Ansvar för stämning och relationer…

May 18, 2017 § 12 Comments

41Znl-pixmL._SX330_BO1,204,203,200_

Han vill inte förstå för att kunna hitta ursäkt för utlopp för dåligt humör. Om det skapar olust skiter han i!?

Han kan inte lugnt fråga?

Om “assertiveness” eller självhävdande:

“Assertiveness may be practiced in an unbalanced way, especially by those new to the process: ‘[One] problem with the concept of assertiveness is that it is both complex and situation-specific. … Behaviors that are assertive in one circumstance may not be so in another’.”

Fast han förmodligen tränat detta ett längre tag, så utövar han denna självhävdelse obalanserat skulle hon vilja hävda. Inte minst i nära relationer, med inte helt lyckosamma resultat för relationen! För det är inte så man umgås med andra: hävdar sin rätt och inte balanserar detta med att den andra parten har rättigheter också!

“More particularly, while ‘unassertiveness courts one set of problems, over-assertiveness creates another.’* 

Assertiveness manuals recognize that ‘many people, when trying out assertive behaviour for the first time, find that they go too far and become aggressive.'”

Och det är just det han fortfarande blir! Och vad skapar det i den andra parten? Skapar det ett positivt klimat, där man kan komma till lösningar som båda parter är nöjda med? Där ingen måste backa?

För honom är det ungefär som “antingen du ELLER jag”! Det verkar aldrig kunna vara “både du och jag”!

Hon berättade om en annan man som låter sitt dåligmående gå ut över den 90-åriga mamman, vars självförtroende undergrävts för att hon inte vill vara dum mot sonen och svara emot honom. 😦 Nu grät den gamla mamman för hon trodde hon mentalt skadat valpen i hushållet, som hon tycker så jättemycket om, när hon inte såg att valpen låg under en soffa som hon började dammsuga under. Valpen blev jätterädd och sprang iväg och kissade på sig mitt i allt. Den gamla mamman blev helt förtvivlad.

Ursäkta, men hon kan inte låta bli att tänka “djävla egoistiska män”! De finns både här och där och de anser att de har rätt att reagera utan minsta eftertanke!? 😦 Brukar man inte säga att vuxna människor bör ta ansvar för sina egna problem? Men det gäller inte män? Vilka är det som går till terapeuter i högre grad? 😦

Är det för att kvinnor har fler problem? Ja, så kanske det är!??? Männens problem lämpar de över på andra? Inte minst dem närmast? Och det innebär att männen inte har behövt gå i terapi fast de egentligen nog i hög grad skulle behöva det lika mycket som kvinnor!

Deras “terapi” har varit att avreagera sig på sina partners och barn, om de haft några, men egentligen har detta inte löst upp nånting! Och ingen blivit lyckligare! Varken mannen eller dem han lever med!

“In the late 1970s and early 1980s, in the heyday of assertiveness training, some so-called assertiveness training techniques were distorted and ‘people were told to do some pretty obnoxious things in the name of assertiveness. Like blankly repeating some request over and over until you got your way’.

Divorced from respect for the rights of others, so-called assertiveness techniques could be psychological tools that might be readily abused: The line between repeatedly demanding with sanctions (‘broken record’) versus coercive nagging, emotional blackmail, or bullying, could be a fine one, and the caricature of assertiveness training as ‘training in how to get your own way … or how to become as aggressive as the next person’ was perpetuated.”

Om självhävdelse används tillsammans med respekt för andra då kan det funka. Samt om man använder självhävdelse där det är “appropriate”! Inte för att demonstrera makt (vilket det handlar om i detta fall skulle hon vilja hävda med bestämdhet! Han måste liksom reagera över allt och skapa en massa olust och alldeles onödig stress! Om han har problem, inget konstigt, med ett sånt beteende!

*”The Male Mind at Work answers the troublesome and intriguing questions about how men think, feel, and behave on the job. This thought-provoking book shatters myths about what really goes on in the male mind while confirming for women the realities about gender differences that have always existed.

With a focus on how to bypass difficulties smoothly, it offers clear strategies for women who feel frustrated because male colleagues speak a different language or play by different rules.”

Män har också ansvar för relationer och stämning både här och där, i precis lika hög grad som kvinnor! Kvinnorna ska inte vara de som liksom slätar över för att det inte ska bli otrevligt! Och män borde inte få bete sig “hur de vill” lika lite som kvinnor eller nån får det!

Män skulle ha bättre relationer om de var bättre på detta, samt må mycket bättre! De skulle vara mindre arga, aggressiva, mindre icke tålmodiga. Och har all anledning att ta itu. Inte minst för sin egen skull!

Det bör inte vara kvinnors roll att släta över och vara de tålmodiga! Dessa egenskaper borde utövas ömsesidigt! Och samma krav borde gälla båda, borde gälla alla! Så kallad förståelse borde vara lika för alla! Inte större för vissa för att de haft det tufft tidigt i livet eller något sånt!

Som vuxna kan vi ta itu med detta och borde göra det, om inte för nån annan så, för ens egen skull!

Jag kommer att fortsätta denna bloggpostning i kommentarer.

Advertisements

§ 12 Responses to Ansvar för stämning och relationer…

  • k says:

    “Det kan inte vara en ständig dragkamp, om vem som ska bestämma, och vad som ska ska göras. Vuxna människor ska kunna diskutera i lugn ton och lyssna på varandra, och tillsammans komma på en bra lösning.

    Det ska inte vara en dragkamp om vem, som ska bestämma.

    Det gäller att ha respekt för varandra och att lyssna. Det är att visa att man bryr sig om varandra och att man är vuxen.”

    Klokt! ❤

    Män värderar det de själva gör högre än det kvinnor gör!? Och gör DE hushållssysslor så värderas deras insatser högre än om kvinnan gör samma saker!

    Han började en uppräkning av allt han gjort och detta vill han tydligen använda som ett vapen?

    Det hon gjort räknas inte alls? Det hon varit och är räknas inte?

    Han har sagt att han inte vill behöva stå i tacksamhetsskuld p.g.a. saker hon köpt åt honom, allt hon betalat för dem. Och det är väl rimligt, men hon har inte gjort det för att tillgodoräkna sig nånting alls! Vilket inte betyder att hon inte börjar räkna det om den andra parten inte ger nånting tillbaka!

    Hon håller inte på så här och räknar!

    Om hon kan göra något så gör hon det!!! Var och en borde kunna bidra efter förmåga. Tänk om nån skulle bli handikappad eller sjuk! Skulle den då bli lämnad åt sitt öde?

    Är det en balansräkning? Och om man gör och ger den andra kanske man får tusenfalt tillbaka! Fast det inträffar ju inte när hon gör något för honom! 😦

    Han till henne, som fortsättning på allt han gör (underförstått att detta borde rendera honom mer bestämmanderätt än hon borde ha?):

    "Jag vet inte vad du gör däruppe!!!"

    Vad? Ska hon redovisa det? Vad är det här för relation? Hon kräver inte redovisning av honom!!! Dvs han försöker kontrollera henne, men hon försöker inte kontrollera honom, vad han gör eller inte gör! Det är hans ansvar!

    Fast man kunde fråga sig vad han sysslar med där vid datorn – och vad han sysslat med vid den de senaste fem åren sen han flyttade hit!? HON kunde ha all anledning att bli irriterad över all denna datatid, som inte lett fram till nånting! Inget jobb, ingenting utan att överdriva alltför mycket!

    Han har suttit och tittat på en massa skitvideor, med tvivelaktigt innehåll: bland annat om islam. Något som gjort henne skrämd och ytterst beklämd: det nya judehatet har hon känt, med stor olust!

    "Han jobbar ju inte, så han har ju tid! Du jobbar 100%, men drar ändå ditt strå till stacken (när det gäller att ta ansvar och göra saker hemma!!!"

    Ja, förmodligen mer än som i längden är hälsosamt!

    Och för att inte sätta henne i tacksamhetsskuld skulle han ju kunna dra ner på sitt fixande eller signalera att han inte har något emot att göra det han gör, för bådas deras skull!

    Jo, det finns nog åtskilliga män som borde ta itu med sig och sitt, inte minst för sin egen skull!

    • k says:

      Hans grundstämningsläge är låg! Åt det klart depressiva hållet, med en massa förbehåll och negativa förväntningar inte minst på henne och hennes reaktioner och handlande!

      Han skrattar sällan och låter aldrig entusiastisk, ivrig eller förväntansfull.

      Det är väldigt tungt och han drar ner dem han har närmast (förmodligen gjorde han också det med sonen när sonen växte upp)! Hon blir ibland så vrålsömnig, så hon skulle kunna somna där hon står eller sitter på fläcken! Hon får med möda hålla uppe ögonen och har fullt sjå att inte titta i kors! 😦

      Det är som om han är rädd för att vara positiv och inbjudande, För det är liksom säkrast att inte vara det? Men man förlorar mycket mer än man vinner när det gäller goda relationer och livskvalitet. Hela livet passerar i nolläget liksom. Ett helt liv som ett rakt streck! 😦 Snarare dalar än höjder. Nolläget är liksom höjdpunkten, med dippar från nollstrecket och neråt!

      Oerhört tungt och neddragande! 😦

      • k says:

        Är det för att hon har tagit på sig som sin livsuppgift att göra hans liv bättre och rikare? Om hon inte gjorde det eller tog saker med en klackspark skulle det bli lättare för henne?

        Om hon drog iväg och gjorde sina grejer, ungefär som första frun gjorde? Kanske inte konstigt att hon drog iväg med sina vänner och “inte brydde sig om honom” (som han upplevde det?)?

      • k says:

        Han har en negativ attityd på det mesta. 😦

        Tror att människor är svåra att ha att göra med och att man måste bevaka sina intressen i enormt hög grad! Hans negativa förväntningar skapar just de problematiska relationer som kräver “assertiveness”! 😦 Och så blir det krig om det mesta! 😦

        Väldigt tungt att leva med en sån, ja… 😦

    • k says:

      “Det kan inte vara en ständig dragkamp, om vem som ska bestämma, och vad som ska ska göras. Vuxna människor ska kunna diskutera i lugn ton och lyssna på varandra, och tillsammans komma på en bra lösning.

      Det ska inte vara en dragkamp om vem, som ska bestämma.

      Det gäller att ha respekt för varandra och att lyssna. Det är att visa att man bryr sig om varandra och att man är vuxen.”

      Klokt, som sagt!

      Det borde inte vara

      “om du får som du vill, så får inte jag som jag vill!”

      För henne är det ganska självklart att “om du möter mig på halva vägen, så möter jag dig på halva”!? Och hon har sakta fattat att för honom verkar det inte vara så alls! Kulturkrock!? Som inte handlar om att de är från olika länder, utan mer från olika familjekulturer! Med det är ingen värdering om vilken kultur som är bättre eller sämre!!!!!

      T.ex. att om vi delvis gör som du vill och delvis gör som jag vill i trädgården, så vi möts på halva vägen! Och lugnt resonerar hur de ska göra!

      Nu resonerar han som om hon dels inte kan eller vet något alls och dels som om han måste strida för sitt.

      “Jag har aldrig upplevt att du är omöjlig att prata med!”

      sa T om henne. Något som var skönt för henne att få höra!

      När växthus var på plats satt han och filosoferade över det medan han tittade på det efter avslutad arbetsdag. Han menade att de nog får igen det de spenderat på att sätta upp detta växthus. Så det är inte bortkastade pengar sett på det sättet. Fast värdet av hans arbete oräknat, lade han till!

      Hon har också jobbat på det och annat, men det räknas tydligen inte!!!??? Han jobbar dessutom inte, så han har ju tid. Hon jobbar heltid, så hennes tid är begränsad!!!

      Det är aldrig

      “Det arbete och den tid vi båda lagt ner!”

      Hur menar han? För att det ska räknas så borde hon jobba lika mycket på deras gemensamma som han? Vilket betyder jobba på det när hon inte är på jobbet! Utöver heltidsjobb ska hon göra lika mycket som han för att det ska räknas? Men all omsorg om honom, allt spenderande på honom och att han inte måst betala för levnadsomkostnader i dryga fyra år räknas inte?

      Det verkar inte slå honom att detta kan sätta en enorm stress och press på henne??? Det bryr han sig inte om? Vadå, omsorg om henne? Och det är uteslutet att han skulle göras något “gratis”!!!??? Det måste påpekas och understrykas vad han har gjort? Och det trots att hon inte är ett dugg rädd för att framhålla det HAN har gjort för allt och alla!!!

      Han gör inte detsamma med henne!!! För inget av det hon gör räknas är värt kanske något alls???

      Att han i drygt fyra års tid bara betalat för mat och vissa egna utgifter räknas inte och är inte värt något? Att han har möjlighet att betala tillbaka något av detta är orätt?

      Och hon håller inte på och räknar: nu har jag betalat för det och det, gjort det och det, köpt presenter till hans barnbarn, skickat julkort till hans familj eller julklappar, inklusive betalat för detta OCH makat sig iväg till affären för att posta och skicka detta!

      Det han gör är synligt, det hon gör är osynligt!!! För det förra görs synligt och det senare görs inte synligt! Det första är värt något, men det senare värdelöst!

      Till slut börjar hon ju räkna också!!! SKA hon verkligen ha en livförsäkring för att skydda honom? Han har inte kommit till skott med någon i motsatt riktning (fast denna skulle ha betalats av henne genom hennes fackavgift!!! OCH premien för hans livförsäkring skulle troligen bli högre än för henne p.g.a deras olika hälsotillstånd!).

      Där ser man kanske ett tydligt exempel på omsorg om den andra parten??? Det är ju inte så att hon kommer att leva väldigt fett som pensionär!!! Trots privat sparande så kommer avbräcket att bli ganska stort mot den lön hon nu har! Och hon är ju ingen höginkomsttagare idag heller!

      Hon har satt in honom som förmånstagare till bankmedel, att dela med hennes arvingar! Allt hans ska gå till hans son!

      Nu börjar hon fundera om hon ska ändra i sitt testamente, så alla hennes tillgångar går till hennes arvtagare!

      Varför ska hon tänka på honom när han inte tänker på henne! För det hon gjort och spenderat är inte värt något!!??? I hans ögon! Hon som person och allt det hon bidrar med är värt noll? Nada? Nothing? Totalt värdelös är hon och hennes???

      • k says:

        Istället för att bemöta hennes förslag med…

        “Man kanske kunde göra så här…”

        eller

        “Ja, vi provar ditt sätt, men jag vill också prova mitt!”

        så säger han att hon är en “spoiled brat”! Bara för att han inte får som han vill utan att behöva lyssna på henne! Han anklagar henne för att inte lyssna, men han lyssnar ju inte själv. Han föregår inte med gott exempel.

        Och så börjar sårande saker flyga i luften!

        “Ett ord som en människa fäster sig vid
        kan verka i oberäknelig tid
        Det kan framkalla glädje till livets slut
        det kan uppväcka obehag livet ut
        Ja, det påverkar livet på jorden,
        så slarva inte med orden!”
        (Alf Henriksson)

        Han måste vinna ordstrider! Och stå och skrika!

        Han är ganska DUM! Är hon så dum och bedrövlig och svår???

        Vad är det för argument att hon är en “spoiled brat”? Vad löser det? Hur? Om inte hon viker ner sig så är hon en “spoiled brat”???

        Och apropå att “apologize”: hur är det med hans “apologizing”? Men han har aldrig anledning att be om ursäkt, det har däremot hon? Så då blir det ju enkelt!

      • k says:

        Hade hon varit yngre hade hon nog haft ännu större tendenser att tro att det låg ett korn av sanning i hans påståenden om henne!? Är det det som kan kallas internalisering? Och hennes självförtroende hade kunnat malas ner till intet!

        Är det det han vill ha: makt över henne? En makt som han inte hade tidigt i livet rörande en vuxen han var beroende av?

        Ja, han drar sig inte för att ställa allsköns krav på henne: hon ska göra si och så, inte si eller så, hon ska svara på ett visst sätt – och hon ska hjälpa honom med svenskan (något hon också försökt, men det är inte riktigt kul att hjälpa honom).

        Att hon jobbar heltid so what? Att han kanske kunde fundera över hur mycket han kan kräva av henne utöver hennes andra åtaganden och ansvar föresvävar honom inte?

        Det ÄR en hög grad av okänslighet när det kommer till detta!

        Vem är det som är “spoiled”? Eller det är snarare ofyllda behov tidigt som han försöker fylla nu, med alla de konsekvenser det får? För nu är ju båda parter vuxna.

  • k says:

    Om han lät henne vara, som hon låter honom vara, och inte måste kontrollera och hindra henne, skulle han få loss en massa energi till annat??? Energinivån bli högre? Livskvaliteten radikalt bättre? Allt betydligt lättare? Livet mer njutbart? Relationer lättare och mer givande?

  • k says:

    Han frågar uppfordrande, inte vänligt:

    “När ska vi åka?”

    Hon blir ställd. Han borde veta hennes schema vid detta lag, men börjar förklara hur hennes schema ser ut.

    Han lyssnar knappt färdigt och avbryter otåligt (för hon svarade inte pa hans fråga enligt hans mening!):

    “Jag frågade när vi ska åka!”

    Hon skulle kunna svara:

    “Men kan du inte göra nånting? Ska jag göra allt? Jag behöver plocka ihop mina grejer och jag behöver avlastning! Jag varken kan eller orkar tänka på allt, framförallt inte i det långa loppet!”

    När hon säger att hon är jättetrött svarar han, avfärdande och föga empatiskt:

    “Det säger du jämt!”

    Herre jävlar, han jobbar inte! Har inte jobbat på snart fem år! Hon jobbar heltid och har gjort det hela denna tid och tidigare också förstås!

    Är det hennes ansvar att tänka på allt? Kan han inte tänka han också? Lite grann i alla fall! Och avlasta henne!!!

    Är det så jävla konstigt eller svårt att förstå att hon är trött?

    Han är trött han också? Och han är utbränd? Men vad har han gjort åt det och får han belasta henne med allt med det som ursäkt?

    Kunde han inte tänkas ta lite mer ansvar alternativt dra ner på kraven??? Ska båda bli totalt utmattade??? Vad???

    Hon är så “snäll” så hon vill inte ryta ifrån och säga såna här sanningar! Hon vill inte vara dum! 😦 Och hon vill INTE svara med samma mynt om det låter sig! Hon vill inte låta honom dra ner henne till samma låga nivå!

    Se “Mer om den annalkande stormen: män tenderar att agera aggressivt utan provokation, medan kvinnor vanligtvis måste provoceras för att blir arga och agera aggressivt…”:

    “Frodis, Maccauleys och Thomes teori: kvinnor kan mycket väl ha samma aggressiva impulser som män har, men – utom när de blir provocerade – så hämmar deras skuldkänslor och ängslan att agera aggressivt, samt deras empati med föremålet, dem från att ge utlopp för ilskan från [de] aggressiva impulser [som de också kan ha]./…/

    Anledningen att kvinnor är mindre aggressiva är med andra ord därför att de lär sig att ta hänsyn till konsekvenserna som skulle drabba dem själva och andra om de agerade på sina aggressiva impulser.

    Och vad lär sig män? Att inte känna empati med en motståndare eller fiende [samt kan tendera att se andra, inte minst den som står närmast, som motståndare eller fiende?], ‘that’s for sure’, och sannerligen inte att känna sig skyldiga, ängsliga, eller känna så många andra känslor.”

    Finns det en massa andra sätt att reagera på än med aggression och vrede?:

    “Pojkar fick inte lära sig vissa känslomässiga förmågor; förmågan att vara empatiskt anpassad efter andras känslotillstånd, förmågan att komma i kontakt med och bli medveten om sina egna känslor, förmågan att uppleva sina egna känslor intensivt och förmågan att uttrycka sina känslor verbalt eller genom ansiktsuttryck och på andra ickeverbala sätt…“

    I kapitlet “Att övervinna känslomässig domning” skriver Levant på s 74 i “Du måste veta vad som känns dåligt innan du kan få det att kännas bättre”:

    “Det är det slutliga utbytet av att övervinna känslomässig domning.

    Så snart som män blir medvetna om sina känslomässiga reaktioner, inser att dessa reaktioner berättar något viktigt för dem, och lär sig att visa hänsyn till något som indikerar att nånting är fel, blir de mycket skickligare på att identifiera och tänka ut sätt att ta sig ur en massa fällor, som de inte [ens] visste att de befann sig i.”

    • k says:

      Vadå, lugnt resonera? Måste man bråka om och vara irriterad över allt? Tror han inte det finns anledning att reagera över honom? Men hon har hållit tillbaka detta! Han däremot håller inte tillbaka!

      Vad är det för relation om båda uttrycker irritation och blir arga dagligdags. Istället för att lugnt prata (OM man nu verkligen vill lösa något och inte köra huvudet i väggen för att man med sin aggression riskerar få den andra emot sig)!

      Hans attityd har från första början varit att hon är svår att förhandla med och då har han fått den reaktionen!

      De har liksom fastnat i hennes egenskaper och inte kommit vidare!

      Och han har inte fått uppleva att hon har andra egenskaper (än de han tror – och vill tro???). Hon börjar undra om han vill få henne till en omöjlig person!!!??? En riktigt omöjlig person!

      Han vill dra ner henne till en häxa som man dagligen måste kämpa mot??? Så det rättfärdigar hans irritation, bristande tålamod, vrede osv?

      Som om inte hennes tålamod blivit tänjt, bara hans!!!??? Men att hålla på så och vara irriterad på varandra, vad är det för relation??? Dvs om även hon skulle börja reagera på alla de känslor av bristande tålamod och irritation hon har?

      Hon gör det inte, för hon tror inte det löser något eller gör den andre benägen att ändras. 😦 Då känns det inte så kul att han hackar på henne!

      Vadå, om han sänker hennes självförtroende ner i skoskaften? Finns det anledning att göra det? Ta ner henne på jorden???

      Han mår inte bra? Men då borde han ta itu med det, både för sin egen som hennes skull!!!

      • k says:

        Vadå, uppskatta henne för den hon är??? Hon framhåller honom och det han gjort! Försöker inte ta åt sig äran för det han gjort! Hon visar uppskattning mot honom för saker han gjort! Men när gör han det i andra riktningen? För hon förtjänar det inte??? Behöver det inte??? Uppskattning och kärlek kan stiga henne åt huvudet??? 😦

  • k says:

    Tyvärr tror jag att även små flickor har blivit uppfostrade till små hårdingar av vissa föräldrar. Vi ser också kvinnor som begår mord t.ex. idag. Och detta är ju inte bra! 😦 Inte för nån! Där slår ju jämlikhetssträvandena fel! 😦 Alice Millers idéer om barnuppfostran håller verkligen! Hur vårdgivare (vanligtvis föräldrar till att börja med) och alla som har med barn och ungdom att göra behandlar dem med känsla…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Ansvar för stämning och relationer… at reflektioner och speglingar - Alice Miller II....

meta

%d bloggers like this: