VAD är “riktiga” pojkar och “riktiga” män…

August 4, 2017 § 19 Comments

Såna som Donald Trump gör pojkar och unga män en stor, stor ogärning genom att uppmuntra en maskulinitet som snarare isolerar än integrerar män med andra. Som gör dem till ensamma fiender mot hela världen.

Se tidigare postning – med kommentarer.

Kimmel skriver om ett …

… hårdnackat fastklamrande vid traditionella manlighetsideal.”

Ett manlighetsideal som har skapat såna problem inte bara för männen själva, deras psykiska och fysiska hälsa och relationer på alla nivåer, utan inte minst för alla dem runt omkring dessa män: familj, samhälle, värld.

De här männen mår ju inte bra. 😦 Och då måste de rikta frustration och vrede nånstans. Kimmel:

“… hur kommer det sig att män använder biologiska argument när de är arga och de misshandlar någon som är mindre eller äldre än de är eller när de misshandlar sina fruar – men de slår inte sina chefer?

Jag menar, min chef borde mer sannolikt göra mig förbannad än min fru skulle göra, eller hur?

Varför slår jag inte honom? Därför att jag behöver känna att jag har tillåtelse. Du måste tro att måltavlan för ditt våld är ‘legitimt’.”

Hon förtjänar det, för… Men INGEN “förtjänar” att bli misshandlad! Nånsin!

Och apropå var man riktar vreden:

 “… istället för att ifrågasätta reglerna, så vill de eliminera de andra spelarna. Istället för att ifrågasätta de här idealen, faller de tillbaka på samma traditionella föreställningar om manlighet – fysisk styrka, självkontroll, makt – som kännetecknade deras fäder och deras farfäders tidsåldrar, som om lösningen på deras problem helt enkelt var ‘mer’ maskulinitet.”

Vilket det ju inte är. Tvärtom!

Ja, så är det med de här mer störda männen. De kan absolut inte må bra av att vara så här. Ständigt arga och missnöjda och otillfredsställda – samt att skylla på annat och andra utanför sig själv, istället för att ta itu med sig själv! Och ifrågasätta ideal som inte är riktigt hälsosamma.

Och detta skapar aldrig gemenskap med andra, bara ytterligare alienation.

Se Ronald Levant och William Pollack om traditionell socialisering av män och manlighetsideal som skapar en massa problem, inte minst för männen själva och deras hela livskvalitet.

Inte minst William Pollack skriver att pojkar har samma behov som flickor, av ömhet och närhet och att få uttrycka “svaga” känslor, men detta dödas ganska snart, mer eller mindre. Med allt vad det innebär.

Donald Trump & Co är inga bra rollmodeller här. Tvärtom väldigt dåliga rollmodeller. Tyvärr strävar dylika män efter makt och har också fått den.

De har felprogrammerats att liv och samliv går ut på att “hävda sig själv.” Inte på att bry sig om andra (eller i grunden sig själv) och därmed skapa en relation av givande och tagande, där den andra parten generöst bryr sig och inte försätts i försvarsinställning stup i kvarten, därför att mannen måste hävda sig!!! Vilket i längden verkligen tär på orken enormt mycket! Tär på energi och (livs)glädje!

Advertisements

§ 19 Responses to VAD är “riktiga” pojkar och “riktiga” män…

  • k says:

    Depressiv och nedtyngande! Ser bara problem i allt! Ingen riktig “go” eller positiv energi! Tynger ner!

    Massor med brasklappar! Allt blir så krångligt och jobbigt och svårt! Och man måste ha en maktkamp om allt! Minsta lilla måste det tydligen stridas om!

    Klagar över saker och inte bara en gång, utan gång på gång! Vadå, om en annan blir ledsen, sårad eller totalt modfälld över allt som är fel, dåligt, obekvämt osv.

    Och detta går inte att prata om. Försöker man får man ett utbrott och en lång utläggning tillbaka!

    Enormt energislukande! Och han begriper inte när hon säger att hon är (intill döden) trött! 😦

    En massa gnäll jämt! Ja!

    Gnäll och gnäll och gnäll som gör en ledsen och trött och ibland också sårad med tanke på alla ansträngningar man gjort. Ansträngningar han inte alls har sett eller ser och följaktligen inte uppskattar ett enda litet jota!

    Inte konstigt att man till slut blir vråltrött!?

    Han gnällde över belysningen i sin verkstad och hon kunde inte för sitt liv begripa att han inte gjorde något åt den! Fixa den, istället för att gnälla! Trodde han att den på något magiskt sätt skulle bli bättre av gnällandet??? För att slippa höra detta var hon beredd att köpa lysrör åt honom!!!

    Sen gnällde han över sin sega, gamla dator! Gnällde och gnällde! Han ansåg sig inte ha råd att köpa ny, men inget blev ju bättre av att fortsätta gnälla över den ursega datorn! Tvärtom!

    Till slut blev hon så trött att hon beställde en ny dator (som hon först tänkte att hon kunde använda ibland). Denna dator kostade runt 15 000 kr.

    Han gnäller fortfarande över de “cold bars” i loftsängen i stan! Men han har inte lagt två strån i kors för att skydda sig mot dessa “cold bars” genom att fixa en filt eller dylikt över dem. Hon fick leta reda på en bomullsfilt, men den åker ju av och han fortsätter gnälla över kylan när den åker av, istället för att sätta filten på plats, utan gnäll!!!! Varför måste han gnälla???

    Ska de göra något ihop så är det så krångligt ofta att hon tappar all lust och bara har lust att dra något gammalt över sig!

    Hon höll inte på så här när hon var hos honom, fast det sannerligen inte fanns färre saker man skulle kunna gnälla på där!!!! Om hon kunde så fixade hon det som med enkla medel förbättras utan några åthävor alls!!!

    Vad hade han tyckt om hon hade låtit som han låter och låtit om hennes? Det ironiska är att hennes boendestandard var bättre, men det var kanske en stor del av problemet??? Sårande för hans manlighet/maskulinitet??? Vilken djävla skitdålig “manlighet/-maskulinitet”!!!!! URDÅLIG maskulinitet/manlighet! Urusel för alla inblandade! Hennes inställning är att göra det bästa möjliga av det som finns och gnäll förbättrar inget, gör en bara ledsen och nedstämd!

    Hennes syster och svåger verkar göra saker utan allt detta tjafs och det är så det borde vara!!! Livet är så djävla kort och man borde vara djävligt rädd om varandra!!!

    Hon har haft otroligt lite för alla sina ansträngningar! Känns som ingenting! 😦

    Och han bara gnäller och är missnöjd och otillfredsställd! Men har gjort väldigt lite för att förändra sin situation – och ta ansvar för sig själv som den med råge vuxne som han är.

    Han skyller det mesta på faktorer utanför sig och andra!!! Ungefär som män tenderar att göra! Hon tar skuld och ansvar på sig, ungefär som kvinnor brukar göra. Och hon borde lära sig att inte göra det så mycket! Kanske rentav skita lite mer i honom och gå sin egen väg och ta hand om sig själv!!!???

    Djävla, egoistiska män! Gnällpellar! Och småbarn!

    • k says:

      Ja, vad är en “riktig” man? Vad borde han vara????

    • k says:

      Han beter sig fortfarande som han gjorde i ursprungsfamiljen i uppror mot diverse saker i denna (förmodligen med rätta), bland annat förljugenhet, när han var barn och växte upp? Men det förändrar eller löser ju inget och allra minst det som skedde DÅ!!! Snarare gör det henne urledsen (hon som inte har ett jota med detta tidiga att göra!!!) och försämrar deras samliv och hans liv också!!! Han förstör för sig själv, samt för dem han levt och lever med som vuxen! Dessa senare straffas för något de inte har med att göra ett dugg! Och så djävla dålig eller omöjlig är hon inte!!!!!!!!!!! Allt går väl inte på räls nånsin i nån relation, men att det ska behöva vara så här det tror jag inte för fem öre! Vadå, anstränga sig? Det finns något oerhört självdestruktivt och destruktivt i honom??? Och han har fastnat i detta: inget är bra och han skulle för sitt liv aldrig vara nöjd någon längre stund och väldigt lite och sällan med henne!!!! För om han var det vet man var det skulle sluta!???? 😉 Hon skulle dominera honom totalt??? Något som jag absolut inte tror skulle ske! Men kvinnan har rätt att ha åsikter och tycka och uttrycka dem! Varken mer eller mindre än mannen! Och om detta är hotfullt för mannen, då borde han verkligen ta itu med detta hos dig själv!!!!

      • k says:

        En riktig negativ gnällpelle är han!!! 😦 Inte konstigt folk inte hör av sig! 😦 Klagar och gnäller på allt och inte minst på henne!
        “En gnällspik!”
        Nej, aldrig riktigt nöjd eller tillfreds! 😦 Missnöjd och otillfredsställd! Hans första fru skrev att det var därför hon lämnade honom.

        Och när det är andra och omständigheter som det är fel på behöver man ju inte göra något åt sig själv! Man försöker ändra den andra parten istället (vadå, vara dominant??? När en man är det syns eller märks det inte???) och hävdar att man måste hävda sig själv eller så hotar man med att flytta.

        Sen lägger han skulden och ansvaret för att han, en vuxen man, flyttade hit!!! Vad skulle hon ha gjort som hon inte gjort??? Var/är det hon som ska göra och han behöver inte göra nånting??? Eller hur menar han??? Har hon inte “gjort” något? Och det hon gjort räknas inte och var helt fel saker???

        Han lägger ansvaret på andra för sig och sitt liv SAMT för relationen!!!??? Han har inget ansvar för nånting???

        Och att hon jobbar heltid är helt irrelevant???

        Vadå, ömsesidig omsorg och ansvarstagande och att inte lägga över allt på den andra???

  • k says:

    inte alla män

    Hur var det nu med “inte alla män”?

    • ninarungs Vad ändå in i helvete. Det fullkomligt rasar in peppande kommentarer från alla håll å kanter på Borgs sociala medier. Politiker, tjänstemän och andra personer som uppenbarligen inte har NÅGRA som helst problem med att Borg begått sexualbrott och uttalat kvinnohat. TÄNK om de kvinnor och barn som utsätts för sexualbrott skulle få samma uppbackning och pepp. Och TÄNK vilken slump att det är alkoholen som är boven här. Inte kulturen han är uppväxt i. Han är till och med ännu mer någons hjälte nu – när han begått sexualbrott och uttalat hot mot kvinnor. Ibland är det svårt att vara människa alltså./…/

    • Samma fenomen som det var i skolan @frokennoojd Bättre att sälla sig till mobbarna och visa att “jag är en av er, snälla utsätt inte mig sedan”. Vi är dessutom så himla hjärntvättade med att förlåta allt som män gör att folk inte reflekterar innan de uttalar sig./…/

    • Liknande händelser utövas av män dagligen och ändå ilskan över att kvinnor mer och mer vill utesluta män ur sina liv med mansfria festivaler etc

    • Vilken Borg ?? Har missat är ute på en kobbe med dålig uppkoppling ! Ingen vidare info helt sjukt …. nej väldigt sjukt att peppa detta beteende ! Vad är det för fel på alldeles för många ???/…/

    • Hade det gällt en karl från ett muslimskt land, hade de dumhuvena säkerligen inte skickat nån jäkla kram…! 🙈🙈🙈 Hat är hat, men det ser ju inser ju inte alla. Suck, finns mycket att jobba på! ✊/…/

    • Vad hände plötsligt med alla de “inte alla män”-män som hävdar att endast psykopater gör sånt här? Nu låter det istället; “Det händer alla”. För övrigt, sexuella trakasserier är inte något som bara HÄNDER./…/

    • Jag har då aldrig visat mitt kön när jag druckit, eller så ljuger jag bara./…/

    • Fyfan.. hur kan detta vara en handling att peppa? Jag är för pepp o älskar att lyfta o stötta men inte sånt som handlar om att hen sänker ngn. Vidrigt.”

    Se också “Sorglig jakt på makt och status – Kristofer Andersson modfälls av 90-talisternas driv att nå toppen efter att ha läst Daniel Redgerts ‘Vem fan är han??'”:

    Nyligen beklagade sig en karriärsugen bekant över nittiotalisternas avsaknad av driv. Så här lät det: De är lata, saknar ambitioner och jobbar inte över tillräckligt ofta. Om detta har jag tre saker att säga. 

    För det första: Ej sant. Efter några år i chefsposition har jag tröskat igenom tillräckligt många Odysséen-långa cv:n författade av kids som knappt hunnit ligga, men som har dubbla examina, en långfilm och tre obetalda projektledartjänster i bagaget, för att veta något om saken. 

    För det andra: Om vi ändå skulle anta att det hade nästlat sig in ett gäng soffpotatisar på arbetsmarknaden, som inte tycker att det är deras ansvar om chefen inte vill anställa tillräckligt många personer för att driva verksamheten, så är det en bra sak. Det gäller i högsta grad även inom så kallade kreativa yrken: I 99 procent av fallen är ju även dessa ”drömjobb” blott lönejobb, hur mycket bossen än intalar dig att det du gör är viktigt, och betyder någonting på riktigt.

    Skillnaden mellan att jobba på en ”creative agency” eller ett produktionsbolag och att flippa burgare på McDonald’s är inte stor – förutom att det är troligare att McDonald’s faktiskt pröjsar dig för din övertid i slutet av månaden. 

    Här kommer Daniel Redgerts Vem fan är han?? in i bilden. Det är en kombinerad självbiografi och Gröngölingsbok i hur man blir ”någon” i Stockholms medievärld, författad av en 25-årig västeråsare med gargantuanska mängder driv.

    Kort sammanfattat gör du så här: hata din omgivning som tonåring, ta kneg på Donken för att finansiera supandet/nätverkandet på huvudstadens hippa krogar och när en dröm om att det faktiskt finns en skatt vid regnbågens slut. Detta var Daniel Redgerts metodik, liksom den en gång också var min.

    Daniel Redgert drömde om sus och dus, och han fick det. Han blev, som en karriär inom pr numera stavas, ”mäktig”. 

    I Vem fan är han?? strör han karriärråd runt sig som om livet hängde på det, uppblandat med några kapitel om att det är jobbigt att vara tonåring. Allt till synes formulerat i strategisk väntan på en förfrågan från Sommar i P1.

    Förlaget beskriver boken så här: ”En drastisk handbok i hur man tar sig fram och gör sig ett namn i dagens Sverige. Författaren beskriver hur han med hjälp av sociala medier och outtröttligt nätverkande envist stretar uppåt. Till slut får han samtalet han hela tiden drömt om och tar sig upp för det allra högsta trappsteget”.

    Spoiler alert: ”Det allra högsta trappsteget” är att bli headhuntad av Amanda Schulman och Hannah Widell, för ett jobb på deras pr-byrå.

    Men framför allt är Vem fan är han?? en sorglig text.

    Sådant är förstås personligt. Själv ställde jag mig som nybliven 20-åring ensam på Riche i Stockholm, i väntan på att någon semikändis inom avantgardistisk kultur skulle se mig och imponeras över min förmåga att alldeles kastrullfull name-droppa Tracy + the Plastics. Jag hade också driv! Och jag inbillar mig knappast att mitt driv var finare än Daniel Redgerts, även om det bäddades in i något slags kultursnömosigt duntäcke. 

    Jag trodde, liksom han, att det faktiskt fanns en gömd skatt och att jag skulle må bättre här, än vad jag gjorde där.

    Den enklaste sak i världen vore att utföra ett stilistiskt attentat på Vem fan är han??. Oftast är innehållet antingen medvetet provocerande (”i somras åkte jag till New York för att networka och hänga med Fredrik Eklund. Och ja, jag åkte business class”) eller bara fånigt (”Den bästa skolan är att själv tänka till”).

    Men framför allt är Vem fan är han?? en sorglig text. I kapitel efter kapitel pudrar Redgert sidorna med skambelagda klassmarkörer.

    Från vännen Carolines billiga ögonskugga som ”hennes SD-familj köpt på Ullared”, till första gången som Redgert träffar moderedaktören Petra Tungården och anar en ”dra tillbaka dit du kommer ifrån-blick”.

    Viktskammen, revanschlusten och den homosexuella erfarenheten som måste hemlighållas, kombinerat med en ständig penninglängtan – allt är resultat av en internaliserad och ansiktslös maktstruktur som aldrig kommer att redovisas på någon käck lista över kids med makt, men som kontrollerar min och Daniel Redgerts framtid och position i livet.

    För Daniel Redgerts eventuella inflytande, liksom mitt, är villkorat. Det är ett resultat av att han förbättrade sina positioner genom att pleasa dem som satt på bättre kort. Det är ingen kritik, blott ett konstaterande av att det är så den här världen rullar. Verklig makt handlar inte om vem som står på vilken lista, vem som gängar med vem eller ens om vem som har mest i lönekuvertet. Makt, liksom avsaknad av densamma, är framför allt en systematisk och fysisk upplevelse – den tuggar, värker och gnager på kroppen, och den skulpterar oss.

    Det är därför som den här boken kommer sälja i 40  000 exemplar. Så väl bekräftar den allas vår känsla av att inte passa in i det här livet, men att det faktiskt finns en räddning, bara vi anstränger oss, bara vi är driftiga.

    Det tredje jag vill säga om nittiotalisterna är detta: Problemet är inte om några få saknar driv, problemet är att resten är helt överdrivna. När Framgångs-Dannes recept för att vinna någon av livets gyllene chokladkakor stavas ”håll alltid fast i åtminstone några av personerna som betyder något på riktigt – du kommer att bli en ensam och utsatt människa annars”, är hans avsiktliga uppviglingar inte roliga längre.

    Det är den enda verkliga makt som större delen av oss bär på: valet att inte leverera. 

    Nej, Daniel! Skit i den där förbannade Tom Cruise! Han är en tönt, och har inte gjort något bra under hela din livstid! Det gäller för övrigt också Gry ForssellSigge Eklund och Alex Schulman, liksom andra polerade jeppar du tror att du behöver.

    För det är ju drivets kärna: Förmågan att rationalisera bort tillräckligt många känslor och människor för att bli denna ”någon”, någon som inte vill nita Petra Tungårdens blängande blick utan vara hennes polare. Den verkliga motståndshandlingen vore om åtminstone några av oss kunde ta strid mot alla dessa fabricerade drömmar, ha-begär och bekräftelse-törsta, och säga: ”Nä vet ni vad – jag är nöjd! Jag behöver inte mer än så här”. Det är den enda verkliga makt som större delen av oss bär på: valet att inte leverera. 

    Trots allt är vi några som har haft tur, och som spelar det här karriärspelet med främst sabbade relationer och några varv hos psykologen som högsta insats. Men ”driv”, ”visa framfötter” och att ”bli någon” är inte bara klämmiga klyschor att skölja ned vinlunchen med. Få är groggarna som hälls upp i rättvisa glas. 

    För andra, som inte är lika lyckligt lottade, som av olika anledningar värptes i fel påse – för att de hade fel bakgrund, fel tugg, fel fejs eller bara bad luck – är idealiseringen av den sortens begrepp inte sällan samma som stressbrustna hjärtan, ekonomisk kris och sönderslitna leder. Det är detta som är drivet, det är detta som är driften – mot en schemalagd död, utan rätt till övertidsersättning.”

    • k says:

      “Om Anders Borg varit kvinna hade hon varit väldigt ensam idag”:

       ”Du är för snäll”, säger min kollega när jag ber henne läsa min första text om Anders Borgs fylleslag på Husarö i helgen. ”Hade det varit någon annan hade du sågat honom vid fotknölarna.”
      Hon har rätt. Jag vill fortfarande att Anders Borg ska vara den där tydliga feministen som är för kvotering i bolagsstyrelser. En av de få ministrarna i den förra regeringen som faktiskt kallade sig själva för feminister.
      Att han nu kallat kvinnor för hora och dragit fram sitt kön för att få igång en snoppmätartävling (på riktigt, är han fyra år eller?) är en lika stor besvikelse som om det visade sig att Justin Trudeau (Kanadas premiärminister) skulle vara hustrumisshandlare. Jag vill inte att det ska vara sant.

      Istället vill jag att texten ska fokusera på reaktionerna i hans kommentarsfält, som är minst sagt överslätande och får det att låta som att hans uppförande är att likställa med att ha dansat på bordet eller råkat stoppa in klänningen i trosorna när han varit på toaletten… (ok, det där sista handlade mer om mig). Men om man ska skriva om överslätande kanske man ska försöka undvika att vara överslätande.

      Om det som rapporterats stämmer har Anders Borg, genom att blotta sig, gjort sig skyldig till brott som kan leda till upp till två års fängelse. Att kalla kvinnor för hora och slampa är inget annat än kvinnoförakt. Det är faktiskt i samma liga som Donald Trumpmed hans ”grab them by the pussy.” Kanske värre.

      Anders Borg är också besviken på sig själv. Han skrev det här idag på Facebook:

      ”Jag var på fest i helgen och drabbades av en blackout. Jag dricker inte mer än de flesta men har varit under hård press de senaste månaderna och det måste ha tagit ut sin rätt.

      Jag har fått höra i efterhand att jag betedde mig mycket olämpligt. Jag vill uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig. Känner stor besvikelse och ånger över mitt beteende.”

      Kommentarerna på inlägget gör mig mörkrädd.

      Varför var det ingen som stoppade honom innan det gick för långt?”, undrar några. Ointressant. Han är fortfarande ansvarig för sina handlingar.

      ”Vad är det för kompisar, som ringer Aftonbladet”, undrar några andra. Igen, ointressant. Han är fortfarande ansvarig för sina handlingar. Anders Borg är inte offer för en mediekonspiration. Han är förvisso inte längre i politiken, men han rider fortfarande på vågen av sin offentlighet och han har stor makt.

      Den här typen av inlägg är försök att sprida skulden. Upphör! Så vitt jag förstår har Anders Borg frivilligt inmundigat alkoholen. Frivilligt tagit fram sitt kön. Frivilligt skrikit kvinnoförnedrande kommentarer osv.

      Sedan har vi de överslätande kommentarerna:

      ”Välkommen till klubben” – Ehh, vilken klubb är det? Fylledrängsklubben? Kan inte alla som är medlemmar i den klubben bära klubbemblemet tydligt så att vi kan undvika er.

      ”Det här visar att du är mänsklig” – Var det någon som trodde att Anders Borg var något annat än människa? Måste man bete sig som ett svin för det?

      ”Ingen tog ju fysisk skada…” – Är det bara när någon tar fysisk skada som det anses vara allvarligt? Vilka brott kan vi då stryka från brottsbalken? Id-kapningar? Bokföringsbrott? Att blotta sig för barn i parken?

      ”Shit happens, det har hänt oss alla…” – Att få punktering kan bokföras på ”shit happens”-kontot. Likaså att tappa sin iPhone i vattnet när du hoppar i båten. Här passar det bättre med ”I did shit”. Det var aktiv handling och inte en olyckshändelse. Och nej. Det har inte hänt alla.

      Och så förstås Gert Fylking, vår rikssexist, som beklagar att han missade denna ”roliga” fest och att han gärna hade deltagit i snoppmätartävlingen. Kul grej, liksom. Med sådana vänner behöver Anders Borg inga fiender idag.

      Ska vi då kölhala Anders Borg idag? Nej, det ska vi naturligtvis inte. Vi må vara besvikna, men vi ska inte hata. Men vi kan inte heller försvara eller bagatellisera. Det som händer i Anders Borgs kommentarsfält är en tydlig påminnelse om vilken skillnad det är mellan män med makt och kvinnor med makt när de gör bort sig.”

      Hade Anders Borg varit kvinna hade hon varit väldigt ensam idag.”

    • k says:

      “När Anders Borg kallar kvinnor för ‘hora’ får han stöd”:

      En man gör fel. En man ber om ursäkt.

      En man får stöd och blir förlåten.

      Vad händer med ansvaret när vi går vidare så fort?

      Häxjakt brukar det heta, när någon blir jagad för att stå till svars för vad en gjort.

      På 1600-talet handlade det om att bränna kvinnor på bål för att de rörde sig utanför de ramar som samhället byggt upp, och kanske handlar det mycket om det fortfarande.

      För den här häxjakten tog slut väldigt fort när det kom att handla om en man och hans kortfattade ursäkt på Facebook.

      För när Anders Borg kallar kvinnor för “hora”, vilket han gjort enligt Aftonbladets uppgifter, och antastar sina medmänniskor på fest får han stöd. Stöd i sociala medier och debatten stannar med ens upp för att “han har ju bett om ursäkt nu, vi går vidare”.

      Men nej. Vi kan inte gå vidare på det här sättet. Låt mig berätta varför.

      Att män kallar kvinnor för hora är inget nytt.

      Att män tar sig rätten att agera så som de själva vill, är inget nytt.

      Vi nås av ständiga rapporter, via media eller medmänniskor, om både sexuella och icke-sexuella våldsbrott mot kvinnor utförda av män.

      Det är i grunden ett maktutövande som får fortsatt fri lejd när någon lätt ber om ursäkt och sedan får gå vidare.

      För det händer inte bara på fester någon helg i juli eller augusti. Det här är ett beteende som utövas hela tiden. I stängda rum. I öppna rum. På festivaler och fester och i relationer som utåt sett kan se bra ut.

      Och hur lätt är det, att stå upp mot ett beteende som skadar, när förövaren direkt blir förlåten via en ursäkt på Facebook och sedan stöttas som ett offer av människor på sociala medier?

      Hur lätt är det som utsatt att få rätt hjälp, eller stöd, när vi går vidare direkt från ett samhällsproblem som är större än en man på en fest? Större än en man på en fest som valt att kalla kvinnor för “hora” och antasta sina medmänniskor?

      Hur kan vi tvinga någon till ansvar när vi inte ens stannar upp för att se att det handlar om ett aggressivt beteende ingen borde behöva råka ut för och sedan låter en ursäkt skydda förövaren i en kommande diskussion?

      Det finns maktutövanden i alla rum. Och det kräver mer än ursäkter.

      Det kräver åtgärder och diskussioner och även om vi (inte “alla vi” som det brukar heta) vinkat Anders Borg vidare på förlåtelsetåget kan vi inte godkänna handlingen eller att det händer igen.

      Går vi vidare för fort skickar vi en signal som säger “det är okej, du har bett om ursäkt, det behövs inget mer”.

      En signal som säger att såhär lätt är det, som man med en Facebooksida, att komma undan.

      Häxjakten måste fortsätta.

      Häxjakten på ett samhälle med medmänniskor som tar ansvar.”

      Och så är det bara.

  • k says:

    “Det är de rika som är problemet”:

    “Att bara vilja ha lite svart marknad när det passar en är ett hyckleri som det är dags att göra upp med.

    Det är inte fattiga människors eventuella svarta konsumtion som kostar samhället miljarder, utan rika människors skattesmitning, överkonsumtion och bedrägliga sätt att tillskansa sig ännu mer, skriver Mårthen Gunnarsson.

    En person blev nyligen skjuten utanför Folkets Park Malmö, där jag arbetar.

    Det var mitt på dagen och hände samtidigt som ett stort arrangemang med tusentals besökare pågick i Parken.

    Läget blir allt mer akut i Malmö. Våldsdåd, skjutningar och sprängningar har blivit vardag och alldeles utanför Folkets Park ligger en gata som uppmärksammats för sin omfattande droghandel.

    Varje fredag de senaste fyra åren har jag skickat ut ett veckobrev, där jag skriver om något aktuellt och berättar vad som händer i Folkets Park.

    Det senaste brevet har fått en väldig spridning på sociala medier, och även väckt en del diskussioner.

    Det som tycks engagera så många är frågan om vårt gemensamma ansvar för att stävja kriminaliteten i samhället.

    I brevet skriver jag om att jag kan uppleva en oerhörd dubbelmoral i att många å ena sidan förfäras över en utbredd kriminalitet, men å anda sidan själva stöttar den när det passar dem.

    “Att köpa en öl av någon på en gräsmatta, köpa billig alkohol ur en baklucka, röka en joint med polarna en fredagskväll eller köpa smuggelcigg i en kiosk på Möllan är också att stötta de grupper som just nu gör upp och skjuter varandra på öppen gata.

    Allt hänger ihop, och om du är med och finansierar en del av den kriminella världen får du också vara beredd på den andra delen av den.

    Att bara vilja ha lite svart marknad när det passar en är ett hyckleri som det är dags att göra upp med.

    Det bästa alla kan göra för att främja trygghet och säkerhet just nu är att ringa polisen när brott begås – oavsett vem som begår dem – och att inte själva stötta brottslighet”, skriver jag.

    Det fick många kommentarer. De flesta är positiva, och håller med om att vi inte kan skilja på kriminalitet och kriminalitet. Men vissa har invändningar.

    En vanlig invändning är att det finns så många fattiga i dag, och att vi inte kan avkräva dem ansvar för att de försöker komma undan billigt och därmed kanske handlar svart.

    Många är snabba på att peka ut den ena eller andra gruppen som problem, och vill att vi ska stänga ute eller begränsa rörelsefriheten för vissa.

    På det vill jag svara samma sak som jag alltid svarar när folk frågar vad vi gör åt tiggarna i Folkets Park:

    Det är inte de fattiga som är problemet, det är de rika. Alltså gör vi inget åt tiggarna, men uppmanar den som kan att hjälpa dem. Det tål att upprepas om och om igen.

    För det är inte fattiga människors eventuella svarta konsumtion som kostar samhället miljarder, utan rika människors skattesmitning, överkonsumtion och bedrägliga sätt att tillskansa sig ännu mer.  

    Det finns inga bra eller dåliga brott, utan bara ännu fler sätt att urholka vårt samhällsbygge.

    Jag skrev också om detta i brevet, men det har inte diskuterats lika mycket:

    “Du får inte begå brott i Folkets Park, precis som du inte får det på andra ställen. Men det är inget brott att vara fattig eller hemlös, och det är inget brott att vara alkoholist eller narkoman. Det är inget brott att behöva gå på allmänna toaletter för att uträtta sina behov, att tvätta sina kläder, att be om hjälp för att ha råd att äta eller att samla burkar eller rota i sopor. Och Folkets Park är till för alla, oavsett bakgrund eller förutsättningar.”

    Det värsta vi kan göra är att fastna i rasistiska eller stereotypa förklaringsmodeller och rikta blickarna åt fel håll.

    Det bästa vi kan göra är att rikta blickarna mot oss själva och de vi har runt oss, och ställa oss den enda frågan som kommer att leda framåt:

    ”Hur kan jag bidra till ett bättre samhälle, och hur kan jag vara en förebild för andra?”

    Mårthen Gunnarsson, chef för Folkets park i Malmö.”

    Så bra skrivet!

  • k says:

    Han har en tröttsam “manlig” stil, där han inte kan diskutera avvikande åsikter lugnt, utan måste vara aggressiv!!! Dvs oerhört tröttsamt “manlig. 😦

    Det måste stridas om allt och det sker inte därför att hon är omöjlig eller svår att komma överens med! Hade hon varit yngre skulle hon ha trott det och blivit allt tystare och osynligare. Och detta är ett typexempel på att män generellt lägger skuld och problem utanför sig själva: på andra och saker utanför dem. Kvinnor tenderar att lägga skulden på sig själva!

    Och vadå dominera och bestämma???? Höjer HON rösten, även på skoj, så reagerar vissa i omgivningen och rättar henne, för så gör inte kvinnor. Men om en man gör detsamma så noteras det inte ens??? För det den ena inte får får den andra. En “riktig” kvinna beter sig och ser ut på ett visst sätt och en “riktig” man beter sig på ett visst sätt:bryr sig inte! Visar aggressivt var skåpet ska stå, vare sig det behövs eller inte. Larvigt, barnsligt och oerhört tröttsamt att hela tiden antingen hävda sig tillbaka eller vika sig!!! Mellanläge, vadå??? 😦

    Det är krig hela tiden. Varje dag. Om allt. Inget kul för nån!!! Tror inte för honom heller. Och det gör inte att man kommer varandra närmare. Tvärtom! Men det är kanske det han är livrädd för??? Så tröttsamt! Gör en vråltrött!

    • k says:

      Allt måste bemötas argt (aggressivt). 😦

      All denna aggressivitet borde han ta itu med. Var kommer den ifrån?

      • k says:

        Och han kan inte hålla på och skylla på andra.

      • k says:

        Ja, män skulle kunna jobba på ett nytt, och för både dem och andra, bättre maskulinitetsideal!!! Där deras liv och relationer, lycka och välbefinnande och hälsa blir bättre.

      • k says:

        Vad för slags rollmodeller? Se “Fint folk och vi andra”:

        “Så har då fernissan krackelerat på ännu en framträdande politiker. Och som den sprack. Anders Borg, en gång hyllad och rent beundrad som finansminister, har supit till och blottat sig som en fotbollshuligan eller sverigedemokratisk riksdagsman av värsta sorten. Vad han gjort skulle vi andra bli åtalade och sannolikt dömda för. Brottsrubriceringen skulle vara sexuellt ofredande och olaga hot. Men tillåt mig tvivla på att Anders Borg ens bli åtalad.
        Vad som hänt enligt flera källor är att han på en tillställning med höjdare inom såväl näringslivet som offentlig sektor har viftat med snorren och klämt på andra mäns organ. Och när han ändå var igång har han hotat folk och kallat kvinnor för horor.
        Vad hade hänt om det handlat om en ung kille från någon förort, som hade agerat på ett motsvarande sätt på en till exempel musikfestival? Det vet vi redan, det har blivit ett jä-a liv. Man har ropat på fler poliser, mer kameraövervakning och hårdare straff. 

         Medierna har svämmat över av indignerade artiklar och krönikor om hur män tar sig rätten att vara sexuellt utagerande. Och med all rätt har det blivit allt fler polisanmälningar mot dessa pojkar och unga män som betett sig svinaktigt.

           Men den här gången handlar det om en av de fina. En av de välutbildade. En före detta hyllad finansminister med mycket välbetalda uppdrag för såväl svenska som internationella företag. En som självklart bjuds in när topparna inom näringslivet och den offentliga sektorn ska ut och jaga eller ha fest.

           Nu försvarar sig Anders Borg ömkligt med att han drabbats av en blackout. Att han inte super mer än andra och har varit under hård press och så vidare. Han är alltså lika tröttsam en del andra när självömkandet går igång. Allt beror på yttre faktorer som ”drabbat” honom. Ursäkta mig, men sånt är faktiskt typiskt för alkisars bortförklaringar.

           Eller handlar det bara om alltför många höga makthavares vana att inte ta konsekvenserna av sitt agerande utan istället försöka skylla på andra och olika yttre omständigheter?

           Den här gången läckte hans beteende ut. Men var det första gången han spårade ur? Personer som visar upp en personlighetsförändring när de fått i sig för mycket, brukar upprepa sånt beteende. Som man brukar säga:

        – Då visar dom sitt rätta jag.

         

           Men kommer det att bli några konsekvenser? Det kräver i så fall att några bland det fina folket på den där tillställningen vittnar om vad som hänt. Skulle inte tro det.

           I likhet med medlemmar i disciplinerade MC-gäng tjallar man inte. Man anger inte en av de sina. Och framförallt vill man inte redogöra för vad som händer bakom de tjusiga fasaderna när fernissan krackelerar och svinaktigheterna går igång.

           Det här har redan bekräftats på olika sociala medier. Gamla vänner och partikamrater försvarar Anders Borg med att sånt här har väl någon gång hänt alla. Jaså? Är det så? Jag vet inte för jag hör inte hemma i de där kretsarna. Men eftersom det är så många som hävdar att sånt ofta händer i dessa kretsar, så får jag väl lita på det.

           Med stor sannolikhet blir det som hänt inget för polis och åklagare. Och om det mot förmodan skulle bli en polisanmälan och en utredning av de här uppenbara brotten så lär det läggas ner i brist på bevis, då inga vittnen kommer att träda fram. Det här med likhet inför lagen, framstår alltför ofta som en tom floskel. Genom den här händelsen kommer det återigen att visas upp i all sin ömklighet.”

  • k says:

    Att hävda sig själv kanske den andra parten skulle behöva lika mycket, har det slagit honom? Eller tror han att det inte finns nån anledning att reagera på honom???

    Är det bara hon som ska ändras??? Han behöver inte rannsaka sig för fem öre???

    Att hävda sig själv utan att se den andra behövs bara om det är nån näst intill kriminell man har att göra med. Ja, han behandlar henne som om hon är sån!!! Som om hon är ond och gör saker överlagt ont.

    Vadå, jämka samman??? I ett ömsesidigt givande och tagande!!!

    Nej, det är HANS rättigheter som har blivit “violated”??? Har han funderat om hon OCKSÅ har rättigheter???

  • k says:

    När han tycker något så handlar det om något negativt och något som är fel, inte minst rörande henne. Det balanseras inte av uppskattning. Som om hon inte är värld det nånsin. Man ska vara djävligt stark för att inte reagera, om inte förr så senare. När han säger något om henne så är det för att rätta henne, klaga eller anklaga. Om han tyckte att han själv var perfekt… Jo, man har rätt att reagera även om man inte är perfekt, men samtidigt ha i bakhuvudet, lagom ödmjukt, att man inte är perfekt. Ingen är det. Djävligt trött på att bli tystad, rättad osv!!! Inte få vara som man är! Ivrig!

    • k says:

      Att hålla på och snäsa irriterat jämt över än det ena än det andra är djävligt dumt! Om hon gjorde saker för att hon är elak, dum eller omtänksam, då möjligen…

      Han kunde försöka säga saker på ett annat sätt, än att hålla på och trycka ner henne! Behöver hon tryckas ner??? Är hon för självsäker??? Tar hon för mycket plats?? ? Får hon inte vara glad och ivrig???

      Har han så mycken anledning att vara irriterad??? Är hon en irriterande person??? Vill han få henne att känna sig som sån??? När han håller på så här och frågar irriterat, klagar över hur hon är och anklagar henne för ditten och datten; hur tror han att hon känner, om inte förr så senare???

      Måste hon försöka förstå honom, men han behöver inte förstå henne??? Är hon inte värd det???

      Låter han sitt egna gå ut över henne??? Ja, just det: han har rätt att uttrycka irritation??? Rätt och anledning??? Hur hade det varit om hon hackat tillbaka på honom i samma grad och frekvens som han hållit på???
      “Jag är djävligt trött på att bli tystnad!!!”

      • k says:

        Fast hon haft en lång semester är hon inte mycket piggare än innan den… Ackumulerad trötthet!

        Han anklagar henne för att hon inte bett om ursäkt när hon reagerat. Han tycker också att hon borde säga:
        “I see what you mean! I see your point!”
        Men har han själv gjort det??? Nånsin??? Kan man kräva något av en annan som man inte själv ger???
        “Måste du klura ut honom???”
        Nej, måste hon det? Har han försökt förstå henne eller sätta sig in i hur det känns för henne??? Nånsin??? ÄR han så djävla egoistisk och självcentrerad? Är det verkligen så djävla synd om honom???

        Psykolog sa:
        “Kan du inte säga ‘När du säger så där blir jag ledsen/sårad!'”
        Ja, väldigt sårande att han klagar på att hon inte gör något, med tanke på hur hon ansträngt sig!!! Det är inget värt??? NOLL värt? Eller SER han det inte??? Det är ju i så fall ytterst tragiskt och hur hon än anstränger sig och försöker, så kommer han aldrig att se eller uppskatta det och vad hon än gör så kommer han att gnälla och klaga. Han kommer att dra ner henne till hon inte orkar nånting!!!

        HON ska bry sig om honom, men han behöver inte bry sig om honom???

        Det är HONOM det är synd om. Inte ett endaste litet dugg synd om henne!!!

        Han lever med en bedrövlig varelse, honom är det inga problem och jättelätt att leva med!??? Eller vad anser han???

        Men visst, det är ju hennes oerfarenhet som är problemet!!! 😦

  • k says:

    ATT HETSA POJKAR OCH NEDVÄRDERA FLICKOR“:

    “Jag var på Fjärilshuset med Ruth. Vid hajavdelningen fanns en lektunnel för barn att krypa i. Bakom Ruth i kön stod en liten pojke som tvekade på om han skulle våga sig in. Då sa hans mamma:

    ‘Men tjejen vågar ju, då vågar väl du också.’

    Det här är ett fenomen som jag har stött på med oroväckande jämna mellanrum under mina snart sju år som förälder till flickor.

    Föräldrar till pojkar som tycker att deras avkomma borde vara åtminstone så orädd, stark och fysiskt framåt som en jämnårig flicka. Om en flicka kan gunga jättehögt så borde pojken våga gunga minst lika högt.

    Föräldrar till pojkar blir ofta nervösa om deras pojkar inte vågar göra saker som flickor klarar. Inte för att de är dåliga människor som avsiktligt värnar en medeltida mansroll och odlar misogyni. Utan för att vi alla är en del av ett samhälle som förväntar sig att pojkar ska vara mer våghalsiga och starka än flickor. Och för att vi alla vill att våra barn ska hanka sig fram så väl som möjligt i det samhället.

    Den här ryggmärgsreflexen avslöjar någonting lika sorgligt som sunkigt. Flickor ses som lite sämre än pojkar och pojkarna får lära sig att nedvärdera flickor samtidigt som de uppmuntras att leva upp till den traditionella pojkrollen – både av killkompisar och föräldrar.

    Pojkrollen som är så oerhört trång. Pojkar gläntar diskret på dörren till buren och omgivningen stänger den. Vi borde applådera försiktighet. Det finns liksom ingen större brist på pojkar och män som tar risker, kör fort, och klättrar högt.”

    Ronald Levant och William Pollack skriver om detta. Att pojkar och män beter sig självdestruktivt på grund av känslor och behov de måst trycka ner när de socialiserats till män.

    “Vi måste skapa utrymme för pojkar som är rädda för saker, inte gillar att gunga jättehögt, älskar att lägga pärlplattor, är bästis med en tjej eller tycker att Frost är världens bästa film. Vi måste visa pojkarna att det finns tusen sätt att vara pojke på. Och vi måste omedelbart sluta med nedvärderingen av flickor.”

    Alla pojkar kanske inte vill tävla eller visa framfötterna! De kanske önskar att de kunde få vara annorlunda än de upplever att de borde vara? Och det är det som William Pollack visat när han intervjuat pojkar i USA. Se “Real Boys” eller “Riktiga pojkar.”

    I grund och botten tror jag inte de mår bra av att ha måst stänga av känslor. De är troligen inte heller medvetna om att de stängt av dem och avstängningen sker som en skyddsmekanism, kanske inte bara medvetet utan också omedvetet. Men detta borde de själva vara intresserade av att förstå.

    “Måste du klura ut honom???”

    sa väninna. Så sant! Och försöker mannen klura ut kvinnan han lever med, med medkänsla, empati och förståelse? Detta borde åtminstone vara ömsesidigt!

    “Dags att vi män börjar respektera kvinnorna”:

    “Det är dags för oss män att respektera våra kvinnor och återge dem den dignitet och det värde som de har just som kvinnor med gåvor och förmågor som i många stycken överglänser allt som är manligt och opolerat, skriver Jerker Sjölander.

    Ingrid Nilsson tar upp en oerhört viktig och samtidigt tråkig företeelse i vårt samhälle ( 31/7 ) – männens sätt att förnedra flickor och kvinnor i skola och samhälle. Detta är upprörande och oacceptabelt! Man kan fundera över varför det har blivit så? Är detta en naturlig evolution, som kräver en massiv revolution för att stävjas? Eller finns det något annat sätt att återge våra kvinnor deras naturliga värdighet?

    I samhället i dag förekommer en massiv propaganda för likställighet mellan könen och en medveten utradering av de naturliga skillnader som föreligger mellan kvinnor och män. Kvinnor ska kunna utföra samma grovjobb och ta precis samma ansvar som tidigare var ålagt endast män: poliser, brandmän, soldater, präster och politiker – för att nu nämna några av de mest utsatta och mansdominerade jobben.

    Den så kallade feminismen har tagit som sin uppgift att utplåna och bortse ifrån det specifikt kvinnliga och göra de mer manliga yrkena tillgängliga även för kvinnor. Det förefaller som att man på detta sätt vill uppnå en högre status och acceptans än om man ägnar sig åt de yrken och uppgifter som tidigare var kvinnors huvudsakliga kallelse, när det gällde skola, vård och omsorg.

    Att på detta sätt kämpa på samma planhalva som män leder till stora frustrationer och konflikter i samhälle och på arbetsplatser. Inom idrottens värld finns fortfarande en ganska tydlig åtskillnad mellan kvinnor och män. Där kämpar som regel män emot män och kvinnor mot kvinnor av naturliga, biologiska skäl. Ett undantag är TV-programmet Mästarnas mästare. Men där gäller inte enbart muskelstyrka, utan även uthållighet och smarthet, som i många fall gynnar våra duktigaste kvinnliga idrottare.

    För att få balans och ordning i samhället skulle vi behöva återgå till skapelseordningen, där mannen och kvinnan formades till att bistå och komplettera varandra med de speciella egenskaper och förmågor som de fick sig givna för att tillsammans utgöra en fungerande och stark byggkloss i samhället. Det är dags för oss män att respektera våra kvinnor och återge dem den dignitet och det värde som de har just som kvinnor med gåvor och förmågor som i många stycken överglänser allt som är manligt och opolerat.

    Detta är något som man borde inpränta i våra barn och ungdomar från det att de är små och under skoltiden, så att även våra grabbar och vi män vet att uppföra oss på ett respektabelt sätt mot dessa underbara varelser, som getts oss som en enastående gåva och ett komplement för att göra livet fulländat och harmoniskt.”

    Vi behöver behandla våra barn med respekt, så dessa i sin tur inte låter sig behandlas dåligt eller behandlar andra dåligt! 

    “Vi måste prata om ‘inte alla män’ – igen!”:

    Jag tror vi måste ha Samtalet igen. Den om uttrycket ”inte alla män.”

    Det har aktualiserats igen efter ett rykte spridits att en före detta minister tagit folk i skrevet och kallat kvinnor horor och slampor på fyllan och detta rykte har i sin tur lett till ett omfattande stöd för ex-ministern av typen ”det kan hända alla”.

    Ett stöd som liknande rykten om till exempel festivalbesökare som tafsat på tjejer i publikhavet inte mötts av (i alla fall inte när dessa misstänkts ej tillhöra gruppen vita, svenska medelålders män som en gång styrt landet). I detta fall när man vill diskutera ämnet män som sextrakasserar och vad vi kan göra åt det möts man i stället ofta av ett indignerat ”inte alla män!”

    Mellan dessa ganska snarlika mediarubriker visar det sig alltså gå whiplash-snabbt mellan ”inte alla män!” till ”alla har ju tafsat på folk i fyllan!”

    Vilket får en att misstänka att skillnaden är att i det första fallet ingår en eventuell förövare i gruppen ”de där andra” och i det andra fallet ingår förövaren i gruppen ”kunde varit jag”. Vilket säger en del om varför debatten ser ut som den gör och varför vi har samma diskussion i dag som vi hade för 20 år sedan.

    Men det var ju inte det vi skulle prata om utan om uttrycket ”inte alla män!”

    Uttrycket ”inte alla män” används så ofta i debatten att det blivit ett eget internet-meme. Det används främst när feminister påpekar att de flesta sexövergrepp utförs av män och att vi borde försöka minska dessa övergrepp genom insatser såsom 1, granska den kvinnosyn som finns i vår kultur, 2, bli bättre på att prata om sex och samtycke med unga män, 3, och så vidare.

    Det är då många kvinnor och män blir så arga att de ropar ”inte alla män” och sålunda hamnar i fällan att förkroppsliga ett stående skämt på internet. De tror nämligen att de argumenterar mot ”alla män” i någon sorts bokstavlig mening där varje individuell man i världen begår eller kommer att begå våldtäkt. Vilket förstås inte är vad som menas med ”alla män.”

    Vad ”alla män” betyder när feminister säger det är att våldtäkt inte är kopplat bara till män med en viss hudfärg, ekonomisk klass, social status, utbildningsnivå, och så vidare, utan begås av ”alla” män. Ni ser den enorma skillnaden, ja?

    Att tolka uttrycket ”alla män” bokstavligt är – förutom alltså ett stående Internet-skämt – också en vanlig derailing-metod som antifeminister använder i ett försök att få debatten att handla om något den inte handlar om för att slippa diskutera det verkliga ämnet. I detta fallet att våldtäkt är ett kulturellt problem, inte ett individuellt.

    Feminister har länge kämpat för att flytta våldtäktsdebatten från ett individuellt problem som kvinnor själva måste ta ansvar för, till att ses som ett samhällsproblem. Att se våldtäkt ur dess historiska, kulturella och globala perspektiv.

    Vilket som sagt många gärna skulle slippa. Det är förstås mycket enklare att säga ”det bästa är att kvinnor får lära sig att undvika risksituationer” och sedan tycka att man gjort sitt för att förebygga våldtäkter.

    Vi som faktiskt vill förebygga våldtäkter förstår att detta snarare är att hjälpa våldtäktsmännen, än att ”skydda” offren. Det är därför detta sätt att minska på kvinnors och flickors handlingsutrymme är en grundläggande komponent i en så kallad våldtäktskultur.

    En våldtäktskultur definieras inte – även om diverse ledarskribenter och debattörer tycks tro det – av hur många våldtäkter som sker i ett samhälle. En våldtäktskultur definieras av en kultur där det ständiga Hotet Om Våldtäkt begränsar och kontrollerar kvinnors och tjejers vardag. Där många komponenter samverkar och gemensamt bildar en kultur som skuldbelägger offren, trivialiserar förövarna, begränsar kvinnors handlingsutrymme och utmåla alla män som potentiella våldtäktsmän.

    Det tydligaste exemplet på vad som är snett med en kultur som tacklar våldtäkt genom att begränsa kvinnors vardag är att man inte sällan stöter på argumentet ”det är väl inte så konstigt att kvinnor blir uppmanade att undvika risker för att inte bli våldtagna, det är ju som att uppmana folk att låsa sin cykel så den inte blir stulen.”

    Lyssna nu: Kvinnor är inte objekt. Det är mils skillnad mellan att uppmanas att låsa sin cykel och uppmanas att låsa sin kropp.

    Störst risk att utsättas för våld i det offentliga rummet bland unga mellan 15-25 år är killar. Ändå ges inte killar dessa ständiga förmaningar om hur de ska klä sig, bete sig och var de inte kan röra sig i det offentliga rummet. Vad kan det bero på? Är det för att bara tanken att begränsa killars och mäns handlingsutrymme istället för faktiskt brottsbekämpning känns orimligt?

    Ytterligare en aspekt är denna: Eftersom samhället ständigt lägger mer och mer ansvar på kvinnor att ”skydda sig” mot risken att bli våldtagen och eftersom man inte kan se utanpå om en person är en våldtäktsman eller ej, så innebär det att kvinnor tvingas se alla män som potentiella våldtäktsmän.

    Ja, alla män. Ja, bokstavligen. Så blir det när man vägrar lyfta våldtäktsproblematiken från den individuella nivån.

    Det är alltså inte feminismen som du ska vara arg på för att män ses som potentiella våldtäktsmän. Bättre då rikta ilskan mot de som lägger sin tid på att motarbeta feminism.

    Våldtäkt är inte en individuell fråga. Det är en fråga om kultur, om patriarkala strukturer, om kvinnosyn, om manssyn, om traditionella könsroller som säger att alla kvinnor är potentiella offer för det ständiga Hotet om Våldtäkt och alla män är potentiella förövare. Det är en fråga om hur vi uppfostrar män att se på manlighet och hur vi alla lär oss att se på sex, på samtycke och på kvinnors rätt att inte jämföras med objekt.”

    “Håll käften Joakim Lamotte – du är inget annat än en parasit”:

    Alltså, Joakim Lamotte. Han har reagerat på hela Anders Borg-debaklet. Han är arg. Jättearg. På feministerna. 

    “Var var alla feminister innan Anders Borgs snefylla?”. “Det går inte att låta bli att undra var alla upprörda röster är när andra kvinnor råkar illa ut”. “Det vore trevligt med lite engagemang även vid andra tillfällen”, är några av citaten.
     
    Alltså, bor den här jävla amöban under en sten eller har han huvudet för långt upp i sitt eget självgoda arsle? 
     
    “Var är alla feminister?”, undrar han. VI ÄR HÄR OCH SKRIKER OSS HESA. Varje dag. Hela tiden. Vi har gjort det i hundra år nu. Trots att vi motarbetas av män som Lamotte och hans kvinnohatande följe. Tysta? Vi gör inget annat än skriker!
     
    Feminister lyfter, skriver, pratar om, poddar, bloggar och debatterar mäns våld och de övergrepp och förtryck män utsätter oss för, VARJE DAG. 
    Feminister jobbar. På kvinnojourer. Med unga tjejer. På skolor. Inom politiken. Inom vården. Inom journalistiken. I förorterna. På gatorna. Oförtröttligt och konstant och oftast gratis, och har gjort så långt innan Lamotte upptäckte att han kunde tjäna pengar på vår kamp. 
     
    Men Joakim Lamotte är inget annat än en parasit som har kommit på att han kan tjäna pengar på kvinnosaken. Han tjänar på att osynliggöra och förminska det arbete som feminister gör, för det får honom att framstå som lösningen på de problem han upplever som mest akuta. 
    Hans agenda är rasistisk och antifeministisk, och i hans följe hittar vi samma slags män som hejar på Borg. Män som tycker svenska feminister gnäller för mycket eftersom att det finns flickor som utsätts för hedersmord. Män som vill tysta oss. Män som är farliga för kvinnosaken. 
     
    Här får ni ett tips: Passa er för män som ska berätta vad som är viktigast för kvinnor. Akta er för män som försöker definiera feminismen. De och män som Lamotte, som parasiterar på kvinnors arbete och ryggar, måste motarbetas ordentligt innan de får fäste. 
     
     

    Joakim skyller på kvinnor när män skapar problem. Problemet blir då alltså inte att män våldtar, utan att feminister inte stoppar det. Ridå.”

    “Mäktiga män får följare”:

    “Är i Italien på semester och läser på nätet och på sociala medier om Anders Borgs beteende på Husarö. Besvikelse och undran.

    På mina föreläsningar har jag många gånger använt Borg som ett exempel på vad det betyder när en person i hans ställning går ut och berättar att han är feminist. Det är nämligen bra med mäktiga män som tar ställning, för dom får efterföljare. Många yngre män ser ju, trots allt, upp till maktens silverryggar.

    Borg har sagt, jag har hört det själv, att en av anledningarna till att han är feminist är att han har två döttrar.

    Och idag undrar jag: Vad tänker Borgs döttrar nu? Om pappa kallar kvinnor för horor och visar snoppen, vem är han, egentligen, pappa?

    Och idag undrar jag: Dom som ursäktar Borgs beteende, vilka är dom, egentligen? Tycker dom att ”shit happens”?

    Och som en ”bra” förebild, när det gäller feminism och jämställdhet så är Borg slut, men som förebild kvarstår han.

    Och han har legitimerat, för ett antal män, att det är ok att bete sig på ett svinaktigt sätt. (Han har ju bett om ursäkt trots att han inte minns vad han gjort.)

    Och han kommer att få efterföljare.

    Och jag inser även hur långt vi har kvar när det gäller mäns agerande och respekt för andra människor.

    Sorgligt.”

    “‘BEEN THERE DONE THAT’ ATT FÖRSVARA EN MANSFYLLA”:

    DETTA HAR HÄNT:

    Aftonbladet rapporterar att fd finansministern Anders Borg varit på fest i Skärgården i helgen och har där visat sin penis, uppmanat till att snoppmätartävling, kallat en kvinna för ”hora” en annan för ”slyna” etc. etc.

    (Ni som lyssnar på podden vet att Martin sen ett par år tillbaka snackat om Anders Borgs ”porraura” och det känns skönt att äntligen få bevis för detta).

    Något som förundrar mig utöver det svinaktiga beteendet är kommentarerna som nu skrivs under Anders Borgs offentliga ursäkt på facebook. Låt oss kolla in Sveriges Befolknings Åsikter™.

    skacc88rmavbild-2017-08-04-kl-13-20-28.png

    ”Verkar varit en kul fest. Som vanligt i Skärgården” tycker inte helt oväntat Gert Fylking, ännu en man med tydlig porraura.

    ”Vi gör alla lite galna saker” fyller Claus i och springer till närmsta fest för att visa könet och kalla kvinnor för hora!!!! Tjoho vad galen fest!

    skacc88rmavbild-2017-08-04-kl-13-21-12.png

    Ja du Charlotta….. Jag vet rätt…. många… som inte visat könet eller kallat kvinnor för hora? :-)”

    Läs vidare i länk ovan.

  • k says:

    “Tomas Sjödin: ‘Vad fort det går'” http://www.gp.se/livsstil/tomas-sj%C3%B6din-vad-fort-det-g%C3%A5r-1.4381166

    Tänkvärt om att vi borde vara rädda om varandra och det liv vi har!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading VAD är “riktiga” pojkar och “riktiga” män… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: