Mer om den annalkande stormen eller jag blir jättejätteledsen när du säger “Du är…” eller “Jag vet inte om jag ska ta upp detta (med dig, för…)”…

September 16, 2017 § 10 Comments

71BKK60R5HL._SX311_BO1,204,203,200_

“… (du är så svår att ha att göra med).”

Den amerikanske psykologen Ronald Levant skriver i sin bok “Masculinity Reconstructed” i kapitlet “Den annalkande stormen” (allt i min översättning):

s. 80:

“När jag håller föredrag om ämnet män, vrede och aggression så börjar jag mitt prat med att ge exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en hel mängd] andra känslor.”

Och så beskriver han ett antal såna exempel.

s 81:

“I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor excellerar i att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med bred marginal när det handlar om att uttrycka vrede.

Det är oklart om män upplever vrede mer intensivt eller oftare än kvinnor gör. Vad som dock är känt är att när de verkligen känner vrede är det mer sannolikt att kvinnor gråter eller försöker undvika eller bringa konflikten till harmoni, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.

Och som demonstrerats ovan [genom de exempel han gav] så uttrycker män en rad andra känslor i form av vrede och aggression.

På denna punkt är forskningen helt klar /…/ man har funnit tillförlitliga bevis på bara ett litet antal könsskillnader, av vilka en var aggression – för vilken bevisen som stöttar större aggressivitet bland män var betydande.

Sen denna forskning gjorts, har andra forskare bekräftat att när det handlar om att bete sig aggressivt leder män över kvinnor – både som barn och som vuxna.”

Dvs pojkar visar aggressivitet mer än små flickor. Män mer än kvinnor. Små flickor har lärt sig att kontrollera dessa (på gott och ont).

angry-white-men

Den amerikanske sociologen Michael Kimmel påpekar apropå hävdandet att testosteron är förklaringen till denna skillnad, att aggressivitet går att kontrollera. Han har skrivit boken “Angry White Men.”

I intervjun “‘Angry white men’: the sociologist who studied Trump’s base before Trump” kan man läsa:

What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked. What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression. It is a really malleable hormone. And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

Let me give you two examples. The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right? Why don’t I beat him up? Because you have to feel like you have permission. You have to believe that the target of your violence is ‘legitimate’.”

Ja, “Donald Trump’s victory is a disaster for modern masculinity” eller “Donald Trumps seger är katastrof för modern maskulinitet.” 😦

“Republicans condemn university’s masculinity program as a ‘war on men’ – with the University of Wisconsin facing the latest in a series of political attacks, educational advocates fear ‘a chilling effect on academic freedom’” eller “Republikaner fördömer universitetets maskulinitetsprogram som ett ‘krig mot män’ – med att Wisconsinuniversitetet får möta den senaste serien av politiska attacker, förkämpar för undervisning är rädda för ‘de nedkylande effekterna på akademisk frihet.” 

Advertisements

§ 10 Responses to Mer om den annalkande stormen eller jag blir jättejätteledsen när du säger “Du är…” eller “Jag vet inte om jag ska ta upp detta (med dig, för…)”…

  • k says:

    “VARFÖR skickade du den länken?”

    “VARFÖR sa du så?”

    “VARFÖR berättade du detta?”

    Hon och han skulle åka från vandrarhem i Stockholm till Arlanda flygplats efter besök i Stockholm. Han ville att de skulle gå igenom och skriva ner när de måste stiga upp, vara beredda att hoppa på taxin, när de måste vara på T-centralen för att hinna med Arlanda Express till Arlanda, när de måste vara på Arlanda för att hinna checka in, vara vid gaten osv.

    Vid senare resor främst i USA har de planerat resorna dag för dag och det är ju inte alls fel! Tvärtom bra och i viss mån nödvändigt. Fast man KAN också resa och under resans gång kalkylera att nu måste vi rappa på, så vi är på flygplatsen när flyget går. Men – hon har inte fått föra sina egna anteckningar rörande detta på sin egen dator, av anledningar hon inte förstått.

    Senare har samma sak hänt angående ekonomin på det gemensamma boende de har sen ett år. Hon får inte föra bok själv, parallellt. Anledningen till detta har hon inte heller förstått. För henne är det ingen som helst motsättning att dem hon lever med för bok över utgifter samtidigt som hon gör det; att båda gör det parallellt. Det är inte konstigt för henne.

    När de rest med andra eller hälsat på hos andra har han frågat:

    “Vad ska hända?” 

    “Vad är planen?”

    Hon har ofta kunnat svarat ärligt:

    “Jag vet inte! Det finns ingen plan.”

    Konfunderad; alla har ju “a say so” rörande vad som ska göras, rörande planering och alla är öppna för förslag och idéer.

    Planera mat, skriva shoppinglistor för matvaruaffären, bestämma vilken film de ska titta på har varit komplicerat på ett sätt som hon inte förstått. Saker som är okomplicerade för henne. Och för henne är det inget problem att titta på en film som hon efter tittandet inte var stormförtjust i.

    Hon har lyckats få med honom på konsert, bio, restaurang, ett par fester, men det har varit med motvillighet han följt med. Och det har förtagit en stor del av nöjet och glädjen att göra något tillsammans för henne.

    När hon och han varit ute och gått tillsammans med först hennes bröder, sen hennes syster och hennes man har han släpat benen efter sig…

    Allt detta har känts helt obegripligt för henne. Ungefär som om han inte fattat att hon inte förväntar sig att hon ska diktera saker och att hans idéer och förslag om vad de ska göra osv är synnerligen välkomna.

    Den här ordlösa kommunikationen förstår han inte? Den är bara konstig och förvirrande? Förstår han inte undermeningar och då menar jag inte negativa såna, utan bara det där ordlösa förståendet och anpassligheten och flexibiliteten, där man improviserar och inte planerar allt.

    Har hon mycket av sånt “förstående” och därför blir hans beteende så “obegripligt”? Hon har liksom inte organ för det?

    Behöver han veta vad som ska hända? Vara förberedd? För att saker ska gå smidigare?

    Detta slog henne sen hon hört kusins sambo X berätta om hennes 18-årige son och hans problem. Sonen blev för några år sen diagnostiserad med Asperger. Och när X berättade om dessa nyligen slog det henne att han uppvisar flera av dessa symtom, men inte fullt så uttalade, men ändå…

    Kan detta vara förklaringen till för henne fullständigt obegripliga och förvirrande reaktioner från hans sida? OCH förklaring till hans tidigare äktenskapsproblem?`Där tidigare partners inte förstått att det kanske handlat om en diagnos (en mildare form, men dock en diagnos?) och därmed ha fått insikt för att ömsesidigt kunna hantera problemen?

    Kan vara förklaring till frågor som varit helt obegripliga för henne och gjort henne helt blank i huvudet? Reaktioner hos honom när hon föreslagit att de skulle stanna och äta lunch eller kvällsmat, ta en fika e.d. när de varit ute och rest. Ett behov hos honom att planera, ett behov som inte hon har, utan hon är van att man improviserar och är öppen för spontana aktiviteter när man är ute och reser, att spontant gå på bio, gå ut och äta osv.

    Så mycken ledsnad och frustration som hade kunnat undvikas!? Och förmodligen missförstånd åt båda håll. 😦

    Så vitt hon förstår så kan de här symtomen minska med ålder. Upp till 20% “förbättring”. Så det går att göra något åt det åt det bättre hållet.

  • k says:


    s 82-84 i kapitlet “The Dynamics of Anger and Aggression” eller “Dynamiken i vrede och aggression” ur boken “Masculinity Reconstructed” av Ronald Levant:

    “I en granskning från 1977 rörande forskningsresultat på vuxna, fann psykologerna Ann Frodi, Jacqueline Macauly och Pauline R. Thome vid universitetet i Madison, Wisconsin, att det var mer sannolikt att män jämfört med kvinnor blev aggressiva utan provokation och att det var mer sannolikt att de tar till verbal och fysisk aggressivitet när de blev provocerade.”

    Och i en granskning från 1986 på sextiotre studier rörande aggression hos vuxna fann man att

    “… män var generellt mer aggressiva än kvinnor och det var långt mer sannolikt att de, än kvinnor, tog till fysisk aggression. 

    Så det förefaller väl belagt att män är aggressivare och uttrycker vrede aggressivare än vad kvinnor gör. Frågan är varför. /…/

    Om manlig aggressivitet var så medfödd skulle [Ronald] Rohner till exempel ha funnit att män – i synnerhet testosteronstinna vuxna män – var enhetligt aggressivare än kvinnor i alla samhällen. Men det gjorde han inte./…/

    Ta också i betraktande att Frodi, Macauley och Thome fann att när kvinnor blev provocerade kunde de bli både verbalt och fysiskt aggressiva. Det är alltså helt klart inte bortom kvinnors makt att bete sig aggressivt – vilket det vore om aggressiviteten var uteslutande biologiskt baserad. Så varför är det inte så?

    Frodis, Macauleys och Thomes teori: kvinnor kan mycket väl ha samma aggressiva impulser som män har, men – utom när de blir provocerade – så får deras skuldkänslor och ängslan att agera aggressivt och deras empati med målet för deras vrede, dem att undertrycka sina aggressiva impulser.

    I sin granskning av litteraturen rörande vuxenaggressivitet fann Eagly och Steffen bevis som stöttar denna teori. 

    Kvinnor uttryckte, mycket mer än män, bekymmer angående skuldkänslor och ängslan som de skulle känna, skadan de skulle kunna orsaka den andra personen och skadan som skulle som kunde drabba dem, om de betedde sig aggressivt – särskilt om de skulle engagera sig i en fysiskt aggressiv handling.

    Anledningen att kvinnor är mindre aggressiva är med andra ord därför att de lär sig att betänka konsekvenserna, som skulle kunna drabba dem och andra, om de agerade ut sina aggressiva impulser.

    Och vad lär sig män? 

    I sanning inte att känna empati med en motståndare – och sannerligen inte att känna skuldkänslor, ängslan eller så många andra känslor. Män lär sig att vara tuffa, ickekännande, [själv]hävdande, aggressiva.”

    Och är de inte detta bör de skämmas och har historiskt inte ansetts som “riktiga” pojkar eller män”! 😦

    “Från barndom och fortsatt lär de sig att det är genom att slåss, erövra, dominera och terrorisera som de förtjänar respekt och godkännande från andra män.”

    Med alla de konsekvenser det får för enskilda män och deras senare liv, för deras hälsa, för deras framtida partners, deras barns, samhällets och världens.

    “Den traditionella manliga normen av aggression kan vara på väg att ändras nu. Resultaten av min studie antyder att män håller på att bli mer omdömesgilla i sin känsla av vad som är och inte är hälsosamt användande av aggression och att de tänker noggrannare över hur mycket de vill uppmuntra aggressivitet i sina söner.

    Men tillbaka då när de växte upp gällde fortfarande den traditionella normen angående manlig aggressivitet och de blev tränade att troget hålla sig till denna. 

    När nånting hände eller gjordes mot män som gjorde att de kände sig oroliga/skrämda, rädda, frustrerade, räddhågade eller nervösa, så var deras uppgift att trycka ner och förneka känslan och istället visa sig arga och att slåss. 

    Att göra nånting mindre sågs som omanligt. Och det i sin tur resulterade i skam – den mest outhärdliga känslan av alla.

    Som psykologen Steven Krugman vid Harvards medicinska fakultet skrev i en uppsats/avhandling 1991, ‘Skam är det känslomässiga svaret på att känna sig blottad som otillräcklig/inadekvat, bristande, smutsig, sårbar och hjälplös. Manskultur kan sägas vara skamfobisk såtillvida att män kan gå mycket långt för att undvika att känna sig skamsna.’

    Skam är i sanning så ytterst plågsamt för en man, att den kan driva honom, som Krugman skriver, till en ögonblicklig explosion av raseri och våld – allt för att utplåna de här outhärdliga känslorna./…/  

    Istället för att känna och uttrycka sårbara känslor så trycker män ihop dem och förvandlar dem till vrede; en besvärlig känsla som alltför lätt omärkligt går över i raseri och alltför ofta resulterar i våld, därför att, till skillnad från kvinnor, män lär sig att våld är acceptabelt – även berömvärt./…/

    Vare sig de lärt sig det i gäng, sport, militären, som offer (ofta bokstavligt) för män som är äldre än dem själva eller helt enkelt i accepterandet att ‘boys will be boys’ när de slåss, till godkännande av våld som lämplig uttrycksmedel för konfliktlösning, kanske ett av de allra manligaste av medel för konfliktförnekande.”

    När “Masculinity Reconstructed” skrevs för cirka 20 år sedan så drog psykologen Leslie Brody, professor på Harvarduniversitetet, på liknande sätt slutsatsen att:

    “… söner fortfarande socialiseras av sina föräldrar att se hämnd som ett accepterat sätt att uttrycka vrede.”

    Se referenslista i skrift här.

  • k says:

    Hon är inte alls glad över all irritation på henne, hur hon säger saker, det hon säger, om hon kommer med idéer. Irritation över hennes lilla lägenhet, säng med cold bars osv. Saker som ackumulerats och gör att hon bara vill gråta och känner sig ledsen och arg. Och sårad. I all synnerhet som knappast nånting hon gjort eller gör uttryckts uppskattning över. Ledsen över att de inte kan prata lugnt om saker. Hon mår inte alls bra. 😦 Signalen detta sänder är att hon är jättesvår att ha att göra med och man bara kan vänta sig det värsta. 😦

  • k says:

    Lyssna på podcasten från Dr Dee show “How rejection shapes the one we are.” Sorgligt! Men med medvetenhet i den grad man kan ta in denna, gör en bättre rustad att hantera de negativa effekterna.

  • k says:

    Det är smartare att försöka hitta andra sätt att ta upp saker! Än att starta från att anta att utfallet ska bli negativt och dessutom säga det.

    Att starta från en negativ utgångspunkt, med t.ex “Du är…” är att göra fortsatt prat svårare.

    Likaså att starta med “Jag tror inte du…”

    Att starta interaktion från denna utgångspunkt riskerar att inte lösa eventuella problem som man vill lösa. Har man generellt denna utgångspunkt riskerar man att göra den andra parten allt ledsnare, mer och mer sårad och också allt argare.

    Så ledsen och sårad och arg att den andra parten, vilken man säger till “Du är…’, ‘Jag tror inte du…’, till slut exploderar. Hur ska denna egentligen svara? Ja, “Kritik av en annan människa betyder att det du verkligen säger är ‘Så vitt jag kan se så är jag näst intill perfekt, men du är defekt!’ Istället: prata om VAD, inte VEM!”

    Detta kanske man kan förstå intellektuellt???

    • k says:

      Hon skulle kunna säga:

      “Jag blir sårad, arg och ledsen när du säger så där! ‘Du är…’ ‘Jag tror inte du…’ Och när du säger så om det jag har att erbjuda! Jag blir jättejätteledsen!”

  • k says:

    Reblogged this on reflektioner och speglingar II… and commented:

    Män som reagerar så här kan ju inte må bra. Dessutom skapar de olust, otrivsel, ledsnad och en massa omkring sig. Och detta kan inte göra att de mår bättre. De skapar en ond cirkel omkring sig! 😦

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Mer om den annalkande stormen eller jag blir jättejätteledsen när du säger “Du är…” eller “Jag vet inte om jag ska ta upp detta (med dig, för…)”… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: