Konstant irritation, missnöje och otillfredsställelse…

July 12, 2017 § 2 Comments

den som kaste första stenen2.jpg

På s 80 i “Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt “Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

“När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att medan kvinnor utmärker sig när det gäller att uttrycka de flesta andra känslor, så leder män med god marginal när det handlar om att uttrycka vrede.”

Kvinnor blir arga, men (s 81)…

“… när de verkligen känner vrede, så är det mer sannolikt att de gråter eller försöker undvika eller försona konflikten, medan det är mer sannolikt att män uttrycker denna genom en aggressionshandling.

Levant skriver i kapitlet “Att få bukt med känslomässig domning”:

“Det finns ett ord för oförmågan att identifiera och artikulera ens egna känslor. Det ordet är alexitymi (bokstavligen ‘utan ord för känslor’) – ett fint namn för ett tillstånd som är så vanligt bland män att de inte ens tänker på det som ett tillstånd. De tänker på det som det sätt på vilket män är.”

Levant menar dock att anledningen till att män har denna störning i olika grad beror på socialisering och träning in i mansrollen.

“Män tror inte att deras oförmåga att uttrycka känslor är ett problem. De ser kvinnorna i sina liv som problemet. Om bara kvinnor slutade pusha män att vara mer känslomässigt uttrycksfulla [och slutade med en massa andra saker] – med andra ord, om de vore mer lika dem själva – skulle allt vara bara fint.

Men, det är faktiskt så att mäns oförmåga att känna och namnge sina känslor är ett problem – i vissa fall ett väldigt allvarligt sånt. 

Män inser det inte, men att leva sina liv inkapabla att känna och uttrycka känslor är att leva ett liv i isolering – alienerad inte bara från dem man älskar, utan också från sig själva.”

Psykiatrikern Henry Krystal…

“…skrev 1979 att alexitymi är en störning… [i vilken] känslor inte hålls isär och är dåligt verbaliserade… När patienter med alexitymi verkligen nämner att de har en känsla och frågas om denna, kan de vanligtvis inte beskriva vad de upplever… I bästa fall blir de [om de tillfrågas] medvetna om fysiska sensationer…”

Irritation och vrede är tillåtna känslor för män. Nästan uppmuntrade. Visar för många män att de är “riktiga män” och inga mähän. 😦 Om de dessutom uppmuntras att hävda sig själva av terapeut kan det bli “problematiskt.” 😦

“Depression och kön”:

“Forskarna har sett skillnad mellan kvinnors och mäns tolkning av den egna depressionen – kvinnor tar ofta skulden själva medan män lägger skulden utanför sig själva.

“Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ‘en bra karl reder sig själv’. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.”

“Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen.”

“Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.”

En man som mår dåligt tenderar alltså att överdriva den beteenden som kopplas till “manlighet”. Tyvärr så löser det ju inget, utan skapar bara ännu fler problem och orsakar lätt konflikter.

“När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.”

Ja, han har haft värk i kroppen och varit hos doktorn för det. Ingen har dock ännu kopplat detta med depression och följaktligen föreslagit behandling mot denna. Kanske skulle som sagt denna diagnos kunna ställas och behandling sättas in och dylik är kanske nödvändig för att han ska inse vikten av att sluta röka och vilja värna om sin hälsa inte bara så, utan också på andra sätt.

“Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k. manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation [stämmer!]

  • Våldsamt beteende [blir jättearg och hackar och blir irriterad på andra, inte minst B, det är fel på ‘allt och alla,’ deras sociala liv tenderar att bli alltmer begränsat p.g.a detta. Hon går balansgång och detta är knappast något som gör henne avslappnad eller social och hon är redan en aning ‘blyg’ och ingen som har ett stort social nät, så alla de sociala kontakter de har är värda att vårda]
  • Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken [stämmer inte riktigt…]
  • Missbruk av alkohol och andra droger [stämmer! I hans fall verkar rökandet vara helt omöjligt att sluta med, trots att de visat sig ha skadat hans lungor redan! 😦 ]
  • Att man begraver sig i arbete och karriär [stämmer inte här]
  • Kraftigt ökad sexdrift [stämmer kanske?]

Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.”

Han är irriterad jämt och skapar konstant stress hos den som lever med honom. Sårar och gör henne ledsen dagligdags i olika grad. Och inte minst med ett konstant påslag av stresshormoner. Vilket gör henne trött, påverkar sömnen… När hon säger att hon är jättetrött förstår han ingenting. Detta gör henne ÄNNU tröttare. Han har svårt att leva sig in i andra? Och det har troligen sin förklaring: upplevelser tidigt hemma, i skola, samhälle, bland kompisar, men är ingen ursäkt att leva ut detta. Det går ju att ta itu med.

Han föreläser gärna för henne, men lyssnar egentligen inte på henne. VILL inte?

Inget är egentligen bra för honom. Han är ytterst sällan (om ens nånsin?) glad och nöjd.

Han kan inte njuta, slappna av eller bara vara tillsammans med henne (eller andra).

I de nya relationer han haft har det varit bra till en början, men när nyhetens behag är över har missnöje, otillfredsställelse och irritation kommit. För han har, kanske helt omedvetet, trott att hon ska komma med lösningen? Lösa upp “allt”? Och plötsligt ska livet bara börja “glida på”? Och, som står i citaten ovan; män tenderar att lägga skulden utanför sig själva (kvinnor tenderar att rannsaka sig själva) och alltså ligger lösningen utanför dem själva (traditionellt uppfostrade kvinnor skulle tjäna på att i högre grad ifrågasätta om skuld och ansvar för mannens irritation, dåliga humör och t.o.m. för fysisk och psykisk misshandel, ligger hos dem).

Det är “inte kul” för den som lever med en sån man. Och troligen inte kul för mannen heller, men han hittar inte vägen ut, för lösningen ligger utanför honom istället för i honom i hans upplevelsevärld. Bara HON ändrar sig och blir mindre irriterande osv osv osv så skulle allt vara frid och fröjd. Men sanningen är att vad hon än gör så kommer han att vara fortsatt irriterad och reagera ut sin irritation. Hon däremot håller tand för tunga. Det ska rätt mycket till innan hon snäser.

Män behöver inte provoceras (dvs det krävs ingen anledning) för att agera aggressivt, kvinnor kan agera aggressivt, men behöver provoceras (dvs de reagerar därför att det finns en anledning!). Så är kvinnor och män uppfostrade enligt tradition.

Advertisements

§ 2 Responses to Konstant irritation, missnöje och otillfredsställelse…

  • k says:

    Slår henne: han är konstant missnöjd och klagar över allt. Att hon blir så trött när han börjar med sitt klagande (läs “gnäll”) är fullt förståeligt med tanke på att han ju faktiskt inte lägger två strån i kors för att förbättra relationer och bidra till att de är bra! Om han själv ansträngde sig kunde man förstå besvikelse och kanske också ledsnad och även ilska!

    Det blir så otroligt tröttande att höra allt detta gnällande och samtidigt inte riktigt kunna påpeka att man själv borde bidra innan man klagar på andra! 😦

    Han klagar på att folk inte hör av sig, men han hör ju inte av sig själv! Och när hon ringer så blir han irriterad!!!

    “Du pratar med din m varje dag: vad pratar ni om egentligen? Du har ju inget att säga när du ringer mig!”*

    För det första; att hon ringer av omsorg slår honom inte? Det är bortom hans föreställningsförmåga? Han varken ringer eller skickar meddelanden. Det är kvinnan som ska underhålla relationen, men när hon försöker göra det och ringer eller skickar meddelanden så blir han irriterad!!!! Hur menar han att hon ska göra? Inte höra av sig eller störa eller inte åka bort överhuvudtaget? (Han kunde ju också säga, vänligt, att han höll på med något och att han kan höra av sig senare! Eller så är det att han inte har något att säga, för att hela hans liv är så torftigt? 😦 )

    För det andra så pratar hon och hennes m om vad de gjort under dagen och planerar att göra. Hon frågar sin m och berättar för henne vad on har gjort. Och de gör inte detta av kontrollskäl!

    “Det är så kvinnor gör! De pratar om vad de gjort och lyssnar på vad den andra har gjort (osv osv osv)! Det är deras sätt att ‘chit-chat'”

    Men det gör inte män? För vad är detta att prata om!???

    Är det konstigt att män är/blir ensamma???

    Till slut stöter han ju bort människor! Och även henne!

    Hon till hans syster:

    “Jag tror att Y är rädd för att tränga sig på och därför tar han inte kontakt med sonen (som kan undra nånstans om pappa inte bryr sig om honom)!”

    Hans syster:

    “Jag tror att han är rädd för att bli avvisad (och det är därför han inte hör av sig)!”

    Tala om att komplicera relationer och kanske skapa missförstånd som aldrig reds ut! Och undra på om män är ensamma! 😦

    Han stöter även bort henne! OCH de får allt mindre att prata om!

    Hennes yngre kusin är också sån:

    “Vad är det att prata om???”

    Det märkliga, eller inte, är att denna kusin är otroligt pratsam! Dessutom är hans äldsta son diagnostiserad med Aspberger. Hon funderar om det finns nån koppling. **

    Mänsklig interaktion är viktig från allra första början. Klickar den så orsakar det problem senare i livet av olika slag och i olika grad??? Hur man håller i barnet, möter dess ögon, pratar och överhuvudtaget kommunicerar med det och vid vilken ålder störningen sker, samt om man möter en annan människa som kan kompensera… Sen också hur omgivningen fortsätter forma och socialisera en.

    Det går dock att göra något åt detta, men man skulle ju slippa det arbete som krävs om man fick det man behöver från första början!

    Hon blir otroligt trött på gnället framförallt för att han inte tar itu med vare sig det ena eller det andra! Han lägger allt utanför sig själv! Kvinnor tenderar att ta hela skulden på sig. Ingetdera är riktigt bra.

    Alla har ett eget ansvar, men visst finns det anledning att bli besviken på andra. Tricket är, återigen, att avgöra när det ena eller det andra är berättigat… 😦 Och det är inte nödvändigtvis lätt. Man gör felbedömningar, men lär sig förhoppningsvis med erfarenhet?

    * Kan detta visa att det är något hon saknar i interaktionen med honom? Och indikerar hans reaktion på detta att han vill kontrollera henne och hennes kontakter med andra??? 😦
    ** Och de här männen kan själva vara väldigt bra på att prata – om ingenting!!!!!

    • k says:

      Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ‘en bra karl reder sig själv’. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.”

      “Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva.”

      Dvs det är andras fel och fenomen och företeelser runt dem som är orsaken. Kvinnor tar på sig skuld och ansvar i högre grad.

      Undra på att många män mår dåligt!?? Men tyvärr förnekar de ofta detta och avreagerar sig som sagt på dem närmast istället: det är deras fel.

      Något som ofta kan betecknas som misshandel, känslomässig/psykisk/verbal och fysisk, samt ibland också sexuell! Det sista kanske oftare än vi vill tro eller inse? 😦 Felet ligger utanför mannen, inte inom honom!

      Egentligen mår ju inte mannen gott i detta och får relationsproblem samt söker aldrig den hjälp som faktiskt finns och som skulle kunna förbättra livet både för mannen själv, men inte minst för den/dem han lever med. Kanske högst radikalt! Men många män kommer aldrig så långt!? 😦 Och så fortlever detta från generation till generation. 😦

      Vadå, att mannen också har ansvar för relationen och att underhålla den och positivt bidra till den, inte bara kräva och kritisera och vara missnöjd!

      Ja, vad har han själv bidragit med??? Behöver han inte bidra????

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: