#MeToo …

January 7, 2018 § 24 Comments

71bkk60r5hl-_sx311_bo1204203200_.jpg

Apropå #MeToo, Ronald Levant i boken ovan som kom ut 1995 (alltså redan för drygt 22 år sen), s 89-90 i min översättning från engelskan:

“‘Kanske ni skulle finna det lättare att relatera till nästa historia,’ säger jag sen. Och då kan det hända att jag berättar om Kurt, en fyrtiotreårig flygbolagsledare, som ständigt var hövlig och charmerande mot kolleger och som lade stor vikt vid att ge de rätta professionella och sociala intrycken – så mycket vikt att han kunde skälla ut sin fru med tirader av verbal misshandel, som fick henne att börja gråta, om hon så mycket som dukade bordet med felaktigt linne eller om hon hämtade fel manschettknappar åt honom när han var klädd för en utekväll.

Eller jag kanske skulle berätta för dem om Andrew, en trettiosjuårig tidningsredaktör, som var mycket stolt över sitt intellekt och sin förmåga att berätta en underhållande historia – så stolt att han brutalt attackerade varje åsikt som hans fru uttryckte som motsade hans egen, till han lyckades tysta ner henne och, han kunde, alldeles röd i ansiktet av ursinne, vråla åt henne att hon förstörde hans historia, om hon avbröt honom med en fråga eller kommentar medan han berättade en. 

Eller jag kunde berätta för dem om Eric [barnläkare och hans fru Laura, sjuksköterska]. På ytan verkar Erics historia väldigt annorlunda Jacks – vilket är anledningen till att jag gärna parar ihop dem. 

Män tycker vanligtvis att det är lätt att relatera till Eric. De slappnar av och öppnar upp. Medan jag talar, iakttar jag deras ansikten, och väntar på den stund när de inser att de två historierna har mycket gemensamt.”

“Lyssna till exempel till en kille, Emile, som beskriver vad som var anledningen till att han misshandlade sin fru – och hamnade i en terapigrupp med en av mina kolleger, Lundy Bancroft, vilken arbetade vid ‘the Batterers Intervention Project‘ i Boston.

‘En dag blev Tanya eld och lågor och jag blev så skitförbannad så jag grabbade tag i hennes hals och tryckte upp henne mot en vägg,’ berättar han för Bancroft.

Samtidigt som hans röst fylldes av indignation, fortsatte han, ‘Då försökte hon knäa mig i skrevet! Vad skulle du tycka om en kvinna gjorde så mot dig? Naturligtvis for jag ut. Och när jag svingade min hand gjorde mina naglar en lång rispa tvärs över hennes ansikte. Vad i helvete väntade hon sig?’

Emiles känsla av rättfärdigande får honom att vända upp och ner på orsak och verkan: hon försöker försvara sig själv från hans våld, vilket han tolkar som INITIERANDE av våld och därför något som HAN då måste försvara sig mot.

Sålunda omtolkas denna upptrappning som självförsvar, ett försvar mot kastrering. Rättfärdigande förvränger vårt varseblivande, kastar om orsakssammanhang och leder till en förmögenhet att rättfärdiga en ‘rätt’ som varken kan fås i natur- eller civilrätt.

(Detta var, säger Bancroft, det ögonblick Emile konfronterades med sitt våld och började acceptera ansvar för sina egna handlingar).”

S 101:

“Det tog ytterligare två träffar för Eric, båda känslomässigt laddade, att helt inse och uppleva sin skam och sorg över att ha misslyckats att hålla måttet för sin pappa [som också var läkare, ytterst framgångsrik, men nu pensionerad].

Härifrån var det ett jämförelsevis litet steg att erkänna sina försök att stärka sin egen skakiga självbild genom att hålla sin fru i en många-steg-under-position.

Han började se att han hade använt verbal misshandel för att undergräva Lauras självförtroende och maximera hennes osäkerheter för att hans skulle se betydelselösa ut i jämförelse och för att få henne att känna och uttrycka skammen och otillräckligheten som han varit oförmögen att känna eller uttrycka själv. “

Levant s 83 om makarna Eric och Laura:

… med början under andra träffen, under sökandet efter bit tre och fyra i mönstret, bad jag dem berätta vad som retade dem mest hos varandra.

‘Jisses, inte mycket, verkligen,’ sa Laura, och sneglade på sin make. (Inför denna träff hade jag bett dem att ta varsina stolar). Han är extremt noga – mycket mer än jag är. Eric är ganska perfekt.’ Hon tänkte efter en stund. ‘Hans petighet, kanske.’ 

‘Sant,’ sa Eric och rynkade pannan. ‘Laura är extremt slarvig. Jag tycker att det är väldigt irriterande. Hon tar alltid böcker från bokhyllan och lämnar dem varsomhelst där hon råkar lägga ner dem, istället för att sätta tillbaka dem på rätt plats. Och broschyrerna jag tar hem till henne är spridda överallt på soffbordet. Jag säger åt henne och säger åt henne att lägga undan dem nånstans, men det gör hon inte. Det gör mig vansinnig.’

Vi var något på spåren. Båda Erics exempel lät som de sorts normala, vardagliga beteenden som skulle plåga enbart den som har ett behov av kontroll – någon som skulle försöka kompensera en känsla av avsaknad av kontroll i livet genom att utöva kontroll över de små saker han kände att han kunde kontrollera [som att terrorisera sin sambo och eventuella hemmavarande barn!?]. 

När Laura bringade oordning i deras hus, hotande hans känsla av kontroll över sina hemförhållanden och över henne, blev han arg – och uttryckte denna vrede på sätt som omedvetet var avsedda att injaga fruktan (‘Hon är extremt rörig’, ‘Det gör mig galen’) och få henne att nudda gränsen.”

s 80:

“Laura förklarade under vår första träff att problemet verkligen var hennes. 

‘Det känns som om jag har nån sorts mitt-i-livet-kris,’ [en variant på ‘Jag har nog mens på gång!’ eller ‘Jag har ont i huvudet.’] sa hon och log nervöst mot Eric, som satt bredvid henne på soffan med en arm beskyddande draperad bakom henne. 

Under de femton år som de hade varit gifta hade hon lagt på sig trettiofem pound [nästan 16 kg, om jag omvandlat rätt] och verkade inte kunna tappa dem. Hon kände sig apatisk och utmattad mesta tiden, hade förlorat intresset att laga mat och fixa hemma, och, med deras åttaåriga dotter Lizzie i skolan, kände hon ett tomrum i sitt liv som hennes arbete inte fyllde.”

I kapitlet “Den annalkande stormen – lösningar” s 92-96:

“För mig verkade det som om det fanns en sten i Erics sko, en kompakt, hård sten av sårbara känslor, som han promenerat omkring med i åratal – omedvetet reagerande på utan att medvetet känna smärtan. 

Bilden av paret mitt emot mig blev allt klarare i fokus och jag började skönja ett inte ovanligt äktenskapligt mönster.”

s 94-:

“‘Äckligt och sjukt – var det de ord du använde?’ frågade jag Eric [angående att Laura ville amma deras dotter till hon vande av sig själv].

“Hmmm, jag … jag kan inte komma ihåg exakt.’ sa han, med en docerande röst. ‘Det var trots allt så länge sen.’ 

‘Jag kommer ihåg,’ sa Laura milt.

‘Använde jag de orden?’ sa han och såg milt häpen ut. ‘Åh, men om jag gjorde, är jag säker på att jag inte menade dem på det sätt som du tog dem. Jag är säker på att jag försökte klargöra vad jag menade.’

Laura tittade på honom en lång stund men sa ingenting. Hon sänkte sina ögon och tittade så upp på mig. ‘Det var faktiskt då som mina viktproblem började,’ sa hon. Hon mindes att hon upplevt stor sorg att vänja av Lizzie så tidigt. ‘Det smärtade mig,’ sa hon. Hon tittade ner, generad. ‘Jag tror jag försökte dämpa smärtan genom att äta.’/…/

Och så, tyst, ‘Eric tyckte inte heller om det.’

Han såg förbluffad ut. ‘När har jag nånsin sagt det? När har jag nånsin sagt ett ord om din vikt?’

‘Du har sagt saker,’ sa Laura tyst, och tittade inte på honom.”

s 90-91:

Medan jag betraktade deras utbyte tänkte jag för mig själv, ‘Det är något fel på denna bild.’ Eric var för mycket den älskande, bekymrade, stöttande maken, Laura för mycket den ängsliga, deprimerade, inkompetenta frun.

Ingen enskild mänsklig varelse, manlig eller kvinnlig, är så välutrustad med karaktärsdygder eller så totalt i avsaknad av gåvor – vi är var och en mix av svagheter och styrkor.

Det jag såg framför mig, misstänkte jag starkt, var inte två separata människor, utan en slutprodukt av femton år av omedveten äktenskaplig sammansmältning, under vilken Laura gav upp alla sina styrkor till Eric och han hade överfört alla sina svagheter till henne – en tung börda som mycket väl kunde vara kopplad till hennes fysiska viktuppgång.

Jag misstänkte verkligen att Eric under deras äktenskaps lopp faktiskt inte hade uppmuntrat hennes styrkor, utan hennes svagheter – i direkt proportion till graden som han undertryckte någon slags medvetenhet om sina egna.

För att prova min ingivelse, bad jag Eric att berätta mer om sitt arbete.”

Detta gav så småningom vid handen en hel del.

s 101:

“‘Jag gör det inte bara med ord, heller,’ sa han, ‘Jag gör det på andra sätt också.’

‘Till exempel?’

‘Hmmm, till exempel så tar jag med mig en massa godis in i huset – glass, kakor, såna saker. Jag säger alltid att jag tar dem för Lizzie [dottern], men Lizzie är inte särskilt stor när det gäller sötsaker. Det slutar vanligtvis med att Laura äter upp alltihop. Jag tror att jag gör det avsiktligt för att hindra henne från att gå ner i vikt. Jag tror att jag har varit rädd för att om hon förlorar i vikt skulle hon känna sig alltför nöjd med sig själv.’

‘Har du sagt det till henne?’

Han skakade sitt huvud. ‘Nej.’ Tystnad. ‘Men jag tror att jag borde.’

När Eric och Laura kom tillbaka till mitt kontor nästa vecka, noterade jag en förändring i dem båda. Erics sätt mot sin fru verkade mindre förmyndaraktigt och mer respektfullt. 

Laura verkade lite mindre nedtryckt.”

De fortsatte i terapi ytterligare ett år.

“Mer självmedveten lärde sig Eric att fånga de flesta av sina sårande kommentarer innan de lämnade hans mun.

Laura, å sin sida, lärde sig att avbryta honom tvärt när han undslapp sig genom att svara med ett kraftfullt ‘Jag vill inte höra det där, Eric!’/…/

Genom att slutligen ha konfronterat sin egen känsla av misslyckande av att inte ha levt upp till sin fader, hade Eric slutligen lyckats att lägga ner den bördan.

Med mer energi som befriats började han ta steg för att förverkliga en dröm han haft en tid: att skapa ett konsortium med likasinnade kolleger och att finansiera köp, utrustning och bemanning av en mobil, medicinsk skåpbil med vilken han kunde tillhandahålla sjukvård till barn i familjer som bodde i innerstadsvälfärdsinrättningar.”

Och då, slutligen, fick han erkännande och respekt av pappan, som fortfarande levde. Så i slutänden blev det win-win för alla. Pappan till sonen:

“’Nöjet är helt på min sida, son.

Jag måste säga, det var på tiden att nån gjorde det du gör. För helvete, jag skulle komma och arbeta som volontär om jag inte var en sån stofil.

I alla fall, jag ville bara säga att jag är stolt över dig. Håll mig informerad. Och fortsätt det fina arbetet.’”

Kapitlet “Den annalkande stormen – Orden vi uttalar kan också innebära våld” s 96-105:

“Båda [Jack och Eric] var fjärmade från sina känslor och omedvetet sammansmälta med sina partners. Skillnaden är att, istället för att använda fysiskt våld för att kontrollera sin fru, använde Eric psykologiskt och verbalt våld för att åstadkomma samma resultat. 

Män tenderar att anse att verbal manipulation är kvinnors domän./…/

Men män är inte så oskyldiga offer för verbal manipulation som de ibland vill tro. De får också som de vill med ord – och det kan vara ett grymt sätt när de vill att det ska vara det. 

Som psykologen Don Long, medgrundare av ‘Rape And Violence End Now (RAVEN), noterade i ett bokkapitel 1987, ‘Tre av fyra män använder verbalt våld (psykologiskt våld) som en mekanism för kontroll i sitt hem.’/…/

‘När vi hittar och känner vår egen smärta – då kommer vi att sluta göra vår partner illa.’ /…/

‘Summan av kardemumman: det finns inga ursäkter för misshandel’:

Om du, som många män, är benägen till arga utbrott, verbal misshandel eller fysiskt våld, var medveten om att du kan ändra dessa mönster och att det finns hjälp att tillgå – i form av individuell och gruppterapi och kamratstödsgrupper

Ett effektivt program för hantering av vrede kommer att hjälpa dig att göra följande:

  • Känna igen när du är arg och identifiera orsakerna till din vrede när den händer. /…/
  • Uttrycka din irritation lugnt och direkt – till personen som orsakade den. /…/ Du kommer att känna en omedelbar känsla av befrielse enbart genom att ha uttryckt din irritation, snarare än att ha hållit den tillbaka, även om din fru inte ber om ursäkt. Sannolikheten är dock att hon kommer att göra det, vilket kommer att ta bort din irritation ännu mer.
  • Hålla i minnet att när någon gör nånting som gör dig arg, kan det betyda att du missförstår den andres beteende. /…/
  • Förstå att du HAR kontrollOm du har en tendens att bli verbalt eller fysiskt misshandlande när du blir upprörd eller arg, sluta säga åt dig själv att du förlorade kontrollen. Det är en lögn – helt enkelt. Sanningen är att du har väldigt mycket kontroll och använder vrede och våld [även verbalt irriterad och aggressiv] för att kontrollera din partnerMän som slår sina fruar är ofta extremt kalkylerande i sitt våld. De väljer när de ska slå, hur de ska slå och var de ska slå (där blåmärkena inte kommer att synas när deras fruar går till jobbet nästa dag). Andra män är lika mycket argbiggor i sitt användande av verbalt våld och andra taktiker avsedda att dominera och terrorisera. Om ditt behov av att kontrollera, eller rädsla för att förlora kontrollen av din partner, ofta sporrar dig till verbalt våld, borde du allvarligt överväga att söka professionell hjälp.

Det effektivaste sättet att ‘gå runt’ vrede är naturligtvis att lära sig att känna, identifiera och uttrycka en full skala av mänskliga känslor – inkluderande de sårbara såna som ängslan/oro, otillräcklighet/brist och rädsla som män har lärt sig att se som skamliga. 

Det är inte behagligt att känna dessa känslor. Men det är mycket mer befriande, mänskligt och potentiellt helande än att hålla dem inlåsta eller ventilera dem i form av vrede, raseri eller våld.

I nästa kapitel ska vi titta på några specifika sorter av sårbarhetskänslor som män ofta håller inlåsta inuti och undersöka upplevelser tidigt i livet som är källa till dessa olösta känslor, vilka ofta leder till personliga och relationsproblemsom inte kan korrigeras förrän män uppmärksammar/lyssnar på dessa länge begravda smärtor.”

Fast jag tror fortfarande Gottmans sätt är ett bra sätt för väldigt många människor och parrelationer. Funkar inte det kanske man bör komplettera med individuell terapi.

“Filosof: Visst gör det ont när makten omfördelas – Bakslaget för metoo måste ses utifrån ett maktperspektiv. Det handlar om förändrade sociala normer och privilegier, skriver filosofen Katharina Berndt Rasmussen.”

Katharina Berndt Rasmussen.

Brené Brown.

“#MeToo-stunden: När skygglapparna togs bort” (på engelska).

The Gottman Institute.

Och hur är det på arbetsplatser och andra ställen i samhället? Hur behandlas kvinnorna? Och hur relaterar männen till varandra? Vad innebär allt detta för kvinnor respektive män? Hur bemöts kvinnor, av män – OCH av andra kvinnor? Inte minst subtilt?

Vinner nån på detta?

Jag tror att vi fortfarande har ganska lång väg att vandra … Tyvärr.

Advertisements

§ 24 Responses to #MeToo …

  • k says:

    Vi var något på spåren. Båda Erics exempel lät som de sorts normala, vardagliga beteenden som skulle plåga enbart den som har ett behov av kontroll – någon som skulle försöka kompensera en känsla av avsaknad av kontroll i livet genom att utöva kontroll över de små saker han kände att han kunde kontrollera [som att terrorisera sin sambo och eventuella hemmavarande barn!?].”

    Han började tjafsa om besticklådan, om att lägga dit en låda som ny dator kom i, och lägga den sidledes i bänken. Jag sa:

    “Att lägga besticken sidledes tycker jag inte är det mest praktiska, men jag kan leva med det!”

    Och det slog mig: allt tjafsande om nästan allting och skapandet av problem runt allting – ett uttryck för behov av kontroll???

    När vi är ute och reser görs väldigt mycket (nästan allt) till problem: att jag vill stanna och äta, när vi ska åka på morgonen, hur långt, vart, vad för mat vi ska handla, vad vi ska göra.

    När vi ska handla – vad vi ska äta och hur lång matsedel vi ska planera för, vad som ska handlas, att skriva shoppinglista.

    När vi ska åka till IKEA, Plantagen, NetOnNet osv görs till problem.

    När vi är bortbjudna blir det en massa problem runt det.

    När jag förslår något, har idéer så måste han sätta gräns och hävda sig. Om jag ställer frågor är inte heller bra. Han vill tala om HUR jag ska ta upp saker, men om jag lyckas ta upp det som han vill så är det något fel på det med.

    Alltihop uttryck för behov av kontroll!? Och OM han kunde släppa på detta …

    Med mer energi som befriats…”

    när Eric inte behövde använda så mycket kraft på att kontrollera och bevaka, så kunde han börja vidta konstruktiva saker i sitt liv, till hans och allas fromma. Energi frigjordes, istället för att kontrollera och styra – och hålla Laura på mattan.

    Genom att säga sårande saker, försökte han hålla Laura på mattan, och lyckades med det.

    Jag gillar Gottmans angreppssätt! Man behöver kanske inte nödvändigtvis gå i psykoterapi.

    “De topp-7-sätten att reparera ditt äktenskap”:

    1. Sök hjälp tidigt.
    Genomsnittsparet väntar 6 år innan de söker hjälp med relationsproblem. (Och glöm inte att hälften av alla äktenskap som avslutas gör så de första 7 åren). Det betyder att genomsnittsparet lever med olycklighet så länge. Om du ser tecken på problem i ditt äktenskap tidigt, sök hjälp.

    2. Redigera dig själv.
    De lyckligaste paren undviker att säga varje kritisk tanke de har när de diskuterar känsliga ämnen och de hittar sätt att uttrycka sina behov och bekymmer respektfullt utan att kritisera och klandra sin partner.

    3. Mjuka upp din start.
    Dispyter startar ofta därför att en partner eskalerar konflikten genom att göra en kritisk eller föraktfull kommentar. Att ta upp problem mjukt och utan klander fungerar mycket bättre och tillåter par att lugnt engagera sig i en konflikt. 

    4. Acceptera inflytande från din partner.
    I studier av heterosexuella äktenskap fann vi att relationer lyckas i den omfattning som mannen kan acceptera inflytande från sin fru.

    Om en kvinna till exempel säger till sin man ‘Måste du jobba på torsdag kväll? Min mamma kommer den helgen och jag skulle behöva hjälp att bli redo för det.’ Han svarar ‘Mina planer är fastställda och jag kommer inte att ändra dem.’

    Som du kanske gissar är denna kille i ett skakigt äktenskap. En makes förmåga att låta sig influeras av sin fru (snarare än vice versa) är avgörande, därför att forskning visar att kvinnor redan är väl tränade att acceptera inflytande från män. Ett verkligt partnerskap får man bara om en make kan göra samma sak.

    5. Ha höga ideal.

    Lyckliga par har höga ideal för varandra. De mest lyckosamma par är de som, även som nygifta, vägrade acceptera sårande beteende från varandra. Låga nivåer av tolerans för dåligt beteende i början av en relation är lika med ett lyckligare par på vägen/senare.

    6. Lär dig att reparera och göra sorti från dispyter. 
    Lyckliga par har lärt sig att göra sorti från dispyter eller att reparera situationen innan en dispyt hamnar helt utom kontroll. Exempel på repareringsförsök: att använda humor; ge bry-sig-om-uttalanden (‘jag förstår att det är svårt för dig’), att göra klart att ni står på gemensam grund (‘Vi kommer att tackla detta problem tillsammans’); att backa (i äktenskap, liksom i kampsporten Aikido, måste du ofta väja för att vinna); och, allmänt sett, erbjuda tecken på uppskattning av din partner och hens känslor på vägen. Om en dispyt blir alltför het, ta en 20-minuters paus och kom överens om att angripa ämnet igen när ni båda lugnat ner er.

    7. Fokusera på det positiva.
    I ett lyckligt äktenskap gör par minst fem gånger så många positiva uttalanden till och om varandra  och sin relation än negativa, när de diskuterar problem. Till exempel, kommer ett lyckligt par att säga ‘Vi skrattar en massa’ istället för ‘Vi har aldrig roligt.’ Ett bra äktenskap måste ha ett rikt klimat av positivitet. Gör regelbundna insättningar i ditt känslomässiga bankkonto!”

    • k says:

      Jag ska svara Ja eller Nej på ja- och nejfråga. Såna finns tydligen och så formellt ska vi tydligen kommunicera! Jag får inte utveckla det. Inte bre ut texten.

      Och det är annat jag ska svara rätt på! När han frågade om grädden nu svarade jag att jag tagit det jag ville ha av den till köttbullar och fruktsallad. Nej, det var inte det han frågade om! Jag skulle svara så han förstod om det var nån idé att han fryser kuber av den. Om det vara var en eller två matskedar så var det ju onödigt arbete. Och han vill ju inte att något går till spillo. Nej, det vill inte jag heller!

      Det kändes lönlöst att börja säga att jag skulle ha sagt att det knappast var mödan lönt, om det bara var två matskedar kvar!!!! Det borde han också ha fattat!!!??? Men han måste ju tjafsa!

      Jag ska svara på den fråga som han frågade, inget annat! Som en robot!

    • k says:

      Blev lite intresserad av att fundera över var jag står när det gäller dessa 7 reparationssätt. Det här tycker jag om mig själv:

      Redigera mig själv: jag säger inte varje kritisk tanke jag har. Säger ingen, såvida jag inte blivit rejält provocerad, men även då tycker jag inte om att säga dumma saker.

      Mjuka upp din start: nej, jag är inte aggressiv utan provokation. Och detta hör ihop med att jag undviker att säga dumma saker. Jag tycker inte om att säga dumma saker.

      Jag accepterar inflytande: sambon FÅR bestämma och göra saker, MEN jag har egna idéer och viljor OCKSÅ. Men detta har jag inte alltid varit bra på. Jag har lärt mig detta mer och mer.

      Fokusera på det positiva: jag kan framhålla sambon och jag kan bli glad om han visar något snällt, jag kan säga “Det var gulligt!” Men detta kanske jag skulle kunna utveckla mer.

      Repareringsförsök: att använda humor, ge bry-sig-om-uttalanden (‘Jag förstår att detta är svårt för dig’), göra klart att vi står på gemensam grund (‘Vi kommer att fixa detta’). Det här har jag svårare för, för jag blir så provocerad, sårad och ledsen av sambons irritation, rättanden, kritik, missnöje, otillfredsställelse! 😦Detta är en stor utmaning för mig! Kanske den största av de 7 sätten? 

      Och vad gäller nummer 1 att söka hjälp tidigt, så gjorde vi det relativt tidigt!!! Vi väntade inte några 6 eller 7 år!

      Ha höga ideal: det kunde jag utveckla! Dvs att inte acceptera sårande beteende från den andra parten.

      Låga nivåer av tolerans för dåligt beteende i början av en relation är lika med ett lyckligare par på vägen/senare.”

      Jag kunde lära mig att sätta gräns mot sånt mer! Och snabbare!

  • k says:

    Att det inte skulle påverka en annan på ena och andra sättet är inte konstigt??? Att man blir sårad, ledsen, arg – och till slut extremt lättirriterad! För att man börjar bli alldeles slut och utmattad. Jag har fått höra genom årens lopp av både elever och föräldrar att jag har ett väldigt tålamod. Att jag aldrig skulle förlora det… Och bli både arg och ledsen…

    Och när jag blir det, så används det som förklaring och ursäkt att jag blir behandlad som jag blir.

    Maktfrågor tas ofta upp bland par, men de är, visar studier, oftast konstruerade INTE I TERMER AV HUR MÄN BEHÖVER FÖRÄNDRAS, UTAN SNARARE HUR KVINNOR GÖR – DU VET, HON MÅSTE BLI MER SJÄLVHÄVDANDE – YTTERLIGARE EN TRÖTT VERSION AV ‘HON SKULLE HA HAFT PÅ SIG EN LÄNGRE KLÄNNING …”

    MÄN behöver inte förändras, återigen handlar det om HUR KVINNOR GÖR! Men vad är det för ursäkt? Helt klart bör man kräva respekt och aktning i lika hög grad från och mot BÅDE män OCH kvinnor! Pratar man i samma termer när det gäller män:

    “Vad gjorde du, Sven, för att bli behandlad så, av Laura?”

    Hur svarar omgivningen när du berättar om ett mänskligt behov du inte fått fyllt eller brister du blivit offer för? Social respons vad är det? Hur är den?”

    Och apropå självhävdelse: När du agerar självhävdande så agerar du rättvist och med empati. Kraften du använder kommer från självsäkerhet och inte från hotelser, skrämsel eller översitteri. När du behandlar andra med denna rättvisa och respekt får du samma bemötande tillbaka …” 

  • k says:

    Och när energi frigörs kanske man kan börja HA verkligt KUL tillsammans!!! Att vara lekfull är viktigt … Alla konflikter kanske inte är borta, men man kan hantera dem bättre.

  • k says:

    Hos den manlige familjeterapeuten: jag fick åter höra hur jag är. Terapeuten frågade inte, eller ens antydde det minsta, till mannen:

    “Vad har du, Sven, gjort (för att få/förtjäna det beteendet från Laura)? Hur är du då?”

    Så som man tilltalar kvinnor som utsatts för våld. Man ifrågasätter inte mannen och det han berättar. Ju!

    Och så lägger terapeuten till sist till påminnelsen till mig, kvinnan:

    “Du har inte levt i en parrelation tidigare!”

    Ridå! Hur, på vilket sätt var det tänkt att hjälpa? Jag borde ha frågat det! Detta kanske sa allt: att den här terapeuten inte hade det kunnande som krävdes!??? Obearbetat hos honom. Nåja, terapeuter är ju också bara människor. 😉

    Vadå, bete sig bra mot varandra! Om jag beter mig bra så kan jag med gott samvete kräva detsamma! Ömsesidig aktning och respekt! Och om jag visar överseende med den andra partens personlighetsdefekter, så kan jag kräva detsamma.

    Ett stort kontrollbehov tar sig en massa olika uttryck: allt från irritation dvs mindre aggressivitet till vredesutbrott. Allt ska kontrolleras! Han vill styra mig som en marionett: jag får inte prata (ett vredesutbrott: “Du avbryter!”) och han vill också styra när jag ska prata.

    Nej, vadå ha kul tillsammans??? Njuta av livet? Nej, det är en enda lång maktkamp och en fråga om att hävda sig in i minsta lilla detalj: Det är de små sakerna som betyder något!

    Detta kräver ju en massa energi från den irriterade, aggressiva, missnöjda och otillfredsställda. Som binds upp ganska rejält, så annat blir som berg att komma över och det är jättejobbigt att komma till skott med saker. Och då blir ju det mesta problem: vad man ska äta, handla, göra hur, resa, allt!

    Och det blir en väldig energitjuv för den som lever med detta dagligen! Båda blir urlakade och inget blir kul! Alla förlorar! Och kanske rejält mycket!

    Jag tror inte vi märker hur mycket vi ser mellan fingrarna när det gäller män och vad det är vi kräver av kvinnor som vi aldrig skulle drömma om att kräva av män.

    Till slut blir det jättesvårt att vara glad och skratta och ha kul! Lösningar på “problem” tas från den negativa vägen. Som om man måste fightas om precis allt!? Minsta lilla småsak görs till små krig, för att man måste hävda sig! 😦 Men verklig självhävdelse är något annat!!!! Se ovan!

    “När du agerar självhävdande så agerar du rättvist och med empati. Kraften du använder kommer från självsäkerhet och inte från hotelser, skrämsel eller översitteri. När du behandlar andra med denna rättvisa och respekt får du samma bemötande tillbaka …”

    Det tror jag verkligen är sant och något att ha som ledstjärna!

    • k says:

      HUR kan jag hantera detta tjafsande om allt????

      Jag tror detta handlar om honom och andra… Men det är svårt att ha det i minnet när man blir attackerad och aggressivt bemött. 😦

  • k says:

    26231718_1514941683.6926_funddescription.jpg

    “Tyst protest mot Hollywoods herrklubb”:

    “Om allt går enligt planen kommer röda mattan att vara det enda färgglada på nattens Golden Globe-gala.

    Tanken är en tyst protest mot Hollywoods herrklubb, och årtionden av sexuella trakasserier och löneskillnader.

    – Det är dags att visa solidaritet, inte mode, säger skådespelerskan Eva Longoria som är en av kvinnorna som sagt att de kommer att delta.

    En annan är skådespelerskan Rosario Dawson.

    – Tiden är ute, säger hon i en video på Instagram där hon förklarar varför hon bär svart och gör samtidigt reklam för den nystartade organisationen Time’s Up Now, som ska ge juridisk hjälp till kvinnor som utsätts för trakasserier på arbetsplatsen.

    Hyllar stjärnorna som vittnade

    I videon hyllar hon också flera av de stjärnor som under Me Too-rörelsen gått ut och berättat om sina erfarenheter.

    – Tack Rose McGowan, tack Olivia Munn, tack Salma Hayek, tack Ashley Judd, Annabella Sciorra, Asia Argento, Gabrielle Union, Ellen Page, Terry Crews, Anthony Rapp, fortsatte hon.

    – Tack för att ni var modiga nog att berätta er historia och att signalera att tiden är ute

    Även Meryl Streep planerar att bära svart. Det är inte första gången hon blir politisk på Golden Globe. Skådespelerskan skapade rubriker i fjol på galan när hon mottog Cecil B DeMilles hederspris och ägnade stor del av sitt sex minuter långa tal åt att prata om president Trump.”

    “– Den här instinkten att håna någon, när du själv är i en maktposition, det sipprar nedåt i alla led för det ger människor under dig tillåtelse att bete sig på samma sätt. När de mäktiga använder sin position till att mobba andra så förlorar vi alla.”

  • k says:

    “Det är MITT soffbord!”
    Och så tog han min hög med böcker och flyttade till andra sidan av bordet och saker gled ner på golvet.

    Hmmm, vadå, mjuk start? Det behöver han ju inte!??? För han har ju makten!? Och måste demonstrera den! Och det fast jag inte försöker utmana den.

    • k says:

      Jag får inte ett vredesutbrott för att han lagt beslag på min kökssoffa!!!!

      • k says:

        Inte har han förklarat särdeles mycket när han gått när vi börjat titta på film tillsammans! Och so what? 😦 Han har väl fått gå!

    • k says:

      Ganska bryskt flyttade han min hög med böcker, så några rasade ner på golvet.

    • k says:

      Han fick ett utbrott att han får ta andra sits vid TV:n. Antingen ligga i lilla soffan eller sitta i den stora och då ha en lampa som lyser och reflekteras på Tv-skärmen. Nu här i stan så upptäcker jag att där jag suttit framför Tv:n så har jag hela tiden vi bott här tillsammans verkligen sett snett på skärmen, men jag har inte fått ett utbrott över att måsta göra det. Eller propsat på att byta plats med honom. Och det beror inte på att jag är någon ängel.

      Han har varit missnöjd med det ena efter det andra: de utrymmen han haft i min lägenhet, varit rejält irriterad över hur jag haft organiserat i lådor och att man måste leta sig fördärvad i dem.

      Irriterad och missnöjd över det mesta och inte varit rädd för att uttrycka detta. Irriterad och missnöjd över mig. Ansett sig ha anledning att vara missnöjd och ansett sig ha rätt att uttrycka det ungefär som jag inte går att prata eller resonera lugnt med.

      Allt tjafs när vi ska göra något och alla problem runt allt för att destabillisera mig? Verkligen skapa obalans hos mig!

      Och när jag reagerat då har det tappats upp än mer! Det är ju som med Emile ovan:
      “Samtidigt som hans röst fylldes av indignation, fortsatte han, ‘Då försökte hon knäa mig i skrevet! Vad skulle du tycka om en kvinna gjorde så mot dig? Naturligtvis for jag ut. Och när jag svingade min hand gjorde mina naglar en lång rispa tvärs över hennes ansikte. Vad i helvete väntade hon sig?’

      Emiles känsla av rättfärdigande får honom att vända upp och ner på orsak och verkan: hon försöker försvara sig själv från hans våld, vilket han tolkar som INITIERANDE av våld och därför något som HAN då måste försvara sig mot.

      Sålunda omtolkas denna upptrappning som självförsvar,/… /

      Rättfärdigande förvränger vårt varseblivande, kastar om orsakssammanhang och leder till en förmögenhet att rättfärdiga en ‘rätt’ som varken kan fås i natur- eller civilrätt.”
      Och så har det tappats upp till fysiskt våld. Andra parten ska bara finna sig i all hans irritation och alla hans uttryck för missnöje, för han har rätt att hävda sig. Men har den andra parten några rättigheter eller anledningar att reagera???

      Han har rätt att reagera som han gör! Och hans beteende är rättfärdigt! Han hävdar och har hela tiden gjort det:
      “Jag har inte gjort något!”
      Dvs en annans reaktioner har kommit från det blå och ingenting!!!??? Helt orättfärdiga har de varit! Totalt orättfärdiga och helt utan anledning, så då har han måst försvara sig.

      Att jag har blivit arg, ledsen eller sårad har han inte förstått alls??? Jag kan inte låta bli att undra om han inte har velat förstå det. Eller saknar han helt förmågan att förstå att det han sagt är sårande, kan göra en annan person ledsen? Och är det det man vill göra med den man lever i en förment parrelation med? Behandla den som komplett omöjlig osv.

      Triggar han rentav medvetet igång detta??? Är han verkligen så omedveten??? Är det verkligen så???

      Hur tar man upp saker man är missnöjd med så man lägger grunden för en konstruktiv problemlösning??? Saknar han den förmågan – eller handlar det om att demonstrera makt, handen på hjärtat??? Om man verkligen vill komma överens och samarbeta och samverka hur tar man upp saker???

      Han vill få det till att det är jag som är problemet? Alla hans problem beror på… Ja, vad? Har med saker utanför hans kontroll att göra och därför måste han hävda sig??? Men vilka/vem beter han sig så här emot? Andra? Eller jag får ta allt detta? Och han måste vara aggressiv, för det är det enda som biter mot mig? Och inte heller det biter??? Så då måste han ta till våld?

      Jag ska lyssna, ensidigt!!! Jag ska lyda??? Och visa respekt? Jag får inte obstruera (dvs jag får inte reagera, inte bli vare sig arg, ledsen eller sårad eller nånting, jag borde helst inte existera helt enkelt) och har ingen som helst anledning eller rätt att göra det???

      Och är han tvungen så skulle han kunna döda mig för att må bättre? Helt enkelt??? Om det inte vore för mig så skulle hans liv vara mycket, mycket bättre och han äntligen må bra och alla hans problem vore lösta. Om det inte vore för mig skulle han inte ha söka de problem han har??? Han skulle må mycket bättre? Livet skulle vara mycket bättre och inte så ansträngande och arbetsamt och så ofta deprimerande och bedrövligt. Jag förstör för honom, bara genom min blotta existens och närvaro. Ha, om det inte varit för den skulle hans liv vara mycket bättre?

      • k says:

        “Vad ska vi göra för att du ska må bra?”
        skulle man kunna fråga det??? Få honom att börja reflektera över det och så detaljerat som möjligt berätta om det???

        Få honom att fundera över det i detalj och uttrycka det!!!???

      • k says:

        Har jag några rättigheter och behov? Står våra behov och önskningar i konflikt med varandra? Måste de? Behöver de?

        Vadå, känslomässig intelligens??? Att förstå vad jag behöver och vilka skyldigheter och rättigheter jag har och som den andra har? Vad som är rimliga krav och sättet jag hävdar dem?

        Både Levant och Gottman pratar om känslomässig intelligens och att framförallt män skulle behöva mer av sån. Och Gottman menar att kvinnor vanligtvis är mer tränade på att låta sig influeras. De gör detta i högre grad redan. Så det går inte att hävda att de generellt inte gör det.

        Hur relationen funkar är väl inte envägs-. Fast han hävdar ju med bestämdhet att han inte gjort något och att han måste hävda sig. Han har bara hävdat sig!!! Vilket han måste och har rätt till! Vadå, den andras rätt eller känslor? Är det bara hans rätt och känslor? För i detta fall måste han så här ensidigt och kraftfullt hävda dem!!!??? Och göra det ständigt! I alla sammanhang??? När vi ska in till stan, hälsa på någon, är ute på resa, när jag har idéer och förslag eller vill något, usch, hemskt!

  • k says:

    … försök att stärka sin egen skakiga självbild genom att hålla sin fru i en många-steg-under-position.

    Han började se att han hade använt verbal misshandel för att undergräva Lauras självförtroende och maximera hennes osäkerheter för att hans skulle se betydelselösa ut i jämförelse och för att få henne att känna och uttrycka skammen och otillräckligheten som han varit oförmögen att känna eller uttrycka själv. “
    Och
    “Båda Erics exempel lät som de sorts normala, vardagliga beteenden som skulle plåga enbart den som har ett behov av kontroll – någon som skulle försöka kompensera en känsla av avsaknad av kontroll i livet genom att utöva kontroll över de små saker han kände att han kunde kontrollera [som att terrorisera sin sambo och eventuella hemmavarande barn!?].”
    Och det handlar om hur jag är och hur jag säger och om mina egenskaper och mitt sätt och hur jag skapar problem? Min egoism är problemet! Inget har med något annat att göra? Alla problem beror på mina defekter!!!??? Vore det inte för dem…??? Hans reaktioner är helt begripliga och han måste ta till grövsta artilleriet också???

    • k says:

      Och han måste uttrycka allt! Destabilisera och trycka ner mig. Och lyckas inte det måste han ta till fysiskt våld! Och vid behov riktigt grovt våld! Kanske till och med döda mig! Och att han måste det beror på mig själv. Det är mitt eget fel! I hans värld!

      Det som hände vid TV:n:
      “Tänk om Uffe skulle börja ifrågasätta argt var jag gick om vi satt och såg på TV eller film!!!”
      sa en syrra. Nej, de låter varandra gå fritt! Och sätter inte igång en rättegång om det, som tvingar den andra att börja försvara sig. Som gör att den andra måste sitta kvar och varken får röra på sig eller säga att den inte vill se mer, behöver gå och lägga sig när filmen blev så sen… Och jag fick inget utbrott för att filmen inte kom igång, att vi inte började titta tidigare och då möjligen hade hunnit fixa igång den tidigare…

  • k says:

    Allt missnöje, all otillfredsställelse, irritation, aggression, kärva, inte mjuka starter nånsin, allt tjafsande är uttryck för behov av kontroll? Stora behov av kontroll?

    Är också för att Destabilisera, trycka ner och kontrollera! Med våld och upptrappning om så behövs? Reaktioner emot tolereras inte och behöver man inte lyssna på!
    “Nej, det är ‘the other way around’!”
    Men vänta nu, du säger:
    “Nu tar du till den där spegeln igen!”
    Han skrev
    “Fighterna är inget jag ser fram emot eller försöker provocera. /…/
    Jag är ledsen om du känner dig misshandlad. För mig känns det ‘completely the other way around.'”
    Nej, han har inte gjort något alls. Det kommer helt i det blå? Hans kvinnor är galna!?
    ” Han trycker ju ner dig! Du har förändrats! ”
    sa syster.

    • k says:

      Det är HAN som är ett oskyldigt offer och att det blir tjafs och krångel och problem runt allt har inte med honom att göra! Han försöker bara lösa saker! Att det blir krångel och problem beror på mig!? Om jag inte krånglade utan bara sa ja eller nej, inte brer ut mig…

      Och det är han som försöker få relationen att fungera och sköter “all the paddling”! Dvs jag gör inget!

      Han försöker verkligen få saker att fungera. Jag gör inget för det eller nånting!

      Är det så han ärligt tycker???

  • k says:

    I oförmåga att ta itu med sig och sitt så tar han ut det på en annan genom att tjafsa om allt. Och hittar rättfärdiganden för detta. Trycker ner en och beskär ens livsutrymme. Kontrollerar en.

    Och allt detta kontrollerande, bevakande och självhävdande binder upp en väldig massa energi. Och har gjort en stor del av hans liv?

    Och då har lite kraft funnits kvar till att positivt göra saker. Ta itu med saker.

    Man kan inte ändra en annan, men lever man ihop har båda ett ansvar mot varandra. Hur man beter sig.
    “Han är ju vuxen!”
    sa en syrra.

    Levant när det gäller verbal misshandel, att män är inte så oskyldiga som de vill tro! Allmänt har man ansett det vara mannens domän, men så är det inte. Vilket exemplen i originalpostningen ger exempel på.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: