Vad är samarbete?

June 19, 2017 § 15 Comments


Det är ingen bra utgångspunkt för samarbete om man säger att man är rädd för att starta World War III när man vill diskutera enkla hushållssaker, som t.ex. vad som ska ätas och följaktligen handlas.

Dvs hon får alltså inte reagera att han är sårande och inte förväntar sig samarbete (om han ville samarbeta skulle detta gå lättare om han har positiva förväntningar*), ska bara le och svara snällt och vänligt på all hans irritation och aggressivitet, annars ger hon ju honom rätt: World War III startades och han har absolut inget med detta att göra! Han bara visste att det skulle ske!

Han gör allt så olustigt och besvärligt som han nånsin kan! 😦 Och hon ska le.

Tänker på tidigare postning om Passiv-aggressiv”:

“Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill.”

Ja, hans beteende är manipulativt: få henne att vara snäll och vänlig hur irriterad han än är! 😦

“När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Hör han inte hur han låter? Att han provocerar en arg reaktion tillbaka? Försöker han medvetet provocera fram en sån för att visa hur omöjlig hon är och/eller hur synd det är om honom?

Är det något slags perverterad beteende där han avvisar innan han själv blir avvisad?

Att det blir supertungt för den som lever med honom bryr han sig inte om? Fattar han inte?

Och det där med män och testosteron: kvinnor kan också bli aggressiva, dock behöver de provoceras först och de kontrollerar ilskan av empati med den andra parten, om de inte blir provocerade över en viss gräns. Dessutom så visar faktumet att män inte slår sin chef t.ex., däremot kan slå sin fru, medan de troligen har anledning att hysa mer agg mot den förra än den senare! Så de här impulserna (påstått drivna av testosteronet) går att kontrollera!

Män skulle också må mycket bättre, få ut mycket mer av livet och relationer om de tog itu med den maskulinitet de fostrats in i!

Hon är så vråltrött efter förra sommarens kris och sen allt logistiskt runt deras nya lantställe (var köpet av detta ungefär som att skaffa barn: något som skulle lösa samlevnadsproblemen?).

Hon tänkte nu också att hon borde ha frågat (efterklok 😦 ) den där manliga familjeterapeuten i pensionsålder vad ha menade med att hon “inte har levt med en man förut”! Vad menade han egentligen? Att hon gnällde i onödan? Sånt som hon fått genomgå är sånt som erfarna hustrur genomgått och haft överseende med? Eller vad?

Visste han dessutom vad han i så fall tyckte hon skulle ha överseende med? Och hans uppgift som terapeut var väl att få dem att kommunicera bättre och effektivare istället för att den ena parten bara skulle anpassa sig (eller båda bara anpassa sig)?

Eller är det så att hon har nått så långt att hon ifrågasätter sånt som hon bara skulle ha funnit sig i för kanske 30 år sen, med allt vad det kunnat innebära?

Ja…

“Vad menar du med det???”

skulle hon ha frågat och då hade den där terapeuten måst förklara. Tyvärr har hon inte fått lära sig att ställa såna frågor. 😦 Dvs vara allt annat än aggressivt ifrågasättande! Hon SKULLE kunna vara lite mer “aggressiv”???

Bottnande i ett självförtroende och en självklar “insikt” att hon har ett mänskligt värde där hon ska behandlas med respekt och bör förväntas vara resonabel och samarbetsvillig!

Man behöver inte vara perfekt eller felfri för att ha rätt att bli respektfullt bemött! För INGEN människa är perfekt eller felfri.

Och självhävdelse bör innehålla respekt för den andra, precis som psykologen Johan Ydrén skriver!

*Nu har han negativa såna på henne och uttrycker dem också. Hur är det tänkt att hon ska reagera? Säga ja och amen (för han vill bestämma?) eller reagera (och då blir det synd om honom som lever med en kvinna som sätter igång krig om allt hela tiden).

Med detta angreppssätt från honom så är sannolikheten att samarbetet gnisslar nästan garanterad, såvida hon nu inte är världens mest tålmodiga ängel och oerhört snäll och storsint och bara låter allt rinna av sig som en gås! Och är att hon är ganska behovslös. Ja, rentav helt behovslös?

Han skapar problem åt sig, men är det det han vill ha? För det är farligt om saker flyter på smidigt och man är glad och lycklig och nöjd? Det säkraste är att vara pessimistisk och negativ och att förvänta sig att något ska gå fel, så behöver man aldrig bli besviken? Men man lever ju då istället ett väldigt begränsat liv. Och förstör för den man lever med också! Båda ska dras ner?

Advertisements

§ 15 Responses to Vad är samarbete?

  • Kajsa says:

    Man måste använda attack och aggressivitet för att få sin vilja igenom.

    “Jag måste assert myself!”
    “Måste du???”

    Onekligen var det bekvämt när mannen var överhuvudet! Kvinnan bara underordnade sig. Inga konflikter eller en massa argumenterande eller diskuterande.

    Det där finns kvar? Och man önskar sig tillbaka till den gamla goda tiden.

    Mikael Kimmel pratar om det nånstans? Menar att det inte går, samt att den rollen inte var så värst bra för män heller. En massa låg på mannens axlar istället för att kvinna och man delade bördorna.

    Ja, se Kimmel om Angry white men! Videor och intervju/er.

  • Kajsa says:

    Ur intervju med Kimmel:

    “I call this ‘aggrieved [sårat, kränkt] entitlement [berättigande]’ . If you feel entitled and you have not gotten what you expected, that is a recipe for humiliation.

    At least in the case of the Gejrman, Swedish and American guys that I interviewed, sometimes it is not really political at all.

    Many of them, especially the American guys, were sexually abused, beat up, bullied as children.

    Some of them have basically the same sort of profile as the victims of the Catholic priests.

    Growing up they were deeply ashamed of themselves; they didn’t do well in school, they didn’t have friends, they were sad, miserable, and they escaped into themselves.

    That just made them better targets, and the far right drew them in./… /

    Angry White Men talks at length about the ‘manosphere’ [manssfären] on the internet, and the rise of the men’s rights movement.

    Men’s rights activists have long complained of the ways that government policies penalize men – divorce and alimony laws, for example, or benefits designed for single mothers but not single fathers. Do you think with Trump in office, the MRAs may actually influence change in legislation and policy?

    The group that I think has a point is the fathers, or some of the fathers.

    Some of the fathers’ rights groups who blame women, blame feminism – I don’t have much sympathy for them.

    But I do think that the courts have not kept pace with changes in society. Fathers have changed. Far more men now are involved in childcare. But our laws were really designed for the Don Draper era, when men were absentee landlords at home. So in some respects, some of these guys really have gotten a bad deal.

    On the other hand, let’s be clear what we’re talking about: a Californian study found that 80% of divorcing couples got the custody arrangement that they wanted. Both of them. So we’re really only talking about 20% of cases, and of those 20% of cases only a fraction of them are like the cases that the men’s rights activists describe: he wants joint custody, she wants sole custody. The reasons for this problem are usually the circumstances for why she wants sole custody: she wants to leave the state, she wants to move for a job or a relationship./… /

    What are your thoughts about the age-old debate about men being violent? Is it purely social – a product of culture – or are there biological factors at work? Is it nature or nurture or both?

    I think it’s a false debate. I think nature and nurture are intimately linked. What we know is that testosterone as a hormone both drives aggression and responds to aggression. It is a really malleable [anpassningsbart] hormone.

    And I think that you can’t understand the natural biological conditions of violence without understanding the social conditions, and I think you can’t understand the social conditions without understanding the biological conditions.

    Let me give you two examples. The first: how come men use a biological argument when they are angry and they beat up someone smaller or older than they are or they beat their wives – yet they don’t beat their bosses? I mean, my boss would likely piss me off more than my wife would, right? Why don’t I beat him up?”

    Nej, varför slår de inte sina chefer, men sina fruar? Man ger sig på en svagare. Detta skulle kunna betraktas som fegt!

  • Kajsa says:

    ““När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

    Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’.”

    Jo, han tycker också att det är HON som ska be om ursäkt för att hon reagerade! Och säger det också – argt! Först reagerar han oprovocerat aggressivt mot henne och sen tycker han att hon borde be om ursäkt, också detta aggressivt!

    HAN har anledning på grund av hur HON är. Så det finns “rationella” förklaringar till hans aggression! 😦

    Hon har ingen anledning att reagera tillbaka således! Eller att “försvara” sig. Hennes reaktioner är irrationella.

    En “reminiscens” från gamla könsroller, som fortfarande verkar nånstans!

    • Kajsa says:

      Nej, ansvaret ligger inte hos honom! Han har inget sånt!

      Det är hon som har det, för hur hon är! Därför har han inget, men hon hela ansvaret och därför bör HON be om ursäkt! 😦 Dvs hon bör be om ursäkt för hur hon är!

      Men hur är han då??? Han behöver inte be om ursäkt! För han har inte gjort något och har ingen del i detta!? Han måste bara hävda sig själv!
      “Det har inte slagit dig att jag kanske också behöver hävda mig själv???”

  • Kajsa says:

    Samverkan existerar inte hans sinnevärld! Man måste kriga om allt! Det är antingen vinna ELLER förlora!

    Kritiken mot assertiveness handlar om att den som försöker assert himself är alltför aggressiv i början och det leder knappast till en tillfredsställande lösning. Snarare tvärtom!

    Men det är snart tre decennier sen han fick det rådet av en familjeterapeut, men har ännu inte modererat aggressionen! 😦

    Hur gott var det rådet? Har knappast löst några problem, snarare vidmakthållit dem och gjort dem än fler och förstört saker som skulle ha kunnat vara jättebra, väldigt trevliga och minnen för livet, samt gjort relationer bättre istället för riktigt risiga. Inte minst med dem närmast och som man lever med dagligen.

  • Kajsa says:

    Män har fått lära sig att lösa konflikter genom att slåss, inte lugnt resonera! Kvinnor genom att resonera. Coacherna i t.ex. high school ledde genom förnedring och att få spelarna att skämmas.

    Pojkar har härdats, med allt vad det innebär av oförmåga att leva sig in i andra (och förstås i sig själva egentligen)! Tuffa och inte bry sig! De har fått lära sig att se andra som potentiella fiender och motståndare i flera fall i olika grad!? Att inte behöva nån och vara oberoende och “starka”, samt att förakta svaghet och beroende. Det är sissy! 😦

    Detta har skett i olika grad, men har skapat problem, större och mindre.

    Och skapar fortfarande problem!

    Ju mer kontakt man har med sitt känsloliv desto bättre liv har man.

    Istället för att bekämpa kvinnor och feminism borde män ta itu med sina problem! Framförallt för sin egen skull. För relationer och hälsa inte minst!

    Hans förra fru och nuvarande sambo har gått i terapi. Han har inte, om man räknar bort familjeterapin, som han ansåg gav noll.

    Tvärtemot vad många tror så är det de som mest skulle behöva bra terapi som inte söker sån. De som i mindre grad behöver den söker den.

    Men hon kan säga att även med en massa terapi så blir man inte perfekt och hanterar inte saker lätt som en plätt, dock förhoppningsvis bättre än innan och allt bättre och bättre därför att man fått eller senare skaffat allt bättre verktyg.

    Allt detta är verkligen något att jobba för att förbättra! Att inte vara kvinnor utan också män jobbar på det, på sin gemensamma relation för sin egen skull, men också för eventuella barns skull. Där de vuxna beter sig som vuxna.

    Tonen på nätet är både rå, men allt fler balanserade och vettiga yttrar sig, så det FINNS glimtar av hopp!

  • Kajsa says:

    Apropå arga vita män, som måste få ut sitt hat och måste ha syndabockar: se här.

  • k says:

    Han anklagade henne för att inte ha berättat att hon nu har semester!

    “Nä,”

    svarade hon,

    “…jag har talat om att aktiviteten igår kväll var den sista!”

    När hon har skrivit ner sina olika aktiviteter (som avviker från ordinarie schema) undrar han varför hon berättar detta.

    Hur hon än gör så är det inte bra! Talar hon om muntligt så går det in genom ena örat och ut genom det andra. Och skriver hon ner sina aktiviteter och ger honom ett papper eller skickar i Skype, meddelande e.d. så är inte det bra.

    Han kunde ju anstränga sig att notera själv och kanske rentav skriva ner när hon informerar, så han inte behöver klaga på henne! Det är HENNES fel att han inte vet!? HAN har inget ansvar att hålla reda på eller informera sig?

    Det är som om han MÅSTE ha något att gnälla och klaga över. Minsta lilla sak. Låta irritation och missnöje gå ut. Och det rättfärdigas med att han måste assert himself och det handlar också om “hur hon är.” Det slår honom inte att hon skulle kunna ha anledning att reagera över hur han är? Dvs hålla på och hacka och klaga och gnälla på honom!?

    Att lasta över saker på hennes axlar bekymrar honom inte!? Hon ska ta hänsyn till honom och hans aktiviteter och det är väl okej? Men han jobbar inte och han har ostörd tid när hon är på jobbet, så han KUNDE ju styra om mer så han får sina saker gjorda när hon inte är hemma!

    Och att de bott kompakt har ju också varit hans ansvar: både att anstränga sig för att ändra (genom att leta ny bostad, söka jobb så det ekonomiskt gått osv), samt att göra tillvaron så lätt som möjligt medan de var tvungna att (är tvungna) att bo så!

    Av omsorg och omtanke om henne också! Inte lasta henne ytterligare! Och det är ju inte så att hon inte tar ansvar eller försöker göra tillvaron bra! Tvärtom!

    “Ditt missnöje och din otillfredsställelse gjorde att jag lämnade dig!”

    sa första frun bara för kanske ett år sen (detta mindes hon så många år senare eller blev påmind om vid interaktion de hade?). De skiljde sig för runt 40 år sen och på alla dessa 40 år har hans attityd fortsatt varit missnöje och otillfredsställelse med allt och alla? De tältade i New Mexiko, uppe i bergen, då långt tillbaka och frun då fick plötsligt ett utbrott som han nästan 40 år senare minns som kommande “från det blå”! Han förstod det inte då och han förstår det inte nu! 😦 Hans sambo nu kan ana att det troligen varit en rad saker som provocerat och resulterade i en explosion.

    Han fortsatte så med nästa fru: hon blev så arg över att allt gnäll och att bli attackerad, så hon slängde saker efter honom! Även detta kan nuvarande sambon sätta sig in i.

    Tänk så stor del av livet som har gått till att vara missnöjd och otillfredsställd! Är inte det sorgligt? Att ha den där negativa attityden ett helt liv.

    Det är som om:
    “Jag ska INTE ha kul – nånsin!”
    Han är rädd för att bli besviken och avvisad och det har präglat hans liv från tidigt ända till nu? Och förstört hans liv samt gjort livet för dem han levt med tungt och ledsamt. Väldigt sällan roligt, glatt, njutbart, positivt.

    Han ägnar sig åt psykisk misshandel! Och offret får inte reagera! Får inte ifrågasätta! Vadå, att han tar ansvar för sig, sitt handlande, sina känslor och behov och ifrågasätter vem som har ansvar för ditten och datten? Vad har han själv ansvar för (som vuxen människa), vad kan han kräva av henne och vad kan han inte kräva av den han lever med?

    Han kanske äntligen borde ta ansvar för sig och sitt!? Kan inte lasta av det på andra, att det är deras fel! Han kunde fundera på vad han kan göra för att göra kommunikationen effektivare! Vilken del HAN har i dessa utkomst!

    Nej, hon är inte perfekt, men det är ingen! Finns det inte en massa som väger över på den positive sidan??? Eller?

  • Kajsa says:

    Men vänta nu: han ville ha exempel på hur han talar om hur hon är! Det gav han ju precis. Satte en diagnos på henne:

    “Du är [diagnos]!”

    Vad skulle han tycka om hon gjorde så med honom, med samma tonfall och attityd?

    Han sa att så fort han tycker något så röstar hon ner det! Men kunde inte hon ofta säga detta om honom? Att han ofta röstar ner saker bara för att det kommer från henne? För att kvinnan inte ska bestämma???

    • Kajsa says:

      “Män har en tendens att vara energitjuvar faktiskt på det sättet att dom inte riktigt är med och underhåller relationen! Jag menar sånt underhållsarbete som behövs till allting här i världen som inte ska ruttna bort!”

      L 87 år sa apropå diskande att han gjorde det som en kärlekshandling. Ja, allt sånt som görs av genuin kärlek och omtanke från en man mot en kvinna betalar sig väldigt mycket! Eller skulle betala sig! På många sätt, både för honom och henne! Hon skulle bli gladare och mer avslappnad?

      • Kajsa says:

        Ja, han har en massa rättigheter! Om man bortser från skyldigheter, så kunde man ju av kärlek, omtanke och bry sig om inte vara missnöjd, irriterad, arg och aggressiv dagligen! Det han håller på med är ju misshandel! Istället för att lyssna eftertänksamt så går han på och går på. Han har ingen del nånsin i de bataljer som uppstått! Han verkar helt sakna förståelse för relationen mellan ens eget beteende och andras reaktioner. Ingen är kanske fullkomlig där idag, men han har svårare än “normalt”? Visst kan andra reagera “överkänsligt”, men då har de ofta en anledning…

      • Kajsa says:

        Han har inget som helst ansvar för relationellt underhåll! Vem ska sköta detta underhåll? Ingen? Hon? Han har inget ansvar för relationen! Han har rätt att bete sig som en skit, dvs assert himself! Han har rätt att vara aggressiv!

      • Kajsa says:

        Tänk om båda skulle bete sig så här: inte censurera en enda känsla, utan ge uttryck åt den! Uttrycka varje irritation och missnöje utan att bry sig ett skvatt om man trycker ner den andra totalt i skoskaften!

        Låta den andra förstå att hon är den mest irriterande och bedrövliga som går i ett par skor!

        Och om hon reagerar så har det inte med hans beteende att göra alls! Hon får inte reagera när han är sur och svär “FUCK!!!” En “riktig man” är så här??? Bryr sig inte och svär och har sig.

        Det här beteendet tål inga motsägelser, så hur är det med “bestämmande” egentligen? Kunde inte detta beteende tolkas som att skrämma fram bestämmande? Var är hans samverkanskonster?

      • Kajsa says:

        Hur skulle han reagera om hon betedde som han och gjorde det lika ofta som han gör??? Och hur skulle han reagera om hon svor

        “FUCK (din klumpiga djävel!)!!”

        Han har väl inget ansvar för relationen!? En riktig man är solitär, som skiter i andra! Inte minst den han lever med! Det är kvinnans ansvar att se till att saker rullar på och ska inte klaga!?

        “Jag har inte gjort något!”

        har han sagt flera gånger. Detta hade varit adekvat när han var pojke och ung man, men det funkar inget vidare i andra, vuxna relationer! För folk reagerar sällan helt utan anledning!

        Att han är så angelägen att argumentera, ganska aggressivt och ihärdigt, för sin totala brist på skuld är snarare ett uttryck för att för både sig själv och den andra och hela världen övertyga om sin totala oskuld??? Och framstå som ett helt oskyldigt offer för galna kvinnor, som bara vill ha och bestämma och djävlas och som bara bryr sig om sig själva och inte honom ett dugg! Så han måste verkligen assert himself i alla situationer!

        Om han verkligen visste med sig… så skulle han inte ha sånt behov av att försvara sig och gå an och gå an och gå an, utan faktiskt också visa beredskap att lyssna! Men han vill inte höra!? Vill inte höra när hon uppgivet säger att hon ju inte får en syl i vädret! 😦

        Och att han inte nöjer sig med det svar han fått, utan aggressivt hävdar att han inte fått svar härstammar från hans upplevelser med sin mamma, där han nu har tagit hennes roll :

        “VEM satte märket i den skinande mahognyn på köksskåpet???”

        Hon skulle absolut ha en syndabock, vad hon nu skulle göra med den??? Som i den trånga passagen råkat sätta ett avtryck med sin hand!? 😦 Det kunde ha varit vem som helst i familjen! Möjligen hade man kunnat se på handens storlek, vad man nu skulle göra med den skyldige/a??? 😦

        Liknande saker hände inte bara den gången? Nu antar han hennes roll?

        Är det i t.ex. gestaltterapin som man menar att om man säger “du är” så är det en projektion av ens egna problem? Man definierar en annan istället för att den får definiera sig själv och man får definiera sig själv. Respekt för den andra i självhävdandet var det.

        Han behandlar inte henne som ett subjekt, utan som ett objekt, ett objekt utan känslor och reaktioner och tankar, inte som x!

        “… filosofen Martin Bubers tankar runt dialog (Yontef, 1993). Buber (2001) menade att man som människa kan förhålla sig till världen och sin medmänniskor på två sätt.

        Det första sättet är att möta omvärlden i en Jag – Du relation och det andra i en Jag – Det relation.

        I en Jag – Det relation förvandlas omvärlden och i slutändan även betraktaren till objekt.

        Det sker en alienation mellan personen och omvärlden i den här typen av relation.

        I Jag – Du relation existerar ett subjekt förhållande mellan Jag och Du. Ett accepterade mellan Jag och Du uppstår. Detta förhållande kan bara äga rum i nuet.

        Alinationen upphör att existera i Jag – Du relationen, men det är inte heller en symbiotisk relation. Snarare kan man säga att Du är med och skapar Jag, på samma sätt som Jag är med och skapar Du.

        Om två personer bemöter varandra som objekt är inte dialog möjlig. Dialog kräver att den ena bemöter den andra som subjekt (Yontef, 1993).”

      • Kajsa says:

        Nej, vadå vara med och underhålla relationen? Det har han inget ansvar för! Vems är det? Hennes, enbart? Så hon får inte bli kränkt och ledsen när han reagerar aggressivt mot henne? Reagerar hon på detta blir HAN kränkt och sårad! Djävla egoist!

        Hon får inte ha åsikter och idéer, för då ska hon bestämma! Djävla gubbe!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: