Många människor tänker att verklig konversation är förenad med att göra så att du själv låter intressant för andra, när det faktiskt handlar om att vara INTRESSERAD AV ANDRA OCH ATT LYSSNA. I dagens galna värld av teknologi, höghastighetsjobb och överstimulering är vi kulturellt tvingade in i en synbarligen gränslös störtflod av ytligt pladder. Medan småprat är harmlöst och ofta otroligt effektivt för att upprätthålla en vänlig miljö i jobbet vid kaffeautomaten, så är konstant ytlig konversation förgörande för varje intim relation …

July 4, 2018 § 29 Comments

What-Makes-Love-Last_1

John Gottman skriver på s 97 om “kollektiv monolog,” ett begrepp Jean Piaget myntade om förskolebarn, men som Gottman tycker karaktäriserar många vuxenkommunikationer också. (i vår kultur idag handlar det väldigt mycket om att sälja sig själv och framhålla sig själv och således att göra sig själv intressant. Vi har slutat vara intresserade av andra och att lyssna på andra).

“Ytligt småprat är motsatsen till ‘intonad konversation’ /…/ … att frekvent prata förbi varandra är vanligt också i långtidsrelationer – och mellan ett par så skadar det. Sånt tala-i-kors-prat hindrar partners från att åstadkomma den sorts närhet som konsoliderar ett band/anknytning. 

Många människor tänker att verklig konversation är förenad med att göra så att du själv låter intressant för andra, när det faktiskt handlar om att vara INTRESSERAD AV ANDRA OCH ATT LYSSNA. 

I de kommande kapitlen kommer jag att visa er hur man kan använda skickligheten att ställa in sig för att undvika kontraproduktiv ‘kollektiv monolog’ under argumentering. Men vänta inte till en konflikt dyker upp innan du förverkligar detta angreppssätt. Intonad konversation i vardagslivet är nödvändig för att hålla vilken relation som helst vid liv.”

Han skriver om att …

“… att anförtro sig åt sin partner.”

Kräver tillit, men kan också befrämja större och större tillit. Kan skapa en god, uppåtgående spiral.

“Nyckeln är det jag kallar ‘konsten att ha en intim konversation’ [och då handlar det inte om sex nödvändigtvis, utan om alla slags känslor, och det senare är nog till och med svårare än det förra!], vilken verkligen är nybörjarens angreppssätt till ‘intonad konversation.’ 

Intim konversation kräver inte att ni diskuterar konflikter eller känsliga ämnen. Det handlar bara om ATT TALA.  

Du kan applicera dessa konversationsförmågor utan att din partner vet det dock, naturligtvis, men ju mer ni arbetar tillsammans på processen, desto bättre. 

Denna metod avmystifierar intoningsprocessen genom att bryta ner den i fyra steg. Du behöver inte vara en ‘social person’ [‘people person] för att bemästra den. Jag lärde Glenn den, en medelålders ingenjör, som var en självutnämnd surkart. Han berömde sig av att inte ha några behov. Han sa till mig ‘Människor som behöver människor är alltid besvikna och mår miserabelt.’ 

Att småprata fanns på hans ‘att-undvika-lista.’ Han såg ner på, struntade i arbetsrelaterade banketter och retreater därför att de krävde social interaktion. Och ändå så gick han med på att lära sig mitt angreppssätt, därför att hans känslomässiga distans var frustrerande för hans fru sen tjugo år. Hon kände sig så ensam i äktenskapet att hon funderade på att lämna honom. 

Hans två tonårsdöttrar kände sig också fjärmade. De sa att att leva med honom var som att ha en vresig främling under förutsättningarna att han inte skulle bry sig om om de sprang snyftande från rummet. 

I terapin medgav Glenn till mig att han inte visste hur han skulle kunna komma närmare dem. Att förvärva dessa förmågor räddade hans relation med familjen. 

Det fanns parallella förtjänster också. Under en session rapporterade Glenn med förtjusning, att på en tillställning nyligen i arbetet satt han bredvid en medarbetare som han alltid försökte undvika därför att hon ‘pratade för mycket.’ I slutet av måltiden, under vilken han använde sig av de fyra förmågorna, utbrast kvinnan med förvåning att han var en så trevlig person. Med ett skrockande beklagade han sig för mig att att lära sig att ‘tona in’ höll på att förstöra hans rykte. 

Här är förmågorna som jag lärt Glenn och oräkneligt antal andra. Se dem som en biljett till din partners inre värld. För att integrera dem i dagligt liv, rekommenderar jag par att schemalägga regelbundna ‘Hur var din dag”‘-prat genom att använda denna metod för att kolla av och återknyta.” 

Kommer att översätta vidare, men här är de fyra förmågorna:

  1. Sätt ord på dina känslor [se också här]
  2. Fråga förutsättningslösa frågor
  3. Följ upp med redogörelser som fördjupar anknytning
  4. Uttryck medkänsla och empati

 

§ 29 Responses to Många människor tänker att verklig konversation är förenad med att göra så att du själv låter intressant för andra, när det faktiskt handlar om att vara INTRESSERAD AV ANDRA OCH ATT LYSSNA. I dagens galna värld av teknologi, höghastighetsjobb och överstimulering är vi kulturellt tvingade in i en synbarligen gränslös störtflod av ytligt pladder. Medan småprat är harmlöst och ofta otroligt effektivt för att upprätthålla en vänlig miljö i jobbet vid kaffeautomaten, så är konstant ytlig konversation förgörande för varje intim relation …

  • k says:
    July 4, 2018 at 11:17 am

    s 93-95 “1. Sätt ord på dina känslor”:

    “Jag är förvånad över det antal människor som jag har i terapi som inte kan verbalisera/sätta ord på sina känslor. Därför att de inte är säkra på vad som pågår därinne, så är de oförmögna att dela känslor med sin partner.”

    En tillåten känsla är vrede och aggressivitet för män. Och de använder detta känslouttryck istället för mer mångfacetterade känslouttryck.

    “Som du kan föreställa dig är detta ett enormt hinder när man försöker knyta an. Snälla, var inte avvisande mot dina känslor eller skamsen om du har svårigheter att artikulera dem. Låt istället din partner veta att det att identifiera dina känslor är en utmaning. Fundera över om du ska försöka få henne/honom att assistera dig i att fundera ut/förstå dem.

    En fantastisk strategi för att sätta fingret på dina känslor är att känna in din kropp medan du funderar över olika beskrivningar av din sinnesstämning. Den framstående psykologen och filosofen Eugene Gendlin använder ett angreppssätt som han kallar ATT FOKUSERA. 

    När du letar efter det rätta ordet för att beskriva en känsla föreslår han att du ‘provar’ varje ord medan du observerar din fysiska respons för det. När din kropp slappnar av så har du troligtvis funnit den korrekta beskrivningen på din känsla. Det är nästan som om kroppen säger “Pust! Ja! Det är det rätta ordet!’

    När Gendlin frågade en patient hur hon hon kände angående sitt jobb, så var allt hon kunde uttrycka ledsenhet. Han bad henne då att sluta sina ögon och kanalisera sina känslor in i en visuell framställning. Hon såg sig själv stående på en tågplattform när ett tåg åkte iväg utan henne. Hon insåg att hon inte bara var ledsen över sin karriär, hon var också arg och besviken att hon blivit lämnad efter i jobbet. Ofta hjälpte hon medarbetare med deras projekt. Då fick de äran och medföljande befordringar, inte hon. 

    Bilden och ord som kom för henne uttryckte hur hon kände om situationen. Hennes kropp slappnade av. Att veta sina verkliga känslor (inte ‘ledsen’ utan ‘lämnad efter’) fick henne att ändra mål i arbetet. Nu förstod hon vad hon verkligen ville. 

    Om du använder Gendlins fokuseringsteknik kommer du troligen över tid att förbättra beskrivningen av dina känslor. 

    Min fru, Julie Gottman, har skapat ett underbart angreppssätt för att hjälpa människor att få detta fokus. Efter att ha lett dem genom avslappningsövningar, ber hon dem att säga nånting högt som inte är sant, som ‘Jag tycker inte om min hund Fritz,’ och notera hur deras kropp känner. Sen ber hon dem att tala sanning (‘Jag älskar min hund Fritz’) och notera skillnaden i de fysiska reaktionerna. Övningen visar dem hur de kan använda kroppens responser för att bestämma hur de rätta orden passar deras känslor. 

    En taktik som jag ofta använder med par är att ge dem en samling ord. De skannar orden och ritar en cirkel runt dem som bäst beskriver deras nuvarande sinnestillstånd. Här är en förkortad version av denna lista.

    Positiva känslor

    road                        lycklig                 tillfredsställd

    Uppskattad            nostalgisk          sexig

    attraktiv                 lekfull                  larvig

    upphetsad              stark                    smart
    lycklig                      stolt                    tänd
    glad, förtjust           respekterad       omtyckt
    lätt om hjärtat        trygg
    Negativa känslor
    avskärmad               skyldig              ledsen

    arg                              ignorerad         envis

    skamsen                    underlägsen    spänd

    sviken                         ensam              oälskad

    kritiserad                   missförstådd   inte trygg/osäker

    på defensiven           domnad            upprörd

    frustrerad                  maktlös

    Reply
  • k says:
    July 4, 2018 at 11:30 am

    s 96 “2. Fråga förutsättningslösa frågor“:

    “Undvik utfrågningar som din partner kan besvara med enstaka ord som ‘ja’ eller ‘nej,’ vilka dödar konversation innan den har startat. Ställ istället frågor på sätt som kräver en djupare respons.

    Ersätt ‘Hade du en bra dag på arbetet?’ med ‘Hur var det på arbetet idag?’ 

    Istället för ‘Gillade du filmen?’ försök med ‘Vilken var den bästa delen?’ 

    Och heller än ett simpelt ‘Hur är den nya deckaren du läser?’ fråga hur den är i jämförelse med författarens tidigare verk. 

    Denna teknik gäller inte bara vardagsutbyte, utan också konversationer om betydelsefulla/viktiga saker. ‘Är du upprörd?’ kan avsluta fortsatt diskussion, men ‘Du verkar upprörd – vad har hänt?’ kommer att uppmuntra den.”

    Reply
    • k says:
      July 4, 2018 at 3:52 pm

      Genom att göra det ovan så är vi tvungna att gå in i oss själva, samt lyssna. Och fokusera på den konversation vi har. Inte minst i den vardagliga, inte konfliktinriktade.

      “Intimate Conversations and Collective Monologue” eller “Intima konversationer och kollektiv monolog”:

      “Slutligen, när vi är rädda för de möjliga konsekvenserna kan vi inte känna tillit till att vår partner lyssnar och fullt stöttar oss. i synnerhet inte när det handlar om våra djupaste känslor, hopp eller drömmar. Och varför skulle vi? Vårt inre ledningssystem hindrar oss från att öppna våra hjärtan för dem vi fruktar kommer att skada oss känslomässigt, från rädslor att de kommer att svika oss, till terror och ängslan rörande deras potential att lämna oss. Den är, i utvecklingspsykologins språk, kallad en anpassningsegenskap. Den är hälsosamt. Vi måste skydda oss själva! 

      John Gottman förstår detta. Hans bok om tillit talar om för oss att lyssna på dessa känslor, men förser oss också med otroligt viktiga metoder för att bli varse hur tillit fungerar (eller klickar) i våra relationer. Han spiller ingen tid för att komma till kärnan av saken: tillit börjar i känslomässig intoning. Känslomässig intoning är ofta rotad i sätten vi talar med varandra – tillit byggs och bryts i vår vardagliga kommunikation. 

      I dagens galna värld av teknologi, höghastighetsjobb och överstimulering är vi kulturellt tvingade in i en synbarligen gränslös störtflod av ytligt pladder. Medan småprat är harmlöst och ofta otroligt effektivt för att upprätthålla en vänlig miljö i jobbet, vid kaffeautomaten, så är konstant ytlig konversation förgörande för varje intim relation. 

      John Gottman tycker att det är ironiskt och en anledning till oro för oss, i den bisarra tillämpningen av det Jean Piagets fann angående ‘kollektiv monolog’ i våra vardagskonversationer. Ursprungligen hittad hos förskolebarn, men effekten kan ses hos vuxna idag: runt middagsbordet avskärmar vi oss ofta från varandra utan att ens inse vad vi gör. Vi beter oss som små barn. 

      På något vis glömmer vi att lämna vårt meningslöst tjattrande kaffeautomatssjälv på jobbet och undrar hur det kommer sig att vi missar varandra helt.”

      Vi pratar förbi varandra. Både hemma och på jobbet.

      “Undersök dina senaste konversationer. Låter det bekant?

      När vi är stressade eller känner att vi inte är förmögna att dela våra känslor med våra partners, riskerar vi att sända felaktiga budskap till varandra. I dessa dagar ser det ut som om vi på nytt skulle behöva lära oss vad en intim konversation ens ser ut som. 

      Enligt John Gottman har många av oss allvarliga feluppfattningar om ämnet, vilket förståeligt utlöser ängslan i en del av legitima orsaker. Intim konversation handlar inte om konstanta besinningslösa djupdykningar in i känsliga ämnen och konfliktdiskussioner – ett beteende som har potentialen att slita isär dig och din partner.

      Intim konversation handlar om ‘skjutdörrsmoment.’ Intim konversation handlar om att dela närhet och  konsolidera banden med dem vi älskar.”

      Reply
      • k says:
        July 4, 2018 at 4:04 pm

        Men det krävs också mod. Att trotsa vildmarken och våga stort, som Brené Brown skriver om. Samt att uppskatta det vi har. Vårda och vattna det. Gräset är grönare där du vattnar det.

        Våga stort, men inte nödvändigtvis för att öka kreativiteten, utan för saken i sig själv.

        Vi ÄR sårbara, men …

        Det där att trotsa vildmarken och skapa verklig tillhörighet – och kanske hela världen. Men det sista är det minst viktiga!

  • k says:
    July 4, 2018 at 4:24 pm

    s 96 “3. Följ upp med [tillbakareflekterande] redogörelser som fördjupar anknytning”:

    “Sen din partner besvarat en fråga, svara med att säga tillbaka det du just hört, med dina egna ord. Det är okej om din beskrivning inte är 100 % riktig, men gör inte antaganden eller lägg inte ord i den andras mun. 

    När du reflekterar din partners tankar och känslor tillbaka på ett förstående sätt, uppmuntrar du honom eller henne att öppna upp ännu mer.”

    Gottman beskriver här ett par, Gail och Tim. Där Gail frågade förutsättningslösa frågor, kom med fördjupande redogörelser och slutade använda slutna frågor (som kunde besvaras med bara korta svar, som ja eller nej).

    Tim talade senare om för sin fru hur bra och användbart det hade varit att …

    “…anförtro sina självtvivel till en som han kunde lita på och som förstod.”

    Det en annan parterapeut benämner “tala-lyssna.” 

    Och Gottman skriver också tydligt och klart att man kan träna detta med ickekänsliga ämnen. Få den vanan! Det tror jag också! Överhuvudtaget ha det sättet att kommunicera. DET är verklig respekt, skulle jag vilja säga. Att detta sker i BÅDA riktningar! Att man INTE kräver det av sin partner, UTAN att själv applicera den metoden på sitt eget sätt att kommunicera med partnern! BÅDA måste bidra och anstränga sig med detta! 

    Reply
  • k says:
    July 5, 2018 at 4:23 am

    s 98-99 “Uttryck medkänsla och empati”

    Näää, det gör väl inte “en riktig man”!? Detta är kvinnans ansvar och jobb, är det? Ja, ÄR det så det är? Mannen får saker och har privilegier, som varken kvinna eller barn har??? I vissa mäns ögon? Är detta att visa ömsesidig respekt och aktning? Handen på hjärtat! Det är kvinnan som ska jobba på det? Om hon tycker det är några problem är det hennes sak? Är det så???? Mannen får vara en surkart!???

    Och de som INTE beter så här är de inga “riktiga män”?

    Nej, det är INTE alla män, utan VISSA män som beter sig mer eller mindre illa och anser det rättfärdigt!?

    Gottman skriver:

    “Var på din partners sida när han/hon är upprörd, vare sig saken är trivial eller viktig. Om du tycker att din partner överreagerar eller borde ha ‘en annan’ känslomässig respons, undertryck instinkten att erbjuda din åsikt och dina förslag. 

    Efter åratal av att studera par som har hållit långa och lyckliga äktenskap vid liv, kan jag försäkra dig att att vara förnuftets röst inte alltid är det bästa angreppssättet. Låt andra spela den rollen. Din är att låta personen du älskar veta att du står med honom eller henne. Du förstår och accepterar hans eller hennes känslor som giltiga – därför att ALLA känslor är. /…/

    På samma sätt, när Harlan klagar att hans makthungriga chef hotar att skära ner hans säljuppdrag, så föreslår inte hans fru Judy strategier att fightas tillbaka. Istället skakar hon på huvudet i medömkan. ‘Jag förstår inte hur du kan stå ut att arbeta för den mannen. Han är hemsk!’ När hennes man går an om att önska att ett hemskt öde ska vederfaras killen, stämmer Judy in med makabra och absurda förslag som får hennes man att le. Harlans chef förblir outhärdlig, men han frus förståelse gör att tuffa tider är lättare att bära. 

    Fastän du troligen har varit frestad, erbjud inte åsikter eller problemlösning förrän du har gått igenom alla fyra av dessa steg [se ovan]. Beredvilliga råd låter lättvindiga och förolämpande för många människor. (‘Säger du att jag inte kan tänka ut en lösning? Jag är inte dum.’) Jag skulle vilja gå ännu längre och varna dig för att ge råd ÖVERHUVUDAGET såvida du inte är ombedd. Att bara vara där och lyssna är ett enormt bidrag.

    Så det är allt som behövs för att få din partner att berätta. Öppna upp om dina egna känslor, konversera i en stil som uppmuntrar förtroenden och du kommer att bli en allierad mer än problemlösare. 

    Följ denna metod i dina dagliga interaktioner och du kommer att bli häpen över hur mycket ni upptäcker om varandra. Tillsammans med att det berikar relationen, att lära sig detta angreppssätt kommer också att förbättra era förmågor att vända er mot varandra under svängdörrsmoment. Som ett resultat, kommer ni att förebygga en massa meningsskiljaktigheter från första början.”

    Förmodligen bra i andra sammanhang också!

    Reply
    • k says:
      July 6, 2018 at 8:55 pm

      Fråga anklagande är knappast en bra metod att få svar. Otåligt. Attityden att det är synd om mig för att du inte förklarar så jag förstår. Och attityden att du är så ohjälpsam, så jag måste vara påstridig. Jag är INTE ohjälpsam! Det vill jag bara tala om! Och jag är ingen perfekt individ som kan hantera det här dagliga hackandet bättre! Måste man göra den andra sårad och ledsen jämt???

      Reply
      • k says:
        July 6, 2018 at 8:57 pm

        Är knappast uttryck för medkänsla eller empati! Är bara att tänka på sig! Inte den andra!

      • k says:
        July 7, 2018 at 7:56 am

        Ja, handlar det BARA om hans känslor och rättigheter? Är de motsättningar till varandra? (är det så pojkar uppfostrats: bevaka sitt ensidigt? För hur ska de annars klara sig i livet? Men att BARA se till sig och sitt skapar för det första ingen äkta närhet eller anknytning och för det andra kan det kännas väldigt bra att kunna och få göra något för andra)

        Och det med gyllene regeln: lever y verkligen efter den? (gör han det bara när det passar? Dessutom kanske behov är olika: viss sorts “hänsyn” kan vara sårande rentav och göra saker otroligt komplicerade).

        Läste just detta “Män i grupp kan ställa till stor med oerhört mycket skada.” Det står “KAN ställa till oerhört mycket skada”! inte att de automatiskt ställer till skada.

        Och detta:

        “Äntligen hittade jag en förklaring till mitt ex’s beteende! Äntligen passar alla bitarna ihop! Vulnerable narcissism! Känner mig så mindblown och lättad just nu! Har sökt förklaring så länge. Delar för att sprida kunskap för andra möjligen drabbade. Tänker att sättet vi uppfostrat pojkar har lett till en överrepresentation av vn-killar i samhället.”

      • k says:
        July 7, 2018 at 11:03 am

        y låter irriterad för allt han tar upp. Verkar aldrig kunna ta upp något lugnt och utan att låta som om den andra parten (x) är dum i huvudet och inget fattar och är ovillig att hjälpa (det är ju inget bra sätt att få det man vill ha! Tvärtom!). Hur skulle han själv reagera om x lät så där?

        Se nedan om “The Gottman-Rapoport Blueprint for Constructive Conflict” eller “Gottman-Rapoports planritning för konstruktiv konflikt”:

        “I klassiskt ‘aktivt lyssnande’ så LIGGER ANSVARET ENSAMT PÅ LYSSNAREN att förblir lugn och att hålla diskussionen på rätt spår. Efter att din partner säger ‘Du bryr dig inte! Du är aldrig hemma! Du är så egoistisk’ förväntas det att du ska svara nånting i stil med ‘Jag hör att du säger att du önskar att jag skulle arbeta mindre.’ och att INTE bli försvarsinställd.

        [Men] Alla blir det när de blir attackerade. Ju mer hotad du blir, desto sannolikare är det att du kommer att översvämmas och förlora förmågan att svara med förståelse och empati.

        Gottman-Rapoports-planritning undviker detta problem genom att göra talaren lika ansvarig som lyssnaren för att lyckas. Båda parter har regler som de måste följa så att ingen känner sig hotad.“

  • k says:
    July 7, 2018 at 4:57 pm

    Pulse oximeter att beställa från Amazon (Gottman rekommenderar inköp av varsin sån när man gör de första övningarna).

    Gottman skriver på s 109-112 i “What Makes Love Last?”:

    I “Working Through Your Messes, Big and Small” eller “Att arbeta igenom era jobbiga situationer, stora och små” skriver Gottman om att vi pratar förbi varandra och i vilken grad. Är alltså inget konstigt eller ovanligt, sker i ALLA parrelationer, i HÖG grad som det visar sig:

    “Om människor är ärliga rörande hur mycket av tiden som de ger full uppmärksamhet till vad deras partner säger, så vore 50 procent en generös uppskattning. Baserat på exakta kalkyler från min studie av reparationsförsök, är det mer realistiskt att varje partner är tillgänglig 30 procent av tiden. För de andra 70 procenten är de distraherade med att tänka på barnen, arbetet, bensinpriset, vad som är på TV, fönstertvätt och VM i fotboll.

    Sannolikheten att BÅDA parter kommer att vara tillgängliga samtidigt (om vi antar att deras tillgänglighet är oberoende av varandra) är bara 9 procent (3×3=9). detta betyder att 91 PROCENT AV TIDEN är det grundat för missar i kommunikationen.

    Båda parter kommer att röra till det en hel del [kärleksfullt överseende kunde hjälpa här: ‘Jag rör till det och du rör till det. Jag missar och du missar. Jag missar för att det varit mycket för mig nu ett tag, så jag förstår att du också kan missa!’ osv]. /…/

    I min kliniska praktik har jag funnit att ha ett ‘budskap-om-tillståndet-i-unionen-(presidentens tal vid kongressens öppnande)-möte’ [‘State of the Union meeting‘] varje vecka är den mest lyckosamma strategin för att hjälpa par. 

    Vanligtvis får jag par att sätta av en timme per vecka för att genomföra denna intervention hemma och få dem att schemalägga ett möte varje vecka med terapeut [???] för att diskutera erfarenheten efteråt. 

    När par blir skickligare/mer erfarna rörande den här systematiska processen, kan de använda intoningsförmågor omedelbart när det uppstår ett missförstånd, snarare än att vänta till ett schemalagt möte. 

    Under sitt ‘State of the Union’-möte använder par det jag kallar ‘Gottman-Rapoports planritning för konstruktiv konflikt.’ Det är en ‘bara för par’-version av den store socialpsykologen Anatol Rapoports sätt att hantera förhandlingar mellan fientliga politiska grupper och länder.

    Rapoport var en spelteoretiker under 1900-talet, men med en avvikelse. Till skillnad från de flesta av dem, var hans mål att reducera möjligheten för en kärnvapenkonfrontation, hellre än att försäkra om att USA skulle triumfera [båda skulle känna sig som vinnare]. Därför studerade han strategier som skulle öka samarbetet mellan motståndare.  

    Rapoport är berömd bland socialpsykologer för att föreslå en extraordinärt kraftfull princip: försök inte att övertala, lösa problem eller kompromissa förrän du kan förklara den andra sidans position så att denna är nöjd och vice versa. 

    Inom ramen för en engagerad relation betyder denna grundsats att du inte rör dig vidare till att förhandla en kompromiss förrän ni kan säga till varandra, “Ja! Du fattade det. Det är exakt min position och som jag känner.’

    För att komma dit så betyder Gottman-Rapoports planritning att ni turas om att tala och lyssna på ett strukturerat sätt. 

    Först delar talaren alla hens tankar, känslor och behov rörande saken. Lyssnaren bearbetar/smälter den andras perspektiv och kommunicerar en omsorgsfull förståelse av partnerns position tillbaka. Sen byter de två roller. 

    Det här angreppssättet kan låta bekant därför att det liknar en populär metod för konfliktlösning som kallas ‘aktivt lyssnande.’ I det senare turas ni om att uttrycka er själva och att upprepa tillbaka det den andra har sagt för att bekräfta att du förstår. 

    Men det finns en kritisk skillnad mellan de två metoderna. I klassiskt ‘aktivt lyssnande’ så LIGGER ANSVARET ENSAMT PÅ LYSSNAREN att förblir lugn och att hålla diskussionen på rätt spår. Efter att din partner säger ‘Du bryr dig inte! Du är aldrig hemma! Du är så egoistisk’ förväntas det att du ska svara nånting i stil med ‘Jag hör att du säger att du önskar att jag skulle arbeta mindre.’ och att INTE bli försvarsinställd.

    [Men] Alla blir det när de blir attackerade. Ju mer hotad du blir, desto sannolikare är det att du kommer att översvämmas och förlora förmågan att svara med förståelse och empati. 

    Gottman-Rapoports-planritning undviker detta problem genom att göra talaren lika ansvarig som lyssnaren för att lyckas. Båda parter har regler som de måste följa så att ingen känner sig hotad. 

    I början är att följa Gottman-Rapoports planritning obestridligen ett utdraget sätt för konfliktlösning. Det skulle gå fortare att säga ‘Kom över det!’ Men det kommer inte att funka.

    Som med varje ny förmåga, så kommer att praktisera intoning att kännas främmande och avigt till att börja med.”

    Här beskriver Gottman hur det är när man lär sig att köra bil och måste få in att hitta och använda pedalerna i bilen på rätt sätt.

     “På samma sätt som det tar ett tag  att bemästra avancerade intoningsförmågor. Men så snart du gör det kommer processen att kännas naturlig.”

    Intoning (Attune):

    Attune-Graphic.jpg

    Talarens roll:

    • A= Medvetenhet
    • T= Tolerans
    • T= att omvandla ktirik till önskningar och positiva behov

    Lyssnarens roll:

    • U= Förstå
    • N= Icke försvarsinställt lyssnande
    • E= Empati

    Se Kyle Benson i “Understanding Each Other: The First Part of the State of The Union Meeting” eller “Att förstå varandra: första delen i State of the Union Meeting.”

    Ska fortsätta att översätta om “The Gottman-Rapoport Blueprint for Constructive Conflict” eller “Gottman-Rapoports planritning för konstruktiv konflikt” s 112-128.

    Reply
    • k says:
      July 7, 2018 at 8:57 pm

      Om empati och känslomässig intelligens:

      “Emotional Intelligence Will Help You—And Everyone Around You” eller “Känslomässig intelligens kommer att hjälpa dig – och alla runt omkring dig”:

      “Det finns uppskattningar av känslomässig intelligens för arbetsplatsen också. Men är det verkligen det bästa vi kan göra för att förstå vår känslomässiga kapacitet som mänskliga varelser?  

      En del argument, baserade på studier och mätningar/kartläggningar, föreslår att känslomässig intelligens – definierad av John D. Mayer, professor i psykologi vid universitetet i New Hampshire, som ‘förmågan att korrekt uppfatta dina egna och andras känslor; att förstå de signaler som känslor skickar om relationer; och att handskas med dina egna och andras känslor’ – är en viktigare förutsägelse för lyckande än IQ. 

      Daniel Goleman, psykolog och vetenskapsjournalist som rapporterade för The New York Times, hävdar också detsamma för lyckanden på arbetsplatsen./…/

      Har det att ha en hög grad av känslomässig intelligens att göra med hur bra vi lyckas i våra relationer?  
      Varför är känslomässig intelligens så viktig?
      Känslomässig intelligens hjälper oss att vara medvetna om och kontrollera våra egna känslor, att förstå dem och att handskas med dem och använda dem för att ta vård om vilken situation som helst på ett ändamålsenligt sätt.

      Den är, i sin mest grundläggande funktion, känslomässig självkontroll och aktgivande på/medveten närvaro av andra. Vilket betyder att, om du har en hög nivå av känslomässig intelligens, kommer du att vara mer förmögen att hålla ditt humör under kontroll om du möter frustration eller förargande situationer. 

      Känslomässig intelligens ökar också vår kapacitet till empati – förmågan att föreställa oss själva i en annans situation och att försöka och känna det de känner. Empati är otroligt viktig i varje sorts relation, därför att det skapar en känslomässig anknytning, som leder oss att försöka att bli snällare och mer hjälpsamma mot varandra. Det betyder att när du har ont/är sårad, så har jag ont/är sårad.

      Medan empati bara är en del av känslomässig intelligens, kan den göra oss förmögna att vara mindre upptagna med vårt eget välbefinnande och mer bekymrade om och engagerade i ömsesidigt välbefinnande. Den tillåter oss att förstå det andra känner och varseblir/förnimmer, hur vår känslor får dem att känna sig och hur känslorna hos alla inblandade kommer att påverka och bestämma utkomsten i varje given situation.  

      Viktigast, känslomässig intelligens kan läras, det spelar ingen roll om du är 5 eller 65 år gammal. Medan personlighetsdrag tros vara mer eller mindre oföränderliga genom ens liv, kan känslomässig intelligens alltid förvärvas och förbättrad.”

      Här berättar han om en upplevelse på Logan airport i Boston på östkusten, där han fastnade tre timmar för säkerhetskontroll av plan innan flight till Seattle på västkusten och hur människor reagerade mot flygplatspersonal i “Känslomässig intelligens: en vardagsanekdot.” Hur mycket han än ville tillbaka hem till Seattle så visste han att personal på flygplatsen inte hade kontroll på situationen. Han var dock glad att man månade om flygsäkerheten.

      “Men en del annat folk vid gaten krävde svar och när de inte fick höra de svar de ville höra bad de om flygstewardens namn så de kunde lämna in klagomål. De behövde nån att klandra. De behövde en syndabock, även fast förseningen handlade om deras egen säkerhet. Där var höjda röster och krav.

      Ett av kraven var att få ostburgare, vilket en flyganställd plikttroget ordnade från avgångshallen.  

      Det var så sant. En vuxen man nästan skrek ‘Jag är arg! Ge mig en ostburgare!’ som ett barn som får ett raserianfall i ett shoppingcentra. Och även efter att han blivit utfordrad verkade han inte bry sig om att flygstewarden vid denna punkt tjänade som boxboll för andra arga resenärer. han var den första att klaga och andra följde kvickt hans exempel. /…/ 

      Och jag tror fullt och fast, som en före detta uppassare, att om du verkligen vill veta hur nån är och hur de behandlar människor, titta på hur de behandlar servicepersonal, eller, som i detta fall, flygpersonal.”

      Reply
      • k says:
        July 8, 2018 at 7:11 am

        forts. från ovan.

        “En högre nivå av känslomässig intelligens skulle enligt min mening, troligen pusha oss att bli litet snällare och mer förstående mot dem som till syvende och sist försöker hjälpa oss.

        Men hur använder du känslomässig intelligens? 

        Tro mig, det var inte så att jag inte var upprörd. Att sitta på en flygplats i tre timmar utan att bli uppdaterad gällande tidpunkt för avgång är inte en kul upplevelse. /…/

        Jag hade all anledning att bli synbart arg, men varför? Inget av detta var personligt. En försenad flight är troligen den mest icke personliga ‘skymf’ som man kan uppleva. Den hade absolut ingenting med mig att göra och allt att göra med att försäkra oss om att vi var säkra. 

        Jag visste också att att släppa ut min vrede inte skulle göra nån gott. Varför skulle jag skrika på en flyganställd för nånting denna inte kan kontrollera? Jag vet att jag inte skulle vilja bli skrikt åt. Jag skulle inte vilja vara någons slagpåse. Och jag skulle sannerligen inte vilja köpa den person, som använt mig som syndabock, en ostburgare.  

        Vid gaten handlade det mer om att använda mina känslor konstruktivt, om att hålla dem i schack och att inte ta saker personligt. 

        Att hantera min ilska konstruktivt betydde att medge den, förstå den, acceptera den och inse att jag, uppriktigt sagt, måste släppa den.

        Och när jag gjorde det blev det lite lättare att förstå att, hur giltig min vrede och frustration än var, så var dessa känslor inte befrämjande eller användbara just då. 

        Detta är en liten anekdot om känslomässig intelligens och jag kunde inte hjälpa att nyfiket titta på situationen och de känslor som var i omlopp.

        Jag var inte den enda som förblev lugn, men att kunna iaktta hur vuxna svarar, när de möts av missräkning/motgång och försening, gav mig en inblick i hur man bäst använder sina känslor konstruktivt.

        De som behöll lugnet verkade ha en mer njutbar flight och var inte alltför ängsliga att snabbt komma hem, inte heller påverkade de andra runt omkring sig negativt.”

        Ja, man kanske skapar otrevnad runt omkring sig!

        “Och killen som krävde en ostburgare? Han skapade en scen både vid gaten och på planet. 

        Han måste få något ur sin väska när vi taxade ut och flygstewarden var mer än glad att få skälla på honom att han skulle sitta ner när han försenade avgången för alla andra, efter att ha sett hur han behandlade kolleger.

        Fast han klagade över att bli försenad gjorde han oss till slut ännu senare. 

        Han var inte medveten om att hans känslor kontrollerade hans handlingar, vilka påverkade andra, fast flygvärdinnorna – vilka jag alltid beundrar för deras rådighet – var intensivt medvetna och hanterade situationen.

        Genom att göra detta visade de också känslomässig intelligens. 

        Känslor är nyttiga, behövs. De driver oss att genomföra våra mål, att hävda våra behov, att konfrontera våra rädslor, att förstå vilka vi är, och att förstå andra människor.

        Det är en del av vad känslomässig intelligens är – att förstå det känslomässiga landskapet inuti oss, och runt omkring oss, och att vara förmögna att navigera detta landskap effektivt. 

        Det funkar inte alltid. Vi kommer att möta stunder av intensiv ilska, eller ledsnad, eller rädsla och dessa kan kännas outhärdliga och okontrollerbara.

        Det är då som känslomässig intelligens runt oss blir användbar [dvs att andra runt omkring oss förmår behålla lugnet. Nej, ingen är perfekt och vi agerar eller reagerar inte efter textboken]. Den gör oss förmögna att förstå och hjälpa varandra på konstruktiva sätt så att vi alla tjänar på det. Och den möjliggör för oss att repa oss från svåra känslor och fortsätta framåt.” 

      • k says:
        July 8, 2018 at 7:25 am

        Ja, känslomässig intelligens påverkar omgivningen och dess trevnad. Och hjälper en att hantera och lösa saker bättre – och till ALLAS fromma! Att MEST titta på ens egna och inte också beakta den andras skapar otvivelaktigt problem.

        Ja, det där att gnälla och klaga över sånt man inte kan fixa gör absolut INGEN glad! Och att gnälla och klaga och inget göra när man SKULLE kunna göra något gör en inte heller glad. Utan kanske dessutom arg! 😦

        Enligt författaren till artikeln ovan, Christopher Dollard, inte uttryck för så där stor känslomässig intelligens! 😦

        Han kommer tydligen för övrigt att skriva ytterligare tre bloggpostningar om känslomässig intelligens.

        Förmodligen kan ALLA utveckla sin känslomässiga intelligens. Det var det där med perfektionism och att ingen nånsin kommer att bli perfekt. Det betyder inte att man kan använda det som ursäkt eller att man inte har rätt att reagera även om man inte är perfekt …

      • k says:
        July 8, 2018 at 8:02 am

        “Är det?”

        vad är det för svar när man kommer ner och säger:

        “God morgon!”

        Är det ett försök att vara rolig, eller vad? Med en historia med “misskommumikation” är det kanske inte det allra bästa “skojet”! Är det hennes ansvar att tolka “rätt”? Han har rätt att skoja så här?

        Kan man ta upp detta? Och hur för att inte trigga försvarsinställning?

      • k says:
        July 8, 2018 at 11:07 am

        Det där med att hävda att den andra visar brist på respekt … Men visar den klagande själv djup respekt och aktning?

        Och hur kan man ta upp detta?

  • k says:
    July 8, 2018 at 5:52 pm

    Att vilja “straffa” utan nån anledning låter ju som om man vore nån … jag vet inte vad.

    s 113-114 beskriver “Steg ett: att tala och att lyssna”:

    “Under ett mötes lopp kan ni förvänta att alternera mellan talar- och lyssnarroller flera gånger medan ni arbetar igenom olika dimensioner av meningsskiljaktigheterna.

    När det är din tur att tala, så behåll talartiden så länge du behöver för att uttrycka dina känslor och perspektiv rörande en särskild sak. Ditt jobb är (ännu) inte att övertyga din partner om hur rätt du har eller att rekommendera en omedelbar kompromiss.

    Jag vet att det är svårt att trycka  ner en önskan att övertyga den andre, men vid denna punkt skulle förhandlingar vara kontraproduktiva.”

    s 114-116 “Talarens jobb. A=medvetenhet”:

    “Var uppmärksam mot dina ord och ditt sätt, för undvika att få din partner att känna sig inträngd i ett hörn och försvarsinställd. Kom ihåg, målet är att diskutera problemet UTAN ATT TRIGGA ÖVERSVÄMNING i din partner. Anklagelser och kritik kommer inte att ge den väntade effekten. Här är tre förslag för att hjälpa dig att förbli medveten om ditt sätt att framlägga saker. 

    Först, håll fast vid ‘jag’-påståenden. Detta råd är så vanligt att det nästan är en kliché i parterapi – men av en god anledning. Ibland pekar jag mitt finger på var och en av dem under en session med klienter och skriker ‘DU!’. Sen frågar jag hur jag fick dem att känna. De rapporterar alltid ett omedelbart hopp i hjärtrytmen eller en annan negativ fysisk reaktion på detta experiment.

    Ordet DU är kraftfullt under konfliktdiskussioner – och alltför ofta används inte dess kraft för något bra. Thomas Gordon var den första som gjorde distinktionen mellan klagomål som börjar med ‘du’ eller ‘jag.’ Huvudkaraktäristiken i ett ‘jag’-påstående är att det bara reflekterar talarens känslor och upplevelser och undviker att kritisera partnern. 

    När du säger ‘Jag önskar att du hade varit vid restaurangen i tid. Jag kände mig generad att sitta där helt ensam och vänta på dig,’ så är fokus på din upplevelse och varseblivning. Detta mjuka angreppssätt ökar oddsen att din partner kommer att svara utan att vara kritisk eller försvarsinställd och kanske till och med att be om ursäkt. 

    Som kontrast pekar ett ‘du’-påstående finger åt partnerns motiv, känslor, beteende eller personlighet. ‘Du är så självisk. Uppenbarligen tänkte du inte på hur genant det var för mig att sitta där ensam!’ är inte ett påstående. Det är en anklagelse. Det kommer att trigga försvarsinställning och göra allt värre. 

    En del ‘du’-påståenden kan vara subtila. De kan komma paketerade i form av en fråga som, ‘Varför gjorde du så?’ eller ‘Varför gjorde du inte detta?’ eller min favorit ‘Vad är det för fel med dig?’ Förväntar sig verkligen nån att deras partner ska svara ‘Vilken excellent fråga! Vänta, jag ska gå och gå kolla!’? /…/

    Det som betyder mest är inte vilket pronomen du börjar med, utan ATT INTE KRITISERA. /…/ [och] att hålla sig till ämnet.”

    Dvs inte prata om hur den andre är osv.

    Reply
  • k says:
    July 9, 2018 at 7:35 am

    s 116:

    “Mitt nästa förslag är att direkt specificera vilken särskild sak eller händelse som är under diskussion – [och] att hålla sig till ämnet. Det kan vara frestande att lägga fram allt när du har talartiden och din partner är ‘tvungen’ att lyssna. Stå emot frestelsen att gå lös över varje irritation eller tjurskallig rörelse som din partner har gjort sen förra mötet (eller er första dejt). 

    På samma sätt hoppas jag att du inser hur kontraproduktivt det skulle vara att erbjuda din expertanalys av din partners personlighetsstörningar eller beteendeproblem. Stanna utanför dum-boxen och beskriv fakta i situationen som en journalist skulle. Här är några exempel: ‘Soporna har inte tagits ut.’ ‘Laptopen är inte laddad.’ ‘Barnen plockades inte upp i tid.'”

    Men detta kan också uppfattas som en anklagelse och kritik (se dock nedan om medvetenhet om den andras sårbara punkter).

    “Slutligen, var känslig för din partners triggrar. Ingen kommer undan barndomen utan några sår och dessa kan eskalera konflikter. UCLA-psykologen Tom Bradbury myntade termen ‘bestående sårbarheter’ för att beskriva dessa känsligheter [är de ett stort problem kanske personen ifråga borde ta itu med dem själv!? Och man får inte använda dem som slagträ heller!]. När du är talaren håll kunskapen om din partners svagheter i ditt arbetsminne.

    Jag talar om för par att föreställa sig att varje person (inte bara deras partner) är klädd i en t-shirt med sina ‘bestående sårbarheter’ dekorerade tvärs över framsidan. En del av mina favoriter är ‘FÖRSÖK INTE att förbättra mig med konstruktiv kritik.’ ‘Vill du se på försvarsinställning? Försök bara att klandra mig,’ ‘Föreläs inte för mig,’ och ‘Säg inte ‘du borde’ till mig.’“

    Här ger han ett exempel angående en flickvän som var känslig för att bli utestängd (s 116 längst ner).

    s 117:

    “Detta är vad jag kallar ‘förebyggande reparation.’ Den gör så att du undviker friktion innan den startar. 

    Din partners bagage kan vara en källa till stor irritation, men det vore orealistiskt att förvänta sig att han eller hon nånsin kommer att lämna den här saken bakom sig. Det kommer sannerligen inte att ske om du puffar på eller insisterar  på ‘förändring.’ Dock kan du förebygga en speciell sårbarhet från att orsaka friktion om du känns vid den och arbetar runt den med medkänsla. Det hjälper att påminna sig att din partner lär sig att göra detsamma för dig. 

    Precis som intoningsförmågorna i  Gottman-Rapoports planritning för konstruktiv konflikt, så är medvetenhet mer än ett redskap för att lösa konflikter. Genom att väva in det i vardagsinteraktioner kommer ni sannolikt att vända er mer mot varandra. Låt din partner veta att du är medveten om  – intonad mot – det han eller hon känner.

    Ett enkelt ‘Hur är det?’ kan klara upp luften och förebygga en större storm. Men kärva ord och fraser som ‘Vad är det NU?’ eller ‘Med dig är det alltid nånting, är det inte?’ kommer att trigga häfitigt ösregn.”

    Alltså att vara snäll mot den andra och ha positiva förväntningar på den andra.

    Se artiklar av Thomas Bradbury (han verkar vara ytterligare en klok person):

    “PBS’s This Emotional Life: Which Conflicts Consume Couples the Most?” eller “Vilken konflikt är de flesta par mest upptagna av?”

    “PBS’s ‘This Emotional Life’: Major League Miscommunication” eller “Den högre seriens felkommunikation.”

    Reply
  • Du ska inte tro att du inte är något – respektera andra som dem de är. Och om att sätta hälsosamma gränser … | reflektioner och speglingar - Alice Miller II... says:
    July 10, 2018 at 12:07 pm

    […] Detta sorts beteende underminerar din auktoritet och ger intrycket att du gör nånting fel som kräver en ursäkt eller ett rättfärdigande. [skyll inte på den andra och använd jag-påståenden se tidigare bloggningar, bland annat denna.] […]

    Reply
  • k says:
    July 14, 2018 at 6:39 pm

    s 117-119 i “What Makes Love Last?”:

    “T=tolerans

    Även när du är säker på att din position är riktig, tillstå att dina partners perspektiv är lika giltig. Du behöver inte hålla med, men du måste acceptera att det kan finnas två olika giltiga VARSEBLIVNINGAR som förtjänar lika mycket vikt.”

    Så man behöver inte hävda att tusen människor skulle hålla med en om de var vittnen till det som argumenteringen handlar om.

    “Om du har svårt att respektera din partners perspektiv, kan du ha nytta av en av Rapoports insikter. Han blev varse att under konflikt, är vi benägna att se den andra personen som olik oss. VI passar ihop med positiva drag och kvaliteter, medan vår motståndare överflödas av negativa.

    Denna tendens är relaterad till det en annan socialpsykolog, Fritz Heider, kallade det fundamentala attributionsfelet, vilken, helt enkelt fastslår att: ‘Jag är okej; du är defekt.’ 

    Med undantag av de skuldtyngda och självkritiska bland oss, tycker vi alla om att tänka att vi är den centrala karaktären i ‘det stora livskådespelet.’ Alla andra är tilldelade mindre och stöttande roller. Som resultat, tenderar vi att förlåta våra egna misstag, men inte andras. Detta perspektiv står klart i vägen för att lösa relationskonflikt. 

    Så när du varseblir en positiv kvalitet i dig själv, vänd Fritz Heiders fundamentala attributionsfel upp och ner och ta för givet att din partner besitter denna också.

    [Till exempel: ‘Jag är okej och du är okej! Du är inte perfekt och jag är inte heller perfekt!’]

    På samma sätt, när du identifierar en negativ kvalitet i din partner, försök att se den i dig själv också. Att göra detta kommer att generera tankar som: ‘När jag var sjuk, var han snäll mot mig, också,’ eller ‘Ja, hon har varit självisk nu, men det har jag också. Vi kanske måste tillåta varandra att vara lite själviska ibland för att relationen ska funka.’

    Även när ni inte är i ett ‘State of the Union’-möte kommer tolerans att hålla er respektfulla för er partners position och tona in till hans eller hennes känslor. /…/

    Vi väljer inte våra känslor. Men vi kan välja att acceptera vår partner [ömsesidigt].“

    Det där med att han flera gånger, med något års mellanrum, tyckt att hon är som en bortskämd prinsessa: HUR menar y? Om x inte hade behov, tankar, synpunkter även, idéer osv så skulle hen inte bete sig som en prinsessa? Hon ska helst inte ha nånting av detta?

    Reply
    • k says:
      July 18, 2018 at 8:32 pm

      y:

      “Vi kommunicerar inte!”

      “Och? Hur menar du? Vems fel är det? (är det det vi borde prata om?) Mitt fel? Ditt fel?”

      Är detta vad John Gottman skulle kalla metakommunikation? Dvs kommunikation om kommunikation?

      Hur menar y? Att detta konstaterande löser ett problem? Vill inte y att problemet ska lösas?

      Borde x ta upp detta på något bra sätt?

      “När du säger så …”

      Eller något? Nej, att säga så är ju bara i sig inte ett bra sätt att kommunicera. 😦

      Reply
  • Vad är att jobba för jämlikhet och att kommunicera? Men kommunikation är inte tillräckligt. Det behövs mer än det och annat också … | reflektioner och speglingar - Alice Miller II... says:
    July 24, 2018 at 12:21 pm

    […] Postningar under kategorin “Kommunikation är inte tillräckligt” (“VAD är det som får äktenskap att fungera? Makarna har bland annat en orubblig aktning för varandra och uttrycker denna tillgivenhet inte bara i stora ordalag, utan i små gester dag in och dag ut …”och “Många människor tänker att verklig konversation är förenad med att göra så att du sjä…) […]

    Reply
  • Hur kan en flygplansförsening avslöja känslomässig intelligens? Eller – känslomässig intelligens kommer att hjälpa dig – och alla runt omkring dig … | reflektioner och speglingar - Alice Miller II... says:
    August 3, 2018 at 6:16 pm

    […] hela postningen “Många människor tänker att verklig konversation är förenad med att göra så att du sjä… där citatet ovan är postat som en […]

    Reply

Leave a comment

«

»

What’s this?

You are currently reading Många människor tänker att verklig konversation är förenad med att göra så att du själv låter intressant för andra, när det faktiskt handlar om att vara INTRESSERAD AV ANDRA OCH ATT LYSSNA. I dagens galna värld av teknologi, höghastighetsjobb och överstimulering är vi kulturellt tvingade in i en synbarligen gränslös störtflod av ytligt pladder. Medan småprat är harmlöst och ofta otroligt effektivt för att upprätthålla en vänlig miljö i jobbet vid kaffeautomaten, så är konstant ytlig konversation förgörande för varje intim relation … at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta