Makt, dominans och kärlek, kan de samexistera? Vidare lite om närhet, homofobi, social förmåga, känslighet för andra, större känslointelligens…

June 25, 2017 § 23 Comments

FB_IMG_1498180120614

Claes Schmidt skriver på s 218 i boken “Från man till människa”:

“Där det finns makt och dominans, finns ingen kärlek. Varför har så många män svårt att se det?”

Ja, det är himla sorgligt.

Psykologen Johan Ydrén har skrivit att självhävdelse bör innehålla respekt för den andra parten. Dvs det är inte fråga om dominans. Bör inte vara det. Då blir den självhävdelsen bara en fråga om att ta makt och dominera och inte bry sig om den andra parten. Jo, det är vad som sker i denna relation?

Det är ju inte bättre att han dominerar än att hon gör det! Det är inte bra om nån dominerar! Dominerar hela tiden. Det kanske kan vara både samverkan/samarbete, lugnt resonerande samt att endera dominerar vid vissa tillfällen, men att det är en balans där båda är bekväma.

Det inte ett antingen/eller, utan ett både/och. Borde vara det.

Johan Ydrén:

“Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter.

Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.”

Och vidare:

“Den passiva hävdar inte sina egna behov eller sina rättigheter. Han [hon] försvarar dem inte heller mot angrepp från andra.”

Och det är denna roll han mer eller mindre omedvetet vill att hon ska anta? Traditionellt är det också så som kvinnor har socialiserats: in i den undergivna rollen och att (ensamt) ta ansvar för stämningen.

Vilket också gjort (och fortfarande gör) kvinnor rädda för att vara dominanta och vilja bestämma. Och troligen för rädda att uttrycka idéer, synpunkter och behov, tror jag. Detta komplicerar att hitta den där balansen och jämlikheten och att undvika onödig friktion? En “riktig kvinna” är inte dominant och försöker inte bestämma! Det är okvinnligt! 😦

Något alla par får kämpa med i olika grad om de strävar efter jämlikhet? Allt på grund av de roller vi socialiserats in i.

Vad är en kärleksrelation? Borde den vara en fråga om maktkamp? Och vad är det i så fall för kärleksrelation?

“Den aggressiva i sin tur hävdar sina behov och gränser med starkt eftertryck och kör över andra på vägen.”

Och det är så många män genom historien betett sig! Och förväntat sig inga mothugg, utan bara skrämd undergivenhet?

Det är knappast kärlek och ingen jordmån för kärlek, ömsesidigt givande och tagande där båda parter är fria och får växa fritt.

Att vara sur, irriterad, snäsig, aggressiv, attackerande är inte särskilt kärleksfullt eller uttryck för omtanke om den man borde känna omtänksamhet mot. Ungefär som om han måste ta till storsläggan mot henne!

Om den andra parten inte slutligen reagerar så vore det konstigt? Den grundattityden (som han faktiskt visar) påverkar den andra parten förr eller senare?

Claes Schmidt refererar till professor Kerstin Uvnäs Moberg att i synnerhet män skulle…:

“… vinna på att visa mer närhet.”

Kunna visa mer närhet skulle jag vilja tillägga. Män har uppfostrats och socialiserats så att de helt enkelt har svårt att visa sån? Uvnäs Moberg säger:

“Vi skulle haft mindre homofobi.”

Jo, han är rädd för att bli misstänkt som “gay”! Schmidt skriver vidare:

“Hon hävdar att bristen på närhet och homofobi hänger ihop. Närhet producerar antistresshormonet oxytocin.

Får män en extra dos av hormonet dämpar det ångest, ökar den sociala förmågan, ger mer känslighet för hur andra mår och skapar högre känslointelligens.

Oxytocinet stärker banden mellan människor och fungerar som ett kitt i både par- och vänskapsrelationer.

Oh no, don’t come close! Bryskt skuffar han undan henne i sängen så hon vaknar om hon har somnat! 😦 Hur ska hon reagera? Inte alls? Om hon blir ledsen, vadå?

Och det är ju så här män uppfostrats: hårda och icke-behövande, men samtidigt beter de sig som “det största barnet.” Levant eller Pollack skriver om detta i sina böcker om manspsykologi.

“Hormonet håller helt enkelt tillbaka testosteronet, det som gör killar till vilddjur…”

skriver Claes Schmidt, en man.

Och den här aggressiviteten föder inte den också, om inte förr så senare, aggressivt svar hos den andra parten, även hos kvinnor?

För sjuttioelfte gången: män behöver inte provoceras för att bli aggressiva, medan kvinnor behöver provoceras! Även den mest tålmodiga kvinna reagerar om inte förr så senare? Kanske bara med gråt? 😦

Vadå ömsinthet och kärleksfullt överseende och tolerans? Nej, icke sa Nicke!

“Rör mig inte!!! Kom inte hit!”

I affären reagerar han över folk som tränger sig. Hon kan inte riktigt förstå det: hon upplever inte att folk tränger sig. Fast, jo, hon kan förstå att han har behov av större avstånd än de flesta, förmodligen har han goda skäl till det, men…

Och

“Det är inte synd om dig ett enda dugg!!! (bara om mig)”

Och detta trots all omsorg från henne och all vänlighet från hela hennes familj, släkt och vänner. Det är ju oerhört sorgligt, men oerhört tungt för den som lever med honom. Gör henne konstant ledsen och arg – och också nedstämd.

Han borde verkligen göra något åt allt detta. Nu behandlar han detta med cigaretter, som funkar som ångestdämpare, dock bara för stunden, och dessa håller på att förstöra lungorna (han har konstaterat emfysem för snart 2,5 år sen, då i startstadium av något slag).

Han har förstört både relationer, sitt liv OCH sin hälsa på att inte ta itu med sitt. Att göra det nu, i 60-årsåldern, kan vara oerhört smärtsamt kan hon föreställa sig. Kanske alltför smärtsamt? 😦

Otroligt sorgligt!


Se webbsidan “Män för jämställdhet”.

Från denna se “STOPPA MÄNS VÅLD – VI JOBBAR MED ATT FÖREBYGGA OCH UTMANA DESTRUKTIVA MASKULINITETSNORMER”:

“Om mäns våld

Män, manlighet och våld

Våld är mer än sparkar och slag. Det är handlingar, riktade mot någon annan, som smärtar, skadar, skrämmer eller kränker, eller får personen att göra eller avstå från att göra någonting mot sin vilja.

Något killar lär sig

Under uppväxten lär sig killar en förväntad mansroll. Den testas tillsammans med andra killar. Att inte leva upp till den rollen kan kosta på. Killar blir retade, slagna och ibland till och med misshandlade om de inte följer förväntningarna om att vara hårda, coola och tuffa.”

Och för en hel del killar är dessa krav inte kul alls, men de har svårt att värja sig mot dem.

“Våldet är en del av barns och ungas vardag

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhälles rapport ‘Unga och våld’ visar att många unga möter våld i sin vardag. Rapporten visar också att det finns kopplingar mellan våld och ungas värderingar kring jämställdhet och maskulinitet.

Maskulinitet och våld

Mer än 90 procent av allt anmält våld utövas av män. Risken för att ha utövat en våldsam eller kränkande handling ökar med mer än tre gånger gånger för killar som instämmer både i påståenden om stereotypa könsroller och i stereotypa påståenden om maskulinitet och femininitet jämfört med killar som inte instämmer i något sådant påstående.
 
Förebygga våld

Våld går att stoppa och förebygga. För att kunna göra det är det viktigt att vi förstår våld som något inlärt. Det betyder att det går att lära sig att inte vara våldsam. Att majoriteten av våldet begås av killar och män betyder inte att män, av naturen, är mer våldsamma än flickor, kvinnor och transpersoner. Våld och manlighet är intimt förknippat med varandra.

Det jobbar vi på MÄN med att förändra!”

Se vidare:

“Bryt normer

Vi på MÄN arbetar med att förändra manlighetsnormer. Vi vill förändra de normer som begränsar män, och stärka killar och män att agera jämställt. Destruktiva manlighetsnormer leder till våld och övergrepp. Därför genomsyras allt vi gör av normkreativa perspektiv och genusmedvetenhet.

Vi vill omforma och bredda ramarna för hur en kille eller man förväntas vara. Det ska vara positivt att visa omsorg och krama sina kompisar istället för att knuffas eller dra taskiga skämt. Vi vill att män ska göra demokratiska, jämställda och icke-våldsamma val, och att det som anses kvinnligt värderas högre.”

Samt slutligen se “Stötta killar.”

Istället för att bekämpa feminismen och kvinnor borde män jobba på att förbättra förhållandena för sig själva, inte minst, samt därmed även för dem de lever med, sina barn, för samhälle och värld!

Ta itu med sig själva (terapi t.ex.) och med mans- och maskulinitetsnormer!

Claes Schmidt skriver på s 220:

“Idag är det fortfarande tabubelagt för män att vara intresserade av jämställdhetsfrågor. Men alla män har mycket att vinna på jämställdhet. Vi får en bättre relation till kvinnor och barn och till andra män. Alla tjänar på ett mer jämställt samhälle.”

Nej, de skulle inte behöva kriga för minsta lilla småsak, hemma, när de gör saker, när de är ute och reser. De borde kunna samverka om vad som ska göras, lugnt och med positiva förväntningar att den andra vill komma till en lösning som inte bara hon, utan också han, är nöjd med! Inte minst att han begriper att hennes ambition inte är att dominera eller diktera eller bestämma! För hon vet att det knappast gynnar relationen, det de gör eller vill åstadkomma. Detta betyder inte att hon inte får uttrycka idéer eller ha åsikter, t.o.m. ibland starka såna, precis som han får (och tillåter sig)!

Advertisements

Kränkta, vita män…

June 23, 2017 § Leave a comment

Midsommarstämningen kom helt av sig på morgonen.

Han blir kränkt och sårad när hon reagerar på hans beteende och ton. Men han bryr sig inte ett skvatt om hon blir ledsen eller sårad!

Kärleksfullt överseende existerar inte i hans sinnevärld! Han skulle behöva en perfekt individ med änglaegenskaper. Frågan är dock om han inte skulle irritera sig på henne också!?

Vadå, HAN har väl inget ansvar för underhållandet av relationen?

87-åriga L sa igår att han inte hade något emot att bidra med att diska när hans sambo fortfarande levde. Tror han sa något om kärlekshandling.

Den här kvinnan hon är inte värd nånting verkar det! Inga kärlekshandlingar eller nånting. Frågan är dock om han är kapabel att känna kärlek? Sorgligt, ja!

“Feminazis” – eller såna som Donald Trump utnyttjar arga, vita mäns våldsamma raseri, vilket ger dem samhälleligt bifall att göra som de behagar …

June 23, 2017 § 5 Comments

Först vill jag klargöra att jag är kvinna och för feminism, samt röstar socialistiskt.

Göran Greider i “Dalarna behöver mer feminism!”:

“Feminism handlar heller inte i första hand om könet kvinna, utan är ett stort försök av den mänskliga tanken att förstå och förändra det mest komplicerade som existerar i ett samhälle: Könskontraktet, genusordningen, det vill säga de finstilta och oftast outsagda och nedärvda relationer som formar och regisserar könets teater.

Feminismen i vid mening är projektet att befria både män och kvinnor ur traditionens makt./…/

Feminism innebär ofta kritik av det som brukar kallas ekonomism: att den enda måttstocken på allt det vi gör är den företagsekonomiska lönsamheten.

Borgerliga debattörer verkar oftare vara mer intresserade av att ‘företaget’ landstinget ska gå med vinst, än att landstinget levererar likvärdig sjukvård och fixar bra villkor för sina anställda.

Ofta, men inte alltid, sammanfaller ståndpunkterna på den vänstra halvan av politiken med de feministiska ståndpunkterna. Och det har inte alltid med man eller kvinna att göra./…/

Ändå är det knappast de borgerliga, kvinnliga partiledarna som går i bräschen för jämställdheten.”

Läser “Från Man till Människa” och får funderingar över samhällsklimatet och framväxten av främlingshat. Osorterade tankar följer:

Könsroller var tydligare förr. Diverse andra roller var tydligare förr också? Det gav troligen trygghet och en återgång till detta känns förmodligen som en återgång till något tryggt. Allra mest för en viss kategori av människor, med en viss tidigare historia?

De här rollerna var dock begränsande på en massa olika sätt, något man inte tänkt på eller förnekar.

Då skulle göra på ett visst sätt, leva på ett visst sätt. Män bland annat har fått undertrycka mänskliga sidor, med allt vad det innebär för dem själva och deras livskvalitet, men också vad det inneburit för dem de levt med inte minst, fruar och barn.

För dem som dessa roller inte stämde särskilt väl med deras personligheter eller som fostrats väldigt auktoritärt in i dessa roller kunde livet bli väldigt svårt och få stora konsekvenser.

Man fick inte utvecklas utifrån en viss ram. Kvinnor har erövrat nya områden, men män har inte riktigt hängt med och arga vita män har skapats.

Välbeställda kvinnor led av depressioner, personer som Claes Schmidt/Sara Lund fick leva i garderoben, skrivande människor sågs på med misstro, ägna sig åt musik eller teater var inget riktigt att syssla med osv. Det är tveksamt om det är något att längta tillbaka till! Men vi måste finna oss tillrätta i denna nya värld, där alla borde få existera. Så länge man inte skadar nån.

Och den här övergången är inte enkel i olika grad för ganska många människor. Går kanske inte helt smärtfritt för nån, men är ändå nödvändig?

Se “Why I Have No Sympathy for Angry White Men” eller “Varför jag inte har någon medkänsla med arga, vita män”:

“The media promotes their victim narrative 24-7. Donald Trump exploits their violent rage. Which gives white men a free pass to do as they will.”

Dvs han får och bör “assert himself” bland annat!

“Even Madder Men – ‘Angry White Men,’ by Michael Kimmel”:

“The characters populating Michael Kimmel’s new book, ‘Angry White Men,’ are familiar types: Rush Limbaugh’s ditto­heads [nickedocka, ja-sägare], neo-Nazis, wife beaters, rampaging shooters and the divorced rageaholics [de som lider av aggressionsmissbruk, ungefär?] of the men’s rights movement.

Crowded together under one banner, they make for a scary and unpleasant lot: full of fury and blaming everyone but themselves for their problems.

Mostly, they blame women: ex-wives, would-be girlfriends, the phantom black women who stole their jobs.

The editor of a men’s rights website proclaims, ‘The real question here is not whether these women deserve the business end of a right hook, they obviously do, and some of them deserve one hard enough to leave them in an unconscious, innocuous pile on the ground.’ [‘lämnas i en medvetslös, ofarlig hög på marken,’ förtjänar alltså kvinnor proklamerar chefredaktören för en mansrättswebbsida].

Kimmel, a sociologist at Stony Brook University in New York, is unusually adventurous for an academic. As he did in his last book, ‘Guyland: The Perilous World Where Boys Become Men,’ here, he ventures into unfamiliar territory and finds himself engaged in the kinds of conversations he is unlikely to have at department meetings./…/

A longtime feminist, Kimmel maintains a delicate balance when handling his sources. He wants to be sympathetic to the people he interviews and yet loyal to his academic principles.

After a series of humbling recessions and other economic shifts, men like Rick feel emasculated and humiliated, he writes, ‘betrayed by the country they love, discarded like trash on the side of the information superhighway.’

Their sin, according to Kimmel, is a failure to adjust. These guys refuse to admit they’ve been handed privilege all these years by a world that puts white men on top. White men, he writes, ‘have been running with the wind at our backs all these years,’ and ‘what we think of as ‘fairness’ to us has been built on the backs of others.’

Failing to concede this, men get stuck in a permanent dysfunction Kimmel calls ‘aggrieved entitlement,’ [sårat berättigande, terapeuten Ronald Levant skriver om ‘destruktivt berättigande’ rörande män] in which they ‘refuse to even be dragged kicking and screaming into that inevitable future’ of greater gender and racial equality.”

Jämlikhet gagnar alla, män som kvinnor, hög som låg.

“Instead they rage, not at the corporate overlords who have actually shipped their jobs overseas but at the amorphous feminists, or more likely ‘feminazis,’ who have stolen American manhood.

[Ungefär: Istället för att vara rasande på företagspamparna som faktiskt har skeppat deras jobb över haven, så riktar de raseriet mot formlösa feminister eller mer sannolikt ‘faminazis’ [Rush Limbaugh myntade begreppet ‘feminazis,’ ett nedsättande uttryck för liberala feminister…] som [de påstår] har stulit amerikansk manlighet]./…/

Kimmel’s hope is that more men will give up their sense of entitlement and accept a gentler, fairer notion of what it means to be a man. That’s the right ideal, and pop culture has been helping him along, providing ever more TV shows portraying working-class men as loving fathers.

Kimmel’s own book, too, offers evidence that men are making adjustments, choosing to be active parents or attending batterer support groups in an effort to change.

But in the short term, class inequalities loom larger than gender or race. You won’t easily convince Rick or the other men in the book that, due to the long arc of male privilege over the course of world history, he owes something to the likes of Barack Obama or Sheryl Sandberg, or to a sociology professor who lives in New York.”

Troligen sant! Men dessa arga, vita män envisas att rösta på politik som snarare förvärrar de problem de har! 😦

Eller kan vi få se något som detta:

Vad är samarbete?

June 19, 2017 § 15 Comments


Det är ingen bra utgångspunkt för samarbete om man säger att man är rädd för att starta World War III när man vill diskutera enkla hushållssaker, som t.ex. vad som ska ätas och följaktligen handlas.

Dvs hon får alltså inte reagera att han är sårande och inte förväntar sig samarbete (om han ville samarbeta skulle detta gå lättare om han har positiva förväntningar*), ska bara le och svara snällt och vänligt på all hans irritation och aggressivitet, annars ger hon ju honom rätt: World War III startades och han har absolut inget med detta att göra! Han bara visste att det skulle ske!

Han gör allt så olustigt och besvärligt som han nånsin kan! 😦 Och hon ska le.

Tänker på tidigare postning om Passiv-aggressiv”:

“Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill.”

Ja, hans beteende är manipulativt: få henne att vara snäll och vänlig hur irriterad han än är! 😦

“När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

Hör han inte hur han låter? Att han provocerar en arg reaktion tillbaka? Försöker han medvetet provocera fram en sån för att visa hur omöjlig hon är och/eller hur synd det är om honom?

Är det något slags perverterad beteende där han avvisar innan han själv blir avvisad?

Att det blir supertungt för den som lever med honom bryr han sig inte om? Fattar han inte?

Och det där med män och testosteron: kvinnor kan också bli aggressiva, dock behöver de provoceras först och de kontrollerar ilskan av empati med den andra parten, om de inte blir provocerade över en viss gräns. Dessutom så visar faktumet att män inte slår sin chef t.ex., däremot kan slå sin fru, medan de troligen har anledning att hysa mer agg mot den förra än den senare! Så de här impulserna (påstått drivna av testosteronet) går att kontrollera!

Män skulle också må mycket bättre, få ut mycket mer av livet och relationer om de tog itu med den maskulinitet de fostrats in i!

Hon är så vråltrött efter förra sommarens kris och sen allt logistiskt runt deras nya lantställe (var köpet av detta ungefär som att skaffa barn: något som skulle lösa samlevnadsproblemen?).

Hon tänkte nu också att hon borde ha frågat (efterklok 😦 ) den där manliga familjeterapeuten i pensionsålder vad ha menade med att hon “inte har levt med en man förut”! Vad menade han egentligen? Att hon gnällde i onödan? Sånt som hon fått genomgå är sånt som erfarna hustrur genomgått och haft överseende med? Eller vad?

Visste han dessutom vad han i så fall tyckte hon skulle ha överseende med? Och hans uppgift som terapeut var väl att få dem att kommunicera bättre och effektivare istället för att den ena parten bara skulle anpassa sig (eller båda bara anpassa sig)?

Eller är det så att hon har nått så långt att hon ifrågasätter sånt som hon bara skulle ha funnit sig i för kanske 30 år sen, med allt vad det kunnat innebära?

Ja…

“Vad menar du med det???”

skulle hon ha frågat och då hade den där terapeuten måst förklara. Tyvärr har hon inte fått lära sig att ställa såna frågor. 😦 Dvs vara allt annat än aggressivt ifrågasättande! Hon SKULLE kunna vara lite mer “aggressiv”???

Bottnande i ett självförtroende och en självklar “insikt” att hon har ett mänskligt värde där hon ska behandlas med respekt och bör förväntas vara resonabel och samarbetsvillig!

Man behöver inte vara perfekt eller felfri för att ha rätt att bli respektfullt bemött! För INGEN människa är perfekt eller felfri.

Och självhävdelse bör innehålla respekt för den andra, precis som psykologen Johan Ydrén skriver!

*Nu har han negativa såna på henne och uttrycker dem också. Hur är det tänkt att hon ska reagera? Säga ja och amen (för han vill bestämma?) eller reagera (och då blir det synd om honom som lever med en kvinna som sätter igång krig om allt hela tiden).

Med detta angreppssätt från honom så är sannolikheten att samarbetet gnisslar nästan garanterad, såvida hon nu inte är världens mest tålmodiga ängel och oerhört snäll och storsint och bara låter allt rinna av sig som en gås! Och är att hon är ganska behovslös. Ja, rentav helt behovslös?

Han skapar problem åt sig, men är det det han vill ha? För det är farligt om saker flyter på smidigt och man är glad och lycklig och nöjd? Det säkraste är att vara pessimistisk och negativ och att förvänta sig att något ska gå fel, så behöver man aldrig bli besviken? Men man lever ju då istället ett väldigt begränsat liv. Och förstör för den man lever med också! Båda ska dras ner?

Så oerhört negativ…

June 15, 2017 § 4 Comments

…mot allt. När de är ute och reser vill han ingenting! Inte göra, inte äta, men han säger inte heller vad han verkligen vill! Så deras resor, som hade kunnat vara helt fantastiska, blir snarare en plåga än något kul och njutbart.

Han har, vilket är än sorgligare, väldigt negativa förväntningar på henne. 😦 Som om han undrar om det är nån idé att komma med några idéer. När han väl kommer med dem så kommer de ganska aggressivt. Ibland väldigt aggressivt!

Allt hans prat genom dessa år om hur hon är visar ju vilka negativa förväntningar han har på henne! 😦 Något som har varit oerhört sårande genom alla dessa år.

Det är så himla, himla sorgligt alltihop!

Till råga på allt så gör han inte mycket åt sitt självdestruktiva rökande. Rökandet är nån slags trotsreaktion? Och har varit det från första början:

“Jag skiter i dig! Gör som jag vill!”

Men det är ingen annans fel att han röker, om man nu ska prata om vems fel saker är!? 😦

Och ändå är det hennes fel att han har ett miserabelt liv. På grund av hur hon är:

“Du är…”

och så kommer en lång uppräkning.

Och detta trots att hon inte håller på och säger hur HAN är, från första början har gjort allt hon kan för att han ska ha det jättebra, få uppleva bra, intressanta saker, köpt (dyr!) dator som ersättare för hans oerhört sega, försökt göra det mysigt och fint hemma osv.

Själv har han inte kommit till skott med en massa saker.

Hon framhåller det han har gjort: berättar för andra och talar om positiva kommentarer hon hört om hans spelande, men han säger aldrig något positivt om det hon gör och aldrig något positivt om hennes spelande (och det senare är ju faktiskt hennes yrke!) 😦

Är det konstigt om hon känner sig ledsen, blir arg och sårad! Det är bara gnäll och kritik hela tiden.

Och nu en sån sak som Bregotten de har i kylskåpet: nu menade han att den har tagit lukt av något som “stinker” i kylskåpet, något som påminner om citrusskal som håller på att mögla. Han vill slänga alltihop och köpa nytt, samt kolla igenom hela kylskåpet, vilket ju förstås vore bra.

Men att det orsakar SÅN irritation har hon svårt att förstå! Nej, det är inte kul om det stinker, men det är väl ingen världskatastrof, utan man undersöker VAD som luktar och avlägsnar det.

Man behöver väl inte vara så ARG för det? Ilskan löser väl inte problemet? Måste man göra ALLT så olustigt?

Har han fastnat i något där han INTE ska vara glad, nöjd eller belåten! Absolut inte! Och absolut inte positiv, nånsin!?

Som när han var ungdom i sin familj? Han ville inte spela med i spelandet av “lycklig familj”! Och så utsätter han senare helt oskyldiga (framförallt dem som borde stå honom närmast) för bestraffning samt gör sitt eget liv till en enda lång plåga samtidigt!

Vadå, vara glad och tacksam för att man har en sambo som trots allt är som den sambo han har??? ;(

Tänk om hon plötsligt inte skulle finnas! Tja, hon har skadat sig rätt illa de senaste snart fyra åren hela tre gånger. Rätt vad det är kör hon ut framför en bil i trötthet och stress och ledsnad! Dessutom kände hon plötsligt en knöl på framsidan av höger underben för två veckor sen. En påminnelse om att vi inte är odödliga! Och man kan råka ut för saker trots att man dittills varit väldigt frisk och haft en otrolig läkförmåga!

Hon gör allt för att sköta sin hälsa. Ja, det gör man både av omsorg om sig själv och den som man förmodar tycker om och bryr sig om en.

Han skiter i sin hälsa (och i henne???) och fortsätter sitt rökande trots att doktorn för drygt två år sen sa att han har emfysem som kan utvecklas till KOL och att om han slutade röka då och han bara är i ett förstadium av KOL så kan allt gå tillbaka, men har han stadium 1 så har sjukdomen satt igång och då kan bara totalt rökstopp sakta upp processen. Hon erbjöd sig att hjälpa honom, men han antog inte detta erbjudande, utan har fortsatt med sitt rökande. 😦 Han skiter väl i henne och i allt! Allt är ju ändå bara skit och pest! 😦

En negativ, aggressiv och fientlig attityd …

June 14, 2017 § Leave a comment

FB_IMG_1497383768051

… mot henne har han. Och har haft länge. Hans utgångsläge är att hon är jättesvår, att hon kommer att rösta emot allt han tycker, att hon till varje pris vill ha igenom sitt, att hon inte går att resonera med och att hon har en dold agenda, som hon håller ytterst hemlig. Alltså måste man bereda sig på världens fight i alla mellanhavanden med henne, från de allra minsta till de största!

Hur borde hon hantera detta? Först måste hon försöka övertyga om att hon inte är sån? Använda energi till det. Försätts i en defensiv position. Hon måste försvara sig.

Saker blir så oerhört tungrodda! 😦 Inte smidiga ett enda dugg.

Att det skulle vara sårande och göra henne både arg och ledsen att han har ett sånt utgångsläge och en sån syn på henne, det slår honom aldrig? Dessutom när hon inte har en hemlig agenda, utan verkligen ansträngt sig och visat omtanke och bry sig om. 😦

Hur skulle den vara funtad som inte reagerade på att bli bemött så här, allra helst när man inte vill något ont, tvärtom.

Och jag tror inte att det hjälper med en resonerande eller bedjande attityd från den som blir utsatt. Hon borde ha klippt av från första början och inte förstått eller svalt ledsnad eller ilska?

Nej, hon är inte perfekt, men är hon värd detta eller något annat! Vadå, samverkan?

Varför håller han fast vid en person som han tycker är så hemsk och svår och som han inte riktigt litar på? Är inte det obegripligt?

Han är faktiskt inte riktigt snäll?

“När ska du åka till stan?”

frågade han.

“Jag kan inte säga exakt!”

svarade hon.

Han blev irriterad och menade att hon borde vara mer exakt.

“???  Varför vill du veta?”

undrade hon.

Det ville han inte svara på. Man brukar klaga på att kvinnor vill ha tankeläsning, men det finns uppenbarligen män som också önskar det!?

Han kunde ha sagt (precis som han talar om hur hon borde ha sagt):

“Jag skulle vilja… i stan och då kanske jag kan följa med dig in!?”

Och vara beredd när hon behövde åka, för att hon ska hinna med det hon skulle göra i jobbet.

Till saken hör att när hon informerar honom om hur hennes dag, närmsta dagar eller hela vecka ser ut så undrar han varför hon berättar det för honom. Hon bara tappar hakan. Varför skulle hon inte? Tror han att hon försöker säga något mellan raderna? Att hon har en dold agenda?

Hon har ingen aning om vad hon ska svara. Hon ville bara att han skulle veta, så han vet vad han har att förhålla sig till.

Ett passivt-aggressivt beteende kan alltså vara svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill./…/

När partnern till slut blir frustrerad och arg /…/ blir [hon] den ‘instabila, arga och galna’ i sammanhanget. Mannen kommer alltid ha rationella förklaringar till sitt beteende och kommer att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar.

Det kan sluta med att partnern får be om ursäkt för att hon ‘brusade upp’. Här har alltså en psykisk misshandel inträffat utan att mannen ens har behövt höja rösten.”

“…partnern är upprörd, arg, sårad och förvirrad och till slut måste be om ursäkt för att hon känner sina egna känslor.

Vad kan ett passivt-aggressivt beteende innehålla?

Otydlighet. Den man som är passiv-aggressiv är inte tydlig med vad han känner och tänker.”

Nej, han säger aldrig vad han vill (vet han vad han vill egentligen?)

Glömska.

Att ständigt ‘glömma bort’ överenskommelser, tider, planer och möten är ett passivt-aggressivt beteende om det inte finns någon medicinsk orsak till att man har svårt att komma ihåg.”

“Att glömma bort gemensamma saker som är viktiga för partnern är ett mycket effektivt sätt att få henne förvirrad, arg, orolig, stressad och ur balans på olika sätt.”

“Hon kommer att känna det som om hon inte har kontroll över sitt eget liv och glömskan kan mycket väl sabotera för henne i hennes eget liv, i hennes karriär och sociala liv.”

Sant! Och det är vad han vill åstadkomma mer eller mindre medvetet? Få henne ur balans?

“Att ‘glömma’ sin partners födelsedag eller en årsdag kan även vara ett effektfullt sätt att såra sin partner och göra henne illa.”

Att han gör allt svårt och besvärligt och beter sig sårande rör honom inte i ryggen.

Men genom att alltid vara irriterad, arg, missnöjd och otillfredsställd, väldigt sällan glad, så får han ju själv ett miserabelt liv och han gör en annans liv också ganska miserabelt! Förtjänar hon det?  Varför lever han med henne? 

Ja, måste man göra sig så svår? Göra den andra parten ledsen stup i kvarten, bara för principers skull? Inte kunna resonera lugnt med den andra och lyssna på henne! Inte bara kräva att hon ska lyssna och inte lyssna själv? För han vill inte höra vad hon har att säga?

Måste man verkligen assert oneself??? Eller borde man anstränga sig att försöka avgöra när den där självhävdelsen verkligen är nödvändig och när den inte är det!!!???

Att demonstrativt tränga sig ut ur köket…

June 10, 2017 § 11 Comments

…när hon kommer in på morgonen för att äta frukost, hur antas hon tolka det?

Ett uttryck för aggressivitet, är det inte? Hur skulle han reagera om hon gjorde likadant? Apropå den gyllene regeln!

Självhävdelse är inte aggressivitet utan respekt eller utan att vara beredd att lyssna.

Hur är föremålet “supposed to react”?

Och om det handlar om att reagera på den andras egenskaper, så är det inte så att inte hon reagerar på honom, men irritation och aggression går att kontrollera. Det gör den.

Är hennes egenskaper mer irriterande än hans? Så att det skulle vara förklaringen att han irriterar sig och uttrycker detta, men inte hon? Dvs deras reaktioner speglar verkligheten?

Vadå, om hon blir ledsen?

“Jag måste hävda mig själv!”

hävdar han.

“Det har inte slagit dig att den andra parten också måste hävda sig?”

har hon försökt fråga.

Det har det uppenbarligen inte! Om man attackerar en annan är risken att man får en reaktion tillbaka? (Om andra parten inte ligger i den passiva änden av skalan passiv-aggressiv? Eller har överseende, men hur länge?)

Hur vore det om hon började uttrycka irritation, missnöje och otillfredsställelse på samma sätt som han? Hut trivsamt skulle det bli för båda? Om båda uttryckte sånt och ingen försökte göra något åt förhållanden som man inte trivs med, är irriterad på? Men hur förändrar man förhållanden man inte trivs med?

Hon skulle behöva lära sig att säga ifrån? Klart och tydligt! Men det ger inte andra rätten att hoppa på henne!

“Är det mitt fel (att det känns olidligt nu och då på deras mysiga lantställe)?”

undrade han.

“Men det verkar ju vara mitt fel att du är irriterad jämt!”

kontrade hon.

Är det kvinnan som har ensamt ansvar för stämningen?

Ja, X har rätt: hans beteende är passivt-aggressivt!? Att demonstrativt gå ut ur köket när hon kommer in är ett uttryck för passiv-aggressivitet. Ska hon strunta i att äta frukost? Eller vänta till han säger att hon får gå in i köket? HON ska bara finna sig i detta och inte reagera, men han har rätt att reagera. Reagera bara över hur hon är!

“En gnällspik!”

sa Y.

Skulle hon säga att hon blir ledsen skulle han bli arg! Och börjar troligen en lång utgjutelse över hur hon är. Och detta rättfärdigar hans beteende? Och hon måste lyssna på denna långa “rant” tyst som en mus. Hon får inte en chans att bemöta något. Allt landar i hur HON är! men om man talar om hur en annan är är risken att man får öra hur man själv är? Och det vill han inte höra! Men hon ska lyssna med öppna öron på hur HON är!

Han måste tydligen ta till storsläggan när det gäller att hävda sig mot henne?

Ja, det är synd om männen! Dvs inte synd om kvinnorna!

Inte konstigt att förra frun slängde saker efter honom! 😦 Men han drar inga slutsatser av detta; att det kan vara något i hans beteende som orsakar att första frun får ett utbrott “rakt i det blå”, andra frun slänger saker efter en och tredje kvinnan spottar? Han har haft oturen bara att råka ut för galna kvinnor!? 😦

HAN har rätt att reagera, men det har inte hon?

Hon håller inte på och hackar och gnäller på honom, vilket INTE betyder att hon inte reagerar! Men hon håller tillbaka, för hon vill inte göra ledsen eller sänka självförtroendet genom att gnälla och klaga.

Han däremot har gnällt och klagat från första början trots att hon ansträngt sig av omsorg och bry-sig-om för att han ska ha det bra, få uppleva spännande saker, ha ett gott liv. Eller är det därför han är så arg? Till råga på allt vill han få det till att hon reagerar psykotiskt…

“Jaha, ett av dina psykotiska utbrott!”

…eller ger honom “silent treatment”! För allt är bara relaterat till henne och ingen av hennes reaktioner har provocerats fram! Hennes reaktioner har bara med hennes sjuka hjärna att göra?

Irritation och aggressivitet GÅR att kontrollera. Både män och kvinnor reagerar så, men medan män reagerar aggressivt utan provokation, så behöver kvinnor provoceras för att reagera aggressivt. Och de senare håller tillbaka av empati med föremålet.

Hur “do one get along with other people”? Genom att hävda sig som en ångvält och inte lyssna på den andra parten? Genom att tala om hur den andra är och inte försöka lösa det man tycker är ett problem?

Med detta påstår jag inte att detta är lätt! Men BÅDA måste lyssna. Vara beredda att lyssna. Så om han talar om hur hon “är” bör han vara beredd att höra hur han “är”! Eller så slutar man att tala om hur den andra är! Anstränger sig att lösa saker på annat sätt! (och behöver det vara en stor ansträngning normalt heller?)

Om han inte vill höra, så borde han misstänka att hon kanske inte tycker det är kul att höra. Om han nu verkligen lever efter den gyllene regeln och inte bara lever efter den ibland!

VAD är problemet? Nej, det kanske man inte alltid vet klart och tydligt?


Nu erbjöd han sig att sätta igång att börja städa lägenheten i stan! Skönt! Det är mer att tänka på nu, med två ställen att bo på och heltidsjobb för henne… Så det var ju faktiskt väldigt skönt! Det finns ljuspunkter…

Where Am I?

You are currently viewing the archives for June, 2017 at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....