“Feminazis” – eller såna som Donald Trump utnyttjar arga, vita mäns våldsamma raseri, vilket ger dem samhälleligt bifall att göra som de behagar …

Först vill jag klargöra att jag är kvinna och för feminism, samt röstar socialistiskt.

Göran Greider i “Dalarna behöver mer feminism!”:

“Feminism handlar heller inte i första hand om könet kvinna, utan är ett stort försök av den mänskliga tanken att förstå och förändra det mest komplicerade som existerar i ett samhälle: Könskontraktet, genusordningen, det vill säga de finstilta och oftast outsagda och nedärvda relationer som formar och regisserar könets teater.

Feminismen i vid mening är projektet att befria både män och kvinnor ur traditionens makt./…/

Feminism innebär ofta kritik av det som brukar kallas ekonomism: att den enda måttstocken på allt det vi gör är den företagsekonomiska lönsamheten.

Borgerliga debattörer verkar oftare vara mer intresserade av att ‘företaget’ landstinget ska gå med vinst, än att landstinget levererar likvärdig sjukvård och fixar bra villkor för sina anställda.

Ofta, men inte alltid, sammanfaller ståndpunkterna på den vänstra halvan av politiken med de feministiska ståndpunkterna. Och det har inte alltid med man eller kvinna att göra./…/

Ändå är det knappast de borgerliga, kvinnliga partiledarna som går i bräschen för jämställdheten.”

Läser “Från Man till Människa” och får funderingar över samhällsklimatet och framväxten av främlingshat. Osorterade tankar följer:

Könsroller var tydligare förr. Diverse andra roller var tydligare förr också? Det gav troligen trygghet och en återgång till detta känns förmodligen som en återgång till något tryggt. Allra mest för en viss kategori av människor, med en viss tidigare historia?

De här rollerna var dock begränsande på en massa olika sätt, något man inte tänkt på eller förnekar.

Då skulle göra på ett visst sätt, leva på ett visst sätt. Män bland annat har fått undertrycka mänskliga sidor, med allt vad det innebär för dem själva och deras livskvalitet, men också vad det inneburit för dem de levt med inte minst, fruar och barn.

För dem som dessa roller inte stämde särskilt väl med deras personligheter eller som fostrats väldigt auktoritärt in i dessa roller kunde livet bli väldigt svårt och få stora konsekvenser.

Man fick inte utvecklas utifrån en viss ram. Kvinnor har erövrat nya områden, men män har inte riktigt hängt med och arga vita män har skapats.

Välbeställda kvinnor led av depressioner, personer som Claes Schmidt/Sara Lund fick leva i garderoben, skrivande människor sågs på med misstro, ägna sig åt musik eller teater var inget riktigt att syssla med osv. Det är tveksamt om det är något att längta tillbaka till! Men vi måste finna oss tillrätta i denna nya värld, där alla borde få existera. Så länge man inte skadar nån.

Och den här övergången är inte enkel i olika grad för ganska många människor. Går kanske inte helt smärtfritt för nån, men är ändå nödvändig?

Se “Why I Have No Sympathy for Angry White Men” eller “Varför jag inte har någon medkänsla med arga, vita män”:

“The media promotes their victim narrative 24-7. Donald Trump exploits their violent rage. Which gives white men a free pass to do as they will.”

Dvs han får och bör “assert himself” bland annat!

“Even Madder Men – ‘Angry White Men,’ by Michael Kimmel”:

“The characters populating Michael Kimmel’s new book, ‘Angry White Men,’ are familiar types: Rush Limbaugh’s ditto­heads [nickedocka, ja-sägare], neo-Nazis, wife beaters, rampaging shooters and the divorced rageaholics [de som lider av aggressionsmissbruk, ungefär?] of the men’s rights movement.

Crowded together under one banner, they make for a scary and unpleasant lot: full of fury and blaming everyone but themselves for their problems.

Mostly, they blame women: ex-wives, would-be girlfriends, the phantom black women who stole their jobs.

The editor of a men’s rights website proclaims, ‘The real question here is not whether these women deserve the business end of a right hook, they obviously do, and some of them deserve one hard enough to leave them in an unconscious, innocuous pile on the ground.’ [‘lämnas i en medvetslös, ofarlig hög på marken,’ förtjänar alltså kvinnor proklamerar chefredaktören för en mansrättswebbsida].

Kimmel, a sociologist at Stony Brook University in New York, is unusually adventurous for an academic. As he did in his last book, ‘Guyland: The Perilous World Where Boys Become Men,’ here, he ventures into unfamiliar territory and finds himself engaged in the kinds of conversations he is unlikely to have at department meetings./…/

A longtime feminist, Kimmel maintains a delicate balance when handling his sources. He wants to be sympathetic to the people he interviews and yet loyal to his academic principles.

After a series of humbling recessions and other economic shifts, men like Rick feel emasculated and humiliated, he writes, ‘betrayed by the country they love, discarded like trash on the side of the information superhighway.’

Their sin, according to Kimmel, is a failure to adjust. These guys refuse to admit they’ve been handed privilege all these years by a world that puts white men on top. White men, he writes, ‘have been running with the wind at our backs all these years,’ and ‘what we think of as ‘fairness’ to us has been built on the backs of others.’

Failing to concede this, men get stuck in a permanent dysfunction Kimmel calls ‘aggrieved entitlement,’ [sårat berättigande, terapeuten Ronald Levant skriver om ‘destruktivt berättigande’ rörande män] in which they ‘refuse to even be dragged kicking and screaming into that inevitable future’ of greater gender and racial equality.”

Jämlikhet gagnar alla, män som kvinnor, hög som låg.

“Instead they rage, not at the corporate overlords who have actually shipped their jobs overseas but at the amorphous feminists, or more likely ‘feminazis,’ who have stolen American manhood.

[Ungefär: Istället för att vara rasande på företagspamparna som faktiskt har skeppat deras jobb över haven, så riktar de raseriet mot formlösa feminister eller mer sannolikt ‘faminazis’ [Rush Limbaugh myntade begreppet ‘feminazis,’ ett nedsättande uttryck för liberala feminister…] som [de påstår] har stulit amerikansk manlighet]./…/

Kimmel’s hope is that more men will give up their sense of entitlement and accept a gentler, fairer notion of what it means to be a man. That’s the right ideal, and pop culture has been helping him along, providing ever more TV shows portraying working-class men as loving fathers.

Kimmel’s own book, too, offers evidence that men are making adjustments, choosing to be active parents or attending batterer support groups in an effort to change.

But in the short term, class inequalities loom larger than gender or race. You won’t easily convince Rick or the other men in the book that, due to the long arc of male privilege over the course of world history, he owes something to the likes of Barack Obama or Sheryl Sandberg, or to a sociology professor who lives in New York.”

Troligen sant! Men dessa arga, vita män envisas att rösta på politik som snarare förvärrar de problem de har! 😦

Eller kan vi få se något som detta: