggestible; that girls have lower self-esteem; that girls are
better at rote learning and simple tasks, whereas boys are
better at higher level cognitive processing; and that girls
lack achievement motivation. Maccoby and Jacklin concluded
that gender differences were well established in
only four areas: verbal ability, visual-spatial ability, mathematical
ability, and aggression. Overall, then, they found
much evidence for gender similarities. Secondary reports
of their findings in textbooks and other sources, however,
focused almost exclusively on their conclusions about gender
differences (e.g., Gleitman, 1981; Lefranc¸ois, 1990).

Shortly after this important work appeared, the statistical
method of meta-analysis was developed (e.g., Glass, McGaw,
& Smith, 1981; Hedges & Olkin, 1985; Rosenthal, 1991).
This method revolutionized the study of psychological gender
differences. Meta-analyses quickly appeared on issues such as
gender differences in influenceability (Eagly & Carli, 1981),
abilities (Hyde, 1981; Hyde & Linn, 1988; Linn & Petersen,
1985), and aggression (Eagly & Steffen, 1986; Hyde, 1984,
Meta-analysis is a statistical method for aggregating
research findings across many studies of the same question
(Hedges & Becker, 1986). It is ideal for synthesizing research
on gender differences, an area in which often dozens
or even hundreds of studies of a particular question have
been conducted.
Crucial to meta-analysis is the concept of effect size,
which measures the magnitude of an effect—in this case,
the magnitude of gender difference. In gender meta-analyses,
the measure of effect size typically is d (Cohen,
where MM is the mean score for males, MF is the mean
score for females, and sw is the average within-sex standard
deviation. That is, d measures how far apart the male and
female means are in standardized units. In gender metaanalysis,
the effect sizes computed from all individual
studies are averaged to obtain an overall effect size reflecting
the magnitude of gender differences across all studies.
In the present article, I follow the convention that negative
values of d mean that females scored higher on a dimension,
and positive values of d indicate that males scored
Gender meta-analyses generally proceed in four steps:
(a) The researcher locates all studies on the topic being
reviewed, typically using databases such as PsycINFO and
carefully chosen search terms. (b) Statistics are extracted
from each report, and an effect size is computed for each
study. (c) A weighted average of the effect sizes is computed
(weighting by sample size) to obtain an overall
assessment of the direction and magnitude of the gender
difference when all studies are combined. (d) Homogeneity
analyses are conducted to determine whether the group of
effect sizes is relatively homogeneous. If it is not, then the
studies can be partitioned into theoretically meaningful
groups to determine whether the effect size is larger for
some types of studies and smaller for other types. The
researcher could ask, for example, whether gender differences
are larger for measures of physical aggression compared
with measures of verbal aggression.
The Evidence
To evaluate the gender similarities hypothesis, I collected
the major meta-analyses that have been conducted on psychological
gender differences. They are listed in Table 1,
grouped roughly into six categories: those that assessed
cognitive variables, such as abilities; those that assessed
verbal or nonverbal communication; those that assessed
social or personality variables, such as aggression or leadership;
those that assessed measures of psychological wellbeing,
such as self-esteem; those that assessed motor behaviors,
such as throwing distance; and those that assessed
miscellaneous constructs, such as moral reasoning. I began
with meta-analyses reviewed previously by Hyde and Plant
(1995), Hyde and Frost (1993), and Ashmore (1990). I
updated these lists with more recent meta-analyses and,
where possible, replaced older meta-analyses with more
up-to-date meta-analyses that used larger samples and better
statistical methods.
Hedges and Nowell (1995; see also Feingold, 1988)
have argued that the canonical method of meta-analysis—
which often aggregates data from many small convenience
samples—should be augmented or replaced by data from
large probability samples, at least when that is possible
(e.g., in areas such as ability testing). Test-norming data as
well as data from major national surveys such as the
National Longitudinal Study of Youth provide important
information. Findings from samples such as these are included
in the summary shown in Table 1, where the number
of reports is marked with an asterisk.
Inspection of the effect sizes shown in the rightmost
column of Table 1 reveals strong evidence for the gender
similarities hypothesis. These effect sizes are summarized
in Table 2. Of the 128 effect sizes shown in Table 1, 4 were
unclassifiable because the meta-analysis provided such a
wide range for the estimate. The remaining 124 effect sizes
were classified into the categories noted earlier: close-tozero
(d 0.10), small (0.11 d 0.35), moderate
(0.36 d 0.65), large (d 0.66 –1.00), or very large
(1.00). The striking result is that 30% of the effect sizes
are in the close-to-zero range, and an additional 48% are in
the small range. That is, 78% of gender differences are
 small or close to zero. This result is similar to that of Hyde
and Plant (1995), who found that 60% of effect sizes for
gender differences were in the small or close-to-zero range.
The small magnitude of these effects is even more
striking given that most of the meta-analyses addressed the
classic gender differences questions—that is, areas in
which gender differences were reputed to be reliable, such
as mathematics performance, verbal ability, and aggressive
behavior. For example, despite Tannen’s (1991) assertions,
gender differences in most aspects of communication are
small. Gilligan (1982) has argued that males and females
speak in a different moral “voice,” yet meta-analyses show
that gender differences in moral reasoning and moral orientation
are small (Jaffee & Hyde, 2000).
The Exceptions
As noted earlier, the gender similarities hypothesis does not
assert that males and females are similar in absolutely
every domain. The exceptions—areas in which gender differences
are moderate or large in magnitude—should be
The largest gender differences in Table 1 are in the
domain of motor performance, particularly for measures
such as throwing velocity (d 2.18) and throwing distance
(d 1.98) (Thomas & French, 1985). These differences
are particularly large after puberty, when the gender gap in
muscle mass and bone size widens.
A second area in which large gender differences are
found is some— but not all—measures of sexuality (Oliver
& Hyde, 1993). Gender differences are strikingly large for
incidences of masturbation and for attitudes about sex in a
casual, uncommitted relationship. In contrast, the gender
difference in reported sexual satisfaction is close to zero.
Across several meta-analyses, aggression has repeatedly
shown gender differences that are moderate in magnitude
(Archer, 2004; Eagly & Steffen, 1986; Hyde, 1984,
1986). The gender difference in physical aggression is
particularly reliable and is larger than the gender difference
in verbal aggression. Much publicity has been given to
gender differences in relational aggression, with girls scoring
higher (e.g., Crick & Grotpeter, 1995). According to
the Archer (2004) meta-analysis, indirect or relational aggression
showed an effect size for gender differences of
0.45 when measured by direct observation, but it was
only 0.19 for peer ratings, 0.02 for self-reports, and
0.13 for teacher reports. Therefore, the evidence is ambiguous
regarding the magnitude of the gender difference
in relational aggression.
The Interpretation of Effect Sizes
The interpretation of effect sizes is contested. On one side
of the argument, the classic source is the statistician Cohen
(1969, 1988), who recommended that 0.20 be considered a
small effect, 0.50 be considered medium, and 0.80 be
considered large. It is important to note that he set these
guidelines before the advent of meta-analysis, and they
have been the standards used in statistical power analysis
for decades.
In support of these guidelines are indicators of overlap
between two distributions. For example, Kling, Hyde,
Showers, and Buswell (1999) graphed two distributions
differing on average by an effect size of 0.21, the effect size
they found for gender differences in self-esteem. This
graph is shown in Figure 1. Clearly, this small effect size

reflects distributions that overlap greatly—that is, that
show more similarity than difference. Cohen (1988) developed
a U statistic that quantifies the percentage of nonoverlap
of distributions. For d 0.20, U 15%; that is, 85%
of the areas of the distributions overlap. According to
another Cohen measure of overlap, for d 0.20, 54% of
individuals in Group A exceed the 50th percentile for
Group B.
For another way to consider the interpretation of effect
sizes, d can also be expressed as an equivalent value of the
Pearson correlation, r (Cohen, 1988). For the small effect
size of 0.20, r .10, certainly a small correlation. A d of
0.50 is equivalent to an r of .24, and for d 0.80, r .37.
Rosenthal (1991; Rosenthal & Rubin, 1982) has argued
the other side of the case—namely, that seemingly
small effect sizes can be important and make for impressive
applied effects. As an example, he took a two-group experimental
design in which one group is treated for cancer
and the other group receives a placebo. He used the method
of binomial effect size display (BESD) to illustrate the
consequences. Using this method, for example, an r of .32
between treatment and outcome, accounting for only 10%
of the variance, translates into a survival rate of 34% in the
placebo group and 66% in the treated group. Certainly, the
effect is impressive.
How does this apply to the study of gender differences?
First, in terms of costs of errors in scientific decision
making, psychological gender differences are quite a different
matter from curing cancer. So, interpretation of the
magnitude of effects must be heavily conditioned by the
costs of making Type I and Type II errors for the particular
question under consideration. I look forward to statisticians
developing indicators that take these factors into account.
Second, Rosenthal used the r metric, and when this is
translated into d, the effects look much less impressive. For
example, a d of 0.20 is equivalent to an r of 0.10, and
Rosenthal’s BESD indicates that that effect is equivalent to
cancer survival increasing from 45% to 55%— once again,
a small effect. A close-to-zero effect size of 0.10 is equivalent
to an r of .05, which translates to cancer survival rates
increasing only from 47.5% to 52.5% in the treatment
group compared with the control group. In short, I believe
that Cohen’s guidelines provide a reasonable standard for
the interpretation of gender differences effect sizes.
One caveat should be noted, however. The foregoing
discussion is implicitly based on the assumption that the
variabilities in the male and female distributions are equal.
Yet the greater male variability hypothesis was originally
proposed more than a century ago, and it survives today
(Feingold, 1992; Hedges & Friedman, 1993). In the 1800s,
this hypothesis was proposed to explain why there were
more male than female geniuses and, at the same time,
more males among the mentally retarded. Statistically, the
combination of a small average difference favoring males
and a larger standard deviation for males, for some trait
such as mathematics performance, could lead to a lopsided
gender ratio favoring males in the upper tail of the distribution
reflecting exceptional talent. The statistic used to
investigate this question is the variance ratio (VR), the ratio
of the male variance to the female variance. Empirical
investigations of the VR have found values of 1.00 –1.08
for vocabulary (Hedges & Nowell, 1995), 1.05–1.25 for
mathematics performance (Hedges & Nowell), and 0.87–
1.04 for self-esteem (Kling et al., 1999). Therefore, it
appears that whether males or females are more variable
depends on the domain under consideration. Moreover,
most VR estimates are close to 1.00, indicating similar
variances for males and females. Nonetheless, this issue of
possible gender differences in variability merits continued
Developmental Trends
Not all meta-analyses have examined developmental trends
and, given the preponderance of psychological research on
college students, developmental analysis is not always possible.
However, meta-analysis can be powerful for identifying
age trends in the magnitude of gender differences.
Here, I consider a few key examples of meta-analyses that
have taken this developmental approach (see Table 3).
At the time of the meta-analysis by Hyde, Fennema,
and Lamon (1990), it was believed that gender differences
in mathematics performance were small or nonexistent in
childhood and that the male advantage appeared beginning
around the time of puberty (Maccoby & Jacklin, 1974). It
was also believed that males were better at high-level
mathematical problems that required complex processing,
whereas females were better at low-level mathematics that
required only simple computation. Hyde and colleagues
addressed both hypotheses in their meta-analysis. They
found a small gender difference favoring girls in computation
in elementary school and middle school and no
gender difference in computation in the high school years.
There was no gender difference in complex problem solving
in elementary school or middle school, but a small
gender difference favoring males emerged in the high
school years (d 0.29). Age differences in the magnitude
of the gender effect were significant for both computation
and problem solving.
Kling et al. (1999) used a developmental approach in
their meta-analysis of studies of gender differences in selfesteem,
on the basis of the assertion of prominent authors
such as Mary Pipher (1994) that girls’ self-esteem takes a
nosedive at the beginning of adolescence. They found that
the magnitude of the gender difference did grow larger
from childhood to adolescence: In childhood (ages 7–10),
d 0.16; for early adolescence (ages 11–14), d 0.23;
and for the high school years (ages 15–18), d 0.33.
However, the gender difference did not suddenly become
large in early adolescence, and even in high school, the
difference was still not large. Moreover, the gender difference
was smaller in older samples; for example, for ages
23–59, d 0.10.
Whitley’s (1997) analysis of age trends in computer
self-efficacy are revealing. In grammar school samples,
d 0.09, whereas in high school samples, d 0.66. This
dramatic trend leads to questions about what forces are at
work transforming girls from feeling as effective with
computers as boys do to showing a large difference in
self-efficacy by high school.
These examples illustrate the extent to which the
magnitude of gender differences can fluctuate with age.
Gender differences grow larger or smaller at different times
in the life span, and meta-analysis is a powerful tool for
detecting these trends. Moreover, the fluctuating magnitude
of gender differences at different ages argues against the
differences model and notions that gender differences are
large and stable.
The Importance of Context
Gender researchers have emphasized the importance of
context in creating, erasing, or even reversing psychological
gender differences (Bussey & Bandura, 1999; Deaux &
Major, 1987; Eagly & Wood, 1999). Context may exert
influence at numerous levels, including the written instructions
given for an exam, dyadic interactions between participants
or between a participant and an experimenter, or
the sociocultural level.
In an important experiment, Lightdale and Prentice
(1994) demonstrated the importance of gender roles and
social context in creating or erasing the purportedly robust
gender difference in aggression. Lightdale and Prentice
used the technique of deindividuation to produce a situation
that removed the influence of gender roles. Deindividuation
refers to a state in which the person has lost his or her
individual identity; that is, the person has become anonymous.
Under such conditions, people should feel no obligation to conform to social norms such as gender roles.
Half of the participants, who were college students, were
assigned to an individuated condition by having them sit
close to the experimenter, identify themselves by name,
wear large name tags, and answer personal questions. Participants
in the deindividuation condition sat far from the
experimenter, wore no name tags, and were simply told to
wait. All participants were also told that the experiment
required information from only half of the participants,
whose behavior would be monitored, and that the other half
would remain anonymous. Participants then played an interactive
video game in which they first defended and then
attacked by dropping bombs. The number of bombs
dropped was the measure of aggressive behavior.
The results indicated that in the individuated condition,
men dropped significantly more bombs (M 31.1)
than women did (M 26.8). In the deindividuated condition,
however, there were no significant gender differences
and, in fact, women dropped somewhat more bombs (M
41.1) than men (M 36.8). In short, the significant gender
difference in aggression disappeared when gender norms
were removed.
Steele’s (1997; Steele & Aronson, 1995) work on
stereotype threat has produced similar evidence in the
cognitive domain. Although the original experiments concerned
African Americans and the stereotype that they are
intellectually inferior, the theory was quickly applied to
gender and stereotypes that girls and women are bad at
math (Brown & Josephs, 1999; Quinn & Spencer, 2001;
Spencer, Steele, & Quinn, 1999; Walsh, Hickey, & Duffy,
1999). In one experiment, male and female college students
with equivalent math backgrounds were tested (Spencer et
al., 1999). In one condition, participants were told that the
math test had shown gender difference in the past, and in
the other condition, they were told that the test had been
shown to be gender fair—that men and women had performed
equally on it. In the condition in which participants
had been told that the math test was gender fair, there were
no gender differences in performance on the test. In the
condition in which participants expected gender differences,
women underperformed compared with men. This
simple manipulation of context was capable of creating or
erasing gender differences in math performance.
Meta-analysts have addressed the importance of context
for gender differences. In one of the earliest demonstrations
of context effects, Eagly and Crowley (1986)
meta-analyzed studies of gender differences in helping
behavior, basing the analysis in social-role theory. They
argued that certain kinds of helping are part of the male
role: helping that is heroic or chivalrous. Other kinds of
helping are part of the female role: helping that is nurturant
and caring, such as caring for children. Heroic helping
involves danger to the self, and both heroic and chivalrous
helping are facilitated when onlookers are present. Women’s
nurturant helping more often occurs in private, with no
onlookers. Averaged over all studies, men helped more
(d 0.34). However, when studies were separated into
those in which onlookers were present and participants
were aware of it, d 0.74. When no onlookers were
present, d 0.02. Moreover, the magnitude of the gender
difference was highly correlated with the degree of danger
in the helping situation; gender differences were largest
favoring males in situations with the most danger. In short,
the gender difference in helping behavior can be large,
favoring males, or close to zero, depending on the social
context in which the behavior is measured. Moreover, the
pattern of gender differences is consistent with social-role
Anderson and Leaper (1998) obtained similar context
effects in their meta-analysis of gender differences in conversational
interruption. At the time of their meta-analysis,
it was widely believed that men interrupted women considerably
more than the reverse. Averaged over all studies,
however, Anderson and Leaper found a d of 0.15, a small
effect. The effect size for intrusive interruptions (excluding
back-channel interruptions) was larger: 0.33. It is important
to note that the magnitude of the gender difference varied
greatly depending on the social context in which interruptions
were studied. When dyads were observed, d 0.06,
but with larger groups of three or more, d 0.26. When
participants were strangers, d 0.17, but when they were
friends, d 0.14. Here, again, it is clear that gender
differences can be created, erased, or reversed, depending
on the context.
In their meta-analysis, LaFrance, Hecht, and Paluck
(2003) found a moderate gender difference in smiling (d
0.41), with girls and women smiling more. Again, the
magnitude of the gender difference was highly dependent
on the context. If participants had a clear awareness that
they were being observed, the gender difference was larger
(d 0.46) than it was if they were not aware of being
observed (d 0.19). The magnitude of the gender difference
also depended on culture and age.
Dindia and Allen (1992) and Bettencourt and Miller
(1996) also found marked context effects in their gender
meta-analyses. The conclusion is clear: The magnitude and
even the direction of gender differences depends on the
context. These findings provide strong evidence against the
differences model and its notions that psychological gender
differences are large and stable.
Costs of Inflated Claims of Gender
The question of the magnitude of psychological gender
differences is more than just an academic concern. There
are serious costs of overinflated claims of gender differences
(for an extended discussion of this point, see Barnett
& Rivers, 2004; see also White & Kowalski, 1994). These
costs occur in many areas, including work, parenting, and
Gilligan’s (1982) argument that women speak in a
different moral “voice” than men is a well-known example
of the differences model. Women, according to Gilligan,
speak in a moral voice of caring, whereas men speak in a
voice of justice. Despite the fact that meta-analyses disconfirm
her arguments for large gender differences (Jaffee &
Hyde, 2000; Thoma, 1986; Walker, 1984), Gilligan’s ideas
have permeated American culture. One consequence of this
overinflated claim of gender differences is that it reifies the
stereotype of women as caring and nurturant and men as
lacking in nurturance. One cost to men is that they may
believe that they cannot be nurturant, even in their role as
father. For women, the cost in the workplace can be enormous.
Women who violate the stereotype of being nurturant
and nice can be penalized in hiring and evaluations.
Rudman and Glick (1999), for example, found that female
job applicants who displayed agentic qualities received
considerably lower hireability ratings than agentic male
applicants (d 0.92) for a managerial job that had been
“feminized” to require not only technical skills and the
ability to work under pressure but also the ability to be
helpful and sensitive to the needs of others. The researchers
concluded that women must present themselves as competent
and agentic to be hired, but they may then be viewed
as interpersonally deficient and uncaring and receive biased
work evaluations because of their violation of the female
nurturance stereotype.
A second example of the costs of unwarranted validation
of the stereotype of women as caring nurturers
comes from Eagly, Makhijani, and Klonsky’s (1992) metaanalysis
of studies of gender and the evaluation of leaders.
Overall, women leaders were evaluated as positively as
men leaders (d 0.05). However, women leaders portrayed
as uncaring autocrats were at a more substantial
disadvantage than were men leaders portrayed similarly
(d 0.30). Women who violated the caring stereotype paid
for it in their evaluations. The persistence of the stereotype
of women as nurturers leads to serious costs for women
who violate this stereotype in the workplace.
The costs of overinflated claims of gender differences
hit children as well. According to stereotypes, boys are
better at math than girls are (Hyde, Fennema, Ryan, Frost,
& Hopp, 1990). This stereotype is proclaimed in mass
media headlines (Barnett & Rivers, 2004). Meta-analyses,
however, indicate a pattern of gender similarities for math
performance. Hedges and Nowell (1995) found a d of 0.16
for large national samples of adolescents, and Hyde, Fennema,
and Lamon (1990) found a d of 0.05 for samples
of the general population (see also Leahey & Guo, 2000).
One cost to children is that mathematically talented girls
may be overlooked by parents and teachers because these
adults do not expect to find mathematical talent among
girls. Parents have lower expectations for their daughters’
math success than for their sons’ (Lummis & Stevenson,
1990), despite the fact that girls earn better grades in math
than boys do (Kimball, 1989). Research has shown repeatedly
that parents’ expectations for their children’s mathematics
success relate strongly to outcomes such as the
child’s mathematics self-confidence and performance, with
support for a model in which parents’ expectations influence
children (e.g., Frome & Eccles, 1998). In short, girls
may find their confidence in their ability to succeed in
challenging math courses or in a mathematically oriented
career undermined by parents’ and teachers’ beliefs that
girls are weak in math ability.
In the realm of intimate heterosexual relationships,
women and men are told that they are as different as if they
came from different planets and that they communicate in
dramatically different ways (Gray, 1992; Tannen, 1991).
When relationship conflicts occur, good communication is
essential to resolving the conflict (Gottman, 1994). If,
however, women and men believe what they have been
told—that it is almost impossible for them to communicate
with each other—they may simply give up on trying to
resolve the conflict through better communication. Therapists
will need to dispel erroneous beliefs in massive,
unbridgeable gender differences.
Inflated claims about psychological gender differences
can hurt boys as well. A large gender gap in selfesteem
beginning in adolescence has been touted in popular
sources (American Association of University Women,
1991; Orenstein, 1994; Pipher, 1994). Girls’ self-esteem is
purported to take a nosedive at the beginning of adolescence,
with the implication that boys’ self-esteem does not.
Yet meta-analytic estimates of the magnitude of the gender
difference have all been small or close to zero: d 0.21
(Kling et al., 1999, Analysis I), d 0.04 – 0.16 (Kling et
al., 1999, Analysis II), and d 0.14 (Major, Barr, Zubek,
& Babey, 1999). In short, self-esteem is roughly as much a
problem for adolescent boys as it is for adolescent girls.
The popular media’s focus on girls as the ones with selfesteem
problems may carry a huge cost in leading parents,
teachers, and other professionals to overlook boys’ selfesteem
problems, so that boys do not receive the interventions
they need.
As several of these examples indicate, the gender
similarities hypothesis carries strong implications for practitioners.
The scientific evidence does not support the belief
that men and women have inherent difficulties in communicating
across gender. Neither does the evidence support
the belief that adolescent girls are the only ones with
self-esteem problems. Therapists who base their practice in
the differences model should reconsider their approach on
the basis of the best scientific evidence.
The gender similarities hypothesis stands in stark contrast
to the differences model, which holds that men and women,
and boys and girls, are vastly different psychologically.
The gender similarities hypothesis states, instead, that
males and females are alike on most— but not all—psychological
variables. Extensive evidence from meta-analyses
of research on gender differences supports the gender
similarities hypothesis. A few notable exceptions are some
motor behaviors (e.g., throwing distance) and some aspects
of sexuality, which show large gender differences. Aggression
shows a gender difference that is moderate in
It is time to consider the costs of overinflated claims of
gender differences. Arguably, they cause harm in numerous
realms, including women’s opportunities in the workplace,
couple conflict and communication, and analyses of selfesteem
problems among adolescents. Most important, these
claims are not consistent with the scientific data.”

Levant vill lära män skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor. Vår framgång som älskare, makar och fäder hänger nu på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors (och våra egna) känslor. …

November 12, 2017 § 20 Comments


I omslaget till Levants bok ovan (som kom i tryck första gången i mars 1995) står det, i min översättning:

“I dagens Amerika, med omfattande förändringar både i hemmen och på arbetsplatserna, har en ny fråga tagit plats bredvid Freuds berömda ‘Vad vill en kvinna?’. 

Detta nya bryderi är: Vad ska en man vara?

De föreslagna svaren i den nuvarande häxkitteln av motstridiga synsätt kan ordnas brett: från att överge traditionella maskulina drag till förmån för mer feminina modeller, till att återgå till primitiva manliga rötter genom att åter hetta upp ‘elden i magen’ hos en Järn-Hans. ./…/

I denna tankeväckande bok har Ronald Levant kommit med ett ovärderligt bidrag för att lösa de problem män möter när gammal visshet bleknar och nya utmaningar tar dess plats.”

Han vill…

“… hjälpa män att göra de förändringar som de vill ha och behöver för att bli bättre älskare, makar, fäder och vänner samtidigt som de behåller de delar av den manliga normen som är meningsfulla.

Han visar också hur män kan använda sina traditionella dygder att överföra idéer till handling för att arbeta sig ur livsstilar och tänkesätt som skadar deras relationer.

I denna bok kommer män att hitta en spegel i vilken de kan se krafter som gjorde dem till dem de är.

De kommer att lära sig skillnaden mellan att vara starka och att vara rigida. Mellan att ha kul i jobbet och att söka tillflykt i det. Mellan att vara vän med en kvinna och att vara härskare. Mellan att verkligen vara förälder och bara vara en försörjare. Mellan att hålla huvudet kallt och att frysa ner känslor.

Medan amerikanska män ändrar reglerna för manlighet, kan det att vara man, hur svårt det än kan vara, bli bekvämare, mer meningsfullt, tillfredsställande och berättigat än det nånsin varit förr.”

Reflektion över “gamla tiders” uppfostran efter att återigen ha börjat bläddra i Levants bok:

En pappa som jobbade hela tiden och kanske var väldigt frånvarande och en mamma som var hemma och fått sin första son, vilken hon inte kunde ge den anknytning han hade behövt? Utan tvärtom uppfostrade ganska hårt. Ställde stora krav på och inte fanns där för riktigt, kanske knappt alls (hade hon en depression: alla barnen, vilka då blivit fler, fick senare fixa frukost själva innan de gick till skolan, därför att mamman inte stigit upp, något sonen dock tyckte var jätteskönt! 😦 )

Det fanns inte tillräckligt med utrymme för att fylla barnens behov. Allra minst för de äldsta, men allra äldsta barnet, en dotter, fick dock behålla tillräckligt med känslor för att hyfsat klara sig genom familjeliv? Ju fler barn desto “slappare” blev uppfostran till gagn för dem?

Men idag, 22 år sen denna bok först kom ut, kan vi i en stor grupp människor se en backlash: de vill tillbaka till de här gamla rollerna och det här gamla samhället. De har glömt eller inte upplevt hur detta i själva verket var för både män och kvinnor?

Männen hade minimal kontakt med sina barn, försörjningsbördan låg enbart på dem. Kvinnor gick hemma, men de var inte alltid så lyckliga med det som kan framställas. De mådde inte bra och var inte sällan deprimerade?

Inget att längta tillbaka till! Snarare skulle alla vinna på att män och kvinnor blev mer partners än de nånsin varit. Män, kvinnor, barn, samhället och världen skulle vinna på detta!

Senare har män som Michael Kimmel, John Gottman, Lundy Bancroft och en mängd andra påtalat detta ytterligare, var och en på sitt sätt. Alla på ytterst värdefulla sätt.

s 2:

“Tränade att vara lugna, handlingsorienterade beskyddare och problemlösare, får vi män nu höra att dessa maskulina sätt att demonstrera kärlek inte riktigt funkar längre och att vår framgång som älskare, makar och fäder nu hänger på vår förmåga att utveckla de mer traditionella feminina färdigheterna som att vara känsliga och lyhörda för andra människors känslor.

Lärda tidigt att en mans främsta roll är att vara familjeförsörjare och att hans främsta hängivenhet måste röra hans arbete, hittar vi nu oss själva i en sits att vi måste dela denna roll med våra kvinnliga partners och att, i utbyte, ta på oss en del [bara en del och inte hälften?] av hushålls- och barnskötselförpliktelserna som traditionellt har setts som kvinnors arbete

Det har varit en verklig chock.

En del män återhämtade sig och anpassade sig ganska snabbt, och kände att det kunde finnas något att vinna på att bli mer flexibla i sina idéer om vad det att vara ‘manlig’ är.  

Andra upplevde nån slags befrielse – en känsla av att inte måsta omgestalta sig för att passa en tidsanda som [nu] förändrades för att passa dem [den passade dem bättre? 🙂 ]. 

Majoriteten av män ville dock inte veta av några av dessa förändringar. Deras initiala svar var att stå emot – ibland argt, för att dölja sin rädsla och förvirring och för att slå tillbaka förändringskrafterna.”

Levant skriver om “Traditionell maskulin roll.” Han upplevde då, 1995, att män är, s 3-4:

“… beredda att tänka om om sina idéer om en mans rätta roll, rättigheter och ansvar – att ta en nära titt på de olika komponenterna i det traditionella manliga trossystemet för att bestämma vilka som har överlevt sin användbarhet och vilka som kan bevaras. 

De är redo att börja arbetet på att utveckla och bemästra de förmågor som inte vidarebefordrades till dem under deras träning tidigt i livet, men som krävs av män nu. 

Och, desto viktigare, är de redo att lägga undan tron att det finns eller borde finnas något ‘rätt sätt’ att vara man, därför att de nu ser hur begränsad/inskränkt och förödande/förlamande denna tro är./…/

Men det dröjde inte länge för män att inse att att försöka göra om sig till nån slags kombination av Alan Alda och herr mamma ersatte de en form av inspärrning mot en annan.

Den enda kurs som var kvar var att kämpa fram en ny medelväg mellan traditionell maskulinitet och den känsliga-mannen-idealet – en som tillåter varje man att bestämma för sig själv vilken kombination av gamla och nya drag han vill inkorporera i sin omkonstruerade maskulina norm.”

s 7-8 i underkapitlet “Att slå på trummor i skogen är inte svaret” (apropå Robert Bly och Järn-Hans) skriver Levant att Bly menar att han uttrycker sig metaforiskt:

“Lika mycket som vi beskärmar oss över sjukligheterna i vårt postmoderna samhälle, och njuter av att fly in i fantasin över det vi föreställer oss att ha varit ett noblare sätt att leva i dessa förmoderna kulturer, så är sanningen att, om vi har att välja mellan att leva i deras värld eller leva i vår, skulle de flesta av oss välja komforten och bekvämligheten i modernt liv – även med alla dess problem.

Den nuvarande manliga krisen är en av dessa problem – ett samtida problem som kräver nutida lösningar, som inte kommer att hittas genom att anta djurnamn och dansa nakna i skogen. 

Inte heller kan de hittas genom att följa Blys tolkning av de metaforiska instruktionerna för att uppnå manlighet som Järn-Hans-sagan innehåller – dvs genom att separera sig från kvinnor för att kasta av sig deras feminiserande inflytande och hitta manliga mödrar som leder oss, något som våra manliga fäder misslyckades med att göra, på vår resa till att bli ‘initierade‘ män. 

Bly skulle argumentera för att han inte försöker övertala män att bokstavligt separera från kvinnor – att hans budskap, som sagors, är metaforiskt. men problemet med metaforiska budskap är att människor kan tolka dem precis som de vill – inklusive bokstavligt. 

Och vad ett olyckligt antal män vill höra är att de har rätt att klandra kvinnor – dvs den feministiska rörelsen – för att den har skapat oredan de är i och att de är berättigade att vidmakthålla eller öka sin känslomässiga distans från sina kvinnliga partners.”

Tvärtemot vad parterapeuterna John och Julie Gottman säger. De menar att partners bör vända sig MOT varandra och INTE BORT.

“Detta tänkande kunde inte vara mer befängt.

Faktiskt, precis som män behöver lösa sina känslor mot sina, behöver de också arbeta igenom de djupt motstridiga känslorna om intimitet ingjutet i spädbarnsålder av deras mödrar, vilka hindrar dem att komma närmare sina partners.”

Levant tar upp detta med sex och att män i olika grad frikopplar detta från intimitet och närhet med en annan människa. En förklaring till alla de sexuella övergrepp vi i dagarna hört om genom #metoo!? De män som begår såna (inklusive allt annat våld utfört av både män och kvinnor) beror på svårigheter i olika grad att se en annan människa som just en levande människa.

“Vad män med andra ord behöver göra är att riva ner murarna de har rest mellan sig själva och sina partners – inte bygga upp dem igen.”

Vilket Levant menar att Blys och andra liknande metoder riskerar att göra. Precis vad Gottmans säger – och Michael Kimmel.

“Detsamma gäller för vikten Bly lägger vid att få kontakt med hårdheten hos vilden inom en.

Återigen skulle Bly hävda att hans budskap är metaforiskt – att han inte pratar om att ge fria tyglar åt (släppa lös) vrede, aggression, raseri och våld, utan om att återvinna maskulin styrka, mod, kraft och beslutsamhet.

Under en samling med män, som jag besökte, gjordes dock denna distinktion inte särskilt klar. Pratet handlade helt enkelt om att utveckla vildhet. Och jag blev störd över hur hungrigt många av männen drack detta.”

Det känns mer och mer som att ge en man rådet att bli bättre på att hävda sig själv inte är något riktigt bra råd. Mannen ifråga behöver inte mer av detta, utan skulle behöva något annat. Hjälp till anknytning snarare, både för att få bättre relationer med alla och för att inte ta till missbruk som ersättning för bristen på anknytning.

Här debattartikel om att “Pojkarna offras av feministerna.” Debattören, Elise Claeson, skriver om Annica Dahlström-bok:

“I dag kan hjärn- och evolutionsforskarna berätta varför pojkar slåss. Det beror inte på patriarkatet.

‘Lusten att slåss och testa sina krafter är inte pådyvlad av samhället. Det är i stället (–) en biologiskt grundad lust, som är medfödd,’ skriver professor Annica Dahlström i sin bok ‘Könet sitter i hjärnan’.

Det manliga könshormonet testosteron är ett aggressionshormon, som dramatiskt ökar i pojkars kroppar under puberteten och gör dem till tidsinställda våldsbomber.

Testosteronstinna ynglingar har alltid varit överrepresenterade i brotts- och våldsstatistiken. Därför är det sant att pojkvåldet inte har ökat. Det har alltid funnits där, eftersom det är inbyggt i pojkars kroppar och hjärnor.

Forskarna kan 
också berätta att pojkars hjärnor är inriktade på att finna en plats i en manlig hierarki. Det är därför pojkar ofta är bättre på lagsporter och oftare vill bli chefer. De vill tävla om ledarplatsen och maktordningen i gruppen. Här kommer våldet in. Under evolutionen avgjordes oftast hackordningen med råstyrka. Den starkaste hanen blev klanledare och fick befrukta de bästa honorna.

I det familjesvaga Sverige överger vi pojkarna redan i ett-årsåldern och lämnar dem i stora dagisgrupper. De har ingen chans att hävda sig i hackordningen. Kanske börjar pojkarnas statusrevanschlust där? Kanske är det också där, när de känner sig övergivna av sina föräldrar, som de förlorar sin förmåga till empati?

‘Det handlar absolut om status’ säger en tonårsflicka om dödsmisshandeln på Kungsholmen (DN 9/10).

Att sätta en utmanare på plats, är att berätta att man finns. Då kanske man blir sedd av tjejerna. Våld, inte empati, skapar respekt.”

Dem jag läst, Levant, Kimmel, Gottman etc skulle tillskriva killars och mäns problem något annat. Kimmel och Gottman kritiserar den ökande ojämlikheten, något som tidigare jämställdhetskvinnan Elise Claeson inte tror på längre. 😦

Sociologen Michael Kimmel i intervjun “‘Angry white men’: the sociologist who studied Trump’s base before Trump”:

“What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked. What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression.

It is a really malleable [=smidbart, formbarthormon. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples. The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right? Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is “legitimate”.

Donald Trump’s victory is a disaster for modern masculinity

There is a famous experiment by a primatologist at Stanford. He takes five monkeys and measures their testosterone. Then he puts the five monkeys in a cage. The monkeys immediately establish a hierarchy of violence – number one beats number two, number two beats number three, number three beats number four, number four beats number five. Of course, number one has the highest testosterone, and so on.

So the experiment is: he takes monkey three out of the cage and he shoots him up with testosterone, off the scale, and puts him back in. What do you think happens? When I tell this story my students always guess that he immediately becomes number-one monkey. But that’s not true. What happens is that when he goes back in the cage he still avoids monkeys number one and two – but he beats the shit out of numbers four and five.

So what any reasonable biological researcher would conclude is that testosterone does not cause aggression, it enables it. The target of the violence must already be seen as legitimate. You have a biological argument and a sociological argument. So the answer to your question is that it is never either/or. It is always both. Always.”


Det som aldrig fick ske – mer om sårat och destruktivt berättigande …

October 28, 2017 § 3 Comments


Jag har börjat läsa boken ovan “Det som aldrig fick ske – skolattentaten i Trollhättan.”

Tänker på den amerikanske sociologen Michael Kimmel och hans bok “Arga, vita män – amrikansk maskulinitet vid slutet av en era” och de här arga, vita männen och deras känsla av någon annan (i USA en svart kvinna) har stulit deras jobb, som Kimmel uttrycker det. Och de drar sig så till extremhögern, som egentligen bara förvärrar deras problem, med att inte minst föra en politik som ökar klyftorna mellan människor ännu lite mer, istället för tvärtom.

Kimmel pratar om “sårat berättigande.” En amerikansk psykolog, Ronald Levant skrev redan för drygt 20 år sen om “destruktivt berättigande.” Ett begrepp myntat av psykiatrikern Ivan Boszormenyi-Nagy. I länkad artikel står det om, i min översättning:

“Problemet är ett misslyckande i relationer till stor del beroende på missuppfattningar rörande rättigheter.”

Kimmel menar att de här arga, vita männen snarare borde gå ihop med andra, svagare grupper och driva på för samhälleliga förändringar som gynnar dem, snarare än förvärrar för dem.

Familjeterapeuten John Gottman nämner också de ökade klyftorna i dagens samhälle som ett problem inte bara i familjelivet, utan i samhället. Allt detta hör ihop. Istället ger de sig på andra underprivilegierade.

De har svårt att anpassa sig till en ny mansroll. En mansroll som snarare skulle betyda enorma vinster för dem, inte minst i relationer med andra, fru, barn, på arbetsplatser, i samhället, världen.

På s 115 skriver Åsa Erlandsson om Anton Lundin Pettersson:

“… han slog sönder drömmen om öppenhet – några månader efter attentatet beslutades att skolan skulle byggas om. Istället för att låta skola och samhälle mötas i samma lokaler, sattes en skiljevägg med kodlås upp.”

Vill gärningsmannen mer eller mindre medvetet åstadkomma detta: att andra hamnar i samma fängelse som han befinner sig i?

Jag funderar vidare vad bostads- och skolsegregationen har för effekter. Vad privatskolesystemet och bostadsrättssystemet och egna hus som kostar massor har för effekter. Vad de ökade klyftorna har för effekter?

Före privatskolesystemet gick barn från alla samhällsklasser tillsammans, man bodde ofta också grannar, vilket innebar att man lättare förstod varandra. Det var lättare att acceptera olikheter, för man levde med dem. Eller så slipades de i olika grad av.

Ja, vad är verklig integration? Är verkligen status och det yttre så viktigt? Hur har de familjer det som har enorma hus- och billån? orkar de med sig själva ELLER sina barn?

För att inte vara rädda för varandra behöver man mötas tidigt i skola och samhälle, närområde! Gagnar de mer välbeställdas barn också! Jag själv tillhörde en av de senare. Vad har vi för glädje av stora, fina hus och bilar m.m. om vi är rädda eller stressade?

När min gamla mamma växte upp i by i norra Sverige bodde arbetarbarn granne med doktorns, prästens, jägmästarens. Och man lekte med varandra. Fast det fanns annat då som man nog inte vill tillbaka till idag.

Både Kimmel och Levant pratar om den traditionella mansrollen och alla de problem den för med sig för män som socialiserats in i den. Problem för dem själva, för sina partners, för barn, för samhället och världen.

En annan amerikansk psykolog William Pollack har intervjuat pojkar och skriver om deras behov av närhet och av att uttrycka känslor som de normalt aldrig ger uttryck för, fenomen som med tiden går under jorden därför att de tystas ner. Man pratar inte så med pojkar. Pollack verkar ha en förmåga att få unga pojkar att öppna upp och hans intervjuer kan ha haft avgörande effekt för de pojkar som intervjuats. De har fått uppleva att det FINNS de som är intresserade av deras känsloliv och som inte tycker detta är konstigt.

Ronald Levant pratar om manlig alexitymi, dvs avsaknad av känslospråk och vad detta för med sig.

I Antons fall låter det som om han kan ha haft någon form av autism, odiagnosticerad. Till det kom osäkerhet över sexuell läggning och i den mansvärld han rörde sig i på nätet, med de mansnormerna, så blev detta ett problem. HBTQ-personer är ju paria bland dessa machomän. 😦

Och så växer behovet av att hitta lämpliga hatobjekt. 😦 Istället för att ta itu. Men Anton hade svårt för detta. Sökte på nätet istället för att vända sig till en levande människa för att berätta om sina känslor och sin oro. Var detta inte okej för en pojke i hans omgivning? Han verkar bara ha haft bröder dessutom, om detta kan ha haft betydelse?

Vad växte han upp med hur en riktigt pojke/man är? Vilka signaler fick han från omgivningen, inte bara i familj och släkt, utan också i den minimala kamratkretsen?

Erlandsson skriver på s 167 om hur platsannonser utformas:

“Du är självgående, händig och har social kompetens.”

“Är du en effektiv lagspelare som trivs med att jobba i ett högt tempo?”

“Som person är du social, noggrann och alltid redo att satsa 100 procent. Du är en teamplayer med ett eget driv.”

Vad finns det för plats för “de andra”? De som inte är “på,” som är lite blyga osv. Tänker på ett sommarjobb jag hade som sekreterare på Hemsjukvården ett par somrar för över 35 år sen. Ordinarie innehavare av denna tjänst hade en man som misshandlade henne. Denne man var jurist. Om det hade varit idag med de enorma effektivitetskraven: hade hon kunnat eller orka jobba? Fast å andra sidan kanske hon hade fått stöttning att skilja sig?

“Valfrihet” och “frihet” låter som hån, men det låter fint. 😦 Vad är det för “frihet och valfrihet” om man måste gå omkring och vara rädd i skola, på gator och torg osv? Det är väl ingen frihet?

s 178-179:

“Anton Lundin Pettersson tog ut sin frustration i skämt och omgivningen skrattade med. Till exempel: ‘Vet du hur man räddar en neger från att drunkna?’ Nej? ‘Bra’ Kvinnor i slöjor var påskkärringar, mörkhyade män var gambiaskallar med mjäll!

På ytan oskyldigt, och dessutom ska man väl kunna skämta om allt? I själva verket är det en värdemätare. Rasistiska skämt var normaliserat och inget konstigt, utan så man pratade, tänkte och tyckte.

I en sådan världsbild ställs människor med självklarhet mot varandra och om någon inte får ett jobb måste det vara någon annans fel. Om pensionärerna får det sämre, betyder det att invandrarna har fått det för bra.

När ingen säger emot är det en indikation på att man lever i en miljö där den här världsbilden, ‘invandrarna tar våra jobb’ och ‘man borde göra något åt det’, är okej. Man märker inte hur man själv låter, förändringen går i små steg ungefär som när man går upp i vikt./…/

‘Det handlar om samtalsklimat, vilka tankar, idéer och stämningar som sprids vid köksborden. Det är en viktig pusselbit.'”

säger Gellert Tamas.

På slutet hade Anton Lundin Pettersson hopp om en vändning i och med att få fast jobb, men…

“För en arbetsgivare är det dock stor skillnad i både kostnad och ansvar att ta emot en av samhället avlönad praktikant, och att erbjuda en tillsvidareanställning. 

Det var [alltså] ingen invandrare som tog Anton Lundin Petterssons plats på industriföretaget Mape Sweden AB, men i hans tankevärld blev det så. Det var självklart.”

På s 181 skriver Erlandsson om “missriktad aggressivitet,” dvs en aggressivitet som riktades mot fel mål. En där en hel befolkningsgrupp gjordes kollektivt ansvarig.

Det finns ingen uppenbar förklaring till det som skedde. S 182:

“Istället är det en successiv och smygande utveckling hos en ung man som drog sig undan omvärlden och som riktade sin frustration mot invandrarna.”

Något som de arga, vita männen i USA också gör: mot invandrare, flyktingar, homosexuella, kvinnor osv, istället för mot de som verkligen har ansvar för hur det är i samhället. Och istället för att stötta politik som är bra för alla samhällets medlemmar.

Antons äldre bror tror att Anton hade någon form av autism eller lätt Aspberger. Och angående ett personlighetstest som Anton gjorde så noterade han motstridiga svar och tror att brodern inte förstod alla frågor och menar att han hade svårt att leva sig in i andras känslor.

Enligt brodern så pratade man heller inte känslor, något han i efterhand ångrar att han inte försökte med brodern. Det var “mesigt,” inget som killar gör, för de fungerar på ett annat sätt. Brodern visade inte sina känslor och sa inte vad han tänkte. Om han hade kunnat göra det hade han kanske inte måst göra som han gjorde och begå självmord “by cop.”

Brodern tror att han ville dö ädelmodigt, inte visa sig svag, Han ville dö som i tevespel och ta på sig rollen som en krigare. vara speciell, kanske odödlig.

En av poliserna i Trollhättan tror att om attentatsmannen varit en islamistisk extremist som till exempel gått in i en skola i ett medelklassområde i Trollhättan, inte som nu i en invandrarstadsdel och gjort samma sak som Anton Lundin Pettersson, så hade man i många stycken hanterat det annorlunda, samt skrivit annorlunda om det.

s 223-226:

“Sven Granath är kriminolog och har bland annat varit medförfattare till rapporterna ‘Grövre våld i skolan’ och ‘Det dödliga våldet i Sverige 1990-2014‘. Enligt honom skiljer den här typen av gärningsmän från andra grova brottslingar.

‘Utmärkande för hatbrott är att gärningsmännen inte kommer från socialt utsatta områden. utan snarare är medelklasspersoner, som Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson.

De kan i viss mån stå utanför samhället, men har ändå tillgång till dess medel som att till exempel ha råd att skaffa sig en bra dator’, säger Sven Granath.

Gärningsmännen begår inte brott för att få pengar och statusprylar. De har inget traditionellt utanförskap att skylla sina misslyckanden på, eller någon underdogidentitet att gå in i.

Gärningsmän som Anton Lundin Pettersson är vita, västerländska män som borde vara privilegierade. När de inte lyckas leva upp till det, försöker de återupprätta sin maskulinitet med våld./…/

En annan sak som utmärker personer som begår hatbrott eller andra grova våldsbrott är bristen på sysselsättning. Både Anders Behring Breivik, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson gick arbetslösa i långa perioder.

Arbetslöshet går som en röd tråd genom allt dödligt våld, oavsett sort, från hatbrott till gangstermord. Faktum är att avsaknaden sysselsättning är den mest robusta och genomgående faktorn för den grova brottsligheten.

Sven Granath kallar det här för ett välfärdsfenomen, att det trots arbetslöshet ändå går att sitta framför sin dator i åratal och spela dataspel och planera ett attentat, som till exempel Breivik gjorde.

‘Det gör dessa brott ännu mer osmakliga. Gärningsmännen avskyr samhället, men lever på det.’

Sven Granath menar att de mycket ensamma och isolerade massmördarna Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson är ett extremt resultat av samhällsutvecklingen – de har allt materiellt som de behöver för att leva, men inte människorna. Ingen gemenskap./…/

Det som skiljer hatbrott från andra brott är alltså att det inte bara är det direkta brottsoffret som drabbas, utan en hel grupp. Hatbrottsforskaren David Brax kallar det budskapsbrott*). 

‘Alla som tillhör den gruppen blir påminda och skräcken sprider sig, vilket är i paritet med det som vi brukar kalla terrorism.”

Dvs alla tillhörande den grupp där en eller flera individer mördats blir drabbade, rädda.

Ja, hur uppfostras män från tidigt i livet? Hur har de uppfostrats? Är det en hälsosam maskulinitet de uppfostrats in i? Kan man göra något åt denna? Ja, det tror jag. Och män borde vara intresserade av detta, för sina nära och kära, för sig själva, för samhället och dess utveckling osv.

Framförallt skulle de må mycket bättre själva och förmodligen få mer ut av livet och få bättre relationer, med partners, barn m.fl.

*) Se här och här på ämnet hat- och budskapsbrott.

Hur äktenskapskonflikter påverkar barn – konflikter är en naturlig (och hälsosam) del av intima relationer, men det är hur man handskas med dem som är avgörande…

September 11, 2017 § 1 Comment

“Weekend Homework Assignment: How Marital Conflict Affects Children” eller “Helgläxa: hur äktenskapskonflikter påverkar barn”:

“Som vi lovade i onsdagens bloggpostning, kommer vi idag att koppla ihop saker i ditt eget liv och ge dig sätt att omsätta forskning vi delat med dig den här veckan. Låt oss först rekapitulera de grundläggande forskningsresultaten från Gottmans och Katzs studie från 1993 över hur äktenskapliga konflikter påverkar barn:

  • Det är inte barnets temperament som förutsäger äktenskapskonflikter, utan snarare är det typen på äktenskapskonflikterna som förutsäger ett barns temperament. Beroende på omfattningen som par är fientligt inställda mot varandra när de löser sina äktenskapliga dispyter, tenderar deras barn att 3 år senare ses av sina lärare som visande milda former av antisocialt beteende. Föräldrar vars konflikter karaktäriseras av ömsesidig fientlighet producerar ofta barn som är oförmögna att vänta på sin tur, tenderar att vara olydiga och bryta regler eller förvänta sig att andra ska anpassa sig till deras önskningar. Par vars konfliktstil innehöll ett mönster av fientlighet från frun [???] mött av vrede och undandragande eller blockering från maken tenderar att producera barn som är blyga, deprimerade eller ängsliga.   

Konflikter är en naturlig (och hälsosam) del av intima relationer. Gottmans forskning på detta ämne kan komma som en välkommen lättnad. Han har upptäckt att när barn växer upp, så stärks deras förmåga att handskas med känslor inte av undvikande av konflikt mellan föräldrarna, utan snarare av det exempel föräldrarna utgör i sitt hälsosamma erkännande av negativa emotioner. 

De ansträngningar som du gör för att arbeta igenom de ofrånkomliga olikheterna med din partner, på ett kärleksfullt och accepterande sätt, kommer att stärka din relation med ditt barn. Att i de mest formativa åren av dina barns liv utsätta dem för emotionellt intelligenta konfliktlösningsstilar har vetenskapligt bevistats göra underverk för deras framtida lyckanden. När dessa en gång formats visar forskning att de vanor dina barn plockar upp från dig verkligen fastnar. 

Gottmans forskning på effekterna av hälsosamt föräldraskap har visat att en medvetenhet av dina egna känslor och dina barns också dramatiskt stärker er anknytning som par! Känslor av kamratskap, ömhet, tillgivenhet, beundran/uppskattning och en generell lycklighet angående äktenskapet visade sig öka för par som också visade mindre tendens att behandla varandra med stridslystnad, förakt, blockering och andra beteenden som medför kaos. Som de av er som har barn vet, kaos bör alltid undvikas! Det finns alltid tillräckligt med kaos.

Om du och din partner blir känslomässiga coacher, Gottmans uttryck för par som engagerar sig i hälsosamma metoder för problemlösning, är det till nytta både i din egen relation och i relationen med dina/era barn. Att se sina föräldrar behandla varandra med respekt och förståelse lär barnen oumbärliga livsfärdigheter. Från sandlådan till klassrummet, har de lärt sig avgörande förmågor att handskas med sina egna och andras känslor på ett hälsosamt sätt. 

När ditt barn denna helg uttrycker negativa känslor om nånting eller uppför sig illa på något sätt, försök fundera ut den underliggande orsaken till hennes/hans känslor. Upptäck förtjänsterna med dessa strategier, som bevisats [vara goda]: 

  • Visa ditt barn respekt och förståelse vid tillfällen när hon/han känner sig missförstådd, upprörd eller frustrerad. Tala genom hennes/hans känslor med henne/honom och försök förstå deras ursprung. 
  • Var medveten om ditt barns respons på ditt sätt att arbeta igenom saken med henne/honom.
  • I svåra interaktioner, få ditt barn att känna din empati, genom att tålmodigt bekräfta hennes/hans känslor och komma till botten med deras uttryck. 
  • Istället för att fokusera på din föräldraagenda i dessa situationer, visa ditt barn att du respekterar hennes/hans försök att lösa problem och led dem med tillit och tillgivenhet. Arbeta igenom dessa erfarenheter tillsammans.

För att läsa mer om John Gottmans forskning på känslocoachning, kolla denna kritikerrosade bok; ‘Att fostra ett emotionellt intelligent barn.'”

Se vidare här.

Emotionellt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap eller “hans konstanta klagande…

August 17, 2017 § 16 Comments

var en omogen copingstil. Den förenade honom inte med andra människor och den avhöll andra från att förena sig med honom; de såg inte hans underliggande lidande och blev bara arga över hans uppenbara manipulationer.”

säger George Vaillant i videon ovan angående en av männen i den så kallade Grantstudien. Mannen Vaillant pratade om blev helt ensam och isolerad, men han lyckades vända denna attityd under sin levnadsbana radikalt.

Ja, den som får uppleva detta år efter år [klagande, anklagande och missnöje], i en samborelation till exempel, blir inte bara arg, utan ledsen, sårad – och oändligt trött. Är det verkligen det man vill att den man förmodat älskar ska känna?

Trött så ini norden därför att hon måste trycka ner de känslor hon har på detta klagande och gnällande och all otillfredsställelse och kritik inte minst av henne och hennes person och personlighet. Och blir också nedtryckt av negativismen. Inte minst därför att den klagande inte försöker ett dugg att aktivt göra något åt det som han klagar över.

Vadå, snällhet och generositet? 😦 Och vadå, tillgiven respekt?

De män som hade en mamma som brydde sig mindre om sin son hade en tendens att utveckla demens senare i livet.

Om “the Love Lab”: se “Emotionally Intelligent Husbands are Key to a Lasting Marriage” eller “Emotionellt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap”: 

“In a long-term study of 130 newlywed couples, Dr. John Gottman discovered that men who allow their wives to influence them have happier marriages and are less likely to divorce.”


“I en långsiktig studie av 130 nygifta par, upptäckte John Gottman att män som tillåter sina fruar att påverka dem har lyckligare äktenskap och det är mindre sannolikt att de skiljer sig.”

Dvs mannen och hans attityd har stor betydelse.

This critical skill is not limited to heterosexual couples. It’s essential in same-sex relationships as well, but the research shows that gay and lesbian couples are notably better at it than straight couples. See The 12 Year Study for more on this.”

Om John Gottman. Värt att notera: Gottman var gift två gånger innan han gifte sig för en tredje gång med en kvinna som han sen fortsatt leva med över trettio år.

Det finns ingen katharsis-/renandeeffekt för vrede och förbittring [att uttrycka vrede och förbittring mot varandra, övningar som användes i början av Gottmans karriär eller innan den].

De som var mästare på relationer var snälla/milda mot varandra.”

Efter en sån övning (att uttrycka sin förbittring mot varandra) var kontrahenterna mer förbittrade mot varandra än innan istället för att förbittringen löstes upp, säger Gottmann.

I katastrofrelationerna skannade man för partnerns misstag, som förklaring till varför man var så irriterad på sin partner/…/… de tittade på sin partner för att se vad som hen gjorde fel, [ironiskt: och] för att kunna ‘hjälpa’ sin partner att bli en bättre människa och därmed bli lyckligare.”

Förment hjälpsamt. Och samtidigt förväntade de kritiska sig, eller rentav krävde, av partnern att den skulle vara tacksam för kritiska påpekanden (se videon!) ovanpå allt annat. Knappast en lyckosam metod!

“Men i mästarrelationerna tittade man efter det som gick rätt och man uppskattade det och byggde en kultur i relationen av uppskattning och respekt och ömhet/tillgivenhet. /…/

Och att ändra denna tankevana, från att söka efter det som kan gå fel [go wrong], inte bara i parrelationer, utan också som i föräldrabarnrelationer, där föräldern försöker peka på det barnet gör rätt, istället för det det gör fel, är den kritiska punkten [för lyckosam relation].”

Och här handlar det mycket om allt som kan “go wrong,” en attityd hon inte riktigt kan förstå. 😦 En attityd som gör henne så enormt trött.

Få den andra att växa istället för att bli mindre och mindre och kanske bli helt osynlig.

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’…

August 11, 2017 § 5 Comments


s 133 i boken “Angry White Men” eller “Arga vita män”, kapitlet “Why Men’s Rights Is Wrong (For the Right Reason)” eller ungefär “Varför mansrätt är fel (av de riktiga anledningarna)” skriver Kimmel:

“… jag tror att det är viktigt att erkänna smärtan och kvalen, som driver deras missriktade empiriska analyser, som äkta [apropå kapitlet innan om mansrättstudier]. Den är verklig och viktig.”

Ja, det tror jag med.

“Många män mår inte bra i/med sina liv. De söker efter någon att klandra, en förklaring till sina kval, sin förvirring, sitt missmod/missnöje.” 

Men de söker den på fel ställe och försöker lösa den på fel sätt.

“På ett sätt tror jag att en del av den ursprungliga mansbefrielseideologin slår huvudet på spiken närmare.

Traditionell maskulinitet kan vara onödig, en ansträngning att leva upp till normer som andra satt, vilka lämnar dig med känslor av tomhet, utan vänner, en Willy Loman omgiven av [en massa] Mitt Romneys – ytliga, lyckliga seriefigurer [inte riktiga människor, med riktiga behov och känslor, som är både lyckliga och olyckliga, och det som är ett riktigt liv?].

De känner sig som de ‘ihåliga männen’ i T. S. Eliots poem** [Eliot doig 1965!] De är rädda att deras liv ska vara värda lite [kanske intet och det är en hemsk känsla].

Missmodet är verkligt och viktigt – och möjligt att manipuleras politiskt, samt mobiliseras.”

Och det är detta som Donald Trump och såna som SD spelar på och i förstnämnda fallet kommit till makten på. 😦 Trump kom där som en Frälsare, som ska göra “America Great Again.”

“Underlåtenheten att höra smärtan betyder att rationella uppskattningar av dessa mäns nöd aldrig kommer att höras.”

Detta borde politiker vara medvetna om. Vissa är det mer eller mindre och spelar, som sagt, på det, destruktivt för oss alla och inte minst för dessa män. De kommer aldrig att bli lyckligare eller mer tillfreds, varken i samhället, på arbetsplatsen, i socialt liv, i familjeliv med en Donald Trump som president eller SD och liknande partier, vid makten.

De kommer bara tillfälligtvis få avlösning och utlopp för sin frustration och sina aggressioner. Frustration och aggression kommer att finnas kvar och poppa upp och på nytt kräva avlösning och förmodligen utlösning på syndabockar som är tillgängliga och det sorgliga är att de kommer aldrig att få den anknytning som de troligen längtar efter nånstans långt, långt inne.

Detta borde både politiker, samt även terapeuter m.fl. vara medvetna om (om de inte redan är det) och inte t.ex. ge råd om självhävdelse till en man, utan hjälpa honom att hitta andra lösningar, ifrågasätta roller osv.

the revolution2.jpg

Kimmel skriver vidare s 134:

“När landet [USA] grundades såg Thomas Jefferson för sig en mix av rättigheter och skyldigheter – rätten vilken vi givits av vår skapare – sätts alltid mot skyldigheterna mot samhällsgruppen/samhället, mot de andras möjlighet att följa samma rättigheter med samma friheter. 

Fokus bara på skyldigheter enbart upplöser helt enkelt individen till en drönare, ett arbetsbi, del av massan, omöjlig att särskilja från resten [osynliggjord].

Men ett fokus enbart på rättigheter, som i mansrättsretoriken, upphöjs till narcissistisk solipsism*, en tävlingslysten jag-förstism som bara kan TA utan att ge något tillbaka.

1884, nästan ett århundrade efter nationen tog emot Jeffersons vision, insåg amerikanska kvinnor att de, ‘sort of’, lämnats utanför ‘livet i frihet och utövandet av lycka’-ekvationen’.

De hade få rättigheter och dem de hade uteslöt dem fortfarande från att ha en offentlig röst eller närvaro. 

Mottot för den kvinnliga suffragettrörelsen, proklamerad av Susan B. Anthony, i en slogan som utgjorde rubriken på rörelsens tidning, the Revolution, var enkel:

‘Män, deras rätt och ingenting mer! Kvinnor, deras rätt och ingenting mindre!’

Fortfarande lämpligt att ramas in.”

Dvs de här suffragetterna såg inte bara till sitt!

Överhuvudtaget borde det vara balans mellan rättigheter och skyldigheter mellan alla människor i samhället och världen. Och denna balans kan bli ÄNNU bättre, till gagn för alla! Män skulle förmodligen må mycket bättre om det fortsatt var mer jämlikt. De skulle slippa en massa stress och press osv.

*)”…det enda som existerar är den egna upplevelsen, utan några bakomliggande orsaker.”

“1. Philosophy. the theory that only the self exists, or can be proved to exist.

2. Extreme preoccupation with and indulgence of one’s feelings, desires, etc.; egoistic self-absorption.”

“Mistah Kurtz—he dead.

A penny for the Old Guy

We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

Eyes I dare not meet in dreams
In death’s dream kingdom
These do not appear:
There, the eyes are
Sunlight on a broken column
There, is a tree swinging
And voices are
In the wind’s singing
More distant and more solemn
Than a fading star.

Let me be no nearer
In death’s dream kingdom
Let me also wear
Such deliberate disguises
Rat’s coat, crowskin, crossed staves
In a field
Behaving as the wind behaves
No nearer—

Not that final meeting
In the twilight kingdom

This is the dead land
This is cactus land
Here the stone images
Are raised, here they receive
The supplication of a dead man’s hand
Under the twinkle of a fading star.

Is it like this
In death’s other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone.

The eyes are not here
There are no eyes here
In this valley of dying stars
In this hollow valley
This broken jaw of our lost kingdoms

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

Sightless, unless
The eyes reappear
As the perpetual star
Multifoliate rose
Of death’s twilight kingdom
The hope only
Of empty men.

Here we go round the prickly pear
Prickly pear prickly pear
Here we go round the prickly pear
At five o’clock in the morning.

Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

Between the conception
And the creation
Between the emotion
And the response
Falls the Shadow
Life is very long

Between the desire
And the spasm
Between the potency
And the existence
Between the essence
And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom

For Thine is
Life is
For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.”

Konstant irritation, missnöje och otillfredsställelse…

July 12, 2017 § 2 Comments

den som kaste första stenen2.jpg

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.

Levant skriver i kapitlet “Att få bukt med känslomässig domning”:

“Det finns ett ord för oförmågan att identifiera och artikulera ens egna känslor. Det ordet är alexitymi (bokstavligen ‘utan ord för känslor’) – ett fint namn för ett tillstånd som är så vanligt bland män att de inte ens tänker på det som ett tillstånd. De tänker på det som det sätt på vilket män är.”

Levant menar dock att anledningen till att män har denna störning i olika grad beror på socialisering och träning in i mansrollen.

“Män tror inte att deras oförmåga att uttrycka känslor är ett problem. De ser kvinnorna i sina liv som problemet. Om bara kvinnor slutade pusha män att vara mer känslomässigt uttrycksfulla [och slutade med en massa andra saker] – med andra ord, om de vore mer lika dem själva – skulle allt vara bara fint.

Men, det är faktiskt så att mäns oförmåga att känna och namnge sina känslor är ett problem – i vissa fall ett väldigt allvarligt sånt. 

Män inser det inte, men att leva sina liv inkapabla att känna och uttrycka känslor är att leva ett liv i isolering – alienerad inte bara från dem man älskar, utan också från sig själva.”

Psykiatrikern Henry Krystal…

“…skrev 1979 att alexitymi är en störning… [i vilken] känslor inte hålls isär och är dåligt verbaliserade… När patienter med alexitymi verkligen nämner att de har en känsla och frågas om denna, kan de vanligtvis inte beskriva vad de upplever… I bästa fall blir de [om de tillfrågas] medvetna om fysiska sensationer…”

Irritation och vrede är tillåtna känslor för män. Nästan uppmuntrade. Visar för många män att de är “riktiga män” och inga mähän. 😦 Om de dessutom uppmuntras att hävda sig själva av terapeut kan det bli “problematiskt.” 😦

“Depression och kön”:

“Forskarna har sett skillnad mellan kvinnors och mäns tolkning av den egna depressionen – kvinnor tar ofta skulden själva medan män lägger skulden utanför sig själva.

“Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ‘en bra karl reder sig själv’. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.”

“Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen.”

“Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.”

En man som mår dåligt tenderar alltså att överdriva den beteenden som kopplas till “manlighet”. Tyvärr så löser det ju inget, utan skapar bara ännu fler problem och orsakar lätt konflikter.

“När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.”

Ja, han har haft värk i kroppen och varit hos doktorn för det. Ingen har dock ännu kopplat detta med depression och följaktligen föreslagit behandling mot denna. Kanske skulle som sagt denna diagnos kunna ställas och behandling sättas in och dylik är kanske nödvändig för att han ska inse vikten av att sluta röka och vilja värna om sin hälsa inte bara så, utan också på andra sätt.

“Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k. manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation [stämmer!]

  • Våldsamt beteende [blir jättearg och hackar och blir irriterad på andra, inte minst B, det är fel på ‘allt och alla,’ deras sociala liv tenderar att bli alltmer begränsat p.g.a detta. Hon går balansgång och detta är knappast något som gör henne avslappnad eller social och hon är redan en aning ‘blyg’ och ingen som har ett stort social nät, så alla de sociala kontakter de har är värda att vårda]
  • Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken [stämmer inte riktigt…]
  • Missbruk av alkohol och andra droger [stämmer! I hans fall verkar rökandet vara helt omöjligt att sluta med, trots att de visat sig ha skadat hans lungor redan! 😦 ]
  • Att man begraver sig i arbete och karriär [stämmer inte här]
  • Kraftigt ökad sexdrift [stämmer kanske?]

Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.”

Han är irriterad jämt och skapar konstant stress hos den som lever med honom. Sårar och gör henne ledsen dagligdags i olika grad. Och inte minst med ett konstant påslag av stresshormoner. Vilket gör henne trött, påverkar sömnen… När hon säger att hon är jättetrött förstår han ingenting. Detta gör henne ÄNNU tröttare. Han har svårt att leva sig in i andra? Och det har troligen sin förklaring: upplevelser tidigt hemma, i skola, samhälle, bland kompisar, men är ingen ursäkt att leva ut detta. Det går ju att ta itu med.

Han föreläser gärna för henne, men lyssnar egentligen inte på henne. VILL inte?

Inget är egentligen bra för honom. Han är ytterst sällan (om ens nånsin?) glad och nöjd.

Han kan inte njuta, slappna av eller bara vara tillsammans med henne (eller andra).

I de nya relationer han haft har det varit bra till en början, men när nyhetens behag är över har missnöje, otillfredsställelse och irritation kommit. För han har, kanske helt omedvetet, trott att hon ska komma med lösningen? Lösa upp “allt”? Och plötsligt ska livet bara börja “glida på”? Och, som står i citaten ovan; män tenderar att lägga skulden utanför sig själva (kvinnor tenderar att rannsaka sig själva) och alltså ligger lösningen utanför dem själva (traditionellt uppfostrade kvinnor skulle tjäna på att i högre grad ifrågasätta om skuld och ansvar för mannens irritation, dåliga humör och t.o.m. för fysisk och psykisk misshandel, ligger hos dem).

Det är “inte kul” för den som lever med en sån man. Och troligen inte kul för mannen heller, men han hittar inte vägen ut, för lösningen ligger utanför honom istället för i honom i hans upplevelsevärld. Bara HON ändrar sig och blir mindre irriterande osv osv osv så skulle allt vara frid och fröjd. Men sanningen är att vad hon än gör så kommer han att vara fortsatt irriterad och reagera ut sin irritation. Hon däremot håller tand för tunga. Det ska rätt mycket till innan hon snäser.

Män behöver inte provoceras (dvs det krävs ingen anledning) för att agera aggressivt, kvinnor kan agera aggressivt, men behöver provoceras (dvs de reagerar därför att det finns en anledning!). Så är kvinnor och män uppfostrade enligt tradition.

När jag reagerar så är det JAG som är dum…

March 19, 2017 § 4 Comments


“‘Sluta skicka sms!’

sa han.

‘No problems! Let’s have a deal: you stop telling me how I am, and I stop sending you text-messages!?’

skulle jag med rätta kunna svara!? Han ‘får’ tala om hur jag är, men jag får inte reagera på detta? Värt att påpeka är att jag inte talar om hur han är! Försöker aktivt undvika det! För jag tror inte det leder till något konstruktivt. 😦  

Han har ‘rätt’ att kräva, men jag borde också ha rätt att ställa krav: sluta prata om hur jag är (dessutom: hur ‘är’ du själv???)!

Ganska ‘fair’, är det inte???


‘Jag tänker inte läsa ditt fucking message!’

Men jag ska lyssna på hans ‘rants’ om hur jag är, hur jag låter, det jag säger och gör, i all oändlighet??? Helst sätta mig och lyssna! Definitivt inte göra minsta ansats till att gå, för att jag blir så ledsen och arg och inte får en syl i vädret! 

Och det balanseras aldrig av att jag gjort något positivt och bra eller är en bra och älskansvärd människa! 😦 

Jo, om jag fått lära mig tidigt att jag inte är värd vad som helst, så hade jag kunnat stå upp bättre mot alla anklagelser, allt missnöje och allt klagande!? 😦 Nu fick jag nog inte det riktigt, men det kunde ha varit ÄNNU värre och då kanske mitt liv hade varit betydligt annorlunda? Jag fick tillräckligt med modererande upplevelser för att inte ha ännu värre problem än jag har – och för att fungera socialt, så att jag har goda relationer med en massa människor och funkar hyfsat i sociala sammanhang!? Lite blyg kanske? 😦 

Jag är bra, men inte perfekt, men förtjänar inte detta!

Jag må inte vara perfekt, men jag försöker göra det mysigt omkring oss, trivsamt, bekvämt, fint, laga god mat, hitta på trevliga, mysiga saker…

Men jag reagerar!

Se tidigare postning ‘Undertryckandet och kanaliserandet av manlig känslosamhet hos pojkar – av mödrar, fäder och kamratgrupper har fyra större konsekvenser…

Män och avsaknad av ord för känslor…

January 5, 2017 § 2 Comments


Han försöker hitta något så han får avreagera sig och så att han får “bevis” på att hon är omöjlig. För helst ska hon inte reagera! Reagerar hon med min eller tonfall så är det hon som startat bråket!

“Det är naturligt att fråga varför man tycker att grovmald svartpeppar smakar bättre!”

påstod han, när hon sa att hon tycker grovmald smakar bättre!

Hon blev helt blank i huvudet!

“Ja, det smakar bättre (helt enkelt och jag kan inte förklara varför eller hur! Som om det spelade nån roll varför eller som om det fanns något icke uttalat i hennes påstående!? Grov- eller finmald svartpeppar skit samma!! Det är inte ens ett lyxproblem! De är inte jätteunga och med stigande ålder skulle de kunna råka ut för allvarlig sjukdom t.ex.! Hålla på och tjafsa om varför fin- eller grovmald peppar smakar bättre!)!”

Vadå, vara rädd om dem och det man har, samt glad åt det? Tänk om de rätt som det är skulle stå där, med en sjuk partner!

Hur vore det om hon satte ner foten:

“Nu är det slut på daltandet jag sysslat med! Nu får du ta hand om saker och dig själv! Jag är inte din mamma, har aldrig varit och kommer aldrig att bli!”

Hon skulle ha lust att lägga till en osande svärramsa:

“Nu djävlar i helvete!!!!”

och dra på med ännu fler och mer osande svärord.

När hon säger vad hon tycker då ska hon bestämma! Jamen, hur blir det då? Blir det inte han som bestämmer istället? Eller bestämmer nån annan?

Vadå, att båda skulle kunna bestämma ihop? Uteslutet? För det har han inte vant sig vid? Inte upplevt nånsin? Och han har levt med två kvinnor och haft enstaka annat förhållande över en viss tid.

Ska hon INTE säga något?

HAN får en massa, men han tillåter inte henne motsvarande saker!

Och har han inget bättre att komma med än t.ex.:

“Nu satte du upp en spegel framför dig igen!”

Som om det skulle lösa något! 😦 Vadå diskutera sakfrågan istället för hur den andra ser ut, låter osv? Ja, han kunde säga hur han känner! Vilket brukar kallas jag-budskap!?

“Jag blir ledsen/valfri känsla, när…”

Men haken är att han saknar de orden?  De existerar inte i hans vokabulär eller ens sinnevärld? Inte i hans känslovärld heller? Och dessutom är man väl ingen “sissy” (=feminin typ; vekling, morsgris, mes)? Nej, att förknippas med något som är kvinnligt är … ja, helt otänkbart! Och män som dras till andra män är äckliga!?

Han har rätt att reagera.

Se Mäns känsla av destruktivt berättigande… och Mer om mäns känsla av destruktivt berättigande…



Mannen är beroende av kvinnan, men har svårt att tåla henne! Men är han beroende så beror det troligen mer på honom än henne! Troligen vill hon ha en relation som mellan två jämlikar, i alla fall när hon börjar komma upp i åren och på allvar värdesätta “annat i livet”!?

Ronald Levant skriver på s 248, fritt översatt och tolkat:

“… män skulle framförallt behöva lära sig känslomässig empati, känslomässig självmedvetenhet [vore väldigt bra för de flesta män] och känslomässig uttrycksfullhet.”

Med dessa förmågor skulle de få mycket bättre relationer, med kvinnor, andra män, sina barn m.fl. Och få mycket rikare liv och må bättre på alla sätt.

“Att utveckla dessa förmågor skulle hjälpa till att balansera mäns känslomässiga liv, så att sårbarhetskänslor, utpysta genom kanalen vrede, eller vårdande känslor, uttryckta i kanalen sex, blir reducerade.”

“Hjälpta av dessa känslor/[nya] förmågor behöver män [också] göra det viktiga känslomässiga arbete, som kommer att göra dem förmögna att komma tillrätta med [den alltför tidiga] förlusten av mamma, den frånvarande pappan och rädslan att skämmas för att inte vara tillräckligt manliga.”

Det finns ord för det du känner. Lär dem – och använd dem…” I kapitlet “Det finns ord för det du känner. Lär dem – och använd dem” kan man läsa på s 78-79

“Det är svårt att veta vad du känner om du inte kan namnge [dvs i ord uttrycka] det du känner – om du inte kan hitta eller uttala de ord som fångar och uttrycker den känsla som ger sig till känna som en psykologisk signal [i kroppen, dvs en kroppsförnimmelse, mer eller mindre stark; kan yttra sig i rygg- eller huvudont bl.a.].

Att namnge en känsla hjälper till att klargöra denna. Ju fler ord för känslor desto bättre kommer du att vara på att identifiera och verbalisera dina känslor – att ge uttryck för dem istället för att stänga dem inne [i depression eller agera ut dem i utbrott eller t.o.m. våld]

Här är några ord med vilka du kan börja skapa ditt egna ordförråd:































utom sig


























lidande av hemlängtan
































vettskrämd/förstenad/lamslagen av skräck











skärrad/på helspänn









olustig/illa till mods


uppbragt/upprörd/bringad ur fattningen






Förteckningen är anpassad av Levant från Men and Feelings – Understanding the Male Experience” eller “Män och känslor- att förstå mannens upplevelse” av David J Kundtz

Se vidare Pojkar fick inte lära sig vissa känslomässiga förmågor; förmågan att vara empatiskt anpassad efter andras känslotillstånd, förmågan att komma i kontakt med och bli medveten om sina egna känslor, förmågan att uppleva sina egna känslor intensivt och förmågan att uttrycka sina känslor verbalt eller genom ansiktsuttryck och på andra ickeverbala sätt…

I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

“Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

När detta skedde så (s 78) så …

“..såg de mångåriga, oartikulerade spänningarna mellan Randy och Lisa ut att lätta.

‘När vi talades vid på telefonen på kvällen, kändes det … annorlunda denna gång. På något vis lättare. Det fick inte allt att försvinna – du vet, huvudvärken och alla svårigheter att sova och alltihop. En massa fanns fortfarande där [av de tidigare svårigheterna]. Men att prata med hennes kändes… bara bättre. Det kändes bättre. Jag tror att det kanske berodde på att jag jag inte förväntade mig så mycket längre.’

Han log fåraktigt. 

‘Jag tror att innan förväntade jag mig verkligen att hon skulle göra allt så det blev okej. Jag menar, jag insåg inte det, men jag tror jag gjorde det.’

Han skakade på huvudet. 

‘Och där fanns hon och försökte göra just detta…’

Han log.

‘Och hon gjorde faktiskt inte det jobbet så dåligt heller, måste jag säga. Sanningen är att jag verkligen känner mig bättre efter våra konversationer. Jag såg inte det heller tidigare. Jag insåg inte hur mycket tröst som jag verkligen får av att tala med henne.”

!!! Det var på tiden!? ;(

Risken med att göra sig hård: att bli bedövad för smärta …

Ur “Real Boys’ Vocies” av William Pollack; “Det långsamma giftet från för tidig separation: pojkar och män längtar fortfarande efter anknytning” s 38-39:

“Som de pojkars röster som jag har delat [i denna bok] speglar, så visar sig separationstraumat på ett oräkneligt antal sätt. Den [tidiga] förlust som många pojkar känner orsakar i många fall minskat eller stenhårt självförtroende. 

De kan bli olyckliga och fientligt stämda/missnöjda, ungefär som Gabe blev [en historia Pollack skriver om]. I vissa fall kan de bli kliniskt deprimerade, som Christopher blev. Ibland kan de visa psykosomatiska sjukdomar såna som kräkningsanfall och gråtattacker som lille Johnny led. Och ibland, som Rusty, kan de söka anknytning genom att agera ut, ett beteende som kan få oss, att i första rummet, diagnostisera dem som ‘hyperaktiva’ eller som att de lider av ADHD. 

Men kanske oftast ger pojkar intrycket av att de klarar sig fint, genom att effektivt gömma sig bakom den osårbara personlighetens mask. 

I åratal kan de förtränga den ångest de känner och i många fall blir pojkar så skickliga på att skjuta ifrån sig traumat ur sina minnen, så att det inte är förrän åratal senare, som vuxna, som de minns vad de gick igenom [om de ens gör det då].

Många av de vuxna, manliga patienter jag träffar brottas fortfarande med efterverkningarna av [det för tidiga] separationstraumat. Många män längtar fortfarande omedvetet efter anknytningen med sin mamma och den vårdande ‘hållande’ omgivning som hon en gång försåg honom med [men alla pojkar har inte såna mödrar och har kanske inte alls upplevt detta].

Paul t.ex. , en 35-årig man, som nyligen förlorat sin mamma i cancer, berättade att fastän han inte känt sig beroende av sin mamma som vuxen, så hade hans moders död fått honom att känna sig förfärlig över sig själv.

Hans mor, som bott i Italien, där Paul var född, hade aldrig fått en collegeutbildning och var på många sätt ingen centralfigur i Pauls dagliga liv som vuxen.

Trots allt detta så redogjorde Paul för en känsla av enorm förlust.

‘Det känns som om mitt fäste i livet har försvunnit,’ berättade han för mig, medan han förklarade för mig att efter hans moders död hade han förlorat energin att älska med sin fru och känt liten motivation att gå till arbetet.

När vi tillbringade tid att samtala, framträdde det att den smärta Paul kände var mindre kopplad till upplevelser som han nyligen haft, än med minnen av hur hon hade vårdat honom när han var ett litet barn. Den varma, älskande omgivning som hon en gång hade skapat för honom var nu för alltid bortom räckhåll.

När jag diskuterade med Paul det jag hade lärt mig om separationstraumat och hur detta trauma fortsätter att påverka pojkar och män genom deras liv, sa Paul:

‘Dr Pollack, ni slog just nu huvudet på spiken. Jag kan inte tro detta. Jag har faktiskt handskats med dessa problem i åratal och först nu inser jag hur mycket de hade med min mamma att göra. Jag hade glömt bort, att det skedde när min far först separerade mig från henne genom att skicka mig till skolan. Jag hade aldrig kunna ana att detta fortfarande betyder något.’

  Medan Pauls svar på separationstraumat var att känna en avsaknad av sexuell drift och att uppleva tidiga symtom av depression, så har andra av min vuxna patienter upplevt mycket allvarligare reaktioner.

Till exempel var David, en 40-årig klient till mig, inlagd på sjukhus sen han, efter åratal av ‘normal’ mental hälsa, försökt begå självmord genom att ta lugnande tabletter tillsammans med aspirin. 

När vi arbetade tillsammans i terapi berättade David om den akuta smärta han kände när hans sambo sen tre år, Helen, bestämde att hon ‘inte kunde ta mer av honom längre’ [och flyttade ut].

David beskrev hur han i alla sina relationer med kvinnor oundvikligen nått en punkt när han kände att något saknades.

‘Det finns åtminstone en sak med varje flickvän,’ förklarade han, ‘som ställer sig i vägen för fortsatt relation.’

‘Var det du som initierade uppbrottet från Helen?’ frågade jag [då].

‘Nej,’ viskade han och hans röst började spricka, ‘ För första gången var det inte jag. Helen lämnade mig och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.’

Medan våra sessioner framskred delade David med sig detaljer om sina relationer med kvinnor och vad som gick fel i varje relation. Var och en av dessa relationer slutade, bekände han, därför att han alltid fann åtminstone ett viktigt, kritiskt  karaktärsdrag som saknades hos den kvinna han träffade.

En kvinna upptäckte han var för oberoende och självupptagen; en annan var ganska reserverad i den kärlek hon gav David; och med Helen kände han att hon inte var lika intresserad av att starta en familj som David var – hon ville som mest bara ha ett barn, medan han hoppades få många.

 Medan vi la ihop de kvaliteter som David saknat i dessa relationer, insåg han att de kvaliteter han sökte faktiskt var dem han förband med sin idealiserade moder.

‘På vissa sätt,’ förklarade han, ‘jämför jag alltid mina flickvänner med den bild jag har av min moder och de verkar aldrig träffa rätt.’

När jag började förklara separationstraumat för David och hur de sår de lämnar kan påverka oss genom livet, fyllde han argt i; ‘Jag är inte intresserad av att gifta mig med min mamma! Jag vill bara vara med nån som är så varm, omtänksam och kärleksfull som hon var – någon som Helen!’”

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.”


Search Results

You are currently viewing the search results for Bly.