Att demonstrativt tränga sig ut ur köket…

June 10, 2017 § 11 Comments

…när hon kommer in på morgonen för att äta frukost, hur antas hon tolka det?

Ett uttryck för aggressivitet, är det inte? Hur skulle han reagera om hon gjorde likadant? Apropå den gyllene regeln!

Självhävdelse är inte aggressivitet utan respekt eller utan att vara beredd att lyssna.

Hur är föremålet “supposed to react”?

Och om det handlar om att reagera på den andras egenskaper, så är det inte så att inte hon reagerar på honom, men irritation och aggression går att kontrollera. Det gör den.

Är hennes egenskaper mer irriterande än hans? Så att det skulle vara förklaringen att han irriterar sig och uttrycker detta, men inte hon? Dvs deras reaktioner speglar verkligheten?

Vadå, om hon blir ledsen?

“Jag måste hävda mig själv!”

hävdar han.

“Det har inte slagit dig att den andra parten också måste hävda sig?”

har hon försökt fråga.

Det har det uppenbarligen inte! Om man attackerar en annan är risken att man får en reaktion tillbaka? (Om andra parten inte ligger i den passiva änden av skalan passiv-aggressiv? Eller har överseende, men hur länge?)

Hur vore det om hon började uttrycka irritation, missnöje och otillfredsställelse på samma sätt som han? Hut trivsamt skulle det bli för båda? Om båda uttryckte sånt och ingen försökte göra något åt förhållanden som man inte trivs med, är irriterad på? Men hur förändrar man förhållanden man inte trivs med?

Hon skulle behöva lära sig att säga ifrån? Klart och tydligt! Men det ger inte andra rätten att hoppa på henne!

“Är det mitt fel (att det känns olidligt nu och då på deras mysiga lantställe)?”

undrade han.

“Men det verkar ju vara mitt fel att du är irriterad jämt!”

kontrade hon.

Är det kvinnan som har ensamt ansvar för stämningen?

Ja, X har rätt: hans beteende är passivt-aggressivt!? Att demonstrativt gå ut ur köket när hon kommer in är ett uttryck för passiv-aggressivitet. Ska hon strunta i att äta frukost? Eller vänta till han säger att hon får gå in i köket? HON ska bara finna sig i detta och inte reagera, men han har rätt att reagera. Reagera bara över hur hon är!

“En gnällspik!”

sa Y.

Skulle hon säga att hon blir ledsen skulle han bli arg! Och börjar troligen en lång utgjutelse över hur hon är. Och detta rättfärdigar hans beteende? Och hon måste lyssna på denna långa “rant” tyst som en mus. Hon får inte en chans att bemöta något. Allt landar i hur HON är! men om man talar om hur en annan är är risken att man får öra hur man själv är? Och det vill han inte höra! Men hon ska lyssna med öppna öron på hur HON är!

Han måste tydligen ta till storsläggan när det gäller att hävda sig mot henne?

Ja, det är synd om männen! Dvs inte synd om kvinnorna!

Inte konstigt att förra frun slängde saker efter honom! 😦 Men han drar inga slutsatser av detta; att det kan vara något i hans beteende som orsakar att första frun får ett utbrott “rakt i det blå”, andra frun slänger saker efter en och tredje kvinnan spottar? Han har haft oturen bara att råka ut för galna kvinnor!? 😦

HAN har rätt att reagera, men det har inte hon?

Hon håller inte på och hackar och gnäller på honom, vilket INTE betyder att hon inte reagerar! Men hon håller tillbaka, för hon vill inte göra ledsen eller sänka självförtroendet genom att gnälla och klaga.

Han däremot har gnällt och klagat från första början trots att hon ansträngt sig av omsorg och bry-sig-om för att han ska ha det bra, få uppleva spännande saker, ha ett gott liv. Eller är det därför han är så arg? Till råga på allt vill han få det till att hon reagerar psykotiskt…

“Jaha, ett av dina psykotiska utbrott!”

…eller ger honom “silent treatment”! För allt är bara relaterat till henne och ingen av hennes reaktioner har provocerats fram! Hennes reaktioner har bara med hennes sjuka hjärna att göra?

Irritation och aggressivitet GÅR att kontrollera. Både män och kvinnor reagerar så, men medan män reagerar aggressivt utan provokation, så behöver kvinnor provoceras för att reagera aggressivt. Och de senare håller tillbaka av empati med föremålet.

Hur “do one get along with other people”? Genom att hävda sig som en ångvält och inte lyssna på den andra parten? Genom att tala om hur den andra är och inte försöka lösa det man tycker är ett problem?

Med detta påstår jag inte att detta är lätt! Men BÅDA måste lyssna. Vara beredda att lyssna. Så om han talar om hur hon “är” bör han vara beredd att höra hur han “är”! Eller så slutar man att tala om hur den andra är! Anstränger sig att lösa saker på annat sätt! (och behöver det vara en stor ansträngning normalt heller?)

Om han inte vill höra, så borde han misstänka att hon kanske inte tycker det är kul att höra. Om han nu verkligen lever efter den gyllene regeln och inte bara lever efter den ibland!

VAD är problemet? Nej, det kanske man inte alltid vet klart och tydligt?


Nu erbjöd han sig att sätta igång att börja städa lägenheten i stan! Skönt! Det är mer att tänka på nu, med två ställen att bo på och heltidsjobb för henne… Så det var ju faktiskt väldigt skönt! Det finns ljuspunkter…

Advertisements

§ 11 Responses to Att demonstrativt tränga sig ut ur köket…

  • k says:

    Jo, han har ett sätt att agera och säga saker aggressivt! Han frågar ganska aggressivt varför hon gör som hon gör i trädgården t.ex. Ungefär som hon har nån ond avsikt nästan! Som om hon verkligen har tänkt ut saker från A till B.

    Och han har ett sätt att tala om för henne som om hon är dum i huvudet och inte tros förstå eller ha en aning om eller ha nån hemlig (halvond) agenda! 😦
    “Om de (sockerärterna som just kommit upp) år växa på de där pinnarna så växer de fast (innan vi får hönsnät där)! Jag trodde vi pratade om att sätta hönsnät där!!!???”
    sa han uppfordrande.

    Hon bara gapade!

    “De har precis kommit upp!”

    sa hon.

    “Jamen, de kom upp för en 3-4 dagar sen!”

    svarade han.

    “Jamen, jag ville inte jaga på dig och igår var vi ju borta (på födelsedagsfirning) och åkte redan på fredag eftermiddag)… (så vi har inte haft chans att fixa med hönsnät)”

    Han frågar uppfordrande och lite aggressivt, ungefär som om han inte skulle få fråga en helt självklar fråga och som om hon är dum i huvudet och väldigt svår att ha att göra med.

    Nu var hon ut på dasset och ett paket toapapper stod nere på bänken, inte uppe på hyllan. Hon skulle kunna fråga honom på samma sätt som han frågar henne varför han inte sate paketet uppe på hyllan! Tänkte hon ganska sarkastiskt!

    “Varför berättar du detta?”

    frågar han och tittar på henne med rynkad panna och liksom underifrån, när hon berättar hur hennes dag eller arbetsvecka ser ut. Hon tappar helt tråden.

    Hon försöker säga så han ska veta, för sin planering av dagen eller veckan, men det verkar inte som om han förstår. Det är som om hon försöker säga något, men inte rätt ut! 😦 Till slut säger hon, alldeles matt och trött:

    “Jag har ingen aning varför jag säger detta!!! Det är bara småprat! (Egentligen är det för att jag är knäpp i huvudet!)”

    “Har vi en fight igen?”

    undrade han slutligen.

    “Du låter så aggressiv!”

    svarade hon,

    “Jaha, det är mitt fel?”

    Jaha, så var de där igen… Nu blev det en diskussion om vems fel det är och inte om att lösa sakfrågan. 😦 Och den diskussionen lär ALDRIG leda till nånting! Inte ett enda dugg!

    HAN har inget med nånting att göra, implicerar frågan om vems fel det är att de har en fight, och på något vis frånsäger han sig ansvaret för alt! HAN har inget som helst ansvar eller minsta del i det som hände!

    Och den självklara slutsatsen av detta är att alltihop är hennes problem. Om det inte var för henne skulle det inte finnas något problem. Och om det inte finns något problem, så finns ju heller inget att lösa!

    HAN tänker då inte bidra till nån lösning av något problem. Inte ens om han nu allvarligt tycker att han inte gjort något! Det är huvudet direkt i väggen, inte nån beredskap att lyssna och gemensamt lösa ett problem.

    Det är antingen är han galen eller så är hon! Inte att de tillsammans skulle kunna resonera sig fram till något. För ett sånt resultat existerar inte tydligen, där båda får jämka ihop sig eller där båda blir nöjda och ingen behöver känna sig galen eller dålig! 😦

    Det blir ju helt omöjligt att lösa något! 😦

    Först måste man tydligen komma fram till vems fel det är!

    Och antingen är man vinnare eller förlorare! Några andra alternativ finns inte! 😦

    • k says:

      “Kalle Lind: Sluta vara dig själv – så håller du kärleken vid liv”:

      “Jag har levt ihop med samma (riktigt trevliga) människa i arton år. Vi träffades på en studentkorridor 1998 och sen dess har jag inte haft nån större lust att se mig omkring.

      Det händer att folk frågar hur man står ut, hur man gör för att hålla ihop nåt så abstrakt som en mänsklig relation, hur man fortsätter att vara intressant för och intresserad av nånannan.
      Det skulle aldrig falla mig in att ge råd, men mitt eget recept för att inte bli lämnad har alltid varit detsamma: ändra dig! Gör avkall på dina principer! Sluta vara dig själv! Det finns en föreställning om att relationer kan tvinga människor att ge upp sig själva. Jag säger: exakt, det är det som är det fina med relationer!
       
      1998 var jag en sur och butter spoling. 2016 är jag en något mindre sur och butter farbror. Under de år som gått har jag noterat att min negativism gärna lägger sig som en skugga över någon annans glädje.
      Därför har jag försökt göra mig av med den. Eller åtminstone tona ner den. Eller i värsta fall spara den i en särskild svart behållare i bröstet och låta den pysa ut hos terapeuten.
      Det handlar inte om att leva upp till någon annans krav. Det handlar om att ställa några som helst krav på sig själv.
      Min favoritreplik kommer ur den romantiska komedin ‘Livet från den ljusa sidan’. Misantropen Jack Nicholson fattar tycke för Helen Hunt, som ber honom förklara varför han så gärna vill ha henne omkring sig. Nicholson skruvar på sig och svarar: ‘You make me wanna be a better man!’
      Det är en av de vackraste kärleksbetygelser jag hört. Du får mig att vilja sluta vara så förbannat självupptagen och irriterad och oförskämd som jag är. För att du ska stå ut med mig är jag beredd att bete mig anständigt.
      Sen kan man förstås fråga sig varför den där människan jag lever med ville vara med mig från första början. Jag gissar att hon tänkte likadant som Walt Disney när han köpte upp några tunnland mark i Kalifornien: det här kan kanske bli nåt om jag håller ut. Jag gissar att hon tänker likadant fortfarande.”
      Ja, måste man göra sig så svår? Göra den andra parten ledsen stup i kvarten, bara för principers skull? Inte kunna resonera lugnt med den andra och lyssna på henne! Inte bara kräva att hon ska lyssna, utan själv också aktivt (och tålmodigt!?) lyssna och inte avbryta själv om man nu verkligen vill leva efter den gyllene regeln (behandla andra som man själv vill bli behandlad och han avskyr ju själv att bli avbruten).
      Man kunde också uttrycka det: visa respekt och kärlek mot den man lever med!
      Måste man verkligen “assert oneself”??? Eller borde man anstränga sig att försöka avgöra när den där självhävdelsen verkligen är nödvändig och när den inte är det!!!???
      • k says:

        “En gnällspik!!!”

        sa Y om honom.

        Negativ, aldrig med en positiv anda att verkligen göra sitt bästa! Alltid negativ och inriktad på allt som kan gå fel.

        Aggressiv i sin approach, ja! Passiv-aggressiv, ja, det stämmer nog! 😦

        “Du är…”

        handlar inte bara om att rättfärdiga sina reaktioner för honom, han är ju inte helt omedvetet dum också! Jag tror verkligen inte att hon förtjänar detta! Om han verkligen levde efter den gyllene regeln kanske han hade funderat vad han själv skulle tycka om han ständigt fick höra hur han är (och inte i positiva ordalag eller kärleksfullt)!!!??? Och detta angreppssätt är inte det just att trumfa igenom sin vilja, något han anklagar henne för att vilja!? Om han inte ville det skulle han vara betydligt öppnare för att lyssna på henne!?

        Om det funnes lite positivitet så skulle hon nog stå ut mycket bättre med den enorma omständigheten och segheten och att allt blir så komplicerat och svårt! Och han är inte rädd för att lasta över på hennes axlar!

        Han verkar fullständigt okänslig för att hon jobbar heltid och kanske borde avlastas istället för att lastas på (han kräver respekt för det han gör och för sin tid, men visar han respekt för hennes åtaganden?): måste båda vara involverade i matplanerandet samtidigt t.ex.? Han kunde ju t.ex. tänka ut ett förslag som hon sen får ha synpunkter på!?

        Han anklagar henne för än det ena än det andra… Nej, det är inte i en positiv anda som han gör det! Utan för att gnälla, för att det är så synd om honom och hon så omöjlig, så man måste ta till det tyngsta artilleriet, dvs aggressivt säga saker. Det är inte ett enda dugg synd om henne!!! Om hon blir ledsen eller sårad ger han blanka fan i!!! Det är knappast ett enda dugg kärleksfullt! Han är näst intill oförmögen att visa kärlek!? Vad försöker hon? Få något av en person hon aldrig kommer att få det ifrån? 😦

        Trots denna aggressivitet så säger han inte riktigt vad han vill och tycker, som om det i hans värld tros vara en motsättning med hennes vill och tyckande och att man måste kriga om allt! 😦

    • k says:

      FB_IMG_1497383768051.jpg

      Han försöker inte ens förstå vad hon har sagt! Väljer att bara höra det negativa och verkar undra över underliggande agenda (som inte finns)! En underliggande agenda, som han måste hävda sig själv emot! ;(

      Han framhärdar och framhärdar i sin negativa tolkning och det hjälper inte vad hon än säger. Han går på och går och går på! Men vad väntar han ska ske med de långa rants han har om hur hon uttrycker sig och är! Vad är de tänkta ska leda till? Helst att hon känner sig elak, dum och skäms? Eller?

      Har hon verkligen anledning? Har hon dessa avsikter?

      Självhävdelse inbegriper också respekt för den andra parten menar psykologen Johan Ydrén*. Ett givande och tagande, där den självhävdande också verkligen lyssnar på den andra parten.

      Och man kan ju välja att tro på den andras förklaring – eller inte, som han gör, och lägga ner en lång, lång utläggning om hur den andra är. Lita på det den andra säger eller inte! Tid och erfarenheter kommer att visa om det är rätt eller inte att lita på den andra parten.

      *

      “Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter./…/

      Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han försvarar dem inte heller mot angrepp från andra. Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.

      Hur man förhåller sig till andra människor kan alltså delas in på en skala från passivt beteende till aggressivt. Längst åt det passiva håller är krasst uttryckt när man låter andra trampa på en och längst åt det aggressiva när man trampar på andra. Båda delarna är beteenden som i längden är destruktiva både för en själv och för ens relationer men det finns bra alternativ.”

      Ja, i längden blir detta förhållningssätt destruktivt både för en själv och ens relationer. Tricket är att bedöma när det är adekvat att reagera och inte ha det grundläggande utgångsläget att allt är negativt, svårt, besvärligt eller att ens partner har en “hidden agenda”, som hon inte uttalar högt! Ungefär som om det som hon säger egentligen betyder något annat. Är det riktigt snällt mot partnern? Och väldigt orättvist i detta fall?

      Hon håller inte på och antyder saker. Och hon är inte en sån som håller på och räknar:

      “Nu har JAG gjort det och det och det!”

      Jo, går det långt kan hon börja räkna också!

      “Most People Are Depressed For a Very Good Reason”, men när man är irriterad, negativ, aggressiv trots fint boende, partner som bryr sig och brytt sig och ansträngt sig att fixa, göra trevligt osv och dem närmast är hyfsat friska fortfarande, då kanske man borde göra något!

      Nej, hon är inte perfekt! Hon är bara människa, men värd att värdesätta och vara rädd om, inte hålla på och hacka på och vara missnöjd med och irriterad på dagligen.

      Har han en depression med paranoida inslag?

  • k says:

    Laga mat, diska är oerhört jobbigt! Och besvärligt! Kvinnor har i alla tider gjort det utan att klaga! Idag blir de dock lessa och uttrycker det, för de flesta kvinnor jobbar idag! Förr var de hemmafruar och beroende och de flesta ville då “göra rätt för sig”!?

    Men här jobbar inte mannen. De har inga barn. Och kvinnan har verkligen inte frånsagt sig hushållsgöromål eller några ansvar (kanske i för liten grad rentav: måste hon ta ansvar för det mesta?). Hon gör dem – och jobbar heltid! Hon klagar dock inte, men hon är ganska trött! Inte minst över allt klagande och gnällande, allt missnöje och all otillfredsställelse! Men klagar eller gnäller hon?

    Framhåller hon det hon gör? Har hon nånsin sagt:

    “Titta vad JAG har gjort! (underförstått: gör inte du)”

    Ens då hon hade/har anledning att göra det (igår jobbade jag och då var jag till banken för att föra över en återbetalning, satt där i nästan 30 minuter, så till urmakaren med klockan vars batteri tagit slut, till ByggMax för att köpa mursnöre till uppbidning av tomater, slutligen köpte jag en spaljé på Plantagen innan jag kunde åka hem*). Dvs innan hon bröt handleden och inte kunde göra några hushållssysslor i några månader. En ganska traumatisk upplevelse för henne, som har spelande som yrke och oerhört viktig sysselsättning. Innan denna skada var det hon som lagade all mat och gjorde en massa annat, utan att knota, klaga eller gnälla – eller framhålla sig själv! Det ligger inte i hennes natur, men jag påstår att hon inte framställer sig som en martyr för det! Hon bara gör och sen får det vara upp till var och en vad de gör! Men det finns ju gränser: går det riktigt långt reagerar ju hon också!

    Mindre än tre år senare bröt hon höftbenet och nu för några veckor sen sträckte hon ryggen rejält (först var hon orolig att skadan var värre, men peppar, peppar, ta i trä, det VERKAR som om den håller på att återhämta sig. Tack och lov!), Jag tror att alla dessa ganska rejäla skador beror på trötthet, en enorm trötthet!

    Men inget av det hon gör räknas! Verkar inte synas! Värdesätts inte! Undra på om hon blir stressad och pressad och trött och ledsen och arg???

    Eller handlar det om om man borde framhålla det man gjort??? Det är det man måste göra? 😉 Det är ganska bedrövligt i så fall! Högljutt ska man framhålla sig själv? Räknas det inte om man inte talar om det?

    Han bara klagar och gnäller, har varit missnöjd och otillfredsställd en majoritet av tiden här. Hon har uppenbarligen inte gjort tillräckligt!??? Att hon tänjt sig och ansträngt sig så till den grad att hon skadat sig allvarligt tre gånger – vadå??? Han ser inget samband, den bortskämda djäveln!

    Hon klagar eller gnäller inte, vilket inte betyder att hon inte reagerar! När han då gnäller på henne och talar om hur hon är då rinner dock sinnet på henne! Inte konstigt, väl???

    Och när han talar om hur hon är balanserar han det aldrig med något bra som hon har gjort! Det är ungefär som om hon inte gör något som är bra eller omtänksamt eller rent av väldigt rart och gulligt!

    Märker han det inte? I så fall kanske det är ganska synd om honom: att han verkar helt blind, döv och oemottaglig för omsorg och omtanke och massor med bry-sig-om!

    Och angående otillfredsställelse: det handlar ju om vuxna människor här! Som har ett ansvar själv för sitt liv! Ju!

    Och hans rökande kan han inte skylla på nån annan! Det är hans ansvar och val! Hur självdestruktivt det än är! Att utsätta andra för indirekt rökning är destruktivt också! Kvinnor har mindre lungor och blir skadad lättare än män med stora lungor, men det skiter han i!!!??? Också! Han behöver väl inte tänka på henne på något endaste sätt!!!???

    Terapeut sa:

    “Du har kontakt med din familj och god relation med dem, men han har ingen med sin!”

    angående att komma överens med andra, funka med andra. Dock är väl detta “typiskt” manligt/kvinnligt. 😦

    *När han ska göra saker på stan och framförallt flera ärenden, som också inbegriper egna ärenden, så poängteras det på något sätt! Hon kanske skulle börja göra detsamma!??? Informera om vad hon har gjort!

    • k says:

      Vadå, hjälpa och avlasta varandra? Finnas för varandra med omsorg. Istället för att göra det mesta komplicerat och svårt och tynga henne med en massa? Vad de ska äta, handla, vad som finns eller inte finns i kylskåp eller frys, görs till ett problem som båda måste vara involverade i! Det blir så mycket negativt kring ätandet, inklusive vem som ska laga maten, att man som inblandad skulle kunna få ätstörning; antingen anorexi eller överätning. 😦

  • Kajsa says:

    Att klaga och gnälla och inte överseende med nånting (ÄR hon så svår???) och göra allt så svårt och allt till krig är knappast kärlek! Inte lugnt resonera eller lyssna!

    • Kajsa says:

      Vadå, vara snäll och omtänksam och kärleksfull? Det förtjänar hon inte? Anstränga sig lite och ha lite överseende? Men eftersom hon är som hon är är det svårt?

      Inte snällt är det inte att hålla på och gnälla och klaga, aldrig hålla tillbaka irritation! Är hon så otroligt irriterande och svår? Ganska argt undrande!

      • Kajsa says:

        Ingenting får vara njutbart nån längre stund! 😦

        Och vad är det för jäkla skitrelation när ena parten anser att han måste hävda sig själv stup i kvarten?

        Nej, det är ju inte kul för henne att leva med en som tycker hon är så bedrövlig! Det vore ju bättre att leva ensam än att leva med en som lider så av att leva med en! Att separera skulle vara en befrielse inte bara för honom, utan också för henne!

      • Kajsa says:

        Han håller på och kritiserar och rättar och anklagar och talar om för henne, men hon håller inte på så med honom! Han tillåter inte henne, men tillåter sig själv! Han borde kanske, som sagt fundera över om han lever efter den gyllene regeln egentligen! Men det behöver han inte när det gäller henne? Han behöver varken vara rädd om eller snäll mot henne???

        För att slippa höra gnäll köpte hon bland annat en dator! Hon blev så trött och less, ja, ledsen, att höra allt gnäll över seg dator.

        Och hon har inte lust att hamna i tacksamhetsskuld hos honom, så hon skulle nästan kunna betala för fixning i deras gemensamma hus. 😦

      • Kajsa says:

        “Har du tagit ut laxen ur frysen?”

        undrade hon där hon satt vid pianot. Hon kunde ha lagt till:

        “… annars gör jag det!”

        Eller sagt direkt:

        “Kan du ta ut laxen ur frysen?”

        Det enklaste hade varit att hon inte sagt nånting, utan tagit laxen ur frysen! Då hade hon fått spela ostört.

        Jo, de skulle behöva hjälp i kommunikationen!!!

        Och så frågar han:

        “Är det jag som är the bad guy?”

        eller

        “Är det mitt fel? (att det blev en konflikt)”

        Vad ska man svara??? 😦

        Skulle man börja diskutera det skulle en sån diskussion förmodligen aldrig ta slut. Och det som orsakade den blir aldrig löst och de kommer inte att få mat på bordet förrän vid sängdags, om ens då!? 😦

        Skulle hon svara:

        “Nej, det är jag som är the bad guy!”

        eller

        “Nej nej, det är mitt fel!”

        Han hävdar att alla som kunde se en video av hela händelsen skulle hålla med honom. Vilket väl måste betyda att det är HON som är the bad guy!?

        För det är viktigt att fastställa vem som är the bad guy!!!??? Inte att ta ut laxbiten ur frysen och sen gå vidare med vars och ens sysslor!?

        Om kritiserandet balanserades av att han nån gång sa något positivt om henne, om omtanke, bry sig om så kanske hon skulle bli mindre arg. För när han kommer med ett omdöme om henne så är det för att kritisera och anklaga!

        Men är han själv perfekt? Vad skulle han själv tycka om hon betedde sig mot honom som han gör mot henne? Det skulle bli helt olidligt!

        Sätter han en ära i att tolka allt negativt??? Är det riktigt snällt? När de gör något som var tänkt skulle vara trevligt så är han irriterad, snäser och svär.

        “FUCK!!!! (djävla, vilken klumpig människa! Nu var hon i vägen! Hon klev ut framför mig med vilje!!!)”

        För hon kliver ut framför folk helt medvetet och lägger krokben på folk utan nån som helst anledning! 😦 Nej, sanningen är att hon inte ens skulle göra detta medvetet! För hon är varken så elak eller så klumpig! Att han ens tror det är ju ganska hemskt: som om hon är en galning som reagerar helt utan anledning!? Jag tjatar om det, men kvinnor behöver bli provocerade för att agera aggressivt, män agerar aggressivt utan att bli provocerade! 😦

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Att demonstrativt tränga sig ut ur köket… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: