Arga vita män…

August 1, 2017 § 9 Comments

Kimmel skriver på sidan XII i förordet (min översättning):

“Så vårt [männens] val är enkelt: vi kan antingen dras sparkande och skrikande in i en framtid av större jämlikhet och därför större frihet för alla, eller följa strömmen, och på vägen upptäcka att framtiden faktiskt är ljusare för oss också. 

(Data rörande detta är riklig, att ju större nivån av könsjämlikhet är i ett samhälle – antingen i en relation eller i ett äktenskap – ju lägre är graderna av depression och ju högre är graderna av lycka).”

Han menar att

“Det är att känna sig berättigad av ras eller kön som förvränger ens syn./…/

Vita män i alla klasser tjänar på ett system som baseras på ras- och könsjämlikhet./…/

Det är svårt för oss [män] att inse att vi faktiskt har tjänat på dramatisk ojämlikhet [genom historien].” 

Den jämlikhet Kimmel pratar om innebär att män inte behöver kämpa så in i baljan, inte måste tävla så mycket, får vara svaga när de är det, inte behöver kunna allt osv.

s XIII:

“Det kan vara svårt för vita män att inse att, utan hänsyn till andra faktorer, så har vi sprungit med vinden i ryggen alla dessa år och det vi ser som ‘rättvisa’ för oss har byggts på andras ryggar, andra som inte hyser såna illusioner som dem om ‘meritokrati’ och ‘rättvisa,’ som har vetat sen födseln att systemet var emot dem. Den neutrala arena som ger parterna lika förutsättningar har varit allt annat än jämlik – och vi har varit de som sprungit nerför, med vinden, i båda riktningar./…/

Meritokrati suger när vi plötsligt är förlorarna och inte en av vinnarna. Faktum är att det inte alls känns som meritokrati.

Vi ärvde inte bara privilegiet som en icke granskad bördsrätt. Det handlar mindre om ‘att ha’ och mer om en hållning/ett tillstånd, ett förhållningssätt till denna. Även om vi inte tänkte på oss själva som privilegierade, så såg vi oss som berättigade till privilegier, berättigade till ledarpositioner [om inte i samhället, på jobbet, så åtminstone hemma?].”

Och vidare:

“… det handlar om en känsla av berättigande – den känslan att fastän jag kanske inte är i en maktposition för tillfället, så förtjänar jag att vara det, och om jag inte är, så är nånting definitivt fel – detta håller på att komma till ett avslut. Det är en värld med minskade förväntningar för alla vita män, som har tjänat på ett ojämlikt system så länge.”

Och nu

“… försöker de [de arga, vita männen], fruktlöst, att hålla tillbaka den rullande vågen av större jämlikhet och större rättvisa./…/

… slutet av patriarkatet, det icke ifrågasatta antagandet som män har känt tillgång till, till maktpositioner, till ‘hörnkontor‘, till kvinnors kroppar, det lättvindiga antagandet att alla maktpositioner, att välstånd, och inflytande är reserverade för oss [män] och att kvinnors närvaro ska man göra motstånd emot om möjligt, och [på sin höjd] tolerera om inte möjligt [att göra motstånd emot].

Det finns en väg ut för vita män, tror jag, en väg för oss att skruva ner volymen. dirigera om vår vrede mot mer passande mål, och hitta en väg till lyckligare och mer hälsosamma liv.”

Så sant!

“Och de som har lyckats med detta är faktiskt lyckligare – lyckligare över sina liv som fäder, partners och vänner. Det visar sig att köns- och rasjämlikhet inte bara är bra för färgade män och kvinnor, utan också bra för vita män – och, framförallt, för våra barn.”

Lyckligare och friskare. Männen behöver inte hävda sig så in i baljan eller tävla eller kunna och veta allt. Kan slappna av mer och behöver inte skämmas för dem de är, för “svaghet” av vad slag det vara månde.

“I en artikel som publicerades i the Masses med titeln ‘Feminism för män’ så kom han [Floyd Dell] med en mening som fångar mitt argument: ‘Feminism kommer, för första gången, att ge män tillåtelse att vara fria.”

Precis! Kimmel modifierar detta till att män skulle få tillåtelse att vara friare än de är nu och lägger till…

“… vi kunde också addera lyckligare, friskare och mycket mindre arga.”

Och heller än att bli jämställda med kvinnor, invandrare etc så väljer dessa arga, vita män ojämlikhet!? Att det blir djävligt för de flesta och att bara några har det riktigt, riktigt bra materiellt och ekonomiskt! Alltså stöttar de politiker som Trump, Pence m.fl. i USA och sverigedemokraterna och högerpartier i Sverige. Destruktivt och självdestruktivt. Istället för att se till att vi får ett samhälle och en värld som inkluderar alla.

I kapitlet “Acknowledgements” skriver han:

“Jag är alltid tacksam mot min familj och mina vänner som aldrig ser ut att blir trötta på konversationer om nynazister, vilda skolskjutningar, Rush Limbaugh (som verkar vara en riktig idiot, ursäkta mig), eller antifeministiska mäns rätt killar./…/

Det som gör att jag kan dyka in i ämnen som gör mig så arg, ledsen och frustrerad är på grund av hur stabil och grundad jag känner mig i mitt privata liv.”

Advertisements

§ 9 Responses to Arga vita män…

  • k says:

    ”Det ligger i kulturen”

    Trots att jag i närmare 20 år forskat, undervisat och arbetat kliniskt med ensamkommande flyktingbarn, flyktingbarn i familj och vuxna flyktingar, både asylsökande, papperslösa och med uppehållstillstånd, så måste jag ha missat något viktigt, skriver Henry Ascher, docent i barnmedicin och medlem i Svenska barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn.

    När jag var 11 år flyttade vi från Göteborg till Linköping. Jag började i femman. På rasterna jagades tjejerna av killarna med Tommy i spetsen som tog dem på brösten. Jag blev chockad och upprörd. När jag protesterade blev jag mobbad. Under resten av mellanstadiet.

    Äntligen förstår jag vad det var som hände. Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman ger mig förklaringen (12/1): ‘Kultur förklarar sexuella övergrepp. Därför har de som ignorerar kulturella förklaringar gällande sexuella övergrepp fel.’

    Nja nu är det nog inte så att man kunde förklara mellanstadiekillarnas övergrepp i Linköping med att de var muslimer eller uppväxta i utländska patriarkala miljöer. 1960-talets Linköping var så genomsvenskt att jag några år senare inte hade någon som helst konkurrens när Stadsteatern sökte en mörkhårig pojke som statist i Spelman på taket. (Jag fick jobbet!)

    Men med Cwejmans förklaring begriper jag nu att övergreppen berodde på Linköpingskulturen. Det var förstås den inskränkta, primitiva och patriarkala östgötaslättskulturen som indoktrinerade Tommy och hans kompisar så det ansåg att det var okej att klämma 11-åriga flickor på deras bröst. Att staden var en gammal lärdomsstad, residensstad och stiftsstad ändrar inte det faktum att kulturen sitter djupt och i grunden är oföränderlig.

    1974 flyttade jag tillbaka till Göteborg. Jag började studera och tog en prenumeration på GP, som jag haft sedan dess. Som alla långvariga relationer har den här haft sina upp- och nedgångar. Men jag har alltid uppskattat att ta del av åsikter som avviker från mina egna. Det ökar förståelsen för olika sätt att betrakta världen och det utmanar mig i mina ståndpunkter. Imponerande ofta under åren har jag känt en stor respekt för tidningens socialliberala ledarskribenter, detta trots att jag till stora delar inte alls delar deras grundsyn.

    Idag har GP:s socialliberala ledarskribenter ersatts med nya med en helt annan hållning. Ledarsidan präglas av en brist på samtal, dialog och nyfikenhet på andras ståndpunkter. Texterna är förenklade med ytliga ‘sanningar’ och ett hatiskt tonläge gentemot andra uppfattningar än de egna. Respekten för alla människors lika värde och värdighet har ersatts av självgodhet och en djupt obehaglig människosyn. Många göteborgare har sagt upp sin prenumeration.

    Cwejman skriver i sin ledare om förklaringen till tafsandet i Köln och Stockholm. Trots att händelserna utreds av polisen och mycket är minst sagt oklart så vet han. Det ligger i kulturen. Förövarna är utlänningar och han vet också vilken kulturell bakgrund de har. Och de som säger att tafsandet har begåtts av asylsökande, främst ensamkommande, har rätt.

    Jag är imponerad. Trots att jag i närmare 20 år forskat, undervisat och arbetat kliniskt med ensamkommande flyktingbarn, flyktingbarn i familj och vuxna flyktingar, både asylsökande, papperslösa och med uppehållstillstånd, så måste jag ha missat något viktigt. Jag kan inte utanpå avgöra om en människa är asylsökande eller har uppehållstillstånd. Och jag kan definitivt inte avgöra om ett barn med mörkt hår är ensamkommande eller har sin familj i landet.

    Ytligheten i Cwejmans kulturteorier blir påtaglig om man försöker tillämpa dem på honom själv. Ska vi förstå hans egna hätska ledarartiklar utifrån hans polska bakgrund? Är de ett resultat av den polska kultur vi nu ser effekterna av i ett land som med förfärande hastighet inskränker demokratin och uppvisar en skrämmande inskränkt syn på människor som inte motsvarar den snävt ställda normen? Är det i så fall lämpligt att ha polsk kultur på GP:s ledarredaktion?

    Eller kanske ska vi dra slutsatsen att det är hög tid att värna den svenska kulturen, den kultur som präglas av solidaritet och stöd med utsatta medmänniskor, av inlevelseförmåga och empati, det vi sett så starka exempel på under hösten 2015.

    GP:s ledarredaktion har nu definitivt passerat gränsen för vad som är acceptabelt om man tror på grundläggande demokratiska spelregler. Efter 42 års prenumeration säger jag nu upp tidningen med omedelbar verkan.

    PS. När jag talar med svenskfödda kvinnor i olika åldrar har nästan alla erfarenheter av tafsande pojkar och män. Och av attityden att ‘detta får man stå ut med’. Uppenbarligen en världsomspännande manlig ‘kultur’.”

    • k says:

      “Nu skrotar vi ‘boys will be boys’-attityden”:

      “Förra veckan lyssnade jag på ungefär 20 stycken sommarpratare i P1. Det var en sådan vecka där jag bara ville ta in så mycket olika röster som möjligt och lära mig saker från intressanta personer. Och det var en sådan vecka då jag blev glad, men också berörd till tårar i bilen på väg hem från jobbet när den fantastiska Linnéa Claeson började prata ur bilstereons högtalare. Det sommarpratet var helt enkelt komplett.

      En anledning till att jag uppskattade det var alla de igenkänningsfaktorer hon pratade om gällande handbollen då jag själv spelat. En annan anledning var när hon i början av pratet spelade Dixie Chicks låt ‘Not Ready to Make Nice’. Då brast det för mig när en vet bakgrunden till låten, men det kanske kommer i en annan krönika. Den låttiteln passar perfekt till det hon pratade mest om i sitt sommarprat, att hon inte tänker acceptera mäns trakasserier mot kvinnor.

      För den största anledningen till att jag uppskattade Linnéas sommarprat, och det som berörde mig mest, var när hon pratade om mäns trakasserier mot kvinnor och hur hon själv har upplevt detta. ‘Boys will be boys’-attityden var ett sådant moment som jag reagerade på. Kan ni förstå hur många gånger jag och så många andra män har kommit undan med saker på grund av att föräldrar, kompisar eller lärare sagt: ‘boys will be boys’? Kan ni förstå att när tjejer blir dragna i håret, eller får en hand på rumpan, eller får ett obehagligt sms till sig så viftas det oftast undan för att ‘killar är killar’? Det är en riktigt osund norm som ännu inte försvunnit helt.

      Det börjar redan i ung ålder då småpojkar puttar på en tjej och ursäktas med ‘det är okej, han tycker bara om dig’, och fortsätter i puberteten när killar trakasserar en tjej och ursäktas med ‘det var bara en dum killgrej, bry dig inte om det’, eller när vuxna män skickar bilder på sina könsorgan till kvinnor och ursäktas med ‘men kom igen, jag trodde du skulle bli kåt’.

      Jag tycker vi skrotar det uttrycket direkt. Från och med nu ska mäns trakasserier mot kvinnor inte ursäktas med den meningen. Aldrig mer ska någon kunna skylla på den patriarkala norm vi lever i och efter och som tar sitt uttryck i meningen: boys will be boys.”

    • k says:

      “När jag var barn och gick på mellanstadiet hade några av killarna i klassen en tävling som gick ut på att de skulle kyssa alla tjejerna på skolan på munnen. Även de som gick på lågstadiet. Den som kysste flest vann.

      På högstadiet hände det om inte varje dag så flera gånger i månaden att man fick en hand uppkörd mellan benen bakifrån eller blev tagen på brösten. Eller fick dom kommenterade. När vi var på badhuset kom dom simmande underifrån och tog oss mellan benen.

      När jag var ung hände det att man fick betala för en skjuts i en raggarbil med ett ligg i baksätet.

      När jag var ung blev jag tafsad på på konserter, på krogen och på fester.

      Och tro mig, jag kunde försvara mig. En armbåge i maggropen, ett knä på ballarna, en knytnäve på kinden. Jag är uppvuxen med bara pojkar som lekkamrater så jag har lärt mig att slåss.

      Men aldrig pratade vi om det. Det var bara sånt man fick finna sig i. Och det förekom. Ofta. Det är inget nytt fenomen.

      Idag pratas det, och anmäls, och det är bra. Ingen man ska ha rätt att röra din kropp om du inte vill det själv.

      Men det som oroar mig med den rådande debatten är att den ska komma att handla om fel saker. 

      Att min rätt till min kropp ska användas som ett argument i debatten om främlingshatet och rasismen. Att det fortfarande inte handlar om kvinnors rätt till sina kroppar utan bara ett nytt sätt att ge rasismen ett ansikte.

      Ni män som upprörs över hur flickor blir trakasserade. Jag vill höra era röster i fikarummet när man drar plumpa skämt om kvinnor. Jag vill höra era röster när sexskämten haglar på festerna. Jag vill höra era röster i kampen mot pornografi och prostitution. 

      Jag vill inte höra samma röst som upprör sig över sexuella trakasserier på festivaler berätta kvinnoförnedrande historier på en fest någon dag senare. För då vet jag att det inte är mig ni försvarar. Ni använder mig bara som ett verktyg i en annan debatt. En som jag inte vill medverka i. En som handlar om alla människors rätt att få finnas och leva i fred. En som handlar om medmänsklighet och solidaritet.

      För jag vet att det som börjar med nedsättande skämt om kvinnor det slutar med att kvinnor dödas. Det är en del i en samhällsstruktur där män är överordnade kvinnor. Där kvinnor inte räknas. Där kvinnor har lägre lön. Där kvinnor måste vara så jävla mycket bättre på arbetsmarknaden för att inte krossas. Och där kvinnor måste stå ut. Och hålla god min.

      Idag håller vi inte god min. Vi protesterar och anmäler. Och vi som uttalar oss offentligt får utstå ett näthat som inte känner några gränser. 

      Ni män som upprörs över sexuella trakasserier. Jag vill höra era röster mot näthat. 
      Jag vill höra era röster ena er med de kvinnor som vågar ifrågasätta strukturen. Jag vill höra era röster stå bakom män som Simon Häggström, som kämpar mot prostitution och lagfäller torskar. 

      Jag vill höra era röster varje gång någon kallar en tjej hora eller luder. Eller att någon ska våldtas eller dödas.

      Jag vill höra er säga att det inte är ok. Att ingen man, för det gäller alla män, inte bara män från andra länder, har rätt att på något sätt förnedra en kvinna varken fysiskt eller verbalt. 

      Jag vill inte användas som slagträ i en annan debatt. Jag vill att det ska handla om min rätt till min kropp. Jag vill höra att det räcker nu. Jag vill att det är på riktigt. Om våra röster tillsammans stiger starka, då och bara då kan vi börja förändra något.

      Jag är klar. Varsågod och börja näthata mig nu.”

  • k says:

    “How to Keep Donald Trump from Spreading His Toxic Masculinity to Future Generations”:

    “Two years from now, we can elect a different Congress. Four years from now, we can elect a new president. But can we win back the minds of young people who came of age in this moment?

    A nation of children is growing up today under a toxic leader. They’re developing and learning how to be adults. They’re curious about how to find their way in this world. And they’re looking for examples of what it means to ‘be a man.’

    We’re giving them Trump. In response to Trump’s jaw-droppingly inappropriate speech this week to the Boy Scouts, their Chief Scout Executiveattempted to right the course of Trump’s terrible role-modeling by apologizing to anyone offended by the “political rhetoric” within the speech. But when building up young people of integrity and character is at stake, apologizing for politics is not nearly enough.

     

    It wasn’t always so bleak. As a working mom in the business of culture change, I was hopeful that we were on the road to progress not that long ago. I thought this new generation of boys would grow up seeing girls as their equals, and I thought this new generation of girls would come of age expecting and demanding respect and seats at the tables of power — that we’d all believe strength comes in many forms, that might isn’t always right and that all people are worthy. I was hopeful that 30 years from now those same young people would be grown adults, that women in leadership would be normalized and that men taking paternity leave would make you an average father, not a hero.

    Instead, a nation of children has a bully-in-chief who is such an extreme caricature of toxic masculinity that he focuses on his victories, his blustering power and his wealth even when talking to a crowd of Boy Scouts. Or perhaps particularly when talking to young men. After all, if President Donald Trump is holding himself up as a role model, only privileged white men can follow in his footsteps.

    To be sure, many Boy Scouts do not fall into this group. And regardless of demographics, many reject the President’s message of hate and selfishness. So many Scouts (and their parents) were outraged by Trump’s utterly inappropriate remarks the other day, and as a result, feel betrayed and alienated by an organization that they have come to love.

    But I’m particularly concerned for the boys who don’t have our same reaction. The boys who say nothing about Trump’s tasteless remarks or who buy into his discriminatory rhetoric. The boys who see his bullying as an invitation to shrug off decency and community in order to get what they think is rightfully theirs. It’s this same vein of entitled thinking that could lead you to believe one female Dr. Who out of 13 is too many, or that increased protections against campus sexual assault are actually a witch hunt against men.

    Sure, it’s normal as a teenager to think mostly about yourself. But that is why these boys need a role model to ask them to think beyond themselves. These boys need a role model to tell them it’s not all just about them, that they’re required to think about the greater good, that perhaps they must sacrifice their own ease to make way for someone who has had it harder. They need a role model to point out all the ways they have been lucky, and that it’s their duty given their privilege to work hard to make the world a fairer, more equitable place. They need a role model to tell them that being a good man means being kind and compassionate, empathic and caring, giving and loving.

    Instead, they have a man who tells them success is determined by the size of your yacht and the length of your vacation in the South of France, deriding “some of these guys that never made 10 cents.” Instead, they have a man who uses a public stage to threaten his colleagues that they better do his bidding or he’ll say “you’re fired.” Instead, they have Trump.

    Every boy has so much promise. They can become the leaders of tomorrow that we so desperately need. But we have to dig in and help them now.

    We all must call on the Boy Scouts to do a better job of guiding our boys into adulthood. The apology issued today is a good start, but it’s not enough. They cannot just apologize for the speech’s partisan content, when the entire message was a disavowal of their motto, which requires Scouts to “help other people at all times.”

    Let’s be the healthy role models our kids desperately need. Hug your boys tonight and tell them how much you love their kindness and their compassion. Ask them what they did today to help out someone else — and thank them for it. We must inspire more in our young men and demand more of ourselves, our leaders and our cultural institutions. Our — and their — future depends on it.”

    • k says:

      “Donald Trump’s behavior is abnormal”:

      “I had written half of a relatively silly column when I stopped and read these words online:

      ‘The predators and criminal aliens who poison our communities with drugs and prey on innocent young people — these beautiful, beautiful, innocent young people — will find no safe haven anywhere in our country.

      ‘And you’ve seen the stories about some of these animals. They don’t want to use guns, because it’s too fast and it’s not painful enough. So they’ll take a young, beautiful girl, 16, 15, and others, and they slice them and dice them with a knife, because they want them to go through excruciating pain before they die. And these are the animals that we’ve been protecting for so long. Well, they’re not being protected any longer, folks.”

      That’s a story the president of the United States told at a rally in Ohio on Tuesday night. It’s a creepy story, one that mixes unnecessarily detailed savagery with the image of ‘a young, beautiful girl.’

      There’s no mention of the anecdote’s origin, no specifics on when or where a ‘beautiful, beautiful, innocent” young person was sliced and diced and put through ‘excruciating pain.” There is just the violent imagery, and the repeated reference to “animals.”

      That’s weird. It’s intentionally dehumanizing an entire group of people, which I’ll get to in a moment, but it’s also just weird. Weird in a way that if someone at a bar told you that story you’d excuse yourself and walk away as quickly as possible.

      It’s sadistic.

      And it came from Trump’s mouth the night after he shared a sexually suggestive story about a rich guy and a yacht with a sprawling crowd of Boy Scouts, children he rallied into booing a former president. It came during a week in which Trump has been publicly degrading his own attorney general, forcing him to endure abuse rather than simply firing him.

      I wanted to keep writing that other column — and some of you will undoubtedly wish I had — but I couldn’t. I write about this president often, and I’d like to write about him less, but I won’t.

      Because he never stops behaving in a way that degrades our humanity. He never finds a bottom. And that’s not OK.

      The intent of the tale that Trump told his rabid fans in Ohio was simple: foment hatred for immigrants. You present the innocent characters who are part of the “us,” and you have them ravaged and destroyed by the murderous “them.” You call them animals, something peddlers of hate have done for ages.

      Did his story of slicing and dicing stem from an actual event? I don’t know.

      The closest story I could find was the murder of two teen girls on Long Island last year. They were attacked by members of the brutal MS-13 street gang and beaten to death with bats and a machete. Several of the gang members arrested were in the country illegally.

      Without question, there are crimes committed by people who are here illegally. But as a group, immigrants — both documented and undocumented — commit fewer crimes than native-born Americans.

      Trump’s barbarous tale makes it sound like America is overrun by murderous “predators and criminal aliens” who revel in inflicting maximum pain on beautiful young girls. That’s a sadistic vision of an America that, thankfully, doesn’t exist.

      And it’s weird to hear a president using that kind of language. It’s not normal.

      Just as it wasn’t normal for Trump to turn the Boy Scout Jamboree into a political rally and festival of self-adulation Monday night.

      He told the kids about a rich friend of his: “Sold his company for a tremendous amount of money. And he went out and bought a big yacht, and he had a very interesting life. I won’t go on any more than that, because you’re Boy Scouts so I’m not going to tell you what he did. Should I tell you? Should I tell you? You’re Boy Scouts, but you know life. You know life.”

      Again, if you’re an adult sitting in a bar, you walk away from the 71-year-old who starts regaling you with tales of yacht sex. But these were kids, and again, that’s really weird.

      The president is mad at his attorney general because he recused himself from the investigation into possible collusion between the Trump campaign and Russia, a decision that led to the appointment of a special counsel.

      But rather than firing Sessions or working out the problems, Trump is dragging his former friend through the public square. Tweeting that Sessions is weak. Accusing him of not doing his job. Telling reporters who ask if the attorney general will be fired: “We’ll see what happens.”

      The president is publicly humiliating Sessions. That’s not normal.

      It’s cruel. It’s a bully tactic. And it’s sadistic.

      You’ll note that none of this has anything to do with policy. Many Trump defenders seem to think people like me are bothered by the president because he is (allegedly) a Republican.

      I don’t care what party he represents. If we were six months into a Bush or Rubio administration, I’d have plenty of disagreements on policy, but I wouldn’t be dropping other columns to highlight routine affronts to the basic decency of the office of the presidency.

      What Trump said in Ohio on Tuesday night was not normal. What he said to the Boy Scouts was not normal. What he’s doing to his attorney general is not normal.

      So I dropped that other column and wrote this one. And I’ll do that again, and again, and again as often as necessary, and I don’t care if I sound like a broken record.

      Because no American should accept any of this sadistic nonsense as normal.”

  • k says:

    Kimmel skriver på s 15 om ett …

    “… hårdnackat fastklamrande vid traditionella manlighetsideal. /…/

    Ett plågat brev till chefredaktören för en liten tidning i norra delarna av staten New York som skrevs 1993 av en amerikansk militär, efter att han återvänt från tjänst i gulfkriget, fångar något av denna känsla.*

    Brevskrivaren klagar över att det amerikanska medelklassarvet har stulits, lämnats över av en likgiltig regering till en hög med otacksamma immigranter och välfärdsfuskare.”

    Vreden måste riktas nånstans, men inte mot de verkligt ansvariga eller ovanför honom, utan neråt. 😦

    “‘Den amerikanska drömmen,’ skriver han, ‘har så gott som försvunnit, ersatts av människor som kämpar bara för att köpa nästa veckas matvaror.’

    Brevskrivaren var Timothy McVeigh från Lockport, New York. /…/

    Två år senare sprängde McBeigh the Murray federal Building i Oklahoma City i det som nu är den näst värsta terroristaktionen som nånsin begåtts på amerikansk jord.

    Detta fasthållande vid traditionella maskulinitetsideal lämnar så många män med en känsla av vara berättigade till den drömmen – så nu känner de sig lurade, olyckliga och otillfredsställda. 

    Amerikanska vita män köpte löftet om den self-made maskuliniteten. men dess bas har nu eroderat ner. Spelet har ändrats, men istället för att ifrågasätta reglerna, så vill de eliminera de andra spelarna. Istället för att ifrågasätta de här idealen, faller de tillbaka på samma traditionella föreställningar om manlighet – fysisk styrka, självkontroll, makt – som kännetecknade deras fäder och deras farfäders tidsåldrar, som om lösningen på deras problems helt enkelt var ‘mer’ maskulinitet.”

    De måste hitta syndabockar! Och utöva makt nån annanstans. Om de saknar makt i samhället, så kan de utöva den hemma! 😦 Och hävda:

    “Jag måste ‘assert myself’!”

    Vilket rättfärdigar maktdemonstrationer, aggression – och våld av olika grad och form! 😦 I terroraktioner och våld i det stora eller det lilla. Bedrövligt!

    De riktar inte vreden dit där den borde riktas.

    *I wikipediartikeln om McVeigh kan man läsa:

    “After leaving the United States Army in 1992, McVeigh grew increasingly transient. At first he worked briefly near his hometown of Pendleton as a security guard for Pinkerton Government Services at Calspan in Cheektowaga, where he spoke daily to his co-worker Carl Lebron, Jr. about his loathing for government. Deciding the Buffalo area was too liberal, he left his job and began driving around the country, seeking out his old friends from the Army.

    McVeigh wrote letters to local newspapers complaining about taxes:

    Taxes are a joke. Regardless of what a political candidate “promises,” they will increase. More taxes are always the answer to government mismanagement. They mess up. We suffer. Taxes are reaching cataclysmic levels, with no slowdown in sight. […] Is a Civil War Imminent? Do we have to shed blood to reform the current system? I hope it doesn’t come to that. But it might.

    McVeigh also wrote to Representative John J. LaFalce ((D) New York), complaining about the arrest of a woman for carrying mace:

    It is a lie if we tell ourselves that the police can protect us everywhere at all times. Firearms restrictions are bad enough, but now a woman can’t even carry Mace in her purse?

    While visiting friends in Decker, Michigan, McVeigh reportedly complained that the Army had implanted a microchip into his buttocks so that the government could keep track of him. McVeigh worked long hours in a dead-end job and felt that he did not have a home.

    He sought romance, but his advances were rejected by a co-worker and he felt nervous around women. He believed that he brought too much pain to his loved ones. 

    He grew angry and frustrated at his difficulties in finding a girlfriend and he took up obsessive gambling. Unable to pay back gambling debts, he took a cash advance and then defaulted on his repayments.

    He then began looking for a state without heavy government regulation or high taxes. He became enraged when the government told him that he had been overpaid $1,058 while in the Army and he had to pay back the money. He wrote an angry letter to the government inviting them to:

    Go ahead, take everything I own; take my dignity. Feel good as you grow fat and rich at my expense; sucking my tax dollars and property.

    McVeigh introduced his sister to anti-government literature, but his father had little interest in these views. He moved out of his father’s house and into an apartment that had no telephone, which had the advantage of making it impossible for his employer to contact him for overtime assignments. He also quit the NRA, viewing its stance on gun rights as too weak.”

    • k says:

      Och vad svarar politiker på detta? Politiker till höger, som alliansen i Sverige och Trump och republikanerna i USA spelar på dessa stämningar. Utnyttjar dem för att driva sin agenda, men kommer knappast att göra det bättre för dessa, främst, män. 😦 Snarare värre.

      • k says:

        “Därför mår vi fysiskt och psykiskt illa av stor ojämlikhet i samhället”:

        “Vi människor är inte biologiskt anpassade för de ­nivåer av ojämlikhet som vi lever med i dag – i ett ­evolutionärt perspektiv är vår psykologi i ­stället ­frammejslad för små statusskillnader. Det skriver ­psykologen och ­författaren Tor Wennerberg.

        Ojämlikhet sliter sönder den sociala väven.

        Så kan man sammanfatta en stor mängd forskningsresultat från senare år, som sammantagna bildar en snabbt växande science of inequality.

        I takt med att inkomstojämlikheten i den rikare delen av världen har nått nivåer som inte skådats sedan åren alldeles före 1930-talsdepressionen, och i vissa länder inte sedan 1800-talet, har ekonomisk ojämlikhet på senare år blivit ett omdebatterat ämne.

        Den franske ekonomen Thomas Pikettys tegelsten ‘Kapitalet i det tjugoförsta århundradet’, dignande av inkomst- och kapitalavkastningsstatistik, svingade sig högt upp på de internationella bästsäljarlistorna för ett par år sedan.

        Några år dessförinnan presenterade de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett, i boken ‘Jämlikhetsanden’, statistiska analyser av de slående starka sambanden i rika länder mellan högre grad av ekonomisk ojämlikhet och försämrad folkhälsa i form av lägre förväntad livslängd och högre barna­dödlighet, ökad våldsbrottslighet, fler tonårsgraviditeter och avhopp från skolan, ökad förekomst av fetma, depression och ångest, bland annat.

        Samma sambandsmönster mellan ojämlikhet och försämrade folkhälsotal framträdde när författarna jämförde USA:s delstater med varandra.

        Ett nytt bidrag till den växande litteraturen om ojämlikhetens följdverkningar är psykologen Keith Paynes ‘The broken ladder’ (Weidenfeld & Nicholson). Här är frågan inte om ojämlikheten har samband med psykosocial ohälsa, även om Payne också presenterar åtskilliga forskningsrön från the science of inequality som ger stöd åt den slutsatsen, utan i stället varför det förhåller sig på det sättet.

        Svaret på den frågan handlar till stor del om mänsklig psykologi, och om hur evolutionen har skulpterat våra känslomässiga reaktioner på ojämlikhet.

        Payne, som själv växte upp i en fattig familj i delstaten Kentucky i den amerikanska mellanvästern, beskriver hur han som elvaåring kom till plötslig, chockartad medvetenhet om sin egen plats på samhällsstegen.

        Den kvinna som i alla år hade suttit vid kassaapparaten i skolbespisningen, och alltid med precision vetat vilka barn som skulle betala lunchen med egna pengar och vilka som inte behövde betala på grund av föräldrarnas låga inkomster, hade slutat.

        ­Hennes ersättare hade inte den kunskapen, och när Payne kom med sin bricka till kassan blev han inte vinkad förbi som han alltid hade blivit, utan för första gången anmodad att betala, med pengar som han inte hade.

        Kön stannade upp, det blev alldeles tyst. Han hade aldrig förut tänkt på hur det egentligen fungerade med skolmaten, varför vissa barn betalade och andra inte, och visste inte vad han skulle säga eller göra. Tiden stod stilla. Tills dess att en annan i skolbespisnings­personalen lutade sig fram och viskade något i örat på henne som var ny, och pojken fick signal om att fortsätta förbi ­kassan.

        ‘Jag var alltid blyg som barn’, skriver Payne, ‘men från och med nu blev jag nästan helt tyst i skolan. Vem var jag att säga något? Plötsligt hade en ny social stege rests framför mig och över mig. Stegpinnarna markerades med hjälp av skor, frisyrer och språkliga uttal, och dessa signaler utgjorde sammantagna en kod som jag just börjat lära mig tolka. Det spelade ingen roll att ingenting i mina yttre omständigheter hade förändrats, utan bara mitt perspektiv. Nu var jag, i själva verket, fattig.’

        Så flyttar klassamhället, med dess skillnader mellan dem som har och dem som inte har, in i ett barns medvetande.

        Varför har då mer jämlika länder och delstater bättre folkhälsa, och på omvänt sätt mer ojämlika länder och delstater sämre folkhälsotal? Nyckeln ligger i just det Payne skriver om i sitt barndomsminne, det vill säga perspektivet, jämförelsen.

        Det som forskningen om ojämlikhet har visat är att det inte är fattigdom i sig som har de största folkhälsoeffekterna (efter att länder har nått en viss genomsnittlig inkomstnivå), utan i stället relativ fattigdom, i en omgivande miljö präglad av överflöd.

        Ännu viktigare för hälsa och välbefinnande än människors objektivt mätta socioekonomiska status, är deras subjektivt upplevda status, som bara till omkring 20 procent bestäms av objektiva förhållanden som inkomst och utbildningsnivå.

        I ett samhälle där de rikaste drar ifrån känner alla andra sig fattigare, och alla blir också ­otryggare. Upplevelsen av att halka efter ekonomiskt och socialt, som sprider sig i befolkningen när inkomstskillnaderna ökar, triggar kortsiktiga och risktagande beteenden, det som inom biologin kallas för en live fast, die young-strategi.

        När den ekonomiska ojämlikheten ökar minskar också det som ekonomer kallar ‘det sociala kapitalet’, de mänskliga reservoarer av tillit, ömsesidighet och hjälpsamhet, känslan av samhörighet också med främlingar – allt det som får våra samhällen att fungera. När det sociala kapitalet minskar så ökar i stället den psykologiska stressen i samhället – och det, den permanent förhöjda stressnivån, utgör i sin tur den viktigaste orsaksfaktorn bakom den försämrade folkhälsan.

        Det är väl ingenting nytt med ojämlikhet, kan man invända. Betänk vilka avgrundsdjupa klyftor i levnadsstandard som rådde på faraonernas tid i Egypten, eller under Romarriket. Det handlar dock, för att få rätt skärpa i bilden, om att betrakta ojämlikhetsfenomenet med ett annat tidsdjup, utifrån en evolutionsbiologisk tidsskala.

        Ojämlikheten exploderade när vi övergick till att bruka jorden, för 10 000 år sedan. Men i ett evolutionsbiologiskt perspektiv är de senaste 10 000 åren en försvinnande kort tidsrymd, alltför kort för att ha hunnit omdana vår stenålderspsykologi.

        Det är just detta som är Paynes viktigaste poäng: vi människ­or är inte biologiskt anpassade för de nivåer av ojämlikhet som vi lever med i dag.

        Genom de många hundratusentals år under vilka vår specifikt mänskliga psykologi steg för steg mejslades fram levde vi med små statusskillnader, i jägar-samlargrupper på några dussintal personer där ingen kunde ackumulera resurser och därmed status och makt.

        Samtidigt var de skillnader i status som ändå fanns av enorm betydelse för oss, eftersom de starkt påverkade våra möjligheter att överleva och reproducera oss. Av det skälet är vi människor ytterligt känsliga för skillnader i status – vore vi inte det skulle ojämlikhet i sig inte utgöra något problem.

        Det sociala kapitalet, i form av tillit, ömsesidig hjälpsamhet, samarbetsvilja, var inte förhandlingsbart för dessa våra föregångare. Gruppsammanhållning utgjorde ett överlevnads­villkor från dag till dag.

        Samtliga studerade jägar-samlarkulturer (som utgör vår närmaste levande modell för hur våra förfäder och förmödrar levde) har starka egalitära normer, som håller den djupt mänskliga konkurrensen om status i schack – allt för att gruppen, som genom hela vår evolutionära utvecklingshistoria varit vårt viktigaste överlevnadsinstrument, inte ska slitas sönder av splittringar.

        Med övergången till jordbruk, och produktion av ett socialt överskott, fick vi så att säga ‘råd’ att slösa bort en betydande del av det sociala kapitalet genom stora statusskillnader. Att få en liten grupp att samarbeta väl från dag till dag hade inte längre samma omedelbara, dagliga koppling till överlevnaden.

        Det är just det som visar sig i folkhälso­statistiken: hur den moderna världens ojämlika förhållanden filtreras genom en mänsklig psykologi som fortfarande i hög grad är anpassad för en värld där ömsesidig tillit och små, hanterliga skillnader i status är nödvändiga för överlevnaden.

        På liknande sätt som vi blir sjuka av för mycket socker och en stillasittande livsstil (andra fenomen i den moderna tillvaron som vi inte är biologiskt anpassade för), blir vi också stressade och i förlängningen sjuka av skillnader i status och levnadsvillkor som kraftigt överstiger dem vi behövde hantera under evolutionär tid.

        Inom evolutionspsykologin beskrivs detta fenomen – bristen på överensstämmelse mellan vår biologiska konstitution och den artificiella miljö vi skapat åt oss – med begreppet mismatch, felmatchning.

        Det här betyder inte att människor förväntar sig eller önskar absolut jämlikhet, exakt lika mycket åt var och en. Vi har en psykologisk beredskap för ojämlikhet.

        En inkomst- och resursfördelning som vore mer i samklang med vår biologiska natur, det vill säga betydligt mer jämlik än hur det ser ut i världen i dag, skulle fortfarande lämna utrymme för ideologiska olikheter mellan höger och vänster i synen på hur mycket ekonomisk jämlikhet som är önskvärd.

        I en stor forskningsstudie som undersökte medborgarnas attityder till ojämlikhet i fyrtio länder fick deltagarna uppskatta hur stor löneskillnaden var i deras respektive länder mellan en genomsnittlig lågutbildad arbetare och en genomsnittlig storföretags-vd, och även svara på hur stor de ansåg att den skillnaden borde vara.

        Idealen visade sig likartade, oavsett människors politiska tillhörighet och socioekonomiska status. De som beskrev sig som stående till vänster politiskt menade i genomsnitt att en vd borde kunna tjäna fyra gånger så mycket som en arbetare, medan de som beskrev sig som höger tyckte att vd:n borde tjäna fem arbetarlöner.

        I den amerikanska delen av undersökningen gissade deltagarna att en vd-lön motsvarar 30 arbetarlöner. Hur ser det ut i verkligheten? I USA tjänar den genomsnittliga vd:n 350 gånger så mycket som en genomsnittlig arbetare. Sådana ­nivåer av ojämlikhet har vi inte bara svårt att ta in, vi är också evolutionärt illa förberedda att kunna hantera dem.”

        Och då ser vi resultaten av denna enorma ojämlikhet hos t.ex. arga vita män. 😦

        Politiker, come on!!!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Arga vita män… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: