Att klandra offret och vad det innebär (för både offer och gärningsman)…

August 8, 2017 § 19 Comments

Se i “Språket döljer våldet” kan man läsa:

“Vårt sätt att tala om våld skapar falska bilder. Det måste bli tydligare vem som bär ansvar och vem som gör motstånd. Det menar Allan Wade, familjeterapeut och psykologiforskare./…/

Allan Wade forskar ihop med Linda Coates, som är professor i psykologi. De visar att språket döljer både våld och motstånd genom att förvandla ensidiga handlingar till ömsesidiga. När en person till exempel åtalas för att ha slagit en annan kallas det i brottsutredningar ofta för bråk. Alltså något som är gemensamt, och där båda parter är delaktiga och ansvariga.”

Istället för att kalla det misshandel eller våld. Vilket lägger en stor del av ansvaret på den som blivit slagen. Skam och skuld på offret. Offret tenderar då att hålla tyst av skam över att ha blivit dåligt behandlad och att minimera det som hen utsatts för. Och den som är övergripare anser sig vara “sårat berättigad”, att det är offrets fel? Men, som den amerikanske sociologen Michael Kimmel skriver …

“… hur kommer det sig att män använder biologiska argument när de är arga och de misshandlar någon som är mindre eller äldre än de är eller när de misshandlar sina fruar – men de slår inte sina chefer?

Jag menar, min chef borde mer sannolikt göra mig förbannad än min fru skulle göra, eller hur?

Varför slår jag inte honom [henne?]? Därför att jag behöver känna att jag har tillåtelse. Du måste tro att måltavlan för ditt våld är ‘legitimt’.”

Dvs de där aggressionerna går tydligen att kontrollera!??? Obs ironin!

Han skriver vidare om ett…

“… hårdnackat fastklamrande vid traditionella manlighetsideal.”

…något han menar kännetecknar de här arga vita männen.

Vidare från länkad artikel ovan:

“Det här får konsekvenser – både för rättegångarnas utfall och brottsoffrens hälsa. Allan Wade och hans kolleger i Kanada har bland annat studerat språket som används vid fällande sexualbrottsdomar. De har tittat på hur domarna talade om offer, gärningspersoner och våld när de redogjorde för sina beslut. Det visade sig att domarna i 63 av 65 fall delvis använde ett språk som gjorde båda parter ansvariga för det som hänt.

– Sättet de uttryckte sig på gav en bättre fingervisning om hur domen skulle komma att lyda än vad brottets allvarlighetsgrad gjorde. Att använda språket rätt handlar inte om att vara politiskt korrekt, utan om att ge en riktig beskrivning av ett brott, säger Allan Wade./…/

– De här rubrikerna var inte bra. Sex låter som något folk gör frivilligt. Den enda förklaringen är att vi sätter väldigt många rubriker varje dag, men de här borde inte ha publicerats, säger han.

Det var under 1990-talet som Allan Wade och hans kolleger utvecklade response-based practice. I dag driver de Centre for response-based practice*, som bedriver forskning samt erbjuder terapi och utbildning.

När klienterna först kommer hit, säger många att de inte gjorde motstånd under övergreppet. Det beror, enligt Allan Wade, på att vår kultur ser offer som passiva. På centret ställer terapeuterna frågor som ‘Okej, när din pojkvän började tvinga sig på dig, hur reagerade du? Vad gjorde du?’. Det får personerna att fokusera på de små saker som de faktiskt hade gjort för att visa ett nej, undvika en attack eller skydda andra.

– Det går att ställa frågorna på ett försiktigt och nyfiket vis så att man undviker att skuldbelägga. Jag tar först reda på mycket om sammanhanget. Sedan frågar jag till exempel: ’Så, han kom emot dig, hur reagerade du?’.

Ibland säger folk att de inte kunde göra något. Då envisas Allan Wade försiktigt, och frågar vidare: ‘Naturligtvis. Men hur gjorde du ingenting?’

Klienterna har fått Allan Wade och de andra terapeuterna att inse att brottsoffer alltid, på något sätt, gör motstånd. Men den bilden har de inte kunnat hitta inom psykologin och psykiatrin. Där beskrivs offren som undergivna, passiva eller att de till och med inbjuder till våld.

– Det finns en klyfta mellan hur språket beskriver våldsoffer och hur dessa agerar i verkligheten.

Den svenska psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz håller med om kritiken. Hon menar att psykologer, ofta i all välmening, använder meningar som ‘Vad kände du då?’ och ‘Kunde du ha gjort något annorlunda?’.

– Då får vi så klart svar som innehåller uttryck som maktlös eller inte vara värd något. Sådana uttryck kan återkalla känslor av passivitet, av att inte kunna påverka situationen. Den andra frågan ger sken av att personen själv har bidragit till det som hänt och, indirekt, också får skylla sig själv, säger hon.”

De här som misshandlar verbalt, känslomässigt, fysiskt och/eller sexuellt, har behov av makt och kontroll. Och de utövar denna mot dem som är svagare eller äldre. Istället för att ta itu med sina egna problem. 😦

“Liria Ortiz har börjat använda response-based practice i sitt arbete, och har särskilt fastnat för frågan ‘Vad gjorde du för att visa för dig själv och för den andre att det här inte var okej?’. Svaren har överraskat:

– Det var till exempel en person som inte kunde göra så mycket för att försvara sig fysiskt mot våldet. Men hon hade bland annat spottat i smyg i ett vattenglas som den våldsamma personen skulle dricka. Det stoppade förstås inte våldet, men handlingen kändes ändå som en seger, och det stärkte hennes självkänsla.

Varför våldsoffer som gör motstånd nästan alltid skildras som passiva, var en fråga som Allan Wade och hans kolleger undrade över. De började titta närmare på hur offren beskrivs inom psykologin, psykiatrin och rättsväsendet – och knöt ihop det med en studie av kolonialt språkbruk.

De felaktiga beskrivningarna visade sig finnas överallt: i artiklar, historieböcker, polisförhör, domarkommentarer och rapporter från socialsekreterare och psykiatrer. De flesta använde en mix av ensidiga uttryck, som attack och överfall, och några ömsesidiga, där till exempel våldtäkt blev samlag.

– Folk som arbetar med straffrätt tror ofta att ömsesidiga termer är objektiva och opartiska. Det är en del av problemet, säger Allan Wade.

Men det är inte alla jurister som håller med om hans kritik av språket. En del hävdar till exempel att meningen ‘En vuxen hade sex med ett barn’ är objektiv. Men Allan Wade framhåller att barn under 15 år, i bland annat Sverige och Kanada, inte kan ge samtycke till sex med någon som är över 15 år. Det är i lagens mening våldtäkt.

– Det innebär till exempel att det aldrig kan finnas barnprostitution. Barn har inget sex att sälja. Om du säger till ett våldtaget barn att det varit med om olagligt sex, då har du fått barnet att bli deltagare i sex i stället för offer för våldtäkt.

I texter döljs våldet även i grammatiken. Allan Wade använder ofta ett exempel på hur skiftet från korrekt till inkorrekt beskrivning sker steg för steg. Det börjar med Bob slog Sue, som skiftar till Sue blev slagen av Bob.

– Objektet flyttas till subjektets position och därmed skiftas fokus från Bob till Sue. Nästa steg är Sue blev slagen. Här finns den som gjorde det inte längre med. Det steget följs av Misshandel ägde rum, där verbet slå ersätts av substantivet misshandel. Till slut beskrivs det hela som äktenskaplig dispyt. Vid varje skifte förlorar vi information om vem som gjorde vad mot vem.

Hur omgivningen väljer att uttrycka sig mot någon som varit utsatt för våld kan vara avgörande för möjligheten för den utsatta att läka. Anthony Charuvastra, universitetslektor i barn- och ungdomspsykiatri, har gått igenom forskningen på området.

Hans studie Social bonds and posttraumatic stress disorder visar att omgivningens stöd – eller brist på stöd – är avgörande. Det är en av de viktigaste faktorerna för risken att drabbas av, och möjligheten att återhämta sig från, posttraumatisk stress efter ett trauma.

Negativa reaktioner från omgivningen, som skuldbeläggande och ovilja att ge stöd, är starkt förknippade med psykisk ohälsa. Det är något som även Allan Wade har märkt bland sina klienter och i sin forskning.

– Kommentarer till våldsutsatta kvinnor som ’Varför låter du honom behandla dig så där?’ och ’Varför väljer du alltid sådana killar?’ är skuldbeläggande. Skyll inte på offret. Antagligen har personen gjort allt den kan för att skydda sig.

Response-based practice-metoden används också i behandling av förövare. Våldsamma män skildras många gånger som okontrollerade. Ofta används beskrivningar som ‘De blev överväldigade av vrede eller sexuellt begär’.

När terapeuten och klienten går igenom gärningarna steg för steg, framträder en bild av en förövare som är beräknande och medveten om vad han gör. En man hade till exempel varit på fest med sin flickvän, och blev dömd för att senare ha gett sig på henne.

Efter domen fick mannen kontakt med Allan Wades kollega Brenda Adams. Hon frågade om han gått direkt in till flickvännen efter att ha slagit in hennes låsta ytterdörr med en yxa. Mannen svarade: ‘Nej, tror du att jag är dum? Jag tänkte inte storma in i hennes sovrum med en yxa.’ Även när han var arg var han alltså medveten om att han borde ställa ifrån sig yxan.

– Det visar att han fattade en rad övervägda beslut längs vägen, och han kan inte längre säga att han tappade kontrollen. Indirekt börjar vi utmana de idéer och ordval som vanligtvis låter mannen slippa undan, säger Allan Wade.

Centre for response-based practice arbetar dessutom med att utbilda personal på olika samhällsinstitutioner. Till exempel kan socialtjänstens och psykiatrins reaktioner på våldsutsatta kvinnor vara problematiska.

– Socialsekreterare kan till exempel säga till en kvinna att de kommer att ta barnen, eftersom hon har misslyckats med att skydda dem.

Men socialsekreteraren går vanligtvis inte till mannen och säger han inte får komma nära sina barn eftersom han har varit våldsam.

Freda-mottagningen mot våld i Luleå har arbetat med metoden i två år. Samordnaren Kerstin Wanhatalo säger att personalen ser våld som en envägshandling, inte som ömsesidigt, och gör våldet synligt i språket.

– Vi jobbar med att benämna saker för vad de är: våld är våld, inte bråk eller konflikter. Det är viktigt att göra det tydligt i samtalet vem som bär ansvaret. Vi märker att den våldsutsatta kvinnan blir stärkt av det här synsättet.

Mottagningen samarbetar med socialtjänsten, och socialsekreterare kan remittera våldsutsatta kvinnor och barn som upplevt våld hit. Kerstin Wanhatalo tror att socialsekreterarna generellt, när de tänker på hur de uttrycker sig, kallar våld för just våld. Men det är lätt att trilla dit i vardagen.

– När personalen bara jobbar på och inte hinner reflektera kan det hända att de använder ord som bråk och konflikt. De säger att det har varit en konflikt mellan föräldrarna där barnet kommit i kläm, i stället för att säga att det handlar om en person som utövar våld mot en annan och att det påverkar barnet.

Allan Wade samarbetar också med svenska Susann Sward, verksamhetschef på Rättighetsfokus, ett företag som hjälper organisationer att arbeta med mänskliga rättigheter. De håller just nu på med en webbplats för en internationell kampanj mot att våld mot barn presenteras som sex med barn.

Det här ser Allan Wade som ett storskaligt internationellt problem. Det kan vara formuleringar som en vuxen har haft sex med en minderårig eller barnprostitution.

Webbplatsen ska lanseras under våren, och forskarna kommer att visa exempel på när språket gör våldet osynligt, vilka konsekvenser detta får och hur vi borde uttrycka oss i stället.”

*”At the Centre for Response Based Practice we aim to provide and promote socially just and effective responses to violence and other forms of oppression and adversity, through direct service (e.g. counselling), education, research, supervision and advocacy.

The Centre for Response Based Practice guides and co-ordinates research, development, & the application of Response Based ideas in various settings. We aim to partner with individuals and organizations to promote the development and application of Response Based ideas, to increase awareness, & to empower individuals & organizations in the use of Response Based practice. To learn more, visit our Response Based Ideas page . 

“Response based practice is one of the most elegant, hopeful, generative, and respectful approaches that I have been privileged to come to know over a long number of years.  I remember the gasp of wonder when I heard Allan Wade present his work for the first time.  It was so simple yet so profound.  I say this not only as a professional who has been able to pass on this knowledge with clients but also as someone who has benefited first hand in my own recovery from a traumatic attack that I subsequently wrote about  (McCarthy, 2010).”

References:

McCarthy, I. (2010). “A Traumatic Intrusion with Transgressive Possibilities: Power as a Relational and Discursive Phenomenon” Context. Oct. 21-24.”

**”Dr. Allan Wade began his work as a family therapist in 1983, training with the Milan team at events organized by the Orcas Society, a group of independent mental health and community development professionals in the Duncan area.  Prior to entering private practice, Allan worked in federal corrections, youth work, addictions services, child protection, and as a special education teacher.

In 1999, Allan completed his Ph.D. in Psychology from the University of Victoria.  In the course of his Ph.D. training, Allan focused on the micro-analysis of face-to-face communication, and on the connection between violence and language.  His dissertation is entitled, “Resistance to Interpersonal Violence:  Implications for the Practice of Therapy”.

Allan continued to work as a family therapist while completing graduate studies.  With colleagues Linda Coates and Nick Todd, Allan developed “Response-based Practice”, which is both a method of working with victims and perpetrators of violence and their families, and a framework to guide professional interventions, research on social responses to interpersonal violence, and research on the connection between violence and language.”

Uppdatering på eftermiddagen, Michael Kimmel s 43:

“Försvarsinställningen hos vita män är så narcissistisk att varje kritik av maskulinitet och manligt berättigande ses som ett försök att maximalt utnyttja den politiska apparaten för att tjäna förintelsen av ett helt biologiskt kön.

Men de här killarna bryr sig inte om kvinnor. De är bara intresserade av att främja vita mäns intressen.”

Köns- och rasskillnader är utjämnade mer än nånsin, men klassklyftorna har ökat och är i nivåer med the Gilded Age. Istället för att rikta en mer berättigad vrede angående detta (något en majoritet av oss skulle tjäna på; män, kvinnor från olika religioner och etniska bakgrunder etc), så riktar man den mot varandra, andra, svagare grupper.

s 44 om motsägelser:

“Generellt älskar högern Israel, men hatar judar.”

Fortsatt s 44:

“De flesta av de killar jag pratade med [utom taxichauffören Jay] vars analyser kom från Limbaugh och Fox News uttryckte enbart högljutt plattityder som de tog direkt från showerna, utan att så mycket som tänka på om man kunde applicera dem på deras egna förhållanden. 

Jag kan inte räkna alla de antal gånger som jag hörde fraser som ‘Det är inte statens pengar, det är människors pengar,’ som svar på skattepolitik.”

Suck!

“Man kunde tro att efter nästan ett halvt århundrade av oavbruten kritik av ras- och könsfördomar i media att, av den mest övertygande empiriska social- och beteendevetenskap som man kan föreställa sig, vita killar slutligen skulle ha förstått hur fördomar fungerar och borde ha anpassat sig till en ny, mer jämlik, mer demokratisk och mer representativ media./…/

Indignationsmedia erbjuder något som Frankfurskolans filosof Herbert Marcuse skulle kalla ‘repressive desublimination’ [i ‘Den endimensionella människan’]./…/ Marcuse, som varande flykting från Hitlers Tyskland, var något på spåren som han fann ytterst skrämmande: hur förmågan att argt orera, att uttrycka allt ditt uppdämda raseri (‘desubliminationsdelen’) faktiskt kunde tjäna maktens intressen.”

Och detta har också utnyttjats av personer i maktställning, bland annat Hitler, med alla dess förödande konsekvenser.

“Förmågan att göra uppror på dessa impotenta sätt gör det faktiskt möjligt för de här systemen att fortsätta (därav den ‘repressiva/undertryckande’ delen). 

Du tror att du gör uppror genom att /…/ ha en massa sex, dricka och skrika ‘your heads off’ om hur systemet förtrycker dig. Du hittar en gemensam grund med andra som gör samma sak: omedelbar gemenskap. Och efter att du desublimerat [gett uttryck för ditt uppdämda raseri] går du tillbaka till arbetet, som en lätthanterlig, mätt drönare, villig att anpassa dig till vad ‘systemet’ begär av dig därför att systemet också låter dig avreagera dig.

Bröd och skådespel. Underhållning man deltar i (istället för att till exempel oroa sig att en överdriven diet av våldsamma videospel skulle göra det mer sannolikt att unga killar begår våldsbrott. Frankfurtskolan skulle ha varit mer oroad att den här [videospelsspelande killen] skulle bli mer foglig, att han aldrig skulle bli förmögen att göra uppror socialt, kollektivt, därför att han fick allt detta uppror ut ur sitt system på en maskin, som skapats av en av världens största företag).”

Dvs på det sättet hålls verkligt uppror på mattan? Och många oförmögna att se de verkliga orättfärdigheterna i samhället, som vi kollektivt kunde gå ihop omkring och driva fram en förändring kring. Vilket som i sin tur i själva verket gynnar bara en liten, liten minoritet och inte majoriteten av oss samhälls- och världsmedborgare.

“Dock, ironiskt nog, själva det medium som tillhandahåller den falska känslan av gemenskap som Limbaughs jasägare får, kan också samtidigt bli isolerande.

‘Människor tenderar att bli mindre arga när de måste interagera med varandra,’ skriver journalisten och mediakommentatorn Joe Klein; de blir drabbade av ‘Informationsålderssjukdom’ – ‘frukten av vår tendens att hetsa upp oss ensamma, stirrande in i dataskärmen på arbetet, klickande framför TV:n hemma.’

Kanske ‘bowlar’ vi inte ensamma, utan är rasande ensamma. Tillsammans. 

Så amerikanska vita män, vilka fortfarande är den mest privilegierade gruppen människor på jordens yta – om du räknar bort aristokratierna [som genom arv har en massa pengar och ägodelar och positioner] och schejkdömena – känner att de är de utnyttjade offren av ett samhälle som blir allt mer jämlikt för varje dag.

Det är svårt om du har vant dig vid 100% av alla makt- och privilegiepositioner i världen, att vakna upp en morgon och finna människor som du bara i 80% av dessa positioner.

Jämlikhet suger om du har vant dig vid ojämlikhet så att den känns normal.”

s 46:

“Långt ifrån att underblåsa en reaktionär revolution , så skriker såna som Limbaugh och hans 2000-talsgelikar som Peter Finches, om hur ‘mad as hell’ de är och inte kommer att ‘ta det mer’ – vilket är precis det som möjliggör just att de kan ta mer av det.”

Advertisements

Where Am I?

You are currently viewing the archives for Tuesday, August 8th, 2017 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....