Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska…

August 13, 2017 § 13 Comments

angry-white-men

Kimmel s 195:

“Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska. Runt omkring i landet finns mer än hundra program för våldsamma män – i varje stat i nationen.

Sanningen är att män också har val och även arga vita män kan röra sig bortom dessa känslor av impotent raseri och sårat berättigande. Om dessa män kan välja en annan riktning, då är det möjligt att en del andra arga män kan hitta sätt att också handskas med sin vrede.

Ansträngningar att reducera vreden, skruva ner volymen, kommer i alla former och storlekar. /…/

Det är inspirerande när män inser att de här arga männen inte bara finns ‘därute.’

Ta till exempel Dan. En morgon tittade han sig i spegeln och sa till sig själv, ‘Jag är hustrumisshandlare.’ Det var inte exakt de ord han hade förväntat sig att höra sig själva säga. Han var trots allt präst och var inte en arg eller våldsam snubbe – förutom med sin fru.

Jovisst, de brukade gräla och vid vissa tillfällen blev det fysiskt, ‘bara knuffa och skuffa.’ Men för sju år sen slog han henne. Hårt. Nästa morgon när han vaknade och såg sig själv i spegeln bad han. Intensivt. När det inte hjälpte insåg han att han behövde hjälp.

En annan snubbe, Steve, berättade för mig att han hade varit omgiven av våld hela sitt liv [ingen ursäkt, men en förklaring]. Han hade blivit misshandlad som barn och blev psykologiskt och fysiskt misshandlande i varje relation som han varit.

En dag insåg denna älskvärda femtiofyraårige professor ‘Antingen måste jag ändra sättet jag beter mig på eller så kommer jag att bli en olycklig och ensam gammal man.’

Dan och Steve och tusentals män som dem, slutade att slå sina fruar och partners. Hur? De gjorde något verkligt revolutionärt. De ringde ett telefonsamtal. De fick hjälp. De slutade. ‘Män som misshandlar kan sluta.’ säger Steven Botkin, grundare av Mäns resurscenter i västra Massachusetts,* som har grupper för misshandlare./…/

Dan behövde konfrontera sin känsla att han hade rätt att bestämma över sin fru, även om han behövde använda våld för att åstadkomma det. ‘Det låter så lustigt, att det kommer från en präst,’ sa han, ‘men jag trodde det var min ‘gudagivna rätt’. Jag menar, det står där i bibeln. Kapitel och vers.

Så om jag sa något så hade jag rätt och Beth hade ingen rätt att inte samtycka. Bevare mig väl, jag hade utvecklat en så förvriden syn på vad Guds kärlek för människan verkligen betydde.’

Dan hamnade i en grupp som gjorde honom förmögen att återknyta till sina grundläggande andliga värderingar, inte bara att konfrontera sin känsla att våld var ‘ett rimligt svar på en orimlig situation,’ utan också påminner honom om de kristna värden som han hade förlorat ur sikte.

Det är mer än att fråga, ‘Vad skulle Jesus göra?’ säger han nu, ett decennium efter programmet.

‘Det handlar om att bära vittne om den destruktiva makten hos mäns våld mot kvinnor som sliter sönder familjer och terroriserar Guds barn.’

Steve måste också konfrontera sin känsla av berättigande. ‘När det är allt du vet när du växer upp, kommer du att anta att det är normalt, rationellt. Hur kan du vara man och inte stå upp för dig själv? Jag menar, i synnerhet om det är med den kvinna jag älskar. Jag behövde göra upp med den djupa sexism jag kände, att på något sätt hennes tankar och känslor helt enkelt inte var jämlika, jag vet inte, mina kosmiska värderingar.’

Omgift sen fjorton år är Steve ibland volontär i ett program för misshandlande män.

‘Det är inte bara mitt sätt att ge tillbaka till det program som utmanade mig. Det handlar också om att jag är trovärdig för dessa killar. Jag var som dem och jag vet hur känslan är hos män som använder våld. Att skapa medvetenhet över mäns våld mot kvinnor – särskilt mot de kvinnor de säger sig älska – är en världsomspännande fråga. Det är en av få platser där män aktivt utmanar andra män, avlegitimerar detta sårade berättigande, tar udden av denna vrede och försäkrar att det inte uttrycks på kvinnors kroppar.'”

s 198:

“Varje dag som vi misslyckas med att förstå kopplingarna mellan mäns idéer om vad det betyder att vara man och denna känsla av sårat berättigande – rättfärdigandet för användandet av våld för att återupprätta vår manlighet och legitimiteten att låta andra betala för vår olycklighet – är ytterligare en dag då vardags-Sodinis ger sig ut på på sina blodtörstiga stigar.” 

*se “Gå samman för jämlikhet.”

Advertisements

§ 13 Responses to Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska…

  • k says:

    Kimmel menar att män misshandlar och rättfärdigar detta med sina rättigheter, som inte tillfredsställts så som de önskar och kallar detta agrieved entitlement eller sårat berättigande. Att kvinnan har rättigheter, behov etc är helt irrelevant. Han har rätt att ställa krav, men det har inte hon. Han får uttrycka missnöje, men det får inte hon.

  • k says:

    Ja, det där med aggrieved entitlement eller sårat berättigande… Han har odiskutabel rätt, men den rätten är inte inkluderande, utan exkluderande.

    Det är inte så man skapar närhet till andra…

    “This 75-Year Harvard Study Found the 1 Secret to Leading a Fulfilling Life.”

    Eftersom han är berättigad så räknas inget hon gjort eller gör. Alltså kan han hävda att han sköter” all the paddling “. Vilket betyder att hon inte bidrar med något alls för att få relationen att fungera. Han har alltså rätt att klaga och reagera. I det där sårade berättigandet.

    • k says:

      Har hon några rättigheter kan undras??? Är det bara han som har rättigheter?

    • k says:

      Hon har jobbat andra dagen efter semestern och föreslog sen hon slutat jobba att de skulle göra något ute, för det var så härligt väder. Ta en cykeltur, ta en pizza och sitta ute. Och han började tjafsa, som ofta sker, och tog bort en massa av nöjet för henne. Hon tappade nästan lusten helt, men de tog trots allt cyklarna till pizzeria.

      När hon hade sovit en och en halv timme inatt blev hon väckt när han kom och lade sig. Hon hade svårt att somna om och klev upp och skrev av sig.

      “Aggrieved entitlment” eller “sårat berättigande,” ja, det förklarar en hel del. 😦 Irritation över “cold bars” i sängen, ilska över små utrymmen för hans kläder och grejer, att hon tar för mycket plats här och där: i köket, i sin lägenhet, att hon pratar…

      Eftersom allt cirkulerar runt honom och hans rättigheter och berättigade reaktioner så finns inte hennes omsorg, hennes ansträngningar, omtanke, bry-sig-om alls. Det existerar inte.

      Det hon gjort och gett är bara vad han har rätt till och inget mot vad han egentligen har rätt till.

      Hans påpekanden när han gjort något i hushållet (diska, laga mat) eller överhuvudtaget i deras gemensamma boende speglar också detta, att han gör något som inte är hans sysslor eller skyldigheter eller understryker det han gör som inte hon gör, men, ja, han gör det, helt gentilt.

      Att han inte har något jobb och inte sökt jobb, liksom att hon jobbar heltid är helt irrelevant. Han gör saker som han inte är skyldig att göra, ibland med uttalat motstånd och påpekar det sarkastiskt med tydlig hänvisning till att hon inte gör något. Inte gör det hon borde ha gjort? Eller det Inga borde ha gjort, eller vem ska göra det?

      HAN har rätt att kräva och rätt att hävda sig. Han har också anledning att hävda sig mot sin dominanta partner. HAN är inte dominant, försöker inte vara det. Eller som man borde han ha mer “say so”? Betydligt mer? Kanske ha allt “say so”?

      HON har inga rättigheter!

      Att hon är trött går därför också utöver det han begriper, för hon gör ju inget! Det är bara han som gör!

      Han har också rätt till hennes kropp. Så hans ironi när han inte får den (det är ju inte så där tändande att han beter sig som det är hans rätt) är berättigad.

      Han klagar över att han inte har en egen bil. Detta klagande är berättigat. Han klagar över den lilla lägenheten och säger att den är som en låda, ett fängelse. Men vad har han gjort åt något av detta? Han har egentligen rätt till detta, så hans gnällande är berättigat. Att han inte har bil skulle hon också kunna uttrycka otillfredsställelse med, för det låser ju henne också! Visst vore det bekvämt även för henne om han hade bil också. Inte bara han, utan också HON skulle bli friare! Men hon vill inte gnälla över sånt här och kanske eventuellt få honom att känna sig mindervärdig. Och har man inte tillräckligt bekvämt de ekonomiska resurserna, så gör det en bara nedstämd av att gnälla.

      Allt detta klagande och gnällande är uttryck för detta djupt upplevda berättigande.

      HON finns inte. Hennes behov existerar inte. Det hon känner finns inte. Det är helt obegripligt om hon är trött eller blir ledsen eller arg. För det han kräver och anser att han borde ha är helt enkelt berättigat. Odiskutabelt! Han har rätt att vara arg, svära: “Jeeez!” eller “FUCK!!!!” för, jo, hon är ju så djävla klumpig och hon gör saker med flit! Vadå, att hon skulle ha rätt till något, lika mycket som han, är helt otänkbart!

      Efter fem år med detta – är det konstigt att hon är trött?

      Och det med språket: hans gnällande där är också högst berättigat, för hon borde tveklöst avsätta all tid han önskar hur mycket hon än har för sig.

      Och när hon inte kan förklara så är hans ilska och ilskna reaktioner helt berättigade!

      Vadå att han skulle ha ett eget ansvar, som vuxen man för sig som vuxen man?

      Har hon någon av de här rättigheterna alls?

      Det är ju inte precis så här som man närmar sig en annan! 😦 Som i postningen:

      En dag insåg denna älskvärda femtiofyraårige professor ‘Antingen måste jag ändra sättet jag beter mig på eller så kommer jag att bli en olycklig och ensam gammal man.'”

      • k says:

        Självklar rätt, dvs det räknas inte det hon gör. För han har rätt till det och har rätt till ännu mer egentligen. Men hon har ingen rätt till något.

      • k says:

        Hur är man uppfostrad när man tycker så? Mannen har rätt, men kvinnan har inga rättigheter.

    • k says:

      I länkad artikel ovan kan man läsa:

      “…the biggest predictor of your happiness and fulfillment overall in life is, basically, love.

      Specifically, the study demonstrates that having someone to rely on helps your nervous system relax, helps your brain stay healthier for longer, and reduces both emotional as well as physical pain.

      The data is also very clear that those who feel lonely are more likely to see their physical health decline earlier and die younger.

      ‘It’s not just the number of friends you have, and it’s not whether or not you’re in a committed relationship,’ says Waldinger. ‘It’s the quality of your close relationships that matters.’

      What that means is this: It doesn’t matter whether you have a huge group of friends and go out every weekend or if you’re in a ‘perfect’ romantic relationship (as if those exist). It’s the quality of the relationships–how much vulnerability and depth exists within them; how safe you feel sharing with one another; the extent to which you can relax and be seen for who you truly are, and truly see another.

      According to George Vaillant, the Harvard psychiatrist who directed the study from 1972 to 2004, there are two foundational elements to this: ‘One is love. The other is finding a way of coping with life that does not push love away.’

      Thus, if you’ve found love (in the form of a relationship, let’s say) but you undergo a trauma like losing a job, losing a parent, or losing a child, and you don’t deal with that trauma, you could end up ‘coping’ in a way that pushes love away.

      This is a very good reminder to prioritize not only connection but your own capacity to process emotions and stress. If you’re struggling, get a good therapist. Join a support group. Invest in a workshop. Get a grief counselor. Take personal growth seriously so you are available for connection.”

  • […] Ja, och “Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen ti… […]

  • k says:

    Kimmel s 186 i postningen

    “Varför kvinnor (och andra svaga grupper) som måltavlor?:

    “Lyssna till exempel till en kille, Emile, som beskriver vad som var anledningen till att han misshandlade sin fru – och hamnade i en terapigrupp med en av mina kolleger, Lundy Bancroft, vilken arbetade vid ‘the Batterers Intervention Project‘ i Boston.

    ‘En dag blev Tanya eld och lågor [över något som hon också uttryckte, dvs hon uttryckte starka åsikter?] och jag blev så skitförbannad så jag grabbade tag i hennes hals och tryckte upp henne mot en vägg,’ berättar han för Bancroft.

    Samtidigt som hans röst fylldes av indignation, fortsatte han, ‘Då försökte hon knäa mig i ballarna! Vad skulle du tycka om en kvinna gjorde så mot dig? Naturligtvis for jag ut. Och när jag svingade min hand gjorde mina naglar en lång rispa tvärs över hennes ansikte. Vad i helvete väntade hon sig?’

    Emiles känsla av rättfärdigande får honom att vända upp och ner på orsak och verkan: hon försöker försvara sig själv från hans våld, vilket han tolkar som INITIERANDE av våld och därför något som HAN då måste försvara sig mot.

    Sålunda omtolkas denna upptrappning som självförsvar [HAN måste försvara sig mot HENNE], ett försvar mot kastrering. Rättfärdigande förvränger vårt varseblivande, kastar om orsakssammanhang och leder till en förmögenhet att rättfärdiga en ‘rätt’ som varken kan fås i natur- eller civilrätt.

    (Detta var, säger Bancroft, det ögonblick Emile konfronterades med sitt våld och började acceptera ansvar för sina egna handlingar).”

    Ja, det där med:

    “Emiles känsla av rättfärdigande får honom att vända upp och ner på orsak och verkan: hon försöker försvara sig själv från hans våld, vilket han tolkar som INITIERANDE av våld och därför något som HAN då måste försvara sig mot.”

    Det var i hans värld inte han som ursprungligen initierade våldet, utan hon! 😦 Och det rättfärdigade honom att använda än mer våld mot henne! Och så trappades våldet upp. 😦 För han hade ju rätt, hans beteende och reaktioner var rättfärdiga!!! totalt odiskutabelt, enligt hans sätt att se.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: