Mer om alexitymi eller att vara “utan ord”…

July 23, 2017 § 18 Comments

150444.jpg

.”Vad ska vi prata om?”

De sitter eller ligger där tysta. Det blir liksom ingen kontakt eller riktigt utbyte.

Mannen som saknar ord för känslor kan tycka att kvinnors sätt att prata om vardagliga ting är “onödigt”.

“Vad är det att prata om!?”

Kan ha svårt att förstå? Svårt att ta in.

Kvinnor har generellt tillgång till fler känslor och fler ord för känslor. De har lättare att chit-chatta och därmed också lättare att få kontakt. Blir mindre ensamma och isolerade än vad män kan tendera att bli. Förmodligen inte så konstigt.

I avsaknad av ord (framförallt känslouttryck) tar män lättare till våld, fysiskt och verbalt. I traditionell manlig uppfostran ingår inte att prata om känslor!? Något som blir handikappande i många avseenden och leder till en mängd problem av olika grad och sort.

Om alexitymi:

“Det finns en positiv korrelation mellan alexitymi och depression och ångest. 

Alexitymi kan förekomma vid bland annat Aspergers syndrom, vid långvarig smärta, posttraumatiskt stressyndrom, och drogmissbruk.”

Inte konstigt att manligt kusinbarn diagnostiserats med Aspbergers? Pappan är oerhört pratsam, men tenderar att tycka att vissa saker är onödiga att prata om?

Advertisements

§ 18 Responses to Mer om alexitymi eller att vara “utan ord”…

  • k says:

    I “Språket döljer våldet” kan man läsa:

    “Vårt sätt att tala om våld skapar falska bilder. Det måste bli tydligare vem som bär ansvar och vem som gör motstånd. Det menar Allan Wade, familjeterapeut och psykologiforskare.

    Den 11 oktober 2014 publicerar aftonbladet.se en artikel med rubriken ‘Student beställde massage – fick oralsex’. En kvinnlig student hade bokat tid på en massagesalong. Väl på plats blev hon utsatt för ett sexuellt övergrepp. Men i rubriken förvandlas övergreppet till något som båda är med på: oralsex.

    – Det är som att kalla bankrån för finansiell transaktion eller bilstöld för bilfärd. Det är ett typexempel på hur våld osynliggörs, säger Allan Wade, kanadensisk familjeterapeut och forskare i psykologi.

    Han är i Sverige för att föreläsa om behandlings- och forskningsmetoden response-based practice. Metoden hjälper brottsoffer att berätta om hur de har gjort motstånd mot våld. Då framträder en annan bild av övergreppet än den vi vanligtvis får.

    Allan Wade forskar ihop med Linda Coates, som är professor i psykologi. De visar att språket döljer både våld och motstånd genom att förvandla ensidiga handlingar till ömsesidiga. När en person till exempel åtalas för att ha slagit en annan kallas det i brottsutredningar ofta för bråk. Alltså något som är gemensamt, och där båda parter är delaktiga och ansvariga.

    Det här får konsekvenser – både för rättegångarnas utfall och brottsoffrens hälsa. Allan Wade och hans kolleger i Kanada har bland annat studerat språket som används vid fällande sexualbrottsdomar. De har tittat på hur domarna talade om offer, gärningspersoner och våld när de redogjorde för sina beslut. Det visade sig att domarna i 63 av 65 fall delvis använde ett språk som gjorde båda parter ansvariga för det som hänt.

    – Sättet de uttryckte sig på gav en bättre fingervisning om hur domen skulle komma att lyda än vad brottets allvarlighetsgrad gjorde. Att använda språket rätt handlar inte om att vara politiskt korrekt, utan om att ge en riktig beskrivning av ett brott, säger Allan Wade.

    Efter kritik på sociala medier ändrade aftonbladet.se sin rubrik till ‘Fick oralsex mot sin vilja under massage’, något som dock inte löser problemet, enligt Allan Wade. Han menar att det är fel att över huvud taget använda ordet sex i detta sammanhang. Det antyder ömsesidighet – sex är något som sker i samförstånd. Det är alltså omöjligt att ha oralsex mot sin vilja. Rubriken döljer fortfarande våldet och den ensidiga handlingen.

    – Det borde till exempel stå: ‘Den misstänkte pressade sin mun mot hennes könsorgan’, säger Allan Wade.

    Håkan Andreasson, redaktionschef på Aftonbladet, håller med om att ordet oralsex är problematiskt.

    – De här rubrikerna var inte bra. Sex låter som något folk gör frivilligt. Den enda förklaringen är att vi sätter väldigt många rubriker varje dag, men de här borde inte ha publicerats, säger han.

    Det var under 1990-talet som Allan Wade och hans kolleger utvecklade response-based practice. I dag driver de Centre for response-based practice, som bedriver forskning samt erbjuder terapi och utbildning.

    När klienterna först kommer hit, säger många att de inte gjorde motstånd under övergreppet. Det beror, enligt Allan Wade, på att vår kultur ser offer som passiva. På centret ställer terapeuterna frågor som ‘Okej, när din pojkvän började tvinga sig på dig, hur reagerade du? Vad gjorde du?’. Det får personerna att fokusera på de små saker som de faktiskt hade gjort för att visa ett nej, undvika en attack eller skydda andra.

    – Det går att ställa frågorna på ett försiktigt och nyfiket vis så att man undviker att skuldbelägga. Jag tar först reda på mycket om sammanhanget. Sedan frågar jag till exempel: ’Så, han kom emot dig, hur reagerade du?’.

    Ibland säger folk att de inte kunde göra något. Då envisas Allan Wade försiktigt, och frågar vidare: ‘Naturligtvis. Men hur gjorde du ingenting?’

    Klienterna har fått Allan Wade och de andra terapeuterna att inse att brottsoffer alltid, på något sätt, gör motstånd. Men den bilden har de inte kunnat hitta inom psykologin och psykiatrin. Där beskrivs offren som undergivna, passiva eller att de till och med inbjuder till våld.

    – Det finns en klyfta mellan hur språket beskriver våldsoffer och hur dessa agerar i verkligheten.

    Den svenska psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz håller med om kritiken. Hon menar att psykologer, ofta i all välmening, använder meningar som ‘Vad kände du då?’ och ‘Kunde du ha gjort något annorlunda?’.

    – Då får vi så klart svar som innehåller uttryck som maktlös eller inte vara värd något. Sådana uttryck kan återkalla känslor av passivitet, av att inte kunna påverka situationen. Den andra frågan ger sken av att personen själv har bidragit till det som hänt och, indirekt, också får skylla sig själv, säger hon.

    Liria Ortiz har börjat använda response-based practice i sitt arbete, och har särskilt fastnat för frågan ‘Vad gjorde du för att visa för dig själv och för den andre att det här inte var okej?’. Svaren har överraskat:

    – Det var till exempel en person som inte kunde göra så mycket för att försvara sig fysiskt mot våldet. Men hon hade bland annat spottat i smyg i ett vattenglas som den våldsamma personen skulle dricka. Det stoppade förstås inte våldet, men handlingen kändes ändå som en seger, och det stärkte hennes självkänsla.

    Varför våldsoffer som gör motstånd nästan alltid skildras som passiva, var en fråga som Allan Wade och hans kolleger undrade över. De började titta närmare på hur offren beskrivs inom psykologin, psykiatrin och rättsväsendet – och knöt ihop det med en studie av kolonialt språkbruk.

    De felaktiga beskrivningarna visade sig finnas överallt: i artiklar, historieböcker, polisförhör, domarkommentarer och rapporter från socialsekreterare och psykiatrer. De flesta använde en mix av ensidiga uttryck, som attack och överfall, och några ömsesidiga, där till exempel våldtäkt blev samlag.

    – Folk som arbetar med straffrätt tror ofta att ömsesidiga termer är objektiva och opartiska. Det är en del av problemet, säger Allan Wade.

    Men det är inte alla jurister som håller med om hans kritik av språket. En del hävdar till exempel att meningen ‘En vuxen hade sex med ett barn’ är objektiv. Men Allan Wade framhåller att barn under 15 år, i bland annat Sverige och Kanada, inte kan ge samtycke till sex med någon som är över 15 år. Det är i lagens mening våldtäkt.

    – Det innebär till exempel att det aldrig kan finnas barnprostitution. Barn har inget sex att sälja. Om du säger till ett våldtaget barn att det varit med om olagligt sex, då har du fått barnet att bli deltagare i sex i stället för offer för våldtäkt.

    I texter döljs våldet även i grammatiken. Allan Wade använder ofta ett exempel på hur skiftet från korrekt till inkorrekt beskrivning sker steg för steg. Det börjar med Bob slog Sue, som skiftar till Sue blev slagen av Bob.

    – Objektet flyttas till subjektets position och därmed skiftas fokus från Bob till Sue. Nästa steg är Sue blev slagen. Här finns den som gjorde det inte längre med. Det steget följs av Misshandel ägde rum, där verbet slå ersätts av substantivet misshandel. Till slut beskrivs det hela som äktenskaplig dispyt. Vid varje skifte förlorar vi information om vem som gjorde vad mot vem.

    Hur omgivningen väljer att uttrycka sig mot någon som varit utsatt för våld kan vara avgörande för möjligheten för den utsatta att läka. Anthony Charuvastra, universitetslektor i barn- och ungdomspsykiatri, har gått igenom forskningen på området.

    Hans studie Social bonds and posttraumatic stress disorder visar att omgivningens stöd – eller brist på stöd – är avgörande. Det är en av de viktigaste faktorerna för risken att drabbas av, och möjligheten att återhämta sig från, posttraumatisk stress efter ett trauma.

    Negativa reaktioner från omgivningen, som skuldbeläggande och ovilja att ge stöd, är starkt förknippade med psykisk ohälsa. Det är något som även Allan Wade har märkt bland sina klienter och i sin forskning.

    – Kommentarer till våldsutsatta kvinnor som ’Varför låter du honom behandla dig så där?’ och ’Varför väljer du alltid sådana killar?’ är skuldbeläggande. Skyll inte på offret. Antagligen har personen gjort allt den kan för att skydda sig.

    Response-based practice-metoden används också i behandling av förövare. Våldsamma män skildras många gånger som okontrollerade. Ofta används beskrivningar som ‘De blev överväldigade av vrede eller sexuellt begär’.

    När terapeuten och klienten går igenom gärningarna steg för steg, framträder en bild av en förövare som är beräknande och medveten om vad han gör. En man hade till exempel varit på fest med sin flickvän, och blev dömd för att senare ha gett sig på henne.

    Efter domen fick mannen kontakt med Allan Wades kollega Brenda Adams. Hon frågade om han gått direkt in till flickvännen efter att ha slagit in hennes låsta ytterdörr med en yxa. Mannen svarade: ‘Nej, tror du att jag är dum? Jag tänkte inte storma in i hennes sovrum med en yxa.’ Även när han var arg var han alltså medveten om att han borde ställa ifrån sig yxan.

    – Det visar att han fattade en rad övervägda beslut längs vägen, och han kan inte längre säga att han tappade kontrollen. Indirekt börjar vi utmana de idéer och ordval som vanligtvis låter mannen slippa undan, säger Allan Wade.

    Centre for response-based practice arbetar dessutom med att utbilda personal på olika samhällsinstitutioner. Till exempel kan socialtjänstens och psykiatrins reaktioner på våldsutsatta kvinnor vara problematiska.

    – Socialsekreterare kan till exempel säga till en kvinna att de kommer att ta barnen, eftersom hon har misslyckats med att skydda dem.

    Men socialsekreteraren går vanligtvis inte till mannen och säger han inte får komma nära sina barn eftersom han har varit våldsam.

    Freda-mottagningen mot våld i Luleå har arbetat med metoden i två år. Samordnaren Kerstin Wanhatalo säger att personalen ser våld som en envägshandling, inte som ömsesidigt, och gör våldet synligt i språket.

    – Vi jobbar med att benämna saker för vad de är: våld är våld, inte bråk eller konflikter. Det är viktigt att göra det tydligt i samtalet vem som bär ansvaret. Vi märker att den våldsutsatta kvinnan blir stärkt av det här synsättet.

    Mottagningen samarbetar med socialtjänsten, och socialsekreterare kan remittera våldsutsatta kvinnor och barn som upplevt våld hit. Kerstin Wanhatalo tror att socialsekreterarna generellt, när de tänker på hur de uttrycker sig, kallar våld för just våld. Men det är lätt att trilla dit i vardagen.

    – När personalen bara jobbar på och inte hinner reflektera kan det hända att de använder ord som bråk och konflikt. De säger att det har varit en konflikt mellan föräldrarna där barnet kommit i kläm, i stället för att säga att det handlar om en person som utövar våld mot en annan och att det påverkar barnet.

    Allan Wade samarbetar också med svenska Susann Sward, verksamhetschef på Rättighetsfokus, ett företag som hjälper organisationer att arbeta med mänskliga rättigheter. De håller just nu på med en webbplats för en internationell kampanj mot att våld mot barn presenteras som sex med barn.

    Det här ser Allan Wade som ett storskaligt internationellt problem. Det kan vara formuleringar som en vuxen har haft sex med en minderårig eller barnprostitution.

    Webbplatsen ska lanseras under våren, och forskarna kommer att visa exempel på när språket gör våldet osynligt, vilka konsekvenser detta får och hur vi borde uttrycka oss i stället.”

    • k says:

      Man KAN kontrollera våld! Män som begår våldshandlingar av vad slag, art eller grad som helst kan inte må bra alls. 😦 Och dem de begår våld mot mår ju inte heller bra! Blir kanske skadade till och med.

    • k says:

      Ja, offret ges skulden på diverse olika sätt! Och ger sig själv skulden (man vill inte tro att nån kan vara så dum!!!???) och tiger av skam!

      Se Kimmel om “sårat berättigande” och Levant om “destruktivt berättigande.”

      Båda dessa män kritiserar mansrollens självdestruktiva och destruktiva sidor. Sidor som får konsekvenser inte bara för mannen/männen själva och deras närmaste omgivning (ibland fatala), utan upp på samhälls- och global nivå också.

      Finns all anledning att ta itu!

    • k says:

      Mer om kommunikation i “Samtal utan att få en enda fråga”:

      “Att vara eller icke vara med andra, det är frågan. Jag och min man sitter på tunnelbanan hem efter en kväll ute med en vän som fyller år. Vi summerar kvällen och jag undrar: Fick du någon fråga under kvällen av hans vänner?

      Nej, säger han. Inte jag heller, säger jag. Vi har stått vid baren, både han och jag, och lyssnat till andra människors monologer i sammanlagt fyra timmar. Och visst är vi båda bra på att lyssna, ställa följdfrågor, lyssna lite till, vara nyfikna, lyssna ännu mer, ända tills, ja, tills stället stänger och vi äntligen får åka hem. Och nu sitter vi här, tomma, dränerade och aningen besvikna på oss själva för att vi inte bröt upp tidigare eller försökte göra något åt det.

      Och jag tänker på det jag studerar just nu. Jag läser om människans medfödda förmåga att relatera till andra männi­skor, inte bara en talang, utan som livsnödvändighet. Utan relationer dör det lilla barnet. Det är en stark kraft.

      Men av den syns intet den här kvällen, annat än behovet av bekräftelse och spegling.

      Det är också behov, antar jag, men att vara den som fyller det är rent ut sagt förbannat tråkigt.

      Tidigare i veckan satt jag i ett tre timmar långt arbetsmöte och lyssnade till en annan monolog. Vi hade aldrig tidigare träffats och mötet var tänkt att inleda en arbetsrelation. Kvinnan mittemot mig pratade oavbrutet i tre timmar, om sig själv och vad andra tyckte om henne. Hon var en förebild för andra och föremål för andras beundran, inte bara i Sverige utan i hela världen. Sa hon. Hur vet hon det när hon inte lyssnar eller ställer frågor, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men varför sa jag inget?

      En gång satt jag på en fest och lyssnade på en skådespelare i två timmar. När han skulle gå tackade han för ett trevligt samtal. ”Samtal?” sa jag. ‘Monolog, menar du.’ Det var ett sådant där sällsynt tillfälle när svaret kommer direkt och inte när man kommer hem.

      Strax före jul hände något liknande. Min man och jag hade några gäster på middag. Han sa: ‘Nu har vi suttit här i fyra timmar och ni har inte ställt en enda fråga till mig under hela kvällen. Det gör mig jätteledsen.’

      Det blev inledningen till ett verkligt nära samtal och en oförglömlig kväll.

      Kanske är det alltför smärtsamt att lämna den där personen hemma, den där personen, det egna jaget som man umgås med varje dag, hela livet, alla timmar på dygnet. Är det en skilsmässa vi gärna undviker?

      Som Bette Midler säger i filmen Beaches: ‘But enough about me, let’s talk about you… what do YOU think of me?’

      (Nog pratat om mig, låt oss prata om dig … vad tycker DU om mig?)”

      Nej, det är monologer här. Han intresserar sig inte för henne, vem hon är! Är inte nyfiken på henne! Har aldrig varit, så vitt hon minns. Inte vänligt och uppriktigt intresserad eller nyfiken på henne. 😦

      Är detta en upprepning av något tidigare?

  • k says:

    Vadå, själv föregå med gott exempel och respektfullt lyssna??? Nej, här avbryts det – aggressivt! Är det konstigt om motparten reagerar???

    Y rättfärdigar sitt sätt och beteende med hur hon är och den där manlige terapeuten fick deras problem att handla om HENNE!!! Dvs hennes “oerfarenhet”! 😦 Hur var det tänkt skulle hjälpa dem? Att hon “ändrade dig” och inte reagerade???

    Hon skämdes då över att hon oerhört provocerad till slut spottade!!! 😦 Det här är verkligen inte hennes stil!!! 😦

    Hans andra fru slängde grejer efter honom… Vad är det som gör att kvinnorna reagerar så här? Skulle de göra det ur intet, som något slags galet, oprovocerat anfall rakt ur det blå??? 😦

    Idag skäms hon inte lika mycket… Jag tror det är bra. Hon kanske äntligen behöver stå upp för sig själv!!!? Inför sig själv framförallt!!!

    Var var problemet? Var är det? 😦

    Hon är ingen övermänniska! Bara en människa! Och ingen ond eller dålig människa!!!

  • k says:

    Ja, han har väldigt svårt att inte säga något aggressivt! Hon har trott att det är hennes ansvar och “fel” att han uttrycker sig så, men sakta börjar hon ifrågasätta om det inte är hans ansvar och ett val han gör/har!!!!

    Vad väntar han sig för respons? Eller är det en maktdemonstration??? Han har rätt (och ger sken av att han har anledning, för att hon är så djävla irriterande), men hon har varken rätt eller anledning att reagera!??? Borde bara svälja och le??? Och låta sig trampas på!

    Riktig självhävdelse innebär också respekt för motparten och då är också chansen större att man får ett annat svar och genuin kommunikation utan attacker och försvar!!!! Och behöver inte riskera att bli spottad på eller få saker slängda efter sig av maktlösa och vanmäktiga kvinnor!!!

  • k says:

    “Stora” män är inte alltid stora människor! Här om Ingmar Bergman:
    ego1.JPG

    Nej, just det: hon fick inte störa honom på morgonen!!! Tala om egoist! Och hon fann sig!!! 😦

    ego2.JPG

    ego4.JPG

    Rättfärdigade, ja! 😦 Men fick andra reagera så som han reagerade? Blev deras beteendet förlåtet eller accepterat? De var inte lika mycket värda som han?

    ego5.JPG

    Aggressivitet, härskartekniker och urskuldanden/ursäkter:

    “Du vet ju hur jag är!”

    Men hur fick andra vara? Vad fick de uttrycka?

    ego6.JPG

    Stora män är inte alltid stora människor…

    • k says:

      “Små” män är inte heller alltid stora människor!!!!!!!!!!! 😦 Men de skulle kunna VARA det senare! Eller utvecklas till att bli det senare – och få mycket bättre och närmre relationer och leva resten av sina liv mycket bättre och rikare!

  • k says:

    Han måste reagera kraftfullt verkar han mena!? 😦 Visa var skåpet ska stå!!!??? Tar till betydligt grövre artilleri än han behöver! 😦 Ledsamt och larvigt!

    Pratar man nånsin om dominant man och raljerar över det, om en man uttrycker en åsikt, även om den är stark??? Varför inte?

    • k says:

      Ja, språket döljer våldet, som man kan läsa i kommentar nr 1.

      Hon blir d…igt trött att bli raljerad över!!!

      Dominans, vilka då??? Vilka är det som har pratat under denna tripp? Ursäktar de nånsin detta? Men kvinnan blir raljerad över! Och ska helst ursäkta och böja sitt huvud i skam!!!

      Ingen ska behöva ursäkta nödvändigtvis! Bör ha lika stor rätt att finnas!

      Ja, språket döljer våldet: du ska veta din djävla plats, kvinna!!!

      HAN är så gullig och älskansvärd, men hon???

      • k says:

        Mannen borde ha lika stora skyldigheter som kvinnan och vice versa. Varken mer eller mindre! Båda lika stora rättigheter, skyldigheter och ansvar!

        Mannen att tilltala kvinnan med respekt, ungefär som han vill bli tilltalad och bemött!!! Inte med irritation eller aggressivitet!!!!

      • k says:

        Om hon vore elak… Då…

        Det är en hel del hon skulle kunna säga om honom… Men det gör hon inte…

        Han måste dock få ut det. Och har så det rätt att få ut det. Han anser att han behöver markera mot henne. Oprovocerat.

        Han säger inte vad han vill, så det får man gissa sig till. Och sen får hon höra att hon är dominant!!! Djävla egoist!!!

      • k says:

        Han följer med som ett viljeslöst offer. Han tänker då inte bidra till trevnaden av eget initiativ. Negativ är grundinställningen. Vadå, vad det för henne??? Det skiter han fullständigt i!!! Vad då bry sig om eller vara omtänksam??? Existerar det i hans sinnevärld?? De borde åka var för sig!!!??? Han skulle nog ha mycket roligare själv!!! Hon också!?

      • k says:

        Han klagar på henne!!! Med all rätt tycker han!!!?? Han tror inte det finns nån anledning att klaga på honom??? Vad skulle han tycka om hon började klaga på honom lika mycket? Hur kul skulle han tycka att det var? Och vad skulle det göra med honom om hon höll på med detta lika frekvent som han håller på med henne??? Hur skulle det vara om båda höll på så lika mycket och lika frekvent som han håller på mot henne??? Tala om att vara en djävla stor egoist: jag har rätt till och du ska bara ändra dig! Jag har rätt att vara som jag är, men det har inte du! Jag behöver inte ta itu med mig eller mitt men du ska ändra dig! Jag får vara precis som jag är, behöver inte ändra mig, men du får inte vara son du är, måste ändra dig. Det är inga fel på mig, men en massa på dig och väldigt allvarliga dessutom!!! Hon kan screw herself!!! Det behöver inte han!!! Vadå, självrannsakan???

      • k says:

        Hon borde xxx för honom, men vad borde han göra för henne i gengäld??? Han har rätt att kräva en massa respekt, men det har inte hon, för han har anledning, det har inte hon!!! Han är felfri, men det är inte hon! Långt ifrån!!!

      • k says:

        Våld osynliggörs! Ja, det är hennes eget fel och hon har sett till att förtjäna det!

        Han har aldrig förtjänat något och att hon reagerar är inte hans fel!

        Nej, hon reagerar inte oprovocerat!!! Något han gör!!! Nej visst, det är ju hennes egenskaper som provocerat! Hans egenskaper provocerar inte!!!??? Eller gör de, men hon hackar inte eller klagar!!! Att hon INTE gnäller betyder inte att det inte finns saker som kräver tålamod, ibland mycket sånt dessutom!!! .
        Han klagar och gnäller ungefär som om hon är en djävligt dålig människa!!!

        Och han kunde inte be om ursäkt när han svor då de stötte ihop på väg över en väg!!! Han hade inte gjort något fel, men hon är en stor, djävla klumpig skitstövel, som gör sånt här av ren elakhet och djävulskap och man varken kan eller bör förlåta eller ursäkta hennes djävla beteende! Hans beteenden är alltid berättigade och aldrig, aldrig fel!!!

        Om det verkligen handlat om ett brott!!! Något kriminellt! Det hon gör och hur hon är är kriminellt!!! Ingen tvekan! Hon är riktigt ond djävul!!!

        “Sårat berättigande” är för milt uttryckt här!

  • k says:

    “Igår skrev jag om min morfar och hans sjukdom, idag tänkte jag dela ett inlägg med er som jag skrev för många många år sen om min farfar. Men först vill jag prata om några andra saker.

    Desto mer jag sätter mig in i feminismen, politiken och sociologin så ser jag mer och mer små pojkar i de män omkring mig. Det är något i deras blickar och sätt, de vill nå ut och att någon ska nå in med de vet inte hur. Ett liv av tystande och uteslutande från känslosamma samtal och intima vänskaper har byggt en mur som de är instängda i. När de försökte vara krigaren, hjälten, riddaren på den vita hästen, försörjaren, den starka mittpunkten så hände något i dem. Någonting fick aldrig ta plats, de känslomässiga. Men känslorna ligger fortfarande där på djupet.

    Jag tror inte att jag är ensam om att när en man gråter så vrids något om, det gör så jävla ont och påverkar så mycket mer än när någon annan gör det. Det är en enorm fasad som rämnar där och då, som att få ta del av något så intimt och skyddat. En enorm skam i att inte kunna hålla modet uppe mer, att inte orka vara stark mer intensifieras med varje tår. Jag har väldigt få arga män i mitt liv, men väldigt många tysta. Instängda. Som inte kan nå ut eller låta andra nå in. Instängda.

    Vi pratar ofta om varför det är många fler män som tar självmord, som har narkotikaproblem och alkoholproblem. Jag tror att en väldigt stor del i det är det här med att vara stark. En klok person med många släckta människoliv omkring sig sa; Jag har inte sett en enda människa gå under av att vara svag men jag har sett oändligt många människor gå under i försök att inte vara det. Hon syftade till alla de i hennes närhet som dött av missbrukssjukdomar. Som bedövade känslorna istället för att känna dem.

    Jag vill att ni försöker se det där sårbara i männen omkring er. När ni pratar om känslor, rädslor eller något smärtsamt och de tittar frågande på er, fundera på vad det är som ligger bakom den reaktionen. Den uteslutna reaktionen och de inte sagda orden. Jag tror att det är svårt för dem att relatera när de inte kan sätta ord på det. Om jag säger “Det brinner” så förstår alla det. Men om jag säger “Jag är trött” kan det betyda en miljon olika saker. Om en man har tolkat sin egen trötthet som fysisk så kanske inte han förstår att när jag säger det så menar jag en psykisk trötthet, han förstår inte det. Kanske får jag ett svar som “ja, men vila lite då” och blir frustrerad över det. För jag vet och känner att lite vila inte kommer råda bot på den tröttheten. Men det vet inte han, och det tar bort möjligheten för honom att råda bot på den där tröttheten som kanske inte alls är fysisk. Det kan leda till ett liv av trötthet och vi kan inte ha det så.

    I mötet med döden och sorgen har jag sett pojken bakom fasaden av manlighet i min morfar. Min farfar. I min farfars bror. I mina nära. I mina kära. Inlägget om min farfar handlar om den lilla pojken i honom som kom fram den dagen då hans bror begravdes. Det kommer upp senare under dagen.”

    “Jag förstår det, tänker att det verkligen ligger något i att män ska få tillgång till sina känsloliv. Här kan man göra skillnad. ❤️”

  • k says:

    Aggressivitet riskerar snarast motverka det man vill förändra! Riskerar att göra den andra parten mindre villig att lyssna!
    “Jag har aldrig upplevt dig som omöjlig!” sa yngsta syrran om henne.
    Han skulle ha behövt lära sig att ta upp saker på annat sätt. Behandlar henne som om hon är omöjlig och att han behöver ta till grövsta artilleriet. 😦

    Hon blir både ledsen och arg att han behandlar henne så. Och apropå gyllene regeln: vad skulle han tycka och hur skulle han reagera om han blev behandlad så???

    Han skulle bli jättearg. Om hon säger något så intar han försvarsställning. Kan han sätta sig in i att hon kan reagera likadant och att det finns anledning att fundera över ett bättre och effektivare sätt att kommunicera, som förbättrar snarare än försämrar relationen!!!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Mer om alexitymi eller att vara “utan ord”… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: