Skillnaden mellan klagan och kritik: om du kan börja identifiera sätt med vilka du kan förvandla kritiska påståenden till ‘klagomål genom att använda positiva behov,’ kommer du att kunna kommunicera med din partner på ett hälsosammare sätt…

August 31, 2017 § 2 Comments


Från Gottmann instituts blogg opm skillnaden mellan klagan och kritik:

“…skillnaden mellan klagan och kritik. Kom ihåg att en klagan/ett klagomål handlar om en specifik sak, medan kritik är en attack på din partners karaktär

I onsdags diskuterade vi skillnaden mellan (och vikten av) att kritisera, där ett negativt behov uttrycks, kontra klaga där man använder ett positivt behov.

När du får tid denna weekend, försök att testa följande övning för att träna på att slå tillbaka den första horse-mannen. Läs utbytena nedan och försök hitta en klagan att ersätta den kritik som ges av den första personen i varje par. 

Försök komma på ett påstående de skulle kunna använda för att uttrycka sina känslor som ett positivt behov.

Om du vill försöka denna aktivitet med din partner och arbeta tillsammans för att rädda de här paren från den första horse-mannen.

Här är ett exempel:

Janine: ‘När jag ber att du ska möta mig, är du alltid löjligt sen – var inte så opålitlig och okänslig!’

Greg: ‘Jag är inte okänslig eller opålitlig. Sluta överreagera!’ 

Alternativ för Janine: ‘Jag önskar att när vi gör planer att mötas nånstans, att du gör en större ansträngning att komma i tid.’

Nu är det din tur! Vi har kommer med prov på exempel längst ner, vilka du kan kolla sen du har avslutat aktiviteten själv (kika inte!).

Phoebe: ‘Du ringer inte tillbaka eller svarar inte på mina sms.’

Brent: ‘Berätta ett enda tillfälle när detta har hänt!’

Ben: ‘Du kör alltid med mig och du låter mig aldrig fatta egna beslut.’

Rory: ‘Det gör jag också! I går kväll fick du välja det TV-program som vi tittade på.’ 

Marshall: ‘Du är så krävande. jag kan inte alltid vara hemma i tid när jag har så här mycket i arbetet!’

Holly: ‘Jag är inte krävande, jag begär knappast nånsin nånting av dig.’

Karen: ‘Du städar aldrig upp efter dig själv. Du är så slarvig!’

Jim: ‘Jo, det gör jag visst! Du är den som alltid lämnar disken i diskhon.’

Linda: ‘Du går alltid ut med dina vänner när jag ber om hjälp.’

Wesley: ‘Vad pratar du om? Jag gör allting runt huset därför att du är ute hela tiden.’

Loren: ‘Du tar aldrig ut mig på dans som du brukade göra. Du brukade vara så rolig. Vad har hänt?’

Hayden: ‘Jag har inte tid för det här just nu.’

Här är några exempel på svar:

Phoebe: ‘Det skulle betyda mycket för mig om du tog dig tid att svara mig när jag ringer eller sms:ar till dig, även om det bara handlar om att tala om för mig att du är upptagen och kommer att ringa senare.’

Ben: ‘Jag vet att det suger, men jag har en jättestor deadline som är på gång i arbetet och kan behöva stanna på kontoret sent vissa dagar den här veckan. När detta är över kommer jag att ta ledigt en eftermiddag nästa vecka och vi kan ta en tur ut.’

Karen: ‘Jag känner mig verkligen stressad och skulle verkligen uppskatta om du hjälpte mig att städa ikväll.’

Loren: ‘Jag skulle verkligen uppskatta om du tog ut mig nån gång snart – kanske vi kunde se en föreställning eller gå ut och dansa?’

Vi hoppas att denna övning var till hjälp för dig.

Om du kan börja identifiera sätt med vilka du kan förvandla kritiska påståenden till klagomål genom att använda positiva behov, kommer du att kunna kommunicera med din partner på ett hälsosammare sätt!”

Advertisements

Prata om VAD, inte VEM! Vara arg är inte farligt, det är bara en känsla, men den stora konsten är hur man uttrycker den…

August 31, 2017 § 3 Comments

I videon pratar Julie Gottmann om “The Four Horsemen,” det som förutser en relations upphörande [demise] eller inte. Min fria översättning av vad hon säger:

  • “Kritik – prata omkull, klandra, att lägga ett problem på personlighetsdefekter.
  • Förakt – är värre; är kritik, men från en plats ovanifrån, från en överlägsen position, genom att till exempel säga ‘Du är en sån bitch!’ [ungefär som om man är bättre själv? Självhävdelse där man bara hävdar sina egna behov och rättigheter och inte respekterar den andras behov och rättigheter, de räknas överhuvudtaget inte].
  • Försvarsställning – svar på attack.
  • Hålla sig på defensiven (avvaktande) [stonewalling översätts också som att ‘låta motparten ha initiativet’] – att t.ex. inte nicka bekräftande eller humma [men detta kan också vara fel här: att hon avbryter, ena gången är det ena bra, andra det andra]”

John Gottmann tar över:

“(ca 7:00 i videon) Vörda din hustrus drömmar. 

(8:03) Försvarsinställning, att omedelbart {reflexmässigt] avfärda: ‘Bullshit! Det där är ditt problem!’ [vilket det ju inte är om man lever i en relation!?] Istället: lyssna!

(10:10) Apropå aktivt lyssnande: ansvaret ligger inte bara hos lyssnaren (att visa aktivt lyssnande) [ansvaret ligger också hos avsändaren, konsten att ta upp saker].”

John Gottmann pratar om “soften startup”, lite fritt:

“Dvs att man inte reflexmässigt attackerar, utan tänker igenom saken innan man tar upp den.

Den som tar upp något försöker lugna partnern [vid behov?]: ‘Det här är ingen big deal!’ Man pekar på sig själv, inte på den andra! ‘Detta är hur jag känner och detta är receptet för att lyckas med mig!’

Istället för att peka finger på sin partner och säga ‘Du är så …'”

Julie Gottman tog över:

“(11:10) Det finns några missuppfattningar: ‘Bli inte arg!’ Det är naturligt att bli arg! Men hur denna uttrycks är nyckeln. Den kan uttryckas i kritik och förakt [och det är självfallet inte bra, är troligen ett sätt att misslyckas att nå fram och lösa ett problem}. 

Istället bör man prata om VAD, inte VEM!”

Inte lätt! Gottmanns menar att de fortfarande tränar på detta efter 30 års äktenskap.

Mer kommer i kommentarer.

Du ska inte behöva vara Dalai Lama eller Jesus eller Buddha för att göra det; ha ett gott äktenskap – det är snarare kvinnor som verkligen skulle behöva stå upp för sig själva, dvs hävda sig själva…

August 28, 2017 § 8 Comments

John Gottman i videon som bloggpostningen “Varför äktenskap har framgång eller misslyckas: man kan inte intellektuellt resonera sig fram till problemlösning – känslor är oumbärliga för tänkandet …”startar med, snabbt nedskrivet från min första lyssning, med ungefärliga tidsangivelser när det jag citerar, översatt till svenska, kommer inom parentes (han talar till parterapeuter?):

“(68:40): Lugna inte ner paret när de skriker och säg inte ‘Vi måste prata rationellt om detta.’ Låt det ‘rulla på’, det är då de lär om känslor.

Deras känslor är en guide till hur man interagerar. /…/ Det är just i dessa upprörda känslor de kan lära. De kan inte lära när de är i ett nedlugnat tillstånd. 

Terapeuten ska inte göra jobbet åt paret. Om de inte kan göra det själva när de är på väg i bilen från terapisessionen, utan frågar sig ‘Var är den där Gottman, så han kan lugna ner oss, så vi kan tala om saken!?’…”

Så bör det inte vara menar Gottman.

“Du ska inte behöva vara Dalai Lama eller Jesus eller Buddha för att göra det; ha ett gott äktenskap [alltså].”

Dessutom…

“Interventionerna [från terapeutens sida] behöver inte vara sekventiella [dvs de behöver inte följa varandra i en särskild ordning], de bör [däremot] vara integrerade. /…/

Många par kommer med de felaktiga idéerna om att om de löser sina problem och konflikter så kommer de att bli lyckliga, men utan konflikter kommer det att bli ett tomrum, för det är runt konflikterna… [missade detta. Kanske lyssnar igen och fyller i här senare]. /…/

Problem- och reparationsarbetet kommer inte att funka om man inte först skapar en grund av tillgivenhet och beundran [och så räknar han upp saker som i finns i ‘The Sound Relationship House’].”

Dvs att man är intresserad av den andras värld i tillräcklig grad, delar tillgivenhet/ömhet och uppskattning, vänder sig mot istället för bort, har ett positivt perspektiv (på den andra och problemlösning osv?) osv, se nedan.

08673eaf1eebfeffee4c170bbf1e94ac (1)

“När de [vissa kontrahenter i parterapi] hör tillgivenhet från sin partner, så tror de inte på den (74:24), för de har ingen bakgrund där de fått tro detta. Om terapeuten då frågar ‘Hur visade dina föräldrar tillgivenhet?’ (74:33), ‘Hur visade dina föräldrar att de var stolta över dig?’, då börjar de gråta (74:37), därför att det gjorde de aldrig och de försöker fortfarande visa sin far att de är värda (74:44)./…/

Du kan inte känna dig säker om du blir kritiserad./…/

Det svåraste för par är antisociala mönster vars rötter kan dateras långt tillbaka, från olika relationer [och inte minst de tidigaste: från föräldrarna].”

Gottman pratar sen en hel del om samma saker som Kimmel: om mäns förändrade roller idag och nämner antropologen Peggy Sanday. Och säger:

“Det finns inga samhällen med kvinnlig dominans, bara egalitarian, men nästan alla samhällen som existerat har haft/har manlig dominans.”

Sanday pratar i videon ovan om att hon slutligen hittade en plats för kvinnor att blomma och bli medvetna. Jo, borde inte kvinnor ha rätt till det? Och det slår mig: det är snarare kvinnor som verkligen behöver stå upp för sig själva, dvs hävda sig själva. Män har all anledning att ifrågasätta sina behov av makt och dominans och tendenserna till våld av olika slag.

Googlesökning på Peggy Sanday. Kimmel pratar också om våldtäktskulturen på+ campuses runt om i USA och arbetet med att komma tillrätta med denna.

 

Varför äktenskap har framgång eller misslyckas: man kan inte intellektuellt resonera sig fram till problemlösning – känslor är oumbärliga för tänkandet …

August 27, 2017 § 3 Comments


Gottman i video:

“…positiv respekt och dialog.”

Dialog där saker bollas fram och tillbaka, där man verkligen pratar lugnt och försöker att inte låta irriterad…

“Innan man kan ha drömmar måste man känna sig trygg.”

säger han vidare. Och menar att kvinnor har förmågan att fortfarande ha drömmar även om de inte känner sig trygga, männen däremot har (generellt) inte denna förmåga.

Vidare cirka 61.40 minuter in i videon:

“Hos männen finns det en känsla av berättigande som gör dem ovilliga att dela makt.”

Men han lägger till att:

“Ingen vill ha så mycket makt att hen krossar en annans drömmar, såvida det inte finns ett patologiskt drag hos personen ifråga.”

Han refererar också till kollega Ross Park (???) som lyckas få publik efter föreläsning att känna att det är de som är smarta, istället för att prisa föreläsarens smarthet. Gottman menar att parterapeuter borde jobba för att åstadkomma detta: dvs att paret känner att de är så kompetenta att de kan fixa det, som en “duo”, inte som en “trio” och de alltså inte lyfter upp terapeuten som en guru:

“Y sa [ditten] och Y sa [datten].”

Han pratar också om “reason [förnuft, förstånd] and emotion” och menar att synen …

“…emotion opposed to reason [känsla i motsats till förnuft]…”

… inte funkar, utan menar att…

“… emotion is essential for thought [känsla är oumbärligt för tänkande].”

Man behöver intuition för att göra bra val. Om känsla och intellekt blir motsatser är det inte bra. Dvs självhävdelse där man bara hävdar sina rättigheter och behov utan att respektera den andra partens rättigheter inte blir bra.*

Cirka 68:40 in i videon “Why Marriages Succeed or Fail” säger han:

“När man är upprörd behöver man lära sig om känsla.”

Nej, man kan inte rationellt resonera sig till lösningar. Om mannen börjar en lång, rationell utläggning och kanske också använder en massa metaforer, som ett sätt att försöka lösa problem, så kommer kvinnan, som normalt har en större känslorepertoar, förr eller senare att bli “galen”.

Man kan inte med hjärna eller logik resonera sig fram till en lösning, det krävs känslor för att göra det: att förstå både sig själv och andra, kunna leva sig in osv.

Man behöver använda hjärtat också. Gottman säger något i stil med:

“Rationalitet kan vara för att slippa bearbeta känslomässiga upplevelser.”

Och män lider ofta av olika grader av avsaknad av känslospråk, något som kallas alexitymi. Vissa har en mild sån och sen finns nog hela spektrumet till grav.

Det är ju just detta Ronald Levant skrivit om! Män har socialiserats in i detta, där känslor inte har varit tillåtna, där man skämts om man varit “flickaktig” osv.

Det går dock att komma tillrätta med detta i tillräcklig grad för att få bättre relationer och själv må mycket bättre. Något Levant visat för över tjugo år sen och sen fler och fler påpekat, se bloggningen “Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska…”:

Trots allt har ett oräkneligt antal män erkänt att de har problem och påbörjat vägen tillbaka, vägen från våld mot dem de säger sig älska.Runt omkring i landet finns mer än hundra program för våldsamma män – i varje stat i nationen.

Sanningen är att män också har val och även arga vita män kan röra sig bortom dessa känslor av impotent raseri och sårat berättigande. Om dessa män kan välja en annan riktning, då är det möjligt att en del andra arga män kan hitta sätt att också handskas med sin vrede.”

Vrede är en av de tillåtna känslorna för en man påpekar dessa män.

*) Destruktivt berättigande: “Jag har rätt oavsett utkomsten! Jag är beredd att offra allt för min rätt [offra både mitt och ditt välbefinnande och hälsa].”

Sårat berättigande: “Jag har rätt!” och inget mer.

Julie Gottman om beteenden för par som får det att fungera, som skapar bestående relationer…

August 26, 2017 § Leave a comment


Julie Gottman i videon ovan från tidigare postning “Emotionellt intelligenta män är nyckeln till hållbara äktenskap…”, bra förhållningsregler:

“När vi studerade hur par [3000 par] tog upp problem /…/ såg vi att de i huvudsak följde tre regler, tre typiska beteenden, för par som fick det att fungera, som skapade bestående relationer.

Här är vad de gjorde;

Steg 1: det startade alltid med ‘Jag,’ och det var vanligtvis ‘Jag är upprörd’ eller ‘Jag är orolig’ eller ‘Jag är arg,’ så det var ‘Jag+någon-slags-känsla’. Och om de inte kunde urskilja vilken känsla, så sa de ‘Jag är upprörd’, för som jag sagt tidigare så täcker ‘upprörd’ allting /…/ och sen om ‘vad.’

Steg 2 handlade om ‘vad’ och det var ‘om-vad-delen’ som var det verkligt intressanta, därför att de skulle inte säga ‘Jag är upprörd för att du är en sån idiot,’ de skulle inte börja klandra.

De skulle säga något som var mer baserat på fakta. De pratade om ‘fakta’: ‘Jag är upprörd över att soporna inte har tagits ut!’ ‘Jag är arg för att det finns en ny skråma på bilen!’ ‘Jag är rasande…’, ja, de kunde vara arga, ilska var okej, ‘Jag är rasande för att räkningarna inte är betalda!’

de beskrev inte sin partner! De beskrev sig själva och sen beskrev de situationen som de var upprörda över. Det var knepet!

Och slutligen, 3:e steget: är att de skulle säga vad de behövde. Hur deras partner kunde göra det bättre. Hur deras partner kunde lysa för dem.

Så de sa vad de behövde: ‘Jag behöver att du tar ut soporna!’ ‘Jag behöver att du kör försiktigare så vår bil blir skyddad!’ ‘

Så de skulle säga vad de behövde, och jag vet att det verkligen är väldigt svårt för oss, särskilt i den här kulturen! För, trots allt; vi är individuella, vi är alla självförsörjande, vi behöver inte någon, vi behöver inte något, ingenting!

Hahaha! Vi är alla packdjur, som små människor och vi behöver verkligen varandra! Det är verkligheten! Vi DÖR om vi inte har anknytning till andra människor.

Om vi tar spädbarn och isolerar dem, så dör de! Du kan ge dem all den mat och det vatten som de behöver, de dör.

Vi behöver beröring, vi behöver anknytning, vi behöver varandra, det är rena rama verkligheten/sanningen!

Det finns inget som att ‘vara för mycket behövande’! Inget sånt! Alla har behov! Det är hur vi är! Det är hur vi skapats!”

“Du är en ‘spoiled brat’! Som en liten 2-åring!” säger han med verkligt eftertryck till henne, när hon reagerar över (svarar på) hans beteende mot henne…

August 26, 2017 § 8 Comments

För honom spelar det ingen roll om hon har helgledigt eller semester. Att han skulle kunna vara beredd att göra något trevligt och avkopplande, kanske till och med spontant och med kort varsel, vadå? För han har ju sina redan (orubbliga?) planer?

Dock har han tid att “go on a long rant” om sina rättigheter och uttrycka hur irriterad han blir över hennes (som han härmar med tillgjord röst) “förslag!” Både hon och han skulle hinna göra en massa trevliga saker om han inte startade en lång utläggning, för att hävda sig. 😦 Mot vad? Han gör en stor affär av hennes enkla fråga, som hade kunnat bemötas med några få ord.

Han kan inte snabbt tänka till:

“Om vi gör så här, så kanske jag hinner göra det jag tänkt och så kan vi göra det du föreslår.”

Nej, det är otänkbart! Det är istället värt att göra henne ledsen och få henne att tappa all lust!

För honom är hennes “förslag” diktat. 😦 Hon svarade (för första gången) på detta med något i stil med:

“Eftersom du fastnat i den uppfattningen så får du aldrig uppleva att den där uppfattningen inte stämmer!”

Istället blir det ungefär som hans uppfattning bekräftas. 😦 Ja, allt blir barnsligt, som tvååringsilska. 😦

Hennes jobbveckor är ganska inrutade, men hon ska vara anpasslig och flexibel, kanske till och med i högre grad än han som inte jobbar.

Och hon får inte heller påpeka att han inte jobbar, han däremot får påpeka både ett och annat om henne. Och dessutom hävdar han att han måste få hävda sig själv. Ja, det borde alla få göra! Men i en relation kan man inte gå på som en ångvält och totalt ensidigt hävda sig själv och sina behov och rättigheter utan respekt för den andra parten och dennas rättigheter.

Man kan hävda sina behov, men samtidigt inse/se den andras.

“Du beter dig som en martyr!”

säger han föraktfullt till henne.

Vad ska hon svara?

“Nä, det gör jag inte!”

Säger hon:

“Jag tror det där är en projektion! Det är DU som beter dig som en bortskämd skitunge!”

“Du vänder allt tillbaka!”

hävdar han, men var det inte just det han gjorde med att svara henne så där? 😦

“Jag lämnade allt och flyttade hit! Sålde min bil…!!!”

Vad är det? Låter inte det som martyraktigt? 😦

Hon skulle kunna säga:

“Men vänta nu: var det bara du som blev försatt i en position…???”

Hon svarade faktiskt:

“Jag blev ju också ‘stuck’!!!”

“Du kunde uttrycka dig klarare och mer direkt!”

sa han. Ungefär som om det inte funnes saker att säga om hur han kunde göra och säga och uttrycka sig!!!??? Och han kunde ju också rannsaka sig själv samtidigt, så han inte kastar sten i glashus!

Dessutom, det där att uttrycka sig “klart” och “rakt” hur kan det yttra sig? Rättfärdigande för att säga dumma saker?

“Såna här problem har jag inte haft med nån annan!”

sa han. Hon tappar hakan.

“Inte jag heller!”

stack hon ut hakan och svarade och tänkte i sitt stilla sinne:

“Men vänta nu (igen), du har två havererade längre relationer bakom dig!!!”

sa hon efter att ha funderat om hon verkligen skulle säga något sånt!

Hon skulle också ha velat säga:

“Men jag fattar INGENTING: du går hemma hela dagarna. Borde kunna hinna ditt då!???”

Vilket INTE betyder att han skulle måsta släppa allt sitt när hon är ledig… 😦 Hon varken kräver eller vill det!

Han kräver respekt för sin tid. Okej! Men visar han respekt mot hennes tid? Eller omtanke och omsorg eller kärlek?

Har han svårt att ta allt hon får ur händerna? Det är ju för djävligt i så fall! Så han måste vara dum mot henne för det? För att han är avund- och svartsjuk?

Han kräver att han ska få vara som han är, men får hon vara som hon är? Får hon ha rättigheter eller behov?

Ett säkert sätt att få saker att eskalera och “resentment” att byggas upp mer och mer…

August 22, 2017 § 26 Comments


… är att säga:

“Nu ler du sarkastiskt!/TITTA på mig!/Nu ser du ut …, låter du…/. Jaha, nu kommer jag att bli straffad med ‘silent treatment’ i flera dagar!”

och liknande. Hur tänker man sig att den som får höra detta ska reagera? Falla den kritiserande om halsen och tacka den för tipsen om självförbättring, eller?

Man påpekar partnerns dåliga sidor, skannar för dessa. Startar problemlösning med att konstatera den andra partnerns egenskaper (dock: varken bra eller dåliga är riktigt relevanta här), för det är en bra grund att lägga. För att kanske aldrig komma till fakta eller sak. Man fastnar i diskussion om personliga egenskaper (lyckas man ändra dessa, så är alla problem lösta, eller?).

Det är så man skapar en allt sämre relation, där mer och mer förbittring byggs upp. 😦 Och troligen en relation som kapsejsar eller nån blir sjuk, skadar sig, kanske allvarligt, mentalt eller fysiskt, för man är så i obalans.

Är det så pojkar lärt sig att lösa konflikter med nävarna, bildligt och bokstavligt? Dvs med våld, “inte som flickor gör”? För pojkarna/männen är väl inga veklingar, är de? 😦

Så himla sorgligt, för det är inte så man skapar bra relationer som varar kanske ett helt liv. Och varar en sån relation trots allt så blir nån (eller båda) sjuk fysiskt och/eller psykiskt på nåt sätt. Och ingen är särskilt lycklig.

Men att nån enda relation är utan konflikter är en lögn. Och kontrahenterna måste inte heller vara perfekta varelser. Skillnaden mellan de bra och dåliga relationerna är hur man hanterar konflikter och problem. Och man kan vara neurotisk, “as hell”, som John Gottman uttrycker det, bara man anstränger sig för den man säger sig älska. Och man kan lära sig detta påpekar John Gottman.

Where Am I?

You are currently viewing the archives for August, 2017 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....